Jo, visst begravdes de. Länge ansågs dock att självspilingar inte kunde begravas i vigd jord utan i stället i utkanten av eller strax utanför kyrkogården (jag har dock sett undantag göras för personer som begått gärningen i vansinnigt tillstånd, samt ett ytterst ömmande fall där en man var så förtvivlad efter hustruns gärning föregående år. Hon ville nämligen inte leva längre men var djupt troende, Om hon tog livet av sig skulle hon inte bli begravd i vigd jord och det ville hon förstås. Hon kom dock på en lösning. Om hon i stället blev avrättad så skulle hon få död och bli begravd i vigd jord! Himla fiffigt, eller hur? Makarna hade ett barn, en 14-årig son. För att kunna bli avrättad och uppfylla sin dödsönskan skar hon halsen av sonen. Hon fick som hon ville och avrättades en tid senare. Maken hade dock svårt att hantera hustruns gruvliga gärning och saknade förstås sonen djupt, så året efter dränkte han sig. Häradsrätten bestämde dock att han varit så förtvivlad och olycksdrabbad att Gud borde kunna överse med att han dog för egen hand, så han fick begravas på kyrkogården. Tyvärr minns jag inte källan mer än att det var i Värmland; det hade inget med min forskning att göra utan var lite läshjälp jag fick bistå med vid ett besök på Svars forskarcentrum i Ramsele. Gripande var det hur som helst).
Vad gäller Anders Gustaf Flodin har prästen antagligen glömt att notera begravningsdatumet. Det förflöt oftast rätt lång tid mellan dödsdatum och begravning för självspillingar, då det skulle göras obduktion och utredning kring dödsfallet och sedan bestämmas om begravningsplats.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy