Frågor rörande arvsrätt genom adoption

[Johan Lindberg]

Min morfar, Harald Olsson, föddes i Stockholm 23/5 1908. Hans mamma, Anna Sofia Sved, dog i bukhinneinflammation, bara nitton år gammal, en vecka efter morfars födelse. Därefter lämnade fadern, hästspårvagnsföraren Emil Olsson, bort både honom och hans bror. Brodern hamnade hos släktingar i Torsås i Småland och morfar hamnade hos sin moster, Signe, i Hudiksvall. Detta skedde den 3/7 1908. Signe var sedan 1907 gift med stuveriarbetaren Ossian Persson. Hela livet betraktade morfar sin moster och hennes man som sina föräldrar, även om han kände till att så egentligen inte var fallet. Härav blev jag intresserad, varför jag beställde bouppteckningar efter både Signe och Ossian Persson i juni i år. Dessförinnan hade jag mottagit bouppteckningar efter morfars riktiga föräldrar.  
 
I bouppteckningen efter modern, Anna Sofia, hade morfars far själv skrivit att boet efter hans framlidna hustru var så fattigt att det inte fanns tal om något arv. Som stärbhusdelägare fanns maken själv samt hans två barn, min morfar och hans bror. Det lilla som fanns såldes för att betala begravningskostnaderna. I bouppteckningen efter fadern, Emil, vilken förrättades när denne dog 1932, stod bara min morfars bror och en senare född halvbror med. Morfar stod inte med här heller och därmed ärvde han varken sin mor eller far i riktig mening.  
 
När jag mottagit bouppteckningen efter mostern, som jag ju alltid trott hade adopterat min morfar, såg jag att morfar stod med, men tillsammans med ett dussintal av mosterns andra syskonbarn. Morfar var ju syskonbarn men hans mor hade ett tiotal syskon. Få av dessa dog i förtid, även om några gjorde det, och därför förbryllade det mig i allra högsta grad att alla stod som stärbhusdelägare efter Signe. I första hand borde det väl i så fall ha varit Signes syskon som ärvde henne, sedan Signe aldrig fick några riktiga barn? I bouppteckningen efter Ossian Persson stod inte morfar med. Han var förvisso inte Ossians riktiga son, men om han hade blivit adopterad hade han väl fått ärva honom? Avlägsna släktingar till Ossian stod som stärbhusdelägare.  
 
Den slutsats jag lämnades att dra härav var således att morfar inte ärvde någon alls, varken vid Signes död 1968 eller vid Ossians 1979. De rent juridiska aspekterna är mig inte helt bekanta men att han inte skulle ha ärvt någon verkar märkligt. Han måste ju ha haft förmyndare till dess att han blev myndig (1929)? Finns det någon som kan hjälpa mig att räta ut de här frågetecknen?  
 
Med vänlig hälsning
Johan Lindberg

[Gunnar Håkansson]

Det förefaller som om Harald inte blivit adopterad. Han borde då stått med i bouppteckningen efter Emil (liksom sin bror och halvbror) och fått ärva sin far.  
Efter Signe borde som dödsbodelägare tagits upp dels hennes alltjämt levande syskon, dels hennes avlidna syskons barn, bland annat Harald. Om Harald då inte fick ut något arv (exempelvis på grund av inbördes testamente, vilket inte var ovanligt vid denna tid), borde han ha kunnat få ut det efter Ossians död. Detta kunde dock ha krävt hänvändelse till domstol.
Efter Ossian var Harald inte dödsbodelägare.

[Johan Lindberg]

Ett annat syskonbarn till Harald, som nu inte heller lever, avkrävde efter vad jag har hört min morfar möbler efter Signe. Detta syskonbarn var dotter till en avliden äldre syster, vilken dog i lungsot när flickan var runt fyra år. Detta var två år innan Harald föddes. Man tycker ju ändå att Harald, som växte upp hos Signe och var som en son för henne och hennes man, borde ha fått ärva henne själv, istället för att dela arvet med sina kusiner som inte hade något särskilt med Signe att göra (förutom att hon var deras moster eller faster). Att Harald inte stod som stärbusdelägare efter Emils död och inte heller efter Signes som hennes rättmätiga barn utan som syskonbarn förefaller paradoxalt.  
 
Vad gäller adoption så infördes adoptionsinstitutet i svensk lag 1917. Harald var nio år detta år. Om han blev adopterad, innebure då detta någon förändring vad gäller arvsrätten?

[Maud Svensson]

Om han blivit adopterad hade han haft arvsrätt efter både adoptivföräldrarna och de biologiska föräldrarna.
 
Jag citerar mig själv från en gammal diskussion i forumet:
 
Adoption infördes i svensk lag 1917. Det var vad som senare kallats svag adoption. Bland annat hade adoptivbarnet bara arvsrätt efter adoptivföräldrarna och inte efter dessas släktingar. Dessutom ärvde adoptivbarnet sina biologiska föräldrar.  
År 1959 infördes regler för stark adoption, vilket innebar att alla rättsverkningar mellan adoptivbarnet och dess biologiska föräldrar klipptes av och att adoptivbarnet även vad gäller arvsrätt fick samma ställning som ett biologiskt barn till adoptivföräldrarna. För äldre adoptivförhållanden gavs en möjlighet att inom fem år ansöka om att de nya reglerna skulle gälla. Sedan 1971 är alla adoptioner - även de äldre - starka. (Källa: NE)
 
Men även som fosterbarn kunde han ha fått ärva sin moster och hennes make - om de hade skrivit testamente till hans förmån.

[Johan Lindberg]

Jag förstår. Tack för ditt svar, Maud. Har du någon aning om varför Harald aldrig ärvde sin riktiga pappa? Den äldre brodern blev ju bortadopterad han också, varför det förefaller rent orimligt att han skulle få stå med i bouppteckningen efter denne, men inte morfar själv!

[Maud Svensson]

Det är den avlidnes efterlevande som uppger vilka dödsbodelägarna är. Dessa får då kallelse till bouppteckningsförrättningen och kan närvara om de vill, själva eller genom ombud. Efterforskningar görs endast om det är oklart vilka dödsbodelägare som eventuellt finns.  
 
Vad gäller din morfar har övriga efterlevande till hans far - av någon anledning - tydligen inte upplyst om hans existens. Kanske kände de inte till att han fanns?

[Johan Lindberg]

Det kunde ha varit rimligt, men i annat fall visste ju Emil att han hade tre söner - och inte bara två. Och morfar berättade själv om att han i sin ungdom hälsat på både sin bror och far i Stockholm. Man undrar ju om Harald, i varje fall på den tiden, valde att bryta med sin far och avsäga sig arvet efter honom, sedan han sedan många år tillbaka helt betraktat sin adoptivfar som riktig far. I så fall kanske det skulle ha stått med att det fanns ytterligare en son med i bilden som gjort detta, och det gör det ju inte.