ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Utdöda ord  (läst 1730 gånger)

2013-10-21, 17:00
läst 1730 gånger

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6927
  • Senast inloggad: 2021-04-19, 16:22
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Titel:  Östgötaposten  
Datum:  1902-11-14  
Sida 4

 
Ordens död.  
 
Ur en uppsats i Nordisk Tidskrift af prof. A. Norren,  
 
Med tanken ordet föds på mannens läppar och med den dör det ock. Lika visst som vi icke begagnat orden bakladdningsgevär, bessemerstål, metersystemet, järnväg, telefon, fonograf, symaskin m. fl., innan de därmed betecknade intressanta företeelserna uppenbarat sig i vår verld - lika visst begagna vi icke, annat än vid antikvariska uppvisningar, sådana som t. ex. denna uppsats, ord som beteckna saker och förhållanden, som ej längre existera. Häri hafva vi den första och påtagligaste orsaken till vissa ords utdöende. Stendöda äro därför galder ett slags trollsång, käfser en gift träl, gläfja ett slags spjut (jfr glafven), liksom frånsedt museiförevisningar och kulturhistoriska arbeten, armborstet och hillebarden, örtugen och galejan; endast halfdöda de först nyligen ur bruk komna laddstaken och ljussaxen, timglaset och riksdalern.  
 
Men naturligtvis kunna de, om ock med någon annan innebörd än fordom, ånyo uppstå till lif, om någon ny sak uppträder, lämpad att uppbära det gamla namnet, liksom ju ingenting hindrar, att de på grund af ätternas utslocknande utdöda familjenamnen Gyllenkaschett, Nötebom, Solenblomma och Lorfvensköld återupptagas af någon Andersson eller Pettersson, som finner dem tilltalande eller annars lämpliga. Men en sak behöfver ej hafva kommit alldeles ur bruk, för att dess språkliga uttryck skall dö ut. Det behöfs blott, att den så mycket ändrat sin karaktär, att det gamla ordet icke mera befinnes motsvara sitt ändamål. Tempel och andra heliga platser hafva vi ju alltjämt, men de kunna icke skickligtvis benämnas med de gamla hedniska termerna vi och harg, som därför blott fortlefva såsom etymologiskt obegripna ortnamn, och vår gudsdyrkan har nu former, som man icke utan att häda kan beteckna såsom blotande. Den nutida kloka gumman skulle med afsky visa från sig den giftblandande löfjerskans titel. Järnplogen är tillräckligt olika den gamla årdern eller ärjekroken af trä för att ej kunna inrymmas under samma benämning. Altanen och balkongen kunna icke värdigt uppbära den pittoreska svalens gamla namn. Och ehuruväl den nutida pigan ofta tordo i sak föga skilja sig från en medeltida ambot, så anstår dock denna gamla trälinnebenämning icke hennes fria väsen, som i våra dagar äfven håller på att rata den redan väl mycket underklassfärgade termen piga för att annektera den ursprungliga adliga titeln jungfru, som i sin tur väl en gång kommer att af liknande anledning aflösas af fröken.  
 
Äfven om saken alldeles oförändrad består, kan emellertid namnet dö ut, emedan intet egentligt behof däraf vidare förefinnes. På en tid, då familjebandet ännu var det sociala lifvets a och o, var det ytterst praktiskt att hafva sådana korta, sammanfattande uttryck som fädgar far och son, mödgor mor och dotter, mödgen mor och son, fädringar och mödringar släktingar på fäderne-, resp. mödernesidan. Numera, i den individuella själfhäfdelsens tidehvarf, känner man föga behof af dylika konglomeratnamn, utan talar, när så skall vara, om far och son o. s. v. hvar för sig. Dock fortlefver ännu ordet föräldrar och kommer väl att så göra, så länge nordens fransmän i motsats mot söderns känna sig behöfva ordet hem, för hvilket franskan ju saknar ett enhetligt uttryck liksom föräldrar. I sammanhang härmed må erinras om det försvagande af intresset för släktskapsförhållandenas detaljer och nyanser, som röjer sig i sådant som t. ex. ersättandet af de gamla orden bryllingar bröders barn och sysslingar systrars barn med det allmännare och neutrala syskonbarn eller kusiner; så att de gamla uttrycken, där de öfverhufvud ännu användas, få beteckna, det senare kusiners barn, det förra kusiners barnbarn. Dock ha vi ännu kvar de speciella orden farbror och morbror, faster och moster, under det att fransmännen äfven härvidlag hunnit längre, jag vill icke säga i utveckling utan i afveckling, i det de sammanslagit det förra ordparet i sitt onkel, det senare i tant.  
 
En bråd död kan emellanåt drabba ett ord på grund af menniskors medvetna och godtyckliga vilja samt deras makt att genomdrifva densamma. På så sätt har höga vederbörandes maktspråk ersatt Bogesund med Ulricehamn, Volgsjön med Vilhelmina, Tingvalla med Karlstad, Vanås med Karlsborg o. s. v. I de Lavals patentbref af 1878 presenteras det nyskapade ordet gräddskummare, men i ett något senare patent ändrar uppfinnaren af egen maktfullkomlighet detta till separator, och därmed var gräddskummarens dagsländelif ändadt.  
 
Men liksom i menniskolifvet så är inom språklifvet dödsfall sådana som de hittills behandlade - genom olyckshändelse eller afsiktligt mord - i det stora hela sällsynta och något gammalmodiga.  
 
Ett vanligare och tidsenligare dödssätt är, som vi veta, att så småningom ihjälpinas under kampen för tillvaron i konkurrensen med lyckligare utrustade likar. Dessa likar heta i språkverlden synonymer d. v. s. ord med ungefär samma betydelse, men ofta med ganska olika stil, färgläggning, känsloton, stämningsvärde, hur man vill kalla det.  
 
Ogynnsammast ställa sig härvidlag lifsvillkoren för inhemska yrkes- och facktermer. Vetenskap och konst äro ju mer än annan mensklig verksamhet internationella, och i öfverensstämmelse därmed äro den lärde och andra fackmän liksom ock den mångsidigt bildade mer än andra kosmopolitiska i sitt språkbruk. Då nu detta helt naturligt på det ifrågavarande området blir normgifvande för den mindre fackmessigt eller mindre mångsidigt bildade, så blir följden, att vid konkurrensen mellan en inhemsk, mera folklig, och en kosmopolitisk, mera yrkesmässig, term den senare i regeln afgår med segern.  
 
Därför har, först inom det lärda skrået, sedan hos andra, sådana ord som dagtal och döme ersatts af de latinska datum och exempel, och det gamla med läsa sammanhängande läst - vi säga nu evangelietext - lefver endast kvar i det drastiska och väl allmänt missförstådda ordstäfvet om presten, som slog käringen med lästen. Läkarne ha lärt oss att utbyta kallosot och mullög mot de tysk-latinska feber och bäcken. Tyskbildade militärer ha infört trumma och jakt i stället för bamba och vede. Handtverkare af hanseatisk börd eller åtminstone skolning ha för länge sedan förtyskat våra flesta yrkestermer: brännesten har vikit för svafvel, er (jfr ännu erg) för koppar, görsim för klenod eller smycke, let (jfr ljuslett) för färg, brok (jfr maken till broken) för byx, vrång för spant, vindöga för fönster o. s. v.
 
Vi lämna nu de fall, då segern vunnits af utländska legotrupper eller medelst främmande subsidier, för att taga i skärskådande en faktor, som i kampen för tillvaron spelar en nästan lika viktig roll som den råa styrkan, nämligen skönheten. Vid det naturliga urvalet har som bekant den fula individen relativt små chancer. Detsamma gäller om ett fult ord. Till fula ord höra först och främst sådana, som väcka obehagliga idéassociationer. Vi förstå utan närmare utredning, hvarför pottomakaren nu för tiden heter krukmakare, och hvarför Apostlagärningarnas 16 kap. 16 vers icke längre talar om en tjänsteflicka, som skaffade sina herrar mycken af1ing, utan ersatt detta ord med inkomst.  
 
Herden och vallgossen vilja ej längre heta fägömmare och fäpilt, sedan deras kamrat vallhunden lagt bort sitt så missbrukade gamla namn fähund och själfva deras klienter nu föredraga att
tituleras kreatur framför att konkurrera med diverse godt folk om benämningen .  
 
Adjektivet skam har vikit för kort, dels af samma skäl som de ofvan omnämda stunt och stackot, dels väl ock emedan det lät illa. Mässesärken har ersatts af mässkjortan, emedan särk på grund af kvinnligt pryderi blifvit betydligt mindre presentabelt än skjorta.  
 
Såsom fula eller åtminstone simpla betrakta vi vidare sådana ord, som vi stiftat bekantskap med, då vi befunnit oss i dåligt eller åtminstone obildadt sällskap. Ty för orden gäller liksom för menniskorna den gamla satsen: säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig, hvem du är.  
 
Träck är, trots sin ganska obehagliga innebörd, ett ganska gentilt ord. Hvarför? Emedan vi inhemtat det ur bibeln, från predikstolen och i poesi. Åtskilliga dess synonymer, som vi förnummit ur sjåarens och busens mun, gå däremot på grund af sin oförskylda fulhet en säker död till mötes och äro delvis redan alldeles bannlysta från skriftspråket. Sto är ett fint ord, emedan det omhuldas af veterinärer och andra auktoriteter, märr påminner redan något om drängstugan, och det gamla hyrsa är alldeles utdödt, förmodligen emedan det låtit alldeles för bondaktigt. Samma orsak förmodar jag vara anledningen till att exempelvis i bibelspråket Si jag står för dörren och böstar sista ordet utbytte mot klappar.  
 
Men ett ord kan gå under, icke blott emedan det väcker obehagliga idéassociationer, utan emedan det framkallar vilseledande sådana. Det är då i sin egenskap af ord, d. v. s. idéförmedlare, ändamålsvidrigt och har därför ärligen förtjänat att aflifvas. B1åman har med rätta aflösts af neger eller morjan, sedan blå upphört att betyda mörk; arvoda af arbeta, sedan arvode ej längre betyder arbete.  
 
Bland mindre viktiga dödsorsaker nämner jag särskildt ett ords svårhandterlighet. Det lider väl t. ex. intet tvifvel, att af de tre nutida konkurrenterna velociped, bicycle och cykel det sista, åtminstone om sunda förnuftet får råda, kommer att afgå med segern, ehuruväl ännu det förstnämnda torde vara det mest gängse. Men cykel har alla företräden: det är mycket kortare (både i sg. och pl. tvåstafvigt) än det fyra till femstafviga velociped(er), och det låter sig bekvämt lägga till grund för med hvarje dag allt behöfligare nybildningar såsom cykla, cyklist, cyklande, under det att velocipedist på ett allt annat än lyckligt sätt symboliserar denne resenärs snabbhet och velocipedande m. m. knappast låter säga sig.  
 
Ett annat exempel på kroppslängdens förderfliga inflytande på lifskraften ha vi väl i kampen mellan syskonbarn och kusin, som lyktat med att det förra nu väl uteslutande hafver sin varelse i allmogekretsar.  
 
Af den framställning, som nu lemnats, har man måhända fått det intrycket, att det är bäst, som sker, att i det stora hela de ord, som dött ut. icke förtjänat att fortfarande lefva, enär de på ett eller annat sätt varit utlefvade, obekväma att uppbära språkutvecklingen, stundom rent af hinderliga för densamma, och att sålunda den fria konkurrensen varit till gagn för språket.  
 
Denna uppfattning må väl i hufvudsak vara riktig, men det får icke fördöljas, att en massa fall återstå, där man dels icke kan, åtminstone på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, finna någon förnuftig grund, hvarför det ena ordet besegrats af det andra, dels måste hålla före, att ett visst ords död varit till verklig skada för språklifvet.  
 
Hvarför och till hvad gagn har t. ex. ramn (bevaradt blott i ramsvart) utträngts af korp, mjö af smal, some af ära, bröt - erinrom oss kung Bröt-Anund, vår förste till namnet kände representant för väg- och vattenbyggnadskåren - af väg, öpa af ropa, ill (jfr illa) af elak, fägen (jfr fägna) af glad, o. s. v.?  
 
Att flicka alldeles utrotat det nätta småmö, tyckes mig vårt språk snarare ha förlorat än vunnit på, och att vi ersatt det behändiga verbet håla med det långrandiga taga hål på, synes mig vara en afgjord försämring.  
 
Emellertid få vi väl trösta oss, dels med att många gåtor i detta hittills så godt som alldeles oundersökta ämne, väl i framtiden komma att få sin lösning, dels - om detta kan utgöra någon tröst - med att i språklifvet, liksom i menniskolifvet, i det hela, det långtifrån alltid går, som det rätteligen borde.  
 
Ett glädjande faktum är emellertid, att åtskilliga goda ord, som en gång dött, visat sig vara endast skendöda, i ty att de af patriotiska och konstnärligt intresserade författare med framgång återupplifvats i skrift och därifrån mången gång inträngt äfven i talet.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:86788&recordNumber=1598&tota lRecordNumber=1601
 
(Meddelandet ändrat av simson 2013-10-21 18:42)
Stefan Simander
Gamla Uppsala, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser






Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna