...fick en dotter där och sen åkte hem och dog i Grangärde igen!
Vill bara få skriva av mig - gaaaah! Varning för rant.
Jag blir galen på alla fel i folks släktforskning. När man är ny tror man ju att alla är bättre än en själv och givetvis fått fram nåt riktigt spännande. När man sen har fått några hundra eller tusen namn som man själv hackat fram med sömndruckna ögon ur kyrkböcker vars präst har en helt egenpåhittad handstil och stavning, så fattar man att det aldrig poppar upp nån spännande utlandsflytt (borträknat amerikaresorna), ärorik adel eller egentligen nåt annat än drängar och pigor generation efter generation. Nån enstaka vallon kan kanske dyka upp, visst.
Jag kollar i andras träd för att få uppslag där jag själv inte kommer vidare, sen måste jag ju kolla upp det själv, givetvis. Och då stämmer ju aldrig plötsliga inslag av adel exempelvis. Det är så vanligt att släktträd vars rötter plötsligt tar sig jättelätt förbi 1600 och bak mot 15-, 14- och 13-talen har dessa jättespännande inslag, och där källorna enbart är andras uppgifter som pekar på samma spännande uppgifter, cirkelrefererande.
Idag hittade jag denna lite udda syster till Grangärdefamiljen Jonsson.. Det är alltså den här amerikanska släktforskarkvinnans svenska arv. Exotisch!
Tack för att jag fick skriva av mig, och sorry ifall du läste ända hit!