Olav V:s biologiske far

[Anders Berg]

Hör på nyheterna att enligt en ny norsk bok så var kung Olav inte son till Håkon VII. Drottning Maud ska ha blivit inseminerad hos en livläkare för att trygga tronföljden. Bland annat hänvisades till porträttlikhet med läkaren..
 
Hur starkt är detta case? Och hur ser i så fall antavlan ut för nuvarande kungen? Tyvärr missade jag namnet på läkaren.

[Karl Vilhelm Kronen]

En reflexion är att talet om tryggande av tronföljden måste vara nys. Sedermera kung Haakon av Norge var vid den tiden dansk prins, hans äldre bror prins Christian hade två söner så tronföljden var ordentligt tryggad ändå.
Att han sedermera valdes till norsk kung kunde han knappast ha vetat då.

[Anders Berg]

Det var nog en miss i det svenska reportaget. I artikeln på SVTs hemsida nämns endast som förklaring sex års barnlöst äktenskap. Läkarens namn var Laking och den misstänkte är hans son Guy Frances. Laking engelsman?

[Rune Edström (Rune)]

Men bra reklam för bokförsäljningen. Sånt är ju en STOR och VIKTIG nyhet.
rune

[Carl-Fredrik Hanzon]

Visst! Jag har för mig att James Hewitt gick ut med ett liknande sensationellt avslöjande i samband med att hans skandalbok kom ut. Bara för att fullständigt dementera detta några månader senare, när boken inte längre var så het och säljandet ändå hade avtagit. Detta tillvägagångsätt är ju beprövat inom PR-branschen. Men att Bomann-Larsen redan nu halvt om halvt backar om saken, och säger att fadern ända kan ha varit Carl (Haakon), gör ju inte det hela precis trovärdigare och tillförlitligare....
 
Det förefaller av tidningsreferaten som om en del av bevisen ska ha varit ett konstaterande av  rent fysik likhet vidjämförelse av porträttfotografier. Om inte Bomann-Larsen kommer med tyngre argument i form av källbelägg, ögonvittnesuppgifter etc., finns det ingen större anledning att finna tilltro till uppgifterna. För att kunna göra en mera långtgående analys om saken, förutsätter detta studium av själva boken. Annars urartar det ju till rena gissningsleken.  
 
För man kan ju ofta konstatera en slående likhet mellan människor, som inte på minsta sätt kan befinnas vara släkt med varandra. Slumpen skapar ju i stället dessa dubbelgångare eller nästdubbelgångare, som vi ju nästan varje dag möter i tidningarna under rubriker som lika som bär eller look alike.
 
Vi kan ju i vilket fall som helst konstatera att nyfikenhet och ryktespridning runt dessa ting, förefallwer att ha funnits i alla tider. Här kommer vi nästan in på etnologi, specifikt folklorism, och struktur och mekanismer för ryktespridning och vandringssägner (och -historier). Och det tycks vara lika intressant att spekulera över kungliga personer som man misstänker ha varit fäder, när de s.a.s. inte borde blivit det, som det motatta; de som misstänks inte ha varit fäder, när de borde ha varit det.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej Carl-Fredrik!
Alldeles!!! Speciellt din sista mening slår nog huvudet i spiken vad gäller  
fasthållandet i ensidiga hypoteser!
Utan att hava legitimerat sina möjliga oäkta barn, finns det inte mycket att  
tillgå med. Utan nödvändiga källor som underlag blir ju det hela bara  
gissningar. Allt detta ligger utanför seriös publicering av resultat av  
(vetenskaplig) forskning. För seriös forskning behövs nog MÅNGA STARKA bevis  
i ett sådant här fall.
På grund av en viss osäkerhet, som gäller faderskapet (faderskapet fastställes ju alltid), kommer dessa tvivel väl att diskuteras ännu i all oändlighet. Även med all tänkbar hänsynslöshet.  
Inga processer ger fullständig säkerhet (av alla hypotetiska fäder). I de  
flesta fall är det väl inte riktigt så här, utan man tror sig kunna forska  
emellan vissa specifika kandidater, om det råder någon tvivel.
Forskning med något verkligen fasta att utgå ifrån, skall inte förbjudas,  
men att publicera utan att det inte verkligen med starka bevis är den ena av  
kandidater som utraderar med största sannolikhet den andra/de andra, som  
även skall studeras, så är detta bara sensationslitteratur av ingen kvalitet alls.
Mvh. Johan
Undrar nog vad kontentan i detta fall skall vara!

[Ted Rosvall]

Utan att gå in på sanningshalten i detta avslöjande kan jag inte avhålla mig från följande kommentar:
 
OM teorin är korrekt, och Sir Guy Francis Laking snarare än Kung Håkon var biologisk far till Kung Olav, förlorar Kung Harald däreigenom inte en enda gen, så vitt jag kan förstå. Däremot vinner han 25% nytt blod, om man nu kan uttrycka sig så.
 
Eftersom Kung Håkon och Drottning Maud var kusiner, liksom Kung Olav och Kronprinsessan Märtha, och dessutom Prins Carl var kusin till Prinsessan Ingeborgs mor, så finns de alla med i antavlan ändå.  
 
Om man är benägen att använda sig av s.k. negativ bevisning skulle man kunna säga, att det faktum att ingen protesterade när Olav och Märtha förlovade sig 1929 är en sorts indikation på att teorin kan vara riktig. Man visste vid denna tid mycket väl hur farligt det var med inavel, och ett äktenskap mellan två så starkt besläktade personer som Olav och Märtha skulle knappast ha kunnat tillåtas med mindre än att man i båda familjerna visste om att de faktiskt inte var fullt så nära släkt med varandra som de officiella genealogierna gav vid handen.
 
Ted Rosvall

[Steve Palmquist]

Låter sunt Ted, utan att jag tar ställning till något eller någons argument, därav är jag för blygsam...
 
M.V.H. Steve

[Trond Norén Isaksen]

Når det gjelder Ted Rosvalls påstand om at "ett äktenskap mellan två så starkt besläktade personer som Olav och Märtha skulle knappast ha kunnat tillåtas med mindre än att man i båda familjerna visste om att de faktiskt inte var fullt så nära släkt med varandra som de officiella genealogierna gav vid handen", kan jeg opplyse at kong Olav selv har fortalt at han og kronprinsesse Märtha var urolige for at de skulle være for nært beslektet. De konsulterte derfor Norges ledende arvelighetsforsker på den tida, Otto Lous Mohr, som konkluderte med at de ikke løp noen større risiko enn andre.

[Ted Rosvall]

Intressant, Trond.
Men det kan ju faktiskt vara så, att Olav själv inte hade en aning om hur det låg till med hans tillblivelse. (Om det nu var på det viset, vilket  
jag inte alls är övertygad om...)
Mvh
TED

[Anders Ryberg]

Ted!
Du kan detta mycket bättre än jag, men var det inte rätt vanligt att kungligheter gifte sig med rätt nära släktingar?

[Mi Alforsen]

Om jag inte minns fel så var Märthas far, prins Carl, kusin till Märthas mormor. Det är ju också ganska nära i släkten.
Mvh
Mi

[Ted Rosvall]

Mi, jovisst var Carl kusin till Märthas mormor, Lovisa (det står också i mitt inlägg den 16 oktober, ovan). Kusingiften var extremt vanliga bland kungligheterna, men efter de tragiska erfarenheterna med blödarsjuka inom den ryska tsarfamiljen och den spanska kungafamiljen, blev man uppmärksam på riskerna. 1929 hade också forskningen kommit så pass långt att det skulle ha förvånat mig om trippelkusinerna Olav och Märtha hade fått grönt kort...
 
Anders, jo äktenskap mellan nära släktingar var mer regel än undantag under hela 1700- och 1800-talet. Särskilt illa var det i de italienska, spanska och portugiska furstehusen, där man inte heller väjde för äktenskap mellan farbröder (morbröder) och deras brors- och systerdöttrar. I ett extremfall (Portugal) är det f.ö. en stackars 15-årig prins på 1700-talet, som tvingas gifta sig med sin 15 år äldre moster, som dessutom var hans kusin. Som tur var fick de inga barn...
 
Mvh
TED

[Mi Alforsen]

Hej Ted!
Ja si där ser man hur det går när man inte läser allt. F'låt. Har dock på en del ställen sett att Carl och Ingeborg skulle ha varit kusiner, men det är ju fel.
Hälsningar
Mi

[Carl-Fredrik Hanzon]

Är det inte detta fenomen som britterna kallar first cousins once removed?

[Ted Rosvall]

Jo, just så!
Man kan också tala om twice removed och three times eller thrice removed etc.
Men amerikaner och engelsmän har ofta dålig koll på exakt hur man är släkt - det handlar mer om att man är cosuins så där i allmänhet.
Mvh
TED

[Trond Norén Isaksen]

Hvis kong Haakon virkelig ikke var kong Olavs biologiske far (noe heller ikke jeg føler meg helt overbevist om etter å ha lest boka) kan vi være ganske sikre på at kong Olav ikke visste om dette. Bomann-Larsen har også antydet at hvis kong Olav ble til ved en inseminasjon, kan dette ha skjedd uten at også kong Haakon og dronning Maud selv visste om det.

Det er ihvertfall ingen ting som tyder på at kong Olav skal ha trodd at noen andre enn kong Haakon var hans far.

Det var de mange slektskapsforbindelsene gjennom flere generasjoner som var årsaken til at kong Olav og kronprinsesse Märtha i 1928/29 ba Otto Lous Mohr undersøke hvilke arvemessige konsekvenser et slikt ekteskap eventuelt kunne få. Mohrs konklusjon var at de ikke løp noen større risiko, på tross av at undersøkelsen altså tok utgangspunkt i at Olav og Märtha var fetter og kusine, i tillegg til at kong Haakon og dronning Maud var fetter og kusine og prins Carl var fetter av prinsesse Ingeborgs mor etc.

[Andreas Snildal]

Denne Mohr kan ikke ha vært særlig oppdatert på vitenskapsfronten - man skulle da tro at man i 1928 visste at det innebar en risiko med å få barn med nære slektninger, og stort nærmere enn det Olav og Märtha var er det vel ikke mulig komme uten å være søsken.

[Trond Norén Isaksen]

Otto Lous Mohr var datidas fremste norske ekspert på arvelighetsforsking, så han var nok rimelig godt oppdatert, vil jeg tro. Men det er en helt annen diskusjon; poenget mitt er at om kong Olav hadde visst at han rent biologisk ikke var Märthas fetter (hvis det nå var slik etc.), men bare en tremenning, hadde det vel kanskje ikke vært nødvendig å konsultere en arvelighetsforsker.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Till diskussionen om huruvida den synnerligen nära släktskapen mellan kronprins Olav och prinsessan Märtha skulle ha ansetts som ett definitivt äktenskapshinder, om det inte hade varit för att man ”visste” att det inte var så nära…:
 
Nej, jag tror inte att man på allvar avstod/hade avstått från giftermål av dessa skäl. Man kanske på sin höjd tänkte efter, men följde sedan ändå känslorna eller konvenensen. De eventuella förnuftsskäl som kunde tänkas anföras, gällde knappast genetik, utan med allianser mellan stater att göra. Att gifta sig med en passande kunglig person var ännu ca 1930 mycket viktigt.  
 
Synnerligen många kungliga äktenskap, - både före och efter 1928, ingicks mellan kusiner och andra nära släktingar. De kungliga husen var nämligen så ingifta i varandra, att sådant faktiskt var svårt att undvika. Och giftermål med icke-kungliga personer (för att inte tala om ofrälse d:o), var ju något som vid denna tid betraktades som stor skandal, och som till varje pris skulle undvikas. Titta t. ex. bara på behandlingen av de svenska prinsarna Sigvard, Lennart och Carl Johan! Skulle Statsledningarna, hoven och kungafamiljerna, om man nu visste om saken, ha accepterat att en utomäktenskaplig son till en ofrälse läkare utsågs till norsk kronprins, och detta på bedrägliga grunder? Knappast! Man ansågs snarast att allt för nära beblandelse mellan kungligheter och ”folk” kunde leda till att respekten för kungahusen skulle minska, och därmed undergräva deras fortsatta existens. Detta var ju bara ett decennium efter första världskrigets slut, då ju flera europeiska monarkier, däribland tre kejsardömen, hade störtats. Och om nu hoven och familjerna inget visste, ja, då faller ju Teds resonemang om ”negativ bevisning” ovan.
 
Några år tidigare hade t.ex. Märthas två år äldre syster Margaretha gift sig med sin mors kusin prins Axel av Danmark. Några år senare, 1933, gifte sig deras släkting Gustaf Adolf med sin syssling Sibylla, och 1935 Gustaf Adolfs syster Ingrid med sin brylling Frederik av Danmark. Dennes bror Knud gifte sig 1933 med sin kusin Caroline Mathilde. Denna lista skulle kunna göras oändligt mycket längre. Och ytterligare några år senare skulle prins Paulos av Grekland (sedemera kung Paul I) gifta sig med sin kusindotter Fredrika av Hannover/Braunschweig. Dessa skulle bli föräldrar till sedemera kung Konstantin II och hans syster Sophia (sedemera drottning av Spanien), som en period faktiskt var påtänkt som gemål åt just… dåvarande kronprins Harald! Men då vill jag inte minnas att det ansågs föreligga några hinder av det sagda slaget. Och detta trots att Sophias bägge farföräldrar var kusiner till Haralds farmor Maud, farfadern dessutom till kung Haakon och mormors far bror till farmor och således också kusin till Maud. De flesta av dem dessutom sysslingar eller bryllingar… Nej, det förefaller inte som om man på allvar tog hänsyn till de genetiska riskerna. Andra överväganden vägde tyngre. Dessutom var man sannolikt vid denna tid medveten om blödarsjukans speciella arvsgång, och att nära släktskap endast marginellt ökade riskerna. Dessutom visste man sannolikt att vare sig Olav eller Märtha kunde vara smittbärare ifråga om den sjukdomen.  
 
Ska vi för övrigt tala om negativ bevisning, vilket Ted varit inne på, så kan man man ju fråga sig om Carl/Haakon verkligen hade accepterat att bli norsk kung, och därmed grundare av en ny norsk kungadynasti, om det hela egentligen bara var ett spel för galleriet, och på låtsas. - Troligen hade han inte det. Haakon har på många områden visat sig vara en omdömesgill och ansvarsfull person; - se t.ex. på hans agerande under den nazistiska ockupationen. Skulle han verkligen ha accepterat att grunda en dynasti, som egentligen bara var en stor bluff, en icke-dynasti?? Skulle han verkligen med berått mod ha gått med på att föra en hel nation, ja en hel värld, bakom ljuset, och detta för att till varje pris kunna bli kung? Nej, ett sådant förfarande rimmar mycket illa med den bild av Haakon vi varit vana vid. Han hade ju hur lätt som helst i likhet med sin svenske namne och svåger, tillika sin mors kusin, som först blivit erbjuden den norska kronan, kunnat avböja erbjudandet. Om dylikt predikament nu hade förelegat, som ovan diskuterats, skulle han då inte av anständighets-, heders- och samvetsskäl ha avböjt, vilket jag vill tro att han hade, borde väl ändå den påtagliga risken för att det hela förr eller senare skulle komma fram, ändå ha lett till samma resultat.
 
Det vill säga; om det nu inte var så att det skedde (och jag betvivlar ju i hög grad att det överhuvudtaget skedde) utan Carls/Haakons vetskap (kanske t.o.m. utan Mauds), vilket Trond varit inne på. I så fall faller ju det sista argumentet. Men i så fall har vi här ett fall av osedvanligt grovt självsvåldigt beteende från en läkare, kanske ett av de första kända exemplen på en läkare som försöker leka Gud (i så fall, alltså).

[Marianne Solli]

Er det ikke en i dette (ekspert)panelet som føler seg kallet til å sette opp en anetavle for disse nordiske kongelige? Jeg har for lengst gått i surr med betegnelser som syssling og brylling etc.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Jovisst, Marianne! Här kommer de första 5 generationerna av kung Haralds antavla:

Proband:
1 Harald V, kung av Norge, f 1937

I
2 Olav V, kung av Norge 1903-1991
3 Märtha av Sverige 1901-1953

II
4* Haakon VII/Carl, kung av Norge 1872-1957
5 Maud av Storbritannien och Irland 1869-1938
6 Carl, prins av Sverige 1861-1951
7 Ingeborg av Danmark 1878-1958

III
8* Frederik VIII, kung av Danmark 1843-1912
9* Louise av Sverige 1851-1926
10 Edward VII, kung av Storbritannien och Irland 1841-1910
11 Alexandra av Danmark 1844-1925
12 Oscar II, kung av Sverige 1829-1907
13 Sophia av Nassau 1836-1913
14 Frederik VIII = 8
15 Louise = 9

IV
16* Christian IX, k av Danmark 1818-1906
17* Louise av Hessen-Kassel 1817-1898
18* Carl XV, k av Sverige 1826-1872
19* Lovisa/Louise av Nederländerna 1828-1871
20 Albert av Sachsen-Coburg och Gotha 1819-1861
21 Victoria, dr av Storbritannien och Irland 1819-1901
22 Christian IX = 16
23 Louise = 17
24 Oscar I, k av Sverige 1799-1859
25 Josefina/Josephine av Leuchtenberg 1807-1876
26 Wilhelm av Nassau-Weilburg 1792-1839
27 Pauline av Württemberg 1810-1856
28 Christian IX = 16 och 22
29 Louise = 17 och 23
30 Carl XV = 18
31 Lovisa/Louise = 19

V
32* Wilhelm av Sleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg 1785-1831
33* Louise av Hessen-Cassel 1789-1867
34* Wilhelm av Hessen-Kassel
35* Charlotte
36* Oscar I = 24
37* Josefina/Josephine = 25
38* Fredrik av Nederländerna 1797-1881
39* Luise av Preussen 1808-1870
40 Ernst, hertig av Sachsen-Coburg och Gotha 1784-1844
41 Luise av Sachsen-Gotha 1800-1831
42 Edward, hertig av Kent, pr av Storbritannien 1767-1820
43 Victoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld 1786-1861
44 Wilhelm = 32
45 Louise = 33
46 Wilhelm = 34
47 Charlotte = 35
48 Carl XIV Johan, k av Sverige 1763-1844
49 Desideria/Desirée 1777-1860
50 Eugène Beuharnais, hertig av Leuchtenberg 1781-1824
51 Auguste av Bayern 1788-1851
52 Friedrich Wilhelm av Nassau-Weilburg 1768-1816
53 Isabelle av Sayn-Hachenburg-Kirchberg 1785-1852
54 Paul av Württemberg 1785-1852
55 Charlotte av Sachsen-Hildburghausen 1787-1847
56 Wilhelm = 32 och 44
57 Louise = 33 och 45
58 Wilhelm = 34 och 46
59 Charlotte = 35 och 47
60 Oscar I = 24 och 36
61 Josefina/Josephine = 25 och 37
62 Fredrik = 38
63 Louise = 39

* = anan ifrågasatt; se diskussionen ovan

Källor: bl.a. Bernadotte-ättlingar av Ted Rosvall, Antavla för Konung Harald V av Norge av Bo Persson

[Carl-Fredrik Hanzon]

Komplettering:

33* Louise av Hessen-Kassel 1789-1867 (= 45 och 57)
34* Wilhelm av Hessen-Kassel 1787-1867 (= 46 och 58)
35* Charlotte av Danmark 1789-1864 (= 47 och 59)
50 Eugène de Beauharnais, hertig av Leuchtenberg 1781-1824

[Marianne Solli]

Kjære deg Carl-Fredrik. 
 
Jettestor takk! Det var jo kjempekoselig gjort av deg. Dette skal jeg skrive ut.
 
Forresten synes jeg det svenske ordet anförlust er et virkelig godt ord. Jeg kan ikke komme på noe tilsvarende på norsk.   
 
Hilsen Marianne.

[Andreas Snildal]

Anetap?

[Leif Olsen]

Anesammenfald kan også bruges i Danmark.
M.v.h. Leif

[Marianne Solli]

Andreas og Leif.  
 
Takk for deres litt forskjellige forslag; anetap pga. anesammenfall låter kanskje vettugt. Jeg har selv mye av det blant mine aner, men har vel egentlig aldri funnet ut hva jeg skal bruke slags ord eller uttrykk der; kanskje har jeg vel heller ikke hatt behov for det. Jeg ble bare så förtjust i anförlust, men det går ikke an å bruke i Norge (ikke overfor ekte nordmenn i alle fall). Selv er jeg bare 1/16 helnorsk. HM.  
 
Hilsen Marianne.