Hur normera ändelse av manliga patronymikon?

[Mikael Lundberg]

Jag undrar om det idag finns någon norm eller vedertagen konvention för ändelsen av danska patronymikon? Vad jag har läst mig till så har stavningen av ändelsen för manliga danska patronymikon växlat sedan medeltiden(?) mellan -son, -sun, -søn och -sen (https://da.wikipedia.org/wiki/Patronym, https://www.flashback.org/sp20183253). På svenska har vi under samma tid åtminstone varianterna -sson, -son, och -zon.

Av praktiska skäl så brukar det underlätta att normera stavningen vid registrering och senare sökning av namn, vilket Rötters personnamnlista är ett exempel på (https://www.rotter.se/faktabanken/personnamn/). I svensk litteratur och forskning är min uppfattning att det är ganska vedertaget att normera stavningen av ändelsen till -sson. Medan i dansk litteratur har jag funnit exempel då olika författare använt olika ändelser för att beteckna samma person, exempelvis har den ena författaren använt -sen och den andra -son. Kanhända har böckerna varit skrivna vid olika tider och författarna har tillämpat den ändelse som råkade vara vanligast just då boken skrevs.

Jag ser åtminstone följande tre möjligheter att normera ändelsen:

• Använda ändelse från samtida källor
  Jag har inget konkret exempel, men skulle inte bli förvånad om det finns exempel på olika samtida källor som använder olika ändelser, och att man ändå tvingas välja en av dem då man registrerar personen. Det kan också tänkas att två olika personer som lever samtidigt får olika ändelser beroende på att de har olika källor.
• Använda ändelse beroende på tidsperiod
  Kanske finns det någon vedertagen standard för vilken ändelse som ska användas beroende på tidsperiod. Man skulle kunna tänka sig något i stil med nedan (åren är delvis tagna ur luften):
  1400-1600    -son
  1600-1750    -søn
  1750-2006    -sen
  2006-            -søn
• Använda samma ändelse för alla oavsett tidsperiod
  Konsekvent använda den idag(?) vanligaste ändelsen för samtliga patronymikon oavsett vilken tidsperiod personen levde i, eller vad enskilda källor säger. Detta alternativ kan säkert sticka i ögonen emellanåt när en modern ändelse används längre bak i tiden.

[Kalle Birgersson]

Jag normerar vanligtvis till -sen. Men framför allt i Norge ser man ibland folk som verkar tycka om -søn för att det är gammalt och verkligen märks att de börjar komma långt bak. Som en liten bekräftelse på att de kommit långt i sin släktforskning.

[Mikael Lundberg]

Tack för återkopplingen Kalle! Det är förmodligen enklast att välja en ändelse och genomgående använda den såsom du gjort.

Men jag blir så förbryllad av variationen av ändelser i Danmark, jag har inte lyckats förstå när, var och vem som använde de olika ändelserna. Jag bläddrade just i Camillus Nyrops bok "Danmarks Gilde- og Lavsskraaer fra Middelalderen : Første Bind.", 1899-1900 (https://slaegtsbibliotek.dk/920157.pdf), som innehåller transkriberingar av dokument från senmedeltiden. I exemplen nedan tror jag transkriberingen har gjorts direkt från originaldokument och ej via (förvrängda?) kopior. Förvisso varierar språket mellan lågtyska(?), latin och danska så kanske haltar jämförelsen, men inom loppet av 100 år används de tre olika ändelserna -son, -søn, -sen.

sid 209, dokument "Skraa for St. Nikolajgilde i Flensborg", daterat 1446, lågtyska(?):
"… betalde Iuer Peterson vnde Marcus Mandixsen j tunne Hamborgher ber van Jacop Oluffsens weghen …"

sid 583, dokument "Skraa for Vor Frue Kjøbmandsgilde i Flensborg", daterat ca 1420, latin:
"Hans Lüdekensson et vxzor ejus … Hinrik Jacobesson et vxor Agnus … Jesse Jepesson van Sunderborch et vxor"

sid 634, dokument "Skraa for Guds Legemslav i Aalborg", daterat 1441, danska:
"1483 giorde Hans Anderssøn och … 1484 giorde Michel Hanssøn och … 1485 giorde Pouel Andersøn"

sid 786, dokument "Brev vedrörende tyske Kompagni i Kjøge", daterat 1504, danska:
"… helisse wii Niels Ollssøn, byfogiid, …"

sid 790, dokument "Skraa for Vognmændenes Lav i Kbhvn.", daterat 1518, danska:
"… som kaldes wognmands skraa, som Tue Jenszen, … Lauridtz Pedersen … Morten Andersen … Niels Jensen …"

[Kalle Birgersson]

Men om man jämför de olika dialekterna här i Sverige, och även danska och norska och deras dialekter, så är vokalerna det som skiljer sig mest. Orden är samma, men vokalerna olika. Och det skiljer sig över tid också. Ett annat exempel är ändelsen -ryd på ortnamn. Lite grovt kan man säga att det är Ryd i Östergötland och ner i Småland, sedan övergår det till Red i Västergötland. När man kommer till Dalsland och Värmland är det Rud, och det sträcker sig även över norska gränsen. I Bohuslän och Skåne är det i stället Röd.

[Mikael Lundberg]

Ja det är förmodligen så enkelt alla dessa ändelser uttalades ungefär på samma sätt och att författaren menade samma sak oavsett om ordet skrevs -søn, -sen, -son. Vilket även Ulf Teleman är inne på i den citerade artikeln på Flashback som jag länkade till tidigare. Jag får sluta att haka upp mig på stavningen och välja en av ändelserna helt enkelt.

[Niels Just Rasmussen]

I Danske kirkebøger kan man stadigt ofte se "-søn" i 1700-tallet, mens til sidst bliver det -sen (/-sən/) helt dominerende for navne.
Dansk har jo en tendens til at gøre vokaler i tryksvage endelse til en "schwa" (ə) lyd. F.eks Vangede -> /Vaŋəðə/

Helt tilbage i vikingetid/tidlig middealder burde det jo faktisk have været "-sun", da vi på dansk jo stadigt har fornavnet Sune, som betyder søn.
Så formodentligt er både det tidligere skrevne -søn og senere skrevne -sen nok udtalt identisk som /-sən/

NB: Jyske Lov (1241) har stadigt skrevet "sun".
Første Bog. Paragraf 12.
"Fær bondæ sun køpfærth vtæn landz oc winnær pænning......" [Farer bondesøn (på) køb(mands)færd udenlands og vinder penge]
I Middelalder tekster optræder denne tryksvage schwa vokal som -æ: F.eks bondæ. Den udtales ikke som moderne dansk /æ/.

En forskel i Sønderjylland/Slesvig [altså landet mellem Kongeåen og Ejderen] fra resten af Danmark, er, at her ses patronymer ofte med genitiv s-endelse!
Istedet for eksempel dansk Martensen/Martensdatter, så "Martens".
Ligeledes kan på tysk Martenson/Martenstochter også gøres til "Martens".

På dansk styrede "til" genitiv og det findes stadigt i fastfrosne fraser som "stå til søs", "gå til bords" og man kan faktisk stadigt sige: "Vi skal til Peters", altså vi skal til Peters hjem/hus/lejlighed.
Så at sige at en person er "Ane Martens" er faktisk ikke nødvendigvis tysk, men også fuldt muligt på lidt ældre dansk.

En årsag til "moderne" forvirring er skriftsproget i f.eks 1700 tallet.
For eksempel:
Dansk -sch- udtales /sk/
Tysk -sch- udtales /sj/
Så man skal vide om navnet/ordet er tysk eller dansk for at vide, hvordan det skal udtales.

Moderne Skibby blev skrevet som "Schibbye".
Slægten "Schou" udtales /Skow/ og betyder Skov.
Den danske adelsslægt "Treschow" stammer fra meningen "Træ-sko" og det vil udtales /Tre-skou/ og er ikke et tyskt navn, selv om det unægteligt ligner det.
Så man kan let komme til at tro at dansk er meget mere tysk påvirket end det egentligt er..

Endelsen gammeldanskdansk ruth /ruð/ = rydning i Danmark er fra middelalderen. [Gammeldansk = Middelalder, Olddansk = Vikingetid]
I vikingetiden ville endelsen -tved være brugt (fra olddansk thwēt) -> den bliver brugt i Danelagen i England og bliver til engelsk -thwaite.

-rød endelse er dialektal af "rud" og var særlig produktiv i Nordsjælland, hvor der indtil Middelalderen var tæt skov, men hvor man ved den nye hjulplov kunne tage "fede jorde" i brug, som den gamle muldfjælsplov ikke kunne klare at vende.
Så i Nordsjælland har man Birkerød (Birk), Allerød (Elle), Hillerød (Hyld) efter hvilke træer som blev ryddet, eller efter personen som gjorde/beordrede det Ebberød (Ebbe), Asminderød (Asmund).
Det endte med at -rød endelsen blev standard, men nogle steder in landet blev -rød sekundært ændret til -rud (Ubberud) eller -rod (Eskerod). Altså rydninger foretaget af Ubbe og enten en rydning foretaget af Eske eller en rydning af Asketræer.   
At Bohuslen og Skåne har -röd skyldes måske Nordsjællandsk indflydelse?

Hvornår er disse rydnings endelser produktive omkring i Norge og Sverige? Er det også tidlig (nordisk) Middelalder (ca. 1100-1300?)?

[Mikael Lundberg]

Tack Niels för din utförliga utläggning kring uttalet av /-sən/. Att forska efter historiska personer leder till så mycket mer än en person och ett årtal; det inkluderar även tydning av handstilar, skriftspråkets och uttalets utveckling, geografi med gårdars och torps förändring - för att nämna ett fåtal discipliner.

Att patronym med genitiv -s används i Sønderjylland/Slesvig är jag bekant med. Dock är det lite förvirrande att det kan användas för både för- och efternamn. Två exempel från Knud Gethers "Middelalder-familier i Flensborg og Nordfrisland og deres efterkommere i Danmark, Tyskland og Norge: et bidrag til Sønderjyllands personalhistorie. Bind 1", 1986:

• sid 95: Agneta Froddens, dotter av Frodde Brodersen
• sid 132: Agnes Festers, dotter av Michael Fester

Gällande -ryd/-röd har jag inte så mycket att bidra med, enligt Institutet för språk och folkminnen, så stammar en del av namnen från vikingatid medan många har medeltida ursprung. Enligt Svenska Akademiens ordbok så är ryd belagt 1525 i Jönköpings stads tänkebok.

[Niels Just Rasmussen]

Hej Mikael.

Ja, der er disse elementer du nævner, som også gør slægtsforskning yderst interessant, da man langsomt får viden om fortiden, man ellers aldrig ville have overvejet!

Ja som patronym kommer genitiv s'et til faderens fornavn [som du nævne Froddens]
Hvis faderen har et tilnavn/efternavn, så kommer genitiv s'et til dette [som du nævnte Festers].

Agnes kan dog i kilder teoretisk set kaldes både Michaels eller Festers. Bare så man er klar over dette.