Bor inte i sitt soldattorp

[Maria Svensson]

Jonas Hurtig, ryttare nr 101 Livkompaniet är antagen 1760 för Lommagården i Skallmeja. Men det verkar som han 1770 flyttar därifrån med familjen för 1779 när hans hustru dör bor de i Sköldmetorp, Hovby som ligger en mil bort. I hennes bouppteckning verkar de ha riktigt bra ställt som bondefolk. Året efter gifter han sig med ryttaränkan Catharina Larsdotter i Rasegården, Hasslösa. Han har kvar sitt ryttarnummer i rullorna till sin död 1801.
Catharina Larsdotter är änka efter ryttaren nr 62 i samma kompani Johannes Wägström (ibland stavat Vegeström). Han är född och dör på Rasegården men han är ryttare för Wägestorp i Kvänum.
Min fråga är bara om det var vanligt att soldaten/ryttaren inte bodde i "sitt" soldattorp? Ock Jonas Hurtig som är ryttare i 40 år trots att han en period är bonde på egen gård.

[Lennart Altin]

Lommagården är enligt Jordeboken 1749 Krono och alltså ägd av Staten/Kronan.

Ogillar frågan om att någonting är vanligt eller ej. Att något förekommer i ett enskilt fall är gott nog, vanligt eller ej.

En Soldat eller Ryttare behövde inte vara bosatt på roten/rusthållet, fastän en bostad var en bra lockelse för att personen som antogs just fick denna tillgången till bostad.

Att bonden gick ut för eget hemman/rusthåll förekommer.

Om bonden inte fann någon att leja fick rotebonden/rusthållaren själv bli Soldat/Ryttaren gå ut, vilket förekommer rikligt under stora ofreden (1700-1721) då de unga männen att värva/leja tog slut, för att dödsfallen var så hög.

[Jörgen Tollesson]

Det är alls inget ovanligt att en ryttare eller dragon har ett eget gårdsbruk på annat håll samtidigt som han är i tjänst.

Och många gånger har jag stött på att en ryttare/dragon inte bara har eget bruk, utan också är rusthållare för den gården. Han rider då alltså för ett rusthåll och är själv rusthållare för ett annat.