Äldre inlägg (arkiv) till 2005-03-25

[Anders Ryberg]

I diskussionen Ordet är fritt!: Ibland är livet lättare utan hamnkaptener har en del olika saker kommit upp. Ett ämne som behandlats lite perifiert är hur man skall agera när man stöter på uppgifter på Anbytarforum, som man på mer eller mindre goda grunder kan betrakta som felaktiga.
 
Själv brukar jag i sådana lägen ofta argumentera för varför jag anser att det är fel, och om mer konkreta motargument saknas (jag är ju långt ifrån ofelbar, men har nog rätt då och då) så brukar detta tyvärr betraktas som von oben-attityd, glädjedödande, eller som ett tecken på bristande respekt för diverse vördnadsvärda auktoriteter.
 
Jag anser att den som publicerar en uppgift här på Anbytarforum får finna sig i att andra kan komma med synpunkter, och tycker nog att det i långa loppet för min forskning framåt när jag styrs bort från fel spår. Jag kan heller inte riktigt förstå att det skulle vara överlägset att hålla sig till fakta, eller vilken glädje det är med felaktiga uppgifter i en antavla. Och jag har ingen som helst förståelse för varför en dålig utredning blir bättre bara för att den utförts av en professor, jag tycker att man skall bedöma var och en efter hur de underbygger sina argument, inget annat.
 
I vissa lägen har jag slutat att bemöta en del som genom sina argument motbevisar sig själva, men det är sällsynt. Generellt så tycker jag att man gör andra en tjänst genom att framföra synpunkter på deras uppgifter, och se till att andra inte tar till sig felaktiga uppgifter, men vad tycker övriga?

[Timmy Brolin]

Citera och hänvisa till dokument som backar upp din syn på saken?

[Bo Olsson]

Nöjer man sig bara med att peka på fel så blir det nog betraktadt som von oben. Om man däremot kan erbjuda nya fakta eller en väl underbyggd och sakligt framförd teori, så blir nog bemötandet ett annat. Hoppas jag! Att bara vara felletare och inte kunna erbjuda an annan lösnig, eller teori tycker jag är att gör det lite väl lätt för sig. Det finns många exempel inom annan forskning där vissa nästan har gjort en karriär av att såga andras teorier utan att åstadkomma något själv.
 
MVH
 
Bo Olsson

[Anders Ryberg]

Om det enda felet med en teori är att det fullständigt saknas källstöd så påpekar jag det. Detta kan upplevas som att jag inte åstadkommer något positivt, men i vetenskap så skall fel påpekas oavsett om det innebär att en fråga måste besvaras med vet inte. Är det detta du syftar på?

[Bo Olsson]

Jo, det är så jag menar. Man kanske glömmer det där lilla (vet inte).
 
OBS! Mina inlägg här, är på intet sätt någon kritik mot dig Anders, utan jag gissar bara vad eventuell kritik kan bero på.
 
En annan sak är ju just att ett debattforum inte precis är ett optimalt sätt att diskutera på. Saker som utan problem kan sägas öga mot öga kan i ett debattforum uppfattas som mycket provocerande.
 
Något som retar mig otroligt är när någon börjar sitt inlägg med Men snälla N N Det uppfattar jag som mycket nedlåtande, precis som en som klappar en på huvudet och säger lilla vän, det här begriper du inte
 
MVH
 
Bo Olsson

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Anders R!
Du frågar hur man skall agera.... Det förer mina tankar till sättet att kommunicera. Visserligen håller jag med Dig om det nyttofulla i att påpeka felaktiga uppgifter eller ologiska argumenteringar, men det kan göras på flera olika sätt. Det är ju inte BARA själva motargumenta, som läses av mottagaren utan även Ditt sätt att föra argumenteringen. Läser man då in ett tråkigt sätt (inom psykologien anses ju det non-verbala utgöra 90 % av kommunikationen) i Ditt svar, kan slutsatsen bli att Ditt svar haver ingen nytta.
Därför är det mycket viktigt (även för oss forskare!) att lägga märke till vårt sätt att bemöta frågor. Det räcker inte att bara framföra kalla fakta.  
Jag förstår Dig så att Du menar med avsaknaden av mer konkreta motargument just t.ex. att påpeka på ologisk argumentering utan att kunna konkretisera det till ett visst ställe. Det felaktiga i argumenteringen ligger liksom i hela texten inne (grunden kan ju redan vara fel). Ett mera perifert fenomen, men förekommer...

[Bo Olsson]

Du förstod precis vad jag menar Johan!
 
Om jag får ta upp något annat som jag upplever som mycket provocerande och dessutom oartigt, är när någon ska avfärda ett påstående så vänder man sig inte direkt till den som framfört påståendet, utan i stället till hela forumet och skriver:
 
NN påstår detta och det är givetvis helt fel.
 
Det tolkar jag som kolla här, vad den här ******* påstår  
 
MVH
 
Bo Olsson

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Bäste Bo!
De exempla Du tar fram, bevisar omdömeslösheten av skrivaren!
mvh. Johan

[Lennart Lindström]

Hej Anders
 
Råkade se ditt inlägg. Du och jag kom ju i disbyt vid mina allra första inlägg i detta forum. Jag har ännu så mycket att lära inser jag, för jag försöker greppa norrländsk historia på nya sätt. Ett vidsträckt område ur alla aspekter, och min arma hjärna har begränsad inlärningskapacitet. Så jag är väldigt tacksam för dina tips, som jag trots mitt sökande efter källor hade missat.
 
Men det finns en annan aspekt på detta, som jag däremot är ganska väl skolad inom. Du får svårt att argumentera med von oben-ton, dvs utan egna källhänvisningar med en person. som likt jag själv, tänker i alternativa sanningar. Jag sysslar inte ett dugg med anor och släktforskning, men läser ändå nästan allt som skrivs här om medeltiden. Jag för därför in nedan text, saxat ur en längre text i ett annat sammanhang om strategiskt ledarskap, så ser du hur jag tänker.
 
I denna värld finns inte en sanning, utan massor av alternativa sanningar beroende på vilken tolkningsmodell man använder. Sanningen är i inte bara i högsta grad subjektiv, utan makthavare-beslutsfattare kan dessutom tolka olika alternativa sanningars bärkraft för manipulation av andra människor för att nå sina syften. Kineser hade för tvåtusen år sedan i sitt strategiska tänkande insett dessa förlopp genom trial-error-inlärning.  Först på 1950-talet började amerikanska forskare lansera detta som nyheter, och på 1980-talet slog helt nya teorier igenom (president Reagan). Men även människor i gångna tider använde sådan ”manipulation” i sitt ledarskap tycker jag mig se. De isländska sagorna och Erikskrönikan  verkar vara tecken på detta. Gustav Vasa framstår som mästerlig. Att jämföra en sådan krönika med andra samtida källor, blir som att påstå att en kommunistisk pamflett om Estlands utveckling 1940-1980 som sann, därför att det finns så många andra samtida uppgifter i Sovjetunionen om samma sak. För vad i materialet är rena lögner - dvs medvetna, förmedvetna eller omedvetna dylika?  Dåtida äldre makthavare hade ju oftast fullständigt monopol på historieskrivning och dokuments innehåll inom sina maktsfärer. Källorna från andra parter blev försumbara jämfört med det egna ”maktcentrats” alster. Att bränna obekväma dokument (Kinas historia skall börja med mig) har pågått i alla tider. De svagare parterna förblir dolda och osynliga. Inte ens 1900-talets historia lär man kunna enas om, utan en viss utvald elit lär bestämma hur denna ska formuleras för elitens egna, oftast förmedvetna korrekta syften. Chefen för Historiska Mus?et har säkert rätt, i det omöjliga att utifrån skriftligt material, fornfynd etc tolka vår historia.
 
Så vad är rätt eller fel mot denna bakgrund? När det gäller släktforskning och anor MÅSTE givetvis dokument uppvisas, som stöder ens påståenden. Alla hamnar ändå till slut på obevisbara hypoteser eller spännande skrönor, som kan vara intellektuellt stimulerande och lärorika för många. Så jag skulle därför inte försöka stoppa de entusiaster, som driver detta medeltida sökande. Tvärtom, de hittar kanske annat intressant material i sitt sökande.
 
Jag försöker (trots ovan grundsyn) finna sätt att tolka Norrlands historiska förlopp. Och jag tror att flertalet deltagare likt jag själv MYCKET TACKSAMT tar emot tips på KÄLLOR för alternativ information. Och vetskapen om din granskning skärper numera mina egna inlägg - även om jag nyligen skrev fel. För jag gillar inte att bli beslagen med uppenbara felaktigheter .  

[Anders Ryberg]

Till att börja med. Det förhållningssätt du refererar ovan kallas postmodernism, och börjar tack och lov komma ur modet. En utmärkt argumentation emot det av Arne Jarrick finns här:
http://www.physto.se/~vetfolk/Folkvett/20043jarrick.html
 
Inom källkritisk metodik har man sedan nästan hundra år lärt sig att hantera sovjetiska pamfletter om estnisk historia och dylikt. Uppgifter som går emot källans tendens, till exempel i detta fall tal om kontrarevolutionära aktiviteter anses som mer trovärdiga än uppgifter i enlighet med källans tendens, till exempel uppgifter om hur esterna uppskattade de ryska erövrarna... Dessutom, det finns ju ofta andra källor och kvarlevor än krönikorna.
 
Jag vill för övrigt minnas att det vi hamnade i dispyt om delvis gällde din syn på kyrkans utveckling, då du uppenbarligen inte kände till de senaste 75 årens forskning på detta område. Ty det går att ta reda på väldigt mycket ur bevarade dokument, och jag ser ingen anledning att börja med obevisbara hypoteser och fria spekulationer innan man satt sig in i denna del. Dessutom, som jag ser det, så har historien skett, och händelser har inträffat på ett visst sätt. Motiven kan vi aldrig rekonstruera fullt ut, men förloppet går ofta att rekonstruera.

[Michaël Lehman (Philippos)]

Tertium non datur säger man inom logiken - ?ett tredje gives icke?. Det vill säga, att ett påstående antingen är sant eller falskt; inget påstående kan vara både sant och falskt eller varken sant eller falskt. Det gives inget utrymme för flera alternativa sanningar. Sanningen i sig är absolut, däremot kan man ibland välja att bortse från vissa fakta eller sakna kunskap om vissa fakta, vilket leder till, att man bara tror sig veta sanningen, utan att egentligen göra det. Vi börer emellertid vinnlägga oss om, att alltid med största noggrannhet sträva efter bästa möjliga empiriska kunskap om sanningen - särskilt inom vetenskapen.
 
I övrigt instämmer jag med Anders.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Micha?l!
Ditt påpekande är mycket välkommet. Sanningen gäller förstås i den utsträckning den är sanningen över NÅGOT (ganska självklart).
 
Inom historievetenskap är det möjligen artefaktens nutida läge. Men redan identifieringen av betydelsefulla artefakter är tolkning - nämligen att föremålet el. dyl. kan (men inte alltså behöver) vara av betydelse i en viss historisk utvecklingslinje, som skisseras. Svårare blir det, att tala överhuvudtaget om sanning, i och med de medtagna artefakternas betydelse. Inom historien blir det svårt att tillgodose kravet på empirisk kunskap om sanning, ifall därmed avses det förflutna. Det förflutna kan vi aldrig mera ernå. Artefakter ger oss nog empirisk kunskap, men deras historiska dimension blir tolkningar.

[Lennart Lindström]

Sanningen för en islamistisk självmordsbombare är en helt annan än för en indisk tiggare eller nyrik kines. Vi kommer uppenbart från  helt skilda teoretiska världar, men lever i samma globala verklighet. Jag söker inte sanning utan förståelse om maktens villkor och för hur världen i verkligheten fungerat och fungerar, dvs vilka krafter driver utvecklingen. Nuet är tiden mellan historia och framtid. Har ägnat massor av år åt detta i teori och praktik för tid nära nuet, och börjar inse visheten bakom kinesiska ledarskapssystem, liksom uppenbara nackdelar (... och nu kombineras amerikanska-kinesiska modeller). Mitt intresse för historia väcktes när jag insåg att dessa nya synsätt kanske (?) kunde användas inom historien.  
 
Och Anders, jag har inget emot dina inlägg. Mina inhopp den gång du åsyftar var att lyfta Bure-debatten från den nivå den hamnat på, och visst lyftes den, tycker jag. Faktiskt ända till gränsen av vad jag själv visste. Jag och många andra har där fått massor av input och ett flertal nya KÄLLOR att granska. Dessutom inser jag risken att jag tänjer sannolikheter för långt, det är svårt hålla allt i huvudet och jag saknar datoriserade lagringsmodeller för faktakontroller än så länge. De kommer senare när jag fått överblick över allt material. Dessutom inträffar skrivfel. Teoretiskt kan ju en modells slutsatser bli direkt motsägande en annan modell, då jag bedömer trovärdighet så mycket ur maktperspektiv. Och att min historiebild blir säkert bara ett antal av mina sannolika sanningar, som andra inte delar, det har jag full förståelse för.  
 
Jag bör nog inte delta i denna diskussion, då jag förvisso saknar kunskaper att se historia ur ert perspektiv, och därför inte kan förstå vad ni menar. I motsats till palestinska självmordsbombare - israeler kan vi ändå hantera detta under ganska angenäma former, om vi accepterar våra skilda synsätt. Vi lever i skilda kulturella världar - och dessa två kanske får svårt att mötas?

[Lennart Lindström]

PS. För undvikande av alla missförstånd. FAKTA och KÄLLOR ska givetvis alltid redovisas, men om några tiotal år är detta allmängods. Då blir tolkningar-modeller centrala. Då lär också kulturella frågor i allmänhet bli tunga parametrar och hur man bäst gör detta. Säkert har historiker egna system för detta, men då jag saknar deras utbildning, kan jag tyvärr bara utgå från de kunskaper jag själv förvärvat. Över 90% lär förmodligen alltid bli lika i samtliga modeller ... gissar jag

[Maria Svärd]

Hej alla släktforskare,
 
Jag upprepar återigen vad jag skrivit tidigare:
 
Alla kan naturlitvis ta fel någon gång.
Själv tycker jag att det är lika roligt att hjälpa andra som att forska själv. Jag gjorde en jätttetabbe för ett tag sedan.
Någon frågade på en familj i Hemsjö där man flyttat åt olika håll. I kyrkoboken (hfl) stod Lundby. Det finns ett Stora Lundby i Lerums ommun, Dels ett Lundby församling i Göteborg.
Jag tror att jag svarade det senare. Till all lycka reagerade Peter Hjortsam, som hade anor ur samma släkt, och korrigerade omedelbart min felaktiga uppgift. Men tänk nu om han inte hade sett detta. Då hade jag utan att mena det lämnat delaktiga uppgifter, vilket hade lett till problem för den som frågade. Med detta vill jag bara belysa hurviktigt det är att man uppger källor när man svarar, samt att man gärna både dubbel- och trippel kollar uppgifter man fått sig tillsända.
 
Påsk hälsningar,
Maria Svärd

[Micael Granström (Micgra)]

Ur Anbytarforums regler: Om du tycker att någon uppträder egendomligt eller dumt eller framför märkliga påståenden och åsikter - svara inte såvida du inte har något verkligt bra att komma med.
 
Ett problem med att hela tiden reagera på sånt man själv tycker är misstolkningar och övertolkningar är att man ger chansen till repliker. Då är risken stor att det man själv tyckte var felaktigt upprepas igen. All reklam är bra reklam brukar man ibland säga.  
 
Dessutom tenderar det ibland att bli ren drevjakt, dvs att flera personer förfasar sig över samma inlägg. Då är nog riskerna ännu större för spridande av felaktiga uppgifter, för det finns alltid de som hellre håller på en underdog.
 
MVH
Micael Granström

[Anders Ryberg]

Mitt perspektiv är nog väldigt handfast och praktiskt. För att ta släktforskningen till en extrempunkt så är det ju så att exakt EN man och EN kvinna är biologiska föräldrar till varje barn, och att det på denna punkt endast finns EN sanning, som vi försöker identifiera så gott det går.
 
Man måste skilja på den sanning du talar om Lennart, och den sanning jag pratar om. Det du pratar om är hur världen upplevs, rättvisa, orättvisa etc. Det ÄR subjektivt. Det jag talar om är hur saker sker. Till exempel att jag just nu sitter på min arbetsplats på min arbetstid och trycker ner tangenter på mitt tangentbord. Det är objektivt. Om jag smiter från mitt arbete är däremot subjektivt...
 
Jag tror absolut på framtida givande dialoger inom olika forskningsfält. Det är därför jag lämnar referenser till olika verk. Men jag tror det är givande om man försöker sätta sig in i aktuell litteratur och olika synsätt.

[Ingrid Wikberg]

Anders m fl....idag är det inte kyrkoboken utan DNA-analysen som styrker BIOLOGISKA föräldrar och kan ses som sannning....  
Så -man kan här på något vis dribbla med dubbla sanningar; eftersom vi ej (praktiskt sätt, var och en) kan ta DNA-prov på alla våra förfäder.
 
Alltså : kan det på något ologiskt vis finnas två sanningar. Även inom den historiska släktforskningen.
Det får vi både stå ut med och leva med.
 
Glad Påsk!
Inkan

[Anita Berglund Eriksson]

Inkan! En eloge för din klarsynthet! Många av oss har ju svårt att se någon annan sanning än de sanningar som finns i kyrkoböcker och annat arkivmaterial. Visst! det är ju det enda sanna material vi har att gå efter för närvarande, men någon definitiv sanning om vårt ursprung är det ju inte. Allting är ju relativt här i världen, och ett (o)möjligt DNA-test på vår gamle stamfar skulle kanske skaka om oss rejält i våra släkthistoriska grundvalar.... Häpp!
 
Glad Påsk!
Anita

[Anders Ryberg]

Vad jag menar är att varje barn har en mor och en far, inget mer. Jag HOPPAS att vi alla är överens om detta. Sedan är det en annan sak i vilken grad kyrkoböcker eller annat ger svar på detta, men jag tror faktiskt att de flesta kvinnor oftast varit trogna...

[Ingrid Wikberg]

Anders...var inte så säker....  Apropå kvinnan och troheten -och tänk på mannen som hade (har?) både hustru och hålldam..... Vixit,dum vixit,laetus  
Och  barn kom/kommer till världen på båda hållen!
 
I övrigt är vi nog överens.
 
Glad Påsk  
Inkan

[Anita Berglund Eriksson]

Anders! Jag är helt överens med dig! Jag är helt övertygad om att min mamma och pappa är mina högst sannolika föräldrar.  Utan DNA-test....
 
Påskhälsningar
Anita

[Carl-Fredrik Hanzon]

Men inte ens DNA-analyser är ju hundraprocentiga. Vissa DNA-forskare påstår att om vi nu skulle hitta DNA från en anfader ca 10 generationer bort, finns en (visserligen mycket liten, men ändå...) risk att en mutation skett under denna tid (Ju längre tid och ju flera generationer, desto större risk). Så om kyrkboken står emot DNA-analysen, är det ändå inte fullständigt uteslutet att det ändå är kyrkboken, som har rätt... Det är ju naturligtvis mindre troligt, men man kan som sagt inte vara hundraprocentigt säker, där heller.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Sanningen är hos Gud och den är Gud!

[Anita Berglund Eriksson]

Det kanske är Gud som är fadern....?  Då kan vi ju skippa både födelseboken och DNA-testet....

[Eva Dahlberg]

Nu handlade denna diskussion ursprungligen inte om DNA - fel far eller rätt far eller %-satsen för det (finns andra diskussioner där detta stötts och blötts). Jag hävdar i det fallet min egen teori att fler får fel föräldrar bland sina anor just av anledningen att de går fel i källorna i stället .. (får man sätta en ?). Vi kan inte veta om vi har rätt biologiska anor utifrån de tillgängliga uppgifterna, men det får vi leva med - vi kan väl inte sluta forska, eller sluta skriva in generationerna, för att vi inte tror på det som står i källmaterialet av annan anledning än att det kan ju ha varit en annan pappa (obs. detta är fall där det saknas muntlig tradition eller andra anledningar till att misstro kyrkboksuppgift eller dombok). Absoluta sanningar får vi inte, men det innebär inte heller att vi kan hitta på sanningar som passar oss för att vi gillar att spekulera.
 
Jag skulle vilja ta tillbaka diskussionen till Anders ursprungliga fråga.  
 
Det finns felaktiga uppgifter publicerade i t.ex. sockengenealogier eller på hemsidor och när man visar de felen, med källstöd - t.ex. att födelseböcker, husförhörslängder, domböcker osv ger helt andra uppgifter om föräldraskap, så händer absolut ingenting.
 
Det enda man kan göra om en webbmaster inte rättar är kanske att skriva i hans gästbok. De som inte rättar på DISBYT efter kontakt, kan bara överbevisas genom att man själv lämnar in sitt eget material, så får andra i alla fall undra varför det skiljer sig åt.  
 
Men om den stora databasen ligger kvar med alla fel, hur gör man då - det är många som använder den som aldrig nås av de rättelser man själv tar upp på Anbytarforum eller i DISBYT. När forskare, trots annat material med källuppgifter som visar på annat, ändå använder sockengenealogin som källa?  
 
Jag forskar inte på någon släkt där jag behöver några tryckta verk med adel i, men jag förstår av diskussioner på Anbytarforum att det finns nya och äldre rön i de fallen också, där de felaktiga tycks ha evigt liv.
 
Har ni några tips på hur man når ut eller stöter ni aldrig på den typen av felaktigheter i andras material?
 
Hälsningar,
Eva

[Anita Berglund Eriksson]

Eva! Jag förstår att sidospåret om DNA inte riktigt hörde hemma i denna diskussion, men samtidigt kan jag inte hålla mig från att tycka att släktforskningens relativa sanning är lite komisk, med tanke på vilka sannolika möjligheter det finns att släktforskningen inte är så absolut sann som många tror. Och då inte enbart av skälet att man skrivit in fel fader eller moder i sin antavla.  
 
Men mer om detta kommer jag inte att orda...
 
Hälsningar Anita

[Eva Dahlberg]

det är ju en sanning vi inte kommer undan det håller jag med om - och därför även tämligen hypotetisk eftersom vi inte vet när eller var ...
 
Och för säkerhets skull, som jag sagt många gånger förr - det är ofta fel även i kyrkböckerna också, inte bara i hfl utan det förekommer även i födelse- eller dödböcker - och då får man visa sin teori med att följa personerna.
 
Hälsningar,
Eva

[Jojje Lintrup]

Jag tycker att det är förbaskat bra att man lyfter fram källkritiken och att man försöker måna om att publicerad släktforskning ska hålla en hög standard. Jag hoppas att ingen tror något annat, med tanke på att en del får för sig att jag vill släppa igenom dåliga metoder, eller att jag skulle vara för att man ger sig ut på havet utan flytväst. Så är det inte! (Den diskussionen pågår f.ö. längre ner på detta forum...)
Däremot tycker jag det är befogat att fundera över i hur stor utsträckning källkritiksdiskussionerna har påverkat utgivandet av genealogiska arbeten! Kan det finnas något samband?
Jag tror att många avskräcks av det ganska hårda klimatet, och att man sannolikt inte vågar publicera sina forskarmödor med mindre än att man är extremt säker på att man inte missat någonting. Och vem är det?! Risken för en offentlig avrättning är nämligen alldeles för stor för att man ska våga riskera att sticka ut huvudet för långt. Därför lyser publiceringarna med sin frånvaro... Tror jag.
En annan anledning till de så få publiceringarna, vill jag mena, är attityden att det skulle vara vägen som gör mödan värd. För om släktforskningen i sig blir ett självändamål, så finns det ju ingen anledning att publicera sina resultat. För i förlängningen skulle man ju bara förstöra nöjet för de som komma efter, som inte skulle ha något kvar att forska på.
Jag tror att det är på tiden att man börjar uppmuntra folk att publicera sin forskning, att man börjar efterfråga fler genealogier. En viss försiktighet med hur man sedan bemöter de fel som ändå kommer att smyga sig in i arbetena, samt en viss tolerans - byggd på det resonemanget att ingen är felfri - måste nog säkert till. För som vi vet, finns det ju inga osänkbara skepp, och kräver man att man garanterar att ett skepp är osänkbart för att det ska få sjösättas, är det risk för att bara klåpare och bedragare kommer att vara de enda som bemödar sig att göra det.

[Dag Bremberg]

Jojje, det är ju helt enkelt lysande uttryckt!
Vi måste uppmuntra fler att engagera sig och bidra med såväl uppgifter som teorier och ifrågasättanden. Då kommer vi att upptäcka att mycket som betraktats som belagt, för att det står i en tryckt bok, inte stämmer helt.
Det är inget att sörja. Tvärtom, vi lär oss av allas våra misstag.
Just därför är det så oerhört tråkigt när någon uttrycker att var och en ska gräva ner sig i sin egen forskning och inte ta del av andras rön. En sådan snobbism och intolerans mot forskarkollegor uttrycks märkligt nog i den krönika som nu ligger ute på Rötter.  
Jag ber att få önska vännerna i JBGF all lycka och er alla en glad påsk.
mvh/Dag