Namnlagen, myndigheterna och förnamnen

[Anders Andersson]

I Upsala Nya Tidning återgavs den 29 september under rubriken Varför Tarzan men ej Asterix? följande TT-notis:
 
- Ge medborgarna rätt att kalla sig och sina barn vad de vill så länge det inte krockar med patent- och varumärkesrätten.
Inger Ren? och ytterligare fem moderater föreslår i en riksdagsmotion att namnlagen ändras.
Varför, undrar de, tillåts förnamn som Bebben, Tarzan och Batman medan Bajen, Asterix och Superman har stoppats av myndigheter?
De finner det anmärkningsvärt att en statlig myndighet personligt värderar hur ett namn som Superman kan komma att uppfattas av bäraren och omgivningen. De tillägger att ingen lägger sig i att Magnus egentligen betyder den store och Henrik hemmets härskare.
 
Jag har själv inte läst den aktuella riksdagsmotionen, men spontant reagerar jag på att varumärkesrätten nämns i sammanhanget. Befarar måhända Inger Ren? och hennes kollegor att en alltför liberal namnlag kan skada näringslivets intressen genom att föräldrarna ger sina barn namn såsom Ajax, Chiquita, John Silver och Microsoft Windows 2000? Kan Sverige rentav fällas i domstol för att vi på det viset åsidosätter varumärkesreglerna i internationella handelsavtal?
 
Har Inger Ren? tänkt på att även namnen på kända seriefigurer såsom Tarzan, Asterix, Batman och Superman mycket väl kan utgöra skyddade varumärken ägda av de stora serietidningsförlagen? Är tanken att dessa namn generellt skall tillåtas som förnamn åt fysiska personer, eller att de generellt skall förbjudas så att ingen förälder skall kunna kalla sin son Tarzan utan tillåtelse från Burroughs, Inc (eller vad förlaget nu heter)?
 
Och vad patenträtten har med saken att göra kan man fråga sig; ingen skulle väl ge sitt barn namnet Anordning och metod för transport av fysiskt gods sidledes med ett minimum av upp- och nedåtgående periodiska rörelser, om nu ens blotta beskrivningen av en uppfinning skulle kunna anses utgöra intrång i patentet på uppfinningen? Förhoppningsvis slank patenträtten bara med i förbigående eftersom det är samma myndighet (PRV) som handlägger registrering av såväl patent som varumärken.
 
Har vi måhända för mycket ordning på förnamnsfronten i Sverige, eller för litet?

[Anders Andersson]

Motionen i fråga finns tillgänglig i en preliminär version under beteckningen 2004/05:m123 [länken innehåller ett & och fungerar kanske inte i alla webbläsare]. Hänvisningen till patenträtten förefaller vara TT-skribentens egen uppfinning, men motionärerna nämner uttryckligen problemet med immaterialrättsligt skyddade namn utan att närmare förklara vad de menar att problemet består i.

[Rune Edström (Rune)]

VISST har vi arbetssamma riksdagsmän? TÄNK vad strävsamma gamla par arbetar i sitt anletes svett för att förtjäna sitt levebröd.  
rune

[Lars Öhman]

På tal om att krocka med varumärkesrätten så erinrar jag mig ett fall där en åkeriägare i Stockholm blev stämd av det stora holländska företaget Philips. Hans åkeri hette nämligen Filips Åkeri (eller möjligen Filips Transport), vilket stod på lastbilarna med stora bokstäver. Nu hette åkaren Filip i förnamn så han kunde inte förstå varför han skulle ha gjort ett intrång i Philips rättigheter. Slutet blev emellertid att han blev tvungen att ändra namnet på sitt åkeri. Men själv fick han förstås fortsätta att heta Filip. Det ifrågasattes aldrig av Philips.

[Anders Andersson]

Precis, det är när man själv ägnar sig åt näringsverksamhet som man måste börja ta hänsyn till andras varumärken, inte förr. Vem som helst får heta Philip Morris, men den dag personen öppnar tobakshandel skall han nog inte ta med sitt eget namn i firmanamnet.
 
Sedan tycker jag nog att holländska Philips inte riskerar någon renomm?snyltning från ett åkeri i Stockholm, då Philips är verksamt inom andra näringsgrenar (elektronik och hushållsprodukter; PRV har en katalog med näringsgrenar till vilka registrerade varumärken skall föras). Det finns stora branschöverskridande varumärken som Sony och Coca-Cola, men är Philips verkligen ett av dessa?
 
Att politikerna tar upp en sådan här sak tycker jag inte är fel; uppenbarligen finns det människor som upplever tillämpningen av namnlagen som godtycklig. Vi bör dock akta oss för att blanda in varumärkesrätten i sammanhanget; den har inte där att göra.
 
Hur var det före namnlagens tillkomst 1901? Hade prästerna synpunkter på föräldrarnas val av namn då också (till den grad att de vägrade skriva in alltför konstiga namn i födelseboken), eller var det snarare traditionen som styrde föräldrarnas fantasi?

[Lars Öhman]

Det är ju några år sedan detta hände och på den tiden var Philips verksamma inom väldigt många områden och oerhört vaksamma på varje form av s.k. renomm?snyltning. Så snart någon använde namnet Philip i sin marknadsföring kunde vederbörande påräkna en stämning.  
 
Jag vet inte om rättighetsägarna till Asterix m.fl. är lika processlystna. Men det är ju dumt att testa, så man bör vara försiktig med vad man kallar den egna lilla firman eller produkten. Det är heller inte säkert att bara därför att man har fått namnet godkänt från PRV detta håller i domstol. Detta finns det ett intressant exempel på och det hela slutade med att PRV faktiskt blev skadeståndsskyldiga och fick betala 300.000 kr i skadestånd för att de felaktigt godkänt ett firmanamn, vilket överklagats till domstol som dömde till den överklagandes fördel. Det är nog av sådana erfarenheter som PRV har blivit försiktiga med sina godkännanden inte bara när det gäller firmanamn och varumärken utan även när det gäller personnamn.

[Anders Andersson]

Har du sett några tecken på att PRV tar hänsyn till varumärken när man godkänner förnamn? Det är i så fall allvarligt. I motionen och TT-notisen antyds bara att motionärerna vill ta hänsyn till varumärken, inte att det redan skulle vara regel. Jag kan förstå om någon nekas heta Kalles Kaviar, men det kan i så fall skyllas på att namnet Kaviar i sig är löjeväckande, snarare än på att kombinationen är ett registrerat varumärke.
 
Om man börjar ta varumärkesrättsliga hänsyn i valet av namn på människor, då blir konsekvenserna absurda eftersom hänsyn inte tas i båda riktningarna. En människas namn skall räcka under en livstid, medan ett varumärke bara existerar så länge det finns en produkt att marknadsföra. Ett företag kan fråndömas rätten till ett varumärke av en rad olika skäl, men en person kan inte fråntas sitt namn. Såvitt jag vet är Mercedes ett vanligt flicknamn i Spanien, men skulle alltså inte en till Sverige invandrad spanjor få kalla sin dotter Mercedes av hänsyn till det kända bilmärket? Listan med bisarra exempel kan göras lång.
 
Det finns fall där företag givit sig på enskilda personer som registrerat domäner i det egna namnet utan avsikt att utnyttja det kommersiellt. Ett känt exempel är mannen som skapade webbplatsen veronica.com för att hylla sin nyfödda dotter Veronica; han stämdes av det förlag som innehar rättigheterna till seriefigurerna Acke och Veronica. Stämningen drogs senare tillbaka när en stor opinion engagerade sig för Veronicas sak...
 
Det finns ingen anledning för föräldrar eller myndigheter att ta hänsyn till nu gällande varumärken vid namnvalet; sådana hänsyn får den namngivna personen själv ta när det 30 år senare blir dags att öppna eget, och varumärkesfloran kan se helt annorlunda ut. De föräldrar som hoppas att barnet skall göra karriär i musikbranschen undviker nog ändå förnamn som Harpo, Elvis, Gabriel och Prince eftersom dessa redan är upptagna.

[Anders Andersson]

Jag mindes en detalj fel; domänen som Veronicas far David Sams registrerade var veronica.org, inte veronica.com. Den senare domänen tillhörde redan Archie Comics, vilket jag tycker ytterligare talar för David Sams när han hävdar att något intrång inte har skett.
 
Nu tycks dock David Sams själv ha tagit bort dotterns webbplats och lagt domänen veronica.org till dem han själv erbjuder till försäljning, så det är möjligt att domänen var en medveten provokation från hans sida, fast jag tycker inte det försämrar hans position. Hans version av historien från 1999 är läsvärd ändå, och belyser hur absurt det blir när prästen före dopakten föranleds kontrollera varumärkesregistret. Till vilken varumärkesklass räknas nyfödda barn?

[Lars Öhman]

Nej, jag tror inte att PRV har sneglat på varumärkesskyddet när de stoppade Asterix och Superman. De tillät ju Tarzan och Batman som är lika mycket varumärkesskyddade. Jag tror snarare att det är en överdriven försiktighet avseende vad som ter sig anstötligt som präglar PRV:s agerande. Och eftersom detta är en bedömningsfråga så skiftar bedömningarna från handläggare till handläggare. Det är inte omöjligt att den som står på sig får rätt till slut. Det fick ju Sven Tumba på sin tid efter en lång strid om släktnamnet Tumba.
 
Jag tror inte att de som har skrivit motionen är särskilt insatta i varumärkesskydd eller patentskydd. Hade de konsulterat några jurister inom immaterialrätt innan så hade nog texten blivit annorlunda formulerad.

[Anders Andersson]

Det är också möjligt att motionärerna blivit kontaktade och informerade av lobbyister som på alla sätt och vis försöker få in varumärkesrätten i namnlagen, helt och hållet i deras eget ekonomiska intresse...  
 
Att PRV skulle befinnas skadeståndsskyldigt för att man godkänt ett anstötligt förnamn får vi väl betrakta som uteslutet, så länge det inte finns entydiga regler för vad som är anstötligt. Det är bara ännu ett skäl att inte beakta varumärkesskyddet i fråga om personnamn, för i så fall kommer dylika skadeståndskrav som ett brev på posten.
 
Däremot finner jag motionärernas egentliga fråga intressant. Vem skall egentligen avgöra vad som är ett lämpligt personnamn, och på vilka grunder? Varje nytt namn utmanar våra traditioner, så att ingen har hetat så förut är förstås inget giltigt skäl. Skulle öknamnet Sursill ha godkänts om någon ansökt att få heta det först i våra dagar?

[Lars Öhman]

Jag skulle tro att det egentliga skälet för att låta PRV godkänna personnamnen är att skyddda barnen från allt för excentriska namn, som kan leda till mobbning under uppväxten eller möjligen uppfattas som anstötliga.
 
Jag kommer t.ex. ihåg vilket rabalder det uppstod på sin tid, när Per Oscarsson döpte sin son till Boman i förnamn, som dock godkändes. Det var emellertid många som förfasade sig och tyckte synd om stackars Boman. Men seder och bruk ändras över tiden och nu går det uppenbarligen för sig även med Batman.  
 
Att Superman inte godkändes kan möjligen bero på att namnet innehåller ett värdeomdöme, som kan tolkas som ett utslag av övermänniskoideal. Fult i vår kulturkrets. Det skulle ju också lätt kunna förbytas till löjlighet om pojken ifråga visar sig vara klent byggd.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Jag kan ju i det sammanhanget erinra om ett namn, som under de senaste åren seglat upp från ingenstans till relativt vanligt, nämligen Tindra. Enligt min mening är detta namn olämpligt och t.o.m. grymt mot det stackars barnet. Tindra ska ju barnet göra (i gynnsamma fall) - inte heta. Det kan ju inte vara särskilt roligt att heta Tindra - och sedan inte göra det. Vissa barn tindrar ju inte så mycket, åtminstone inte jämt (och vi ska väl inte tala om hur fel det skulle bli om en Tindra skulle bli blind). Och har föräldrarna tänkt på att det en dag kommer att sitta en gammal gumma på hemmet (om sådana fortfarande finns då) som heter Tindra....

[Anders Andersson]

Från min tid i grundskolan (60- och 70-tal) minns jag inte några exceptionella namn bland mina klasskamrater, även om vissa ovanliga namn kunde föranleda kommentarer och skämt. Jag minns att Vega var ett sådant namn, men det är väl knappast något PRV hade kunnat förutse? Jag gick i skola i Gällivare, där vissa norrbottniska efternamn var särskilt framträdande. Hej, jag heter Lampa om det kan vara till något lyse! - En annan klasskamrat hette Ström (i efternamn, alltså).
 
Om det bara finns en i klassen som heter Lars, så lär han åtminstone någon gång få höra skämt om Lasse liten oavsett kroppsbyggnad, och detta alldeles oavsett att Lars i själva verket är ett mycket vanligt namn. Det är som att bli retad för sitt röda hår. Barn hittar alltid egenheter hos varandra som de kan utnyttja vid mobbning, och de som blir mobbade kopplar givetvis samman tråkningarna med det röda håret, det udda namnet eller vad saken nu gäller.
 
Att skydda barnen från mobbning tycker jag alltså är en dålig ursäkt för att kräva mer strömlinjeformade namn. Om barnen växt upp med en jämnårig kamrat som heter just Superman, så tror jag inte att de upplever det som mycket konstigare än om han hetat Donald, och så blir han i stället retad i skolan för att han är tjock eller har glasögon...
 
I min mellanstadieklass diskuterades på fullt allvar huruvida vi borde införa något slags skoluniform, detta för att ingen skulle behöva tråkas för sitt klädval. Jag var aldrig någon anhängare av den id?n, men det dröjde flera år innan jag insåg varför, nämligen att orsaken till mobbning inte sitter i kläderna. Den sitter inte namnet heller.
 
Därmed inte sagt att Superman är ett lämpligt namn på ett barn, men jag underkänner alltså mobbningsargumentet.

[Ingrid Bergström]

Anders Andersson frågar härovan hur det var före namnlagen: om prästerna hade synpunkter även då.
Ur en antologi Människovärdet och makten (1994): Kapitlet handlar om namnskick i Stockholm, men det står också en del om landsbygden. Kyrkan sökte ibland hindra bruket av förkristna namn. Vid en visitation på Öland 1653 förmanade biskop Enander föräldrarna att icke giva sina barn namn som Sten, Ulf, Björck, etc  
Att ge barnen två förnamn var en nyhet som bekämpades av kyrkan. Vid prästmötet i Skara stift 1745 beslöts att sådant skulle betraktas som missbruk: Frågades, om man vid döpelsen skall och bör, efter föräldrarnas begäran, giva barnet tvenne namn. Resolverades: detta tyckes i sig självt vara dels onödigt, dels ett självtaget missbruk; ty skola föräldrarna vid tillfälle avrådas, varandes nog att en enda person har ett namn.  Det berättas också i samma kapitel om biskopen Jesper Swedberg att han 1725 föreslog att ett förbud mot hedniska namn skulle införas i kyrkolagen. Domkapitlet skrev 1725 : gement folk borde icke giva sina barn dubbla stora konungars och drottningars, mycket mindre avgudars, vilddjurs, eller andra döda tings namn: utom sådana som kristliga äro och välbetydande.

[Anders Andersson]

Tack för citatet; det bekräftar alltså att det även före namnlagens tid funnits mer eller mindre bestämda regler för namnvalet.
 
Jag har intrycket att dubbla förnamn blir vanligare under 1800-talet, och att namnfloran växte i omfång när man närmade sig 1900-talet. Var 1901 års namnlag myndigheternas försök att bringa reda i ett namnskick som höll på att spränga alla tidigare gränser?

[iris.andersson]

Det var nog prästerna som bestämde hur de ville
döpa barnen på 1880-talet. Åtminstone i Styrstad (E)
Sadelmakaren ville att dottern skulle heta Helena,
men därtill var inte fadern fin nog utan den lilla tösen fick heta Elin. Några år senare kom
hennes syster Hanna till dopet men bars därifrån som Johanna. Hanna ansåg inte prästen var ett
riktigt namn, men det stod väl i almanackan redan på den tiden. Vad prästen hette minns jag inte.
mvh  iris andersson

[Marianne Solli]

Heisan!  Jeg ser at dere diskuterer navn her. Prester har bestemt og avgjort hva barn skal hete også etter 1900 (her i Norge). Jeg kjenner et tilfelle der foreldrene ville d?pe barnet for Max-Harder, og presten nektet. D?p ham for Arne, sa presten og han vil senere takke meg. Barnet ble hetende Arne, men om han takket presten vet jeg ikke.  Min mor het Alharda; er ikke det et sjeldent navn kanskje?
 
Hilsen Marianne

[Urban Jönsson]

Anders, du skrev att namnet Kaviar i sig är löjeväckande. Javisst är det det, fråga bara löjorna...
 
Skämt åsido, när jag var och besökte PRV:s personnamnsenhet i Söderhamn för några år sedan, berättade de att de mycket riktigt också kontrollerar nybildade namn så att de inte kan förväxlas med befintliga firmanamn och varumärken. Då fanns det dock ingen automatisk jämförelse med PRV:s varumärkesregister, det har kanske kommit senare. Men orsaken är just att se till att namnet inte kan väcka anstöt eller vara vilseledande. Alltså inte i första hand att skydda varumärkesägaren.
 
PRV har väl dock bara med byte av namn att göra. När föräldrar ska ge namn till sitt nyfödda barn är det nog bara en fråga för Skatteverket.

[Anders Andersson]

Jag kan möjligen tänka mig att man konsulterar varumärkesregistret ungefär som man konsulterar en ordlista, alltså för att upptäcka en möjlig uttolkning av namnet som man annars inte tänkt på.
 
Dock kan jag inte se att det skulle påverka utgången i ärendet i någon väsentlig mån; om exempelvis Husker vid första anblicken inte ser otänkbart ut som ett nytaget förnamn, ändras då bedömningen när man vid kontroll finner att det samtidigt är ett norskt verb och ett amerikanskt varumärke?
 
Gäller olika regler för vad som är lämpliga namn på myndiga personer som själva ansöker om namnbyte, respektive nyfödda? Jag kan tänka mig att reglerna bör vara striktare i det senare fallet, eftersom barnen inte kan uttrycka någon egen åsikt om saken då.