Feminina ändelser på latiniserade släktnamn

[Markus Gunshaga]

Hej!
 
Jag har en fråga angående feminina ändelser på latiniserade släktnamn. När klockaren Johannes Wigius' dotter gifter sig i Landskrona 1745 antecknas hon till exempel i vigselboken som Anna Christina Wigia, och stadskomministern Ahasverus Rafenius' döttrar skrivs med ändelsen Rafenia när de gifter sig på 1770-talet.
 
När fortifikationskassören Jacob Rafenius' döttrar är faddrar åt sin systers barn i Malmö 1779 och 1782 kallas de ständigt Jungfru Rafenia medan deras mor kallas Rafenii fru, alltså helt enligt latinska språkregler. Däremot kallas deras yngsta syster aldrig Rafenia (vad jag kan se), utan Rafenius.
 
Var ska man sätta gränsen för vilken form man ger damer med latiniserade namn? I början av 1700-talet skulle det vara otänkbart att låta prästdöttrar få överta sin fars maskulina form av släktnamnet, på samma sätt som det skulle vara otänkbart att inte låta dem göra just detta i början av 1800-talet. Kanske det är en smaksak, men någonstans under 1700-talet finns det uppenbarligen en ganska otydlig gräns.
 
Mvh, Markus

[Göran Stenberg]

Latinet börjar få en svagare ställning under frihetstiden - när Vetenskapsakademien bildas 1739 väljer man svenska som vetenskapsspråk - och under gustaviansk tid anses det nog gammalmodigt och pretiöst med femininformerna av latiniserade släktnamn.
Själv brukar jag normalisera alla släktnamn rakt av och använder alltid maskulinformen. Är det för djärvt?

[Ingela Martenius]

Jag tror det skiljer sig åt en del över Sverige också. Och individuellt naturligtvis.
 
Själv normaliserar jag inte utan skriver den form som mest verkar ha använts - jag brukar också göra en anteckning om förekommer också som .... Jag tycker det är en kul detalj med femininformerna; det är ju för övrigt exakt samma som femininformerna av patronymika, och dem normaliserar vi ju inte förrän personerna själva gör det (eller ja, prästerna gör det).
 
Ingela