ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011  (läst 1204 gånger)

2010-11-02, 01:11
läst 1204 gånger

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
Niklas,
 
Tyvär, kan jag inte hjälpa dig, och har ingen kännedom om dessa i Västra Karaby. Jag har inte haft anledning att forska i dem, ännu! Nu, då du nämner Gubbakarlen, så har jag för mig att jag läst om denne, som du Niclas, har skrivit om han någonstans här på Anbytarforum, men kommer ej ihåg vars.
 
 
Mvh
 
//Peder

2010-11-02, 01:25
Svar #1

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I Tidning för Wenersborgs stad och län 1891-12-24, s. 2, under rubriken En tripp genom Halland
 
Namnen Halland och hallänningar hafva här i mellersta Sverige en skäligen blandad klang, alldenstund de glesa ljud, som från förstnämda landsdel trängt sig upp till oss gammalsvenskar i Vestergötland och f. d. norskar i provinsen Dal, för det mästa återgifvit antingen skärknifvens framfart mot nästans skinn och jacka eller potatisens rullande dels på skutdäcket, dels på bottnen af järnvägsvagnen. Af dessa lifsyttringar är emellertid numera den första på upphällningen, och äfven den senare befinner sig i år mindre florerande än de närmast föregående åren, då sommarens väderlek var mera gynsam för en sund och kraftig utveckling af de magfyllande och stärkelserika rotknölarne.
     Med de lättade kommunikationerna och den därigenom främjade lifligare samfärdseln med längre i allmän hyfsning hunna landsmän och främlingar samt ej minst genom nykterhetsrörelsens inträngande på de nya farvägarne har det förut kroniska inbördeskriget mellan nord- och sydhallänningar så godt som fullständigt upphört, utan något formligt fredsslut, vare sig på vissa år, och intill dess nytt krig komme att utbryta, eller för evärdelig tid, och med samma eventualitet som vid det med bestämda åratal kringgärdade fredskontraktet.
     Huruvida de respektive kontrahenterna i och med detsamma de bytt om skinn äfven aflagt de gamla retsamma vedernamnen af hottar för nordhallänningarne och grisar för sydhallänningarne förmäler icke den senaste landskapshistorien, för så vidt denna fortlefver i den muntliga traditionen.
     Att så skett till betryggande af det uppkomna fredstillståndets ostörda fortvaro är dock högst sannolikt, emedan detta svårligen kan tänkas upprätthållet, under det att vid marknads- och andra högtidliga sammanträffanden nordhallänningarne gruffa uff, uff, och sydhallänningarne kväka, hotte, hotte.
     Så barbarisk den gamla knifskärningsseden än var, öfvades den dock alltid men mål och måtta, såsom då skräddaren agade hustrun sin med alnen. På knifven var ett visst kortare mått afsatt till rispning medels en tillfällig eller konstant motare på bladet ett litet stycke från udden. Det blef under sådant måttadt förhållande hufvudsakligen kläderna och skinnet, som vid sammandrabbningarne föröddes, och ingendera af dessa skador upptogs synnerligen högt vid de ifrågakommande krigsskadeersättningarne inför den legala fredsdomstolen. Med ett belopp af tio kronor ansåg sig klagandeparten till fullo godtgjord för en trasad kostym och tallösa rispor på händerna och i ansiktet, enär i allmänhet sagde rispor öfverlämnades till helbrägdagörelse åt de tre store godtköpsläkare, som heta naturen, bondlugnet och det fäderneärfda tålamodet. Hvad som åter kunde stå emellan den effektiva kostymskadan och den kontant ersatta fick gälla i moträkning till nästa rencontre.
     Tattarne och hästskojarne ex professo äro numera de ende i Halland, som bruka knifven till försvars- och anfallsvapen, och det gemenligen utan både mål och måtta. Men detta onda släkte går allt hvad det hinner ut genom ondskans, lastens och syndens egna själfförstörande värkningar. Och så blir omsider den lyckligt lottade provinsen, med dess lifliga, kraftiga och bildningsälskande befolkning, kvitt detta olycksaliga fädernearf från råare tider.

2010-11-02, 22:12
Svar #2

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Norra Skåne 1894-03-29, s. 2:
 
Hästbyten. En tattare i Lycksele Vesterbottens lappmark, lyckades härom sistens narra en gammal, utsliten häst på en bonde mot dennes unga duktiga djur. Först följande dag märkte bonden, att han blifvit kuggad. Hans hustru tog nu två handfasta karlar med sig och satte i väg efter tattaren. Denne hade begifvit sig afsides ifrån vägen till en enstaka gård, men hästens spår visade vägen och våra spanare anlände på natten till den gård, der tattaren tagit sitt logi. Man steg nu in i stallet, omsadlade och ombytte hästarne, hvarefter man körde tillbaka till hemmet. Tattaren märkte ej, att han fått igen sin gamla häst, förrän han om morgonen skulle rykta den samma.

2010-11-02, 22:27
Svar #3

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Norra Skåne 1895-08-31, s. 2, under rubriken Engelholm.
 
Mot kringstrykande tattare. Seglora kommun i Elfsborgs län beslöt för ett halfår sedan å kommunalstämma att eftertryckligt gripa in mot de kringstrykande bettlande tattarne. Kommunen bestämde för den skull, att 25 kr. skulle ur kommunalkassan utbetalas till den, som till närmaste polismyndighet öfverlemnade anhållen tattare. Beloppet skulle höjas till 50 kr., om det var en hel familj, som sålunda behandlades. Uti hvarje rote tillsattes två man för att vid behof lemna nödig handräckning. Vidare ålades hvarje hemmansegare att tillse, det underlydande icke hyste tattare, och skulle vid uraktlåtande häraf böter utgå med första gången 10 kr. och andra gången 20 kr.
     Det var nog mången, som med anledning af dessa beslut väntade sig kunna göra en förtjenst. Så har dock ej skett, skrifves till E. L T. Ty allt sedan besluten fattades, har man ej sett skymten af en tattare, då de deremot förut voro talrika som gräshoppor.

2010-11-04, 07:10
Svar #4

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Norra Skåne 1896-10-21, s. 2, under rubriken Det öfra landet.
 
- Tattarföljets tack. Egaren till ett halft mantal Målen i Vallsjö socken fick för någon tid sedan en afton besök af ett stort sällskap s. k. tattare, hvilka begärde logis öfver natten. Som det var sent på kvällen, och de resande hade, utom flera hungriga hästar, en massa små småbarn med sig, som voro nästan förfrusna ville vår man icke neka dem herberge.
     Familjefäderna i det värda följet begärde helt anspråkslöst att få sitt nattkvarter på logen, men härtill sade egaren nej, enär barnen behöfde värma sig vid en ordentlig brasa. Han lagade derför i ordning den s. k. ödestugan åt dem, med eld i spisen och halm på golfvet.
     Alla tattarne jublade öfver den stora gästfriheten. Men den, som den natten icke sof, var egaren. På logen hade han tröskad råg, i ladorna hö och hafre och ute på fälten icke inbergad säd af senare slaget. Han undrade, hvad hästarne skul få till lifs, då herrskapet icke medförde något foder. Men då tattarne trodde egaren vara fjettrad i Morfei armar, gingo de helt simpelt ut och stulo hafrenekar till sina hästar i så stor mängd, att djuren på morgonen formligen lågo i en bädd af s. k. skaftahafre.
     Den, som då i arlastunden besökte tattarne, var egaren, hvilken utan krus genast körde sällskapet på dörren. Vid afskedet visade en af karlarne, den egentlige tjufven, en revolver med det uttrycket: Vi träffas en annan gång i Säfsjö.

2010-11-04, 07:19
Svar #5

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Norra Skåne 1897-03-12,s. 2:
 
- Huru man blir qvitt tattarne. Ett fiffigt sätt att bli qvitt de i Halland hemmahörande, men i Vestbo ständigt kringstrykande tattarne användes inom Villstads församling, skrifves till Sm. All. Det består deri, att den person, som lemnar tattarne nattherberge eller eljes bereder dem fördelar, hvarigenom de kunna uppehålla sig inom socknen, påföljande söndag vid kungörelsernas uppläsande från predikstolen får höra sitt barmhertighetsverk omtalas. Fruktan härför är nu så allmän, att ingen längre vågar hysa vandringsfolket, som sjelf läser allt annat än vackra böner öfver Villstadsboarne. Då försök med bestämmandet af vite för den som hyste tattarne, samt tillsättandet af uppsyningsmän, visade sig gagnlöst, föreslog en person kommunalstämman att besluta om förestående sätt, hvilket vann stämmans bifall och sedan användts med godt resultat.

2010-11-04, 07:22
Svar #6

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1897-04-27, s. 3, under rubriken Riksdagen.
 
Tattarne. Andra kammaren har förut för sin del beslutit aflåtandet af en skrifvelse med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.
     Första kammaren biträdde i torsdags andra kammarens beslut.

2010-11-04, 07:42
Svar #7

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Kalmar 1897-12-24, s. 3:
 
Om det blodiga dramat i Aspås,
Jemtland, i torsdags afton, då torparen Edström af våda ihjelsköt en tattare Karlsson läses i Jemtlandsposten:
     Det var redan skumt, då på torsdags eftermiddag ett tattarefölje, bestående af en man, en qvinna och fyra små barn, kom körande förbi torpet under skrän och oväsen. På trappan stod då ställets innehafvare, Nils Erik Edström, en helt ung person på omkring 20 år. När Edströms hund började skälla på de resande, hoppade den åkande karlen ur kärran för att med piskan jaga bort hunden. Edströmuppmanade honom att låta bli detta, då hunden ej vore elak.
     Tattaren, 23-årige Karl Fredrik Karlsson från Kristiania amt,  rusar nu i raseri mot Edström för att slå honom med piskan, men denne skyndar in i förstugan och lyckas knuffa ut den påträngande våldsmannen, hvarefter han stänger förstugudörren. Utifrån ljuda nu vilda hotelser och eder, blandade med revolverskotts aflossande, sannolikt i afsigt att skrämma det ensligt liggande torpets invånare, hvilket också lyckats mer än väl. Blandad med ederna och skotten höres tattarqvinnans röst; hon söker lugna sin upprörda man med goda ord, och slutligen lyckas detta henne, men blott för en stund. Edströms moder och systerdotter äro våldsamt upprörda och kunna knappast lugnas.
     Åter höras ljud från förstugudörren, denna gång en stilla knackning. Tattarqvinnan ber om herberge för sig och de sina öfver natten. Intet svar. Karlsson, nyss så vild, kommer också fram till dörren och ber höfligt om husrum. Edström är naturligtvis ej benägen att villfara denna begäran, utan svarar med ett häftigt: packa er genast härifrån, annars skjuter jag !
     Tattarens heta blod råkar nu i svallning, och han lofvar ursinnig att slå in fönstret och komma in för att visa hur en norsk pojke smører op en svensker. Han skall inte ge sig förr än han sett Edströms hjerteblod, säger han och låter sina hotelser åtföljas af ytterligare revolverskott.
     Så kan jag väl också skjuta, svarar Edström och går att hemta en elgstudsare, medan de nästan vanmäktiga qvinnorna inne i stugan begifva sig ut till det med huset sammanbygda fähuset. Edström återvänder till förstugan.
     Utanför är det nu mörkt och tyst, och Edström kan ej veta hvar våldsverkaren håller till. Bäst emellertid att skrämma honom, tänker han och sticker ut bössmynningen genom en springa vid dörren. Skottet går af, elden lyser en sekund upp natten derute, och der faller en kropp med ett doft ljud till marken. Samtidigt ett genomträngande skrik: Herre Jesus, han sköt karlen min !
     Edström störtar ut. Der ligger Karlsson orörlig; kulan har tagit vägen från hakan snedt uppåt genom hufvudet och ansigtet är svedt af elden. Döden hade inträdt ögonblickligen.
     Efter de första minuterna af stum förfäran går tattarqvinnan fram till liket och tar ur kläderna bort alla saker, som möjligen kunna ha något värde. Och i det hon stiger upp i åkdonet och piskar på hästen, ropar hon till Edström: Nu kan ni behålla honom, jag får så många andra jag vill !
     Den ofrivillige dråparen skyndar ångestfullt, så fort häst kan springa, till länsman A. Staaff och berättar händelsen. Och då fredagen gått in, forslas han in till fängelset för att afbida ransakning och dom.
     Den ihjelskjutne Karlsson har tillhört ett större tattarsällskap som de senare dagarne farit omkring i trakterna och föröfvat ofog. Att man i rädsla för slikt laglöst packs tilltag griper till vapen är fullkomligt förklarligt. Vådadråparen anses i orten vara en hygglig och stillsam ung man, medan Karlsson ännu den sista qväll han var i lifvet hos en hemmansegare i socknen använde blypiskan mot fredligt folk.

2010-11-04, 07:45
Svar #8

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Östgötaposten 1899-11-03, s. 2:
 
Svårt knifskuren blef i fredags f. v. en jernvägsarbetare vid Östra centralbanan, då han besökte Vimmerby marknad och på kreatursvallen kommit i delo med ett par tattare eller hästbytare. Den sårade, hvars namn man ej ännu vet, infördes till sjukhuset, der skyndsam läkarehjelp egnades honom. Hvem gerningsmannen var, är ännu ej konstateradt, men tattarne i orten stå ej på vänskaplig fot med en del bråkiga jernvägsarbetare, hvilka sistnämnda tattarne lofvat märka hvar de träffa dem, skrifves till Ö. C.

2010-11-04, 07:52
Svar #9

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Östgötaposten 1902-06-20, s. 3:
 
Hästskojare i stort. Efter anhållan af länsman A. Olsson i Bollnäs häktades för någon tid sedan i Stockholm, förr bosatt i Bollnäs, hästhandlaren Gottfrid Johansson för bedrägligt förfarande i konkurs vintern 1899. Johansson ransakades i lördags vid Södra Helsinglands vestra tingslags häradsrätt i Bollnäs härför.
     Johansson hade under September och Oktober 1899 köpt dyrbara hästar, mest i Helsingland, till ett pris af 600 till 900 kr. pr st. Som likvid lemnade han reverser, ställda å 2 månader, och då han åtnjöt allmänt förtroende, togos dessa för goda. Sedan sålde han hästarne, dels till inköpspris, dels till underpris. Den 3 November for han till Sköfde och medförde då 34,000 kr., enligt hvad han själf uppgifvit, men skulle antingen ha tappat penningarne eller blifvit bestulen på dem. Den 2 December begärde han sig i konkurs i Bollnäs; utdelningen blef naturligtvis ingen.
     Till ett af vittnena, som medföljt J. och dennes svåger hästhandlare Söderlund, hade S. yttrat: Johansson och jag ha lefvat litet för högt på senaste tiden, och vi skulle nu försöka göra en kupp, Johansson kall fara ut och köpa hästar på kredit till ett belopp af 60,000 à 70,000 kr., ha vi tänkt. Sedan gör Johansson konkurs. På fråga huru de ämnade arrangera detta, hade Söderlund svarat att hästarne sedan skulle säljas kontant och penningarne uppgifvas ha förkommit, antingen på så sätt att de tappats eller stulits. De hade emellertid ej fått ihop mer än omkring 30,000 kr., och Söderlund hade också tyckt det var skada, men bönderna hade blifvit varnade och affärerna hindrade.
     Ett annat vittne berättade dessutom att han en gång besökt Söderlund. Söderlund hade då visat fram en diger sedelbunt under tillägg: Här skall du se hvad Johanssons bortstulna pengar finnes.
     Ransakningen uppsköts till den 4 Juli.

2010-11-04, 07:56
Svar #10

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Östgöta-Posten 1902-08-29, s. 4, under rubriken Bygdekrönika. (Eftertryck förbjudes).
 
I Getamon.
Precis genom midtelgränsen af vår socken strök fram en skog, som vi kallade Getamon. Och den skogen gick för resten in uti både den socken, som vi hade söder om och i den, som låg norrut.
     Nu är det naturligtvis förbi med hela Getamon. För tjugo år sedan byggdes där en ångsåg midt i skogen och hon stod där ett par år och skrämde våra hästar och åt upp allt virket och alla skogsbestånden, så det finns nu ingenting annat kvar af Getamon än skrofberg och stubbfällor.
     Jag for därigenom häromsistens och jag nästan grät öfver eländet. Det såg så hemskt, så fattigt och så ödsligt ut.
     Och medan jag drog fram genom Getamon och saknade och sörjde de gamla furorna, trängde sig på mig ett gammalt dystert minne, ett sorgligt minne, ett svårt och smärtsamt minne, som passade till stämningen. Ty det var just i Getamon, som jag haft min farligaste stund.
     Det är väl kanske nu bortåt tjugofem år sedan, som jag skulle följa en kamrat till hans hem, och vägen bar genom Getamon en stilla lugn, och härlig vårkväll.
     De höga furorna stodo liksom en hedersvakt utefter vägkanterna, och skymningen, som bredde sig ut öfver fält och slätt och skog, såg så hugnerik och barmhertig ut, som då en fader lägger sin hugsvalande hand på sina trötta barns hufvuden.
     Det skymnade i Getamon, men det var fagert och skymningen sänkte sig öfver oss såsom sömnen sänker sig öfver ett trött barn, som vill somna efter dagens lekar, lugnt och godt och tyst, som en liten fågel.
     Vi båda resenärer voro visst unga på den tiden, men vi pratade icke mycket med hvarandra, när solen sank så vackert och Getamon skulle gå till ro; utan vi foro fram i drömmar och tankar. - Men rätt som vi asade fram genom den långa skogen väcktes vi upp ur våra meditationer af ett gräsligt lefverne, som kom oss allt närmare och närmare.
     Det skreks och det svors, förbannades och slogs på vägen, så att vi började rysa.
     Det var en karavan af fyra tattarlass, som barkade igenom Getamon den kvällen och störde dess frid.
     Vandringsfolket hade med sig en flicka, en lång och brunögd tös, som bedårat ett par af männen.
     Så finns där ungefär midt i Getamon en liten backe, uppför hvilken man vanligen går för att spara öket. Så hade karavanen af af tattare gjort och under vandringen uppför denna lid hade den långa flickan vankat närmare den ene af älskarne än den andre ansåg lämpligt. Tattarblodet är ju så hett och häftigt. Så hade oenigheten uppstått mellan karlarne och grälet i Getamon kommit till stånd.
     Det kan nu egentligen inte upprepas hvad det folket förebar hvarandra; men då vi stötte på dem låg hela den manliga delen af sällskapet på en dikesren med knifvar i händerna och med näfvar om strupen på hvarandra. Kvinnorna sutto på vagnarne och skreko och skällde.
     - Stick till ! vrålade en af dem, i detsamma vi nådde sällskapet.
     Det var just det uttrycket, som kom min kamrat att tro, att ett dråp skulle förestå. Det var en rask och oförfärad yngling, och som en blixt var han ur vagnen och i tattarhögen. Hur det gick till där att börja med vet jag inte, men så sköts det, och då kom jag med i leken, och det blef ett af de ohyggligaste slagsmål jag varit med om. Det small och det sköts i den vackra kvällen, men ingen blef dödad. Där bets och där användes påkar och knifvar.
     Men tattarne gingo bet, fastän en Svenarumsbo fick köra hem mig och min vän.
     Tattarne lades in på Pinutten, där fattigvården betalade för dem i tre veckor.
 
THURE S.

2010-11-04, 08:02
Svar #11

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Östgöta-Posten 1903-06-19, s. 1, under rubriken Länet och stiftet.
 
Ett nytt drama i Östergötland. I Östgöten läses: Tisdagen före senaste Skeningemöte, således den 2 dennes, hade ett sällskap tattare, bland hvilka befann sig en ökänd hästbytare från Örebro, tagit på hotell Jon på Högbymon i Högby socken, hos hvilken förut bodde sotaren Carl Gustafsson från Undesnäs i Vestergötland och hans fästekvinna Augusta Vilhelmina Sandberg från Motala landsförsamlings fattighus, jämte en 5-årig dotter. Af obekant anledning kommo tattarne på kvällen i gräl med sotarfolket, hvilket sedan urartade till det vildaste slagsmål, hvarvid Gustafsson, som uppgaf höga nödrop, blef särdeles svårt slagen af hästbytaren. Sandberg och hennes dotter hade under bataljen stängt sig inne i ett annat rum, å hvilket tattarne, under de förfärligaste eder inslogo fönstren. Fastän sotarens rop hördes lång väg, kom ej någon till hans hjälp, troligen af fruktan för att tattarna skulle utkräfva hämnd.
     Senare på aftonen infann sig Sandberg hos en familj vid Lycketorp, med ett större krossår vid venstra tinningen, ur hvilket blod ymnigt flöt. Dagen efter uppträdet begåfvo sig tattarna från platsen.
     Gustafsson har hela tiden efter misshandeln legat svårt sjuk, klagande öfver smärtor i bröstet. Natten mellan torsdagen och fredagen förra veckan afled han utan att läkare någon gång undersökt honom. F. n. finnes liket insatt å ett skjul vid gården, spridande en vedervärdig lukt från sig. Troligen får liket ej begrafvas utan föregående läkarebesiktning. Huru vida saken är anmäld till allm. åklagaren är ännu ej bekant, men fjärdingsman A. G. Hägg i Ullevid har besökt platsen, hvarför är troligt, att anmälan till länsmannen blifvit gjord, ehuru något poliförhör ännu ej hållits.

2010-11-04, 23:40
Svar #12

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Östgötaposten 1901-09-27, s. 4, under rubriken Bygdekrönika. (Eftertryck förbjudes).
 
Märta i Marås.
Ingen skulle väl kunna lefva lyckligare och mera sorgfritt än ung Märta i Marås. Vacker var hon, ung och frisk och dotter af rika och välaktade föräldrar.
     Framtiden låg klar och utstakad för henne. Aldrig kunde det väl bli fråga om, att hon skulle behöfva ge sig ut i verlden och tjäna andra, ty hvilken dag hon ville kunde hon bli välvuret gift. Det var nämligen stort frågsmål efter henne. Och om det rätt så inte varit, skulle hon i alla fall få så pass medel, när bror hennes en gång löste ut henne ur hemmet, att hon skulle bli bergad, utan att nödgas slita för sitt bröd hos andra. Ja, Märta hade goda utsikter.
     Men hon var ändå inte lycklig längre.
     När annan ungdom roade och fröjdade sig åt lifvet, satt hon blek och dyster i någon skogskant med händerna knäppta om knäna och drömde vilda drömmar.
     Och dock hade hon en gång varit hon som andra, munter och gladlynt, ända tills dess hon en dag på Vrålebo marknad råkade samman med hästbytare-Sven nere från Myrebo socken.
     Visst var det så, att Sven var en ståtlig pojk med mörka ögon, breda skuldror och krusigt hår.
     Men det var i alla fall en sämre person. Han gjorde aldrig annat året rundt än for omkring på marknader och bytte hästar och skojade folk och slogs och söp och pliktade och drogs med tattare.
     En vild sälle var han och han drog sig inte för att taga till knifven, när det gällde.
     Hur det nu var, så kommo Märta och Sven att råkas på marknaden i Vrålebo. Det var väl deras öde kan jag tro.
     De kommo i språk och följdes åt. Hon kunde inte ta sina blickar ifrån honom, se'n han fäst sina svarta ögon på henne. Hon blef liksom förlamad och viljelös.
     Far hennes, Johannes i Marås, såg nog i hvilket sällskap Märta kommit, men han fäste sig inte därvid. Det var ju marknad och, Herre Gu', en bondflicka kunde väl aldrig i verlden bry sig om ett sådant svin och kreatur eller fästa sig vid en hästbytare. Var det likt det ? Nej, hon pratade nog med honom bara för skojs skull, mente Johannes.
     Men ifrån den dagen vardt det i alla fall slut med Märta. Det var som om en smärtans storm gripit den stackars tösens själ.
     En annan flicka skulle inte tagit det på det viset. Hon skulle tänkt på hvem hon var och hvem Sven var samt grinat åt'et. En annan flicka skulle med ett ord tagit det med ro. Ja, lyckliga de, som kunna lefva i fredlig och hvardaglig ro.
     Men det är blott de grunda vatten, som icke uppröras af stormen. Där det finnes något till djup, där är äfven jäsning, oro, lidande, och ju djupare menniskohjärtat är, desto mera måste äfven det uppröras af kärleken och lidandet.
     Lyckliga de, som kunna lefva på ytan!
     Det var väl detta Märta icke kunde, och därför blef det en sådan storm och ett sådant svall inom henne allt ifrån den dag hon blef bekant med den långe, vilde och svartögde Sven.
     Hon var alltid hvit i synen, undantagandes vid de tillfällen, då Sven kom åkandes och gjorde sig ärende till Marås.
     Nå, Märtas mor begrep omsider hvar skon klämde och hvar det var, som hvitmenade Märtas kinder.
     Ifrån den stunden blef det sjufaldt värre för tösen. Allesammans i hemmet gjorde aldrig annat än hånade henne och kallade henne tattarfrua och hästbytaremora. Och hennes jämnåriga flickvänner gjorde sig löjliga öfver henne.
     - Ä' du inte vettig, som kan gå och va' gla' ve' en föllehunn och en svarter morian. Tvi för den dålie ! Dä kan du väl begripa, att dä' inte kan bli nåra böxer utå dä skinnet. Inte kan du gefta dej mä' en så'n ! förmande de.
     - Jo, dä' ä' just dä' ja' kan ! genmälde Märta med det djupaste allvar.
     Ifrån den stunden trodde alla, att hon var spritt galen, och alla menniskor drogo sig för henne.
     Därför satt hon så ensam borta vid skogskanten och drömde och led, när hon ville undfly hånet och begabbelsen och förmaningarna i hemmet.
     Ibland reste hon sig upp emot de sina och då var hon som en vulkan.
     - Dä tjänar ingenting till att ni håna och det hjälper inte att ni förmana. Jag vet att ni ha rätt; men det, som kommit in i mitt hjärta, går inte att rycka därur, utan att hela hjärtat följer med och slites ut bröstet. Tror ni inte att jag försökt ?
     De gamla runkade på sina hufvuden och voro bedröfvade.
     Det sades i orten, att man ibland under skumma kvällar hört hästar gnägga i skogen, och en och annan skymtat Sven, när denne kört in mellan träden i närheten af Marås. Det var tydligt, att han kom och träffade Märta allt ibland och att hon mötte honom. När detta kom ut blef hon än mera föraktad och beledd i grannhället, såsom ju naturligt var.
     En höstmorgon när de stego upp i Marås, var Märta försvunnen. Man letade efter henne öfver allt i husen, men hon stod ingenstädes att finna.
     - Ni ska' få si att hon gett sej i väg med den uslingen, med den svarte och lede föllehunnen ! grät modern och befallde karlarne att gifva sig ut och taga henne tillbaka mens det än vore tid.
     Men gubben blef alldeles ursinnig och svor på, att om hon gifvit sig i leken, finge hon leken tåla.
     - När hon börjar svälta och får stryk utå' det kreaturet, kommer hon nog igen och är beskedlig. Fast det kan då kvetta, för hon är då i alla fall utskämd för tid och evighet. Men kommer ho', ska' vi ta' emot henne, för ho' är ju i alla fall vårt barn, förklarade gubben.
     Och därvid blef det.
     Men Märta kom aldrig. Det gick vecka efter vecka och månad efter månad, år efter år, men någon Märta hördes aldrig af i Marås.
     - Lefver gör hon nok, ty äss hon vore död, skulle vi väl sport'et, suckade gumman, om talet någon gång föll på dottern i huset.
     Nåja, det fanns nog de, som trodde, att Maråsaboarne visste hvar Märta dvaldes, fast de inte ville låtsas om det, ty det kunde ju inte vara roligt för välaktade föräldrar att vidgå, att deras enda dotter dref landet rundt på alla marknader med en hästskojare och halftattare, som föll och föll allt djupare och djupare.
-- -- --
     Så en gång ett par eller tre år efteråt hade jag kommit ner till Vrigstads marknad och gick där och spankulerade och vänslades med töserna. Plötsligt fick jag höra ett förskräckligt lefverne från hästbytarebacken, som denna gång förhärligades af flera tattare än eljes.
     - Där hålls nok ett lifvadt slagsmål, tänkte jag och kilade dit.
     När jag kom fram fick jag se en hop folk i en röra, som alla skreko och väsnades och slogos, svuro och tjöto. Och somliga blödde ur båd' näsa och mun.
     Värst regerade en lång, halffull, svartögd räkel med en blydagg i näfven. Han var precis rasande och slog till höger och venster och styrde sig inte fast en gråtande, blek och dåligt klädd kvinna hade klamrat sig fast vid honom och tiggde och bad att han skulle styra sig.
     - Släpp mig, kona, röt han. Men hon släppte inte.
     Då drämde han till henne i ryggen med daggen, så att hon föll till marken, och fortsatte sedan med ledigare rörelser att slåss.
     Jag och en annan karl hjälpte kvinnan ut tumultet, och när vi tittade närmare på henne kände vi igen - Märta i Marås.
     - Hjälp mej te' vår vagn ! bad hon.
     Det gjorde vi, men vi försökte också öfvertala henne att följa med oss till hennes föräldrar och anropade henne både i deras och Guds namn att öfvergifva den ryslige karlen.
     - Be' mej inte ! Jag far illa, jag svälter ibland och fryser också. Jag ser, hur eländig han är, och han slår mig alltid när han är full, och det händer ofta. Men där han är, där vill jag vara. Jag älskar honom ändå. Mitt hjärta är hos honom, och där det klappande hjärtat är, där är lifvet. För resten bättrar han sig nog, log hon och klappade deras magra tattarluring, om mulen.
 
Thure S.

2010-11-12, 01:42
Svar #13

Utloggad Eva Gustafsson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 230
  • Senast inloggad: 2018-11-15, 10:19
    • Visa profil
I Häggums församling, Västergötland, avled tiggerskan Maria Grönberg den 12/10 1807. I dödboken Häggum B:2, sid 23 står: En främling som kom hit och blef död i rödsot. Var hon kanske av resandefolket?
Mvh
Eva

2010-12-01, 19:03
Svar #14

Utloggad Moderator Särskilda

  • Moderator *****
  • Antal inlägg: 69
  • Senast inloggad: Aldrig
    • Visa profil

2010-12-18, 14:48
Svar #15

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1921-01-28, s. 4, under rubriken Väster Dalarne:
 
En rövarhistoria från Limaskogen.
En dag i förra veckan kommo, meddelas till D.-B., ett par tattare, en gosse och en yngre mansperson, till en timmerkoja vid Temtsjön i Lima för, att söka arbete, vilket de också erhöllo. Klockan 3 på natten steg den äldre tattaren upp och började bråka. Då de andra i kojan sade åt honom att vara tyst och gå å lägga sig, drog han upp en laddad revolver, varefter han befallde de innevarande att ligga stilla, annars skulle han skjuta. Som de andra ej hade några vapen till hands, måste de åse hur tattarna tillgrepo åtskilligt av kojans tillhörigheter och därefter försvunno.

2010-12-18, 15:11
Svar #16

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1925-08-29, s. 1:
 
Ett blodsdrama
På landsvägen
vid Laholm.

-  
Tattarna råkade i handgemäng efter marknadsbesöket.
-
EN AV DEM BLEV LIGGANDE KNIVSKUREN, OCH FÖRBLÖDDE.
-
Falkenberg, torsdag. (TT.)
Ett tattardåd ägde rum vid tiotiden på onsdagsaftonen å landsvägen utanför Susegården i Kvibile socken.
     Ett sällskap tattare, som kom från Laholms marknad, råkade i handgemäng, varvid tattaren H. Nilsson från Falkenberg svårt knivskar tattaren Hjalmar Karlsson från Vinberg. Den knivskurne blev liggande på landsvägen en lång stund utan att någon tog någon notis om honom, varför han låg och förblödde och när man skulle ta sig an honom var han redan död. Han hade fått pulsådern å ena armen avskuren. Ett ögonvittne uttalar en misstanke att Nilssons hustru avlossat ett revolverskott mot Karlsson. Karlsson var 32 år gammal. Dråparen är i 55-års åldern.

2010-12-18, 15:46
Svar #17

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1916-08-08, s. 5, under rubriken Landet rundt.:
 
En riktig hedning.
Kronolänsmannen i Örkelljunga har för cyckelstölder häktat tattaren Nils Oscar Persson.
     Den häktade, som är 30 år gammal, kan hvarken läsa eller skrifva och är hvarken döpt eller skrifven någonstädes. För att ha ett namn har han själf kristnat sig till Nils Persson. Han säger sig ej veta af några anhöriga.
----------
 
Är denne Nils Oskar Persson känd sedan tidigare?

2010-12-18, 16:16
Svar #18

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1911-10-06, s. 4, under rubriken Sverige rundt.:
 
Ingen klarhet i Östmarksmordet. Fjortonde ransakningen i Östmarksmordet hölls i måndags i Torsby. De häktade nekade fortfarande. Efter förhandlingarna höll rätten enskild öfverläggning och resolverade, att de häktade A. Olsson, M. Mårtensson och tattaren Fr. Karlsson skulle frigifvas och deras sak ställas på framtiden.
     M. Olsson i Djupdammen och hans hushållerska Greta Mårtensson tilltalade för mened, frikändes.

2010-12-19, 13:36
Svar #19

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1897-01-19, s. 3:
 
Ett tattarmord begicks den 26 dec. å torpet Rökås under Risa i Gunnarsjö, Elfsborgs län, då  efter gräl och slagsmål tattaren And. Pettersson å nämda torp till själförsvar med en bössa nedsköt tattaren C. Carlsson Severin. Pettersson är häktad.

2010-12-19, 13:59
Svar #20

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I Östgötaposten 1897-01-15, s. 3:
 
Tattardråp i Mark. Tattaren Anders Pettersson från torpet Rökås under Risa i Gunnarsjö, Elfsborgs län, har häktats för dråp af en annan tattare Karl Karlsson Severin.
     På eftermiddagen den 26 December kom den häktades broder Oskar Pettersson jemte Karl Karlsson Severin och hemmansegaren Pelle (tillnamnet obekant) i Risa på besök hos den häktade i dennes hem i Rökås. Derunder uppstod gräl och slagsmål mellan Oskar Pettersson och Karl Karlsson Severin samt Pelle i Risa, hvarunder den sistnämnde blef svårt misshandlad. Vid den häktades försök att freda Pelle i Risa för misshandel vände sig de båda tattarne mot den häktade samt öfverföllo honom med slag och sparkar. Den häktade flydde in i sin kammare, förföljd af Karl Karlsson Severin, som hade en fällknif i handen. I kammaren tog den häktade för att freda lifvet en bössa och sköt på Karl Karlsson Severin, som träffades i nedre delen af ansigtet och nedföll död.
     Under tiden hade Pelle i Risa och Oskar Pettersson flytt.

2010-12-19, 16:37
Svar #21

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1906-06-22, s. 2, under rubriken Sverige rundt.:
 
Häktad dråpare. Den för delaktighet i dråpet å tattaren K. O. Johansson efterlyste G. Petersson häktades i måndags i Ljusdal. Petersson nekar.

2010-12-19, 18:31
Svar #22

Lena Eriksson

En liten fråga, alla dessa inlägg ur diverse tidningar, är de tagna ur Svenska digitaliserade dagstidningar?
 
Som finns tillgängliga för oss alla?

2010-12-19, 19:41
Svar #23

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
Hej, Lena!
 
Ja, de flesta av alla dessa inlägg, åtminstone från mig, är direkt tagna ur Digitaliserade svenska dags- och veckotidningar.
 
Det är Kungl. biblioteket (KB) - Sveriges nationalbibliotek som påbörjat en digitalisering av svenska dagspress och som bedrivs i projektform. Observeras bör, att tjänsten är en betaversion, d.v.s. under utveckling, och denna söktjänst är gratis och tillgänglig för alla, sök här: http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/about.html
 
 
Lycka till i sökandet, Lena!
 
Mvh
 
//Peder
 
(Meddelandet ändrat av Calixius 2010-12-19 19:52)

2011-01-15, 21:00
Svar #24

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Norra Skåne 1887-07-12, s. 2, under rubriken Rättegångs- och Polissaker.:
 
Engelholms Rådstufvurätt
Den 11 Juli 1887.
Tattaren Gustaf Aug. Carlsson från Broddarp af Ingelstads socken stod i dag tilltalad af allmänne åklagaren för det han sistl. stortorgdag den 5 dennes å allmän gata ridande farit våldsamt fram, illa handterat ett hästkreatur, varit öfverlastad och fört oljud samt varit våldsam mot polis, oqvädat och slagit dem. Svar. erkände till en del angifvelsen och förklarade att han varit berusad att han ej visste hvad han gjorde och sade sig ej hafva för vana att skrika och föra oljud då han var full.
     Fyra vittnen vitsordade hvad som i angifvelsen förekom.
     Carlsson uppgaf sig vara född i Wimmerlöf af ogifta Cecilia Widriksson den 19 febr. 1860.
     Af polisunderrättelserna framgick att Carlsson varit straffad för tredje resan stöld och att han saknar medborgerligt förtroende till den 24 februari 1897. Åklagaren yrkade ansvar å svar och afgaf rätten efter öfverläggning utslag deri Carlsson dömdes att för samtliga förseelserna böta tillsammans med 90 kr. och särskildt för misshandel å vaktkarlen Melander till 1 månads fängelse samt i brist på tillgångar till böternas gäldande ytterligare 12 dagars fängelse.
     Sv. blef, enligt önskan, stäld på fri fot, men förklarade sig missnöjd med domen.

2011-02-05, 15:59
Svar #25

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Kalmar 1900-04-06, s. 2:
 
Häktad hästtjuf. Såsom misstänkt för att förliden höst hafva stulit ett par hästar från en bonde i Kristvalla socken har i Malmö anhållits tattaren F. Pettersson i Hofterup, bekant från Björnahusmålet, i hvilket han sökt förmå ett par vittnen att afgifva falsk förklaring. Han nekar till stölden, men erkänner, sedan bevis nu förebragts, att han afyttrat den ena hästen, hvilken han påstod sig ha köpt af en obekant person, skrifves till Ystads-Posten.

2011-02-05, 16:31
Svar #26

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1859-04-23, s. 1, under rubriken Inrikes.:
 
Göteborg. Från Grebbestad skrifwes under den 10 April: För några weckor sedan fanns straxt härwid i ett stenrös skelettet af en större person; i främre käken fattades twå tänder, möjligen minne efter ett brott. En äldre man här påminner sig såsom ung hafwa hört, att många år förut, wid ett marknadstillfälle, skulle en man, Ros eller Rosengren, af tattarefolket ha spårlöst förswunnit, tilläggande: säkerligen ha skojarne sjelfwa lagt honom der. Då en sägen ju finnes, att af kringwandrande zigenare eller tattare ingen weterligen dör eller begrafwes, är detta fall måhända ett bidrag till samma historia.

2011-02-06, 13:21
Svar #27

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 18:07
    • Visa profil
I tidningen Dalpilen 1901-08-16, s. 3:
 
Tattarlif i Småland.
Omkring en half mil norr om Vernamo utmed Hörlevägen ligger å Vellerstens egor ett litet grått torp, som uti kyrkoboken nämnes Furulund. I dagligt tal kallas det rätt och slätt Rackarns.
     Detta föga vackert klingande namn har stället fått, säger Amål. Alleh., emedan därstädes från tidernas gryning bott s. k. vallackare.
     Nu är det släktet visserligen utdödt, men afkomlingar af detsamma bygga ännu och bo i Furulund.
     Den familj, som nu dväljes därstädes, är dock i allmänhet stillsam och själfva låta de sällan några excesser eller något öfverdåd komma sig till last.
     Gamle Östergren, som är caput familiæ i Furulund, ser ut såsom en patriark och hans hustru såsom en fridsam och ärevördig matrona. Men huru det är, flyter det dock vandringsfolks blod i deras ådror. Hettas det därtill någon gång upp af brännvin, svallar det lätt öfver.
     Och komma tattare vägen fram, finna de alltid ro och tillflykt i Furulund, hvilket är ett verkligt och eftersökt hotell för sådana slags resenärer.
     Särdeles när kräftfisket börjar, pläga vissa tattarfamiljer draga ner till Furulund och med framgång idka det fisket uti den förbiflytande Lagan. De fångade kräftorna varda då alltid i Vernamo förvandlade uti brännvin, och sedan ställes det till gillen i Furulund, öfverdådiga gillen, fria från all slags etikett och konvenans.
     Men andra vägfarande oroas aldrig af gästerna i Furulund. Karlar med mörka och trotsiga ansikten ligga där ofta och sofva i skogskanten vid stugan, och kvinnor med korta kjolar och bara ben hvila i lättjefulla ställningar vid stuguknuten, gloende fräckt på förbipasserande. Men de ofreda vanligen ingen, som vill vara i fred.
     Sins emellan huggas de dock ibland.
     I förra veckan var det storfrämmande i Furulund.
     Den bekante Johan Hinrek från Grytås var bland andra därnere med familj.
     Där blef kräftmete och slutligen i fredagskväll ett stort gille medelst bortåt 30 liter brännvin. I början var det frid och fröjd och fruntimmer. Man drack gök och torrsupar så att det stod härliga till. Man sjöng och omfamnade hvarandra. Och själfva mor Östergren på stället vardt slutligen så lifvad, att hon klädde af sig i bara linnet och trädde dansen inför Östergren och gästerna lik en ny Herodias dotter.
     Det var hej hos Rackarns i den natten.
     Men ormen smög sig snart in uti denna lustagård i Vellerstens skog.
     Johan Östergren, husfadrens son, blef ordkäftandes med sin käre fader och dängde ur sig opassande ord.
     - Du ska' veta hut och uppträda höggligt imot far din, förmanade den ärevördige Johan Hinrek ifrån Grytås.
     Det tåltes inte mer.
     Johan Hinrek fick ett nyp af Johan Östergren.
     Då blef den förre arg och sa:
     - Törs du gå mä' mej ut?
     - Dä' törs ja'! genmälde Johan Östergren.
     Och karlarne gingo ut till envig.
     Så fort de hunnit utanför dörren, nappade Hinrek upp sin knif och gjorde ett dråpligt kejsarsnitt på Östergren, ett snitt omkring tre centimeter djupt och ganska långt i ljumsken. Men den skurne var i alla fall icke värre vid sig, än att han efter operationen kunde tilldelade operatören ett par kraftiga slag i skallen med en stake. Se'n stöp han dock.
     Och så vardt det en blodig ända på kräftgillet i Furulund den natten.
     Bud gick efter fjärdingsman Storm i Ekeviken - och denne kom såsom en cyklon. När sol rann upp, hade kronolänsman Essen-Möller Johan Hinrek i sitt våld och sjukhuset den skurne i sitt sköt.
     Såret lär vara ohyggligt och af lifsfarlig art, hvadan Johan Hinrek fick fara till Jönköping i stället för till Grytås.

2011-02-07, 08:25
Svar #28

Utloggad Fritz Rosendahl

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 298
  • Senast inloggad: 2020-03-28, 08:33
    • Visa profil
Tro inte på allt som står i tidningen.
Johan Hinrek dog redan 1874, men det handlar om hans son Johan Alfred (Alrik)

2011-02-24, 09:45
Svar #29

Utloggad Karin Uhrvik

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 742
  • Senast inloggad: 2020-04-01, 22:34
  • Karin Uhrvik
    • Visa profil
I Estniska infanteriregementet under överste Johan von Campenhausen finns under åren 1689-91 några soldater som betecknas som zigenare i kapten Carl Gustav von Löwenburgs kompani, mönstrat i Riga.
1689
nr 30 Daniel Hanson, 27 år, har tjänat 8 månader (fol. 259)
nr 32 Jurgen Christopherson, 22 år, har tjänat 7 månader (fol. 259)
nr 71 Elias Andersson, 35 år, har tjänat 5 månader (fol 261)
nr 103 Ludwig Alexander, 25 år, har tjänat 10 månader (fol. 263)
nr 105 Erich Hanson, 27 år, har tjänat 10 månader (fol. 263)
nr 108 Axel Andersson, 24 år, har tjänat 7 månader (fol. 263)
Alla ser ut att ha blivit antagna i Finland
 
1690
Det året finns inga personuppgifter och alla har ett nytt nummer: Daniel har nu nummer 27, Jurgen nummer 32, Elias nummer 70, Ludwig nummer 67, Erich nummer 104 och Axel nummer 107 (fol. 496r och 497)
 
1691
Är fältmarskalken Jacob Johan Hastfer regementets befälhavare.
Ludwig och Erich finns inte längre kvar
Daniel Hanson och Jurgen Christopherson ska kasseras (fol. 287r) och för Elias Andersson (fol. 288r) och Axel Andersson (fol. 289) står att de är absens (frånvarande) och ska kasseras.
 
Källor är Krigsarkivets rullor (SVAR)
SE/KrA/0022/1689/10 (1689), SE/KrA/0022/1690/5 (1690), SE/KrA/0022/1691/12 (1691)

 

Annonser





Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna