Tvivlar på att gamla tiders präster frågade så särskilt mycket, de skrev in vad de själva tyckte. Vilket väl visas av den mängd bevisligen helt felaktiga uppgifter som skrevs in, som folk uppenbarligen kämpar i åratal för att få rättade.
Det är riktigt att en variant var att morfadern fick släppa till sitt namn för att bilda ett patronymikon för sitt barnbarn ibland, men det är oftast fram emot mitten av 1800-talet när prästerna ändå började omvandla patronymikon till efternamn.
Morfaderns patronymikon tror jag knappast att det är frågan om. Det är mycket sannolikare ett fall av vi tror vi vet vem fadern är - med så få förnamn som var i bruk var det ju inte ovanligt att en måg hade samma förnamn som morfaderns far - vilket självklart gällde även när mannen inte var gift med dottern.
Ja, det resonemanget gäller ju naturligtvis även när man tror att det är morfaderns förnamn man bildat patronymikon på - jag har åtskillga kvinnor som är gifta med män som har samma förnamn som kvinnornas fäder.
Det finns ytterligare en variant, tämligen ovanlig. Och det är att barnet får ett metronymikon (obs formen - inte matr-), alltså ett modersnamn. Efter medeltiden är det mycket ovanligt, men förekommer.
Att ett barn får använda styvfaderns familjenamn är inte alls ovanligt - med tanke på att det bara var att lägga sig till med ett efternamn så hade det ju varit svårt att hindra.
Man kan knappast säga att prästerna skrev in ett etablerat namn - för barn användes inte hela namnet. Första gången hela namnet användes var för de allra flesta förmodligen vid konfirmationen; även om det fanns präster som tidigt skrev in hela namnet i Hfl. Men det var alltså inte så barnen omtalades.
När det gäller patronymikon är stalltipset alltså framförallt den man som anses vara far till barnet. På en väl distanserad andraplats kommer moderns patronymikon, alltså morfaderns förnamn.
Ingela
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy