Äldre inlägg (arkiv) till 2003-11-23

[Christer Faltin]

Jag undrar över en Oskar Larsson och hans bröder Aksel och Alexsus. Dom var födda i mitten av 1800talet, dom befann sig mest i Norrbotten och Västerbotten (Skelleftiå).Deras far hette Fredrik Larsson Qvick han fick ett öknamn efter ett knivslagsmål där han fick sina hälsenor avskurna.
Öknamnet vill jag ej nämna här på grund av att folk kan ta illa vid sig.
 
MVH Christer Faltin

[Arne Johansson]

Hej Christer !
Det är intresant få se om någon  
kan om Qvick för dom måste vara en ana  
från Qvick i Värmland.
mvh  Arne

[Jonny Eriksson]

Hejsan  
 
Axel larsson var min farfar.  
 
Jag fick ingen klarhet vad du undrade över, så fråga på, kanske jag kan hjälpa dej.

[ann karlsen]

Så vitt jag vet var Kvikk från Norge från början och vandrade till Värmland

[Arne Johansson]

Hej! Ann Karlsen  
Jag tror att dom som är i Norge är kommna från Värmland.
Väliga hälsningar  
Arne

[Kenneth Olsson]

Hej Ann, nej Qvick kommer från Sverige och från en Andreas Holmström i Skåne, det är väl ett barnbarn till han Lars Larsson Holmström som tar namnet Qvick och han flytta till Värmland. Sen är vägen inte lång till Norge,
Med hilsen än med väldigt mycket Qvickblod genom mammas farmor, farfar, morfar alla var dom utav Qvick.m.m  
Hej då från Kenneth Olsson i Bergen

[Kenneth Olsson]

Hej Arne, har du något på vår kvikkgren, Hanna och Linas pappa Olof Karlsson Kvikk

[Ludde Andersson]

Hej alla Qvickvänner.
Jag kommer själv ifrån Ville Qvick, som i sin tur var son till Manda Qvick.
Vad jag har fått lära så var Qvick ifrån Sverige men att många gifte sig med norska resande; vissa bosatte sig i Sverige, andra i Norge.
Migration åt båda hållen var vanlig under 1800-talets andra hälft och en bra bit in på 1900-talet, så det är ganska oklart vem som egentligen kommer ifrån vart. Frågan är kanske mer intressant om hur långt tillbaka i tiden man skall gå, då det under senare tid har blivit en allt större uppblandning utav släktena - tack och lov för det, måste man nog påstå.

[Kenneth Olsson]

Hej Ludde
ja vi har då lite samma linje, min morfar Rolf Karlssons far hette Hilding karlsson och var kusin till Emil och wille, ja æven på min mormors sida blir det samma før hennes far var brodern till Hilding, alltså Einar.
Min mamma har det trevliga namnet Alky, det ær bara mamma och eran Alky som har det namnet tror jag ,hehehe.
Har du linjerna ner från Manda kvikk så ær jag tacksam om du ville dela med dig.
Jag ær kvikk också på mammmas farmor Hanna till hilding, hennes far var ju Olof Karlsson Kvikk.
Med en gla hilsen

[jan karlsson]

Tomas Quick, har han någon koppling till Quicksläkten?
Nu hoppas jag på ett nej, för jag har en Isaac Quick född 1876 i odensvi fs, Västmanland. Jag vet inget mer om Isaacs föräldrar för jag har just börjat bena i den grenen. Men som sagt, hör alla Quick ihop och var kommer isåfall Tomas Q in i släkten?
 
Janne Karlsson, Eskilstuna

[kenneth]

Nej, Qvick eller Kvikk som man skriver i Norge ær inte samma stavning som Quick eller hur.

[Gunnar Fredriksson]

Hej allihopa !! syskonen Larsson var August ,Alexus,Amanda,Axel,Oskar och Sofia. skulle vilja ha hjälp med vad deras Far var född någonstans!!MVH Gunnar Fredriksson

[Ann-Britt Ahlström]

Nu kanske jag har hittat rätt forum för mitt sökande av Nikolaus Qvick i Småland. Han var vice korpral och var med i finska kriget.
Han vigdes 1813-03-16 i Granhults församling med pigan Lisa Andersdotter från Granhult norregård.
1837 står han som hemmansägare i Släna i Dädesjö församling.
Jag vet mycket om familjens framtida öden, men det skulle vara intressant att veta mera om det förgångna.

[Berit Mogren]

Är Larsson-Kvick samma släkt som vanliga Kvick

[Glen Karlsson]

Hej Gunnar!
Syskonen Larssons far heter Lars Fredrik Larsson Qvick född 1841 troligt vis i Stavnäs Värmland.
Hans hustru heter Sofia Albertina Andersson född den 23 Oktober 1843. Dottern Sofia hade hon från ett tidigare äktenskap. Lars Fredrik Larsson Qvick
var bror med Qvick Manda. Jag undrar vem deras föräldrar var??? Lars Fredrik Larsson Qvick är min
mormorsfarfar.
                   MVH Glen Karlsson

[Glen Karlsson]

Var Lars Fredrik Larsson Qvicks föräldrar
Gustaf holm Qvick Larsson f 1818 d 1896-12-08 Stavnäs och Anna Eriksdotter d 1852 i
Karlstads Länsfängelse.
                           MVH Glen Karlsson

[wayne andersson]

Jag undrar om någon vet var man kan få tag i en bok som handlar om min morfars mor Amanda Qvick.  Boken heter Lofotens drottning. Är tacksam för alla uppgifter, även något på min pappas sida.

[Kenneth.o]

Hej Glenn, Qvick Manda är inte bror bror till Lars Fredrik Larsson Kvikk (om du nu menar hon som var med om bråket i båten).
Hon var av värmlandskvikkarna och Ros/Rosengren på morssidan.

[Marie Lindgren]

Tillsammans med sin 2:e man dräpte hon 1904 28/5 vid Lo-elva
Andreas Ros och dömdes till 9 år och sex mån fängelse.(Flekstad).  
 
 
 
Ur personakten på Amanda Lavinia;  
 
 
 
Det framgår att hon var född i Sverige. Kyrkoherden i Stavnäs
pastorat meddelar att den 4/11 1880 blev här döpt ett flickebarn
som i dopet blev kallad Amanda Lavinia,född i Ås i Glafva
förs.Föräldrarna var omkringströvande Frithjof Amandus Larsson
Kvick och Brita Kristina Karlsson, som uppgav att hon var kommen
över till Sverige från Eidskog.  
 
 
 
Amanda Lavinia uppgav att hon mist sin mor när hon var barn.Hon
kom så till sina farföräldrar,Lars Magnus Holm och Stina Kajsa
Karlsson.Hon var hos dem tills de avled. Sedan hade hon varit på
otaliga ställen. De sista 10 åren hade hon varit i Norge.  
 
 
 
Det är också noterat att hon vid ankomsten till fängelset 1904
inte var konfirmerad, kunde inte läsa eller skriva och hade inga
folkskolekunskaper.Hon är utan fast bostad,resandesamt begiven
på rusdrycker.  
 
 
 
Hon hade tre barn, på 6 år,4 och 1 år gamla.Barnen var placerade
på barnhem.  
 
 
 
Som kännetecken på henne är anfört; ett ärr under vänstra öga, ett  
ärr på högra kinden, ett ärr på högra sidan av halsen, ett litet
ärr i pannan och ett ärr på vänstra pekfingret.  
Denna krigiska kvinna är av Holmsläkten.Hon är en släkting till
Anne Marie Larsdtr.Lundberg som Vakker-Andreas dräpte. Om namnet
Kvick kan upplysa att hennes farfar kallade sig Holm, men hennes
farfars far kallade sig för Kvick eller Qvick.  
 
Ur Gunborg A Lindholms bok Vägarnas Folk /De Resande och deras
livsvärld.(författarinnans sagesman Rudolf,nedanstående händelse
är från 1904).  
Vessel-Manda.  
Sist jag skrev om mitt leverne hade jag visst kommit fram till
Vessel-Manda- varför de kallade henne så vet jag inte,
Vessel-Manda kanske var härlett ur ordet vessla i betydelsen
kvick och bitsk-båda delarna var hon, rapp att svara och kvick med  
kniven. Förr i tiden var detta nödvändiga egenskaper - de resandes  
seder och bruk liknade mest de gamla vikingarnas. Vessel-Manda
var en högrest kvinna, hennes drag var rena, håret blåsvart -
ögonen var mörka och uttrycksfulla. Det var en stilig kvinna
absolut ärbar, men blodfull och väl i stånd att göra en man
lycklig.Hon var nog född i Värmland men hela sin ungdomstid
tillbringade hon i Norge - det var här hon upplevde sina ärbara
romanser, jag har svårt att tänka mig enda romanser i hennes fall,  
det var här hennes obändiga humör ledde henne in i fängelse. På
den tiden var livet fattigt på sociala förmåner, och TV -
bevakning var inte påtänkt - mycket var kanhända sämre än nu, ett är säkert: friare var det och för resande var detta en god
sak.Fritt var det för resande i Sverige, friare ändå i Norge.
Resandesederna i Norge har nog alltid varit mera utpräglade och
gamla seder och bruk som svenskarna mildrat lever fortfarande kvar  
där - ännu i denna dag. När jag (Rudolf) hörde talas om Mandas
bravader i Norge så hade hon varit där länge - en karl hade hon
givit på båten, en 2-3 barn hade hon med denna mannen och jag
(Rudolf) vet inte så noga hur den skilsmässan gick till. Alltnog; hon träffade en svensk fantegutt och nog måtte det ha varit ödet, de fick många barn tillsammans och var väl idag en 20 år då den
svenske fanten gick över gränslandet. Denne Oskar..., var så vitt jag kan förstå en tämligen obetydlig man, föga omtalad och utan
farligt rykte. Vad såg den vackra högresta tatterskan hos denne man - själv var hon en sentida valkyria, hetblodad och
tempramentsfull. Det sägs att kärleken är blind, kanske ytligt
sett men också oerhört skarpsynt, Mandas väsen valde och hennes
inre syn svek inte. Oskar var undfallen, händig, hemkär. Oskar var  
ingen toffel i vanlig mening, han både talade och tänkte
självständigt - men i viktiga principfrågor fick han inte driva
den egna meningen för långt, gjorde han det vaknade en
naturkraft-Vessel-Manda var alltid praktfull i sin vrede, det
sprackade och lyste om henne då vreden arbetade sig fram, det var ingen gapig och vulgär skrikvrede utan en tyst växande vrede som
syntes ha ett väldigt djup.Om det nu var så att Manda kommit i
vrede och Oskar var den som stått för bränslet kunde man få se en syn; Oskar ville ju inte ge sig alltid och var andra resande
gäster där så kunde han ibland slå till Manda- allt för den
manliga självkänslan. Var inte vreden för stor kunde det gå bra,
hon älskade ju sin Oskar och visste att skicka sig, men ibland:  
Spring Oskar för faen slite mej hugger jej dej inte gutten. Hon
varnade - och Oskar sprang! Efter en korts tid kärlekslycka med
sin Oskar, detta var alltså i Norge, mötte Manda och Oskar sitt
öde. Oskar var lite av en grälsticka och bland resande var detta
en stor olycka. De resande kan ju inte slingra sig från skitord
och på ett smidigt sätt släta över - de saknar visst inte förmåga,  
visst inte, de kan bara inte. Det gäller ännu, men då var det
naturligtvis ännu strängare - kastad handske fick inte ligga. Att inte kunna svara för sig och sätta emot vittnade dåligt om den man  
eller kvinna som underlät detta. Det var ju inte bara egen
vanheder, hela familjen och släkten drabbades ju av skammen. Nu
skulle man inte tro att vilket löst skitord som helst kunde utlösa  
strid, det togs stor hänsyn till vem som sa't och hur det sa's, en  
man med dåligt rykte behandlades föraktligt och hans ord tillmätes  
inte stor betydelse. Den här gången var Manda och Oskar i lag med de ryktbara Rosarna (Norge) och själva dramat utspelades till
sjöss, ombord i en båt. Karlarna Ros var tre, gubben själv, en
yngre son och en nära släkting. Gubben Ros var en mångomtalad man och fruktad både i Sverige och Norge. Jag (Rudolf) kallar honom
gubbe här eftersom han var huvudman för sin familj med sina
söner och döttrar, han var annars en man i sina bästa år och
blodet rann hett i hans ådror. Det söps ju en hel del på den tiden  
också och det hade varit en hel del sprit. Manda var ju bekant sen  
förut med Ros och de visste väl att hon lämnat sin norske gutt för  
den svenske fanten. Man kan nog förutsätta att den svenske inte
sågs med så blida ögon av de norska resandena. Spriten bidrog
naturligtvis till att skärpa motsättningarna mellan de båda
sällskapen. Oskar var ju inte känd och då han hade fått nog med
sprit i sig glömde han sin begränsning och började svara karskt.
Så småningom drog sig det uppladdade sällskapet ner mot båten.-
Oskar och Manda inbjöds gästa Ros. Manda var nog betänksam hon var  
en klok kvinna också, men spriten och den växande vreden dämpade
hennes försiktighet. Hon visste att gästfriheten var en utmaning  
och hon var kränkt över de norske försmådde hennes svenske man.
Oskar var innanför det omdömeslösas gräns och instinktivt litade
han väl också på sin praktfulla Manda. Väl ombord i båten och ut
på sjön började bråket. Oskar fick svara gubben Ros och bägge drog  
blankt. Visst kämpade Oskar tappert men det märktes snart att han fick mer än han gav. När Manda såg utgången grep hon in, hon
stötte undan sin blodiga och vacklande man och grep den kniv som
Oskar inte längre hade användning för. Hon måtte ha varit
praktfull då hon med blixtrande ögon sprang mot sin fruktade
motståndare. I sitt fulla raseri kände hon inte de hugg hon fick, Hon drev Ros framför och högg så vilt att hon följde den döende
Ros i havet. Så sluttade ett skede i Mandas liv, hon kunde inte be  
om nåd och hennes kärlek gjorde mannens sak till hennes.  
 
Den tid som nu följde blev svår och efter häktning, rannsakning
och dom föll ödesbiten för de två; Manda fick 10 års tukthus,
Oskar 6 år. Detta var naturligtvis ett fruktansvärtslag och de
bägge älskade såg nog avgrunden öppna sig - Manda fick lämna sina små barn på socknen och hur det skulle kännas vet nog bara den som  
själv varit i de skorna. De mycket dygdiga brukar be den drabbade att besinna sitt beteende och dymedelst finna tröst. Ack ! Ångern och ruelsen är farliga kamrater i ett fängelse och ett (?) hjärta finner ingen lisa i självplågande själförakt. Manda bar sin smärta  
stolt och hon plågade sig egenom de tre åren i ensamcell - efter
den tiden gick det bättre för då fick hon sällskap. I fängelset
väcktes hennes lust för böcker och läsa, fängelserna är de
urspårades universitet; hennes grundade fängelsevana satt sedan i hela livet. Hon läste inte så goda böcker - hennes liv var ju
fyllt av så många andra plikter - men det skrivna ordet trollband henne och det är ju en god litterär början.  
 
Oskar gick det sämre för enligt vad Manda berättade mig (Rudolf)
flera år efteråt; han spelade i början tokig och detta gjorde han så troärdigt att han sattes i bur och det var påtänkt att skicka
honom till dårhus. I det skedet fick Manda besöka sin sjuke man
och hon lyckades påverka sin man i rätt riktning;  fan slite mej Oskar, slut och spele gaern - ta ditt straff och vänt på meg,
kommer du på garnhus får du stanna där.  
Hon talade välmycket annat också med sin Oskar innan vakterna
skilde dem åt.Du vet Rudolf, att se den där rädde och garne karn i burn var svårt, långa tider hade vi och jag sörjde barnen, så
berättade Manda för mig med sin korta bestämda norskröst. Oskar
sadlade om och tog sitt straff, båda två benådades - Oskar satt 5 1/2 och Manda gick överraskande på 6 år. Oskar kom således ut 6
månader innan Manda och eftersom han var lite av en spelevink så
skaffade han sig omgående ett nytt fruntimmer - nåja, de 5 1/2 år han suttit får väl anses vara en förmildrande omständighet. Han
tog en omtalad kvinna som kallades Norsk-Hulda, också det en
valkyria känd för sin förmåga att sköta piska och kniv. Hon hade
naturligtvis också de vanliga kvinnliga attributen och det var väl  
främst dessa vapen som lockade den kärlekshungrige Oskar - men
onekligen hade han fin näsa för friska fruntimmer. Norsk-Hulda
var bekant med Manda och en viss rivalitet hade tidigare rått
mellan dessa bägge kvinor- Oskar hade tydligen kvinnotycke med
speciell lockelse på varginnor, Manda hade tidigare brädat
Norsk-Hulda och nu kontrade denna på sant kvinnligt man?r. Det
var upplagt för ett triangeldrama när Manda frigavs - ödesmakterna  
var gunstiga och det blev varken särskilt blodigt eller dramatiskt  
då de träffades på en Karlsta marknad. Innan Norsk-Hulda hann
göra bruk av sina vapen slog Manda henne medvetlös med en stoppad spånkorg. Manda kunde naturligtvis ha tagit en annan och bättre
karl än Oskar - men kunde hon det ? Ropade inte alla de ofödda
barnen inom henne; Mamma ta han, för det är ju vårans pappa.  
Oskar följde också segrarinnan. (EU 52007 20/3 1962).

[Jonny Mydland]

I forlengelsen av Marie Lindgrens interessante innlegg har jeg følgende spørsmål:
1) Kjenner noen til om Amanda Lavinia hadde søsken?
2) Hvem er Amanda Lavinias mor Brita Kristina Karlsson?  Hun er sagt å være datter av Karl Fredrik Larsson Kvik f 27-5-1816, men har noen bevis på dette?
3) Frithjof Amandus Larsson Kvik f 17-12-1855 og Brita Kristina Karlsson skal være gift i Karlstad.  Har noen sjekket dette?
Takknemlig for svar!
Beste hilsener
Jonny

[fredrik Karlsen]

Hej igen Johny,Amanda hade en halvsyster(gemenensam mor,Britta kristina) som hette Hilma, hon ær min mormor och morfars gemensama farmor.
Britta Kristinas far ær inte Karl fredrik Larsson Kvikk

[Paul Karlsson]

hej Fredrik  
Britta var min farfars mormor hälsningar
paul karlsson
vill du nå mig kan du maila mig