Forskning om historiska eliter

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Tack Jonas för ditt klargörande!
För att föra diskussionen vidare:
Det Du Jonas kommer med instämmer jag helt i, men sedan blir jag tveksam. De är de praktiska implikationerna av forskningen, som gör mig fundersam. Förstås vill jag och kan inte förbjuda eller begränsa forskningen, men viss oro väcker det ändå.
De resultat, som forskare får i elitforskningen, bildar även vår nutida värld och tankevärld. Jag känner, att forskningens ansvar är stort. Vi teoretiker kan ju inte rå för det, hur forskningsresultat används, men vi kan rå för det, vad forskas och varför. Allt kan vi förstås forska, men utsagorna har nog inom sig en signal, en orienteringspunkt för nya uppfattningar. Forskningen är aldrig utan värderingar (här inte menat, som forskningens utgångspunkt, utan allmänt som dess praktiska resultat).
Resultatet är här inte bara en kategori, som vi i forskningen behöver, men även något därtill - en praktisk gräns, som påverkar nutid.
Johan

[Jonas Kuschner]

Jag vet inte vad Mias sinne för det makabra har för relevans i diskussionen, och jag tycker att det är otrevligt att på det sättet uttala omdömen om andras personlighet i en offentlig diskussion. Jag har haft invändningar i sak mot hennes inlägg, vilket jag anser vara något annat. Mia får naturligtvis uttrycka vad hon själv anser om detta.
 
Frågan om nytt forum står visserligen kvar som rubrik men var såvitt jag kan se redan överspelad när jag skrev mitt första inlägg i diskussionen. Det är kanske dags för Peter Anbytarvärd att dela upp diskussionstråden igen?

[Eivor Andersson (Ema)]

Vi har nog inte samma språk, Johan.
 
Vi bor nog i olika delar av Sverige och uppfattar saker olika.
 
Det är ganska Göteborskt att tänka i banorna - maskar- döda människor - och att reflektera över tidigare diskussioner.
Jag förstår också mycket väl att Du inte tycker att jag passar in i dessa filosofiska diskussioner.
Men man skall aldrig ta något för givet..
Om Mia tog illa upp ber jag om ursäkt. Men det gäller Mia och ingen annan.
 
Hälsn. Eivor

[Eivor Andersson (Ema)]

PS
 
Jonas skall det vara - inte Johan
 
DS    Eivor

[mia]

Jonas -  det finns historiker och historiker, men jag är  helt med på vad du menar.  
 
Eivor:  
Upp flyga orden, tanken stilla står.
Ord utan tanke aldrig himlen når.  
 
Vad är det där för typ av antydningar, egentligen? Om du tror att det är så enkelt att jag vill frossa i makabra detaljer så har du verkligen missförstått något kapitalt vem jag är och vad jag står för. (Du har förvisso inte brytt dig särskilt mycket om att fråga, heller, känner jag.)  
 
Att raskt och lätt koppla ihop något jag säger här -(apropå anors lika värde, oavsett social status ) -  med en fråga jag ställt under en helt annan diskussion -(om huruvida en tradition, som förekommer i en fiktiv berättelse, är en existerande tradition eller inte ) - och sedan hastigt och lustigt låta detta utgöra grundmaterial för att ringa in min personlighet är ... rätt osakligt.  
Vidare är det en aning spekulativt och framförallt känns det det lite personligt.  
Det är vidare inget vidare konstruktivt, och inte är det vänligt heller och absolut inte artigt, alls.
 
Här över internet ser vi inte varandra, uppfattar inte röstlägen, möter inga blickar, känner vi kanske inte ens varandra till det riktiga namnet. Jag tycker att vi ska vara frispråkiga och uppriktiga men jag tror man ska akta sig för att vara för snar med att tillskriva varandra karaktärsdrag och personliga epitet. Vad vet du om mig egentligen? Jag känner inte dig. Jo, nu vet jag att du ryser av maskar och jag är ledsen om jag åstadkommit obehag i den frågan. Om du emellertid också känner dig förtörad över att jag (i YTTERLIGARE en annan diskussion) bad dig och en annan person göra upp vad jag uppfattade som er privata tvist någon annanstans, så ber jag om ursäkt. (Nu kommer väl snart de övriga i forumet be dig och mig göra samma sak, för det här har inte ett skvatt med AnnSofi Sterners ursprungsförslag att göra.)
 
Rörande vad jag sade HÄR:
Att man ryser av det som Shakespeare uttrycker genom Hamlet, det kan jag verkligen förstå, jag respekterar också att alla kanske inte tycker att ett sådant citat hör hemma här, eftersom det inte är ett speciellt upplyftande citat. Om du har synpunkter på vad jag väljer att säga och hur jag väljer att uttrycka detta i ett forum så är jag öppen för en ärlig medmänniskas raka  åsikt och konstruktiva kritik.  
 
Rörande fotografier av döda människor:
Har du läst mitt svar till dig på diskussionen, rörande fotografier av döda människor? Det kommer strax att kompletteras med resten jag har att säga om det som nämnts här.  
 
Om det sedan finns mer att reda ut rörande huruvida jag har sinne för det makabra eller inte, och vad det isåfall betyder, så skapa en ny diskussion eller ta kontakt.

[mia]

Ursäkten accepterad, Eivor.  
 
(Fast jag kan tänka mig att en eller annan göteborgare snart kommer att undra vad det nu är du vill ha sagt... ta det lugnt med epiteten. Som du själv säger: Man ska aldrig ta något för givet. )

[Jonas Kuschner]

Jag kanske bör modifiera det jag skrev om avsaknaden av implicita värdeomdömen i elitforskningen. Sådana kan finnas, men är när de förekommer i så fall snarare elitkritiska än något annat. Genom att studera hur eliter upprätthåller, ideologiskt legitimerar och reproducerar sin ställning, kan ju den som vill även få redskap att ifrågasätta dessa eliters legitimitet och position.
 
Finns det exempel på motsatsen? Det kan säkert finnas i äldre kunga- eller politikerbiografier, men finns det i nyare forskning?

[mia]

Och ja, Jonas, jag tror också att den diskussion om historisk terminologi och dess definitioner och hur dessa ska tolkas absolut är intressant nog att förtjäna en egen tråd.
 
Den är mer än filosofisk, den är viktig, eftersom det inte handlar om att flumma eller märka ord, enbart, utan också om hur en terminologi som är självklar inom en viss disciplin kan misstolkas för den som inte är verksam inom densamma.
 
Jag trodde, t.ex. att elitforskning var ett förfluget uttryck i stunden, nu vet jag mer. Jag kan fortfarande ställa mig frågande till om ordet elit ska användas, men det är min subjektiva reflektion på något som icke desto mindre finns. AnnSofi Sterners förslag har - bra eller ej -  höljts i en del dimma nu.
 
Vad säger Peter?

[Jonas Kuschner]

Ja, Peter Anbytarvärd! Kan vi få en ytterligare uppstyckning och en ny rubrik, Forskning om historiska eliter eller något sådant?

[Eivor Andersson (Ema)]

Mia,
 
OBS! Du skall alltid använda fullständigt namn, när Du skriver på Anbytarforum.
 
För övrigt har jag gaggat färdigt.  
 
Jonas: Man kan själv lägga upp en ny rubrik om man vill starta en ny diskussion.
 
Eivor

[Mia Löwgren]

Oj - det hade jag missat, i uppsluppenheten;  jag ber om ursäkt. Fullständigt namn fr.o.m. nu.
 
Och: Tack.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Jodå - men var går gränsen mellan Nytt forum? (som ju inte fanns som rubrik från början heller) och Forskning om historiska eliter tro..?
 
Detta med 'Elit' dök väl upp rätt snart i debatten - så kanske kan denna diskussion bara få sitt namn korrigerat istället.. (Ni kan debatten bättre; jag har så mycket annat att peta i.. :-)

[Jonas Kuschner]

Kanske bara ändring av rubrik + en ingresstext om att ämnet har förskjutits  och rubriken ändrats? Det förefaller enklast.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej Jonas!
Kritiskt grundade påståenden är nog önskvärda, men direkt uttalad
elitkritik, det vet jag inte riktigt ändå. Jag tror snarare, att en
skildring kan ge upphov till en kritisk (kan vara positiv och negativ)
inställning, men att själva skildringen har inte mera än en i forskarens
språkbruk (kommer förstås nog från hans inställning) inbyggd värdetendens.
Det är alltså en tendens, som man inte kan undvika och som ofta nog kan göra
forskningen intressant!
Det här bara som en detalj, som jag tänkte på
Johan

[Steve Palmquist]

Jag har försökt förstå vad denna debatt handlar om, men det har inte riktigt lyckats. Det är väl min egen bristande koncentrations förmåga. Jag tycker Anbytarforum är ett helt fantastisk, fungerande och demokratiskt forum för släktforskning och besläktade frågor. När jag är inne på Anetavlen i Danmark, som kanske har ca. 10-15 inlägg om dagen är Rötters Anbytarforum ju helt överlägset, med sin bredd och medverkan av alla intresserade. Om någon är intresserad i att forska i eliter (?) så för de väl göra det. Däremot är det ju det mångfaldiga på dessa sidor som ger så mycket kunskap och nöje på många nivåer. Så plötsligt är det någon som diskuterar omkring fina anor, vad är det? Jag kommer plötsligt att tänka på en historia som min farsa brukade berätta. Det var en släkting som var till en middag där s.k. finare (vilket i detta sammanhang måste ha inneburit adliga) personer var väl reprensenterade. Nu var det inte Greve si eller Friherre så som presenterade sig märkligt. Nej de sa sitt för och efternamn utan att det var något märkligt med det. Däremot (och nu får jag väl smisk av feminister...som ser kvinnoförtyck i alla sammanhang) så presenterade sig deras fruar med titlar: Grevinnan (etc.) si eller så samt född friherrinan (etc.) si eller så. Min släkting som hade ett borgeligt namn (som hon absolut inte skämdes för...) presenterade sig först med sitt fulla namn (mannens efternamn!) men så var det en dam som var gift med en man med patronymikon (har jag lärt att det heter på anbytarforum...) hon sa fru ....son född Friherrinan .......... Då tyckte min släkting, att det var lite för mycket med alla omständliga procedurer och sa:
Ja, jag heter: förnamn efternamn (precis som karlarna presenterade sig) född Ba(h)r...
M.V.H. Steve

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej Jonas!
Din fråga är väldigt intressant! Finns det motsatsen till elitkritiska undersökningar. Jag kan inte nämna några konkreta fall..., men kan tänka mig, att de presentationer, som inte har någon negativ tendens till den skildrade eliten, inte då direkt (men kanske nog indirekt) kan ge redskap för elitkritik. De är i sig själva konserverande (d.v.s. konservativa).
Kanske är just det här 'motsatsen' till elitkritiska undersökningar?
Kan man kritisera en undersökning av elit bara för att den inte innehåller elitkritik?  
 
Något som man kunde faktiskt fundera här: Hur mycket kan det finnas elitkritik i en vetenskaplig undersökning av elit?  
Mvh. Johan

[Per Thorsell]

Johan, ang. Din sista mening.
 
Goda exempel på detta ges väl av de många undersökningar som driver tesen, att stora delar av den svenska eliten inom näringsliv, förvaltning, universitet och militär under 1930- och början av 40-talet var öppet eller dolt nazistvänliga.
 
Per Thorsell.

[Ralf Palmgren]

Bäste, Per!
Vill tillägga en liten kommentar till det du just skrev. Ett litet förtydligande bara.
 
Alla inom den svenska eliten på 1930- och 1940-talet var inte nazistvänliga. Så som i allting fanns det också här undantag!!!
 
M.V.H.
Ralf

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Elitforskning handlar inte, vad som BORDE anses som elit, utan om det vilka är som fakta elit, varför de är det och hur de grundar denna ställning. Det gäller, att utforska dessa företeelser och inte ge några värdesatser, vilka som kunde se sig som elit.  
Läs Jonas Kuschners inlägg 15 maj kl. 16.15.
 
Det handlar inte om det, att någon tror sig ha finare anor och vill framhäva det, utan VARFÖR t.ex. adel anses elit - de, som faktiskt har varit elit (ska även först klarläggas) och HUR de framfört sig som elit (även vad är elitmässigt), HUR de berättigat denna ställning och HUR de fört vidare denna tradition.  
Skiftningar i uppfattningssättet under olika tider kan studeras.
 
Per:
Det är alltså ett konstaterande (forskningsresultat), att en del av eliten var nazistvänlig, inte någon elitkritik. (Negativ?) kritik kommer sedan av vår värdering av nazism. Men det är en annan sak och hör inte ihop med själva forskningen.
 
Förstås är inte bilden riktigt så här enkel. Elitforskning kan ju ta upp frågan om nazistvänlighet just på grund av dess negativa innebörd.  
Jag hoppas, att vi inte behöver ha som exempel nazistvänligheten, eftersom jag misstänker och ser, att den inte kan diskuteras som forskningstema.
Johan

[Steve Palmquist]

Nej Käre anbytavärd Peter Karlsson. Jag förespråkar inte censur, men vad har dessa inlägg här att göra. Elit och Finare måste väl ändå vara något mycket relativt (en självuppfattelse möjligen bland några förblindade av sin egen förträfflighet!). Det kan väl inte ha med genealogi att göra i detta sammanhang. Det är en sak med titlar och position i samhället, klasstillhörighet, duktighet inom sitt yrke etc. Men denna värdering av medborgare hör till en förgången tid. Om det är det som denna elitdebatt handlar om så kanske det vore bättre att öppna ett helt eget forum for det av dem som vill fördjupa sig i nazist studier etc. (alltså inte här i Rötter, tycker jag!) det är ganska provocerande... men jag försöker lära mig från mitt sista inlägg..he he att inte direkt ta handsken upp...
M.V.H. Steve

[Jonas Kuschner]

Steve Palmquist! Anbytarforum innehåller många diskussioner som rör allmänna historiska ämnen av intresse för släktforskare. Det kan du väl knappast ha något emot?
 
Om det är något specifikt i tidigare inlägg av mig eller andra som du har något att invända mot, skulle det vara mer givande om du kom med exakta citat och hänvisningar till tidigare inlägg och försökte bemöta vad andra faktiskt har skrivit, i stället för att svepande hänvisa till dessa inlägg.

[Michaël Lehman]

Och varför skulle elitforskning vara det samma som "naziststudier?" "Provocerande" var ordet.

[Per Thorsell]

Ralf.
Jag måste då påpeka, att jag inte yttrat mig om frekvensen av nazister inom dessa eliter. Jag nämner den ymniga forskningen i ämnet som exempel på elitkritik i en vetenskaplig undersökning av elit. Man kan förstås underkänna denna forskning och kalla den sensationsjournalistik, men den bedrivs på ganska bred front.
 
För övrigt tycker jag fortfarande, att ordet elitforsknig är diskutabelt i sammanhanget. Dels för att det vanligen används om forskning utförd av en elit, inte om forskning på någon eller några grupper som av någon eller några betraktas som elit. Dels för att ordet elit i sig innehåller en värdering, vilket tenderar att snedvrida perspektivet. Adeln som grupp är ett tacksamt område eftersom den är lätt avgränsad, men är väl söndertjatat för länge sedan.
 
När man, på tal om samhällsvetenskaplig forsknig talar om att ta sin utgångspunkt i fakta och vad som faktiskt är, blir jag betänksam. Jag är förvisso inte historiker, (det har säkert redan framgått) men alla historiska forskningsresultat jag har läst, har sagt mera om den tid då de skrevs, än om den tid de behandlat.
 
Per Torsell.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Säkert är rubriken viktig här - skall jag kanske ändra till Forskning om historiska eliter, eller Forskning om historiska eliter..?
 
(Jag har inte tid att vara insatt i innehållet  här, så kom gärna med förslag.)

[Kaj Janzon]

Per Thorsell skriver: ...alla historiska forskningsresultat jag har läst, har sagt mera om den tid då de skrevs, än om den tid de behandlat...
 
Med tanke på att utsagan gäller alla historiska forskningsresultat, så borde det kanske kanske ändå stå ...har sagt mig mer om det tid då de skrevs...? För att komma till en sådan slutsats måste man nog ha en förförståelse av det mer ovanliga slaget.  
 
Själva det hantverksmässiga problemet i forskning om 'eliter' kommer man som historiker enkelt till rätta med. Man definierar eliten stipulativt, d v s man skriver: med elit avses i denna undersökning...därför att.... Därmed är den saken avklarad.
 
Vad som sedan följer är naturligtvis till en betydande del beroende av vilken tid och intellektuella miljö man verkar i, och vilka maktstrukturer och -processer som är aktuella i den tiden. Det vore oerhört naivt att tro något annat.
 
Men om man ser historieskrivning som väsentligen ett hantverk (vilket man som yrkeshistoriker tvingas till) och t ex utreder maktelitens (hur den än definieras)jordägande i 1500-talets Sverige blir det absurt, för att inte säga meningslöst, att diskutera vad Almquists frälsegodsverk säger om hans tid. Med en annan inriktning på sin forskning kan man å andra sidan helt strunta i vad Almquists siffror säger om 1500-talets åkerarealer etc, och t ex i stället diskutera tillsättningen av riksarkivarier under 1900-talet och vad det kunde få för konsekvenser för historieskrivningen.
 
Samma historiska källmaterial kan naturligtvis svara på en mängd olika frågor. Hur frågorna formuleras beror på många saker, inte minst historikerns förmåga, eller oförmåga, att se väggarna i sitt eget 'begreppsliga fängelse' så att säga.
 
En berömd vetenskaplig polemik, som pågick i nästan 50 år mellan Nils Ahnlund och Sven A. Nilsson, gällde till synes 1634 års regeringsform och omständigheterna kring dess tillkomst. Att den diskussionen påbörjades på 1930-talet var naturligtvis inte en slump.
 
Lika litet är det en slump att Sven A. flera årtionden senare, då Ahnlund redan var avliden,  skrev en uppsats om Sverige under Gustav II Adolfs sista regeringsår och kallade den Militärstaten i funktion. I de två herrarnas vetenskapliga argumentation möttes på ett plan två tidsåldrars dominerande uppfattning av samma historiska skeende. En nationalistisk idealist som skrivit om kampen och samarbetet mellan den store Gustav II Adolf och den nästan lika store Axel Oxenstierna, kämpade mot en systemteoretisk materialist som såg kronan och frälset som huvudrollsinnehavarna i samma händelseförlopp, nämligen kampen om hur ett samhälleligt resursöverskott skulle fördelas. Då kan man givetvis fråga sig om den bitvis inflammerade diskussionen mellan herrarna överhuvudtaget gällde 1600-talets händelser.
 
Men som ett faktum kvarstår - enligt min mening - att denna debatt (som avslutades med ett 'nackskott' av Nilsson i Statsvetenskaplig tidskrift 1984) har lett till en ökad kunskap om både 1630- och 1930-talets verklighet, men knappast till mer om 1930-talets än 1630-talets.

[Jonas Kuschner]

Historiker använder elitbegreppet utan att sätta det inom citationstecken. (Jag skulle gissa att även sociologer, antropologer och andra gör det, men tänker inte börja jaga referenser just nu.)
 
Jag har inte sett någon i denna diskussion komma med något hållbart argument mot den användningen. Ett sådant argument skulle kunna grunda sig i en föreställning om äldre epokers samhälle som helt egalitärt. Det är såvitt jag kan se den enda utgångspunkt man kan ha om man på fullt allvar vill hävda att eliter aldrig har funnits.

[Steve Palmquist]

Eliter är det något statiskt? Den eller de som springer fortast i en grupp löpare och gör det i en period är väl eliten. Den person eller familj eller grupp som håller sig vid makten är väl också makteliten. Men bara så länge de personer kan inneha sina positioner, sedan kan man väl kanske säga att de tillhörde eliten. Personer som inte utför något eller behåller ett inflytande även om de tillhör samma grupp som makteliten t.ex. kan väl inte kallas elit. Om min bror (som jag tyvärr inte har någon..)var en välkänd framgångsrik skådespelare och regissör skulle det ju inte nödvändigtvis innebära att jag var det även om jag har samma yrke. Jean Paul Sartre påpekade genom sin existens filosofi att existensen föregår essensen, alltså i detta sammanhang att en människa måste handla för att behålla en position eller utvidga den, inte vila på lagrarna eller rida på någon annans framgångar. Är det det som kan vara ett grundlag för elitforskning? Eller är det gruppen som är normen, exempel; man tillhör eliten inom sitt område för att man t.ex. har en familj som är framgångsrik inom just det området?
Med Vänlig Hälsning: Steve

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Per: Vad menar Du med, att elitforskning bedrivs av elit?
 
Elitforskning forskar värderingar, men forskningen är väl inte denna värdering. Resultatet av forskningen kan bli t.ex. konserverande av eliter, men det är inte själva forskningen. Den påverkas av forskarens eget jag och hans tid (som leder till frågeställningen), men inte behöver väl forskaren själv ha värderingen, som studeras eller tillhöra elit. Dessutom visar ju inte elittillhörigheten/icketillhörigheten, vilken riktning forskningen tar.  
Dessutom samma källmaterial kan ge mycket olika resultat på grund av forskarens exakta fråga inom forskningstraditionen. Växelverkan, som sker i en hermeneutisk spiral, mellan forskarens egen tid och dess värderingar och den forskade tiden känner man som historiker till. Den ger oss mera eller mindre relevanta svar i vår tid om förgångna företeelser. Hur denna växelverkan sker, kan ju utforma sig på väldigt många sätt.
Utgångspunkten är dock vetenskapsgrenens 'fråga'.
Denna fråga är utgångspunkten och ramen för forskning. Annars kan vi väl utvidga frågan ungefär i all oändlighet.
 
Steve: Att rida på en annans framgångar kan väl vara en del av elitforskningen. Varifrån får Du den tanken, att elitforskningen huvudsakligen behandlar existens?  
 
 
Historieforskningen utgår från vår tids frågor.  
Det här visar nog, att elit är ett begrepp som finns och påverkar oss. Och har påverkat redan.
Jag anser inga några citationstecken passande för rubriken.
Johan

[Magdalena Larsson]

Steve Palmquist,
Det finns många exempel på eliter som varit elit ett tag, men som efter sin död räknas dit. Gunnar Ekelöf bland alla författare som kan räknas hit vilkas liv varit en berg-och-dal-bana, Raoul Wallenberg (om han nu dog i hemlighet i Sovjet), och bland negativa eliter Pol Pot (Saloth Sar). Det som bestämmer vad som räknas som elit är väl vilket inflytande personen har haft, det är väl inte en fråga om social tillhörighet eller ekonomi. Elitforskningen har väl blivit mer liberal eller socialistisk, rätta mig om jag har fel. men jag är inte säker på att jag hänger med på vad elitforskning är. Är detta huvudsakligen en debatt om dess förutsättningar, eller är detta i sig elitforskning? Menas personhistorisk forskning med avseende på eliter?
 
 
Vad gäller frågan om framgångsrika släkter har jag själv samma funderingar. Jag tycker mig se en klar skillnad mellan äldre biografier och nu, kanske framför allt med avseende på hur stor släkten anses vara (hur många generationer man är släkt med, men det borde väl vara politiskt färgat?). Det beror ju på det politiska klimatet, väl... Jag tycker att det är svårt att ens definiera släkt och släkting då detta har så olika betydelser i olika sammnhang. Och det finns ju släkter som är släkter som har högre social rang än adliga, så det är väldigt svårt.
 
Det där att släkten är mannens (du får ingen smisk, men ändå... men du blir väl inte ledsen för det!) är ju faktiskt en relativt sen uppfinning. Under 15-1600-talet kunde väl barn ta moderns namn, och fram till (1800-talet?) behöll kvinnan sitt efternamn sedan hon blev gift.
 
Med vänliga hälsningar
Magdalena

[Steve Palmquist]

Det Magdalena har jag aldrig skrivit!!!att släkten skulle vara mannens/faderns släkt, Du måste ha blandat ihop mitt inlägg med en som har totalt  motsatta ideer om vad släkt är. Alla anor är likvärdiga, Det är min generella hållning! Jag har under en annan rubrik tidigare idag blivit högst förvånad över ett påstående om att några kromosomer fadern (farfar etc) och vad det andra från modern (mormodern) nu hette... skulle ha störe inflytande än dem som t.ex. morfar och farmor hade. jag kan ha missuppfattat detta påstående och har ännu inte läst något svar från personen som skrev detta inlägg. Nej Magdalena min familje och släkt uppfattning är inte patriarkalisk (ej eller matriarkalisk). Vad jag har skrivit är att jag tror och menar att söner psykologiskt och socialt har större behov av identifikation med fadern än med modern och säkert är det det samma med mödrar och döttrar...? Hela Elit begreppet är mig främmande som ett statiskt påstående att en enda människa skulle tillhöra en elit för alltid. Därför Johan Brandt drar jag in existensfilosofien och J.P. Sartre som en expert i detta sammanhang. (filosofien kallad existentialism populärt) Varje människa skapar sitt liv genom handling (utifrån sin position och sina möjligheter, det är självklart). Jag betracktar min syn på släkt utifrån flera olika utgångspunkter, gener, socialt nätverk, kultur, psykologi etc. Därför är elit (något som jag menar ska förbehållas sporten, den är redan så tråkig i sig själv så för min del får de gärna odla eliten!) väldigt provocerande för mig att förhålla mig till elitbegreppet. Det lyder av fascism! Varför skulle Ekelöf, Pol Pot eller Raoul Wallenberg kallas elit? Den här debatten blir för mig konstigare och ännu mera oförstålig efterhand...he he
 
M.V.H. Steve

[Magdalena Larsson]

Steve,
(En parentes, ber herrarna om ursäkt) Jag skrev ju att du inte får någon smisk.  Jag håller med dig. Jag bodde på samma gård som min moster mellan 9 och 14 års ålder, och hennes dotter var som min syster. En av mina farbröder har jag däremot bara träffat ett tiotal gånger. Båda sidorna av släkten har ungefär samma position sedan ca hundra år, fastän med lite olika anor (en del lika).  
 
Att jag nämnde dessa personer i mitt förra inlägg som elit är för att det är dessa som framhålls i uppslagsverk, och tillhör det kollektiva minnet och allmänbildningen för deras handlingar och inflytande. De är inte enbart kändisar på samma sätt som Big Brother Linda, utan har mer substans. Å andra sidan finns det ju minst lika inflytelserika doldisar - i mitt tycke ett mycket mer intressant ämne. Men ordvalet kanske är mindre lyckat, elit. Jag tror dock att det är en ideologisk fråga, som du säger förekommer begreppet inom vissa politiska falanger. Jag föredrar personhistorisk forskning som väl är någorlunda ekvivalent men med andra bibetydelser. Men då får man inte med forskning om maktstrukturer. Jag vet inte.
 
Med vänliga hälsningar
Magdalena