Äldre inlägg (arkiv) till 2003-08-04

[Gabriel LeFort]

Ett rykte jag ofta stött på är att om man har en förälder från ett annat land så talar man automatiskt det språket. Men det stämmer ju inte. Jag är halvfransman, och kan jag tala ren och flytande franska? Nej, det kan jag inte! Det beror i första hand på att min pappa, som var fransman, inte brydde sig om att lära mig det. Sedan så försökte jag lära mig det själv när jag gick i sjuan, då misslyckades jag, och samma sak hände på alla andra språkkurser jag gick in på också. Jag misslyckades. Synd. Alltid när man säger att ens pappa var fransman, så undrar alltid dessa svenskar om man kan prata franska, eller så säger de inställsamt åh, parle vous française?. De tycks bli ytterst förvånade när man till deras häpnad säger att man inte kan det. Mycket underligt. Ni som varit med om samma sak, kan ni svara?

[Sture Torikka]

Gabriel,
 
ja du, jag har ju ett finskt efternamn och jag har väl i princip nästan aldrig mött en finländare eller tornedaling som - efter att de fått klart för sig att mitt namn är Torikka -inte har tilltalat mig på finska.
 
Jag tror det kan delvis bero på någon sorts samhörighetskänsla och identifikation eller liknande.
 
Jag vet andra bekanta med andra utländska släktkopplingar som säger likadant.
Det får vi nog leva med. Det är ju inte elakt menat.
 
ST

[V. Lipetsk]

Du har rätt, mycket irriterande.

[Per Haapaniemi]

Nej tvärtom - bara hedrande.
 
Eller som min gamle far sa: Frågar man inget får man inget veta!
 
Eller som fine granne brukar säga: Det är som att vara på fiske. Man hör ett plask i vassen och nästan direkt slänger man ut sitt bete/drag i förhoppningen att få en gädda. Men det nappar inte alltid - eller kanske man upp något annat i stället. Även detta kan vara en glädje eller bli till en glädje.
 
Var glad att motparten är intresserad och har sina antennspröt ute. Sådant är bra bl a för oss som har råkat bli intresserade av släktforskning.
 
Terveisin Pekka Svansteinista - Turtolan läntinen osa.

[Gabriel LeFort]

Nåja, kanske det.

[Sture Torikka]

Jo du Turtolaan Pekka, nog är det precis så som du säger.... det är bara att hugga.
 
Ei se haita,
ST

[Stig Ronnegren]

Hej alla forskare.
Eftersom jag är Tornedaling från födelsen så
är jag inte riktigt två språkig. Meän kieli
(tornedals finskan)påminner mycket om finskan med en massa svenska ord.Så riktig finska har jag lärt mig som vuxen här söderut.
Jag kan inte skriva eller läsa finska.
När man som barn kom till någon äldre så tilltalade man alltid på finska.
Som min farfar kunde svenska men han hade den uppfattningen att bor man i byn skall man kunna finska. Annars är man bara högfärdig.
Han tilltalade barnbarnen söderifrån på svenska.
MVH Stig Ronnegren

[Gabriel LeFort]

Halkade vi inte iväg lite in på Finlandsspåret? Vi pratade om franska.

[Sture Torikka]

Gabriel,
du pratade förvisso om franska men du pratade även om ett annat faktum (vilket ju var huvudspåret i ditt inlägg): om man har en förälder från ett annat land så talar man automatiskt det språket. Men det stämmer ju inte.  
Du får nog acceptera att finnättlingar och andra utrikesbördiga avkommor kan ha likstämmiga åsikter och erfarenheter om ditt påpekande.
/ST

[Gabriel LeFort]

Jag förstår.

[Ann Little]

Hej!
Jag ar svenskfodd men bosatt i England sedan manga ar tillbaka. Vad som gor mig mycket irriterad ar nar nagon fragar do you still speak Swedish?
 
Mvh
Ann Little
 
 
P.S. Ingen av mina barn talar svenska tyvarr!

[Anne-Lee Wilson]

Hej!
 
Min pappa är född i Kroatien men jag lärde mig aldrig serbokroatiska eftersom jag inte växte upp med honom.
 
Jag är gift med en amerikan och vi har en nu 2-årig son tillsammans.
Vi lär honom både svenska och engelska.
Jag talar svenska till honom, min man engelska (eg. amerikanska.)och jag och min man talar engelska med varandra.
Vi tycker det är viktigt att vår son lär sig båda föräldrarnas språk.
 
Mvh, Anne-Lee Wilson.

[Ann Sjöberg]

Hej!
 
Min mor kommer från Tyskland. Hon utvandrade därifrån 1953 bara 18 år gammal. Hon ville aldrig prata tyska med mig utan tyckte att vi bodde i Sverige och då pratar man svenska. Fast som tur var så lärde jag mig tyska ändå. Jag var så ofta i Tyskland och tidvis så bodde jag också hos Oma och Opa innan jag började skolan. Jag är mycket glad över att jag har fått ett språk alldeles gratis. Fast när jag kom upp i tonåren så skämdes jag över mitt ursprung. Som tur var så försvann det fort.
 
Hälsningar
Ann

[Carin Arbman]

Jag anser att det är viktigt att barn med föräldrar från olika länder lär sig om såväl föräldrarna språk som kultur. Man kanske inte kan prata språket flytande, men man bör ändå kunna lite grann och känna sig relativt hemma i det landets kultur. Jag har själv både engelska och amerikanska kusiner som inte kan ett ord svenska, trots att den ena föräldern är svensk.  
 
Både min man och jag är svenska men försöker få barnen att intressera sig för olika språk tidigt. (engelska, italienska, japanska). Det är ingen avancerad undervisning eftersom de är så små ännu men de snappar upp så otroligt lätt. Det är en otrolig glädje att kunna prata olika språk och lär man sig tidigt har man vunnit mycket.  
 
Med en förälder med ett annat språk som modersmål har man en otrolig fördel. Dessutom är det viktigt att kunna prata med sina släktingar. Mina kusiner som jag nämnde ovan kan inte kommunicera med sina svenska far- och morföräldrar. Kontakten är därför minimal. Lite tragiskt.

[Ann Little]

Hej Carin!
 
Situationen för mig var att jag hade relativt lite kontakt med Sverige och därför svenska språket under 33 av de 35 år som jag bott här i England. Förutom en svensktalande finskfödd väninna, så hade/har jag inga svenskar i närheten.  
 
Jag har tre barn, men som jag nämner i mitt tidigare inlägg ovan, så kan ingen av dem svenska, förutom vissa ord och fraser. Jag försökte att tala (nästan enbart) svenska med min äldste son, men det visade sig vara alldeles för svårt, eftersom mitt äldsta barn, en dotter, inte kunde förstå vad jag sa och kände sig utesluten och litet isolerad. När min son var ungefär tre år, beslöt jag mig för att bara använda engelskan. Det fanns ju inget här som kunde hjälpa honom ( och mig ) att utveckla språkkunskaperna; inga andra som talade svenska, inga böcker på biblioteken, inga tv program o.s.v.  
 
Jag månar så mycket jag kan om mitt svenska ursprung och barnen vet mer om Sverige än de flesta andra engelskmän, men jag vill inte hålla för mycket på min svenskhet; man måste anpassa sig till förhållandena i det land man bor i, annars blir man olycklig.  
 
Mvh
Ann
 
P.S. Det lustiga var att min son alltid svarade mig på engelska när jag talade svenska med honom!

[Carin Arbman]

Ja, det är inte alltid lätt att hålla språket vid liv till vardags under många år utomlands. Engelska är ofta ett behändigt språk att använda och uttrycka sig på och många barn föredrar det. Jag är själv gudmor till en liten svensk-australisk killa i Canberra. Jag sponsrar honom med prenumerationer av Bamse, svenska ABC-dataspel, Pettsonböcker, etc. Det går hyfsat. Han förstår svenska bra, men pratar inte gärna. Det brukar bättra på sig något efter någon månad i Sverige. De reser hit på semester ungefär var tredje sommar.

[Stefan Vedeja]

Jag är svenskfödd med en filippin till far. Han har inte varit närvarande under min uppväxt så jag har aldrig lärt hans språk (Kinaraya). Jag minns tydligt under barndomen att jag gärna ville kunna, jag antar att jag så det som ett sätt att försvara att jag faktiskt såg ut och hette något som andra tyckte var annorlunda.
 
Nu som vuxen när jag fortfarande samma längtan att lära språket, men mer pga att jag ser mina filippinska syskon och deras barn osv, och så gärna vill vara lite mer närvarande i kontakten med dem. Om jag dessutom kunde erbjuda min 2-åriga dotter möjligheten att lära sig vore det pricken över alla i:n.
 
Jag har köpt mig lite språklitteratur och ett nybörjarprogram till datorn men det är svårt att lära sig ett väsenskilt språk med de dagliga sysslorna hängande över sig! Alla föräldrar med multipla modersmål: LÄR ERA BARN ALLT NI KAN! Kan du två språk kan du uttrycka din glädje och sorg dubbelt så bra, det är min fasta tro.

[Olof Almkvist]

Hej Ann Little  
 
Jag har en god vän som har fått den förmånen att få lära sig detta språk därför att vännen är en lärare i engelska modersmålet samt att hennes dotter är lärare i svenska språket. Det är tydligen viktigt att man börjar tidigt med inlärningen från början. så att man kan få det att gå ihop språkligt sett. Men det finns ett aber [men på tyska]. Den svåra konsten att skilja det språkliga delarna så att det språk som just då talades är det som pratas vid detta tillfället.  
 
Samt den nedanstående historia som inte tillhör diskusionen men det kan vara en rolig historia att klämma in i tiden.
 
Vid ett tillfälle hände följande var att en kamera gick sönder så att den som kunde samt en som ägde kameran inte kunde landets språk och den kameraverkstadsägare som kunde bara tala det tredje språket,Men alla förstod varandra väl eftersom det var ett specifikt problem därför att det handlade om en speciell händelse som slutade lyckligt enl. en fjärde person som var med men inte deltog i samtalet. Och han kunde alla tre språken väl.

[Ann Little]

Hej Olof!
 
Det var en kul historia; den visar tydligt att man kan övervinna språkbarriärerna i vissa sammanhang!    
 
Mvh
Ann

[berit nightingale]

Jag har ett barnbarn,15 månader, som har svensk  
pappa, amerikans mamma, koreansk mormor. Alla tre  
språken talas omkring henne varje dag. Än så  
länge säger hon mest muu och mjau och voff. Det  
ska bli intressant att se om det blir något mera.  
.
 
Berit.

[Ann Little]

Hej Berit!
 
Det blir säkert mer och då gissar jag att det blir på engelska om hon bor i Amerika. Hon säger ju 'voff' och det är väl (nästan) engelska (woff)för heter det inte 'vov' på svenska? Eller minns jag nu alldeles galet?
Det skulle vara roligt att få höra hur det går; kanske du kan återkomma längre fram?!  
 
Mvh
Ann

[Jojje Lintrup]

Som den vanliga kärringen motvalls, ska jag berätta att när jag kom till Sverige och inte kunde ett enda ord på svenska, så envisades ändå min svenske far att prata med mig på spanska. Svenskan fick jag lära mig av kompisarna.
Mina barn har blivit tilltalade på svenska, till många vänners förvåning. Men efter att ha levt här sedan jag var sju, så känns det liksom naturligast att uttrycka sig på svenska till vardags - även om jag lyckats konservera spanskan genom alla år.
Jag tycker f.ö. att det är hemskt pinsamt när svenskar tilltalar mig på knagglig spanska!

[Ann Little]

Hej Joje!
 
Förlåt att jag frågar, och du behöver inte svara om du tycker att det inte angår mig, men hur kommer det sig att din pappa pratade spanska med dig? Du bodde kanske tidigare i Spanien; var din mor därifrån? Var det därför, då det var ditt arv så att säga, som din far ville att du skulle kunna språket?  
 
Mvh
Ann

[Jojje Lintrup]

Hej Ann,
 
Jag trodde det var uppenbart för var och en var jag har min härkomst. Om inte, så klicka gärna på mitt namn, så uppenbarar sig både kort beskrivning av mina anor och vackert fotografi! (Du skulle ju lägga in ditt har du lovat i den fotodiskussion du initierade!)
Min far var allt annat är någon omtänksam pedagog. Han pratade spanska med mig för att det var enklast så. Och spanska var det språk som talades hemma, ända fram till dess att han upptäckte att vi tilltalade honom på svenska, och då givetvis bara när mamma inte var med.
Jag pratar fortfarande spanska med min gamla mor, fast inte konsekvent. Ett och annat svenskt ord som inte går att direktöversätta, eller som inte rinner till direkt på spanska, smyger sig alltid in. Och när jag tappar tålamodet i våra livliga diskussioner, händer det att jag byter till svenska.

[Ann Little]

Joje- Nu har jag läst din profil och sett ditt foto! Bryr mig numera sällan om att klicka på namnen; det är så många som inte lämnar sina mail adresser.
 
Du har verkligen en intressant bakgrund!  
 
Angående mitt utlovade foto, så väntar jag på hjälp från min svåger. Han är den som är datakunnig, själv vet jag 'pyttelite' om datorer.
Sedan så är min dator väldigt gammal och färdig att kollapsa vilket ögonblick som helst, så jag måste vara mycket försiktig med den! Jag vågar alltså mig inte på ett eget försök att skicka in ett foto!  
 
Mvh
Ann

[Roolaid Stein]

Hej Ann, Jojje med flera som deltager i denna diskution.
 
Jag kan inte låta bli att komma med ett inlägg eftersom jag upplevt problemet med språk både som barn och som förälder.
 
Jag har min bakgrund i Estland. Min mor var estlandssvensk och uppväxt i Stockholm. Min far var est, även om jag inte fått fram så mycket om honom i mitt forskande. 1944 tog min mor mig under armen och lämnade Estland för Sverige. Min far blev kvar och vi vet inget mer om honom.
 
Efter några år gifte min mor om sig med en svensk. Den personen blev för mig min ”far”. (Löfman som jag också forskar på).
Jag sattes i Estnisk skola vid 6 års ålder, i början i Eriksdal men sedan där nuvarande högtorgshallen nu ligger. I Estniska skolan gick jag dom första 6 skolåren.
Hemspråket var till en början estniska men gick snart över till svenska.
Med mitt förnamn var det inte helt lätt att flyta in i en svensk miljö. När jag kom in i tonåren försköt jag helt estniskan, jag var svensk. Idag förstår jag ingenting av estniska och kände min mycket fånig när jag besökte Tallinn för något år sedan.
 
Mitt arbete förde mig så småningom till Brasilien. Jag hade ett uppdrag på ett år men en brasilianska ändrade på detta. Jag har inte återvänt till Sverige tills dags datum utom på semester. Vi har två barn och jag försökte i en början att tala svenska med dem, men det blev till sist för jobbigt att alltid översätta till omgivningen som alltid frågade ”Vad sa du?”. Även min äldsta dotter, svenska, från mitt första giftemål, som bodde flera år med oss i Brasilien, sade en dag. ”Pappa, sluta med det här med att tala svenska när vi är tillsammans med andra som talar Portugisiska”.
 
Så vårt hemspråk är Portugisiska. Mina barn har alltid gått i amerikansk/engelsk skola och derast ”first language” är Engelska, inte Portugisiska.
 
Dom sista 2 åren i gymnasiet gick dom i Sigtunaskolan och där blev behovet av att tala och lära sig svenska större. Framför allt min yngsta dotter anklagade mig regelbundet för att inte ha talat mera svenska med henne. Trots detta talar hon bättre svenska än min son. Alla talar ju engelska i Sverige.
 
Vi har bott många år även i Mexico och mina barn talar också flytande Spanska.
 
Vad är då min erfarenhet av allt detta.
 
1. Du kan inte tvinga ett barn/ungdom att tala ett språk som inte är från den miljö där du lever.
2. Det är inte lätt att få ditt barn att tala ett språk som är olikt den miljö där han/hon lever.
3. Det är inte lätt att tala ett språk med ditt barn som är olikt den miljör där det lever.
4. Om Du inte gör det har du en risk för kritik när barnet växer upp.
5. Deras nationstillhörighetskänsla påverkas inte av att kunna språket eller inte. Dom reser alltid med sitt svenska pass.
 
Glad för kommentarer.
 
Roolaid

[Jessica Olson]

Har gått 9 år i fransk skola. Folk frågar: Då pratar du väl flytande? Nej, inte i Sverige. Man tappar och övar för lite om man inte pratar varje dag och helst i det landet språket gäller. Men visst är det en fördel om man åker till landet ifråga så tar det väl nån månad så kommer man igång. Det är min erfarenhet. Hur det är att ha utlänska föräldrar vet jag inte, men de jag känner verkar klara av språken ungerska, estniska, spanska mm

[John Spånberg]

Jag har ungefär samma erfarenhet av detta som Roolaid - mina barn är födda och uppväxta i Thailand där jag jobbat under en längre tid - jag tycker mig känna igen Roolaids namn från Mexico, där jag var en kortare tid för snart 15 år sedan (som nyanställd praktikant).
 
Barnens mamma är från Isaan; hemma talas dagligen 4 olika språk, oftast thai, min fru pratar pasa isaan med sina släktingar (och andra som kan) och thai med oss andra, jag talar oftast engelska med barnen (när de var mindre pratade jag mest thai med dem, men fick mycket skäll för detta; dels av thailändare som tyckte att barnen skulle lära sig engelska, och av svenskar som tyckte att de skulle lära sig svenska).
 
Sen barnen började skolan pratar de mest engelska med varann, och det kommer troligtvis att bli deras första språk, om vi inte flyttar hem till Sverige snart.
 
På semestrarna, hemma i Sverige, blir det lite mer svenska, i Thailand är det svårt att som ende svensk i familjen insistera på svenska, om man sen också alltid får svar på thai eller engelska, ja, då fortsätter man förmodligen med samma språk. Jag håller helhjärtat med Roolaid om hans första tre punkter... Punkt 4 vet jag inte än, men misstänker starkt att det är så...
 
Så, jag tror att man pratar det språk med sina barn som känns mest naturligt (=enklast) i den omgivning man befinner sig. Vi har i vår familj dessutom en ovana att blanda ganska mycket, thai med svenska och engelska med ganska roliga resultat (isaan är förbehållet barnens mamma, det törs jag inte ge mig in på).  
 
På frågan om nationstillhörighet svarar nog min dotter, som är äldst, Thailand; min son säger Sverige, men ser kanske inte helt övertygad ut. jag vidhåller nog fortfarande helst att bägge är svenskar (jag är mer osäker vad gäller mig själv).

[Ann Little]

Hej Roolaid och John!
 
Jag har läst era inlägg med stort intresse och vad beträffar att bli 'anklagad' för att inte ha lärt barnen svenska, så har jag varit med om det också; av min dotter i vuxen ålder, då hennes intresse för språket plötsligt flammade upp under en kort tid.  
 
Om jag hade haft mer kontakt med Sverige ( se mitt inlägg 27/7) under alla åren här i England, så tror jag att det skulle ha blivit annorlunda. Min dotter och yngste son har besökt Sverige endast en gång var och min äldre son har aldrig varit i mitt hemland, tyvärr.  
 
 
Mvh
Ann

[Helene Strömkvist]

Hej Roolaid och alla andra!
 
Jag vet inte vad som är bäst att lära sina barn, men att ge dem inblick i så många språk som möjligt kan inte vara fel.
 
I mitt fall skulle jag vilja kunna tala estniska, åtminstone nu i vuxen ålder. I tonåren hade jag en period när jag försökte lära mig estniska, men tonåringar har inte så mycket tålamod.
 
Min mor kom som 15 åring till Sverige under kriget. Hon hamnade i Norrland mol allena och ingen att tala med. Hon var tvungen att lära sig svenska. Dessutom gifte hon sig med en svensk, som bara kunde lite finska glosor. Hon övergick helt till svenska.
 
Vi hade väldigt liten kontakt med Estland under ca 50 år. Nu när Estland är ett fritt land igen har vi börjat söka reda på och besöka våra släktingar. Nu känner jag mig fånig och utanför i alla längre samtal, förstår några ord här och där. Äldre och medelåldres ester kan ju inte särskilt mycket engelska utan det är ju ryska som varit deras andra språk.  
Jag uppmanar mina bägge söner att lära sig så många språk som möjligt. Och allra helst estniska.
 
Jag har en fråga till Roolaid.
Vilken del av Estland kom dina föräldrar i från? Jag har flera gånger stött på namnet Stein under min forskning efter min släkt i Estland.
 
Mvh
Helene