Hålla på skaftet

[Georg Lundblad]

Kan någon hjälpa mig med att förklara detta uttryck?
Följande står att läsa:Ehuru hans härstamning  
icke av urkunderna med full säkerhet kan utredas,
synes det dock otvivelaktigt att han varit nära
befryndad med den yngre Harald Lake, ty han  
håller på skaftet vid dennes dotters Ingrids båda bröllop 1497 och 1510.  
Hälsningar
Georg

[Kaj Janzon]

Hej igen Georg.
 
Skafthållning betyder att en (t ex en giftoman som det verkar vara frågan om i ditt exempel) eller flera personer (domhavande och fastar) håller i ett vapenskaft, vanligen ett spjutskaft, medan en ed uttalas. Genom detta blir den genomförda handlingen (överlåtande av jord, bortgiftande av kvinna) rättsgiltig och bindande. Skafthållning är belagd i många medeltida brev och i vissa domsagor kallades fastebrev för skaftebrev ända in i 1800-talet, trots att själva skafthållningen då för länge sedan försvunnit ur rättspraxis. Även för detta ord kan Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid rekommenderas: i band 15 kan du läsa mera om skafthållning.
 
Med vänlig hälsning
Kaj Janzon

[Lasse Nilsson]

Jag ställde frågan till jourhavande historiker på www.historiska.se
 
Svaret kan läsas här:
 
http://www.historiska.se/learning/historiker/faqs.asp
 
Mvh/Lasse

[Kaj Janzon]

Eftersom svaret från jourhavande historiker enligt min mening inte är helt tillfredsställande, ber jag få att komplettera och förtydliga det något. För det första nämns inte skaftföring mig veterligt överhuvudtaget i landskapslagarna, än mindre i Magnus Erikssons landslag, eller den komplettering av den som brukar kallas Kristoffers landslag. För det andra är den s k förskälamannen i landslagen ersatt av domhavanden, d v s vanligen häradshövdingen. Förskälamannen nämns alltså inte heller i landslagen. han tillhör en äldre rättsordning. När det gäller borgiftande av kvinna skall detta enligt landslagens giftermålsbalk göras av hennes giftoman.
 
Med vänlig hälsning
Kaj Janzon

[Georg Lundblad]

Tack Kaj, det verkar att vara den korrekta förklaringen i detta fallet. Så här efteråt kan jag väl meddela att jag höll på att få hicka senare på dagen, när jag tänkte på vad jag hade frågat om.
Det kom för mig att kanske svaret skulle handla om någon intim händelse i samband med bröllopet, där kanske brudgummen av rituella skäl skulle behöva ha hjälp med bruden. Så var det som väl var inte.
 
MVH
Georg

[Lasse Nilsson]

Egentligen spelar det väl ingen större roll eftersom Georg fått sitt svar men uppgiften från jourhavande historiker var tydligen hämtat från Kulturhistoriskt lexikon för Nordisk medeltid där det under morgongåva står följande:
 
Enl. landslagarna Gb 10 (giftemålsbalken 10) skulle m. givas med tolv fastar och forskiliamannen(s.d) som förde ordet.
Också i samband härmed förkom en rättssymbolisk ceremoni,som bestod i att fastarna höllo skaftet.Genom att lägga handen på ett spjutskaft bevittnande och stadsfäste fastarna överlåtelsen.
 
Mvh, Lasse

[Kaj Janzon]

Hej Lasse, någon större roll för sakfrågan kan man kanske tycka att det inte spelar, men eftersom du 'envisas'  så kan jag tala om vad det står i originaltexten till Magnus Erikssons landslag. Det står i giftermålsbalken om morgongåvans givande (flock 10, paragraf 3) att tolv fastemän skall närvara och en trettonde: ??n som fore skil (den som för ordet). Vad han kallas sägs inte i landslagen men däremot kallas han i de gamla landskapslagarna i svealandskapen för forskilia ma?r. i Östgötalagen kallas han däremot f?stna ma?er. Forskiliamannen förekommer under landskapslagarnas tid i denna ordföranderoll även vid tingen. Däremot säger landslagen uttryckligen att häradshövdingen vid överlåtelse av jord (gäller även morgongåva) har övertagit 'förskälamannens' (forskilia ma?r) roll. Det är häradshövdingen som på tinget skall firi skilia för att överlåtelse av jord skall vara rättsligt bindande. Om 'skafthållning' sägs däremot ingenting alls i lagen och det var det mitt påpekande gällde (se t ex Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av Åke Holmbäck och Elias Wess?n, Lund 1962 och artikeln Forskiliaman i KL, bd 4). Svaret av jourhavande historiker var alltså inte felaktigt på något sätt, men det var formulerat på ett sådant sätt att man kunde få intryck av att detta med 'hålla på skaftet' (vilket frågan gällde) omnämns i lagarna. Så är alltså inte fallet.
 
I en färsk avhandling av Inger Larsson, Svenska medeltidsbrev (Stockholm 2001) behandlas även skafthållningen (skaft?rdh). Larsson konstaterar att ritualen nämns flera gånger i medeltida brev men: Faktum är emellertid att ingen av våra landskapslagar explicit nämner företeelsen. Den omnämns först och indirekt i ett sent tillägg till Kristoffers landslag, där man talar om att överlåta jord med 'skaft och skäl' (Larsson s 200). Men exakt hur detta skall gå till regleras alltså aldrig någonsin i någon bevarad lagtext. Uppfattat?  
 
Vi har här alltså att göra med en rättslig praxis som inte omnämns i någon lagtext men ändå utgör en viktig förutsättning för att överlåtelse av jord skall uppfattas som rättsgiltig och det är mycket intressant
 
Med vänliga sommarhälsningar
Kaj Janzon

[Kaj Janzon]

Ett litet tillägg: ser vid en kontrolläsning av mitt senaste inlägg att 'tangentfelsnisse' har varit i farten igen. Det skall i stycket om Inger Larssons avhandling stå skaftf?rdh och inte  skaft?rdh.
 
mvh  
Kaj Janzon

[Carl-Göran Backgård]

Det var länge sedan någon skrev något här. Jag tycker platsen ändå är rätt. Det jag vill ta upp är ordet skötebrev. Vill minnas att jag någon gång läst eller hört att ordet har sin förklaring i en gammal sedvänja att ta en torva av den nya gården och lägga den i den blivande ägarens sköte som bevis för att överlåtelsen gått korrekt till. Är detta riktigt och finns det i skrift någonstans? Och, i så fall, hur hängde det ihop med skafthållningen?

[Maud Svensson]

Se SAOB:
https://www.saob.se/artikel/?unik=S_06067-0135.NsGZ
och
https://www.saob.se/artikel/?unik=S_06067-0140.5YBr