Äldre inlägg (arkiv) till 2004-04-02

[Björn Stålhed]

Hej Stefan.
Våldtagen med egen vilja = otrogen. Hur vet man att det som står i födelseboken är genetiskt riktigt ??

[Anders Berg]

Kyrkböcker ger ingen genetisk information, men det är den bästa källan vi har för att upprätta en antavla. Som sagts många gånger av flera så ska vi naturligtvis intressera oss även för adoptivföräldrars släkt. Däremot kan vi inte urholka betydelsen av orden ana och antavla och hur en antavla upprättas, utan att hamna i ett genealogiskt kaos. Endast biologiska anor ska förekomma i en grafisk antavla, som vi med rimlig tillit till våra källor kan antaga att den ser ut. Våra kyrkböcker måste betecknas som rimligt säkra i detta sammanhang.
 
Eftersom vi även vill forska om adoptivföräldrars anor föreslår jag, för att undvika begreppsförvirring, att vi talar om adoptivanor för att skilja dessa från (biologiska) anor. Om 100 år kanske verkligheten har gjort dessa begrepp obsoleta, vem vet hur fortplantningen kommer se ut i framtiden, kanske ingen kommer att känna till sina biologiska föräldrar, men ännu är vi inte där!
 
Sammanfattningsvis, forska på alla i släkten, såväl adopterade som biologiska, men blanda inte ihop dem i antavlan! I en stamtavla kan man möjligen tänka sig att inkludera adoptivbarn, om man mycket tydligt noterar att det är en adopterad gren.

[Patrick Lindblom]

Intressant läsning för mig som är nybörjare i detta med släktforskning och har just det förhållande som beskrivs, d.v.s jag har biologisk sida som skiljer sig från den juridiska/sociala.
 
När jag var i 4-årsåldern skiljdes mina föräldrar och jag förlorade kontakten med min biologiske far och därmed den delen av släkten. Jag är ännu inte 100% säker på om jag är adopterad rent juridiskt, men jag bär min styvfars efternamn. Jag har alltid sett min styvfar som min pappa och också kallat honom för det. Hans föräldrar har varit mina farföräldrar. Mina biologiska farföräldrar dog för övrigt innan jag föddes.
 
De sociala mönster jag har fått med mig i livet kommer i allt väsentligt därifrån (förutom från min mor, förstås!). Det gör det intressant att forska på min styvfars släkt som en del av en levnadsbeskrivning över mig själv och min familj.
 
När min biologiske far dog fick jag kontakt med mina halvsystrar. Jag insåg då att hälften av mina biologiska band är totalt okända för mig. Det visade sig att jag förutom halvsystrarna har ett stort antal kusiner på min biologiske fars sida. Det är den grenen som har fått mig att börja forska, delvis eftersom systrarna redan forskar där och det finns arbete kvar att göra.
 
Men förutom på min mors sida kommer jag säkerligen att forska på min styvfar också. Och för *mig* som nybörjare känns det självklart att det är den biologiska sidan som hör hemma i antavlan, men att familjebildningen inte alls är ointressant. De skall dock inte blandas samman.
 
Detta är intressant för mig av flera skäl. Bland annat för att jag alltid har känt att jag skiljer mig på flera punkter från min styvfars barn (från ett tidigare äktenskap), även om jag alltid har sett dem som halvsyskon fast vi inte är släkt överhuvudtaget.
 
Jag kan känna att jag har sociala drag som vare sig min mor eller styvfar har, men som min mor kan tycka sig se kommer från min biologiske far. Jag tycker detta är högintressant!
 
Frågan är hur mycket av ens personlighet som kan ärvas.

[Björn Stålheded]

Hej Patrick.
Vilken pappa kommer du att forska på,din biologiske eller din styvfar?

[Jörgen Tollesson]

Thorleif!
 
Du skriver bl.a.:
 
Spermadonatorer skulle alltså skylta med hundratals barn. Däremot skulle dessa barns 'sociala' föräldrar, och de släkterna exkluderas. Är det att skildra verkligheten?
 
Ja, det är att skildra verkligheten - om vi talar om antavlan! I hela ditt inlägg bortser du helt från det jag skrev om släktutredningen, där naturligtvis varken adoptivföräldrar och -syskon, en förälders nya partner (som barnet lever tillsammans med) eller andra familjemedlemmar exkluderas. I stället hakar du helt upp dig på just antavlan - eller rättare sagt det du kallar antavla. Du skriver också:
 
Man kan också ta exemplet där ena parten i ett lesbiskt par låter 'befrukta' sig på stan. Enligt en strikt genetisk antavla skulle denna tillfällighetsförbindelse (om den ens var känd) finnas i antavlan, men däremot inte den mor som var den biologiska moderns partner. Vad vinner man genealogiskt på att ta in en helt perifer person och hans anor och exkludera en betydelsefull (på gott och ont) person ur antavlan?
 
Du menar alltså på fullt allvar att en lesbisk mors kvinnliga partner ska skrivas in i antavlan, medan fadern är en helt perifer person som inte har där att göra!!! Det är alltså ditt sätt att skildra verkligheten???
 
En sak är vi helt eniga om, nämligen när du säger att man inte alltid behöver hålla på traditionen bara för att man alltid gjort så. Men du inte bara förespråkar en helt ny typ av släktforskning som inte går ut på att finna sina rötter, och därmed vänder upp och ned på all hittillsvarande genealogi - du upprättar också antavlor på ett sätt som ger orden anor och förfäder en helt ny innebörd. Våra anor/förfäder är nämligen våra biologiska föräldrar, far- och morföräldrar o.s.v. Följaktligen är det de som ska skrivas in i antavlan - annars är det helt enkelt ingen antavla.
 
Att ha olika åsikter om metoder är en sak, men man bör i alla fall vare eniga om ordens innebörd om inte allt ska bli ett enda sammelsurium. I stället för att införa ett genealogiskt nyspråk, d.v.s. ge gamla ord en ny innebörd, så bör du använda nya ord för att beskriva nya företeelser. Och din variant av antavla är något nytt; det är nämligen inte den grafiska utformningen som gör en antavla till en antavla, utan innehållet - innehåller den de sociala föräldrarna i stället för de biologiska, så är det som sagt inte en antavla.
 
Sedan kan man bara notera att såväl adopterade personer som de som är resultat av donationer normalt varken brukar låtsas att storken har kommit med dem eller tycker att de biologiska föräldrarna är perifera. Men de - d.v.s. de allra närmast berörda personerna - kanske också bör bli mer vidsynta, förändra sin syn på släkt och sluta att söka efter sina biologiska föräldrar och deras förfäder?
 
När du kommenterar tillförlitligheten i det som står i kyrkoböcker och andra handlingar, så är vi inne på något helt annat - nämligen källkritik. Och källkritik är inte något som bara berör släktforskning, utan all forskning.
 
Att helt strunta i den biologiske fadern är en något märklig lösning på problemet att man aldrig kan vara 100 % säker på att uppgiften i kyrkoböckerna är riktig. Ska vi tillgripa denna alexanderhuggsprincip på andra uppgifter också? Ska vi t.ex. strunta i att notera födelsedagen? Vi kan ju inte vara 100 % säkra på den heller. Eller som prästen skrev när han skulle uppge tjänstefolkets ålder i mantalsuppgifterna han sände in till fogden:
 
Det kan vara svårt att uppge korrekt födelsedag för den som är född vid midnattstid, då huvudet kan vara fött på ena dagen och fötterna på den andra.
 
Allvarligt talat: Källkritik handlar om att värdera uppgiftens/uppgiftslämnarens/källans trovärdighet - inte om att bara använda de uppgifter som man kan gå ed på att man vet är 100 % korrekta.

[Björn Stålhed]

Innan denna diskussion övergår i smutskastning så tänk på vad den ursprungliga frågan var: Vem skall man forska på, sina biologiska eller sina adoptivföräldrar.

[Helena Abrahamsson]

Varför inte forska på både biologiska föräldrar och adoptivföräldrar? Det ena utesluter väl inte det andra?
För övrigt tycker jag att det är en förfärlig massa meningslöst trätande på detta forum - lyft blicken över sandlådekanten och håll er till sakfrågorna. Att märka ord eller komma med arroganta kommentarer till andras frågor får er bara att låta grälsjuka!

[Roger Johansson]

Ponera att ni kommer till 1840 på en gren och finner er ana där med tydlig hänvisning till föräldrar, utan ngn hänvisning till om de skulle vara adopterade. Jag vill se den släktforskare som slutar där och då och säger: Längre kom jag inte. Ni VET ju inte. Ni har ingen ANING om hur många sådana föräldraband ni har med i era antavlor redan nu, ingen av er vet det.
 
Om 200 år så kommer kanske ingen veta vilka som är adopterade idag, men deras FÖRÄLDRAR kommer de känna till. Historien är inget statiskt, den är ett föränderligt väsen, glöm inte det.
 
Framförallt så tycker jag det är trist att folk ska slå varandra i skallen med sina egna åsikter om hur man ska göra. Var och en forskar för sin egen skull, för att få reda på sin egen historia. Då måste man också ha rätt att utforma den forskningen efter egna preferenser.
 
Och att säga att det är vattentäta skott mellan genealogi och etnologi är geneaologiskt, om man ska vara vitsig.
 
Fånga dagen, vänner!

[Andreas Karlsson]

Historien är inget statiskt, den är ett föränderligt väsen, glöm inte det., skriver Roger Johansson här ovan. Det är ju kvalificerat nonsens. Historien är som den är, och vi kan inte ändra på den. Därmot är naturligtivs tolkningen av historien både föränderlig och och subjektiv. Men det är något helt annat.

[Roger Johansson]

Got me, Andreas. Men poängen kvarstår. Hur vi uppfattar historien beror helt på vilka glasögon vi väljer att se den genom. Det tycker JAG är helt OK om det avspeglar sig i någons forskning, men det måste vara upp till var och en.

[Thorleif Herrström]

Hej Jörgen!
 
Ja, jag menar helt seriöst att ett lesbiskt par kan föras upp i antavlan, som föräldrar. Men jag menar också att om man tror att spermiedonatorn är väsentlig, tex genom att barnet haft kontakt med honom, kan han stå där med. Då får man tre föräldrar, men det kanske är så komplicerat det är. Jag tycker att komplicerade förhållanden skall skildras i sin komplexitet, inte förenklas.  
 
Om jag har givit intrycket att man helt skall radera ut den som betraktas som den biologiske fadern har jag uttryckt mig onyanserat och ber om ursäkt för det. Men i vissa fall är den som man tror är den biolgiske fadern (eller modern) av underordnad betydelse, tom helt okänd av oss som kommer efter. Om man ser begreppet släkt som en social konstruktion, något vi människor funnit på, defineirat och också definierat om, är det väsentliga hur den sociala relationen sett ut. Och DEN är ju trots allt dokumenterad i kyrkböckerna (med alla brister det kan finans i det materialet).
 
Sedan har jag svårt att förstå din upprördhet. Du erkänner att det finns ett problem med källorna, att vi egentligen inte vet hur det hänger ihop genetiskt. Men du menar att det dolda fel som finns i källorna skall vi bortse ifrån. Varför det?  
 
Det vi kan läsa i kyrkböcker och andra källor, ursäkta att jag upprepar det, är ju hur man då ansåg att släktskapet låg till. Vi vet mer om den sociala släkten än om den genetiska, skulle jag vilja påstå.
 
 
Det är möjligt att en följd av vad jag säger är att jag föreslår en ny betydelse på vad en antavla är. Jag tycker inte det är särskilt upprörande, även om jag förstår att du med begreppet nyspråk försöker skapa associationer till hemska förbrytelser. Men ord ändrar sin betydelse med tiden, det är välbekant. Vårt språk idag är nyspråk om man tar sin utgångspunkt för 100 eller 200 år sedan.
 
Tar man NE så står det så här om antavla: tabellformig redovisning av en persons förfäder. Det ger, vad jag förstår, ingen vägledning i huruvida det är fråga om ett genetik eller socialt definierat begrepp. Fader är ju ett begrepp som inte bara har biologisk eller genetisk innebörd, som bekant.
 
Du säger att släktforskning är att finna sina rötter. Det är vi helt eniga om. Den som anser att hans/hennes rötter är DNA, får leva med osäkerheten i kyrkoböckerna. Det är inte mitt problem.  
 
Jag tror att mina rötter mer har att göra med sociala skeenden, folk som skolades in i betraktelsesätt på världen och som kanske bröt mot dem, hittade nya vägar. Eller tvingades bryta upp från landsbygd och finna sig nya vägar i städer eller i andra länder. I min värld handlar det mycket mer om sociala band, sociala förpliktelser mot vad man betraktade som släktingar osv. För mig är det tillräckligt om barnet socialt sett har accepterats som son till NN. Om NN:s gener verkligen gick vidare är underorndat.
 
Men jag har förstått av din upprördhet att denna inställning är chockerande för hur man alltid gjort. Min mening var inte att såra någon.
 
Det är ju trots allt så att var och en gör som den vill. Jag behöver i vart fall ingen välsignelse från någon för hur jag gör. Och det verkar inte som du, Jörgen, har behov av det heller.
 
Så ha det bra i Båhuslän!
 
Thorleif

[Jörgen Tollesson]

Upprörd, chockad, sårad... Varför skulle jag bli någotdera av att läsa dina ideér? Däremot går det att finna ett och annat förvånat utrop i mina svar... J
 
Var och en blir salig på sin tro. Och det står naturligtvis var och en fritt att forska med valfria metoder och att stoppa in vilka personer man vill i sina släkttavlor. Men hela diskussionen blir meningslös om man gör anspråk på att fritt få omdefiniera gamla ord och begrepp för att använda dem som benämningar på de nya företeelser man inför.
 
Anor=förfäder=biologiska föräldrar och deras biologiska föräldrar o.s.v.  En släkttavla ska följaktligen innehålla de biologiska förfäderna för att kunna kallas antavla - innehåller den andra personer, så är det ingen antavla. Svårare än så är det inte.
 
Vill du införa en ny sorts släkttavla, så får du också hitta på ett nytt namn på den. Det är inte konstigare än att det är skillnad på antavla och stamtavla. Använd vilka redskap du vill - men kalla en spade en spade!
 
F.ö. så svarar du inte på min fråga om vi ska använda din alexanderhuggsprincip på andra uppgifter också (d.v.s. att strunta i att notera uppgifter som vi inte kan vara 100 % säkra på är korrekt angivna i källorna). Eller gäller det bara den biologiske fadern, och i så fall varför? Om den principen skulle tillämpas på alla typer av uppgifter, vad blev då kvar? Kan vi ens vara säkra på att vi minns allt korrekt som vi själva upplevt?

[Anders Pettersson]

Med förvåning läser jag hur denna diskussion tenderar att spåra ur (om den inte gjort det).
Adopterade barn som inte kan spåra sina biologiska föräldrar, t.ex barn födda i Sydamerika, Asien, Afrika eller andra länder, kan ju skriva sitt namn, född och adopterad av NN gift med NN, och sedan forska på deras anor. Kom ihåg att det adopterade barnet ser sina adoptivföräldrar som sina egna, och vi skall väl inte frånta barnets nöje att släktforska.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Jag tror inte diskussionen behöver spåra ur egentligen, bara man slutar stånga varandra blodiga när man är på kollisionskurs..
Den ursprungliga frågan besvarades faktiskt i princip redan samma dag! Sedan dess har ett stort antal inlägg förklarat skillnaden på anor och släkt, och att man givetvis kan forska på annat än de biologiska förfäderna (bara detta tydligt anges osv..) - så det behöver nog inte ältas vidare tror jag..  
Sedan har det uppstått en helt annan fråga som inte handlar om adoptioner; detta om huruvida man skall tro på någonting i källorna över huvud taget - det är som nämnts ovan en fråga om källkritik och hör nog inte hemma i denna diskussion..

[Lisbeth Rithander]

Patrick.
 
Lycka till med din efterforskning på din biologiska fader. Det kommer ge dig många svar och du kommer förmodligen känna igen dig i många av dina nya släktingar. För mig har det varit en oerhörd positiv erfarenhet.
 
Mvh
 
Lisbeth

[Sven Persson]

En märklig debatt.
 
Anders Pettersson läser med förvåning säger han. Frågan är hur han läser om han kan hitta nån som vill frånta adopterade nöjet att släktforska på sina adoptivföräldrar? Vad menas?
 
Och vad menar Roger Johansson med första stycket igår kl 18.57? Vad är det för såna föräldraband ingen har en aning om hur många man har i antavlan? Innan talas det om en ana med tydlig hänvisning till föräldrar utan nån hänvisning till om de skulle vara adopterade med kommentaren Jag vill se den släktforskare som slutar där och då och säger: Längre kom jag inte. Nej varför skulle man sluta där? En tydlig hänvisning till föräldrarna utan hänvisning till om de skulle vara adopterade är ju det normala. Varför skulle man sluta där? Vad är det för såna föräldraband som avses med det?

[Patrick Lindblom]

Björn,
 
jag kommer kanske att forska på både min biologiske far och min styvfar om jag får blodad tand. Men det känns som att den biologiska sidan är mycket intressantare, kanske för att den historien är helt okänd för mig och dels eftersom jag märker att jag har mycket mer gemensamt rent socialt med mina riktiga halvsyskon än med de ingifta som jag har vuxit upp med.
 
Det kan ju bero på en massa andra saker än gener - t.ex. att vi har en gemensam historia - men det känns väldigt intressant!
 
Tack till Lisbeth för din feedback!

[Björn Stålhed]

Hej Patrik.
Du gör rätt. När jag gifte mig hade min fru en dotter från ett tidigare äktenskap. Hon har inte börjat släktforska, men hon kommer nog att välja sin biologiske pappa, och min son har min forskning att tillgå.

[Carina Celin]

Hej!
Har för första gången hamnat på dessa sidor och läser debatten om vem man ska forska på. Jag är själv adopterad, född i Sverige (Vi är ca 100.000 svenskfödda och utlandsfödda ca 45.000). Trots att jag är född i Sverige vet jag inte vem som är min biologiska far och detta präglar hela mitt liv.  
Många av oss adopterade vill söka efter våra biologiska släktingar för att få svar på frågor inte få nya föräldrar. Vi vill veta varför vi blev bortadopterade, vilka sjukdomar vi bär på och vem vi är lik. Dessa frågor är oerhört viktiga för många. Självklart ska man alltid uppge den biologiske/genetiske föräldern!
 
Vill ni ha tips på hur man som adopterad i Sverige kan söka sina rötter så finns denna länk:
http://home.rixtele.com/~celine/nyckel.html
 
Hoppas den kan hjälpa någon i sitt sökande!
Carina

[Anna-Lena Rask]

Min mormors syster avled av leukemi omkring 1940 och sonen adopterades bort, enligt det mormor sa. Maken gifte om sig. Nu undrar jag hur man går tillväga för att hitta honom. Har inte ens ett namn på honom, bara på hans biologiska mamma. Pappans uppgifter är jag inte säker på heller.

[Jörgen Tollesson]

Börja med att hitta den församling din mormors syster var skriven i när hon dog. Kontakta sedan pastorsexpeditionen där (eller landsarkivet, om böckerna har hunnit att levereras dit). I deras församlingsbok står sonens och makens/faderns namn, födelsedatum och notering om vart de flyttat.  
 
Själva adoptionen beslutades av tingsrätten. Det kan också ha gjorts en utredning av barnavårdsnämnden, vars handlingar finns i kommunarkivet i den kommun församlingen hör till i dag.

[Malin Lyktberg]

Vad finns det för vägar (om vi räknar bort Landsarkivet) att finna uppgifter på OM ett barn blivit adopterat? Detta gäller en adoption som skulle ha skett av ett barn som var fött 1914, vilket skall ha skett senare isåfall, runt 1917-1918 eller så. Barnet borde ju rimligtvis vara medtaget i ev. bouppteckning efter mannen (som adopterat barnet)såsom bröstarvinge eller så-eller? Vart söker jag (gäller Solna, AB)? (Han gick bort 1975). I adoptions pappren, kan den riktiga fadern finnas antecknad där? (Modern till barnet, visste ju vem fadern var.)
Landsarkivet i Uppsala har inte varit så villiga att bistå med hjälp, när jag vänt mig dit ang. detta fall.  
 
-Hur gör jag???
 
Vänligen, med hopp om hjälp!/Malin

[Jörgen Tollesson]

Varför har Uppsala landsarkiv inte velat hjälpa dig?
 
Hur som helst så är det Stockholms stadsarkiv som är landsarkiv för Stockholms län, så gäller det en bouppteckning från Solna så är det alltså dit du ska vända dig. Samma sak med dombok och  församlingsbok om det gäller Stockholms län (och de inte finns kvar på tingsrätt resp. partorsexpedition).
 
Och arkiv från barnavårdsnämnd eller motsvarande finns i kommunarkivet.

[Lars Kihlborg]

(Detta inlägg borde kanske stå under en egen rubrik, det rör själva  begreppet adoption.) Enligt vad jag förstått av G. Hafström, Den svenska familjerättens historia förekom inte adoption som rättsligt begrepp i Sverige före 1917, då en lag om adoption tillkom och även arvsrättsliga bestämmelser infördes.  
 
Frågan är: kunde adoption ändå förekomma, t ex på 1700-talet, i något av kyrkan sanktionerat sammanhang och (hur) noterades detta i så fall i kyrkböckerna?
 
Beteckningen 'fosterbarn' är ju vanligt, men kunde barn överföras från biologiska föräldrar till adoptivföräldrar utan att detta sedan går att spåra i kyrkböcker? Enligt Torsten Berglunds inlägg ovan (2003-01-04) borde det inte kunna förekomma. Någon som har mer kunskap?

[Jan Böhme]

Det här är en smula post festum, men jag vill ändå sätta på mig min akademiska hatt som professor i molekylärbiologi och påpeka att det är en skröna som Thorleif Herrström återger när han den 9 januari 2003 skriver att den genetiska forskningen lär ha kommit fram till att 10% av alla barn har en annan fader än den förväntade. Detta påstående är med jämna mellanrum ute och åker i dagspressen - förmodligen just därför att siffran är så spektakulärt hög - men den representerar inte på något sätt någon genetisk fackmannakonsensus.
 
Åtminstone för dagens Sverige förefaller en rimlig siffra snarare vara runt tre procent, om man antar att familjer som vävnadstypas för att hitta en benmärgsdonator till ett syskon med leukemi eller annan allvarlig blodsjukdom är representativa ur otrohetssynvinkel, vilket förefaller som ett någorlunda rimligt antagande.
 
Det är fortfarande en osäkerhet, men en betydligt mindre osäkerhet än den som skulle råda om det vore 10%. En frekvens av paternella uteslutningar på 3% i varje led betyder att en släkthärledning med femton patrilieära led - till exempel från en strikt agnatisk härstamning från femtonhundratalet - har 63% chans att vara biologiskt korrekt. För att det ska vara lika stor risk att något har blivit fel som att härledningen är biologiskt korrekt måste man upp i tjugotre patrilineära led.
 
Och sådana antavlor existerar knappt, i vart fall inte utan ett antal furstliga generationer där hustrurna var extra noggrant påpassade just för att undvika att den biologiske fadern var en annan än den förväntade.

[Jessica Thore]

Hejsan!
 
Jag har börjat släktforska på min mors sida och vet att min morfar blevadopterad mellan åren 1931-04-28 då min morfar e född och till 1936 då hans adoptiv far adopterade honom. Min morfar är född vid Helsingborgs maria och hans mor hette Febe Henriksson som född.
 
Hoppas att någon kanske vet något.
Tack På Förhand.
MVH Jessica

[Lena Thelin]

Hej Maria,
 
Det du kan göra är att kontakta Helsingborgs stadsarkiv och höra efter om dom har adoptionshandlingarna där. Det kan kanske vara lite svårt att få ut handlingarna när det fortfarande inte gått 70 år men lever din morfar kan han ju begära ut dom själv.
 
Jag fick ut handlingarna efter min pappa som blev adopterad 1939 i Gustav Adolfs församling. För ett par år sedan när jag gjorde det var alla berörda parter döda, det uppgav jag i min förfrågan.
 
mvh
Lena

[Lotta Nordin (Lotta)]

Hej Jessica!
 
Datum för adoptionen och uppgifter om vilken instans som beslutade om detta ska finnas i födelse- och dopboken, eller möjligen församlingsboken, för Maria fs i Helsingborg. Om boken finns kvar där eller skickats till landsarkivet i Lund(?), vet jag inte, men du kan kontakta församlingen, maria.pastorat@svenskakyrkan.se, och fråga.  
 
Mvh//
Lotta

[Malin Lyktberg]

Hejsan!
 
Vart vänder jag mig om jag vill få veta en ev. adoption av min farmor, som var född i Maria Magdalena församling i Stockholm 1914?  
Jag vet att familjen senare flyttade till Solna, där ett syskon föddes och där farmor skall ha blivit adopterad av sin systers far.
 
Hur gör jag?
Vart skall jag vända mig, skriva?
 
(Farmor dog 1995, hennes syster är numera också död).
 
Vänligen Malin.

[Claes Göran Engström]

Som nybörjare i släktforskning har jag med stort intresse tagit del av debatten. Mitt eget intresse är amatörhistoriskt snarare än biologiskt varför jag i huvudsak ansluter mig till de som menar att adopterade borde införas som andra släktingar. Vad gäller terminologin verkar det märkligt att man använt termen 'anor' för den biologiska relationen och 'stamtavla' för utökade/sociala relationer. Orden används ju snarare omvänt i dagligt tal.