Latiniserade namn

[Bertil Sundin]

Hej namngrubblare!
Jag har en fråga om hur ni behandlar latiniserade namn; främst hos prästerskapet. Ett exempel på vad jag menar är prästdottern Carin Olofsdotter Arnesia, vars far hette Olof Arnesius. Här är namnet böjt efter genus, vilket ju gör namnen lite speciella. Ett annat exempel hos prästerskapet är deras patronymikon som i vissa fall latiniseras; Dominicus Nilsson Warg blir Dominicus Nicolai Warg ex.vis. Här är det ju verkligen risk att efternamnen staplas på varann!

[Håkan Skogsjö]

Eftersom det rör sig om skrivkunniga personer tycker jag det bästa är att försöka hitta deras namnteckningar och försöka följa deras eget skrivsätt. Jag har bland mina förfäder en präst vid namn Andreas Darelius (1680-1735), som i herdaminnet och annan tryckt litteratur kallas Andreas Johannis Darelius. Själv skrev han sig dock Andreas Darelius, och den namnformen tycker jag följaktligen man ska använda. Hans far skriver jag däremot Johan Andersson Darelius, eftersom det var den namnform han själv använde.

[Lars Nylander]

När det gäller präster bör man dock se upp! I officiella sammanhang valde prästen troligen att använda en latiniserad form, t.ex. Olaus Erici Montén - en mer lärd form -, när han skrev under ett brev, medan han i vardagligt tal troligen kallades enbart Olof Montén.

[Lars Nylander]

Jag kanske går utanför ramen för denna diskussion nu, men jag uppmanar till att  normaliserad stavning  skall användas även i namn där latinska namn ingår - d v s Karin Olofsdotter Arnæsia och inte Carin ...!

[Håkan Skogsjö]

Hej Lars. Har du några konkreta exempel på att prästen Olaus Erici Montén i vardagligt tal kallades Olof Montén? Och vad menar du vardagligt tal? Åtminstone på 1600-talet omtalades väl präster oftast som herr Olof. Men för den skulle hette han ju inte herr Olof. Så det vore intressant att få höra ett något mer utförligt och underbyggt resonemang kring hur du ser på detta.

[Carl Szabad]

I Ångermanland var det på 15- och 1600-talen vanligt att prästen själv upprättade tiondelängderna. Där kallade han sig själv, om han hade eget hemman i socknen, för Per Nilsson (normerat), men han skriver ändå under längden med Petrus Nicolai. Det är uppenbart att han själv valde namnform efter sammanhanget, som bonde var han Per Nilsson och som präst Petrus Nicolai.
 
I boskapslängderna, som upprättades av landsskrivaren, skrivs han vanligtvis Herr Per, uppenbarligen vad han kallades av andra.

[Lars Nylander]

Jag uttryckte mig kanske litet hastigt ovan. Jag har en pärm med ca 150 sidor med kopior av brev från privatpersoner till domkapitlet rörande Monténs uppträdande i olika sammanhang tiden 1715-1735. I dessa förekommer hans namn på många ställen. Jag skall undersöka saken närmare när jag är på samma plats som förutnämnda pärm, d v s Härnösand och nästa vecka.

[Lars Nylander]

Jag har gått igenom breven och funnit att privatpersoner med få undantag kallar Montén Herr Olof Monten i brev, medan han själv skriver under brev Olaus Monten. Ett undantag är brev skrivna på latin, där namnet latiniserats. Källa Uppsala domkapitels arkiv EV:126:1 sid 212-757, Uppsala landsarkiv.

[Bertil Sundin]

Tack för synpunkterna. Det verkar finnas några olika varianter, jag får väl se hur jag gör.

[Jojje Lintrup]

Tillåt mig tycka att valet mellan latiniserat eller vanligt svenskt namn är något av en petitess. Oavsett vilket man väljer, väljer man rätt, eftersom det ändå betyder exakt samma sak! Det som är avgörande i detta fall är, enligt mitt förmenande, att man är konsekvent och undviker att blanda (man kan naturligtvis vara konsekvent i att ange båda namnen hos alla).
Vad gäller hur namnen brukades, kan man väl tänka sig att det var olika från person till person, från trakt till trakt. Man skulle gott och väl kunna jämföra med dagens bruk av smeknamn - som förmodligen också användes då för tiden utan att vi vet hur... Man är i så fall Lasse med en del, Lars med andra, Pappa med sina barn, osv.

[Jojje Lintrup]

Jag vill tillägga att inlägget ovan gäller namn och patronymikon. Latiniserade släktnamn, eller de tillnamn man lade till sitt patronymikon när man skrevs in i skolan eller dylikt, anser jag ska anges i handlingarna.

[Bengt Svensson]

Jag funderar på hur man skall normalisera detta exempel som är taget ur Karlstads Stifts Herdaminne
Fader: Hans Iser
Barn: Johannes Johanni Iser
 
Johannes heter han Johannes Hansson eller Johannesson eller kan han rent utav ha hetat Hans Hansson, om jag inte går till källorna (Födelseböcker och Hfl m.m ) skall jag då låta bli att normalisera?

[Carl Szabad]

Bengt! Det där är ett av de knepigaste exemplen, men Johannes är latinformen och Johan/Hans de svenska formerna. Jag brukar rekommendera den som undrar att undersöka hur de skrev sig själv. När det gäller präster är ju den saken ganska enkel, eftersom de alltid skrev under åtminstone tiondelängden för socknen, men säkert finns namnteckningar under många andra handlingar också. Och hade han en gård i socknen står han säkert i tiondelängden som Hans Hansson på den, men undertecknar samma längd med Johannes Johanni. Hur han benämns beror således även på i vilket sammanhang han är omnämnd.

[Mikael Wikman]

Johannes blir i genitivus Johannis. Hans Hansson blir alltså på latin Johannes Johannis.

[Carl Szabad]

Mikael! Jag ber om ursäkt för mina bristande kunskaper i latin, jag har enbart gått på vad prästerna själv brukar kalla sig. Men det stämmer, genitivformen -is förekommer även om den av någon orsak är ovanligare, åtminstone inom vårt intresseområde Norrland.

[Mikael Wikman]

Carl: Aha! Det visste jag inte. Låter märkligt, eftersom Johannes skall böjas i likhet med tredje deklinationens likstaviga undergrupp (i min grammatika med typordet civis, -is). På grund av gymansialreformen läser man numera karaktärsämnen (för min del latin med allmän språkkunskap) i blott två år, eftersom det första året skall vara gemensamt inom respektive program, varefter man väljer gren inför åk 2. Så jag fick bara läsa latin i två år istället för tre, varför vi endast sporadiskt hann studera medeltidslatin och inte alls hann beröra nylatinet; undervisningen var till största delen koncentrerad på Cæsars, Catullus' och Plinius' latin. Det är inte alls omöjligt, att namnet någon gång har transformerat och bytt deklination. Johanni vore dativ enligt tredje deklinationen, men förvisso genitiv enligt andra deklinationens maskuliner (typord servus, -i). Men orden tillhörande den deklinationen slutar, med några få undantag, på -us, däremot aldrig på -is eller -es (man skall aldrig säga aldrig, men jag har åtminstone aldrig sett något sådant).
 
Beträffande norrländskt prästerskap är det Du, som är experten, men det vore intressant att veta anledningen till att prästerna tydligen skrev Johannes som Johanni och inte Johannis i genitiv.

[Carl Szabad]

Mikael! Med tanke på att mina huvudämnen var matte, fysik, kemi och biologi med engelska, tyska och franska som språk så blev det inte så mycket tid över sen för latin.
 
Jag ska ta ett exempel på en norrländsk präst som herdaminnesredaktören Leonard Bygdén kallade Petrus Oestani (Blanck). Så har han dock aldrig själv kallat sig, utan under sin ämbetsperiod i Torsåker 1568-1594 skrev han sig omväxlande Petrus Austeni (vanligast), Petrus Augustini eller Petrus Æstani (enstaka) när han undertecknade längder eller kvitton. Som bonde i Österhammar skrev han sig dock Per Estensson eller Östensson, medan landsskrivaren kallade honom Herr Peder, Herr Per eller Herr Peder Augustini. Någon större ordning råder således ej vad gäller prästers namn. Men å andra sidan hinner man se flera olika namnformer även för vanliga bönder under deras livstid.

[Mikael Wikman]

Carl: A - en av mina förfäder!
 
Vad som i huvudsak fångade mitt intresse med exemplet Hans Hansson ovan var, att latiniseringen inte böjes enligt den deklination man rimligen kunde ha förväntat sig (tredje deklinationens likstaviga undergrupp; Johannes Johannis vore sålunda det grammatiskt mest korrekta), vilket dock är fallet med exemplet herr Peder i Torsåker; alla hans latinska patronymika böjes efter rätt deklination (andra deklinationens maskuliner), även om Augustini nog kan tyckas vara en väldigt långtgående latinisering av Östensson.

[Carl Szabad]

Mikael! Jag ger mig! Du har naturligtvis helt rätt vad gäller genitivformen Johannis. Jag har nu granskat 15- och 1600-talsprästerna och inte hittat något avsteg från den regeln. Slarvigt av mig!

[Amelie Alfredsson]

Hej!
Jag är ganska ny inom släktforskning och det är första gången jag besöker detta forum. Mycket trevligt!
Jag har också grubblat på det här med latiniserade namn. Vad ska man kalla barnet på denna sida: GID 387.23.55400 (gå gärna in och titta)?
d. 1 Octobr. föddes och d. 2 ejusd. döptes Bonden Petter Ericsson och hust. Catharina Vastesdr i N. Fillinge nomine Petter...
Ute i kanten står det helt klart Petrus och i texten Petter. Ska jag skriva in namnet Petrus eller Petter i mitt släktforskningsprogram? Jag vet inte vad han kallades senare i livet då detta barn är en äldre bror till en av mina anor, som jag inte lyckats följa framåt i tiden.
 
Det är likadant med barnet ovanför. Ute i kanten står det Andreas, i texten kallas han Anders.
 
Hur gör ni andra när ni stöter på såna här fall?
 
//Amelie

[Tommy Andersson]

Amelie:
 
Utan att kunna titta på Genlinebilden skulle jag säga att du ska kalla honom Petter. Det varierar över tid och socknar men vissa präster gillade uppenbarligen de latinska mer högtidliga formerna. En Lars skrevs in i dopboken som Laurentius, en Olof som Olaus etc.
Skulle nog spontant ha svarat Per på din första fråga men jag ser ju att fadern också heter Petter så Petter är nog korrekt i det här fallet.
 
mvh Tommy