Att gå till kungs betydde ursprungligen verkligen att man överklagade en dom eller bad om ett annat beslut än tjänstemän fattat eller bad om ett undantag från lagen direkt av kungen. Man gick också till kungs för att be om nåd, ungefär som när USA:s delstatsguvernörer idag benådar dödsdömda.
Kungen hade förr två huvudsakliga plikter: leda försvaret och garantera rättssäkerheten (däri ingick småpyssel som att säkra att rättvisa vågar och andra mått användes samt att garantera mynt (vilket är orsaken till att kungens bild stämplades på myntet)). Om nu kungen var högsta domare (garantera rättssäkerheten) så kunde var och en alltså driva saker ända upp till högsta nivå, gå till kungs.
Så småningom fick kungen ett kansli som tog hand om den uppsjö av ärenden som höll på att dränka honom; kansliet beslöt i kungens namn i rutinärenden och behövde fråga honom till råds bara när nå't nytt, nå't som avvek från rutinerna, dök upp. Ännu senare specialiserades kansliet så att särskilda avdelningar inrättades för olika ärenden - embryon till våra dagars domstolsväsende och departement. Alla dessa tjänstemän beslutade i kungens namn, dvs. de beslutade som kungen skulle ha gjort om han bara hunnit med.
På 1800-talet var Kungl. Maj:t inte så annorlunda i praktiken än vad som gäller än idag. Det var inte som i en Disneyfilm där kungen sitter i ett slott med tinnar och torn, med krona på huvudet, och skriver under viktiga beslut, som t.ex. att drängen Johan Andersson får gifta sig fast han bara är drygt 20 år.
En hel del ärenden avgjordes, precis som idag, ute i busken - nämligen av Konungens Befallningshavande...eller landshövdingen som vi säger idag. Länsstyrelsen är (och var) statens representant ute i landet. Andra ärenden måste skickas till olika departement för utredning, och vissa saker måste domstol besluta om (där alltså Högsta Domstolen och Regeringsrätten fram till 1973? 1974? dömde i kungens namn - domarna som dömt i målet signerade inte utan domen kom under Kuingl. Maj:ts sekret (sigill) som var en stor vit blaffa). Fram till början av 1970-talet hade kungen i princip rätt att gå in i vilket ärende eller mål som helst och fatta beslut (för Regeringsrätten har jag för mig att det hände en enda gång, i början av 1800-talet).
Men hur gick det till rent praktiskt? Inte så annorlunda mot idag. Inte heller idag vill väl de flesta författa en skrivelse eller överklaga en dom till HD utan hjälp och stöd (trots datorer som gör att texten ser prydlig ut och trots att vi är betydligt vanare vid att uttrycka oss i skrift). Idag anlitar vi kanske en advokat eller får hjälp av någon som är expert inom området, t.ex. ett försäkringsbolag eller en bank. Förr vände man sig istället till prästen, klockaren eller någon annan som hade goda kunskaper om myndigheter. Alla socknar hade en eller flera nämndemän; nämndemän utnyttjades flitigt som en sorts lekmannaadvokater. De hade ju god kännedom om vad som gick hem hos myndigheter och domstolar, vilka krav som ställdes. Det fanns också en hel del riksdagsmän (aktiva eller f.d.) ute i bygderna, och de kunde också vara behjälpliga. Stora socknar hade en sockenskrivare som var van att sätta upp skrivelser till t.ex. länsstyrelsen.
Svaret kom precis som idag med posten - posten skapades 1636 i Sverige. Kanske skickades beslutet till den som varit behjälplig med författandet snarare än till den det verkligen gällde; alla kunde visserligen läsa, men man skall ju också förstå vad det är myndigheterna skriver...och det är inte alla gånger glasklart idag heller.
Ingela
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy