Äldre inlägg (arkiv) till 2000-03-27

[John Sidén]

Nu ska vi se om jag kan förklara det här så att till och med Carl begriper vad jag menar.
Jag är inte professionell släktforskare utan släktforskning är ett fritidsintresse för mig, så är det nog för ganska många som skriver här i Anbytarforum. Därför skulle det aldrig falla mig in att ta betalt för den släktforskning jag utför även om jag inte forskar på min egen släkt utan för vänner och arbetskamrater. Därför tycker jag inte att min släktforskning till punkt och pricka behöver följa de direktiv som Släktforskarförbundet kan få för sig att utfärda för att bestämma vad de anser vara seriös släktforskning. Bara genom att utfärda sådana direktiv har Släktforskarförbundet missförstått sin uppgift, tycker jag. Men det är ju möjligt att jag missförstått Släktforskarförbundets intentioner med det s k körkortet och det skulle vara tacknämligt om Carl kunde visa på att mina farhågor om likriktning saknar grund. Emellertid tycker jag att de som säger sig vara professionella släktforskare och tar betalt för sin forskning bör få sina alster prövade på något sätt. Alla yrkesmän/kvinnor som gör reklam för sig är inte charlataner men några är tyvärr det och det gäller både hantverkare och släktforskare. Att amatörer med brist på tid och kanske också kunskap gör bristfälliga släktutredningar är kanske inte så svårt att förstå men att s k professionella släktforskare lämnar från sig ett dåligt jobb och dessutom har mage att ta betalt för det, det är faktiskt inte bra och det skulle kunna vara en uppgift för Släktforskarförbundet att göra något åt det. Det handlar inte om att censurera annonser men det handlar om att pröva de alster som annonsörerna utlovar. Särskilt svårt kan det egentligen inte vara om bara viljan finns.
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Lotta Johansson]

Det finns säkert många seriösa uppdragsforskare, det är jag övertygad om. Men....och det är ett stort men, dessvärre så drabbas ju även dessa av misstron som eventuellt uppkommer när en eller ett par oseriösa avslöjas.  
Och hur ska en person som aldrig släktforskat själv, eller ens vet hur man gör, kunna avgöra om resultatet dom får är korrekt och fullständigt? De som anlitar uppdragsforskare vet kanske inte ens skillnaden på socken, härad, bynamn eller gård. Dom vet ju knappast heller hur mycket uppgifter det går att få fram, med resultat att dom inte vet om dom fått allt det som finns eller inte.
 
I exemplen ovan så är det ju släktforskare som kontrollerat uppdragsforskarnas resultat, och sett felaktigheter och brister. Men det ser ju inte en lekman. Är det en fackman som utför forskningen och man betalar för den, så bör man som sagt ha någon slags garanti för att den är korrekt. En legitimation för uppdragsforskare kanske inte är helt fel.  
 
Då uppstår frågan om hur man ska nå ut med att alla seriösa uppdragsforskare har legitimation (om det införs en sådan). Många oseriösa annonserar och det går naturligtvis inte att sålla bland annonsörerna, och dessutom så anser dom väl inte sig själva som oseriösa.
 
Hur hittar uppdragsgivarna sina forskare? Eftersom dom i allmänhet inte är släktforskare själva så är det väl knappast genom föreningar och föreningstidningar. Skulle vara intressant att veta.
 
Mvh//
Lotta
...som gärna hjälper till gratis om/när jag kan...

[Fredrik Derefeldt]

Hejsan!
 
Suttit och funderat. Jag tycker att en form av legitimation är lämpligt att införa för uppdragsforskare. Dessa skall också medsända varje resultat en garanti att forskningen är utförd med minimum av det krav som står i rekommendationerna (som tas fram av förbundet). Samt en lista på några namn på personer som kan kontrollera om forskningen är utförd på rätt sätt.
 
Då kan uppdragsgivaren sända sitt resultat till en av dessa som kontrollerar om det förljer de direktiv som är uppsatta. Men även skall uppdragsforskare spara en kopia hos sig, i säg 3 eller 5 år, och som kan begäras ut stickprov av någon kontrollant som kollar att dessa följs.
 
Kanske även införa en svarta listan över oseriösa proffsforskare.
 
Det var bara ett förslag, som kan modifieras en heldel.
 
Mvh
Fredrik
--- Som också gör hjälpinsattser vid möjlighet helt gratis

[Jojje Lintrup]

Jag tillhör dem som är kritiska till ett körkort för släktforskare. Mitt huvudargument därtill är att ALLA GÖR MISSTAG, även de som har lyckats bli legitimerade. Därför är risken med att införa sådana kriterier, att när någon väl får sitt körkort, så betraktas den som ofelbar, och misstagen blir svårare att upptäcka.
Titanic ansågs vara osänkbar och fick folk att tro att de reste säkert. Men, som sagt, det finns inga osänkbara skepp...
John Sidéns resonemang är också mycket förståndigt. Man kan verkligen fråga sig hur man skulle betrakta de släktforskare som inte hade blivit legitimerade (ordet är ju dessutom taget från sjukvården - där man faktiskt inte får utöva yrket med mindre än att man har sin legitimation). Skulle de någonsin kunna betraktas som seriösa?
Vi lever i en värld som är full av blindskär vi inte kan skydda oss mot. Vi kan inte (hur vi än försöker) skydda oss mot klåpare av alla de slag. Jag undrar i mitt stilla sinne hur Elisabeth skulle resonera om de uppdragsforskare hon har avslöjat som klåpare hade innehaft ett körkort om nu ett sådant hade funnits? Hade det ändrat situationen på något sätt? Vilka metoder hade man tagit till för att dra tillbaks det?
Det finns ytterligare saker man kan vara kritisk till när det gäller legitimationer. Vi tror nämligen alltid att det vi gör är rätt, eller hur?! Det är rätt att ordna anorna enligt Kekules system, eller hur!? Man ska föra in sina manliga anor längst upp på antavlan, och sina kvinnliga längst ner, eller hur?!
Nej, inte alls! Den som vill, gör som den vill! Det finns inga fastställda lagar på vad som är rätt. Det är också rätt att göra tvärtemot! Den enda skillnaden är att det blir svårare att kommunicera med andra som släktforskar.
Församlingar är rätt, eller hur?! Men nu skriker folk för att de kanske håller på att tas bort! Län ansågs ju vara rätt, tills det systemet föll ihop! Behöver jag fler exempel på hur tokigt det är att bestämma vad som är rätt och fel och räkna ut de som skiljer sig från mängden?

[Anna Johnson]

John!
 
Ett normalt körkort innebär ju en utbildning i kombination med ett kunskapstest, och det är väl rimligt att anta att ett släktforskarkörkort skulle innebära något liknande. Jag förstår inte varför det måste föra med sig likriktning eller problem för dig som icke-uppdragsforskare. Det är ju inte fråga om att påtvinga alla släktforskare ett bestämt sätt att arbeta utan, som Elisabeth skrev ovan, att se till att uppdragsforskare och cirkelledare inneha[r] vissa minimikunskaper. Vad dessa minimikunskaper skulle omfatta kan ju vara öppet för diskussion (och behöver inte bestämmas av Släkforskarförbundet allena).
 
Jag undrar också vilken anledning du har att använda en formulering som direktiv som Släktforskarförbundet kan få för sig att utfärda för att bestämma vad de anser vara seriös släktforskning? Nog var din ton onödigt otrevlig, och så även din inledning till Carl! Nu har jag ju inte följt den debatt som uppenbarligen förts tidigare om detta (när idén enligt Elisabeth lades på hyllan), så om det i denna kom fram något som talar för användandet av en sådan formulering får du ursäkta och i så fall gärna redovisa det här så att till och med jag förstår ...
 
 
Hälsningar
Anna Johnson

[John Sidén]

Anna!
Det var en gång en debatt Carl och jag förde om seriös släktforskning, du kan hitta den under Netikett här i Anbytarforum och där han och jag nog ändå hamnade på olika sidor till slut. Därav min formulering som måhända var onödigt skarp, det kan jag tillstå. Men kanske också tillräckligt provocerande för att eventuellt locka fram någon som kan vederlägga mitt påstående. För ingen skulle bli gladare än jag om förbundet inte hade sådana intentioner som jag befarat. Inledningen på mitt inlägg kom sig också av att jag uppfattar det som om Carl inte har bemödat sig om att läsa hela mitt inlägg, något som jag har erfarenhet av i tidigare debatter. Så man tar väl med sig gamla erfarenheter till nya debatter, tyvärr är det nog så. Om vi nu lämnar min onödigt otrevliga ton och går in på sakfrågan så finner jag ingen anledning för mig som amatörsläktforskare att ha s k körkort men att saken kommer i ett annat läge då jag blir s k professionell forskare och tjänar pengar på min forskning. Då behövs någon form av legitimation och jag menar nog att det är resultatet som ska visa min legitimation som forskare.  
Med vänlig hälsning
John i Veta
som inte har körkort över huvud taget

[Håkan Skogsjö]

Det finns flera svårlösta problem när gäller att legitimera släktforskare. Parallellen med bilkörkort visar på ett av de allra knepigaste. Någon lämplig instans utfärdar ett körkort/en legitimation (eller vad man nu kallar det) sedan släktforskaren har klarat att uppfylla vissa på förhand uppställda kriterier. Men vad händer när denne forskare sedan ändå gör undermåliga jobb?  
 
Det vill säga: Utfärdar man papper på att någon är duktig måste man också ha möjligheter att ta tillbaka papperen om personen inte längre är duktig. På samma sätt som ett körkort dras in när en person visat sig olämplig att köra bil. Det är domstolarna som drar in körtkort efter en rättslig prövning (de kan dras in utan domstolsbeslut också, men det är alltid möjligt att få sin sak prövad i en domstol).
 
Man har alltså två frågor att reda ut när det gäller en legitimering av släktforskare.  
 
1) Vilken instans ska utfärda dessa och vilka krav ska uppfyllas?
 
2) Vilken instans ska pröva om en person inte längre är berättigad att inneha sin legitimation och vilka sanktionsmöjligheter ska finnas?
 
Egentligen är det den senare frågan som är den svåraste att lösa. Utan fungerande sanktionsmöjligheter finns en uppenbar risk att tilltron till legitimeringen undergrävs om några legitimerade personer inte håller måttet. Men för att tillgripa sanktioner måste man dels ha resurser att verkställa en seriös utredning (en förundersökning) och ett organ som kan besluta om sanktioner på ett sätt så rättssäkerheten inte äventyras, det vill säga att ingen blir orättvist behandlad.
 
Så när Fredrik talar om någon kontrollant, tycker jag han väl lättvindigt glider förbi den kanske svsåraste frågan av alla i sammanhanget.

[Fredrik Derefeldt]

Håkan!
 
När jag sa någon kontrollant, så var det bara för att visa att någon skall kontrollera att riktlinjerna följs och om de inte gör det, så ta ifrån den berörde proffsforskaren sin legitimation.
 
Sedan är ju frågan hur det skall utformas, det vet jag inte...men idéer finns väl. Ett sätt är att ha en instans som gör det, t.ex. under Släktforskarförbundet. Men då diskvalificeras bl.a. Elisabeth Thorsell som ju själv utför uppdrag mot betalning. Sedan behöver ju inte kontrollanterna vara anställda av förbundet, men att brev och stickprov, kontroller etc...går ut från förbundet på ett eller annat sätt.
 
Det är ju bara ett sätt med legitimation att hjälpa till att få kontroll på uppdragsforskare som är seriösa...Inga andra behöver denna legitimation, t.ex. om du forskar gratis åt någon.
 
Hur det är med cirkelledare vet jag inte. Tror inte att det missköts på samma sätt, men det vet jag ju inte. Så det är en liten annan fråga hur dessa skall behandlas.
 
Mvh
Fredrik

[John Sidén]

Både Jojjes och Håkans inlägg har nog fått mig att ompröva min inställning till legitimation för s k professionella släktforskare. Jag delar Lottas, Fredriks m fl aversion mot s k professionella släktforskare som utför ett undermåligt arbete men inser att det är svårt att komma åt dem. Men jag är liksom Jojje ytterst tveksam till att släktforskarförbundet ska vara något slags domstol och Håkan har visat hur svårt det blir inte minst när släktforskarlegitimationen ska återkallas. Elisabeths artikel i Släkthistoriskt forum 1/00, som blev upphov till den här diskussionen eftersom Fredrik tog upp den tråd Elisabeth börjat nysta i, har jag också läst men tycker kanske ändå att Elisabeths reaktion är lite väl överdriven. Mellan raderna i Elisabeths artikel kan åtminstone jag läsa en önskan om att om alla vore så perfekta släktforskare som hon, då behövde hon inte skriva sådana artiklar. Och med fasa tänker jag på min egen synnerligen ofullständiga släktforskning, dels den som är inmatad i Min släkt och dels den som fortfarande sitter i pärmarna. Måtte inte Elisabeth någon gång få syn på den! Då känner åtminstone en så amatörmässig släktforskare som jag det ganska befriande att läsa Jojjes inlägg om att även de store kan göra misstag. Men det är fullt möjligt att jag har övertolkat vad Elisabeth skrivit och hur som helst är det bra när charlataner avslöjas. Men vi får nog avslöja charlatanerna utan att släktforskarlegitimation behöver införas. Tror jag.

[Stig Rådahl]

Min instinktiva invändning mot snacket om legitimation av släktforskare är att släktforskning i den form som bedrivs i normalfallet är en hobby som för de flesta utövare kanske utgör den säkerhetsventil det moderna stressiga livet behöver. Varför skulle i så fall så många strängt upptagna personer lägga ned så mycken energi på att lösa alla möjliga och omöjliga detektivproblem rörande det förflutna. Och tillhör man då en förening eller flera vill man då troligen INTE att ens förening skall verka för att så att säga börja verka för att skilja fåren från getterna. Man kanske vill vara i fred för pekpinnar.  
Pekpinnar bör väl i alla fall hållas i luften, för vem som helst måste ju få kritisera felaktigheter och givetvis kontrollera uppgifter som sprids med en allt större hastighet exempelvis med dagens web, alla databaser, datafiler, papperskopior mm.
Den som är i behov av legitimation kan ju verka även för detta men frågan är om en stor folkrörelseorganisation som t ex Sveriges Släktforskarförbund skulle agera i gräsrötternas intresse om man skulle driva den frågan. Redan står väl risken för byråkratisering för dörren bara genom den storlek som uppkommit. Och därmed alla kolossers öde: RISKEN för en långsam död i förstelning så småningom.

[Stefan Simander]

Först några ord om vanligt utbyte av uppgifter.
 
1. Jag delger alltid allt gratis av det som jag  
redan har forskat fram i min egen släktforskning  
med ev. fel och brister. (Dock med försök att  
alltid ange källor.) Endast om det inneburit många  
kopior och viss sammanställningsarbete har jag  
tvekat och ibland erbjudits en viss liten  
ersättning för kostnader och arbete med detta.  
Någon gång också begärt lite ersättning. Med  
e-post fungerar det hela mycket smidigare och  
billigare. Fantastisk utveckling! Principen är  
Den som ger, den får och den fungerar oftast.  
Glädjen med nya kontakter överväger!  
 
2. Däremot händer det ju att man kan få många  
frågor om man har många personer inmatade i DISBYT  
och vid stressade perioder inte har tid eller lust  
att svara på alla frågor. Att då per e-post få  
krav eller rena förolämpande förfrågningar från  
andra otåliga från andra släktforskare uppskattas  
verkligen inte (vilket har förekommit!).
 
3. Att det finns forskare som gjort  
sammanställningar av släkter, socknar, domböcker,  
etc, som vill ha en viss ersättning för sin möda  
är väl helt OK.
 
4. Tråkigare är det när forskare inte vill delge  
uppgifter alls! Skäl för detta har t ex varit:
a) att de är osäkra på att de gjort rätt. Att  
andra kan klandra dem för fel och brister!
b) Andra stjäl materialet och publicerar som sitt  
eget!
c) Det angår ingen annan!  
OSV!  
 
4. Det är har väl aldrig varit tal om legitimation  
för andra (släkt)forskare än de som utför sina  
uppdrag mot betalning. Låt oss hålla debatten om  
dem och deras tjänster!
 
Istället för Legitimation/Körkort av  
uppdragsforskare kan vi väl ha Rekommendationer  
för uppdragsforskning som t ex innehåller:
 
a) Vilka uppgifter som bör finnas med vid vanlig  
släktforskning i kyrkböcker.  
 
b) Rimliga kostnader för detta. Antingen per timme  
eller per antavla med t ex 4 generationer.  
 
Dessa rekommendationer kunde föreslås och  
diskuteras under en särskild rubrik här i  
Anbytarforum innan någon formell kommitté eller  
liknande gjorde ett förslag som sedan tas av  
förbundsstämman eller ges ut direkt av Förbundet.
 
Undermåligt eller tveksamt utförda uppdrag bör tas  
upp och diskuteras här i Anbytarforum och i  
Släkthistoriskt Forum. Både som anonyma exempel  
för diskussion och vid uppenbara brister bör även  
namn publiceras androm till varnagel!
 
Framförallt bör även nöjda kunder här kunna  
rekommendera uppdragsforskare som skött sitt  
uppdrag tillfredsställande.

[Tommy Lilja]

Har försökt mig på släktforskning under några år som amatör/lekman. Gör det helt av eget intresse utan planer på att ta betalt eller forska åt någon annan. Av den diskussion som pågår förstår jag att jag tillhör fel förbund. Kan någon tipsa mig om en förening för amatörer som håller på med att titta i gamla kyrkböcker och annat av intresse för släkten. Betalar endast till förbundet och stödjande medlem till Rötter.
Har jag kommit fel eller?

[Anders Berglund]

Även om släktforskandet naturligtvis för oss allra flesta är en ren hobbyverksamhet, rör ju just den här diskussionen hur uppdragsforskning mot betalning bör se ut. Det är väl inte konstigt att man har högre krav på proffsarbete. Visserligen kan man ställa motsvarande krav på gratistips, men det står en ju förlustfritt att rata dem man inte gillar till form eller färg (eller deras eventuella källbrister).
 
Förslaget om rekommendationer låter tilltalande, tycker jag. Om det slår an, kan man ju tänka sig att proffs av rena marknadsskäl kommer att vilja deklarera att de följer dem. Man kan låta det vara fritt, utan någon auktoriserande instans. Om någon sedan mot sin (frivilliga) utfästelse beslås med att bryta mot rekommendationerna, skulle man ha giltig anledning att ge offentligt klander. Jag tror det skulle kunna vara tillräckligt effektivt, utan att man behöver ha någon särskild kontrollinstans.

[Jojje Lintrup]

Kanske är det mina bångstyriga italienska anor som ger sig tillkänna och reagerar mot denna så typiskt svenska klåfingrighet och stora kontrollusta. Knappt är det någon som klampar över gränsen för det tillåtna, så börjar man ropa på regler och kontroll. Några är till och med inne på rent polisiära åtgärder! En del är till och med så extrema i sin näst intill religiösa nit, att John Sidén framstår som rena rama ateisten i sammanhanget.
Och tur är väl det!
Vågar vi släppa loss släktforskarna utan legitimationer och gula öronmärkningar? Kanhända det dyker upp några EU-byråkrater och skjuter de som saknar öronlappar...  eller om det var skygglappar det var frågan om?
Frågan om kvalitet hamnar till slut alltid hos en själv. Det är faktiskt sig själv man främst ska kontrollera! Skit i vad andra gör! Se till att du gör ett bra arbete själv! Följer vi denna regel, så kan vi ta klåparna, för då ser man skillnaden tydligare!

[Rune Edström]

Hej Jojje
Det finns åtominstone en svensk, som håller med dej om svenskarnas kontroll på allt möjlgt. Koll av släktforskare verkar i samma klass som om gurkorna är för krokiga. Har inte EU nån myndighet som kan sköta det. Dom har ju även eget SÄPO nu, så då behöver dom inte synas.
Då får svenskarna förbättra den, som Jordbruksverket förbättrat byråkratin för bönderna. Det håller på vara så byråkratiskt att även lantbruksdirektörer och handläggare slutar, på grund av det dom är satta att sköta.
Är säker på att hade korna varit i Frankrike eller Italien, hade dom levt i högönsklig välmåga ännu i dag. För dom hade säkert haft lite mer sunt förnuft, och inte gjort såna saker, som att hårdra de paragrafer som ska gälla, och skjuta korna.
 
rune

[Stefan Simander]

Tack för stödet Anders Berglund!
 
Jojje och Rune: Vad tycker ni om mitt förslag? Det  
innebär väl ingen överhetskontroll?
 
tyla: Du har inte alls kommit fel! Självklart  
varken vill eller kan någon annan lägga sig i din  
egen forskning! (Du tar väl inte betalt!?)
 
Fortsätt forska för att det är festligt! Ta vara  
på det positiva förbundet och medlemmarna har att  
ge!
 
Med hopp om gemensamma anor - förr eller senare...

[Fredrik Derefeldt]

Precis som Anders och Stefan säger är det inte något som skall hindra vanliga amatörforskare att forska, utan ge en liten fingervisning för personer utan några kunskaper alls vad som bör finnas med i en utredning som man betalar en uppdragsforskare att utföra.
 
Inledningsvis kanske det räcker med rekomendationer vilka uppgifter som skall finnas med i en utredning. En av de viktigaste punkterna som tydligen Jörn struntar i är ju källhänvisningar.
 
Mvh
Fredrik

[Britt Maria Ekstrand]

Varför måste man alltid dra så stora växlar när det kommer upp en fråga vad än månde vara. Det är helt klart att man måste uppge källan. Det brukar vara ett nybörjarproblem att inte göra detta. Men man inser snart att det blir dubbelarbete och att det dessutom är dyrt att låna mikrokort från SVAR. Varför de på Släktforskarförbundet skulle anse sig vara bättre forskare än medlemmarna det förstår jag inte. Möjligen har de fri tillgång till alla handlingar som rör detta ämne och kan redovisa ett mer omfångsrikt resultat. Jag tycker att den som inte har känslan för släktforskning precis som när man sysslar med antikviteter kan ge någon annan uppdraget. Det finns säkert många seriösa forskare, som kan göra ett bra arbete.
Ansvarig och besvarande av brevfrågor till PLF i Oskarshamn under ett stort antal år.
Mvh
Britt Maria Ekstrand

[Lotta Johansson]

Självklart ska det inte finnas någon öronmärkning för alla släktforskare! Forskar man åt sig själv så är det ju upp till var och en hur mycket man vill ta med och hur noggrann man vill vara. Dessutom kan alla göra fel, själv upptäckte jag nyligen att jag hade avlivat en gammal förfader alldeles för tidigt. Dessutom tror jag inte alltid på mig själv heller, utan jag kollar och dubbelkollar och sen kan jag i alla fall sitta och tvivla på att jag har rätt. Men det är bara jag själv som blir lidande av det. Jag tycker synd om dom som betalar dyrt (vilket jag antar att det är) för en utredning som kanske långt senare visar sig vara helt felaktig eller undermålig. Tänk om kunden får för sig att åka och titta på det där gamla torpet som farmorsfarfar bodde på, och så visar det sig att det finns femtielva torp med det namnet i Sverige, och i utredningen står inte var det ligger. Eller att dom är ute och kör bil, får syn på ett by- eller gårdsnamn på en vägskylt och känner igen det, åker dit och fotograferar och sedan talar om för alla som vill höra på att det där är min gamla fädernebygd, utan att veta om att det i   de fyra grannsocknarna finns gårdar/byar med samma namn och att det egentligen var en av dem det gällde. Fel kan alla begå även s k experter, men det är extra allvarligt, anser jag, om man tar betalt för felaktigheter som lätt hade kunnat undvikas.
 
Frågan är hur man ska nå presumtiva kunder till uppdragsforskare. Antagligen läser dom inte det här på Anbytarforum, och troligen inte heller föreningstidskrifter. Man kan alltid hoppas att uppdragsforskarna läser det och tar åt sig. Hur många kunder får uppdragsforskarna via annonser i dessa tidskrifter? Troligen inte många. De flesta hittar nog annonser i andra tidningar och på andra sätt.  
 
Som det också nämndes ovan, så måste det ju vara i uppdragsforskarens eget intresse att visa att han/hon utför ett bra arbete. Och då kan det kanske vara bra att dom kan visa vilka uppgifter som ska ingå i redovisningen av uppdraget. Källhänvisningar är väl det minsta man kan begära och noggranna platsangivelser. En som är helt novis vad gäller släktforskning vet inte vad som krävs, det är därför det skulle behövas någon typ av kontroll. Hur denna kontroll ska genomföras vet jag inte, men det kanske vore en idé att förbundet skickar ut någon slags rekommenderad kravlista till kända uppdragsforskare och även annonserar i olika forum som når eventuella kunder. Det står ju i förbundets stadgar § 2 tjäna.släktforskningens syften genom att bevaka och främja släktforskningens intressen. Det bör väl kunna gälla en sån här sak.
 
Vad gäller citatet jag skrev ovan om en Ölandsforskare, så var det som retade mig att hon anser att inga andra än uppdragsforskare ska släktforska. Hur hennes forskning ser ut har jag inte en aning om, men jag skulle gärna vilja veta det.
 
Mvh//
Lotta

[Bernt Bergkvist]

Kontrollanter och körkort kostar pengar, stora pengar. Skall detta körkort ha något värde måste det dessutom marknadsföras så att människor vet om att det finns, och frågar efter det. Lägg därtill reglemente, kunskapsprov, prövningsnämnd och liknade så kommer summan snart att skena iväg till smått enorma summor, som på ett eller annat sätt måste finansieras via avgifter från de som blir godkända.  
 
Jag tror inte det är en framkomlig väg, de pengarna finns inte. Ett stort motstånd finns säkert också bland många forskare, i synnerhet som en stor del uppdragsforskning sannolikt sker utan skattemyndigheternas kännedom. Nej, jag vill inte påstå att alla, eller ens en majoritet av uppdragsforskarna jobbar svart, men när ersättningen understundom hamnar en bit under 100:-/timme så tror jag inte att det betalas skatt...
 
Låt därför släktforskarförbundet få fortsätta att informera och utbilda människor att göra rätt istället. Att inte slarva med källhänvisningar, att inte chansa när det inte är 100% säkert, att inte försöka läsa ut saker som faktiskt inte står i handlingarna. Och framför allt att få människor att våga prova själva.
 
Då får vi mindre problem med ofullständiga släktutredningar som tas som allenarådande sanning därför att man betalat någon dyrt för att göra det.
 
Bernt Bergkvist

[Stefan Simander]

En positiv del med att sammanställa  
Rekommendationer för uppdragsforskning vore ju  
att såväl kund som släktforskare skulle ha lättare  
att bestämma pris på och andra villkor för  
uppdraget.
 
Är det någon som vet hur mycket kostar att låta  
Landsarkiven forska åt en? (Är det 150 kr/påbörjad  
halvtimme?) Landsarkiven har väl dessutom svårt  
att hinna med sina uppdrag?
 
Vad kostar det att få en antavla utförd (t ex hos  
SVAR = 4000 kr?).
 
Vad ligger priserna på hos olika enskilda  
uppdragsforskare för olika tjänster? Jag har hört  
allt från 50 kr/timme till 350 kr/timme, men mest  
100 kr/timme. Stämmer det med era erfarenheter?
 
Jag har flera gånger tackat nej till erbjudanden  
om betalda uppdrag, eftersom det har varit svårt  
nog att få tid till forskning på den egna släkten,  
samt att det jag ju håller på med släktforskning  
för att det är roligt och inte för att förtjäna  
mitt uppehälle. (Men sådant kan ju ändras!)

[Carl Szabad]

Jo John, jag läste hela ditt inlägg, därav min kommentar.
 
Uppenbarligen har frågan om körkort/licens/certifiering/legitimering/etc,etc uppfattats annorlunda än intentionerna var, därför ska jag försöka dra förhistorien. Många av debattörerna har nämligen byggt upp sin egen bild om vad förbundets avsikt med testet var, för att därefter frenetiskt bekämpa den.
 
När Elisabeth efter ett av sina USA-besök för några år sedan hade med sig en broschyr om det amerikanska förbundets olika legitimeringar (där har man sex eller sju olika) fick jag idén att något liknande kunde införas här också. Min tanke var att den som ville genomgå testet (jag undviker medvetet de olika substantiven här ovanför eftersom det tydligen finns en laddning i dem som jag inte hade föreställt mig) skulle skicka in en släktutredning, definierad inom vissa ramar. Det skulle röra sig om en antavla i fyra generationer där probanden var född på 1800-talet och samtliga anor svenska. Kraven skulle vara att man följde anorna och eventuellt deras syskon till deras död och angav korrekta källhänvisningar på ett sätt som var allmänt vedertaget inom forskarvärlden. Bedömningen skulle göras av en från Släktforskarförbundet fristående grupp forskare med god kompetens, och utredningen skulle inlämnas anonymt. Nämndens arbetsinsats skulle finansieras med en mindre avgift för provet.
 
Jag har svårt att förstå att ovanstående prov/test skulle föda så många upprörda känslor. Den som genomgår provet får ett intyg på att han/hon lämnat ett godkänt prov, inget annat. Någon livstidsgaranti på perfekt forskning innebär naturligtvis inte det, men en nämnd duktiga forskare kan åtminstone sålla bort de som inte uppfyller basala krav på ett forskningsresultat. Vad den enskilde forskaren sedan använder sitt intyg till är naturligtvis inget vi lägger oss i, han/hon har bara fått ett bevis på att han/hon lämnat in en släktutredning för granskning och fått godkänt på den. Omvänt betyder det också att den som inte genomgått ett prov mycket väl kan vara en utmärkt forskare för det. Förhoppningsvis, eftersom upplägget diskriminerar förbundet närstående forskare som då inte bör få den möjligheten. Jämför gärna med simborgarmärket, det visar bara att man vid ett specifikt tillfälle klarat att simma 200 m, det ger ingen garanti för att man är simkunnig resten av livet. Och det märket har ingen ifrågasatt.
 
Om sedan släktutredningen är uppställd efter Kekules system och daterad åååå-mm-dd eller ser ut på ett annat sätt är mindre intressant, bara det är konsekvent och medföljer en förklaring till uppställningar och förkortningar av källor. Även Kekules behöver förklaras för den som är novis. Och har någon en gång lärt sig att göra en uppställning på ett vedertaget sätt, och också förstått varför (inte minst viktigt), så är chansen rätt stor att han fortsätter i samma linje.
 
Att det finns forskare som utför uppdrag mot betalning är knappast underligare än att det finns taxibilar för de som inte kan eller vill köra bil själv. Och för den som vill anlita en proffsforskare måste det kännas lugnare om denne genomgått ett oberoende test.
 
Den som var rädd att Jörns forskare skulle kunna få godkänt på den i artikeln redovisade utredningen kan jag lugna, det skulle han eller hon definitivt inte! Och till den som trodde att Släktforskarförbundet har gratis tillgång till alla källor, det har vi naturligtvis inte!
 
Nu blir det förmodligen inget problem, och ni som vässat hörntänderna och jagat upp adrenalinet till hysteriska nivåer kan lugna ner er, det blir knappast någon testverksamhet. Anledningen är att en sådan process är resurskrävande eftersom den är individrelaterad, man måste granska varje inlämnad utredning för sig. Och ska det vara något värde med granskningen måste stickprov på uppgifterna göras, och sådant tar tid. Upplevs det sedan inte som positivt bland forskarna att kunna göra en sådan test så blir det naturligtvis ingen, det finns så mycket annat att lägga tid och andra resurser på.

[John Sidén]

Carl, jag uppskattar att du tog dig tid med att beskriva ditt förslag till test för släktforskare. Men frågan är vad testet skulle få för värde egentligen. Det är nog så som du skriver, att det finns mycket annat att lägga tid och andra resurser på. För jag undrar om jämförelsen med simborgarmärket är helt relevant i sammanhanget. Det gör ju inte så mycket om du simmar ryggsim eller fjärilsim eller crawlar 200 m, huvudsaken är att du simmar så långt. Men testen som du Carl beskriver innebär att det finns kriterier för hur det ska vara och uppfylls inte de godkänns inte släktutredningen. Det är just detta jag är tveksam till och den tveksamheten delas tydligen av fler deltagare i denna diskussion.
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Carl Szabad]

De premisser jag angav kanske verkar blygsamma för många, men vissa kriterier måste rimligtvis vara uppfyllda. En provkarta på ej godkänt resultat kan ju läsas i Elisabeths artikel, och då tänker jag exempelvis på den stackarn som fick namnet Krämalinder (för att forskaren helt enkelt inte kunde läsa namnet Krumlinde, läskunnighet måste vara ett baskrav), titlar som Fru fröken eller handelcommers visar att forskaren inte har kännedom om enkla basbegrepp. En gårdsangivelse utan vare sig församling eller län är ganska värdelös, Skårby som omnämns i artikeln finns det exempelvis fem stycken olika. Titeln kapten major löjtnant visar att forskaren inte kan något om militär befordringsgång, något som står i varje normalt uppslagsverk. Detta var exempel på företeelser som skulle diskvalificera en utredning. Och det här är verkliga exempel, tagna ur en enda släktutredning som innehåller många fler skräckexempel, varvid vi är tillbaka där diskussionen började.

[Stefan Simander]

Carl+John: Vad tycker ni om mitt/mina förslag??

[John Sidén]

Hej Stefan!
Jag har läst dina inlägg och funderat något över vad där står och nu när jag såg din fråga läste jag igenom dina inlägg igen. Helt negativ är jag inte eftersom det handlar om rekommendationer och inte påbud. Men jag måste nog fundera mer på det. Även rekommendationer blir lätt påbud och föreskrifter om hur det ska vara. Arkiven tar 90 kr för 15 minuters forskning, vilket innebär en timpenning på 360 kr. Det brukar vara ett mycket detaljerat svar man får då och ska en professionell släktforskares alster kosta lika mycket bör det kanske finnas, just som du Stefan föreslår, vissa rekommendationer för vad det ska innehålla. Så jag kanske till slut ändå har en positiv uppfattning om dina förslag.
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Carl Szabad]

Stefan! Förbundet kan inte ge några som helst rekommendationer om pris på grund av frågans komplexitet. Viss forskning kräver djupdykningar i ovanliga källor med åtföljande tidsåtgång, medan annan till stor del kan lösas framför datorn, med befintliga register. Och fri prissättning gäller ju, speciellt som det är verkligt ont om duktiga proffs-forskare i Sverige.

[Stefan Simander]

Tack för stödet John!
 
Tack för svaret Carl!
OK att prissättningen är fri och komplicerad, men  
genom att upplysa om vad det kostar vid olika  
Landsarkiv och andra släktforskande institutioner  
som t ex SVAR och Släktforskarnas hus i Leksand  
kunde de som vill beställa uppdrag kunna jämföra  
med andra erbjudanden! Det verkar finnas  
uppdragsforskande släktforskare som är skickligare  
än de som utför institutionernas forskningar om  
man ser på Elisabets exempel i Släkthistoriskt  
Forum (och som kanske är billigare dessutom)!  
Samarbete mellan Landsarkiven och släktforskare  
förekommer väl?
Om rena bedrägerier förekommer borde dessa också  
upplysas om.
 
Du nämnde inget om den andra delen, nämligen  
Rekommendationer från förbundet om vad som bör  
ingå vid t ex en förfrågan eller vid upprättandet  
av en antavla. Där verkar du ju vara inne på samma  
linje som jag, att vissa krav bör kunna ställas på  
uppdragsforskning mot betalning.  
Korrekta uppgifter om namn, orter, källor osv.  
verkar väl rimligt?
 
Det vore intressant att höra vilka positiva och  
negativa erfarenheter som finns från såväl kunder  
som uppdragsforskare!  
 
Hur känns det att inte finna något/få något?
 
Hur fungerar det med betalningen? Före, under  
eller efter?

[Carl Szabad]

Stefan! Det är inte särskilt givande att informera om timpenning för forskning om man inte känner till vem som ska utföra den. Vad kostar det i timmen att få en tavla målad? Att bedriva uppdragsforskning är vanskligt, det inser säkert alla som i kanske tio år eller mer forskat på sin egen släkt.
 
Vad gäller priset på den av Jörn utförda forskningen tycker jag det är på tok för billigt. Det säger sig själv att man inte som uppdragsforskare kan upprätta en sexgenerationers antavla (innehållande 126 anor) för 1.800:-. Och naturligtvis blev resultatet därefter.
 
Du efterlyser också rekommendationer från förbundet på vad som ska ingå. Då hänvisar jag till de två utmärkta läroböcker som finns i ämnet, Andersson/Clemenssons Släktforska steg för steg och Elisabeth Thorsells Släktforskning - vägen till din egen historia.

[Stefan Simander]

Carl! Jag håller med dig om vad dun skriver i de två första styckena. Det är vanskligt med såväl prissättning som kriterier för betald uppdragsforskning, men mening med denna sida är väl att avgränsa vad som är orimligt, samt om möjligt vad som är önskvärt/självklart.
 
Jag tillhör den grupp som forskat i mer än tio år och har även erfarenhet av såväl studiecirkelledarskap (med ovan nämnd litteratur som grund) som av att vara Jourhavande släktforskare på Uppsala Landsarkiv och kan väl därmed sägas ha en ganska stor erfarenhet av släktforskning. Jag skulle ändå vara tacksam över att få höra fler erfarenheter kring.  
 
Du nämner att priset i Jörn var för lågt. Jag instämmer. Men vad tycker du och andra är ett rimligt pris? Jag vet nämligen inte.
 
När det gäller ditt tredje stycke ovan hade jag väntat mig att du skulle ställa dig positiv till någon form av Rekommendationer eftersom du skrev: De premisser jag angav kanske verkar blygsamma för många, men vissa kriterier måste rimligtvis vara uppfyllda. Detta är ingen livsavgörande fråga för mig. Jag bara tänkte att det kanske var en bra idé att enas kring!?