Peccavit

[Carl-Oscar Sandberg]

Jag undrar om någon kan förklara vad anteckningarna i följande klipp betyder.
 
Det första är från hfl i Segerstad AI:7 p85 Törne och gäller bonden Jonas Olsson. Han var troligen född 1751 i grannsocknen Nor (men det står 1757 i hfl) och flyttade 1800 till Segerstad.
 
Det andra är från utflyttningslängden 1815 då Jonas flyttade tillbaka till Nor.
 
Vad kan Jonas ha gjort sig skyldig till? I en hfl står mot 4. budet, dvs Hedra din fader och din moder. Han har ju tydligen fått syndaförlåtelse. Jonas mor dog i början av 1770-talet, hans far omkom 1799 genom vådelig händelse. Fadern bodde då hos Jonas.
 


   

[Sten-Hermann Schmidt]

Peccare betyder nog synda. Har syndat in perpetuo? IV. budet.
Kanske ständigt.

[Samppa Asunta]

Praeceptum betyder bud.  Praec IV torde då betyda fjärde budet. Peccavit in p:to (praecepto) IV = har brutit mot fjärde budet.  Vad detta innebär vet jag inte exakt;  det vanliga var ju att man bröt mot VI budet. Om det står i en hfl mot 4. budet alltså med arabisk siffra så kan man väl anta att det inte har varit fråga om ett skrivfel av prästen (att han har skrivit IV i st.f. VI) - utom om det ursprungliga felet bara har kopierats automatiskt.  En annan, nästan lika otrolig möjlighet är att prästen har följt den gammaltestamentliga (och reformerta och ortodoxa) numreringen av budorden och kallat bildförbudet (2 Mos 20: 4) för bud nr 2 och förbudet att missbruka Guds namn för nr 3 osv. I så fall kunde det bara fråga om sabbatsbrott.  Det är som sagt också ganska osannolikt eftersom den lutherska katekesen alltid har följt den romers-katolska numreringen, enligt vilken IV budet är just Hedra din fader och din moder.  Men hur såg ett offentligt och straffbart brott mot IV budet ut?

[Elisabeth Thorsell]

Det var mycket allvarligt att t.ex. slå sina föräldrar, man kunde rent av bli livdömd för detta.
 
I 1734 års lag finns kapitel 14 i Missgärningsbalken, som heter Om dråp å föräldrar, barn och syskon; så ock ther någor slår, eller oqvädar sina föräldrar.
 
Dräper barn fader sin, eller moder; miste högra hand, och halshugges, mannen warde steglad och qvinna bränd i båle.
 
För okvädande av förälder kunde man få antingen tjugotre par spö, arton par ris, eller tjugo dagars fängelse på vatten och bröd.
 
Så nog borde de ha passat sig för att ge sig på föräldrarna.
 
(Meddelandet ändrat av elisabeth 2009-11-25 16:27)

[Samppa Asunta]

Tack Elisabeth
- nu vet jag mer och gåtan blev väl löst.
 
Den lagen borde ha varit i kraft när ungarna var i tonåren.
Mvh Samppa
 
(Meddelandet ändrat av Samppa 2009-11-25 18:07)

[Carl-Oscar Sandberg]

Stort tack Sten-Hermann, Samppa och Elisabet!
 
Den slutsats man kan dra är väl att Jonas är på något sätt moraliskt ansvarig för faderns död, men inte juridiskt. Det finns ju ingen anteckning om att han skulle ha straffats, däremot att han fått syndaförlåtelse (absolw).

[Samppa Asunta]

Jag har nog den uppfattningen att absolutionen antecknades i kyrkböckerna då vederbörandes tilltag hade förtjänat kyrkotuktsåtgärder, som t.ex. uteslutande från nattvarden eller tidigare även skambänk eller stock.  Dessutom har kyrkotukten oftast tillämpats också till grövre brott som även samhället har straffat för.  Hela systemet med bikt och avlösning blev ju såtillvida förvänt att det som skulle vara en positiv och befriande sak kom att framstå som en straffåtgärd. Blev man absolverad för någonting och det antecknades i hfl så blev man brännmärkt i stället för förlåten.  Den normala bikten avskaffades aldrig men föll i praktiken ur bruk.