ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Så blev mitt liv - En sann berättelse  (läst 576 gånger)

2004-03-27, 17:28
läst 576 gånger

Utloggad Ann Little

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1252
  • Senast inloggad: 2016-06-05, 21:29
    • Visa profil
Följande är en artikel om min farfars bror Enock Pettersson, som jag fick en kopia på av min nyfunna släkting Ingrid Brundin, härom dagen. Den publicerades ursprungligen i en veckotidning under; Så blev mitt liv, med rubriken  Ödet lät mig vänta länge på kärleken. Enock var son till Gustava Pettersson; alltså samma Gustava som Enocks syster Gerda skrev en tidnings artikel om för många år sedan, och som nu finns att läsa under rubriken En kvinnogärning i Örberga fattiggård, under Östergötland, Allmänt.  
 
Här kommer nu Enock Petterssons levnadshistoria, som den berättades ( av den då 81-årige Enock) för journalisten Arne Larneus:
 
 ÖDET LÄT MIG VÄNTA LÄNGE PÅ KÄRLEKEN
 
 
Min mor var föreståndarinna på ett fattighus i Östergötland, berättar Enock. Vi bodde i två rum och kök i fattighuset. Jag hade fyra syskon, två bröder och två systrar, de är alla döda nu.
 
Min far var gårdfarihandlare*, på en fabrik i närheten köpte han nålbrev, knappar, tvålar, näsdukar och sytråd. Sedan for han ut i bygderna kring Vättern och sålde det.
 
Lärarinnan i småskolan hette Hanna (eller Johanna, min anmärkning, svårt att se). Hon frågade en dag vad jag skulle bli när jag blev stor. - Jag skall bli kung, svarade jag.
Jag höll nästan på att bli kung. När jag blev garderobiär på den kända restaurangen Atlantic, så var jag lite av kung. Den tidens kändisstockholm passerade dagligen revy framför mina klädhängare.
 
Klivet ut i världen tog jag 1918. Jag ville inte stanna hemma och arbeta ihjäl mig för storbönderna. Många av fattighjonen hade varit drängar. När de blivit utslitna och förbrukade hamnade de på fattighuset, hade mor berättat.
Enda möjligheten var att värva sig. Man skulle vara stor och stark och tro på kungen. Det gjorde förstås jag. Jag hamnade på Fälttelegrafen i Marieberg i Stockholm. Efter ett halvt år fick jag min första permission och for hem.
Mor trodde inte sina ögon. Jag var klädd i uniform, hade ren skjorta coh nyhalvsulade skor. Var fick jag alla pengar från som kunde hålla mig så snygg, undrade hon.
 
Jag blev korpral och furir och var också förlagd på Svea livgarde och Jämtlands fältjägare. I sju år tjänade jag Sveriges krona, och då hade jag sett så mycket att jag förstod att jag aldrig skulle bli Sveriges kung.
 
Jag kom att hamna på en annan institution med murar, salar och sträng disciplin, Långbro sjukhus. Jag arbetade som vårdare på en sluten lugn avdelning-och vantrivdes. 1929, efter nära fyra år på sjukhuset, sa jag till en syster:  Jag tror jag slutar. Det här arbetet har ingen framtid att ge mig. Jag var 30 år gammal.
 
Jag ångrade mig efteråt. Sverige var ett arbetslöshetsland. Ett tag spelade jag teater bland amatörer i Traneberg. De gav riktiga föreställningar och vi spelade bland annat Värmlänningarna; jag var drängen Per. Dagens Nyheter skrev om föreställningen: Allt var mycket sevärt och bäst av alla agerande var drängen Per.
Då trodde jag att jag skulle bli skådespelare. Det blev jag inte men jag hamnade mitt bland dem. En av den tidens kändiskrogar, Atlantic, behövde en garderobiär. Jag stegade upp och visade upp mig för Anders Sandrew, och han gav mig jobbet.
 
Du kommer att få höra mycket och framför allt kommer du att få se mycket.Behåll det för dig själv., sa han.
Det kostade 25 öre att lämna in sin hatt, ulster eller päls i garderoben. Jag hyrde garderoben för 80 kronor i månaden, det var en lysande affär.
 
Fridolf Rhudin var en av stamgästerna. Jag minns att han en natt, när han skulle lämna restaurangen med en skön kvinna, sa:
Och så var det galoscherna.
Jag letade förtvivlat. De var säkert fina och dyrbara att ersätta, om de kommit bort. Men så tittade jag på hans fötter. Han hade ju galoscherna på sig.
 Då måste jag ha haft dem på hela kvällen. Och dansat med dem?, utbrast han.
 
Ernst Rolf var jag god vän med. Han hade rum och kontor på Atlantic. På julaftonseftermiddagen 1932 kom han fram till mig, räckte fram handen och sa: - God jul, Pettersson. Jag hoppas du ska få en trevlig jul. Vill du ringa efter en taxi?
Ernst Rolf for bort i julkvällen. Ingen kom att träffa honom mer. Med taxin for han ut mot Saltsjön. I många timmar måste han ha vandrat omkring, innan han bestämde sig för att ta sitt liv.
 
En dag blev jag hembjuden på middag hos Anders Sandrew. Jag trodde det skulle bli en galamiddag. Det blev kaffe och böcklingsmörgås i hans lilla krypin i speceriaffären på Kommendörsgatan.
 
1941 slog polisen till mot Atlantic. Många uppburna personer fördes bort. Man menade att Atlantic var ett tillhåll för Stockholms lyxprostituerade. Razzian väckte enormt uppseende och man talade om skandal. Jag förhördes av polisen. Det var krig i världen och på affisher och annonspelare kunde man se en slogan:En svensk tiger. Jag föredrog också att tiga. Annars skulle kanske åtskilliga av den tidens mest firade kändisäktenskap havererat.
 
Atlantic fick stänga, och jag kom till Foresta, som också ägdes av Anders Sandrew. Jag fick en ännu finare garderob-och lika många fina kunder.
Anders Sandrew kallade mig för källarmästaren. Det var ju jag som bestämde vilka som skulle få komma in. När Anders Sandrew skulle äta beställde han maten av mig. Sedan fick jag gå med en lapp till hovmästaren.
 
Jag hade sällskapat med många flickor men det hade aldrig blivit något. Det var som om Ödet hade något i beredskap åt mig. När jag höll på att bli förälskad var det något som sa mig: Vänta tills du finner den rätta.
Hon kom i min väg när jag var 44 år gammal. Lena arbetade som kokerska på Foresta, hon var ångermanländska. Lena var den första flickan som sagt till mig:  Följ med så äter vi en bit mat hemma hos mig.
 
Sedan gick allt med rasande fart. Kärleken höll på att vända upp och ned på oss, och den 5 oktober 1945 gifte vi oss. Bröllopsfesten hade vi på hotell Aston. Jag kände mig ung och lycklig, som en 20-åring. Jag älskade min Lena.
Hon gav mig ngot jag aldrig tidigare haft, den stora varma trofastheten.
 
Lena och jag slutade arbeta 1971. Vi hade lagt undan lite pengar och vi ville unna oss något på gamla dar. Tio gånger for vi till Mallorca för att möta våren. Ett par gånger kryssade vi på Medelhavet. Några barn fick vi aldrig.
 
För fem år sedan började Lena känna sig svag, och hon minskade i vikt. En läkarundersökning visade att hon drabbats av cancer.
1978 fick hon permission från sjukhuset på sin 70-års dag. Hon firade den här hemma och hon verkade pigg och glad och nästan frisk, men det var en villfarelse.
Lena och jag fick 34 år. Det är en lång tid och för oss bägge blev det också en lycklig tid.
 
----------------
Johan Enock Pettersson född 6/5 1899 i Örberga, gick bort den 27/6 1982.
 
* I Gerda Tells berättelse om min gammelfarmor Gustava, så anges fadern Karl Otto vara stallförare och kusk på Arneberga gård i Örberga.

2004-03-27, 21:33
Svar #1

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11777
  • Senast inloggad: 2020-05-20, 10:35
    • Visa profil
Ann!
 
Tack för att du delar med dig av de här berättelserna!  
 
Mvh
 
Ann-Mari Bäckman
Ann-Mari Bäckman

2004-03-28, 20:52
Svar #2

Anne-Marie Ljungholm

Det är alltid trevligt att få läsa om andras levnadsskildringar.
 
Äkta vara är bättre än påhittade historier!
 
Tack Ann!
 
Hälsningar
Anne-Marie Ljungholm

2004-03-28, 23:24
Svar #3

Utloggad Lotta Karlsson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 607
  • Senast inloggad: 2020-04-23, 12:29
    • Visa profil
Hej Ann!
 
Det är ett fint och lite sorgset livsöde som du låter oss ta del av,
 
Tack ska du ha,
varma hälsningar Lotta
(Villa de Portgal)

 

Annonser





Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna