Terve Ola Jörgensen! Tittar man i Rantasalmi, begravda under åren 1800-1813 hittar man dessa tre Oppman och de verkar alla ha avlidit och ibland återuppstått efter Finska krigets inledande år 1808.
1) 7.3.1801, Kolkontaipal. Dödf. gåsseb. Original - TALLKOMM: `Kb. med äktensk. löfte af Ditlov Oppman och Regina Itkoin (Så väl Prov. Medicus som domaren i orten, har lagt hand vid unders on detta barns död) anhörig: Ditlov Oppman anhörig: Regina Itkoin
2) 3.5.1802, Kolkontaip. b. Maria, hjertspr. Anhörig: Jäg. Ditlow Oppman.
3) 25.5.1803, Kolkontpl. b. Maria Lov., kikhosta, anhörig: Korpral A.V. Oppman.
4) 22.4.1804, Kolkontpl. b. Hinrietta Vilhelmina, hjertspr., anhörig: Korpral And. Vilh. Oppman
5) 16.7.1808, Hijsmäki, b. Hedv. Maria hjertspr. anhörig: Afl.sergeant Henr. Oppman.
6) 22.8.1808, Hijsmäki, b. Caisa Lisa. anhörig: Alf.sergeant Henr. Joh. Oppman.
7) 3.8.1811 Kolkontaip. Gust. Adolf, rödsot. anhörig: Drag. Henr. Ditlov Oppman
11.8.1811, Kolkontaip. barn Hedvig Ulrika, rödsot. anhörig: Afl.drag. Henr. Ditlov Oppman
9) 5.9.1811, Kolkontaip. barn Ebba Carolina, rödsot, anhörig: Afl.w.Corp. And. Vilh. Oppman.
10) 6.8.1813, Hiismäki, b. Anna Fridrica, gikt, anhörig: Afl.förare Hinr. Oppman.
Tittar man sedan på döpta i Rantasalmi under åren 1791 - 1808 ser man det fanns tre stycken herr Oppman under denna period, bortsett ifrån Ditlofs far följande födda:
1) 21.9.1791 i Randasalo av serg. Henr. Joh. Oppman och Marg. Soph. Weckman barnet Sophia Albertina.
2) 13.2.1793 i Hismäki av Henr. Joh. Oppman och Greta S. Wechman barnet Joh. Gustaf.
3) 12.8.1794 i Hismäki av för. Henr. I. Oppman och Marg. Soph. Weckman barnet Adolph Wilh.
4) 16.6.1796 i Hismäki av Henr. Joh. Oppman och Greta Soph. Veckman barnet Johanna Stina.
5) 29.12.1800 i Kolkontaipal av Ditlov Oppman och Reg. Itkoin barnet (oä. son dödf.).
6) 19.3.1801 i Hijsmäki N 11 av Serg. Hinric Johan Oppman och Margetha Soph. Weckman barnet Sophia Wilhelmina.
7) 29.11.1801 i Kolkontaipal 1 av Volont. Hinr. Ditlov Oppman och Regina Itkoin barnet Maria Christ.
6.1.1803 i Kolkontaip av V. korpr. A. W. Oppman och Maria Soph. Kyander barnet Maria Lovisa.
9) 2.2.1803 i Kolkontaipal av Hinr. Dittl. Oppman och Regina Itkoin barnet Hedv. Ulrica.
10) 13.4.1804 i Kolkontaip. av Corpr. And. V. Oppman och Maria Soph. Kyander barnet Henr-a Wilh-a.
11) 4.5.1804 i Hijsmäki av För. Henr. Oppman och Marg. Soph. Veckman barnet Anna Fredrika.
12) 23.12.1804 i Kolkontaip 15 av Korpr. Dillof Opman och Regina Itkoin barnet Maria Sophia.
13) 13.4.1805 i Kolkontaip 1 av Tp. And. Wilh. Oppman och Maria S. Kyander barnet Gustaf (n.d.).
14) 9.1.1807 i Kolkontaip 16 av Drag. Hinr. Dittlov Oppman och Regina Itkoin barnet Gust. Adolph.
15) 4.5.1807 i Kolkontaip 1 av Korpr. And. Wilh. Oppman och Maria Sophia Kyander barnet Ebba Carolina.
16) 23.6.1808 i Hijsmäki N:o 11 av Förar. Henr. Joh. Oppman och Saara Sophia Veckman Hedvig Maria.
Av dessa 16 födda barn framgår det att det finns tre familjer:
1) (Vice) Korpral Anders Wilhem Oppman och Maria Sophia Kyander i Kolkontaipal nr 1. (Även kallad tp som i torpare)
2) Dragon Henrik Dittlof Oppman och Regina Itkoin i Kolkontaipal nr 16 (Tidigare kallad volontär under nr 1 och korpral under nr 15).
3) Sergeant och förare Henrik Johan Oppman och Margetha (Greta) Sophia Weckman i Hismäki nr 11.
Alltså två Henrik och en Anders Oppman och två av dem i samma by på köpet. Och om du ser att föraren Henrik Oppman i Hismäki nr 11 omnämns som avliden redan i mitten av juli 1808, så är det kanske inte konstigt att din Henrik av rena farten dog en gång. ty det är märkligt att han lever åtta dagar före..:
7) 3.8.1811 Kolkontaip. Gust. Adolf, rödsot. anhörig: Drag. Henr. Ditlov Oppman.
11.8.1811, Kolkontaip. barn Hedvig Ulrika, rödsot. anhörig: Afl.drag. Henr. Ditlov Oppman.
Även Anders Oppman omnämns som död månaden efter.
9) 5.9.1811, Kolkontaip. barn Ebba Carolina, rödsot, anhörig: Afl.w.Corp. And. Vilh. Oppman.
Hur det stod till i verkligheten vet jag inte, men att avfärda Henrik Dittlof för den skull att nämns död en gång kanske inte är så klokt? Afl. betyder i det här sammanhanget nog avliden, men kanske det skulle för rättvisans skull betyda avflyttad. Nej, avliden bör det vara, men du får själv ta ställning till hur det ska vara. kanske du kan komma åt originalböckerna. Andra noteringar kan finnas på något annat ställe, kanske man kan hitta i lokalhistorien? Men för att ge dig en bild av vad som hände och för att bekräfta Kirsti Ervolas skrivelse:
” Avsiktligt eller inte, kan ju Henrik Dittlof Oppmans födelseår i den svenska hf-längden vara felaktigt. Soldater i den på senhösten 1808 norrut och till Sverige retirerande armeen hade knappast några personbevis med sig.”
. ska jag lägga in lite material om vad som hände med savolaxarna i min hemstad Göteborg vilka kom till den östra rikshälften, alltså Sverige, efter Finska kriget. Många av dem återvände aldrig hem till Finland. och åter igen måste jag i förskott be om ursäkt ifall jag är lite råddig. kom hem för två timmar sedan efter ett nattpass.
Med vänliga hälsningar
Harri Blomberg
Kungliga andra Göta artilleriregemente.1900.
(Illustration av G. Bagge.)
FINLÄNDSKA ARTILLERISTER I GÖTEBORG VID 1800-TALETS BÖRJAN.
Till den västra rikshälften - Sverige - retirerade resterna av den finska arm?n under Finska krigets sista dagar. I mars 1809 stod de finska regementena i Kalix under sin långa reträtt, under sommaren utkämpade de strider strax söder om Umeå. Trupperna blev stående där, när freden slöts i Fredrikshamn den 17 september 1809. De finska truppförbanden var då kraftigt decimerade - de omfattade inalles bara 760 man, som avtackades av Georg von Döbeln (1758-1820) den 8 oktober 1809 i Umeå. Tjugo månader hade dessa finnar då stått oavbrutet under gevär, utkämpat hårda bataljer och lidit svårt av fältsjukan. (1)
De finska trupperna upplöstes i Umeå men av kvarlevorna formades två finska fältbataljoner, som till en början gjorde garnisonstjänst i Gävle och Umeå. Den bataljon som legat i Gävle marscherade först till Västerås, där soldaterna och officerarna fattade sina beslut om återvändande till Finland eller kvarstannande i Sverige i februari månad 1810. Av manskapet tog en stor del värvning vid Svea garde medan några gick till Livregementets grenadjärer, Upplands och Västmanlands regementen och några utgjorde ett värvat gränskompani, som under kapten Carl Magnus von Fienandts befäl förlades till Grisslehamn. (Carl Magnus von Fienandt, dog år 1836 som major i Varberg.) Återstoden av den före detta I: a finska bataljonen marscherade till Stockholm för att därifrån återvända till Finland.
Den i Umeå kvarblivna II finska bataljonen upplöstes först under sommaren 1810. Genom värvning formerades av dess rester det s.k. norra gränskompaniet, som ingick i Västerbottens regemente.
Av ursprungligen 800 man, som hade utgjort det kungliga finska artilleriregementet, återstod endast 80 i Umeå i oktober 1809. Man ville på ansvarigt håll behålla åtminstone ett finsk truppförband, och det blev just artilleriet. Hösten 1809 överskeppades manskapet och pjäserna från Umeå till Gävle. Där ökades regementets numerär genom rekrytering bland norrlänningar och sådana finska soldater, som återvände från krigsfångenskap. I januari 1810 hade före detta Kungl. Finska artilleriregementet redan omkring 400 man under sin fana, nämligen 227 finnar, 131 svenskar, 25 ryssar, fyra polacker och en perser.
Det finska artilleriet vistades i Gävle under ett drygt år; många av dess soldater ingick äktenskap med stadens flickor. Den lugna tiden varade till början av år 1811, då huvudparten av regementet avmarscherade i stark kyla hela den långa vägen till Kristianstad och Landskrona i Skåne, för att ingå som förstärkning i Wendes och Svea artilleriregementen. Upplösningen skedde formellt den 4 juni 1811 och de fem finska artillerikompaniernas öden i dessa främmande förband försvinner i historiens töcken. Det vet man dock, att ännu så sent som 1813 anställdes en finsktalande präst, Simon Lundwall, för finnarnas skull vid Wendes artilleriregemente. (2)
Officerskåren från detta finska artilleriregemente uppdelades år 1811 såväl på Wendes och Svea artilleriregemente som på Kungliga Göta artilleriregemente i Göteborg. (3) Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg hade redan år 1797 manskap med födelseort i den östra rikshälften. Nämnda år var de sex stycken, två år senare hade de minskat till fem. År 1805 var de lika många, men efter riksdelningen ökade antalet markant. År 1811 räknades 12 stycken och år 1816 så många som 81, därefter minskade de åter... 1821 (32 st.), 1826 (23 st.) och 1831 (13 st.). (4) Manskapet var stationerade i ”Borgerskapets kasern” som låg vid Hästebacken inom vallgraven i Göteborg. Där televerksbyggnaden vid Kungsgatan numera är belägen. (5) Där fanns inte bara finländska artillerister, utan även savolaxiska infanterister.
Kungliga Göta Artilleriregemente tillfördes år 1816 två i Sverige kvarstående kompanier från Savolax infanteriregemente. Dessa hade tidigare kommenderades runt till olika delar av riket. Finnarna fördelades i Göteborg på 7: e och 8: e belägringskompanierna. Deras härstamning är svår att följa. Chefen för Kungl. Göta Artilleriregemente framhåller i en skrivelse av den 23 mars 1816, att finnarna i allmänhet inte kan förete några prästbetyg, eftersom manskapet varit förlagt på olika ställen över hela riket och deras prästbetyg därför efter hand blivit spridda över pastorsexpeditionerna runt om i landet.
Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg hade ställts efter fälttåget i Tyskland 1813 och Norge 1814 inför mycket stora svårigheter då det gällde att nedbringa antalet artillerister per kompani till det i staten fastställda för fredstid. Det var nämligen inte blott fulltaligt, det var övertaligt. Samtidigt som regementet ställdes inför uppgiften att reducera sin personal tillfördes det nämligen genom ett beslut av Kungliga Majestät dessa finländare som för tillfället var stationerade som bevakningsmanskap Västkusten (i Sverige).
Ny organisation av regementet hade fastställts år 1815 och medförde en minskning av manskapsstyrkan. Den nya organisationen innebar därutöver i huvudsak att personalen skulle fördelas i fält-, belägrings- och fästningsartilleriförband. Åtta kompanier sammansatta av ungt och raskt folk skulle organiseras som fältartilleri. Det återstående tjänstbara manskapet skulle fördelas på övriga kompanier. Fältartilleriet skulle benämnas det lätta artilleriet.
Då 1815 års organisation även innebar en reducering av personalstyrkan kom tillförandet av de finska kompanierna olägligt och ställde regementet inför svårigheter. En viss minskning av personalstyrkan erhölls genom frivillig kommendering till den svenska ön S: t Barth?lemey i Västindien. Regementet var trots allt övertaligt i förhållande till den fastställda staten. Då denna inte kunde överskridas ekonomiskt blev anvisningarna på lön till regementets personal lägre än det belopp, som borde utbetalas till personalen.
Med hänsyn till den påbjudna reduceringen kom som sagt det finsktalande personaltillskottet ytterligt olägligt. En del av finnarna förflyttades nästan omedelbart. I en skrivelse från generalfälttygmästaren den 3 mars 1816 beordrades nämligen chefen för Kungliga Göta Artilleriregemente att överföra 63 man från förutvarande södra gränskompaniet till Wendes ridande artilleri. Generalfälttygmästaren, som tillika var chef för Kungliga Wendes Artilleriregemente och mån om kvaliteten på det folk som överfördes dit, framhöll, att det folk som skulle kunna komma ifråga vid ridande artilleriet måste vara särskilt utvalt. Regementschefen vid Kungliga Göta Artilleriregemente försäkrade i en skrivelse till chefsämbetet för Kungliga Wendes Artilleriregemente, att kompanicheferna utvalt sitt yngsta och bästa folk. Om någon av finnarna skulle befinnas undermålig, berodde detta på att han varit permitterad vid mönstringstillfället och därigenom undergått granskning. (6)
Ovannämnda tillskott till och omflyttning från regementet i Göteborg har sitt ursprung i en föregående underdånig framställning till konungen och en något utförligare omslagsskrivelse till generalfälttygsmästaren. Där den tillförordnade regementschefen Gillis Edenhjelm, vilken den 16 februari 1816 övertagit regementet efter generalmajoren C. U. Silfverskjöld som i sin tur den 23 januari 1816 utnämnts till överkommendant på rikets västra kust, den 20 mars 1816 skildrar situationen.
De finska gränskompaniernas chef hade i januari blivit förständigade att permittera sitt folk, så att i enlighet med staten endast 45 man och 1 spel återstod. Denna order hade emellertid inte kunnat verkställas, ”emedan den årstiden alltid arbete är svårt att erhålla och i synnerhet för dem, som vore främmande och okände på orten; varföre manskapet ingalunda ville permitteras. Vid de äldre kompanierna (d v s de kompanier, som fanns vid regementet före gränskompaniernas införlivning) har jag icke kunnat utröna, att någon permittering existerat utöver de 15 man, som äro permitterade för kronans räkning, vilken heller icke kunnat ske av samma skäl, som jag ovanföre anfört, nämligen svårigheten att med arbete förtjäna sitt upphälle under vintermånaderna. Tvärtom hava de utfärdade orderna om permittering, för att icke genom övertjänstgörande överskrida staten, måst återkallas, emedan manskapet besvärade stadens innevånare med tiggeri, varföre de åter måste intagas till njutande av gage. Någon behållning finnes således icke av överpermittering”. (7)
En särskild undersökning har företagits beträffande de finnar, vilka överfördes till 8: e belägringskompaniet i Göteborg och där ställdes under befäl av kapten C. M. von Fieandt. Eller generalmönstringsrullan av den 18 juni 1816 räknade kompaniet, som inalles bestod av 60 man, 37 finnar. Deras medelålder var 30 år. Många av dem hade cirka tio tjänsteår bakom sig. De hade deltagit i ett flertal kampanjer. Innan 1821 års generalmönstring ägde rum, hade 7 finnar efter uttjänt kontraktstid lämnat regementet och tagit civil anställning. De tillhörde de yngsta. I oktober 1820 avskedades vidare två finnar med stöd av ett kungl. brev av den 2 augusti samma år av det skälet att de ansågs vara ryska medborgare. År 1824 kvarstod 19 finnar i rullorna, då med en medelålder av 39 år. Antalet finnar minskades därefter vid varje mönstringstillfälle. En del avled ”på grund av ålder”. Några erhöll avsked med underhåll. Av dessa hade en mistat armen vid en salut, vilken avsköts då det så kallade Aschebergska monumentet avtäcktes den 29 augusti 1828. Ännu 1835 kvarstod åtta finnar i rullorna, då med en medelålder av 47 år. Vid generalmönstringen 1835 beviljades artilleristerna Last, Hjort, Nord och Ståhl avsked med underhåll. Artilleristen Mathias Lindqvist avled, 51 år gammal. Sommaren 1836 beviljades artilleristen Carl Tjäder avsked efter uttjänt kapitulation. Före detta trumslagaren Carl Täck överflyttades 1837 till ett annat batteri och beviljades senare avsked med underhåll. Den 14 juli 1838 beviljades den siste vid 8: e belägringskompaniet kvarstående finske artilleristen, Johan Grön, avsked med underhåll och med annotation om god och trogen tjänst. Därmed försvann den sista resten av det forna finska artilleriregementet ur Kungl. Göta Artilleriregementes rullor. (
Det finskspråkiga manskapet hade varit ett främmande inslag i regementet och i staden. I en skrivelse från regementspastorn till slottspredikanten i Varberg framhålles, att dessa finnar ej förstod svenska språket och hade kommit till Göteborg utan prästbetyg, varför han ej kunde yttra sig om deras kristendom eller ledighet till äktenskap. (9) Som regementschef för Kungl. Göta artilleriregemente under åren 1817-1834 var Gillis Edenhielm särskilt angelägen om upprätthållandet av en god krigstukt och disciplin. Samtidigt var han mån om att försvara truppen mot oberättigade anklagelser. Något jag kan tänka mig i språkförbistringssammanhang kan ha drabbat det finska manskapet. Edenhielm blev sedermera landshövding i Göteborgs och Bohus län. (10)
En tredjedel av de finländska militärerna valde att bli kvar i Sverige efter riksdelningen genom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809. Sammanlagt 117 finländska armeofficerare stannade kvar i moderlandet, av Savolax brigad nästan hälften (34 av 72). Att savolaxarna så mangrant stannade i Sverige kan ha berott på att befälhavaren för brigaden general Jägerhorn beslöt sig för att stanna kvar i Sverige.
De kvarblivna var framför allt yngre män, som befordrats i kriget, för vilka de ryska pensionsvillkoren som utgick från den militära grad, som den vederbörande hade haft före Finska kriget och andra mindre fördelaktiga villkor såsom minst åtta års tjänstgöring i finska trupper krävdes för en fullständig naturalisation, inte tedde sig lockande. (11)
1) Tarkiainen 1990, sid 338.
2) Ibid, sid 339 och 343.
3) Ljungberg 1924, sid 395.
4) Lundh 1954, sid 88.
5) Modigh 1962, sid 29.
6) Lundh 1954, sid 60. Se även Modigh 1962, sid 19.
7) Ibid, sid 62. Se även Modigh 1962, sid 19.
Lundh 1954, sid 90.
9) Modigh 1962, sid 19.
10) Ibid, sid 41.
11) Tarkiainen 1993, sid 18.
KÄLLOR:
Holmstedt NilsRED: ”Kungl. Göta Artilleriregemente II” - Uppsala 1962. (Förteckning över alla officerare, inklusive de finländska.)
Ljungberg Valdemar: ”Göteborgs befästningar och garnison” - Göteborg 1924.
Lundh Hans Lennart: ”Kungl. Göta Artilleriregemente” - Göteborg 1954.
Modigh Gunnar: ”Kungl. Göta artilleriregemente. En minnesskrift 1644 - 1794 - 1962” - Göteborg 1962.
Tarkiainen Kari: ”Finnarnas historia i Sverige, del 1” -Vammala 1990.
Tarkiainen Kari: ”Finnarnas historia i Sverige, del 2” - Jyväskylä 1993.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy