Cronsten

[Markus Gunshaga]

Tillfällighetsfynd ur Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad) N:o 51, 1803 1/6, sid. 399f:
»Wid Studeranden Herr Paul Cronsténs Begrafning i Lund den 30 Maji.
 
Du ömma wisa mensklighet
Kom du att lifwets töken draga!
Hjelp oß hwarandras fjät ledsaga
I denna natt af faror full
Och gjut, när wi wår dödssuck draga
Wälsignelse uppå wår mull!
Leopolt.
 
Ännu en Yngling, sine Landsmäns hopp,
I förtid brutit den beskärda stafwen,
Då trött af dagars mödosamma lopp,
Så mången åldrig ej kan hinna grafwen.
 
Ja, djupt i mullens hwila sofwer han,
Ännu ej nämnd af Rycktet, ej af Flärden;
Ty af en slump - ej Lyckans stjerna brann
Wid dennes första intåg uti werlden.
 
Men hwilken wet? Kan hända hwilar der
Förtjenstens tolk och tolk af Rätt och Dygder,
Som mer ej Sanningsnitets wigge bär
Emot förtryckarne på jordens bygder.
 
Må hända ligger där en Talare,
Med kraft att smälta mången Mensko-klyfta,
Och att wår slöga blick, Wälgörande,
Från tidens gräns till Ewigheten lyfta.
 
Hwem wet? Kanske med sant och ömt behag,
Han kallat toner fram ur Skaldens lyra,
Som dygden mera älskwärd gjort en dag,
Och hejdat mången brottslings wilda yra.
 
Hans ljusa Snille kanske då förmått
Wår Synkrets widga, wåra Satser rena:
Lärt oß att öfwa Pligt, af Aktning blott,
Och ej af egennyttans drift allena.
 
Men alt ett rof för Wanskligheten är:
I dyster ro han hwilar ren i griften,
Afbidande med hopp och tyst begär
Den ljusa Dag, som wet af inga skiften.»