Jordemor var samma sak som barnmorska. Om det har funnits förteckningar tidigare vet jag inte, vad jag har sett är en barnmorskematrikel från 1892 (exakt titel har jag inte antecknat).
I en avhandling av Lisa Öberg, ”Barnmorskan och läkaren. Kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870-1920” (Ordfronts förlag, Stockholm 1996) finns det även något lite om tidigare förhållanden:
Det första barnmorskereglementet som gällde för hela landet antogs 1777. Där förbjöds andra än ”edsvurna och privilegierade (legitimerade) jordegummor” att brukas som förlossningshjälp. Förbudet upphävdes två år senare efter protester från bondeståndet. Enligt ett kungligt cirkulär 1812 skulle varje församling, eller flera församlingar tillsammans, förmås att skaffa en examinerad barnmorska. År 1819 antogs ett nytt barnmorskereglemente och där återinfördes regeln att bara utbildade jordgummor fick sköta förlossningar. Men särskilt på landsbygden var det vanligt att de outbildade. Dels räckte de utbildade inte till, dels kostade de mer och var kanske utsocknes. Och ”fortfarande vid sekelskiftet utfördes en fjärdedel av alla förlossningar av outbildade hjälperskor”. Allt enligt ovanstående bok.
När jag sökte i Libris hittade jag en annan bok: Christina Romlid: ”Makt, motstånd och förändring : Vårdens historia speglad genom det svenska barnmorskeväsendet 1663-1908” ( Stockholm 1998)
Om sockenbarnmorskorna alltid var examinerade och hur och var en sådan examen ägde rum känner jag inte till men skulle gärna vilja veta. Min farfars farmor, född 1812 i Folkärna i Dalarna, var sockenbarnmorska där, sedan i Östervåla i Uppland, dit hon flyttat 1847. Hon bodde 1830-31 i Västanfors (Fagersta). Jag inbillar mig att det hade med hennes utbildning till barnmorska att göra. En dotter till henne var också sockenbarnmorska i Östervåla. Hon genomgick instrumentalexamen i Stockholm, någon gång på 1880-talet tror jag, vilket gav rätt att förlösa med tång.