Personliga starka minnen från """"vem nu levande, har träffat den tidigaste födda personen""""

[Christina Holmér-Gunnerfält]

Gör en utbrytning från diskussionen Vem nu levande, har träffat den tidigste födda personen till personliga starka minnen från   rubrik.
 
Har själv från en mycket närvarande och modern farmor minnen av hennes porter, prinskorv och franska (bröd) och samtal i köket (tyvärr inte om släktrelaterade frågor). En helt fantastisk gammal dam född 1876 död 1960 som varje år bjöd släkten på gåsmiddag, vilket blivit en släkttradition i familjen.

[Marie Josefson]

Minns min mormorsmor, f.1882. En mycket snäll, vithårig liten gumma. Hon hade en gungstol som jag tyckte mycket om att sitta i, och när vi kom på besök till henne och mormorsfar, så sa hon alltid, på renaste västgötska: Sätt dej du i gongse-stor'n å gongsa lite! Hon dog 1963, när jag var 10 år, och jag är mycket glad att hon fanns kvar så pass länge att jag kan minnas henne.
Och mmf, naturligtvis, men honom kände jag aldrig den kontakten med.

[Maj-Britt Sundin]

Min mormomors mor, född 1869, satt också i en gungstol och gungade med huckle på huvudet och ofta med en kaffekvarn i händerna malande kaffe som kokades i en s.k. pumpa, enligt vad jag minns. Hon dog 1958. Själv tyckte jag att det var ett plus att ha en mormors mor som levde, eftersom inga av mina kamrater hade det.

[Solveig Qvarnström]

Min mormorsmor Katarina var född 1860. Hon lärde mig att virka någon månad innan hon dog 1950. Jag minns henne väl. Hon sa att hon mindes hur hon satt i sin gammelmormors knä när hon var liten. Vem Katarinas gammelmormor var och när hon var född vet jag inte (ännu) men hennes mormor var född 1787 så man kan väl gissa på  mitten av 1700-talet. Jag ser fram emot att få lära ett barnbarnsbarn virka så småningom

[Gunnar Ståhl (Gunnars)]

Solvieg inspirerade mig att berätta om min farmors äldsta syster, Wilhelmina (moster Mina), född 7 juli 1861. På hennes 90-årsdag 1951, då jag var 8 år och deltog i uppvaktningen, bodde hon utanför Uppsala. Hon hörde bra, såg bra, såg bra ut med för sin ålder slät hy, var fullständigt klar i tanke och tal intill sin död 1961 och visste också hur det gick för mig i skolan. - Dock hade hon förlorat smaksinnet - vilket hon sörjde (Det smakar bara beskt.). Inget vitt hår vid 90 - i allt en fantastisk kvinna! - Hennes man Otto dog 1917 (!) och är begravd i Funbo (där övriga syskon var födda - barn till trädgårdsmästaren Blomberg vid Hallkved). - Yngsta systern, min farmor Maria Antoinetta (Nettan), lärde mig knyppla spets när jag var i denna ålder (! Ännu har jag min spetsnäsduk i bröstfickan när jag ska vara riktigt fin.
 
Och av allt fantastiskt - hennes vykortsalbum med ca 250 kort (mest mellan 1901 och 1907) fick jag överta -för mitt geografiintresse. En skatt!
 
Man hittar moster Mina på Klaraskivan också.
 
Mvh/Gunnar

[Gudrun Wallengren]

Min fars faster, min farfars søster, Amanda Wallengren, 1869-1957.
Vi besøgte hende en gang om året, på vej til sommerferie i Åhus. Hun var pensioneret lærerinde fra Åhus skole, hun boede i Tollap. 
Hun sad i en gyngestol og gyngede, helt stille. Vi syntes at hun så på os hele tiden. 
Vi var så bange for hende, min et år yngre bror og jeg! 
Heldigvis var der en legeplads lige udenfor hendes hus.
Tænk om jeg kunne have talt med hende nu!
 
- Min far fortalte, at hans far C.P.Wilhelm    Wallengren, (1867-1945), havde berettet følgende: 
Han gik en tur i byen Lund med sin far, Carl August Wallengren, (1838-80). De kom til en markedsplads, hvor der stod en mand med en elektricitermaskine. Carl August W. pr?vede denne maskine - og hans hår og sk?g kom til at stritte helt vildt.
Få måneder døde han.
I familien talte man meget om, at det nok havde noget med denne maskine at gøre.
Mvh
Gudrun

[Essan Gradhman]

Jag träffade min mormors mor ett flertal ggr i Hagby, Haraker(U). Hon hette Carolina Thilenius och var född 12/1 1857.  
Hon dog när jag var 10 år. Det var den 4:e januari 1951.  
Hon var en mycket reslig och kanske lite stel kvinna. När min mormor ville hjälpa henne med hushållsgöromål utbrast hon; Ska du ta ifrån mig det enda jag får göra.  
Hon klädde sig i långa kjolar och hade alltid på sig en huvudduk. Jag var lite rädd för henne och höll mig undan henne, tråkigt nog. Idag skulle det ha varit intressant att prata med henne. Jag har ett brev kvar som hon skrev till sin dotter omkr. 1920.  
 
Både hennes, och hennes mans grav finns kvar på Harakers kyrkogård. För han, stenhuggaren August Eklund är ett gjutjärnskors uppsatt! Hon är begravd tillsammans med en son i en familjegrav.
Jag besöker varje år deras gravplatser på Harakers kyrkogård.
mvh
Essan