Kyrkoår

[Carl Szabad (Carl)]

Att kyrkoåret börjar den 1 advent fick man tidigt lära sig, men det finns ju en annan kronologisk indelning inom kyrkan som bryter året 1 maj. Kyrkoräkenskaperna börjar på ny kula då och många tjänster tillsätts det datumet. Har det gamla rötter eftersom även tidigare kulturer och religioner har den tidpunkten som viktigt datum?
 
Jag har åtminstone ytligt försökt konsultera mina uppslagsverk och även sakkunnig kollega utan att få svar på frågan. Kanske någon läsare har lösningen.

[Stefan Simander]

Fundrade nyligen på samma sak!
Undrar även hur det är idag?

[Sven-Göran Hallonquist]

Den gamla nordiska (Sverige - Norge) halvårsindelningen sträckte sig från vinternätterna (natt=dygn) 14/10 (1:a vinternatt) till sommarnätterna 14/4. I Dalarna även en kvartalsindelning vid 13/1 (midvinterdag) och 14/7.
 
Vid Valborg 1/5 höll bystämmorna i regel sitt ordinarie årssammanträde med ombyte av ålderman, (motsvarigheten finns i den medeltida stadsförvaltningen)samt gärdesgårdssyn.  
 
Fram till en ny förordning 17?? (hittar just nu inte årtalet) var prästen socknaherren och bestämde, vad jag kunnat se även i ovanstående avseenden. En indikation på detta är före detta årtal så återfinner vi inga bydokument med gärdesgårdslängder eller bystämmoklubbor av trä i Sverige.
 
Det förefaller väl troligt att detta med kyrkoräkenskapsåret brytning är relaterat dill detta.

[Elisabeth Thorsell]

Ecklesiastikår
I Svensk Uppslagsbok står följande om detta:
 
Ecklesiastikår, ett kyrkorättsligt indelningssätt av tiden, tidrymden från och med 1/5 ett år t.o.m. den 30/4 nästa år. Räkningen i e. användes i Sverige alltsedan medeltiden t.o.m. 1926 för bestämmande av tidpunkten (fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och fastigheter. Med e. bör ej förväxlas kyrkoåret, vilket börjar med 1:a söndagen i advent.

[Jörgen Tollesson]

Om jag inte alldeles missminner mig, så var också fogdarnas räkenskapsår i gamla tider 1/5-30/4.

[Stefan Simander]

(Ur NE)  
kyrkoår: fastställd följd av kyrkliga sön- och helgdagar under ett år från första söndagen i advent till och med domssöndagen  
HIST.: sedan 1700
 
kalenderår: ... HIST.: sedan 1844  
 
budgetår:  ...  HIST.: sedan 1890
 
Ur Nordisk Familjebok 1 upplagan 1885:
 
Kyrkoår, den tidrymd af ett år, räknadt fr. o. m. sista söndagen i advent till nästa adventstid, under hvilken den kristna kyrkan efter en bestämd ordning och på grundvalen af stadgade predikotexter firar sina högtider samt sön- och helgdagar. En sådan ordning förefanns i viss mån redan i Gamla testamentet hos judarna, hvilka började sitt kyrkliga år med d. l Nisan (se Judiska gudstjensten). Från dem upptogo de förste kristna påsk- och snart äfven pingsthögtiden, men inlade i dem ett kristligt innehåll. I 3:dje årh. började man fira Kristi himmelsfärdsdag (se Himmelsfärd) samt Epifaniefesten (se Epiphania). Julens firande uppkom i 4:de årh., först i den vesterländska kyrkan, sedan äfven i den österländska. Långt senare, 1334, anordnades trefaldighetshögtiden (Trinitatis). Härmed var grundstommen bildad till följande ännu bestående anordning af det kristliga kyrkoåret.
 
A. Kyrkoårets festliga del. Dess id? är, att den
kristna församlingen skall i sin gudstjenstliga
betraktelse följa sin mästare i hans jordiska lif
och hans stora frälsningsgerningar, alltifrån hans födelse till utgjuteisen af hans Ande. 1. Julcykeln innefattar:  
a) Adventstiden med 4 söndagar i advent (se d. o.); denna tid är en förberedelse icke blott till julen, utan till hela kyrkoåret,  
b) Julhögtiden, omfattande juldagarna, söndagen
efter jul och nyårsdagen, hvilken sistnämnda firas till åminnelse af Jesu omskärelse och namn. c) Trettonde dags- 1. Epifanietiden, som sträckersig fr. o. in. söndagen .efter nyår t. o. m. 5:te (sällan 6:te) söndagen efter trettondedagen, och hvars genomgående grundtanke är uppenbarelsen af Kristi härlighet. - En öfvergång till fastlagstiden bildas af söndagarna Septuagesima (Lat., den sjuttionde) .och Sexagesima (Lat.,
den sextionde, näml. dagen före påsk). Anledningen till dessa strängt taget felaktiga benämningar är sannolikt den att fastlagssöndagen såsom den 50:de dagen före påsk kallades Quinquagesima, hvarpå de närmast föregående söndagarna fingo namn af närmaste tiotal. - 2. Påskcykeln, som får sin prägel genom betraktelsen af Kristi lidande, död och uppståndelse. Dit höra: a) Fastlagstiden (se Fasta), tiden for betraktelse af Kristi lidande och död; den varar i 40 dagar (deraf  quadragesimalfasta, noga taget räknadt från ask-onsdagen) och slutar med dagen före palmsöndagen. Den J.:sta söndagen under denna tid kallas Fastlagssöndag, de öfriga 5 söndagar i fastan. Dessutom hafva de i katolska kyrkan följande latinska namn hemtade från begynnelseorden af de bibeltexter, som på dem sjungas i mässan:
(Fastl.-sönd.) Esto mihi (var mig, Ps. 71:3),
Invocavit (han åkallade, Ps. 91: 15), Eeminiscere (tänk på, Ps. 25: 6), Oculi {inina ögon, Ps. 25:15). Lcetare (fröjda dig, Jes. 54:1) samt Judica (döm, Ps. 43:1). b) Påskhögtiden. Den vecka, sombörjar med palmsöndagen, kallas dymmelveckan (se Dymmeldagar). Denna har ännu qvar prägeln af sorg och allvar, hvilken deremot på påskdagarna lemnar rum för glädje och lof ined anledning af Kristi uppståndelse. Samma glädjestämning råder äfven under tiden mellan påsk och pingst quinquagesimaltiden, 50 dagars tiden), af hvilken c) l:sta-4:de söndagarna efter påsk kunna anses såsom en afslutning af påskcykeln. (Gränsenmellan denna och pingstcykeln kan för öfrigt icke objektivt bestämmas.) Dessa söndagar kallas i katolska kyrkan:
Qitasimodogeniti (såsom födda på nytt, l Petr. 2: 2), Misericordias domini (Herrens barmhertighet, Ps. 89: 2), Jubilate (lofsjungen, Ps. 66: 2) samt Cantate (sjungen, Ps. 98: 1). - 3. Pingstcykeln innefattar: a) Bönesöndagen (Rogate, bedjen, Joh. 16:24), Kristi himmelsfärdsdag och 6:te söndagen efter påsk (Exaudi, hör, Ps. 27: 7) såsom en förberedelse till b) Pingstdagarna, Andens högtid.
 
B. Kyrkoårets festlösa del. Denna innefattar
trefaldighetssöndagen och söndagarna efter
trefaldighet, hvilka äro till antalet högst
27. Trefaldighetssöndagen, treenighetens dag, är
likasom ett amen till hela den föregående delen af kyrkoåret, en sammanfattning och erinran af de tre stora högtiderna, hvilka kunna hänföras till hvar sin af de tre gudomspersonerna. Då den föregående tiden erinrar oss om Kristi verk för oss till vår frälsning, så är hela trefaldighetstiden ämnad att framhålla tillämpningen deraf, Guds Andes verk i oss, omvändelsen, pånyttfödelsen och helgelsen, och kan derför i sin helhet betraktas såsom en afslutningstid till pingsten. Någon bestämd plan för valet af dessa söndagars predikotexter kan icke uppgifvas, med undantag deraf att de sista handla om de yttersta tingen. På kyrkoårets sista söndag predikas i Sverige alltid öfver yttersta domen.
 
Utom det nu framställda s. k. Herrens år firas äfven några med kyrkoårets plan icke så nära sammanhängande s. k. kyrkans dagar. I synnerhet firas många sådana i katolska kyrkan till helgonens åminnelse;
i Sverige äro blott följande bibehållna: Jungfru
Marie kyrkogång L kyndelsmässedagen, Jungfru Marie bebådelsedag, Johannes döparens dag(midsommardagen), Mikaelidagen challhelgonadagen (se Alla helgons dag), af hvilka den först och de två sist nämnda sedan år 1772 alltid firas på söndag. - De fyra i Sverige årligen firade bönedagarna (se d. o.) pläga vanligen infalla i Mars, Maj, Juli och Oktober samt hafva följande ämnen såsom sina genomgående grundtankar: 1) syndabekännelse och bättring, 2) tron på nåden i Kristus; 3) missionen (på grund af kyrkomötets beslut år 1873); 4) tacksägelse och lof. -
Kyrkoårets högtidsdagar indelas i orörliga, hvilka infalla på bestämda månadsdagar, t. ex. juldagen, Johannes döparens dag; samt rörliga, som icke infalla på bestämda månadsdagar, t. ex. påskdagen och de många deraf beroende. Vid de tre stora högtiderna firades i Sverige äfven 3:dje och 4:de dagen såsom helgdagar t. o. m. år 1772. I äldsta tiderbörjade man kyrkoåret med påsken, sedermera med Jungfru Marie bebådelsedag (d. 25mars; så ännu i England), derefter med julen, slutligen, från början af 8:de årh., enligt nestorianernas exempel, med adventet. Grekiskakyrkan börjar sitt kyrkoår med d. 14 Sept., korsupphöjelsens fest (se d.o.). I reformerta kyrkan, der inga stadgade
predikotexter finnas, har kyrkoårets id?utplånats; högtider och festdagar äro afskaffade, och blott söndagen firas, men med så mycket större stränghet. JfrKyrkofest.                 E. j. ö.