Hej Ove! Utan att vara någon expert har jag förstått det på detta sätt: Ändelsen ”-ius” (eller i femininum ”-ia”) är i detta sammanhang ett påhäng (suffix) som i latinet markerar tillhörighet, samhörighet, ursprung eller hemvist. Man gör så att säga en adjektivisering av ett ortnamn genom att lägga till denna ändelse. - Om Du slår i någon av de tryckta studentmatriklarna, t.ex. G.Molin/P.Wilstadius, Smolandi Upsalienses, kan Du hitta många exempel på detta, där man också ofta först har latiniserat ortsnamnet: Bringius efter Bringetofta, Quanslovius efter Kvänslöv, Gerdslovius efter Gärdslösa, Forlosenius efter Förlösa, Scatelovius efter Skatelöv, Ölmstadius efter Ölmstad, Bergius efter Berg, Sundius efter Sund, Hultenius efter Hult etc.
Andra sådana suffix med samma innebörd är t.ex. ”-ensis” och ”-anus”: Saebyensis efter Säby, Wexionensis efter Växjö, Asbyensis efter Asby, Tolgensis efter Tolg, Crucimontanus efter Korsberga etc. - När detta bruk var vanligast vet jag inte, men jag skulle gissa att det var mycket vanligt under hela den tid latinet var dominerande undervisningsspråk vid våra universitet och att det minskade successivt under 1700-talets lopp.
Hälsningar
Ingemar Wickström
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy