Äldre inlägg (arkiv) till 2003-09-25

[Gunnell Forsén]

En lite rolig händelse för mej rörande detta med släktskap: jag har precis fått reda på att morfar till en av min äldste sons bästa tjejkompisar är tremänning till mej! Vilket innebär att mamman till tjejen och min son (och två andra barn) är fjärdmänningar. Ganska roligt i detta fall eftersom min son är som en storebror till tjejen och till och med hennes mamma har sagt att dom beter sej som syskon mer än kompisar! Och tjejen har inte ens bott där vi bor utan 20 mil härifrån och dom har lärt känna varann via internet!
Jag har heller inte haft en aning om att det funnits släkt på den grenen fast det är så pass nära.  
Världen är liten, så sant som det är sagt!

[Kerstin Norberg]

Hej Gunnilla!
En tremänning till min far hetten Erik Fors?n och bodde i Kramfors kan det ha varit en släkting till dig?
/Kerstin (i Kramfors)

[Gunnell Forsén]

Nja, det finns Forsén här i Kramfors men det är inte samma släkt som mitt Forsén. Den härstammar från Skorped och det är inte många Forsénare som hör ihop med samma släkt. Däremot finns det ju personer med andra namn i släkten. Många Forsénare (Forssén) härstammar från Junsele och Anundsjö om jag fattat rätt.  
Det finns några av mina kusiner som heter Forsén men dom är inte många eftersom det bara var ett par av pappas bröder som fick barn. Så vad jag vet är jag inte släkt med Erik Forsén.  
Släkten som jag nämnde i tidigare inlägg heter inte Forsén.  
 
Jag kanske vet vem du är eftersom jag också bor i Kramfors??? Kolla min hemsida: http://hemma.kramnet.com/gunnel.forsen
/Gunnell

[Bo Johansson]

Hej jag vill minnas att jag hört att mormonkyrkan som har fotograferat hela (?) Sveriges kyrkböcker med tanke på inavel. Att de inte får gifta sig om de är närmare än 6-männingar. I Sverige är kusiner ok. Detta är vad som finns i min värld och som jag hört och kan vara hur fel som helst.
Gott nytt år   Bosse

[Carin Fredsdotter almström (Fredsdotter)]

Hej alla!
 
 Jag har hört att efter 5:e generation är man inte släkt längre d.v.s så uppblandad så att det inte är någon fara för inavel.
 
I Sverige får man gifta sig med kusiner (har hört även halvsyskon?) och detta är mycket vanligt i hela landet, kusingifte alltså, speciellt norrut.  
 
I Dalarna, Boda socken i Rättviks kommun förekommer inget nära släktskapsgifte där jag har alla mina morfars anor och har gemensamma anor med alla som har anor därifrån. Även mitt yngsta barnbarn som liksom jag också har sin morfar ifrån Boda. Jag är släkt med barnbarnet via 32 personer och ändå finns inget gifte inom 4 generationer. Mellan barnbarnet och min mamma är det 7 generationer som närmast.
 
Jag har pratat med en kollega med gemensamma anor från Boda och han berättade att han i sin barndom minns att man var mycket medveten om vem som var släkt med vem och vilka som skulle kunna gifta sig o.s.v. Han påpekade att samma gällde i Leksand. Jag har bara få anor från Rättvik och någon från Ore så jag har ingen koll på hur noga man varit där, man gifte sig inte ofta utsocknes.
 
Är det någon fler som har samma erfarenhet eller vet något mer om detta?
 
Däremot var mina barns farfars föräldrar kusiner från Överkalix i Norrbotten.
 
Ståuppkomikern Lasse Eriksson kommenterade en gång I norrland när vi går på dans och träffar någon som vi inte är släkt med så gifter vi oss - nä nu överdrev jag - om vi inte är nära släkt.
 
Mvh Carin

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Lena Wendin,
 
I den årgång av Sveriges rikes lag (1997) som jag har i bokhyllan, står i Äktenskapsbalkens andra avdelning, 2 kap. Äktenskapshinder, 3?:
 
Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.
 Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
 
Det är alltså inte tillåtet att ingå äktenskap mellan föräldrar och barn, eller far/morföräldrar och barnbarn, och liknande, samt syskon, men övriga släktingar, som exempelvis kusiner, eller rent av moster och systerson, eller farbror och brorsdotter, eller så, får gifta sig. Vilka som får gifta sig med varandra torde inte vara något objektivt mått på vilka som skall anses vara släkt.
 
Samma hinder (vissa släktskap) finns mot registrering av partnerskap i Lag (1994:1117) om registrerat partnerskap, 3?, trots att det svårligen kan bli tal om inavel där.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Syssling/brylling har en egen rubrik under Språk, ord och namn: Övriga språkfrågor: Sysslingar och bryllingar, så jag har flyttat diskussionen om detta till den rubriken istället.. (Så får vi alla fakta om detta samlat på bästa sätt.)

[Sweneric Andersson]

Hej
 
Språkvetare-släktforskare  
 
Hur långt ut i släktförhållande kan man tala om släktskap.Sysslingar-Bryllingar- Pysslingar och sen eller är alla pysslingar efter bryllingar ?
 
Jag  bara undrar hur långt man kan gå ut i släktskap.
 
Någon som vet ? eller tycker till ?
 
MVH
Sweneric Andersson

[Ingegärd Johansson]

Hej Sweneric!
 
Som barn hörde jag äldre människor säga att vi är skyllade till tredje eller vi är skyllade till fjärde. Jag förstod mycket väl, att de var treingskusiner eller fjäringskusiner, men jag tyckte att skyllade var ett konstigt ord i det sammanhanget. Nu förstår jag att det var det dialektala uttalet av det gamla ordet skylda = släkt med.
Egentligen var det ju ett mycket praktiskt sätt att ange släktskap. Man kan ju vara skyllad till tionde också eller till tjugonde eller hur långt som helst.
Det är väl bara våra kunskaper om anor och ättlingar, som sätter gränsen?
 
Mvh Ingegärd

[Lars Hellströmer]

Hej
Detta tillhör kanske inte ämnet.
Att varje nu svenskfödd person skall ha släktskap med var fjärde stockholmare 1580- talet
kan detta vara sant ?  
Hur stor kan folkmängden i Stockholm varit 1580 ?
 
Mvh Lasse

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Vad gäller avlägsna släktskap så är det väl ganska enkelt att tala om sjumänningar, elvamänningar och nittonmänningar...

[Elisabeth Molin]

Hej!
 
Förstår inte hur ni kan hålla reda på vad som är syssling, tremänning mm.
 
På Gotland säger vi Kusiner, A-kusiner, B-kusiner, C-kusiner osv.
 
Mvh Elisabeth Molin (Gotland)

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

-männingssystemet är väl ganska enkelt att hålla i huvudet.
 
Mina tremänningar och jag har gemensamma anor på någon gren i tredje led, min fyramänningar och jag har dito i fjärde led, etc.
 
Det måste väl vara det enklaste systemet?
 
Tremänningar och sysslingar är f.ö. samma sak. Det kallas även nästkusiner och småkusiner (i Finland).

[Patrik Lundström]

Hej!
 
Själv har jag valt att lägga gränsen för att vara släkt vid femmänning (alt. sexmänning, se nedan!), dvs personer som jag delar anor med på någon gren i femte eller sjätte led.  
 
Denna indelning funkar bra för mig, då mina mor- och farföräldrars tremänningar/sysslingar oftast ingår i deras egen definition av släkten. Det är personer som de själva oftast kan relatera till då jag frågat dem. På så sätt känns det naturligt för mig att inkludera ex. min mormors tremännings barnbarn i min släktdatabas. Denna person blir ju då femmänning med mig! Vanligtvis har man (åtminstone i min släkt) koll på de flesta av sina tremänningar, och att då inkludera deras barnbarn känns helt naturligt.
 
Anledningen till att jag i vissa fall också inkluderat sexmänning i begreppet, beror i mitt fall på, att min egen släkt inte varit så mobil utan hållit sig till samma byar och församlingar i Västerbottens inland. I detta fall kan alltså mina far- och morföräldrar även känna till att det finns släktband till sina bryllingar. Eller om inte släktbandet är känt åtminstone känna till personerna! Att då även inkludera dessa personers barnbarn känns då lika naturligt för mig.
 
Min släktdefinition bygger alltså på en form av igenkänning, som den äldre generationen jag haft kontakt med står för.  
 
Personer som jag är mer avlägset släkt med (som det ju heter) brukar jag bara säga att jag delar anor med - jag känner i dessa fall inga känslor av genetisk samhörighet.
 
Det är den indelningen/begränsningen jag jobbat efter i alla fall (helt subjektivt vald), och den känns helt okej för mig fortfarande efter att ha hållit på i över fyra år med släktforskningen.  
 
Om min gränsdragning ovan verkar diffus, så kan jag ge en enklare förklaring. Någonstans måste man ju begränsa sig - annars svämmas släktdatabasen snart över med namn, platser och årtal...
 
Det var min syn på släktskap. Sammanfattningsvis kan jag säga att, eftersom det inte finns någon entydig definition för hur mycket släkt man är, så tycker jag att man själv ska försöka hitta sin egen definition och sedan arbeta utifrån den då man söker släkten.
 
Att olika personer tolkar begreppet släkt olika har jag sett olika exempel på (bl.a. här på forumet). För det första finns det släktentusiaster, som blir överlyckliga då de funnit en 11-männing. Detta samtidigt som det (oftast utanför släktforskaresfären) finns personer som inte känner några släktband eller någon samhörighet till sina tremänningar.
 
Släktbegreppet är med andra ord (om jag ska sammanfatta för andra gången) något som bestäms individuellt!
 
Mvh Patrik

[Tomas Silfver]

Hej !
 
Intressant diskussion det här med släktskap. Det är ju i högsta grad individuellt vad man ska kalla släkt. Det beror ju faktiskt hur mycket man umgås också och hur kontakterna ser ut. Jag började med min släktforskning på allvar för drygt ett år sedan och hade en god start genom att jag fått en del antavlor och att jag under det senaste året haft relativt gott om tid att släktforska och har kommit 8-9 generationer tillbaka i tiden.
 
Nästa steg som jag håller mest på med nu har varit att försöka följa familjer och personer som bott i samma by eller församling för att försöka hitta ättlingar idag. Ett nog så kul och intressant forskningsobjekt som att hitta anfäder på 1600-talet. Har bl a hittat kompisar från gymnasietiden som det visat sig att jag har varit avlägsen släkt med.
 
Samtidigt får jag passa på och tacka dig Patrik för hjälp med en hel del antavlor. När jag började min släktforskning hade jag inga kunskaper om min farfars rötter, men det visade sig att hans anfäder hade bott i Vännäs-trakten sedan början av 1700-talet och jag har faktiskt inte hittat några andra Vännäs-antavlor (förutom Pengsjö-bor) förutom din hemsida så jag har faktiskt haft stor nytta av din hemsida för att se vad som har hänt med en del olika anfäder. Vi har en gemensam anfäder i den kände soldaten Anders Isaksson-Silfver från Nordmaling.
 
Tack för all hjälp, Patrik !
 
Mvh
 
Tomas

[Carin Fredsdotter almström (Fredsdotter)]

Att begränsa sin släktforskning är ett bra sätt att hålla sig till en gren i taget. När man kommit en bit på väg sä är det helt klart att man behöver ett dataprogram eller ett mycket bra system för att hålla reda på allihopa.
 
När det gäller släktskap så är jag intresserad av alla som på ett eller annat sätt är släkt eller har gemensamma anor med mig. Jag tycker det är jättespännande med ättlingaverk. Själv är jag släkt med alla som härstammar från Vildhussen. Jag har gemensamma anor med Ingemar Stenmark på flera grenar både på hans fars och mors sida. Genom att ha en hemsida med mina anor utlagda så har jag fått kontakt med tre grenar som utvandrat till USA en via min morfar från Dalarna, en via min mormor från Småland och en fyrmänning till min pappa från Medelpad, hans farmor och Shelleys mormor var kusiner. Shelley, fyrmänning till min pappa kommer från en gren som så småningom hamnade i Canada och vi har mailväxlat sedan april 2002. Jag har fått kontakt med från tre- till niomänningar genom min hemsida. Nu umgås jag inte med alla men det är kul att byta anor och se hur det grenat ut sig i de olika släktleden. Jag har ett barnbarn som har en morfar från Boda vilket jag också har och det har visat sig att vi är släkt på många olika sätt. Det närmanste släktsapet jag har med Adam är att han är sjumänning med min mamma. Från den socknen har jag aldrig hittat släktskap med någon som varit närmare släkt än fyrmänningar.
 
Angående hur nära släkt man är så har jag hört att efter 5 genarationer är man så uppblandad så det finns inga genetiska risker att skaffa avkomma. Är det en riktig deffinition så skulle man då vara släkt med femmänningar sen har man gemensamma anor? (Kanske har någon skrivit om det tidigare i detta forum?)
 
Min databas har jag för att jag ska kunna hålla reda på alla och kunna se de olika släktskapen och i den får hur många som helst plats så jag har ingen begränsning på det viset. Men man kan ju faktiskt inte umgås med alla, jag är glad om jag hinner med mina egna syskon. J
 
Carin

[Ing-Britt Linden]

jag tycker inte att man bör gifta sig med en kusin.  det är på snudd inavel.

[Patrik Lundström]

Hej Tingeling!
 
Tänk att Peter Pans lilla hjälpreda även sysslar med släktforskning!?!
Finns det bra register att tillgå i landet Ingenstans? :-)
 
I övrigt håller jag med dig - kusiner bör helst inte gifta sig med varandra.
 
Risken för skador på fostret ökar betänkligt om de får barn ihop. Dessutom så leder ju kusingiften till att antalet potentiella och släktforskningsbara släktgrenar minskar drastiskt (en stor del av antavlan blir gemensam). Det kanske är det allra värsta...:-)
 
Inavel räknas det väl dock som så fort personerna är släkt (se begreppsdiskussionen ovan!)?
 
Mvh Patrik

[Jan Jutefors]

Om kusiner väljer att gifta sig med varandra, så berör det beslutet bara dem själva. Ingen annan behöver ha några synpunkter på det. Dessutom är det tillåtet enligt Svensk lagstiftning.

[Patrik Lundström]

Hej Jan!
 
Självklart har du rätt. Det är tillåtet enligt lag och att det är upp till personerna själva att bestämma.
 
Men, synpunkter får man alltid ha - sedan om man väljer att visa dem är en annan sak (se min orsak nedan)!  
 
Helst bör man förstås backa upp dem med något, vilket jag tycker att jag gjorde i mitt förra inlägg: Giftermål helt okej, men skaffa barn ihop mera tveksamt.  
 
Det sista är förstås också helt upp till personerna själva att bestämma, men de bör ha i åtanke att det finns en risk i det.
 
Jag har själv sett en hel del kusingiften i min släktforskning, och i vissa fall har det gått bra då personerna skaffat barn, medan i andra fall har det gått sämre. Visst man kan ha tur, men man bör vara medveten om att man även kan få otur - barnet kan ta skada.
 
Annars måste jag erkänna att mitt första inlägg var mer en passning åt Peter Pans kamrat, att hon (för det måste väl vara en kvinna, Tingeling?) borde ange sitt riktiga namn då hon skriver inlägg. Speciellt om det rör sig om ett inlägg där alla inte delar hennes åsikt.
 
För att inte verka som en polis, detta är ju trots allt ett forum, så beslutade jag mig för att även bidra med min egen, högst personliga, syn på saken (trots att det ursprungliga inlägget egentligen ligger under helt fel rubrik)! :-)
 
Mvh Patrik - som själv är utan kusiner, och kanske egentligen inte borde uttalat sig i frågan?

[Kjell Mäki]

Hej!
 
Jag har två kusiner på min antavla som gifter sig 1844, de får 14 barn! Av de 14 barnen så blir bara 3 över 10 år gamla och bara en, Maria blir gift och får barn! Enligt vad några av barnbarnen har berättat om Maria till mig så var hon arg, besvärlig och konstig.  
Och det är det enda kusingiftet jag har hittat 10 generationer bakåt på min antavla, men det finns tremänningsgifte på två ställen.  
 
Att 11 barn dog i späd ålder, att 2 pojkar var ogifta, de blev 76 och 63 år gl, och att Maria var konstig tar jag som bevis på att föräldrarna var släkt med varandra. Det visar att kusiner som får barn inte är så bra.
 
De jag kallar släkt är bara till tremänningarna, fast i föräldrarnas hemtrakter i Haparanda kommun så hade man kontakt med de längre bakåt ifrån också, mina förädrar kände till släktingar på längre håll, men de visste inte alltid hur de var släkt. Min farfar var från Övertorneå, och hans släktingar hade min far ingen eller mycket lite kännedom om. Orsaken var bl.a. avståndet dit, 7 mil.
 
Har jag och en annan forskare en gemensam ana f ca 1800 så är det en gemensam ana och ingenting annat, fast självklart är det intressant att veta dennes koppling dit.
 
En annan sak, jag har gjort en antavla på 8 generatiner till en bekant som har sina föräldrar födda i Överkalix. Av de 510 möjliga föfäderna var 165 på 2 eller flera ställen! Allstå över 30%.
Men både han och hans föräldrar är fullt friska, både till kropp och själ.
 
Av de 462 på min 8 generationsantavla som jag har hittat så är det bara 19 på 2 ställen eller fler.
 
Mvh Kjell Mäki

[Malin Lyktberg]

Hej!
Jo vid kusin gifte-hur mkt. har man egentligen gemensamt?
Jag tänker att de borde ha 1/4 dels släktskap med varann...
Alltså 25% är den delen de för vidare som de lägger ihop, som är gemensamt släktskap...eller tänker jag fel?
Det är ju rätt nära.  
Ens föräldrar är ju syskon, vilket känns lite för nära.
Min vän är kurd, där är det rätt vanligt att kusiner gifter sig med varandra, släkten ser gärna att man gifter samman kusiner och sysslingar och annat släktskap.
Sedan vet jag inte om det är så hos alla kurder (de finns kurder, som är från olika länder).
Min vän gifte sig t.ex för några år sedan med sin kusin, på sin mammas sida och har nyligen i rask takt fått två barn, som verkar välskapta.
 
Vh. Malin

[Carin Arbman]

Man pratar ju ibland om att ingifte och inavel är mer eller mindre vanligt i olika bygder. Vad krävs egentligen för att ingifte/inavel ska påverka befolkningen - eller enskilda individer - på ett negativt sätt? Beror det på hur nära släkt man är eller hur ofta släktlinjerna har korsats (om än på lite mer avstånd)? Om man t ex har en stor andel anförluster i sin släkttavla - betyder det då att man än mer inavlad än personer med färre anförluster, eller? Egetligen är vi väl alla släkt - mer eller mindre. Det vore intressant att få lite mer info om detta från någon kunnig person.

[Jan Jutefors]

Eftersom kusingifte är tillåtet så har därmed expertisen ansett att det inte innebär några risker för eventuella barn. Det står ju ingenting i lagstiftningen om att de inte får skaffa några barn.
Jag har sett personer som gift sig på 1850-talet som fått många barn, där inte många överlevt. De har inte varit släkt med varandra, så det är givetvis inte därför dessa barn inte klarat sig. Man ska nog inte uttala sig så kategoriskt om man inte har fakta för vad man säger.

[Rune Edström (Rune)]

Hej
Tror ju inte att släktskapen har så stor betydelse om barnen dör i späd ålder. Att dom dör som små har nog mer att göra med hur klen eller stark modern är. Hade dom mat så modern fick äta ordentligt, å fick hon sova mer än några enstaka timmar pr natt. För hon skulle ju vara först uppe och sist i säng. Dessutom var det ju barn i magen vartenda år i regel. Så jag tror en större orsak var att både modern och barnet var undernärda, när det föddes.
mvh
rune

[Micael Granström]

Hej
Om man tittar på det från ett djuravelsperspektiv så kan man ta min hund som exempel. Han har måttlig till grav höftledsdysplasi (HD) och lider dessutom av Addisons sjukdom. Båda dessa sjukdomar är åtminstone delvis genetiskt betingade. Sverige är ett litet land och för en renrasig hunavel finns det inte så jättemånga hundar att tillgå för att försöka blanda upp med. Ingen av min hunds föräldrar lider av vare sig höftledsdysplasi eller Addisons sjukdom, men det finns antagligen i deras avelslinjer. Det är inte tillåtet i Sverige att föra medvetet avelsarbete på hundar som har HD, de måste vara friröntgade. Addisons sjukdom är en annan historia, där vill uppfödarna inte kännas vid problematiken plus att det är en svår sjukdom att diagnosticera.
Det jag vill ha sagt med det här är att kusiner som får barn tillsammans löper en ökad risk att deras barn drabbas av en genetiskt överförbar sjukdom. Med detta sagt är det ju fortfarande så att det är upp till var och en att bestämma hur man vill göra, men man bör vara medveten om problemet.
 
Till Carin
I försöksdjursavel så räknar man på inavelskoefficienter för att beräkna såna problem Ökningen av den koefficienten = 1/2N där N = antalet avelsdjur i kolonin. Dvs ju färre avelsdjur desto större ökning av koefficienten. Utgår man från 10 avelspar så har man efter ca 15 generationer avkomma som är lika mycket släkt som kusiner dvs ca 25 % genetiskt släktskap. Utgår man från färre går det givetvis fortare. Jag vet inte om det var ett bra svar på din fråga men åtminstone ett försök.
 
MVH
Micael

[Leif Boström]

Jag är tacksam för att kusingiften förekommit, annars hade varken jag eller min fru funnits. I båda familjerna jag tänker på har samtliga barn blivit vuxna. Jag känner inte till några speciella sjukdomar bland barnen. Barnen föddes i mitten av 1800-talet.

[Christina Holmér-Gunnerfält]

När det gäller genetikens lagar tror jag att samma sak gäller för både människor och djur. När det gäller hundavel utvärderar du generationer och har en möjlighet att kontrollera vilka sjukdomar som dyker upp. Generationerna går ganska snabbt. Vanligt är ju vad vi kallar linjeavel (samma hundar finns nära i stamtavlar på både far och morsidan ) och får oftast fram (med kontroll av vad tidigare generationer gett när det gäller sjukdomar och också exteriör som är viktigt när det gäller hund)bättre avkomma än vad tidigare generationer gett.  
Detta förutsätter ju att man väljer det bästa av det bästa när man avlar och utesluter det som har något fel.
Om vi nu går till människan har vi inte samma möjlighet jag tror inte att man ens tänker tanken att utvärdera vilka eventuella sjukdomar som finns inom släkten, (man blir antagligen kär) detta medför ju en risk då vi inte vet vad våra gener för med sig då allting kan dubblas och en sjukdom kan dyka upp.
Har själv en kusin som gift sig med sin kusin.

[Carin Arbman]

Intressant diskussion. Om jag förstått rätt så är det inte kusingiftet i sig som är det farliga utan att OM det finns vissa genetiska defekter eller sjukdomar i släkten så är risken större att barnen drabbas eftersom de då ärver sjukdomsanlagen från båda föräldrarna istället för bara från den ena.  
 
Däremot ökar graden av släktskap - och därmed riskerna för att få dubbla anlag - med en högre grad av ingifte. Alltså krävs det lite nytt blod då och då för att stävja denna risk. Tur att mänskligheten är ett nyfiket släkte...
 
När det gäller barnadödlighet så tror jag inte ett eventuellt kusingifte påverkade dödligheten - om det nu inte var så att alla barnen i den aktuella familjen hade en medfödd defekt som orsakade förtidig död.  
 
Livet var nog rätt hårt förr i tiden och många barnsjukdomar hade dödlig utgång. Det fanns inte effektiva mediciner och behandlingar som idag. Dessutom var säkerligen många mammor och barn undernärda redan från början. Ser bara till min egen familj på sex personer där två haft blindtarmsinflammation och två lunginflammation plus en sharlakansfeber. För drygt hundra år sedan hade kanske bara 1-2 av oss överlevt.

[Maud Svensson]

Är det bara jag som tycker att det är lite osmakligt att tala om hundavel i samband med kusiners gemensamma barn? Naturligtvis förstår jag att varken Micael eller Christina menar att man ska tillämpa dessa avelsprinciper på människor för att undvika att föra genetiskt betingade sjukdomar vidare eller - hemska tanke - för att åstadkomma en bättre avkomma än vad tidigare generationer gett.  
 
Men jag tycker att det är både okänsligt och onödigt att - som några gör här - uppmana eventuella kusinpar som läser detta att vara medvetna om risken att inte få fullt friska barn. Den risken löper faktiskt alla blivande föräldrar! Kusinföräldrar generellt sett förmodligen inte i högre grad än andra, eftersom kusingifte i så fall med största sannolikhet hade varit förbjudet.  
 
Det finns en rad sjukdomar som man vet eller tror är åtminstone delvis genetiskt betingade, bl a vissa cancerformer. Ska man då säga till en ung kvinna, vars mor, mostrar och mormor dött i samma sorts livmodercancer och som är medveten om risken att själv drabbas, att hon bör avstå från att skaffa barn eftersom hennes eventuella döttrar också riskerar att få sjukdomen när de blir vuxna? Jag frågar eftersom jag känner till en sådan familj.
 
Om man anser det önskvärt att endast barn med fullt friska anlag föds får man nog uppmana alla par, inte bara kusiner, att noggrant kontrollera respektive släkts sjukdomshistoria och även att genom DNA- och andra test fastställa att ingen av parterna är bärare av någon konstaterat eller misstänkt ärftlig sjukdom.  
 
Och sen är väl steget inte långt till att starta en mänsklig avdelning inom Svenska kennelklubben...