ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Bunden namngivning  (läst 1621 gånger)

1999-01-15, 09:37
läst 1621 gånger

Leif Boström

I Släktforskarnas årsbok 1998 skriver Urban Sikeborg i sin artikel Ge historien liv! att den bundna namngivningen är en myt. Han hänvisar till sin egen och Håkan Skogsjös artiklar i ämnet i 1995 års årsbok.
 
Enligt Ulf Lundström: Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539-1650, Umeå 1997, sid LXXXIX, så visar Johannes Bureus släktanteckningar att bunden uppkallelse i strikt mening inte förekommit. Däremot var det vanligt att far- och morföräldrarnas namn återkom, men inte i någon viss ordning. Vissa omoderna namn som allmänt gått ur bruk återkommer inte.
 
Jag håller med om att det inte varit bunden namngivning i den meningen att det skulle ha varit tvång på att barnen skulle uppkallas efter släktingar i en viss ordning. Jag har även observerat att vissa omoderna namn upphör att användas. Däremot är min erfarenhet att de flesta barn verkar ha blivit uppkallade efter släktingar, åtminstone från mitten eller slutet av 1600-talet till början av 1800-talet. Jag känner visserligen inte till varför barnen fått sina namn, men namnen förekommer för det mesta tidigare i släkten. Det allra vanligaste är att de första sönerna får namn efter farfar, morfar och far samt döttrarna efter farmor, mormor och mor. För det mesta i den ordningen, men även annan ordning förekommer. Det finns naturligtvis även undantag, t ex kan namnet efter faderns styvmor klämma sig in före mormoderns namn, trots att det inte finns något blodsband till styvmodern. Familjer högre upp i den sociala skalan verkar också avvika oftare från det beskrivna mönstret.
 
Ovanliga förnamn kan användas inom en släkt i en socken, men inte alls förekomma i andra släkter i socknen.
 
Perioden före mitten av 1600-talet är svårt att säga något om, eftersom det i de flesta fall endast är delar av barnaskaran kända. I Johannes Bureus släktanteckningar (som gäller tiden före 1610) finns även barn som dött unga med, men att samtliga barn redovisas i alla familjer tvivlar jag på. Dessutom är det inte garanterat att barnen redovisas i åldersordning. Därför är det vanskligt att dra slutsatser från det materialet.

1999-01-15, 17:33
Svar #1

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7648
  • Senast inloggad: 2020-07-07, 12:34
    • Visa profil
    • Scangen
Jag måste instämma med föregående talare. Att kallad den bundna namngivningen för en myt är en klar överdrift.
Något som inte tillräckligt väl framkommit i nämnda artiklar i Släkthistorisk Forum är de regionala skillnaderna. Jag känner igen Urbans beskrivning från många delar av landet, men den känns inte igen från de delar av Skåne där jag forskat. Det råder ingen som helst tvekan om att en tämligen bestämd bundenhet rådde i namnsättningen inom bondeklassen fram till och med senare delen av 1700-talet, i vissa delar speciellt i Göinge höll den i sig ännu längre.
 
Därmed inte sagt att man under några omständigheter får enbart luta sig på sådan namnanalys vid fastställande av släktrelationer. Bundenheten är endast ett hjälpmedel för släktforskningen och har inget bevisvärde i sig själv, endast i kombination med andra indicier. Det finns alltid undantag, och går man utanför bondeklassen så gäller reglerna definitivt inte.
 
Skälet till att man med så stor bestämdhet kan hävda att bunden namngivning förekommit i Skåne är att den innehåller ett element som inte tycks finnas på många andra ställen, nämligen regeln att den namngivande släktingen ska vara avliden innan barnet får dennes namn. När detta kan observeras bland flertalet av alla dop i många socknar så är det svårt att acceptera att bunden namngivning skulle vara en myt!

1999-01-15, 23:12
Svar #2

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 624
  • Senast inloggad: 2020-01-07, 23:38
    • Visa profil
Jag blir förvånad när jag läser Leifs och Anders’ inlägg, eftersom jag tycker att deras argument bemöts i just de artiklar de refererar till: min egen ”Hur ’bunden’ var namngivningen?” och Håkan Skogsjös ”Namngivningen på Åland – traditionstyngd eller fantasifylld?”, båda i Släktforskarnas årsbok 1995.
 
Jag ska emellertid försöka kommentera efter bästa förmåga. Leif nämner att Ulf Lundström framhållit att Johan Bures anteckningar om sin mödernehärstamning från Västerbotten från 1600-talets första hälft visar ”att bunden uppkallelse i strikt mening inte förekommit. Däremot var det vanligt att far- och morföräldrarnas namn återkom, men inte i någon viss ordning. Vissa omoderna namn som allmänt gått ur bruk återkommer inte.” Skiljer sig detta från vad som sägs i min artikel?
 
Leif åberopar också sin erfarenhet för kommentaren att ”de flesta barn verkar ha blivit uppkallade efter släktingar, åtminstone från mitten eller slutet av 1600-talet till början av 1800-talet.” Med förlov sagt är detta allmängods för var och en som sysslat lite med släktforskning. Själv sammanfattar jag: ”Det går knappast att säga något mer om namngivningen än att man allmänt uppkallade barnen efter äldre släktingar och att fädernesidan ofta - men inte alltid - prioriterades när det gällde barnen.”
 
Jag förstår inte riktigt mot vad det är i Leifs inlägg som strider mot vad som framgår i min och Håkan Skogsjös artikel. Däremot vill jag påpeka en sak: Leif bygger delvis sin argumentation på impressionistiskt formade åsikter i stället för på en egentlig studie av vad källorna faktiskt säger, och faller därmed i samma grop som mången annan. Hade han kunnat referera till vilken ort eller landsända som avses, vilken tidsperiod det gäller, och hur han metodiskt gått till väga för att undersöka saken hade hans inlägg haft en helt annan tyngd.
 
Anders Berg hävdar i sin tur att det är en klar överdrift att kalla den bundna namngivningen för en myt, och fortsätter: ”Något som inte tillräckligt väl framkommit i nämnda artiklar i Släkthistorisk Forum är de regionala skillnaderna.” Just de regionala skillnadernas betydelse framhävs i stället mycket kraftigt i min artikel - både i inledningen och avslutningen - och Skogsjö behandlar ju uttryckligt förhållandena på Åland utan att dra några generella växlar om riket i stort. Anders menar också att just Skåne visar att en bunden namngivning faktiskt existerat. Jag inledde min artikel med att nämna de tidigare Skånelandskapen, som ofta tagits som exempel på bunden namngivning, och hänvisade också till ett par verk, som visserligen uttalade sig mycket dogmatiskt i frågan, men som inte kunde uppvisa något underlag för sina påståenden.
 
I samband med att jag skrev artikeln var jag i kontakt med en Skåneforskare, Mikael Persson i Norrköping (numera utflyttad till Sydamerika). Han gick igenom sin databas över bland annat Osby – som ska vara ett av den bundna namngivningens starka fästen, om jag fattat det rätt – och kunde snabbt hitta så många undantag från regeln så som den formulerats att det blev direkt fånigt att tala om en regel; vad han kunde se var i stället en mer eller mindre stark trend eller norm.
 
Jag poängterade i min artikel följande: ”Bevisbördan ligger på den som hävdar namngivningens lagbundenhet, inte den som ifrågasätter.” Det är upp till Anders att lägga fram det material som visar att hans uppfattning har mer solid grund än vad han hittills anfört, på ett liknande sätt som Håkan Skogsjö gjort för Åland. Kan han visa att det faktiskt funnit en bunden namngivning i ett begränsat område i ett tidigare danskt landskap har han bevisat att fenomenet förekom i detta område. Men om ingen har kunnat påvisa något liknande från andra delar av Sverige eller Finland är det nog förhastat att påstå att talet om en generell bunden namngivning INTE är en myt.

1999-01-16, 00:07
Svar #3

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7648
  • Senast inloggad: 2020-07-07, 12:34
    • Visa profil
    • Scangen
Hej Urban,  
observera att jag inte heller talar om en regel utan när jag använde ordet satte jag det inom citationstecken. Som redan sagts finns det naturligtvis undantag även i Skåne.  
Jag har observerat samma sak som Mikael Persson (som jag f ö känner ganska väl och diskuterat denna fråga med), nämligen en mer eller mindre stark trend eller norm. Den är dock så tydlig att jag inte vill kalla den en myt, vilket i mitt vokabulär betyder något som är påhittat. Det är bara det jag vill ha sagt, ingen annan kritik är riktad mot artiklarna i fråga.

1999-01-16, 00:55
Svar #4

Utloggad Håkan Skogsjö

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1443
  • Senast inloggad: 2013-04-24, 08:42
    • Visa profil
    • www.bokhandeln.ax
Eftersom min artikel i Släktforskarnas årsbok 1995 om namngivning har omtalats ovan vill jag citera vad jag skriver där om bunden namngivning:
 
- - - Och en sak står helt klar: de närmaste släktingarnas namn, och då främst far- och morföräldrarnas, var föräldrarnas absolut viktigaste inspritationskälla [när barnen skulle namnges].
 
Men någon »bunden» namngivning i den meningen att man säkert kan utgå från att näst äldsta dottern bär mormoderns och äldsta sonen farfaderns namn, etcetera, är det inte frågan om. Det blir uppenbart när man studerar namnskicket mer i detalj. - - -
 
Poängen med min artikel (och tror jag också Urbans) var att ta död på en myt som fanns (och säkert finns) bland en del släktforskare, nämligen att barnens namn kan användas som bevis när det gäller att fastställa släktskap. Det kan de inte. Däremot kan de användas till att formulera hypoteser, vilka sedan kan kullkastas eller verifieras av den fortsatta forskningen.
 
Själv reagerar jag också mot termen »bunden» eftersom det för tankarna i fel banor. Ordet ger intryck av att namngivningen verkligen var styrd av mycket strikta regler. Tvärtom, det är svårt att finna några regler över huvud taget (förutom möjligen i Skåne), däremot är det som ovan sagts uppenbart att föräldrarnas största inspiration var äldre släktingars namn.
 
För övrigt har jag aldrig, veterligen, använt ordet myt om den företeelse som brukar kallas bunden namngivning.

1999-01-16, 21:19
Svar #5

Utloggad Wulfila Enkler

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 28
  • Senast inloggad: 2012-11-08, 20:32
    • Visa profil
    • www.algonet.se/~wulf_e/index.html
Hur stort indicievärde har ”namnregeln”? Jag har här ett exempel där jag har använt regeln om
bundna namn för att ”bevisa” identitet mellan två personer med olika namn uppgivna.  
På gården Stora Mälby i Ljungby socken (Kalmar län) föddes enligt dopboken 7/8 Petter med
fadern Måns Andersson och modern Regina Persdotter. Petter kom sedan att flytta ett flertal
gånger och det har inte varit helt lätt att läsa de ibland spretiga anteckningarna inklämda längst
ner i husförhörsböckerna. Så här flyttade Peter Månsson.
1791 född i Stora Mälebo, Ljungby, Kalmar län  
1792 flyttat därifrån, ev till Kristvalla
1804 inflyttad till Skrubbetorp, Åby (utan föräldrar)
1810 flyttat till Bäcketorp, Åby
1816 flyttat till Skedhult, Eksjö landsförsamling
1816 flyttar han till Eksjö stadsförsamling. Här inträffade något märkligt i husförhörslängden.  
Nu skrivs han Peter Magnus Petersson, men under detta namn står också Peter Månsson. Båda
namnen är överstrukna med gemensamt streck och en enda rad anges födelsedata och att han
utflyttar till Karlshamn. Han får flyttningattest med namnet Peter Magnus Petersson.
1819 flyttar han  till Karlshamn  som arbetskarl hos grosshandlare Mörck. Gifter sig med
tjänstepigan  och deras första flicka får namnet Regina. Och även i de två följande
generationerna föds flickor som får namnet Regina.
Regina är ju ett så pass ovanligt namn att jag här tycker att de samlade indicierna tyder på att
Peter Månsson är identisk med Peter Magnus Petersson.
Har någon en tänkbar förklaring till varför Peter Månson byter namn?
 
 


1999-01-17, 10:34
Svar #6

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 624
  • Senast inloggad: 2020-01-07, 23:38
    • Visa profil
Uttrycket 'bunden namngivning' innebär att man menar att namngivningen var styrd eller reglerad, även om det naturligtvis inte fanns några officiella påbud i frågan. Eftersom det hittills inte har kunnat beläggas att så har varit fallet ens på enstaka orter, är den en myt, en förvanskning av ett i och för sig korrekt konstaterade: Att man allmänt uppkallade barnen efter äldre släktingar och att fädernesidan ofta - men inte alltid - prioriterades när det gällde barnen.
 
Jag har sett flera exempel på hur denna förment bundna namngivning använts för att konstruera släktskap, även när det rör sig om mycket vanliga dopnamn. Än fler gånger har jag hört släktforskare och cirkelledare uttala sig om den bundna namngivningen som om den vore ett nationellt, likformigt fenomen, oberoende av tid och rum. Det är min övertygelse att vi gör oss själva en otjänst genom att överhuvud tala om en 'bunden' namngivning, dels eftersom namgivningen inte alls var bunden på detta sätt, dels eftersom uttrycket ger en felaktig bild av hur namngivningen skedde.
 
Ovanliga dopnamn (som Regina i exemplet ovan) är ett bra indicium för släktskap; det fanns emellertid också ett parallellt bruk att hylla en utomstående genom att hans eller hennes namn till ett av sina egna barn, eller att av from pietet ge barnet ett namn efter en religiös gestalt, så fallgropar finns. Man måste ju också först kunna konstatera att namnet verkligen var ovanligt i den bygd det rör sig om. Att namnen Halvar och Isak var vardagsmat i Malung innebär att man inte kan dra någon säker slutsats om släktskap om man hittade några med dessa namn där, medan samma namn i Trönö i Hälsingland tvärtom skulle vara ett starkt tecken på släktskap, eftersom de namnen inte var i bruk i socknen.
 
Vad Peter Magnus Peterson beträffar har jag inte mycket att komma med, mer än att min morfars farfar i vuxen ålder ändrade sitt namn från Lars Persson Alin till Lars Petter Alin. Det kanske lät mer 'faschionabelt'. Under 1500-talet fanns visserligen en viss tendens att göra om sina patronymika - den kände Olaus Magnus (Olof Måns) skulle på korrekt latin egentligen heta Olaus Magni (Olof Månsson), för att ta ett exempel - men det lär knappast kunna åberopas som argument här ...

1999-01-17, 12:36
Svar #7

Utloggad Lena A Löfström

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 957
  • Senast inloggad: 2019-07-22, 15:46
    • Visa profil
Är det kanske inte så här att det förr liksom nu var olika seder i olika familjer. En del döpte sina barn efter sina föräldrar andra efter bästa vännen eller gudmor/far eller efter någon idol. Ordet Regina betyder ju drottning och kanske tyckte pappa redan på den tiden att den lilla dottern var lik befintlig drottning eller i vart fall att hon var lika värdefull för honom.
 
Som sagt olika seder i olika familjer. I vår familj t ex har det sedan flera århundraden på min mammas sida varit sed att alla flickor får flera förnamn varav ett alltid skall vara Elisabeth. Detta innebär att av oss nu levande så heter min mamma Inger Elisabeth, jag Lena A Elisabeth, mina två döttrar Annette Marie Elisabeth och Emma Elin Elisabeth. Det ovanliga med det är att alla flickor får namnet Elisabeth även om de är systrar. Annars är väl det vanliga att det är den förstfödda dottern som får ta släktnamnet med sig.
 
Hälsn Lena

1999-01-17, 12:39
Svar #8

Utloggad Swen Stockhaus

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 364
  • Senast inloggad: 2011-11-20, 17:12
    • Visa profil
Mitt inlägg går kanske in på ett sidospår i debatten, men frågeställningarna är likartade.
 
Jag har en förfader (från Västmanland) med namnet Johan Adamsson Stockhaus (*ca 1618). Dennes son fick namnet Adam Johansson Stockhaus (*1653). Man skulle kunna anta att Adams son var: Mårten Adamsson Stockhaus (*1682). Men jag förstår av debatten här ovan att det är ett vanskligt antagande.
 
I min släkt, var det på 1700-talet fyra generationer i rad som fick samma förnamn, men med stavningsvarianter:
 
Förteckning över smederna vid Sörfors och Långskogs Bruk (Medelpad) år 1783 (SVAR-kort 14995/2) anger Johan Stockhus (*1737) och sonen Jan Stockhus (*1764).  
Föregående generation: Jean (*1708). Nästa generation: Johanes (*1794).
När namnen normaliseras blir de alla = Johan, men på bruken bör de ha kallats vid olika förnamn för åtskillnadens skull.
 
Hur vanligt förekommande var detta? Kan det sägas vara en föregångare till det amerikanska: senior respektive junior?
 
En annan fråga om samma tidsperiod:
Barnadödligheten var stor - när familjen förlorade ett barn så återkom namnet senare i barnaskaran. Var det ett sätt att hedra det bortgångna barnet, eller finns någon annan förklaring?

1999-01-17, 13:06
Svar #9

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 624
  • Senast inloggad: 2020-01-07, 23:38
    • Visa profil
Angående myt och saga: Även om dessa ord ibland uppfattas som synonyma och också har använts synonymt finns en skillnad. Medan myten ofta - men inte alltid - är en berättelse som vill förklara religiösa riter, företeelser i naturen eller i historien, används saga numera nästan uteslutande om fingerade, uppdiktade händelser eller fenomen. Saga kan också avse en sägen, en muntlig tradition; den kan i sådana fall komma mycket nära myten. (Jämför Svenska Akademiens Ordbok, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/saob4.html)
 
Detta är den betydelse jag fick lära mig när jag studerade religionshistoria och som jag avser när jag talar om den bundna namngivningen som en myt: en förvanskning, en felaktig uttolkning och tillämpning av konstaterandet att man företrädesvis namngav sina barn efter släktingar.

1999-01-18, 18:47
Svar #10

Utloggad Wulfila Enkler

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 28
  • Senast inloggad: 2012-11-08, 20:32
    • Visa profil
    • www.algonet.se/~wulf_e/index.html
Varför fick första sonen dopnamnen Carl Julius?
Min fmf föddes 6/8 1829 och gavs dopnamnen Carl Julius. Jag vet naturligtvis inte varför han
fick just de namnen, men har ändå inte kunnat låta bli en gissning. Föräldrarna var båda
tjänstefolk hos grosshandlaren Mörck i Karlshamn och strax efter giftemålet flyttade de till
annat arbete och annan bostad. Där föddes först dottern Regina, som jag skrivit om härovan
och hon fick farmors namn.  När så föddes den första sonen fick han inte namn efter sin farfar (Måns), men grosshandlaren hade två tvillingsöner Carl och Julius och de namnen fick pojken. Jag vill gärna se detta som ett tecken på att föräldrarna hos grosshandlaren haft goda
förhållanden och såg upp till sin förre husbonde. Men kanhända också att namnen därmed
förlänade bäraren lite status. Carl Julius Petersson blev så småningom, inte grosshandlare, men väl öppnade hade han en lanthandel hemma på gården i Dragsnäs, Ronneby lfs.

1999-02-13, 00:30
Svar #11

Utloggad Kenneth Mossberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 172
  • Senast inloggad: 2016-07-27, 19:07
    • Visa profil
Vad du skriver om Carl Julius och varför han fick det namnet, kan mycket väl stämma. Har forskat mycket om soldater i Västerbotten och det är mer än en gång som soldaterna döper sina söner efter sina officerare. Vad övrigt skrivet om bunden namnform, tror jag inte det går att bevisa att det alltid varken funnits eller ej. 1600 och 1700-talet med dess många krig och farsoter tog bort för mycket folk för att det kan helt bevisas.

1999-02-13, 11:15
Svar #12

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 624
  • Senast inloggad: 2020-01-07, 23:38
    • Visa profil
Angående Kenneth Mossbergs inlägg: Det finns många områden i Sverige med välbevarade och fullständiga kyrkböcker för åtminstone sent 1600-tal och 1700-tal. Jag tror därför att det är överilat att mena att den bundna namngivningens vara eller icke vara inte kan bevisas. Har man till dags dato, trots idogt släktforskande, inte lyckats hitta en socken där en bunden namngivning i uttryckets bokstavliga bemärkelse tillämpats konsekvent, kan man nog lugnt avfärda den som obelagd.
 
Jag vill bara tillägga att det förstås är de som hävdar att en sådan bunden namngivning verkligen funnits som ska upp till bevis, i god historisk tradition, inte tvärtom.

1999-02-14, 18:16
Svar #13

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7648
  • Senast inloggad: 2020-07-07, 12:34
    • Visa profil
    • Scangen
För den som är intresserad av namngivningsprinciper i norra Skåne, och få exempel på dessa, kan nämnas artiklar i Släkt och Hävd 1959 s. 270ff (Astrid Sondén, Den bundna namngivningen) och i Osby Hembygdsförenings Årsbok 1961 s. 30ff (Ragnar Hallberg, De bundna namnformerna).
Två saker är viktiga att poängtera i denna diskussion:  
1) de regionala skillnader är markanta och vad som visar sig gälla i ett område absolut inte kan antas gälla annorstädes.
2) även i områden där en klar tendens finns att uppkalla efter döda anförvanter (såsom i Osby) så finns det hela tiden undantag. Det är alltså aldrig någon 100%-ig lagbundenhet i namngivningen!  
Begreppet bundenhet borde avföras från all diskussion om namngivningsprinciper.

1999-03-08, 23:54
Svar #14

Utloggad Lars Nylander

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 622
  • Senast inloggad: 2019-04-13, 22:51
    • Visa profil
Urban,  
Olaus Magnus som du nämnde ovan: var inte Magnus i detta fall en latinisering av släktnamnet Store? Vårt tämligen urgamla herdaminnen skriver (I sid. 11) Johannes Magni af slägten Store - - - Fadr. Magnus Pedersson Store.
/Laurentius Moënsis

1999-07-27, 13:56
Svar #15

Henrik Edström

Min fars släkt, som härstammar från gården Lill-Hallsta 1 i Indals socken i Medelpad har nästan uteslutande  utgjorts av självägande bönder. Genom Helge Nybergs släktregister har jag kunnat följa släkten tillbaka till mitten av 1500-talet. Med ett par undantag har mina i rakt nedstigande led manliga släktingar burit namnet Erik eller varianter därav antingen som förnamn eller som efternamn. Så även min far och jag själv. Jag har funderat över denna bundenhet i namnbruket. Har någon månne någon förklaring?

1999-08-05, 17:50
Svar #16

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6826
  • Senast inloggad: 2020-07-11, 21:22
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Är det någon som känner till några namnvetenskapliga undersökningar som studerat detta?
Mitt intryck från diskussioner med namnforskare i Sverige är att detta fält är ett mycket eftersatt område.  
Dessutom verkar flera erfarna släktforskare ha mer kunskap än vad namnforskarna har och dessa känner ofta inte till detta!
Rötter och Anbytarforum borde kunna få dessa grupper att samverka.
En del lösa diskussioner har förts i Uppsala, men inget konkret har startats.
Stefan Simander
Gamla Uppsala, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2000-02-09, 21:12
Svar #17

Utloggad Henrik Karlsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 68
  • Senast inloggad: 2018-09-06, 10:24
    • Visa profil
I Bohuslän och Halland var det i alla fall så fram till i början av 1700-talet bland allmogen att det var en oskriven lag att uppkalla barn efter den senast avlidna närmsta släktingen, för att dennes ande skulle leva vidare. Detta enligt egen släktforskning allmänt och vad som kan utläsas i genealogisk litteratur om namn. Under 1700-talet ändrades det successivt.
  Så länge seden fortlevde verkar det ha gått till så att man tänkte sig bakåt i generationerna tills man hittade en avliden. Vid ett omgifte efter någons död fick första barnet av samma kön namn efter den. I övrigt blev det namn efter barnens far- och morföräldrar, om de var döda, i annat fall måste man gå ytterligare en generation bakåt. När alla dessa var döda och namnen var utömda, gick man ännu längre bakåt. Vid vanliga namn som Anders och Anna kunde det bli fler än ett syskon som fick samma namn. Om första syskonet dog och nästa fick samma namn, var det väl inte så mycket efter det avlidna syskonet som efter den äldre släkting som det första fått namnet efter, man försökte igen, så att namnet skulle leva vidare och därmed den avlidne äldre släktingen.
  Det är självklart omöjligt att använda denna regel för att med någon säkerhet leta fram okända anor. Svårigheten är ju att man inte vet om en ana var död. Det hade varit enklare om man tog namn efter äldre släktingar i en viss ordning oberoende av om de levde eller ej. Man kan möjligen använda den för att göra upp teorier att testa.
  Alltså kan man säga att båda sidor har rätt. Det fanns bunden namngivning, men sättet den var bunden på gör att den ofta verkar obunden. Man kan inte heller göra regeln universell i tid eller rum. Genom sin utformning har den ett begränsat genealogiskt forskningsvärde, men kan åtminstone vara kulturhistoriskt intressant.

2002-01-22, 11:13
Svar #18

Karl Johansson

I mitt område, centrala Västergötland, för tiden före 1750, följer ca 4/5-delar av mina anfäders familjer traditionen att uppkalla barn efter mor- och farföräldrar direkt efter att de avlidit. Denna trend har jag haft mest nytta av då det gäller att finna dödsåret för en förfader. Om Nils Eriksson och Ellla Andersdotter i Mellomgården fick en son Torsten 1730 och Erik 1732, då är det i princip regel att farfadern Erik avled 1730-32. Om äldsta sonen hette Erik finns dock den stora felkällan att sonen kan ha blivit uppkallad efter farfadern medan denne levde. Denna felkälla finns även i det förra fallet, men har här betydligt mindre sannolikhet. Om Det var Anders som föddes 1730 och Erik 1732 och det inte fanns några söner innan, då hamnar vi i ett läge där sannolikheten för att Erik dog 1730-32 ligger någonstans mittemellan.
 
Sedan får man naturligtvis hålla koll på syskon med samma namn som kunde ha avlidit under perioden.
 
För tiden efter 1770 är det i detta område helt ofruktbart att bygga hypoteser på namngivning.

2003-11-14, 23:02
Svar #19

Utloggad Sten-Sture Tersmeden

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 489
  • Senast inloggad: 2017-02-14, 20:51
    • Visa profil
Vad gäller om bruket att ge förnamn till sina bara efter FF, FM, MM, MF och kanske äldre led?
Det lär ha funnit regler som var ganska strikta.

2003-11-15, 00:11
Svar #20

Utloggad Björn Engström

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1159
  • Senast inloggad: 2019-10-07, 10:24
    • Visa profil
Första sonen skulle ha farfaderns namn, andra morfaderns. Första dottern skulle ha farmors och andra mormors förnamn. Fortsättningen blev som regel också något namn inom släkten. Om något barn dog så skulle nästa få det döda barnets förnamn. Först när bruket att ha två förnamn försvann denna regel. Men då skulle som regel något av namnen vara faderns.
I något fall tycks ett namn ha fått dålig klang och man byter bort ett av släktens namn
 
Hälsningar
Björn Engström

2005-10-21, 00:53
Svar #21

Utloggad Kaj Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 628
  • Senast inloggad: 2009-03-25, 06:41
    • Visa profil
Rackeby, Skaraborg, 1750-talet.
 
Carl Månsson, hur troligt är det att han har sin fars efternamn? Pappan kan ev. heta Sven Månsson. Och enligt den tradition jag har erfarit från dessa trakter borde ju han Carl då heta Svensson.
 
Mvh
/Kaj A.

2005-10-21, 08:52
Svar #22

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7648
  • Senast inloggad: 2020-07-07, 12:34
    • Visa profil
    • Scangen
Mycket osannolikt, Kaj. På 1750-talet var det endast i undantagsfall som ett patronymikon användes som släktnamn som gick vidare från far till barn. Det var i så fall hos sådana släkter som nått en sådan status att de ändå skulle antaga ett släktnamn. Om dina gubbar är bönder så är det nog helt osannolikt. Månsson misstänker jag också är ett namn som inte låg så bra till för att bli släktnamn, bland mer ovanliga patronymika förekommer det oftare.
 
(frågan är lite felplacerad, för den handlar inte om det som brukar kallas bunden namngivning)

2005-10-21, 09:29
Svar #23

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Eftersom det lokala namnskicket i många trakter ofta var begränsat, så att i praktiken endast ett fåtal namn var i omlopp; t.ex. Per, Sven, Anders, Nils och Olof, blir ju den statisktiska sannolikheten att t.ex. en styvfar eller en äldre granne (på samma hemman eller i samma by) av en slump råkar ha samma patronymikon som den person man forskar på, tämligen stor.  
 
Utan att känna till sakförhållandena i just detta fall, misstänker jag att så kan vara fallet här.

2005-10-21, 20:14
Svar #24

Utloggad Kaj Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 628
  • Senast inloggad: 2009-03-25, 06:41
    • Visa profil
Dessvärre har ni nog rätt .
 
Mvh
/Kaj A.

2005-10-22, 07:48
Svar #25

Lotte Jensen

Här på Gotland följde man namnen inom släkten. Vilka namn som överlevde hade en hel del med att göra vem av de namngivna barnen som uppnådde vuxen ålder och kunde föra sitt namn vidare.  
 
I familjer där barnen dog ganska snabbt efter födseln så gav man nästa barn den föregåendes namn. På så sätt kunde det i en familj födas både tre och fyra barn med samma förnamn. Man fick endast ett förnamn
 
Vid slutet av 1600-talet och mer inpå mitten av 1700-talet växer traditionen att ge barnen två förnamn
 
Vid nästa sekelskifte 1700 - 1800 förekommer det tre förnamn. Detta hela tiden med namn som är förekommande inom släkten
 
Sedan i mitten av 1800-talet exploderar det som kan kallas för modenamn. Mycket fördmodligen för att folk börjar röra på sig mer och får nya influenser. Då kan namnen vara mångfaldiga och mycket fantasirika. Som tex Aquilina, Maximiliana, Sextintus osv
 
Sedan under 1900-talet har man gett barnen egna namn men ofta haft med någiot namn från mor, far eller deras föräldrar. Idag tycker jag att det inte finns någon struktur alls kirng namngivandet
 
Lottes Jensens betraktelser

2012-04-17, 11:01
Svar #26

Utloggad Maria Menninga

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 79
  • Senast inloggad: 2014-12-11, 11:51
    • Visa profil
Eftersom jag letar efter regler för bunden namngivning, tittar jag givetvis in här. Men, här hittar jag inte det jag letar, så jag får nog ställa frågan här i stället.
 
Jag är nyfiken på de regler man menar fanns för bunden namngivning på 1600-1700-talen. I anorna finns ett antal valloner, där denna sed verkar varit extra stark - är det någon som vet mer om det?  
I min makes släkt från nederländerna finns det dessutom ända in idag en tradition av att liksom korsvis namna barnen efter mor- och farföräldrarna, så jag blir litet förvånad över diskussionen att det inte skulle ha varit så här i Sverige. Däremot kanske det inte var lika socialt oaccepterat här att avvika från den normen, så att det inte gjorde något om man bröt en aning mot reglerna ibland. Man kan ju tydligt märka att det är litet lösare här i Sverige, men tendensen fanns ju fortfarande - och i vallonsläkterna verkar det ha varit mycket vanligt.
 
Hur ser namngivningsreglerna ut, ni som tror på dem?

2013-03-25, 09:03
Svar #27

Utloggad Martin Nordling

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 380
  • Senast inloggad: 2020-07-12, 10:25
    • Visa profil
Jag har ett exempel på två familjer som blir en från mitten av 1700-talet i Svanskog, Värmland och Laxarby, Dalsland:
Anders Jonsson gifte sig med Lena Torkelsdotter 1760 och de fick barnen:
Ingri Andersdotter född 1763.
Torkell Andersson, född 1766. (Helt klart efter morfar)
Bryngel Andersson, född 1768.
Stina Andersdotter, född 1770.
 
Sven Svensson och Ingeborg Andersdotter gifte sig 1753 och fick barnen:
Sven Svensson, född 1755. (efter fadern och farfadern)
Anders Svensson, född 1760. (efter morfadern)
Nils Svensson, född 1762-11-04. (troligen efter mormors far, även om jag inte kunnat följa alla linjer så någon annan Nils kan finnas)
Britta Svensdotter, född 1765 eller 1767. (troligen efter farmodern)
Anna Svensdotter, född 1769. (okänt)
 
Lena Torkelsdotter dog 1773 och Sven Svensson d.ä. ungefär då också, sedan gifte sig Anders och Ingeborg (oklart exakt när då jag ej hittat vigselnotisen) och fick dottern Lena 1776 (helt klart efter den döda hustrun), sedan så fick de en son 1779, han fick då namnet Jon (efter farfadern, min ana), möjligen tyckte de att det räckte med en Sven Svensson i den generationen.
 
Att första dottern i den andra äktenskapet uppkallades efter den döda hustrun är för mig en bekräftelse på att min identifikation är korrekt, Anders Jonsson flyttade nämligen till sin nya hustru i Laxarby och att jag ens hittade honom innan dess var ren tur.
 
Ovan har jag inte så många namnförklaringar på Anders första barn, det beror på att jag inte undersökt hans hustrus anor så noga och hennes familj var den de flyttade till efter giftermål (troligen något finare). Ingeborg och Svens anor har jag dock gjort mitt bästa för att hitta eftersom Svens lillebror Jonas fick sin dotter Maria bortgift med ovan nämnde Jon (de kanske kan benämnas falska kusiner). För att illustrera namngivningssed tar jag med deras barn: Andreas (född 1803-01-03), Jonas (född 1806-08-10), Sven (född 1808), Olof Olle (född 1811-10-29) Maria (född 1814-06-01, död 1815-04-15), Johannes (född 1816-09-06) och Maria (född 1820-05-10).
 
/Martin
 
(Meddelandet ändrat av Martin_Nordling 2013-03-25 09:17)

 

Annonser





Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna