Hobby

[Marianne Fröding]

Varför får man känslan av att många som skriver inlägg i detta forum INTE har släktforskning som en rolig hobby, utan ser på detta med BLODIGT allvar. Varför letas det bara fel och iställer för att se det positiva.Man kan förstå varför det blir krig i världen när man kan tjafsa om något som egentligen är roligt.
Ville bara säga detta......

[Håkan Skogsjö]

Att folk inte alltid har förmågan att diskutera utan att irritera andra är förstås tråkigt. Å andra sidan är vi olika som människor, och när åtskilliga hundratals personer möts i ett forum som detta är det väl egentligen ganska naturligt att det kan bli visst gnissel när missförstånd och oklarheter uppstår.  
 
Därför tycker jag det är viktigt att vi har överseende och är toleranta mot varandra. Många har inte särskilt mycket rutin på att diskutera offentligt, varför tonläget kan bli onödigt högt ibland - dock av ovana, inte illvilja.
 
Men den typ av svepande gnäll som Marianne framför och som riktar sig till alla och ingen är knappast gagnerikt.
 
Mitt råd är i stället: Läser du ett inlägg som du tycker har en tråkig ton och attityd - bry dig inte. Läs något annat i stället. Det finns hundratals spännande diskussioner som ständigt pågår i Anbytarforum, där deltagarna har ett både stimulerande och glädjefyllt utbyte.
 
Med andra ord: Sök det goda, inte det trista!

[Sam Blixt]

Tack Marianne och Håkan!
 
Jag håller med Er till 100 procent.
 
Jag tycker inte att Anbytarforum skall vara en sandlåda där man träter, som små barn, utan en sandlåda där vi hjälps åt att gräva för att hitta våra rötter. Dessa kan givetvis vara både onda och goda, glada och trista osv.
 
MVH/Sam

[Marianne Fröding]

Hej på er!
Här skiner solen och man borde inte sitta framför datorn, men jag är ändå glada att ni tar del av min diskussion! Jag håller med er båda förutom att jag anser mig inte gnälla utan framförde bara min åsikt och känsla om detta. Ordet gnäll för en värmlänning kanske inte har samma betydelse för en ålänning.För mig har det en negativ betydelse, och det jag framförde var tänkt som en puff i positiv riktning. Har ni tänkt på hur man skrev brev förr? Man kryddade breven med Högädle, Min allra kärastem.m. det var nog i syfte att komma bort från detta att kunna misstolkas, ha det nu så skönt i solen och tänk på att det bara är en lek!!!

[Elisabeth Thorsell]

Hejsan,
 
Visst är släktforskning roligt och spännande, men bara en lek är det väl inte?  
 
Forskning är ju en av beståndsdelarna av ordet, och det tolkar jag som att man ska ta även litet allvarligt på det hela och vinnlägga sig om att göra sitt bästa, tänka källkritiskt etc, och inte göra önskegenealogi. Med det senare menar jag inställningen, att om jag har en Jonas Petterqvist i en viss socken, och det finns en familj Petterqvist där, så måste han höra dit, även om bevis saknas.  
 
Sen får man komma i håg att vi har hållit på olika länge och har olika stora erfarenheter, och därför bör vana forskare vara litet bussiga och försöka hjälpa även den som är uppenbart ovan, men visar ett ärligt uppsåt att lära sig mera.

[Jojje Lintrup]

Det kan vara nyttigt att försöka granska de diskussioner som förs här av svenska släktforskare utifrån ett lite mer utländsk perspektiv. Man inser då att svenskar i allmänhet ganska lätt trampar ner sig i det blodiga allvaret och fr.a. det blodiga tävlandet om att få vara duktigast. Det rör sig dock om en nationalkaraktär som är svår att tvätta bort, så man får lära sig att leva med den helt enkelt.
Jag har en gång skrivit en satirisk skildring av svenska ornitologer och deras motsvarighet i ett par andra länder (som givetvis har SINA nationalkaraktärer - och sina positiva respektive negativa sidor). Den kan läsas i min hemsida under följande adress: w1.250.telia.com/~u25000238/indy.htm
I stort sett är dock svenskarna ett hyggligt folk som desvärre gärna vill ställa allt tillrätta, en i mina ögon sympatiskt inställning, även om den rätt ofta retar gallfeber på omgivningen.

[Urban Sikeborg]

En kommentar till Jojjes inlägg: Svårigheten med att anföra en förment svensk nationalkaraktär som förklaring till något är att det då ofta handlar om myter eller ens egen impressionistiskt formade uppfattning om vad denna karaktär skulle bestå av.
 
Inom den del av kommunikationsteori som behandlar tvärkulturell medvetenhet är man noga med att betona att kulturella skillnader inte har något med personliga egenskaper att göra utan inlärda beteendemönster. Men - och det är viktigt att notera - också att det egentligen är mycket sällan det går att empiriskt, genom faktiska studier, påvisa att ett visst beteende eller åsikt är typiskt för en viss grupp. Det svenskar betecknar som typiskt svenskt (till exempel den 'lutherska' plikttrogenheten och moraliserandet) ses i andra kulturer som typiskt för just deras grupp (så kan katoliker anföra samma 'lutherska' beteende som specifikt för deras religion och nation).
 
Jag tror liksom Håkan att en viktig orsak till att diskussionerna av vissa kan tas på alltför stort allvar är att de flesta av oss ännu inte är vana vid att diskutera offentligt. Att föra fram sin åsikt i ett forum som detta förutsätter att man redan från början formulerar den någorlunda tydligt om man vill nå fram; i ett vanligt samtal, däremot, brukar det ta en stund innan man både för sig själv och för den andra definierat i ord vad man egentligen menar. Om man dessutom upplever att andra missuppfattat vad man egentligen trodde att man sagt i det hastigt nedskrivna inlägget är det lätt hänt att invändningar mot ens resonemang uppfattas som personlig kritik och att ens svar blir därefter.
 
Nu tror jag knappt det finns något som man skulle kunna anföra som inte skulle komma att ifrågasättas eller kritiseras av någon, oavsett hur väl grundad ens åsikt är. Och eftersom Anbytarforum också är ett diskussionsforum öppnar man sig automatiskt för kritik när man uttalar sig i en fråga. Det är ju också så det måste vara, något man måste vara beredd på.
 
Lite har väl Anbytarforum belastats av att det förekommit att deltagare tillskrivit sina meningsmotståndare olika åsikter, motiv eller egenskaper, i stället för att koncentrera sig på vad frågan gäller. Det är ett vanligt grepp inom politiska debatter, där dess funktion är att omöjliggöra ett egentligt resonemang om själva sakfrågan. Det står en förstås fritt att tycka att andra är dumma i huvudet, men man gör nog bäst i att inte visa det alltför uttalat om man menar allvar med diskussionen. Sådana övertramp slår dessutom till syvende og sidst alltid tillbaka på en själv.
 
Men, för att kommentera Marianne Frödings inlägg, det är inte alltid så enkelt att avgöra vad som är fruktlösa diskussioner. Det som för mig kan verka helt ointressant och meningslöst kan för andra ha stor principiell och saklig betydelse, även om tonläget blir högt. Att offentligt avfärda sådana debatter som tjafs är ett stort ansvar. Bättre då att låta det gå en förbi; det är ändå en mycket liten del av Anbytarforum som omfattas av den typen av principiella diskussioner.

[Jojje Lintrup]

Visst finns det nationalkaraktärer! Må de sedan vara sprungna ur inlärda sociala beteenden, eller inte... Ofta har de dessutom varit igenkända sedan sekler och åter sekler. Jag är säker på att vi skulle känna igen oss ganska ordentligt om vi tog oss tusen år tillbaks i tiden, ja, mer än vad vi någonsin skulle vara beredda att tänka oss! Kanske vi till och med skulle ha riktigt blodiga diskussioner om petitesser dessutom?!
Det finns ett sätt att faktiskt inte behöva hamna i dessa diskussionsfällor, och det är att inte ta sig själv så förbannat på allvar. Håll lite distans till din egen spegelbild, ge dig råd att skratta åt figuren på andra sidan glaset, så kanske vi skulle bli mycket bättre på att umgås med varandra utan att bli hysteriska.

[Urban Sikeborg]

Hej, Jojje! Utan att ta mig själv på något större allvar vill jag ändå invända något mot ditt resonemang om nationalkaraktärer i samband med Anbytarforum. Uttalanden om sådana typiska nationella drag brukar ju ofta mer återspegla vad man vill tycka om sig själv och andra än en objektiv verklighet. Det är bara några årtionden sedan som vi alla visste att negrerna äro lata och opålitliga, att judar är penninggiriga och att zigenare och dagos är tjuvaktiva. Medan vi själva var plikttrogna, hårt arbetande, som respekterade lag och rätt, i större utsträckning än många andra. Det här är naturligtvis mer extrema fall jag anför, men de lär nog vara kända för de flesta.
 
Orsaken till att jag tar upp frågan är att 'tvärkulturalism' är en tvärvetenskap i sig, liksom släktforskningen är. Och liksom är fallet med släktforskning bedrivs där noggrann forskning och lärda, akademiska verk skrivs om kulturella skillnader och hur de ska tolkas. Det går till exempel ganska lätt att konstatera att punktlighet inte prioriteras som dygd lika mycket i alla länder som i Sverige. Det ligger i sakens natur att vi, som själva sägs värdesätta punktlighet, ser det hela som en fråga om karaktär. Men karaktär är en annan sak än värderingar, uppfattningar om vad som är väsentligt. Värderingar i sin tur är långt ifrån statiska utan förändras kontinuerligt.
 
Skulle vi ta oss tusen år tillbaka i tiden, som du nämner, skulle vi nog ha svårt att känna igen någon svensk nationalkaraktär i det onekligen brutala samhälle, där våld sågs som konfliktlösning, där oönskade barn sattes ut att dö i vildmarken och där trälar inte hade några rättigheter, utsatta som de var för sina herrars lustar och aggressioner.
 
Visst, det här är petitesser och ingen lär ligga sömnlös över detta. Kanske är det också så enkelt som att vi lägger olika innebörd i ordet karaktär och att jag därför talar förbi dig. Jag tror i alla fall att det finns en risk med att ange nationalkaraktär som orsak till varför folk beter sig på ett visst sätt, eftersom det också lätt kan användas som ursäkt för att själv bete sig så, mot bättre vetande. Det är min uppfattning, vad den kan vara värd.
 
En sak lär emellertid vara utmärkande för svensk kultur, nämligen obenägenheten att skapa eller blanda sig i konflikter och viljan att nå samförstånd, alltså motsatsen till det 'blodiga tävlandet om att vara duktigast' du nämner i ditt första inlägg. Om detta med konflikträdslan nu stämmer: Hur kommer det sig då att det onekligen har funnits en del aggressiva inlägg på Anbytarforum?
 
Kanske är det så att speciellt den här typen av diskussionsform 'uppmuntrar' till missuppfattningar och ömma tår, utifrån vad jag skrev i mitt tidigare inlägg. Jag kommer att tänka på det diskussionsforum för fornnordiska studier som Göteborgs universitet förestod och som efter en tid kollapsade efter att ha urartat i parodiska gräl och påhopp. Bakom det hela stod några få amatörhistoriker, som av ilska över att deras argument inte accepterats som hållbara av forskarna, övergick till rena personangrepp och systematiska misstänkliggöranden när de inte kunde resonera i sak. Och de berörda forskarna, kränkta och rättmätigt vredgade, svarade på ett motsvarande sätt, till dess att ingen konstruktiv diskussion mer fanns att få.  
 
Även om det ska erkännas att inte alla deltagare var svenskar, tycker jag ändå att det belyser vilket ansvar var och en av oss som deltar på Anbytarforum har för det sätt på vilket vi bidrar. Det behövs mycket lite för att vara destruktiv. Gliringar och raljerande uttalanden är alldeles förträffliga om man inte vill ha ett resonemang om en fråga; dessutom kan man vara säker på att det skrämmer bort andra, som velat delta på ett seriöst sätt. Så dödar man enkelt en diskussion.
 
Som Jojje säger: Man får inte ta sig själv på för stort allvar. Kanske har vi överskattat vår egen förmåga att tolka vad som skrivits: Ett inlägg kan läsas på många sätt. Välbekant är väl den lilla sagan om hur den utfattige sonens brev till sina föräldrar med bön om hjälp ena gången uppfattades som ett kallt och hånfullt krav på pengar, andra gången som en gripande, ödmjuk vädjan om bistånd i en svår situation. Skillnaden bestod endast i vilken person som läste upp brevet för husfadern och på vilket sätt. Så kan det nog också vara på Anbytarforum.

[Jojje Lintrup]

Allt kan naturligtvis förpackas på olika sätt, som du, Urban, så måleriskt beskriver i slutet på ditt senaste inlägg. Så också mer eller mindre seriösa och vetenskapliga teorier om ditten och datten. Kanske är det också här som olika människor ryker ihop om vad som är rätt och riktigt, nämligen om huruvida man vetenskapligt kan bevisa saker och ting, eller om det är ovetenskapligt dravel man sprider ut.
För min del är jag föga imponerad av teoretiserande resonemang om vad som kan beläggas vetenskapligt, statistiskt eller seriöst, åtminstone när det gäller allmänna ämnen av den karaktär som vi diskuterar i denna diskussion. Jag anser att fria diskussioner inte ska behöva förses med någon kvalitetsstämpel, där de som inte har bedrivit seriösa studier ska behöva hålla käften bara för att deras åsikter inte räknas. Allas åsikter räknas i ett fritt diskussionsforum, och visst är det bra om en och annan kan lägga fram vetenskapligt belagda teorier, men även dessa är ju trots allt bara teorier som kan visa sig helt felaktiga om några årtionden (är det något som förändras i tiden, så är det just vetenskapliga teorier).
Jag deltog tidigare (i ett annat forum) i en diskussion om huruvida man ska förse seriösa släktforskare med en slags körkort, för att skilja dem ifrån andra mindre seriösa forskare. Min åsikt i detta fall var att förbundet skulle avstå från ett sådant certifikat. Anledningen till mitt ställningstagande är att man på det viset skapar en sorts släktforskare som anses ofelbara, vilket jag tror är ett stort misstag. Det finns inga ofelbara människor, det finns inga ofelbara teorier, det finns inga ofelbara åsikter. Det finns dessutom inga osänkbara skepp, ouppnåeliga mål, eller oövervinneliga jättar. Att skapa ofelbarheter är verkligen ett sätt att skapa problem, eftersom det tar mycket längre tid att upptäcka och rätta ofelbara fel.
I ett fritt diskussionsforum som detta är det viktigt att stor som liten, kunnig som okunnig ska få dryfta sina idéer och åsikter. Därför är det också viktigt att hysa stor tolerans och ödmjukhet inför alla som vill yttra sig. Att ta för givet att man för att man är mer erfaren alltid har mer rätt än andra, är ett misstag. Att ta för givet att diskussionen alltid måste vara korrekt och bygga på vedertagna vetenskapliga idéer, är också ett misstag. Det kan ibland vara så att en vild utslängd oteoretisk åsikt kan ha mer att ge en diskussion än ett genomtänkt studerat och vetenskapligt beprövat inlägg. Ibland kallas sådant brainstorm och anses vara en vetenskaplig metod att kläcka nya idéer och teorier.
Jag har en blandad bakgrund. Jag är född i Argentina, men uppvuxen i Stockholm. Min mor är argentinska och min far var svensk. Jag har därför lärt känna dessa två skilda kulturer inifrån och väldigt väl. Utifrån denna självupplevda erfarenhet kan jag utan någon som helst vetenskaplig uppbyggnad, kostatera att det finns något som man skulle kunna kalla för nationalkaraktärer. Om det sedan rör sig om det du kallar kulturella skillnader, eller om man kan kosta på sig att leka med orden och kalla det för karaktärer, är för mig en smakfråga. Däri är jag mest argentinare och icke svensk.
Ordet karaktär kan dessutom tolkas på olika sätt. Svenska akademiens ordlista förklarar ordet på följande sätt: skaplynne, själsläggning; prägel, art, slag. Det ger utrymme för att tolka det som en social läggning som kan omfatta invånarna i en stad, ett land, eller rent av i en kontinent. Att det sedan rör sig om rent kulturella särskillnader, är jag helt med på (om inte bevisas det av det faktum att folk ibland antar nationalkaraktärer när de flyttar till ett annat land). Jag tolkar dock ordet som ett sätt att beskriva en människas vara under en längre period. Något som dock kan förändras p.g.a. yttre (och inre) omständigheter. (Det finns ju faktiskt en del personer som dessutom beskylls för att helt sakna karaktär!!)
Slutligen vill jag bestrida din syn på vad som karakteriserade samhället för tusen år sedan. Jag är helt övertygad om att de mest våldsamma och brutala samhällen som existerat, existerar i detta århundrade. Jag tror att våra egna gamla vikingar skulle finna de genombrutaliserade samhällena i USA, Colombia, Brasilien, f.d. Jugoslavien, Ryssland, m.fl. som farligt ohälsosamma ställen, med för dem helt otidsenliga värderingar. Låt vara att man accepterade utsättande av barn i skogen dåförtiden, att man höll sig med trälar, osv... I grunden är det nog vi som lever i det mest brutala samhället rent psykologiskt...
I Argentina tycker folk att det är kul att delta i vilda diskussioner där man bråkar om småsaker och höjer rösten när man vill höras. Här i Sverige blir folk rädda och beskyller en för att vara argsint om man gör detsamma. I Argentina skiljs man som goda vänner efter en stunds fajtande med käften. Här blir man sårad och känner sig kränkt. Dessutom är man lite rädd för att erkänna att man njuter av att slänga ut en och annan brandfackla för att få andra att reagera... Innerst inne är vi nog många som vill ha motsättningar i en diskussion, för annars blir det inget diskuterande - vilket är en dialektisk självklarhet!
Vetenskapliga ofelbara och ovältbara teorier är till för att runkas omkull - så tycker åtminstone mitt lilla argentinska jag!

[Marianne Fröding]

Hej Elisabeth!(och ni andra)
Givetvis skall det inte vara kravlöst, man skall aldrig slarva(vad man än gör), men det skall vara roligt, och man skall bjuda på sitt och sig själv, då får man mer tillbaka, och det verkar som man i stort sett överlag tycker så i denna diskussion, men har olika sätt att beskriva det på, så tack allihop det var roligt att se er i aktion!!
Marianne

[Gunnar Jonsson]

Historien är den version av det förflutna som folk har enats om
 
Napoleon