Äldre inlägg (arkiv) till 2004-07-24

[Jörgen Tollesson]

'Var' eller 'vart' har diskuterats tidigare i Anbytarforum: Språk, ord och namn: Övriga språkfrågor: Var/vart.
 
I ett inlägg där sas bl.a. Att anmärka på dialektala avvikelser från 'rikssvenskan' avslöjar bara hur grund 'expertens' bildning är. Men så är det också just sådana halvfigurer på det språkliga området som älskar att briljera med sitt lilla kunnande för att sätta sig på andra.
 
Eftersom liknande kommentarer har förekommit också här, så kan det vara på sin plats att upprepa vad jag svarade då:
 
Om en dialektal avvikelse från 'rikssvenskan' sprider sig till delar av landet där den inte hör hemma, så är det en förvanskning av dialekterna där!  
 
Just 'vart' i stället för 'var' är ett mycket bra exempel på det. Det är allt fler och fler som säger och skriver så för att man har hört det på TV - t.ex. här i Båhuslän, där det är totalt främmande i den äkta dialekten, men absolut inte bara här.  
 
Att då allmänt påstå att 'vart' i stället för 'var' är en dialektal avvikelse från 'rikssvenskan' när det i stora delar av landet bara är en efterapning av inbillat korrekt TV-uttal, avslöjar bara hur... o.s.v. (den som har läst ovanstående citat kan fylla i resten själv) - och bidrar bara till att ödelägga de genuina dialekterna!  
 
Språket har naturligtvis hela tiden förändrats genom tiderna - men när förvanskningar plötsligt börjar sprida sig över hela landet för att folk härmar det man har hört andra säga, vilka i sin tur har hört det på TV, då är det inte en naturlig förändring av språket, utan en språklig digerdöd som drar härjande fram. Att då bemöta dessa avarter är inte att sätta sig på andra - det är folkupplysning, d.v.s. en uppmaning till alla att bevara den egna dialekten!

[Maud Svensson]

Du var mig en långsint jävel, Tollesson!  
Jag svarade inte på din reaktion på mitt inlägg för snart ett år sedan - ibland blir det bara för tröttsamt...
 
Men låt gå då:
Vi är överens om att de svenska dialekterna bör bevaras. Och då är det förvisso trist att folk i ditt Båhuslän (varav majoriteten väl ändå stavar sitt landskap Bohuslän - kanske också tv:s fel?) har börjat fråga vart du bor.  
   
Men i min östgötska barndomsbygd har man alltid frågat: Vart är du? Vart ligger affärn?  
 
Är inte min östgötska dialekt lika mycket värd att bevaras som din båhuslänska? Eller som andra dialekter, om de nu skiljer mellan riktning och befintlighet eller inte, eller om de har andra avvikelser från rikssvenskan? Eller från båhuslänskan?  
 
Jag vidhåller:  
Att klaga på/häckla personer som formulerar sig i enlighet med sin dialekt är både ohyfsat och okunnigt.  
 
Jag instämmer helt och fullt i din uppmaning:  
Bevara den egna dialekten!
Detta trots att jag själv är en avfälling, av flyttnings- och yrkesmässiga skäl. Men jag kan givetvis fortfarande tala min barndoms dialekt och återgår med glädje till den när jag besöker mina hemtrakter och träffar gamla vänner.  
 
För att återknyta till den tidigare diskussionen här:
Jag blir galen på de direktöversättningar från engelskan/amerikanskan som bara väller in i reklamspråket och även letar sig in i nyhetsmedierna. Plötsligt har folk börjat överhöra sådant som inte var ägnat för deras öron, och händelser av olika slag har inte längre ägt rum någonstans utan tagit plats.
 
Mot sådant kan vi kämpa tappert en liten tid - jag gör det handgripligen varje arbetsdag. Men vi lär få ge oss. Dagens barn blir morgondagens vuxna och i övermorgon sitter de i Svenska Akademien. Våra protester mot anglicismerna kan i allra bästa fall, om 100 år eller så,  resultera i en språkvetenskaplig uppsats som väcker föga uppmärksamhet och som hamnar på samma dammiga hylla som tidigare avhandlingar om motståndet mot tyskt och franskt inflytande på det svenska språket.
 
Men låt oss för all del ändå fortsätta så länge vi kan att bekämpa intrång i det språk och den dialekt vi känner oss hemma i.

[Karin Ekeroth]

Hej!
Jag kommer in sent i denna diskussion och har inte läst alla tidigare inlägg, men visst förändras språket och har alltid förändrats.  
 
Ett exempel som länge irriterat mig är att allt ska startas upp. Nu har vi startat upp en ny verksamhet, i stället för bara startat eller inlett eller något mer svenskt.
 
Ordet hoppa används i en ny betydelse - hoppa över. Jag tror jag hoppar det = Jag tror jag hoppar över det = jag gör det inte. Det verkar komma från engelskans skip med ungefär samma betydelse. She skipped school today. Hon skolkade idag.  
 
Ett annat ord som ändrat betydelse är frissa. För mig (60+) är frissa min frisörska, men idag används det också om frisyr. Vilken snygg frissa du har har olika innebörd beroende på vem som säger respektive hör det  
 
Mina högstadieelever här på Dal säger (och skriver) luggit. Säga får de, men när de skriver det påtalar jag vikten av att kunna skriva ett någotsånär korrekt skriftspråk, men att de gärna får behålla sitt talspråk.
 
Bara några inlägg i en rolig diskussion.
 
Hälsningar,
Karin

[Ingrid Wikberg]

Va in't ampen - va gla!
Å ha en artun da!
? Ingri
 
 
Håll hårt i dialekterna -ingen dialekt är mer rätt eller finare än någon annan.
Dialekten är inte enbart ett språkarv-den är även ett kulturarv -så hårt bunden som orden är till det lokala livet.  
I min dialekt( mitt språk!) kan många ord ej översättas med ett enda ord på rikssvenska utan det måste till en hel radda för att försöka förklara innebörden. Ändå förstår endast den som är uppväxt med dialekten(språket) vad som verkligen avses.
Det är spännande tycker jag.

[Anders Berg]

Dialekter är något slags kodspråk, som bara de insatta förstår!  I framtiden har vi nog ingen rikssvenska, det kommer finnas dialekter och så engelska.  
 
Vad betyder luggit? Försöker hänga med i utvecklingen..

[Karin Ekeroth]

Hej Anders!
Luggit = legat. Jag har inte luggit hemma i natt.
 
Så nytt är det inte. Jag hörde det först av en kamrat till min nu 43-åriga dotter när de gick på högstadiet, alltså för ca 30 år sedan. I talspråket hörs inte den sista bokstaven t, utan det blir luggi, eller något ditåt. Men.. de skriver samma ord idag i sina berättelser
 
Karin, som har luggit hemma i natt.

[Ingrid Wikberg]

Onejdå Anders, nog kommer den vackra svenskan att finans kvar -om än lite förändrad! Dialekterna är så knutna till lokala platsen att de ej fungerar på andra ställen. Jag vet: har försökt här i Stockholm att göra mig förstådd på min sydvästjamska dialekt: ingen begrep-men alla som hörde mig prata, de log  ?

[Ingrid Wikberg]

Karin, när vi läste svenska så fick vi ju verkligen lära grammatik...tänk alla dessa verb som vi skulle kunna böja. Men de satt där sedan. Så det var nyttig kunskap.  
Låter ju sorgligt att dina elever ej kan böja ordet 'ligga' när de ska skriva på svenska - att skriva på dialekt är ju något helt annat och det är svårt! Mycket svårt.

[Arne Forsman]

De va mycke snack om dialekter här. Va ska vi me dom till egentligen?
 
Å alla lånorden från engelskan.
 
Islänningarna fixar till nya isländska ord i stället för att låna in utländska.
Men de är ju så att svenskan berikas av lånorden, så islänningarna ska vi inte ta efter.
 
Vi få väl se praktiskt på språket, som kineserna gör. Språket, menar dom, har inget värde i sej. Det de är bara ett medel vi har att komunicera med varandra.
Föståelsen mellan människor ökar nog om användningen av konstiga dialekter minskar.
   
Arne Forsman

[Ingrid Wikberg]

Arne, det är inte så bara.  
Språket är ju ett kriterium för att kunna kommunicera och det ska vi ej liksom kasta över axeln och tycka att det är en oviktig sak.  
 
Dialekter,vad ska vi med dom till frågar du.??
SVAR: Dialekten är den lokala navelsträngen människor emellan.  
 
Är du inte född och uppväxt i ett område med en egen dialekt/språk som är helt annorlunda än rikssvenskan -ja då förstår du inte detta med den lokala och genuina kontakten mellan de  människor som i generationer växt upp med detta och varit en del av den lokala språkutvecklingen.
 
Och förstår du inte detta både intellektuellt och känslomässigt -ja då är det svårt att diskutera.
Man kan ej prata med en vägg.  
Kommunikation måste föras mellan minst två som verkligen är intresserad av ämnet och ej  enbart ser allt kliniskt som ett redskap. Då finns väl inget att diskutera!

[Anders Berg]

Hej alla språk- och dialektintresserade! Jag har både goda och dåliga nyheter.  
 
Om vi tar de dåliga nyheterna först, så kommer inte dialekterna att kunna stå emot att påverkas av andra språk/dialekter, lika lite som någon annan språkutveckling går att stoppa. Man kan lika gärna försöka få Amazonfloden att ändra riktning!  Vad som utmärker en dialekt är inte att den är oföränderlig, utan att den är lokal.  
 
Den goda nyheten är att denna navelsträng för den lokala befolkningen kommer att finnas kvar och förstärkas, som en del i en utveckling mot regionalisering parallellt med globalisering/internationalisering. Som en del i den senare nämnda utvecklingen kommer engelskan allt mer att ta över som kommunikationsverktyg utanför det lokala planet.  
 
Jag ser alltså en utveckling på 50-100 års sikt där lokala språk/dialekter stärks (men samtidigt utvecklas pga påverkan) samtidigt som engelskan mer och mer tar över på nationell och internationell nivå. Vi ser redan nu hur engelskan dominerar TV-utbudet och gör ständiga intrång i svenskan, samtidigt som lokala program mer och mer produceras på dialekt.
 
Frågan är om inte nationalstaten i sig är en utdöende dinosaurie och riksspråket med den!

[Bo Olsson]

Det konstiga i Sverige år att man byter ut svenska ord mot engelska och ibland mot felstavade engelska ord. Exempel: Luftkonditionering, som på nysvenska (svengelska) heter aircondition och på riktig engelska heter air conditioning. Det finns åtskilliga andra liknande exempel. Det töntigaste av allt är nog ändå idrottsförenigar som lägger sig till med engelska namn som exempelvis HV71 som kallar sig Blue Bulls och MIF som kallar sig Redhawks osv.
 
Här i Kalmar heter den fd Volvofabriken numera Kalmar Tech Park och när Varvsholmen skulle börja bebyggas ville man byta namn på den till Time Island. Som väl är lät man holmen få behålla sitt gamla namn.

[Lars Eriksson]

Dialekter är bra! Naturligtvis!  
Dialekter förändras väl ocksa, men utan att vara sprakvetare eller sprakhistoriker tror jag mig kunna framkasta teorin att förr i världen ändrades lokala dialekter rätt langsamt och, i vilket fall som helst, utan inflytande av billig engelska pa TV och Internet. De ändringar som förekom var nog i hög grad endemiska.
Manga dialekter har (hade)ord och uttryckssätt som är (var) väldigt bra pa nagot sätt. Ta t.ex. angermanländska (i trakterna kring Solleftea). Där användes ymnigt det fantastiska verbet hä:
Hä lite vattn i hinken (häll)
Hä in ven hit i veboa (placera veden i vedboden)
Hä bort ä dänn rate (släng bort skräp)
Hä dä önna föttern (ge dig ur vägen)
O.s.v, o.s.v. Detta är kultur!
Att missförsta eller felöversätta engelska ord och uttryck och göra dem till svengelska är INTE kultur, utan raka motsatsen. Men vad kan man vänta sig?: den berömda globaliseringen är inte bara ekonomisk och kommersiell utan fungerar även som kulturförstörare.
Vid mitt senaste besök i Sverige för ett ar sedan, sag jag nagon anläggning i närheten av Arlanda, som kallades outlet. Förfärligt! Om det inte ginge bra med köpcentrum kunde man väl kalla det utsläpp, sa som ordet verkligen betyder.
Att barn och tonaringar i sitt talsprak använder alla möjliga lustiga ord och uttryck, tycker jag inte man ska klaga alltför mycket pa. Det hör till liksom. Vi gjorde det redan pa min tid (60-talet) - t.ex. dök plötsligt ordet läskig upp; först betydde det nagot som var angenämt och ett par ar senare hade det fatt rakt motsatt betydelse.  
Men i skriftsprak tror jag vi bör försöka bevara ett minimum av logik och estetiska värderingar, som jag gnällt om i ett tidigare inlägg.

[Ingrid Wikberg]

Ja, snart får vi fråga oss: Vart/Vars är vi påväg? Det låter gräsligt med den märkliga svengelskan som man numera även hör i radio och TV.  
Man gör resörchar och skivrelisar, man har relispartyn och man har åddisjön etc etc (nu stavar jag galet på pin tji!) trots att vi ju har motsvarande bra ord på svenska.  
Det är den s.k. 'kultureliten' som håller på att förstöra mycket av svenskan. Tydligen  måste de markera inför oss konsumenter hur duktiga, kunniga och internationella(amerikanska) de är.
Kanske tror de att de är större än de är. häpp!
 
Men angående dialekterna så förändras även de -men många jobbar numera lokalt för att hålla den mera genuina dialekten vid liv. Just nu har jag en sommarkollega på mitt kontor, som är från Jämtland. Hon är en yngre årgång -MEN vi har mycket roligt när vi 'pratar jamska' och påminner varandra om gamla ord och uttryck som vi nästan glömt bort. Och jag blir mäkta imponerad över hur trygg och säker hon är i jamskan och så kunnig ...så alla ungdomar faller inte i farstun för svengelskan
 
Men jamskans förespråkare anser ju att det är ett eget språk pga sin mycket speciella grammatik, och där är jag nog beredd att hålla med. Och idag har vi ju vår fantastiska ordbok Orlboka, Ordbok över Jamskan,(2002) som redaktör Bo Oscarsson i Östersund sammanställt efter många års forskning och ihopsamlande av ord. Den är fantastisk och den är inte färdig. Jamskan är ju ett så ordrikt språk/dialekt, så att om man minns ett ord, ett uttryck som ej finns med, så är det bara att meddela herr redaktören.
Så min dialekt/mitt modersmål kommer att leva kvar och vara livskraftig- jämtarna håller ju hårt på sitt påstår de som säger sig veta

[Ingrid Wikberg]

PS, Lars, vilket bra verb hä ! Och är det inte ni ångermanlänningar som har detta med prefixet o ? T ex: oi,oäten, osåge, osv i all oändlighet... Mycket vanligare än vad vi har i jamskan,tror jag.

[Bo Olsson]

Svenska är MYCKET ordrikare än engelska, det är bara okunniga som tror motsatsen.

[Lars Eriksson]

Ingrid
Alldeles rätt! I centrala Angermanland är vi oherransch bra pa att koppla in negationer i orden, när det behövs. Oäten t.ex. är ju ett verkligt magnifikt och praktiskt sätt att uttrycka sig.

[Anders Berg]

Ja, dialekter är ju något som engagerar och där det är mycket känslor inblandade. Jag gissar att det inte är så många stockholmare i diskussionen, för vi har ju inte samma engagemang, tror jag. Åtminstone jag är tämligen neutral till min rikssvenska! Men det föranlåter mig att fråga er vad det är som mest utmärker en dialekt. Är det det speciella ordförrådet eller ljudbilden, hur talet låter? Eller lika mycket av bägge? Är något viktigare?  
 
Som neutral åskådare förknippar jag dialekter nästan helt med hur dialekten låter, inte med orden (som man dessutom sällan förstår!). Jag hör hur en skåning, smålänning, värmlänning, ångermanlänning osv låter, oavsett vilka ord som används. I min högst personliga framtidsvision, som jag skrev om tidigare, anar jag att det är ljudbilden som kommer att bestå, men att det är ordförrådet som mest kommer vara utsatt för tidens tand och påverkan från omvärlden. Vad har ni som själva talar dialekt för tro om det?

[Anna-Carin Betzén]

Denna bilen och detta tåget nämndes i ett inlägg ovan (20 juli 2004 kl. 23.58)... jag associerar den formuleringen till Göteborg och Bohuslän, och blev nyfiken på om utbredningsområdet är större än så?
 
På blixtvisit i Göteborg och Skåne förra veckan, fick jag känslan av att där inte fanns lika stor andel engelskinfluerade företagsnamn som här kring Stockholm. Kanske svengelska sjukan har drabbat olika över landet, man kan ju alltid hoppas... Fram för svenskan och dialekterna!
 
Före semestern var jag på ett informationsmöte om företagets senaste omorganisation, och där var ett ständigt prat om directors, presidents och resource management m.m. Vid den avslutande frågestunden undrade en man skulle ni vilja översätta alla engelska ord ni har använt?. En av herrarna på podiet konstaterade på fullt allvar att du har en point där!, vilket utlöste viss munterhet, men den andre snoppade av med att Vi har ju ett australiensiskt företag i koncernen, så vi ska använda mer engelska nu. Det är inget att skämmas för om man inte är så bra på engelska - man gör så gott man kan bara, så lär man sig med tiden. Frågan kändes högst relevant, så jag tycker det var en beklaglig reaktion. I synnerhet som han med sitt svar smått förlöjligade frågeställaren. Tyvärr är väl svengelskan en del av det som får de höga herrarna att känna sig viktiga...

[Anna-Carin Betzén]

Jag talar också (tyvärr) bara någon sorts rikssvenska. Men för ett par veckor sedan tillbringade jag ett par intensiva dagar tillsammans med västkustska släktingar och den andra dagen märkte jag till min förvåning att mitt sätt att tala började förändras. I första hand språkmelodin, men i någon mån även ordvalet. Det var absolut inget medvetet försök att härma; det bara kom. Kändes riktigt trevligt, fast de följande dagarna var lite frustrerande för jag visste inte från gång till gång hur det skulle låta när jag öppnade munnen - ibland vanliga rikssvenskan, ibland en tydlig göteborgsk brytning. Sen hade det gått över helt, tyvärr. I jämförelse, så känns rikssvenskan bra trist. Och jag undrar vad mina kollegor skulle ha sagt...

[Lars Eriksson]

Anders
Ja, jag har lite ledigt just nu, så jag kan sitta här och följa debatter och annat i timtal. På din fråga om vad som är det viktigaste med dialekter, har jag inget speciellt svar (har väl aldrig tänkt på det). Men nu tror jag nog att ordförråd, meningsbyggnad och språkmelodi är alla lika viktiga.
Jag använder inte min ångermanländska dialekt längre (har ingen att prata den med), men jag tror att jag fortfarande minns det mesta. Jag är rädd för att det inte finns så många kvar som behärskar den. Dock görs det försök till bevarande; om du eller någon annan skulle vilja prova sin kapacitet att förstå dialekter i skriftlig form, kan jag i fallet Ångermanland rekommendera flera små böcker av Nils Eric Sjödin, t.ex. Åslappe (CEWE-Förlaget, Bjästa 1983). Här handlar det om Junsele-varianten av ångermanländska. Ett smakprov:
 
Billinga
 
Kåll va stugern jin
å trangt bodd ji
 
matlös va ji
för jämnan
sen lobössa explodäre
å huve åt pappa jin
for opp i?n grän.
 
Slärve
å snöre
å luse
å mag
 
bärä yga å käft?n
jussom ti gäddern.
 
Låg å grov
ne i åern
för å komma över nan mört.
 
Vägglusa krall
häri köke
å föll ne i k?lbullpanna.
 
....
 
Ji ävles  
å hjålpe mamma jin,
stal ve?n
sn?ra ripern
å skräpa g?rkoa
tå törtåll?n.
 
Geck i skola
anvär dag
om vintern
för bärä ett kängpar
hadd ji.
 
Men före jul
då brann yga ti ji:
 
Hurra hurra,
nu är?ä snart jul
å då fo vi
ha kämmardöra öppen
 
Detta är inte bara ett vackert språk utan dessutom det enda språk som verkligen kan ge en riktig bild av dessa fattiga tvillingar ute i norrländska (o)bygder för 60-70(?) år sedan.
 
Väl bekomme
Lars

[Ingrid Wikberg]

Anders och andra intresserade; jag kan ej ge en accepterad vetenskaplig beskrivning på vad som är typiskt för en dialekt. Mer än att den är typiskt för människor i ett visst område och avviker från rikssvenskan.
Men i mitt fall- trots alla år som stockholmare, så vad gäller jamskan, så är det dels ordrikedomen, den märkliga grammatiken samt dels alla dessa ord som vi ej kan översätta med ett enda svenskt ord -utan vi måste beskiva på ett ungefär vad ett ord betyder om vi ska översätta -och ändå blir det inte helt rätt.  
Man känner nämligen på ett märkligt vis vad ett jamskt ord betyder. Det låter märkligt, men är man uppväxt med jamskan  så verkar det som om man har språkförståelden med från första början...det är ju faktiskt vårt första riktiga modersmål!  
När jag började skolan så fick man inte prata jamska utan skulle prata svenska...det var hemskt första terminen eftersom de flesta av oss ungar inte hade något svenskt ordförråd.  
Det var som att lära sig ett nytt språk, trots att många ord ju är så lika att man förstod direkt -bara man fått lära sig det rätta uttalet av vår lärare. Det var nog uttalet som var det värsta -man skämdes ju över sin jamska rotvälska efter att ha blivit tillsagd ett par gånger.
Men det märkliga är hur djupt detta jamska språk sitter: efter fem minuter med jämtar -så flyter det ganska så bra, som om jag aldrig hade pratat annorlunda.
 
Det där att man tar efter ordmelodin efter en tids vistelse på en ort är märkligt; t ex själv börjar jag snabbt ta efter norskan de gånger jag besökt Trondheim - det känns helt rätt och så  enkelt. Nog för att jamskan är besläktad med den lokala norska dialekten, men nog hör trönderna att man inte är trönd... men man vill bara 'snakke litt som de' ( med  tonfall uppåt på slutet).
 
Så visst är språk fascinerande och spännande -inte alls något man enbart ser  kliniskt på som  medel för kommunikation som det påstods i ett tidigare inlägg.

[Ingrid Wikberg]

Ett mycket gammal känt jamskt uttryck som även ger en enkel beskrivning av en klurig jämte är detta som påstås ha sagts av jämte till en annan efter någon form av försäljning på en häst-(?)marknad:
 
bällt du luurn?    
 
( minns ej riktigt historien -hoppas någon kan rätta om det blev fel förklaring till ursprunget)
 
 
Lars, jag förstod nästan hela  'poemet'!

[Sam Blixt]

Följande är hämtat från språknämndens rekommendation:
Var eller vart?  
 
Frågeordet var anger befintlighet och vart anger riktning. Svaret på var? är där, och svaret på vart? är dit. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.  
 
I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för var och vart, liksom det på engelska alltid heter where. Många säger alltså både Vart for han? och Vart bor han? I skrift bör dock skillnaden upprätthållas.
 
Till detta vill jag lägga mina egna synpunkter.
I radio och TV bör/skall i varje fall radiomannen/radiokvinnan/programledaren skilja på var och vart.
 
I insändare skrivna på talspråk i tidningar och i intervjuer i radio och TV kan den intervjuade givetvis använda det uttryckssätt han eller hon normalt brukar.
 
Den anställde vid en tidning, ett radio- eller TV-program bör alltid använda korrekt svenska, således skilja på var och vart.
 
Med vänliga hälsningar
 
Sam

[Essan Gradhman]

Visst bör dialekterna bevaras - där dom hör hemma!  
Men då kan det gå som för mig, när jag en gång följde med  
min farbror till släkt i Hovermo, Oviken.  
Jag var där en hel dag utan att förstå ett enda ord dom pratade!
 
För ett antal år sedan var jag i Sydtyskland med min man.  
Vi satt och åt på hotellet, när ett bekant par från Skåne  
slog sig ned vid bordet bredvid. Hustrun i familjen började prata med mig,  
jag hörde inte vad hon sa.... frågade om - hörde fortfarande inte o s v.  
Till slut sa hon på fullt allvar;  Essan, ska vi prata engelska?
 
Jag förstår i alla fall Ångermanländska skapligt..
MVH
Essan

[Arne Forsman]

Jag har jobbat över hela Sverige och hört många dialekter och språk.
Visst är det trevligt att träffa a'Britta och n'Harald i Ångermanland.
Men jag har också haft svårt att förstå skånskan i vissa delar av Skåne.
Trevligast är nog småländska och värmländska.
 
Ibland häpnar man. Efter en vattenföringsmätning i Torneälven blev jag inbjuden på kaffe i Jukkasjärvi. En liten tjej fixade kaffet och när hon sen skulle diska fick hon stå på en låda för att nå opp.  
När ska du börja gå i skolan? fråga jag som alltid haft svårt med tjejernas ålder. Jag går i tredje klass blev svaret, och jag läser svenska och engelska.
Dessutom kom det fram att hon tala finska med sin far och lappska (så hette det på den tiden) med sin mor!
När en engelsk turist ba mej översätta och fråga  vad en lappmössa kosta och sedan hjälpa till med att pruta, så svara tjejen, innan jag hann öppna mun, att hon inte behövde översättning och förresten gick det inte att pruta!  
 
Här fick jag en lektion i praktisk användning av språk.
Inget tjafs med dialekter eller grammatik och sånt!
Hon uppnådde sitt mål. Sålde hemgjorda mössan för 100 kronor. Bra va!
 
Det är samma inställning som de praktiska  
 kineserna har till språk.
 
Arne Forsman

[Jörgen Tollesson]

Läshjälp önskas!
 
Kan någon se att jag har nämnt Maud Svensson i mitt inlägg ovan den 22/7 kl. 12.39? Kan någon se att jag bad om ett svar på mitt inlägg i den diskussion jag länkar till? Är det bara jag som ser att jag skrev att det kan vara på sin plats att upprepa det jag skrev i det inlägget eftersom liknande kommentarer (som den jag bemötte då) har förekommit också här? Kan någon se att jag har klagat på/häcklat personer som formulerar sig i enlighet med sin dialekt?
 
Om svaren på dessa frågor är nej, nej, nej och åter nej, så kan man kanske - utan att behöva använda allt för mycket fantasi - räkna ut att jag enbart upplyste läsarna om att frågan om 'var' eller 'vart' har diskuterats också på annan plats i Anbytarforum och gav ett exempel på vad som sagts där, och att mitt upprepande av det jag skrivit där var en kommentar till det som sagts av andra i den här diskussionen samt att min kritik gällde dem som inte formulerar sig i enlighet med sin dialekt! Om någon till äventyrs tycker att det är för tröttsamt att räkna ut det, så rekommenderas en tupplur för att återfå krafterna innan nästa läsförsök...
 
Och den som ser att jag uppmanade alla att bevara de egna dialekterna och inte apa efter korrekta uttal och uttryck man hör på TV eller annorstädes, borde inte behöva fråga om den ena dialekten är mer värd än den andra.
 
F.ö. finns varken 'var' eller 'vart' i den gamla dialekten i mina trakter. Här heter det (eller hette det åtminstone före TV-åldern) 'h?rre', av norskans 'hvorhen'.
 
För bara några få år sedan kunde man knappt höra någon som sa 'vart' i stället för 'var' (möjligen någon enstaka inflyttad person), men nu hörs det överallt. Varför har alla dessa personer plötsligt på kort tid ändrat sitt sätt att tala? Inbillar man sig att 'var' är fel eftersom alla säger 'vart'? Eller apar man bara efter utan att reflektera över det?
 
Det här är ju inte bara en fråga om 'var' eller 'vart', utan gäller naturligtvis också andra uttryck - även om inget annat tillnärmelsevis har spridits med (bokstavligt talat) pestens hastighet som 'vart'. Och från åsikter om vad som är korrekt språkbruk är ju steget inte långt till andra korrekta åsikter. Och det är detta som är det allvarliga: Varför sluter den ene efter den andre så lätt upp i ledet när råttfångaren blåser i sin pipa?

[Anna-Carin Betzén]

Jag tror det finns en kort och enkel förklaring till varför människor så lätt tar till sig vissa språkliga egenheter: Människor är lata! En hypotes jag har haft ett tag, är att det brukar vara det kortaste eller på annat sätt enklaste språkliga alternativet som överlever. Man vill med andra ord inte gymnastisera vare sig hjärna eller talorgan mer än absolut nödvändigt. Den förklaringen stämmer in på många språkliga förändringar:
 
Allt fler verb får regelbundna böjningar (och personändelserna avskaffades ju för över ett halvsekel sedan).  En del ord faller bort likt att i kommer att - det verkar ha gått så långt att även tidningar (t.ex. DN) skriver kommer utan att. Möjligen är det inte konsekvent, utan förekommer bara hos vissa skribenter.  En del engelska inlån (som det ändå finns utmärkta svenska översättningar av) hävdar sig genom att de är aningen kortare än det svenska alternativet, t.ex. printer kontra skrivare. Jag tittade en gång igenom en översättningslista över datortermer, och fann att där det engelska begreppet var kortast så var det genomgående det som användes mest, medan det svenska segrade om det var lika långt eller kortare. Få svenskar skulle t.ex. välja att säga hard disk i stället för hårddisk. Bildskärm slår monitor, brandvägg slår firewall, dator slår computer, men disk drive slår diskettstation (för att inte tala om flexskiveenhet, som det hette när jag växte upp). Däremot hävdar sig tangentbord gentemot det kortare keyboard, antagligen för att det senare redan hade lånats in som ett ord för elektroniska klaverinstrument.  Var kommer då fenomenet var/vart in i det hela? Jo, jag tror att det är vokallängden som spökar här. Ett var kan näppeligen sägas med kort vokal, och kräver därför aningen mer tid och omsorg för att att uttala, medan en kort vokal i vart gör att man kan slarva över det lite snabbare. Merparten av vokalerna i svenskan verkar vara korta, kanske gör även det att ett alternativ med kort vokal känns mer tilltalande för somliga.  
Jag tror att detta i stora drag är mekanismerna bakom rikssvenskans förändringar. Det implicerar inte alls att jag tycker förändringarna är bra. Jag skulle dock beskriva mig själv som språkligt konservativ (=vill bevara språket som det var för ett tag sedan) snarare än språkligt reaktionär (=vill återupprätta språket som det var för länge sedan).
 
Som avslutning vill jag påpeka att mitt påstående om att människor är lata naturligtvis är en generalisering (och som alla sådana givetvis falsk). Och att om något av det ovanstående skulle kunna tolkas som kritik av någon dialekt, eller någon skribent, osv, så var det absolut inte min mening.

[Eivor Andersson (Ema)]

Ett väldigt bra exempel på modeord är just det Du skrev Anna-Carin : Implicera och implicit.
 
Det kom för några år sedan och används väldigt flitigt för närvarande. Jag tror att halva svenska folket inte ens vet vad det betyder.
 
Hälsn. Eivor

[Anna-Carin Betzén]

Ur SAOB, notera årtalet:
 
3)  
BETYDELSE: i sig inbegripa l. innebära (ngt).
 
Benämmngen filosofisk propedevtik (ss. namn på läroämne i skolan), som onekligen implicerar en något ensidig syn på saken.., bör utbytas mot rätt och slätt: logik och psykologi. PedT 1903, s. 118.