Hej Anders!
Adoptioner, som vi uppfattar begreppet tillkom i svensk lag först 1917. Men under alla århundraden som vi har haft kyrkobokföring, har det förekommit att man tagit fosterbarn, som enligt vissa uppgifter ibland kunde ha benämnts adoptivbarn. Prästerna har dock varit noga med att skilja på fosterbarn, styvbarn och egna barn. Således ser man ofta i husförhörslängderna noteringen fosterbarn, fosterson resp. fosterdotter, t.o.m. om det varit fråga om barn som omhändertagits av nära släktingar, även om det då oftast står sonson, hustruns systerdotter eller dylikt. Står det däremot bara son (eller S.) resp. dotter (eller D.), kan man normalt räkna med att verkligen är ett biologiskt barn, såvida inte prästen slarvat eller fått felaktiga uppgifter sig tillsända. (Detta dock med viss reservation för de allra första husförhörslängderna [före ca 1750/60], som ofta är mycket knapphändiga vad beträffar detaljerade uppgifter)
Däremot (och här får jag utfärda en varning) var man inte så noggrann när det gäller mantalslängder. Där gör man för det första i regel inte skillnad på styvbarn och egna barn (de står oftast bara som s. eller d.). Dessutom kan det t.o.m. vara svårt att skilja dessa barn från tjänstedrängar och tjänstepigor eller inneboende pojkar och flickor. En dr. var inte alltid en tjänstedräng, utan kunde också vara en ung son (samma sak med p. eller pig.). En p. kunde för övrigt också betyda ung pojke, såväl egen som inneboende (=fosterson), liksom en fl. ju kunde betyda både egen ung flicka och en inneboende. Det primära var ju här inte att redovisa arten av relationer mellan hushållets medlemmar, utan endast att redovisa hur många personer hushållet bestod av.