Äldre inlägg (arkiv) till 2000-januari-16

[Lennart Elg]

I min släktforskning har jag gång på gång stött på fall där ett barn gått bort tidigt och nästa barn av samma kön fått ärva förnamnen. Vet vi något om bakgrunden till detta?
 
Idag verkar seden nästan makaber: Vi är noga med att se varje barn som en individ, och vi ser dödsannonser i tidningen även för barn som avlidit  i samband med förlossningen, vilket knappast förekom för bara 10-15 år sedan.
 
Var återbruket ett sätt att besvärja sorgen över förlorade barn i en tid när barnadödligheten var stor, eller finns det andra förklaringar?

[Anders Berg]

Förklaringen tror jag ligger i traditionen att namnge barn efter nära släktingar, i första hand far- och morföräldrarna. Dessa levde på sätt och vis vidare genom att namnen övergick till kommande generationer. När ett barn dog tidigt så gav man nästa barn samma namn, inte i åminnelse av det barnet, utan än en gång efter den äldre släktingen som gav sitt namn till det första barnet, och nu inte längre hade något barn som förde namnet vidare.
 
Namn som ges efter ena makens tidigare äkta hälft, vilket är mycket vanligt förekommande, har en tendens att inte lika ofta bli återanvända på det här sättet. Det var ingen direkt släkting, och ofta fick namnet bara en chans!

[Christer Öberg]

Intressanta inlägg!
 
Jag har också stött på detta med lika namn vid dop där det äldre barnet dog. Nämner min farfars bror Nils Arne (1921-1923). Inget av dopnamnen var direkta släktnamn. Farfadern hette Nils PETTER, men han tillkallades med namnet Petter. Samma år som Nils Arne dog föddes Nils Arne (d.ä.) som alltså bar samma dopnamn.  
I norrbotten verkar det ha varit ett väldigt vanligt förekommande sätt, att ge ett barn som samma namn som ett tidigare avlidet barn och det var oftast namn som burits av tidigare släktingar.

[Ulf Lavén]

Inte var det särskilt ovanligt att någon fick ärva sitt avlidna syskons namn. Jag har stött på denna företeelse ganska ofta i min släkt forskning.
Jag har själv fått ärva min avlidne brors namn och jag tycker inte att det var särskilt makabert.
Jag var s.a.s på väg när min bror avled, jag föddes ca sju månader senare. Orsaken till att jag fick överta min brors namn är att min syster, som vid den här tiden var 5 - 6 år, såg mej som en ersättare och överförde den döde broderns namn på mej. Jag tror att det kan ha gått till så i många sådana här fall.
Mvh Ulf Gunnar L.

[Lars Nylander]

Jag läser historia vid Mitthögskolan. Jag har fått lära mig den stereotypen att barn inte älskades på samma sätt förr som nu - man vågade inte älska sitt barn i rädslan av att mista det.
 
Seden att namnge barn efter döda syskon har jag sett på alla platser jag släktforskat (mest i Hälsingland) fram till 1900-talets början.

[John Tengberg]

- Jag förstår Zzz så att ett på detta sätt under början av 1700-talet, två eller flera gånger återanvänt förnamn på flera i tur och ordning födda/döda barn, tolkas som en stark eller svag indikation på att någon av föräldrarnas föräldrar heter så. Dvs att detta förnamn skulle kunna användas som ledtråd till en anfader/moder ? Här antyds ju eljest att det andra namnet skulle vara en syftning till det första, men inte att bägge skulle syfta längre bak än så, till generationen före.
 
- Kan man hypotetiskt förmoda att om två syskon heter samma (med något olika stavning eller andra namn), detta tyder på att den första dött före den andres födsel även om man inte hittar belägg för eller emot ?

[Anders Berg]

John, visst återanvänds far- och morföräldrarnas namn, därom råder väl knappast någon diskussion. Det är ju vanligt även idag. Huruvida någon form av bundenhet förelåg har diskuterats på annan plats.  
 
Att barnens namn utgör ledtrådar till äldre generationers namn är följdaktligen också klart. Om flera barn får samma namn, efter tidiga dödsfall, så tolkar jag det definitivt som att det namnet var viktigt att föra vidare och sannolikheten är stor att en förfader eller -moder hetat så. Observera dock att det bara är indicier, inga bevis!
 
Sista frågan är rätt intressant, och de flesta förutsätter nog att det tidigare barnet har avlidit om ett nytt barn får samma namn. Vill dock varna för att så inte alltid är fallet, åtminstone inte de trakter t ex i Skåne där bundenheten i namngivningen var mer rigid. Som ett exempel: om både farfar och morfar hette Per så kan mycket väl två söner döpas till det namnet och bägge leva till vuxen ålder.

[Eva Leksell]

Det låter mycket märkligt att en familj skulle ha haft fler än ett barn med samma namn (om det inte var styvbarn eller fosterbarn). Var och när skulle detta ha inträffat? Ingen försätter sig väl frivilligt i en så konstig situation. De kunde väl inte att hålla på att kalla barnen Per efter morfar och Per efter farfar? Dessutom borde prästen ha protesterat.
 
Så tillåt mig tvivla. Innan jag fått bevis för motsatsen kommer jag att förutsätta att tidigare barn med samma namn faktiskt har dött.

[Bibi Gustafson]

Hösten 97 gick jag en kurs i släktforskning som leddes av Gunnel Hedberg. Vad gäller bunden namngivning fick vi bl.a. lära oss att barn döptes efter far- och morföräldrar om någon av dem är döda. Är båda döda får förste sonen oftare farfars än morfars namn och första dottern får oftare mormors än farmors namn. För barn som fötts medan far- och morföräldrarna lever eller äldre syskon fått deras namn kan namn väljas friare bland övriga avlidna släktingar. Balans mellan fäderne- och mödernesidan eftersöktes. Efter syskons död får nästa barn detta namn, båda ansågs då uppkallade efter samma släkting. Det var mindre vanligt att barn fick samma namn som syskon som ännu var i livet om inte farfar och morfar (t.ex.) hade samma förnamn - de var alltså döpta efter två olika personer. Gunnel visade exempel på det senare ur husförhörslängd från Perstorp.  
 
När barn hade samma namn kallades de säkert olika ändå; en kallades Per och den andre Pelle t.ex.
 
Samma problem uppstår ju för övrigt i de familjer där man har seden att ge sonen samma namn som fadern (har mera sällan sett att man ger en dotter samma tilltalsnamn som mamman) - detta är mycket vanligt i USA.
 
Hälsningar
Bibi

[Bibi Gustafson]

Glömde nämna att Gunnel hänvisade till en artikel om bunden namngivning i Släkt & Hävd 59:2 s 270-278 av Astrid Sondén.
 
Hälsningar
Bibi

[Elisabeth Thorsell]

I Dalsland har jag på 1700-talet två helbröder som bägge växer upp och bägge heter Anders Bryngelsson. I en något senare generation, också i södra Dalsland, har jag två Lars Larsson, som bägge blir vuxna och är helbröder. I det fallet säger traditionen att den äldste var svårt sjuk när den yngre föddes, och de ville ha en son som hette Lars, så därför fick den nyfödde samma namn, som brodern som överlevde.

[Eva Mårtensson Kangeman]

På ön Senoren i Blekinge har jag i slutet av 1700-talet två systrar som båda heter Kerstin, belagt att båda levde i högönsklig välmåga när fadern gick bort genom att de är nämnda i hans bouppteckning.
Eva M K

[Anita Hjorth]

I Gärdhem och angränsande socknar i Väne härad i Västergötland är helsyskon med samma namn inget ovanligt. I bouppteckningar kan det stå t.ex under ett par månader
1737 07 22: äldste sonen Anders och Sven myndiga, Anders och Olof omyndiga
1737 08 23 Barn Olof, Ander och Per myndige, Anders omyndig
1737 08 23: mågarna dragon Olof Hansson, Härveden är gift med äldsta dottern Britta och Jon Persson i Hol andra dottern Britta
1737 09 26: barnen Håkan, Lars och Lasse
1737 09 27: barn Ingemar, Anders, Anders, Jon 13 år, Marit gift ... samt Ingeborg 16 år
1737 10 01: Barnen Anders, Lars och Anders och 2 omyndiga barn Per och Ingrid
1737 10 04: Anna 12, Kerstin 10, Anders 8, Britta 6, Margareta 4 och Kerstin på 2:a året
1737 10 25: tvenne barn Anders, myndig och den yngre Anders omyndig  och så vidare!
För övrigt är min erfarenhet att det Bibi lärt sig av Gunnel Hedberg om namnskick stämmer mycket bra, åtminstone före mitten av 1800-talet.

[Barbro Andréll]

Kul med denna mycket intr. disk.
 
Eftersom jag varit mycket intr. av just namngivningsregler under många år, kan jag inte låta bli att inflika följande.
Att ge sina barn namn efter avlidna släktingar har förkristet ursprung då man trodde på själavandring. Man flyttade över en avliden persons själ till det nya barnet, det är ju därför man inte kan ge namn efter en levande släkting, man kan se syskon med samma namn och att ett nytt barn inte får sitt namn efter ett avlidet syskon utan från den äldre släktingen. Det är ju också därför man inte kan ge sitt barn mer än ETT namn,(se denna disk. här på listan) man kan ju inte ge barnet två själar så att säga.
Bruket med bunden namnform är mycket tydlig i alla fall i Ö.Göinge härad här i Skåne, och både Anders Berg och jag härstammar från en mycket känd så kallad sexmannakedja, nämligen sönerna till Jepp i Abrolla.
Det finns mycket skrivet om detta, bla. en fin artikel i Norra Skåne för en del år sedan.
Hälsn.
Barbro i Klippan

[Hans Hanner]

Min morfars föräldrar hette Nils Lind och Hanna Jonsdotter. Deras försfödde döptes till Nils Efraim, Nils efter farfar och Efraim från Bibeln. Han dog samma dag som han föddes. Ett år senare kom näste son. Han döptes också till Nils Efraim. Tredje sonen var min morfar och han döptes till Ernst. När morfar var 5 månader gammal dog hans storebror. Två år efter morfar föddes en fjärde son - och döptes till Nils Efraim. Han blev hela 4 år och 5 månader gammal innan han avled i difteri. Tre stycken Nils Efraim dog och en Ernst överlevde. Ibland kan man få en känsla av att namnen spökar!!

[Eva Leksell]

Det var värst. Hade väl aldrig trott att ett barn kunde få samma namn som ett äldre syskon som fortfarande levde. Det verkar fullständigt befängt, men jag får väl tro dem som säger att det har hänt - på 1700-talet och kanske i särskilt konservativa trakter? Det måste väl ändå vara mycket sällsynta undantag från en slags huvudregel?

[Arne Sörlöv]

Det är inte så fruktansvärd ovanligt att två levande syskon har samma namn. Jag tror jag har sett ett fall med tre levande syskon med samma namn. Något fall har en levande bror som varit sjuklig tex blind ersatts av ett friskt syskon. Heter både morfar och farfar Sven kan detta faktist ge upphov till två söner Sven. Har väl knappast med konservatism att göra utan är väl en tradition.

[Lena A Löfström]

Rent historiskt verkar det som om det verkligen finns belägg för att fler än ett barn kunder bära t ex namnet Anders. Jag kan inte se att det är något konstigt eller ovanligt eller ens underligt med det. Det var kanske t o m så att de i själva verket hade fler än ett namn och att förstanamnet inte självklart var tilltalsnamnet och vi vet ju faktiskt inte alldeles säkert vilket tilltalsnamn de använde när de talade om t ex Anders Peter Karlsson eller Anders Ingvar Karlsson eller Anders Birger Karlsson.
 
Jag tror inte att detta är ovanligt ens idag. Mina döttrar t ex har båda tre förnamn var och ett av dem har de gemensamt, dvs de heter båda Elisabeth men bara en av dem kallas Elisabeth. I vår släkt är det tradition att alla flickor heter Elisabeth, ett släktnamn som hängt med länge, å inte förväxlar vi dem bara för det inte. För övrigt heter såväl jag, min mor, min mormor och mormorsmor också Elisabeth.
 
Att däremot återanvända avlidna barns namn.... är något jag hoppas försvinner ur tiden. Tanken kanske var god men det kan bli så fel. Tänk att tvingas vara den andre Peter - känns kanske lite som att vara istället för. Om ni förstår vad jag menar.
 
Mvh Lena A L

[Barbro Andréll]

Hej alla.
 
Den andre Peter var i äldre tider aldrig istället för. Han fick ju inte sitt namn efter sin döde bror utan båda fick det efter den äldre, avlidne släkting som buret detta namn.
(se mina rader några rutor uppåt)
 
Mvh. Barbro i Klippan

[Kerstin Persson]

Hej. Barbro och ni andra. Kunde inte låta bli att skicka ett inlägg. Har födda i Röke, första barnet hette Christina dog 3 mån gammal, sedan kom Tella dog 1 år,7 mån, gammal, August dog 4 år, och 10 mån. gammal, sedan kom Tella på nytt igen, August på nytt igen och till sist Betty.
Tella och August finns inte som jag hittat i släkten tidigare, i så fall mycket gammalt.
På ett ställe hade prästen skrivit Tella 1, och Tella 2. Här måste de fått namnet efter varandra.
Kerstin.

[Eva Mårtensson Kangeman]

Lena A L !
I de fall jag stött på (och här gäller det blekingsk landsbygd mot slutet av 1700-talet) där flera (levande) barn har samma namn, rör det sig uteslutande om barn som endast fått ETT namn i dopet.
De fall som du nämner är ju från nutid och  självklara.
M v h
Eva M K

[Sven-Ove Brattström]

Intressant diskussion !
De kulturella mönstren för namngivning följdes nästan slaviskt förr i tiden, och lever till stor del kvar i dag, även om vi inte alltid är medvetna om varför vi följer dem. Det sitter nästan i generna numera.  
Men jag har en annorlunda fråga till er på samma tema. När inget av en persons barn döper något av sina barn till sin faders eller moders namn, betydde detta då att denne fader eller moder skulle dömas till evig fördömelse, på grund av sina synder eller dylikt ?
Jag forskar på släktnamnet Hero/Henrot. Och Serva Henrots barn har inte döpt något av sina barn till Serva. Varken sönerna eller döttrarna har försökt föra hans namn vidare, vad som är känt skall jag tillägga. Eller finns det andra orsaker ?
MVH
Sven-Ove Brattström

[Anders Pemer]

Denna diskussion har jag inte ens tittat på förr. Varför då, kan man fråga sig. Jag har ju ofta stött på egendomligheter i hur döda syskons namn återbrukats, inte minst i kombination med att fadern också uppkallat en son efter sig själv - långt in i syskonskaran!
 
Ta bara min ffff fff David Niclas Pemer I (1700-1776). Uppdelat på två giften får han barnen
Robert 1732
Anna Lisa 1734
Margeta (Greta) 1737 (aldrig skriven MargAReta)
----
Christina 1750
Beata Maria 1753
Carl Gustaf 1755, död 1756
David Niclas 1757
Hans Jacob 1760
Charlotta 1763
Carl Gustaf 1766, död 1772
Maria 1769, död samma år
 
David Niclas ger sin äldste son sin egen fars namn. Carl Gustaf nummer ett blir förste son i andra äktenskapet. Namnen Carl och Gustaf förekommer i moderns, alltså Carl Gustafs mors, familj, vart och ett på två olika bröder, om jag inte minns fel. Sedan den förste Carl Gustaf dött väljer David Niclas att ge näste son sitt eget namn, och näste son får sin morfars namn Hans Jacob. Sedan kommer namnet Carl Gustaf till heders igen, och verkar väl i det här fallet inte handla så mycket om något annat än dålig fantasi, kanske...?
 
En möjlighet skulle vara att någon nära vän i familjen hette Carl Gustaf, men om man nu av det skälet verkligen ville döpa en son efter denne gode vän är det ju egendomligt att man efter den förste Carl Gustafs död hoppar emellan med två andra namn, och då med faderns eget namn, därefter följt av morfaderns namn, innan man händelsevis ger en ny son namnet Carl Gustaf.
 
Att det verkar ha varit så utbrett med samma namn på flera levande syskon var en stor överraskning för mig.

[Lars Hagström]

Beträffande återbruk av namn, från ett avlidet syskon till ett nyfött sådant, så är detta en regel snarare än ett undantag i mina församlingar, Lerum och Skallsjö. Som jag ser det bottnar det i att mor- och farsidan helt enkelt skall få med sina namn i syskonskaran och det så snart som möjligt. Förfarandet har kommit att bli till stor hjälp för mig när jag varit osäker på var ifrån någon far eller mor kommer. Eftersom folket i mina trakter är området troget, århundradena igenom, har jag kunnat leta på gårdarna och torpen efter en Anders eller Britta, namn som en morfar eller farmor kan förväntas bära. Jag har alltså haft barnbarnens namn att komma vidare på. Oförskämt många gånger har det visat sig fungera väldigt bra, just tack vare det envetna återbruket av namn som inte fick dö ut.

[Uffe Erlandson]

Angående återbruk av namn,vad sägs om denna barnaskara, varav den yngsta är min mormor:
Far: Per Olof Österberg
Mor: Anna Erika Lydia Sundelin
Barn:
Österberg, Henny Ottilia Margareta
Född 22 april 1886 i Junsele, Ångermanland (fb)
Död
Österberg, Selma Viola
Född 24 december 1887 i Tåsjö Östra By, Ångermanland (fb)
Död i Falun  
Österberg, Lilly Elisabeth
Född 30 november 1889 i Tåsjö Östra By, Ångermanland (fb)
Död 10 september 1977 i Uppsala, Uppland (Sv. Dödbok)  
Österberg, Bo Wollrath Ossian
Född 8 mars 1892 i Tåsjö Östra By, Ångermanland (fb)
Död 31 oktober 1977 i Tåsjö Östra By, Ångermanland (Sv. Dödbok)  
Österberg, Erik Uno Osvald
Född 18 januari 1894 i Tåsjö Östra By, Ångermanland (fb)
Död 1960 i Tåsjö Östra By, Ångermanland  
Österberg, Jenny Lydia Kristina
Född 2 maj 1896 i Lavsjö, Dorotea, Lappland (fb)
Död 24 april 1982 i Enskede, Stockholm (Sv. Dödbok)  
Österberg, Hugo Henry Olof
Född 10 april 1899 i Lavsjö, Dorotea, Lappland (fb)
Död 19 november 1968 i Tåsjö Västra By, Ångermanland (tidningsnotis)  
Österberg, Ruth
Född 31 juli 1903 i Lavsjö, Dorotea, Lappland (fb)
Död 23 augusti 1903 i Lavsjö, Dorotea, Lappland (hfl, ErS)  
Österberg, Ruth
Född 7 juli 1904 i Tåsjö Östra By, Ångermanland (fb)
Död i lunginflammation 31 oktober 1993 i Avesta, Dalarna
 
Inget av namnen härrör sig från äldre generationer på vare sig fädernet eller mödernet, förutom Lydia som modern hette och Erik som morfar hette. Möjligen också Margareta, då Per Olofs mor hette Brita Greta.
 
Men! Det lustiga i mina ögon är att samtliga 7 barn födda på 1800-talet fick tre namn (ja  st bara två namn) de två födda på 1900-talet, bara ett, och det samma namn: Ruth. Första Ruth var den första som dog i barnaskaran, och den andra Ruth, min mormor, var den sista som dog i barnaskaran. Hon fick alltså ett återbrukat namn. På min fråga om Varför? svarade hon: Namnen tog slut..... Men annars var det konstiga namn allihopa, eller hur? Per Olof var skollärare, kanske han fick idéerna om namnen därifrån?
 
Mormors två döttrar fick namnen Ruth och Lydia.... Här blev det återbruk av släktnamn i alla fall.

[Lars Hagström]

Det där med återbruk, jag tror att de många gånger avspeglar hur traditionsbunden man är. Har man inom överskådlig tid funnits i en bygd, gift sig med en make ifrån trakten, inte rört sig så där värst mycket utanför denna, alltså valt yrken som finns i den absoluta närheten, lantbruk, bruket eller fabriken och där det redan finns personer med samma bakgrund, ja, då tror jag att återbruket är nästan givet. Bryts detta mönster genom att han/hon lämnar trakten för att utbilda sig, för detta inte sällan med sig att dom nya intrycken vederbörande fått också ger namn som kanske inte hör hemma i trakten. Man kanske blev inspirerad eller imponerad av en lärare, företagsledare osv. Detta är något som jag sett när jag studerat min egen bygd i Lerum/Skallsjö som till stora delar än idag består av min egen släkt, oaktat närheten till Göteborg.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Sven-Ove!
 
Det fanns förvisso flera olika tänkbara skäl till att personer inte uppkallade något av sina barn efter sina egna föräldrar, vilket ju annars traditionen bjöd, och det behöver inte alls ha att göra med dåliga föräldrarelationer, eller att man ville döma föräldrarna till evig fördömelse eller glömska.  
 
Ett av skälen (kanske det vanligaste) är så simpelt som att föräldrarna fortfarande levde under den tid barnbarnen föddes. Tvärtemot den egendomliga bild vi ofta får oss till livs av herrar statistiker, d.v.s. att de allra flesta under 1600- och 1700-talen dog av åldrdomssvaghet och undernäring vid 35 års ålder (då förtigande att den stora barndödligheten är inräknad i sagda statistik), var det ju faktiskt så att ett relativt stort antal människor även under denna tid nådde tämligen hög ålder, och följaktligen levde i all högönskelig välmåga när barnbarnen föddes. Och det var ju så (vilket också har framgått av inläggen ovan) det ursprungligen uteslutande var avlidna personer som kunde bli uppkallade. Så småningom började denna tradition att luckras upp, så att man började uppkalla även levande släktingar. Exakt när brottet kom varierar starkt från trakt till trakt. I Östergötland kan man i flera slättsocknar runt Linköping se exempel på traditionsbrottet redan på 1660-talet, medan man i reliktområden som Ydre och skogsdelarna av Vifolka och Göstrings härader, iakttar detta tabu ännu ca 1750. Ibland ser det ut som om föräldrar, vilka fortfarande lever, uppkallas, men detaljgranskar man familjerna finner man oftast att det i själva verket är en ännu äldre, avliden anförvant som uppkallats. Den nämnda traditionen att uppkalla äldste sonen efter farfadern och andre sonen efter morfadern etc. (kunde ibland vara tvärtom, i synnerhet om det var hustruns gård man ärvt) var dock mycket stark, men i reliktområdena inte så stark att den upphävde detta tabu. Traditionen blev där i stället att den förste son som föddes efter farfaderns död, uppkallades efter honom, medan den äldste sonen, om farfadern levde, påfallande ofta uppkallades efter dennes far, alltså sin farfars far.
 
Ett annat skäl till att något av föräldrarnas namn ratades vid namngivningen, även om personen i fråga var avliden, kunde vara att namnet betraktades så gammaldags, så omodernt eller på annat sätt så udda, att det ansågs som otjänligt eller obsolet som namn. Då kunde man i stället välja antingen en tidigare generations namn, eller ett modernare namn, som påminde om, eller började på samma bokstav som det ratade namnet. Traditionen, även om den var starkt, var sällan totalt tvingande eller automatisk, och det går inte att komma ifrån känslan att lite av modetänkande, även i något så tradionellt som namngivningen ändå fanns med i bilden. När det gäller din fråga om varför namnet Serva inte fördes vidare bland Serva Henrots barnbarn, kan jag tänka mig att det var den senare aspekten kan komma i fråga.

[mikael]

Att använda gamla namn har förekommet länge. Min mormor döptes samma dag som hennes bror begravdes, därför fick hon ta hans namn (fast i feminim form). Mormor blev oxå ganska sur, då det visade sig att hennes barnbarn fick helt nya namn, som inte tidigare förekommit i släkten. Nu pratar vi Skåne, på 1960-talet!

[Ulf Berggren]

Apropå den andra aspekt Carl-Fredrik nämner, så kan man notera att det var speciellt vanligt att de gammaldags namnen försvann ungefär vid den tiden som är aktuell för Servas barnbarn. Dvs. typ slutet av 1600-talet.
Framförallt försvann de gamla fornnordiska namnen, och ersattes med kristna namn, varför man kan undra om det inte var kyrkan som var den pådrivande bakom det hela.

[Fredrik Derefeldt]

Svar på Eva:s inlägg 14/11-1999:
 
Jodå...här är ett exempel på en person som har två Henrik, där åtminstone den äldre (!) blir vuxen:
 
Lorens Henriksson Bonnevier (1625-1696), Hammarsmed i Lövsta bruk, Österlövsta sn (C)
gift 1:o före 1649 med Kristina Johansdotter (-1687)
gift 2:o med Margareta (Henriksdotter?)
Barn i 1:a giftet:
Henrik Lorensson Bonnevier, (1661-före 1744), Räckarmästare i Älvkarleby, Österlövsta sn (C), gift 1:o med NN, gift 2:o 1706 med Cecilia Olofsdotter (1686-1762)
Barn i 2:a giftet:
Henrik Lorensson Bonnevier, (f 1689)
 
Som synes lever Henrik (f 1661) när hans yngre halvbror föds 1689.
 
Mvh
Fredrik