Äldre inlägg (arkiv) till 2005-03-25

[Jan Ek (Janek)]

Jösses.
 
Jag skyr för det mesta avdelningen Ordet är Fritt som pesten, och jag ser gång på gång att det är ett beslut som antagligen gör att jag kan sova mycket bättre om nätterna. Ingenstans på Anbytarforum är det så lätt att en handfull deltagare kastar sig över varandra, människor som om de satt vid ett bord vore bästa vänner och antagligen i huvudsak eniga. Så nu tar jag en stor risk ...
 
Men diskussionen om källkritikens betydelse och värdet av förstahandskällor kommer att följa släktforskarrörelsen för evigt och alltid. Därför kommer temat att komma upp igen och igen ... bara under nya rubriker.
 
Personligen gillar jag inte diskussioner som är alltför inlindade och försiktiga, därför sätter jag stor pris på när Jojje tar ordet, eller Ted - ja till och med när de verkligt krassa debattanterna (jag väljer att inte räkna upp namn) tar ordet kan jag lära mig något nytt. Det betyder inte att jag tycker dessa alltid har rätt. Om Anbytarforum ens ska ha en avdelning för fri debatt om teman knutna till släktforskning, det finns de som på goda grunder argumenterat för en begränsning till enbart forskningsutbyte, så måste man ha lite takhöjd.
 
Det samma tycker jag också måste gälla andra avdelningar på Rötter som ibland väcker ont blod, och då tänker jag på Ordförarens veckobrev och kolumnisterna. Oj så tråkigt och i grunden meningslöst om dessa bara räknade upp självklarheter utan udd och patos.
 
När det gäller Evas kolumn som utlöste detta har jag läst den många gånger för att förstå vad som är så illa. Det enda problemet jag klarar att se är att den möjligen missar sin publik. Den fråga som den polemiskt men vänligt frågar är: Jag är bara nyfiken på vad som skiljer oss åt, efter att ha sett dina inlägg på Anbytarforum eller andra frågelådor i några år. Svar till uppriktigt intresserad
 
När jag säger att den kanske missar sin publik så beror det på att det i huvudsak verkar vara etablerade släktforskare som har exploderat? Varför det, när andra i denna tråd sagt att de önskat att flera varnat för dålig grundmur när de började bygga upp sin forskning?
 
Om det är så att en kolumn väcker känslor, vad är då så illa? Vad är en kolumnists uppgift annat än att ställa saker på spetsen och uppmuntra till eftertanke och reaktion? En kolumnist i en dagstidning som bara skrev om vädret skulle inte få fortsätta länge, inte en ledarskribent heller.
 
Själv kände jag mig träffad av Evas kolumn, och jag satte stor pris på den påminnelsen. Nu är jag i min egen bedömning över genomsnittet noga att ge källhänvisningar när jag besvarar frågor i emigrantdiskussionerna. Men nog kan jag bli bättre, och definitivt i min forskning på egen släkt. Påminnelser om detta, speciellt de lite vässade som man verkligen vaknar av är välkomna i min släktforskarstuga ...
 
Till sist undrar jag om de som tyckt sig läsa en mästrande attityd i Evas skriverier någonsin läst hennes många svar till de som frågar här på forumet. Mer pedagogisk och vänlig går det knappast att bli. Om sedan de som får ett långt svar, med både källor och långa förklaringar om hur de kan gå vidare på egen hand väljer att strunta i det, och bara ställer en ny fråga istället så är det deras egna stora förlust. Var någonstans finner du en alldeles personlig kurs i släktforskning som tar utgångspunkt i dina egna frågor? Och som till och med är helt gratis?
 
Själv försöker jag att göra något liknande; att lära ut metoder lika mycket som att ge svar, men jag förstår också att inte alla råd blir tagna vara på. Då får man inte glömma att svaren också läses av många andra än de som frågar, och att ett gott svar kanske hjälper någon annan vidare istället. Inget svar är helt bortkastat, och det bör också vara en tröst för alla som blir frustrerade ibland, eller missförstådda, eller motsagda.

[Elisabeth Thorsell]

Bravo, Jan! Instämmer helt och fullt!

[Annki Roos]

Eva, du får ha vilka synpunkter du vill, liksom jag får ha mina. Men var och en har också rätt att reagera och tycka på det som skrivits eller sagts. Det var det jag gjorde efter att ha läst det du skrivit. Du är i din fulla rätt att tycka att det du skrev var bra och riktigt. Jag å min sida är i min fulla rätt att anse att du formulerade dig illa. Svårare än så är det inte.
 
Annki (med två n och ett k)

[Michael Lundholm]

Jojje och andra efter honom har varit inne på att släktforskningen är en avkopplande hobby. Jag tror nog att det stämmer in på de flesta släktforskare: Nästa alla har det som fritidssysselsättning och ägnar sig åt det för att det är roligt.
 
Men det är inte allt: Så länge det är något som man bara utövar på sin kammare i isolering spelar det ingen roll vad man gör. För jag in den ena eller andra anan på min antavla utan att bekymra mig mycket om grunden för släktrelationen så drabbar det ingen annan än mig själv. Men så fort jag börjar kommunicera med  andra höjs ribban: Jag måste kunna motivera mig, hänvisa till källor och också undersöka en rad olika källor för att mina påståenden om släktrelationen bör tas på allvar.
 
Analogin med hamnkaptenen tycker jag är felaktig: Istället handlar det om om man vill åka båt med andra eller inte. Åker man själv spelar det ingen roll om man väljer ett läckande såll som sjunker och man drunknar. Ingen annan drabbas. Tar man med passagerare får man plötsligt ett ansvar för båtens säkerhet.
 
Om man nu håller sig på sin kammare då kan man strunta i vad Eva skriver i sin krönika. Men man bör heller inte uppröra sig över det. Om man istället deltar i ett samtal med andra släktforskare bör man läsa mer noggrant. Ställer man frågor på Anbytarforum är det rimligen för att man vill lära sig något som man inte vet. Man bör då träna sig att ha ett så pass öppet sinnelag att man kan ta till sig kritik och lära sig av rekommendationer. Svarar man på frågor får man finna sig i att andra kräver att ens svar uppfyller vissa formkrav.
 
Hur man förhåller sig till detta tror jag inte primärt har att göra med om man är nybörjare eller inte. Visserligen kan nybörjaren ha problem med att avgöra en båts sjövärdighet men jag tror att viktigare är om man är mer intresserad av slutsatens innehåll än hur man kommer fram till slutsatsen. Det blir nästan ofrånkomligt att citera Karin Boye i det här sammanhanget: ''Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd.'' [sid 301 i samlingsutgåvan Dikter. Kallocain. Kris, Bonniers 1992]

[Ingegerd Johansson]

Nu har jag alldeles nyss läst Evas kolumn en tredje gång. Liksom Jan Ek har jag svårt att se något mästrande i den. Och även jag har förvånats över att det är mest etablerade forskare och debattörer som blivit arga här (åtminstone visat det med sina inlägg). Själv känner jag snarare stimulans av en del av Evas frågor. Men, det är klart, jag behövde ju inte ta åt mig, eftersom jag började min blygsamma släktforskarbana på Uppsala Landsarkiv och höll till där och i Arninge i 1,5 år innan jag upptäckte Anbytarforum. Här har jag bl. a. fått hjälp genom Arkion 1890 (utan att fråga under den rubriken) med födelseförsamling i Blekinge för min mormor. Jag var annars fast besluten att gå steg för steg och leta i socken efter socken, men nu fick jag veta att det var Karlskrona stadsförsamling. Men sen slog mig aldrig tanken att fråga vidare under Karlskrona, utan jag sökte efter ett tillfälle att snarast kunna åka till Arninge för att få se kyrkböckerna och leta själv efter hennes föräldrar och deras föräldrar osv.
 
Evas vänlighet har jag också fått del av, bl. a. när jag i alldeles för uttröttat tillstånd gjorde en dundertabbe och gav ett minst sagt bristfälligt svar på en fråga vid ett tillfälle.
 
De frågare som Eva riktar sig till (och som jag syftar på i mitt inlägg, som jag skrev när det var kaffepaus på jobbet i förmiddags 10.01) är väl dem som bara ställer massor av frågor land och rike runt och förväntar sig att andra ska hitta svaren. Liksom Eva önskar jag att de ska upptäcka hur intressant det är att själv sitta och söka information om sina anor och andra personer de är intresserade av.

[Anders Ryberg]

Ingegerd ger här ett utmärkt exempel på hur man kan och bör använda folkräkningar på nätet. De är en genväg och ett tips om vilken källa man skall börja leta i. Om man är medveten om att det är detta de passar till kan man använda dem utan problem. Helt enkelt ett pedagogiskt paradexempel som glädjer mig när jag nu tar min nattlånga rast...

[Jojje Lintrup]

Det är just det som är problemet, att Ingegerd, Michael, Elisabeth, Eva, och andra med samma inställning ska pracka på folk att det är vägen som gör mödan värd.
Tänk om jag hade bemötts med samma attityd av de danska släktforskare som har hjälpt mig genom åren? Eller de argentinska vänner jag har som bemödat sig om att ta fram uppgifter åt mig, som inte haft någon möjlighet härifrån...
Man kan inte alltid utgå ifrån att den som frågar är lat och ovillig att göra jobbet själv, utan hellre utgå ifrån att man frågar för att man inte har någon annan möjlighet. Sedan är det inte en självklarhet att det är vägen som gör mödan värd för alla. Tänker man så, har man satt på sig skygglappar och fungerar som gamla tiders missionärer, som inte förmådde se att det fanns andra fungerande system och inte såg att det inte bara finns EN väg som gör mödan värd utan flera.
Jag har i denna diskussion uppmärksammat det faktum att det inte skrivs särskilt många genealogier i Sverige längre, trots den enorma mängd släktforskare som finns. Varför? Det frågar jag mig och er andra. Varför publiceras så lite utredningar? Varför finns det så många experter, men så få publiceringar? Är det så att vi accepterar att man kan vara expert utan att ha publicerat något?
Denna fråga hör ihop med den första, eftersom det verkar som att man MÅSTE fråga sig fram om man inte vill forska själv. Det har uppstått en kultur bland oss släktforskare, där det anses vara dygdigt att själv uppfinna cykeln gång på gång.
Inställningen, att det är vägen som gör mödan värd, leder till syvende og sidst till att man gör släktforskningen till ett självändamål, inte till att man söker svaret på frågan vilka var mina förfäder?

[Michael Lundholm]

Jojje,
 
I mitt inlägg kritiserade jag inte att man frågar andra. All forskning, även släktforskning, handlar om att vara nyfiken. Man söker svar på frågor som tex vilka var mina förfäder? Visst har man rätt att fråga när man stöter på problem som man inte kan lösa. Jag vill också hävda att det är dumt att inte fråga i det läget. Hur skall man annars komma förbi den tröskel som man inte kan komma över? Det kan röra sig om metodproblem, läsning av gammal stil, att komma åt svåråtkomliga källor etc.  
 
Men vad händer om det första man gör när man söker svaret på en fråga är att fråga andra och inte söka svaret själv? Vad händer om man låter nöja sig med de svar man får? Först och främst så lär man sig ju inte lika mycket. För det andra kommer man ju inte att veta om svaren är korrekta. Och då vet jag ju inte om jag har ett svar på frågan om vilka mina förfäder var. Det sättet att släktforska blir ju kontraproduktivt.
 
Men om nu någon annan redan har svaret på frågan och dokumenterat det, dvs släkten är redan utredd, resultaten publicerade med dokumenterade källor; måste jag då uppfinna hjulet en gång till? Nej jag tycker inte det, men jag skall kvalificera mitt svar längre ner.
 
På den här punkten, Jojje, tycker jag att du tar upp ett viktigt problem och pekar en svaghet i svensk släktforskning: Det publiceras för lite genealogier. Jag håller med dig. Därför tvingas man uppfinna hjulet flera gånger.  
 
Jag betraktar mig själv som nybörjare (jag är inne på år 4 som aktiv släktforskare). Jag har spenderat den mesta av den släktforskningstiden åt en släktutredning tillsammans med en 6-männing  och vi har nu dokumenterat våra resultat i form av en artikel. Den är nu under publicering. För mig har det varit ett naturligt steg. (Vår utredning började faktiskt med frågor på anbytarforum.)
 
Det är märkligt att det nu försvinner publiceringsmöjligheter för släktforskare: SoH har inte kommit ut på över ett år, Svenska Antavlor läggs ner etc. SGS, Svenska Genealogiska Samfundet, har därför beslutat inrätta något vi kallar SGS småskrifter. det kommer ett bli en publikationsserie i form av pdf-filer på nätet som kommer att vara tillgänglig för alla utan någon prenumerationskostnad. En redaktion är utsedd; jag själv, Anders Ryberg, och Per-Åke Svensson och Anders Winroth.  
 
Vi är ännu inte riktigt redo att sjösätta projektet men den som är intresserad av att publicera släktforskningsresultat kan kontakta någon i redaktion. Vad kommer man att kunna publicera? Allt! Antavlor, stamtavlor, korta artiklar som svarar på väl avgränsade frågor. Redaktionen kommer inte bara att göra urval för publicering utan också att vara behjälplig med att ge synpunkter på såväl innehåll som form och ge den hjälp som behövs för att artiklarna följer det format vi håller på att sätta upp. När projektet sjösätts officiellt så kommer vi att se till att det annonseras på det ena eller andra sättet på anbytarforum.
 
Vi vill alltså öka möjligheterna för att publicera släktforskning. Vi hoppas att därmed färre hjul skall behöva uppfinnas. Men vi hoppas också ge artiklarna en form som gör att använda källor och litteratur dokumenteras på ett utförligt sätt. Det innebär alltså att man inte bara kan ta del av denna släktforskning utan också kan kontrollera den om man vill; konfrontera den mot det uppgivna källmatrialet. Jag tycker den möjligheten saknas alltför många gånger i det som faktiskt publiceras.
 
Jojje, du (och självklart alla andra) är välkommen att skicka in artiklar.

[Anders Berg]

Att jag delvis håller med Jojje i kritiken mot Evas kolumn, beror mycket på att jag inte tycker att kolumnen åstadkommer något gott. Den riktar sig mot överdrivet snyltande och samlande av uppgifter, men det är lyckligtvis väldigt få som stämmer in på den kategorien, och de som gör det lär inte ändra sitt beteende på grund av en kolumn på Rötters hemsida. Nej, effekten av kolumnen blir i stället att nybörjare känner sig ovälkomna och osäkra om de vågar ställa några frågor alls. I sanning en björntjänst för släktforskningen.
 
Varför inte, gärna i krönike- eller kolumnform, i stället rikta sig till de (oss) som svarar på frågor? Hur gör vi det både på ett vänligt och intresseväckande sätt, och på ett sätt som överensstämmer med kvalitativ släktforskning? En sådan kolumn kan ju också ta upp den möjligheten som vi som experter har att helt enkelt låta bli att svara på de frågor som vi märker är gränsfall till snyltande. Ett uteblivet svar är en signal i sig.

[Ingegerd Johansson]

Joije, nu känner jag inte igen mig, varken när det gäller att pracka på eller ännu mindre att anse någon frågare vara lat. Det ordet hoppas jag verkligen att det INTE finns i något inlägg från mig, om det inte varit riktat mot mig själv förstås (har inte tid att söka just nu).  
 
Jag hjälper gärna till det lilla jag kan. Att det inte synts något av det på länge här beror på att det är mer än tre månader sen jag hade tid att sitta framför en mikrokortsläsare. Strax innan jag ska åka till exempelvis Arninge brukar jag faktiskt titta på Anbytarforum om det är några frågor jag kan ta med mig, och sen väl där ägna 1 - 1,5 timme åt dessa och resten av tiden åt egen forskning. Även en som frågar mycket har jag försökt hjälpa den vägen, när det gällt socknar som ligger långt från frågarens hemort. När jag en gång påpekade att svaret gick att få på Landsarkivet i hemlänet, var det verkligen inte illa menat utan ett försök att visa, att den här gången hade hon chansen att se svaret med egna ögon.  
 
Anders, det ligger mycket i det du skriver. Att det är mycket få som ägnar sig åt överdrivet snyltande är jag helt enig med dig om. Jag tänkte inte ens tanken att nybörjare skulle kunna ta illa upp. Och vi kan ju vara helt säkra på att Eva inte på något sätt vill att hennes kolumner ska avskräcka nybörjare.

[Jörgen Tollesson]

Får man bidra med en historia ur verkliga livet? Jag skyndar mig att berätta innan  någon svarar nej... J
 
Förra sommaren var det ett stockholmspar (väl medveten om vad som kan hända i Anbytarforum påpekar jag direkt att jag inte är ute efter att hacka på stockholmare - men detta var nu ett par från Stockholm) som inhandlat en jolle på Smögen, vilken de tänkt att segla upp till Homborsund, där de har sin sommarstuga. De hade inte så många timmar på sig innan de skulle vara var framme i Homborsund för att hinna bussen till Dingle, där de skulle ta göteborgståget för vidare befordran hem till Stockholm. Men det är ju inte så långt från Smögen till Homborsund; det tar bara tjugo minuter omtrent med bil...
 
Mellan Smögen och Homborsund ligger en av båhuskustens farligastre sträckor, Soten. Men nu var det ostlig vind denna dag, visserligen frisk sådan, men ostlig vind är frånlandsvind och därmed är det ingen fara för svår sjögång och framför allt ingen risk att man, som när västan ligger på, driver mot land och slås sönder mot klipporna. Båten var emellertid utrustad med ett gammalt hederligt sprisegel, som inte är det lättaste att kryssa med (OBS! andrahandsuppgift... J), men som tur är finns ju Sotekanalen. Dock - genom kanalen får man, av uppenbara skäl, endast gå för motor, och motorn deras var sönder redan vid starten från Smögen. Men vem behöver motor när man har segel? Alltså gick de på utsidan...
 
De gick från Smögen vid middagstiden på söndagen - och siktades någon gång under måndagen av dansk kustbevakning strax utanför Skagen...
 
Det är väl överflödigt att upplysa om att man inte hade VHF-radio; inte ens en mobiltelefon (som dock hade varit till mindre nytta när man nått utom räckhåll för masterna i land). Inte heller fanns det sådana onödigheter som sjökort, kompass, ordentligt med mat och dryck eller varma kläder ombord.
 
Det hade kanske inte varit så dumt om hamnkaptenen på Smögen hade fått syn på dessa söndagsseglare (bokstavligt talat!) innan de gav sig ut på sitt lilla äventyr, och kommit med en och annan pekpinne? Men det är klart, man kan naturligtvis hävda att ingen har någon rätt att pracka på dem kunskaper som kan komma till nytta på sjön; det är helt och hållet deras ensak att själva lära sig sjövett. Och sedan kan man stå tyst på bryggan och rycka på axlarna åt deras öde.
 
Samma sak är det med Anbytarforum. Varför ska man pracka icke efterfrågade råd och tips på den som samlar namn och datum på löpande band, till synes omedveten om riskerna med det ymnighetshorn av CD-skivor och databaser som vänliga hjälpare öser släktingar ur? Det är självklart den resandes ensak om vederbörande glatt far iväg några hundra år längs en gren som i själva verket tillhör en helt annan släkt.
 
Det finns ju, som så riktigt har påpekats flera gångar av andra, olika sätt att släktforska. Precis som det finns olika sätt att förutsäga vädret - man kan lyssna på pekpinnar från SMHI:s elitistiska meteorologer eller hålla sig till kaffesumpen. Vem har rätt att säga att det ena sättet är bättre än det andra? Det är naturligtvis bara en fråga om tycke och smak! Vissa av oss vill ha en så säker prognos som möjligt (men helt säker kan man ju ändå aldrig vara... J), för andra är spåendet bara ett tidsfördriv och resultatet oväsentligt - precis som med släktforskningen! Inte sant?
 
Nä... nu var jag ironisk. Det får man heller inte vara i Anbytarforum har vi ju fått lära oss. Fy på mig! L

[Eivor Andersson (Ema)]

Tack för den intressanta berättelsen Jörgen.
 
Jag har hört talas om en skeppare, som låg på en minsvepare i Skredsvik;  Han navigerade efter kyrktorn - hela kusten ner till Skåne.  Det gick bra det med, men berodde säkert på att han kände till varje kobbe och grund hela vägen.
 
Man lär sig ju med åren och får en viss erfarenhet, när det gäller släktforskning också.
 
Naturligtvis vill alla ha rätt personer i sin forskning. Det tror jag att alla ställer upp på.
 
Men för min del vill jag inte stå i Givakt när jag skriver ett inlägg eller en fråga  
 
Glad Påsk igen - Eivor

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Släktforskning är ett kontinuum. Något slutgiltigt har vi väl aldrig framför oss. Detta ligger säkert redan i det osäkra med våra källor.  
Det spelar inte så stor roll om man görer sin forskning i sin kammare eller mera offentligt och med andra forskare. Sist och slutligen är och blir allting inte fullständigt privat (eller offentligt för den delen). Således kan var och en sätta sina kvalitetskrav enligt sina egna prioriteringar. Ansvarsfullt kan det ändå vara. Ansvar gäller ju inte bara för säkerheten.
(Märk alltså väl: ingenting sagt om rätt och fel.)

[Dag Bremberg]

Jag skriver hela dagarna - och även sent på kvällarna som ni märker - och jag måste erkänna att i bland uttrycker jag mig på ett sätt som kan uppfattas som nedlåtande.  
 Eva skrev en kolumn som de flesta av oss uppenbarligen uppfattade som nedlåtande. Man kunde vara välvillig och i glad påsk-anda välja att tolka den som enbart lite slarvig.
Tyvärr visar alla hennes inlägg här att kritikerna hade helt rätt: hon tar inte till sig ett dyft av kritiken, medger inte minsta tveksamhet i formuleringarna och behandlar dessutom alla som haft mage att uttrycka ett annat synsätt på ett uppenbart nedlåtande sätt.
Denna intolerans mot människor som ändå delar hennes intresse och engagerar sig på samma forum gör att jag måste undra hur intolerant hon är mot människor som verkligen är annorlunda jämfört med modellen Eva?
Men det vill jag egentligen inte tänka på nu.
Heder åt alla ni många Anbytarvänner som inte bar delar med er av data utan också bidrar med de ännu viktigare frågorna och funderingarna!
mvh/Dag

[Jan Ek (Janek)]

... och så härligt då med ett inlägg skrivet i en sant tolerant anda, och som dessutom klarar så fint att diskutera sakfrågorna utan att förfalla i personliga tyckanden om andras karaktärsegenskaper ...  
 
En riktigt Glad Påsk tillönskas dig Dag,
och alla andra debattanter!

[Ingrid Wikberg]

Jan! Det där kan kallas ironi....det är inte alla gånger så härligt det heller.
 
Så hur vi än vänder oss så har vi rumpan bak!
 
mvh
Inkan

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Eftersom Dags inlägg utan tvivel delvis kvalificerar sig för radering så tycker jag Jans kommentar nog var på sin plats.

[Dag Bremberg]

Jag håller med om att det inte finns någon anledning att vara ironisk, och det tänker jag göra allt för att undvika.
När jag skrev Glad påsk så var det definitivt inte ironi. Om Jan uppfattar det så är det beklagligt.  
Jag kan bara ännu en gång upprepa sjlvkritisk att ibland skriver man på ett sätt som kan missförstås.
 
Om du, Peter, tänker börja radera inlägg som framhåller vikten av tolerans oss anbytare emelllan, då bevisar du just att det blivit en intolerant stämning här, man får inte kritisera kolumnister, ens om de gör övertramp. Men det måste man väl få, särskilt under rubriken ordet är fritt!
 
Jag tror att de allra flesta här anser att det är en helt annan text som i så fall borde raderas. Men vill vi ha bokbål? Nej, så tänk efter innan ni dras med i intoleransens vindar.  
 
Jag gör ännu ett försök att i from påskanda tolka denna personliga kommentaqr som skriven i all hast i påskstress och utan den innebörd som man kan tolka in.
Vi behöver alla anstränga oss mer för att vara såväl toleranta som självkritiska! Jag tänker i alla fall försöka, och jag vet att de allra flesta här har samma ambition.
 
Än en gång Glad Påsk!

[Jan Ek (Janek)]

Dag,
 
Din avslutande målsättning är alldeles utmärkt, och är en förutsättning för all civiliserad diskussion. Självklart skrev jag ironiskt eftersom jag tyckte att ditt inlägg från i natt var allt annat än tolerant och självkritiskt, och därför grundläggande motsägelsefullt. Det var det jag hoppades blev tydligt med ironins hjälp.
 
Som jag tidigare sagt håller jag mig i stort sett undan hela den här avdelningen, av många goda grunder. Den här tråden är en god grund i sig själv. Se på mitt inhopp här som undantaget som bekräftar regeln - och jag kommer heller inte att stanna länge. Men jag gillar inte att se sådana verbala attacker mot en respekterad vän och kollega som du presterade i de små timmar. Hade det varit du som var måltavlan hade jag reagerat precis likadant, alla deltagare har lika stort värde här, och förtjänar samma respekt.
 
Om ditt inlägg skulle tagits bort hade det varit enbart på grund av att det var respektlöst och insinuerande. Det hade inte varit för att undertrycka någon åsikt i den sak som Evas kolumn handlade om. Den undvek du ju helt. Jämförelser med bokbål och liknande blir ju därför nästan lite absurt.
 
Till sist vill jag säga att en kolumnist som tar upp ett brännbart tema självklart måste vara beredd på kraftigt motstånd - i sak. Liksom envar som öppnar munnen under den här huvudrubriken. Men att karakterisera andra människors egenskaper, och läsa dem in mellan raderna som du själv också beskriver att du gjort, det är aldrig tillåtet. Det är en mils skillnad mellan att hävda att ett påstående är intolerant, eller uppmuntrar till intolerans, och att klassificera en annan människa som en intolerant person. Jag hoppas du kan se skillnaden.
 
Jag är absolut inte här på Anbytarforum för att skaffa mig ovänner, och vill försäkra dig om att min påskhälsning var det enda som inte var ironiskt menat i min förra kommentar.
 
Mvh,
Jan Ek

[Anders Ryberg]

En sak kan jag lätt konstatera. Om ingen annan uttrycker stöd för ens tarvligheter öppet kan man ju alltid hänvisa till vad övriga egentligen tycker.
 
Jag tror att de allra flesta här anser att det är en helt annan text som i så fall borde raderas.
 
Detta är ett väldigt bekvämt sätt att argumentera eftersom det är mycket svårt att motbevisa. Men å andra sidan, jag skulle kunna skriva att de flesta släktforskare egentligen tror på tomten/UFOn/tandfen utan att mötas av protester från mer än ett fåtal...
 
Och att anklaga någon annan för intolerant människosyn bara för att hon råkar ha skrivit ett inlägg man inte gillar. Tja, vissa kanske tycker att det är normalt.

[Michaël Lehman (Philippos)]

Egentligen gäller samma sak i denna debatt som i alla andra sammanhang - bevisbörden åligger respondenten. Därför behöver det påstående, som Anders citerar ovan, inte motbevisas, utan snarare bevisas. Och även om talesättet säger, att den, som tiger, samtycker, så är det inte ett särdeles starkt bevis. Skälen att tiga kan vara lika många som de, som tiger.

[Ingrid Wikberg]

Den här diskussionen började med en sorts saga av Jojje. Bra formulerad. Innebörden håller jag med om.  
Inläggen som följt visar att vi har olika syn på skälen till att man har släktforskning som hobby eller fritidsintresse. Fast en del kanske har det som yrke...? ( ibland får man den känslan...)
 
Och samma sak här...alltid (nästan) samma personer som talar om för oss alla som ej tyckte om Evas kolumn -att vi i princip ej borde ägna oss åt släktforskning. Vi ska överhuvud inte tycka något under Ordet är Fritt -ty då kommer klassens ljus och talar om för oss vad som är rätt och fel.
Faktum kvarstår: kolumnen var dåligt formulerad. Jag jobbar med språk och hur man formulerar sig i olika sammanhang och känner igen en dålig text.
 
Själv forskar jag glatt vidare med olika underlag och med olika motiv  -utan att skämmas. Ännu har jag ej hamnat fel!  
Jag t o m är så ansvarslös att jag svarar på frågor här i Anbytarforum -när jag har svar på en utgiven CD. Ansvaret för att kontrollera att svaret är rätt har frågaren anser jag: de har bara att gå till källorna ( ex kyrkarkiven).  
Jag som svarar med det jag har lätt tillgängligt hemma och har kunskap om - ska väl inte behöva låna hem från arkiven för att ha rätt att svara på frågor här?
 
Men inte ska det nu bli en debatt om vad som ska BEVISAS när det gäller ordformuleringar.
Nu får herrarna ge sig.
 
Jag tänker ge er ett råd: Läs  Snövit och de sju dvärgarna En god gammal saga med dubbla bottnar flera gånger om.
Sedan kan ni analysera den för varandra!
 
Glad Påsk!
Inkan

[Michaël Lehman (Philippos)]

På vilket vis är det ett faktum, att texten är dåligt formulerad? Ty om det är ett faktum, kan det ju beläggas empiriskt.

[Jojje Lintrup]

Lägg ägg, Micke! Det är ju ändå påsk.

[Michaël Lehman]

Inte ens mina nära vänner kallar mig Micke! Och jag har ingen avsikt att "lägga ägg", ty jag anser inte Eva Dahlbergs krönika vara det minsta upprörande. Tvärtom.

[Ingrid Wikberg]

Ty om det är ett faktum, kan det ju beläggas empiriskt. (Suck, säjer jag som Jan Ek skrev.)
Börja inte nu igen Micha?l. Du sitter inte i aulan på universitetet nu och leker opponent.
 
Klarar du ej av att röra dig med vanlig svenska och förstå sedvanliga uttryck -ja då tycker jag att du diskuterar i fel forum.  
 
Det ÄR ett faktum att jag och flera med mig ansåg att Evas kolumn var dåligt formulerad och missade målet.
Sedan är det många som tycker den var alldeles utmärkt formulerad och att den var närapå en höjdare.
 
GLAD påsk Micha?l!  
Unna dig lite kontemplation nu  
 
Själv tar jag kvasten till Blåkulla.  
mvh
Inkan

[Michaël Lehman (Philippos)]

Att många anser Evas text vara dåligt formulerad ifrågasätter jag inte, men att påstå det vara ett faktum, att den är dåligt formulerad, är en helt annan sak.
 
Kommentarer om mitt språk bortser jag ifrån, ty sådana kommentarer har inte med sakfrågan att göra. Dessutom brukar jag aldrig kommentera det i många fall postmodernistiska, taffliga, och grammatiskt korrupta språket här i Anbytarforum, och därför förväntar jag mig, att jag får använda det språk, som jag trives bäst med.

[Anders Ryberg]

Jo det stämmer att ett par stycken överhuvudtaget inte tyckte om det ämne Eva behandlade, och klagade på att hon överhuvudtaget valde att tipsa andra om hur man forskar själv. Det stämmer också att andra tyckte att hon belyste ett problem och hade rätt att ha denna åsikt.
Sedan så vill jag åter påpeka att var och en har rätt att välja vilken vokabulär hon använder så länge hon undviker stötande uttryck, det berikar trots allt språket om vi inte alla är lika... Och man bör faktiskt försöka se budskapet oavsett vilka ord som använd för att framföra det...
Däremot så har var och en en absolut rätt att välja hur hon vill bli tilltalad.

[Ingrid Wikberg]

PS. Michaël! Är det så att du anser dig absolut  behöva detaljundervisa mig i svenska språket, dess användning och dess betydelse så går det bra att mejla dina åsikter till mig privat avseende detta. 
   
Fortfarande mvh,
Inkan

[Maud Svensson]

Att Evas kolumn är dåligt formulerad, att det är en dålig text, håller jag absolut inte med om. Kolumnen är välformulerad och välskriven, och den fyllde en viktig funktion - att skapa denna, till stora delar intressanta och roande diskussion.  
 
Någon här uppe kastade fram tanken att texten kunde tolkas som slarvig - men slarv är nog det sista man kan beskylla Eva för.    
 
Vad jag kritiserat kolumnen för är dess (som jag uppfattar) nedlåtande/lätt hånfulla ton - jag tycker det är osympatiskt när man som kolumnist slår nedåt och dessutom (som jag uppfattar det) framhåller sin egen förträfflighet.  
 
De åsikter om släktforskning som Eva förfäktar - och som jag i grunden delar även om min tolerans- och tålamodsnivå inför oliktänkande nog är betydligt högre - hade kunnat framföras lika effektivt och diskussionsväckande på flera andra och trevligare sätt. Om Evas syfte var att få utlopp för sin irritation och att provocera uttryckte hon sig helt rätt - om syftet var att inspirera de förment okunniga och lata till egen forskning (vilket jag tycker varit bättre och mera hedervärt) så misslyckades hon troligen.
 
Men en intressant debatt blev det i alla fall - tack för det, Eva!