Det är barnspråk av Christin, det var min bror som då var 2 år som förkortade mitt namn och sa Kin. Sen började min far sätta Kin i bestämd form och kallade mig Kinen.
Jag kallades då både Kinen och Christin men mest Christin.
Sen var det så enkelt att jag inte kände att jag passade i Christin, och ville komma bort från det som jag förknippade med min barndom som jag inte upplevde så positivt och samtidigt hade jag och min far glidit ifrån varandra, hade nästan ingen kontakt alls, så jag ville hedra honom genom att använda Kinen som ju han varit den första att kalla mig. Men jag tyckte K:n var så hårda så jag valde Q istället som begynnelsebokstav. Även om Kinen också förknippas med min barndom så var det den positiva delen av det, att vara unik och sedd, och att ha ett namn som bara var mitt.
Naturligtvis har jag en speciell relation till mitt namn, de har nog de flesta, men eftersom jag är ensam om namnet så känns det väldigt förknippat med mig själv och jag ångrar verkligen inte att jag tog beslutet för ca 10 år sen att få namnet även på papper och inte bara att kallas det. Att skicka in ansökan för namnbyte var det första jag gjorde när jag fyllde 18 år, vilket är åldern för att få byta namn utan föräldrars tillåtelse.
Mvh Qinen.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy