Translation of 1914 Soldier's verses

[Nancy Wiberg Jones]

Hello!
 
I have recently found a small journal written by my grandfather Hugo Enberg in 1914.  It contains several pages of verses he wrote as a young man, possibly while in the Swedish army. I hope they contain some information on his early life and parentage. (Hugo was born in 1890 in Ånimskog,Dalsland and emigrated to America in 1922.) Is there someone familiar with the language of the period who might be interested in translating these verses for me?
 
Best regards,
 
Nancy Wiberg Jones

[Fredrik Salomonsson]

Hello!
Please tell us the verses and we will give it a try.
Regards
Fredrik Salomonsson

[Nancy Wiberg Jones]

Fredrik,
 
I have scanned the journal but don't know how to paste it into this format. Instead, I have attempted to type the first few verses here for you to read.  I'm not sure that I transcribed it all correctly.  Some of the capital letters were challenging to decipher and I had difficulty discerning betweeen his ä and ö.  I can pick out the words for father and mother, so I am hoping there is some family background contained in his writing.
 
 
Yag är fädder i en
stuga i landavetters by
Där jag ägde både fader
och mor.  Där levde jag
så lyoklig och så
nöjder med min lott.
Jastän den  var väl
ringa nog ändå.
 
Min fader han dog
i mina spådaste år
Men nog minnes jag
hanorn ändå.  Men
jag nåste ut i verlden
vid mitt 15 de år,
fär att säka och att
vinna lyckans mäl.
 
Thank you for your help,
 
Nancy

[Bo Johansson]

Jag är födder i en stuga i Landvetters by
 
- I was born in a cottage in Lanvetter village
 
Där jag ägde både fader och mor.
 
- There I had [owned] both father and mother
 
Där levde jag så lycklig och så nöjder med min lott.
 
- There I lived so happy and so content with my lot
 
Fastän den var väl ringa nog ändå.  
 
- Even though it was decidedly small
 
 
Min fader han dog i mina spädaste år
 
- My father he died in my tenderest age
 
Men nog minnes jag honom ändå.
 
- But I certainly remember him anyway
 
Men jag nåste ut i världen vid mitt 15:de år,
 
- But I had to go out in the world in my 15th year
 
för att söka och att vinna lyckans mål.  
 
- To search for and to win the goal of happiness
 
 
I suspect that this might not be quality literature...
 
// Bo Johansson

[Anna-Carin Betzén]

These are appearently the two first strophes of a song called Alvestabanevisan (The Alvesta line song) about a railroad lineman in Småland. I made a web search for Landvetters by and found all 17 strophes. The song tells about a tunnel that collapsed while it was being built in 1902; it tells about the victims, and about a wealthy employer's disinterest in the support of workers that have became disabled through this workplace accident. I'm including the entire text so you can compare it to the verses in your grandfather's journal.
 
Jag är född i en hydda vid Landvetters by  
och där had? jag båd? syskon och mor  
och där levde jag lycklig och nöjd med min lott  
fastän den var nog ringa ändå.  
 
Min fader han dog i mina spädaste år  
men jag minnes nog honom ändå.  
Sen for jag ut i världen vid mitt femtonde år  
för att pröva och vinna lyckan svår.  
 
Sen har jag arbetat på järnvägar hela Sverige runt,  
men har inget kunna spara ändå,  
nog kan det vara roligt så länge man är ung  
fastän arbetet det är mycket tungt.  
 
För det mesta har jag varit i tunnlar och i berg  
och det arbetet suger ben och märg,  
men dagen den har gått med munterhet och sång  
fastän den var över tio timmar lång.  
 
Vi voro tre kamrater som från Gällivare for,  
och till Alvestabanan vi kom,  
och där fick jag arbete för en tunnel var i gång,  
den var tvåhundrasjuttio meter lång.  
 
Två entreprenörer de drev oss fram med fart  
igenom berget det gick båd? natt och dag,  
avlöningen blev ringa den delas av vår bas,  
för det mesta de själva skulle ha.  
 
Men när det hade knogats i tunneln ett par år,  
det blev skärning men den blev lika svår.  
Det var ruskigt att arbeta, det sa vi en och var  
men Lindström svarade det ingen fara var.  
 
Han kände nog sig säker på slänten där han stod  
utav skärningen, som var av berg och jord.  
Han behövde ej arbeta, därtill var han för god  
så länge hans arbetskraft av trettio man bestod.  
 
Det var den sjunde april om aftonen nittonhundratvå  
när vi då uti arbetet stod,  
på Lindströms ord vi trodde det ingen fara var  
men ej raset en timma hade kvar.  
 
Raset kom så hastigt som blixten ilar fram  
och vi arbeta under nio man.  
En kamrat blev krossad och jag ej undan hann  
och en tredje blev skadad i en hand.  
 
De övriga kamraterna blev slagna av skräck  
och mina ben var av stenar övertäckt.  
Dock jag blev snart framdragen, men dock så illa klämd,  
och så till staden med en skjuts jag blev sänd.  
 
På lasarettet fick jag ligga närmare ett år  
för min skada den var nog ganska svår.  
Mitt högra ben blev krossat det vänstra var utav  
på två ställen men det fick jag ha kvar.  
 
Nog är det svårt bli skadad som jag i livets vår  
för min ålder var blott fem och tjugo år.  
Men jag dock ej är sorgsen, är bäst att vara glad  
så går tiden fort och så går dag för dag.  
 
Jag kom från lasarettet, till Göteborg jag for  
och till järnvägsdirektören jag gick.  
Och jag sporde honom hövligt om plats jag kunde få  
som stationshjälp vid Alvesta-Borås.  
 
Men svaret det fick jag på herremannased  
och det kan ni nog tänka hur det blev.  
Ni har arbetat hos Lindström, jag har ej plats för er,  
nå?n försörjning det får ni inte här.  
 
Vi fattiga arbetare få jämt i sticket stå  
och hur det är kan jag inte fullt förstå.  
Nog kunde det väl ändras att lotten lika föll  
om blott vi hade mod och så vi sammanhöll.
 
Nu slutar jag en visa min första som ni ser  
för jag har ingenting att skriva i den mer,  
för min hand och min penna den börjar bliva tung  
och jag ändar nu för denna gång min sång.

[Fredrik Salomonsson]

Song 1
Verse 1
I am born i a little house in the village of Landvetter.
there I hade both father and mother.
There I lived happy and I was satisfied with my little house.
Although it was little.
 
Verse 2
My father died when i was very young.
But I remeber him.
But I had to get out in the world when I was 15 years,  
to look for and find my dreams.
 
Verse 3
Since then I have worked on the railway.
But I have not been able to save any money.
You can live the vild life as long as you  
are young, even if your work is hard many times.
 
Verse 4
We were 3 friends that left the city Gellivare.
And to Alvesta-railway we came.
There we got to work with a tunnel building.
It was 170 meters long.
 
Verse 5
But when we had worked vith the tunnel in a coupple of years.
We got (shear or slotting) and it was rather hard.
We believed in Lundströms word, that it was no reason to worry.
Although the collapse only had 1 hour left.
 
Verse 6
The collapse where so strong as the lightning.
We worked there in 10 month.
My friend he got smashed, and I did not got away.
The third he got wounded in one hand.
 
Verse 7
I was moved to a hospital and I was there in a few years.
Because my accident was rather hard.
My right leg was smashed.
And my left leg was broken in some places.
But i could keep it.
 
Verse 8
I left the hospital.
I came to Göteborg.
And i went to the railway inspector.
I asked him if i could have a job as a station man
on the Alvesta-Borås trip.
 
Verse 9
He said no you have worked with Lundström,  
here is no place for you.
 
Verse 10
We poor workers are always left out in the cold.
I can not understand why.
There shuld be more justly.
We all had currage and we sticked together.
 
Axvalla the 5 september 1914
Hugo Enberg.
 
 
The prisoners complain
Verse 1
Must I sit here now in my lonly cage, with my broken hart.
Like a bird in a cage, like an innocent animal.
With looked doors and strapped hands.
 
Verse 2
Oh my tears Oh my sadness in my lonley cage.
And the days go very slowley.
Where is that castle there I

[Nancy Wiberg Jones]

Dear Fredrik, Bo, and Anna-Carin:
 
Thank you all for the time spent researching my question.  I was hoping to find a bit of family history in those pages or disover some poetic talent. But, the fact that this little volume stayed with him all of his life leads me to think that these verses had some special meaning to him, and that is a nice insight into his personality.  
 
Best regards,
 
Nancy