Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna användare har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.
Meddelanden - Jojje Lintrup
1001
« skrivet: 2001-02-08, 21:05 »
Ett är dock säkert mina herrar, nämligen att man fortfarande använder patronymikon i arabländer, och därför verkar sätta en viss vikt vid vem som är son till vem, osv.
Hur det än står till med saken, tror jag att Lars bör vända sig till någon sakkunnig präst för att rådgöra om hur man ska gå tillväga. De länder där man använder sig av arabiska är så pass olika, att var och en av dem kan ha helt olika förutsättningar. Här handlar det om elever i svenska skolor med diverse olika bakgrund, och som säkerligen tillhör muslimska (ibland ockå KRISTNA samfund - ja, det finns en hel del araber som är kristna också!), vars religiösa ledare borde vara insatta i ämnet.
Utnyttja dem!
1002
« skrivet: 2001-02-08, 12:07 »
Hej Lars Sandberg,
Jag har själv ingen erfarenhet av att släktforska i arabiska länder, men tycker att det borde gå lika bra att släktforska där som här. Problemet är att ta reda på hur, och om de har motsvarigheten till kyrkböcker i sina mosk?er, m.m.
Jag skulle, om jag sattes inför detta problem, ta kontakt med närmaste mosk?, eller det prästerskap som finns att tillgå. Säkert kan de svara på din fråga och hänvisa till sina källor. Att arabiska muslimska länder skulle sakna registrering av sina medborgare/församlingsmedlemmar skulle förvåna mig mycket. Jag har också sett att vissa araber hävdar att de stammar från Muhammed, vilket är svårt om man inte har ordning på sina anor. Vi får heller inte glömma att t.ex. det muslimska Spanien på sin tid var ett av de modernaste dåtida samhällen, med bibliotek långt större och innehållsrikare än vad den kristna världen kunde skryta med, något som ändå borgar för att deras kontroll av medborgarna borde vara lika hög som vår.
1003
« skrivet: 2001-01-26, 13:03 »
Författaren och släktforskaren Janne Bäckman i Orsa har nyligen släppt boken Testamente från stupstocken, en skildring (till stora delar självbiografisk) av den oförbätterlige förbrytaren Dalpelle från byn Färnäs i Mora sn, som slutade sina dagar på stupstocken i Uppsala den 28 mars 1849. Det är inte ofta de tragiska människoöden som återfinns i våra kyrkböcker kommer till tals, men här är ett lysande undantag.
Boken kostar 198:- i bokhandeln.
1004
« skrivet: 2001-01-25, 10:25 »
Hjärnsläpp får väl förklara att jag påstod att HMS Najaden ligger i Hälsingborg. Så är nämligen icke fallet, hon ligger i HALMSTAD! Rätt ska vara rätt.
1005
« skrivet: 2001-01-25, 09:46 »
Det bör väl i rättvisans namn poängteras att af Chapman inte är det enda skolfartyg som finns bevarat. HMS Najaden och hennes systerskepp HMS Jarramas ligger i Hälsingborg, respektive Karlskrona. Den senare beskrivs mycket ingående i Marinmuseets hemsida. Också Gladan står väl parkerad någonstans har jag för mig.
1006
« skrivet: 2001-01-24, 22:06 »
Min far, Vilhelm Lintrup (1917-1985) som förlorade sin mor i 12-årsåldern, blev skeppsgosse vid 15 års ålder och muckade vid 18. Han har berättat att de flesta av hans kamrater gick vidare och fortsatte sin karriär inom flottan.
Han berättade också gärna om sin långfärd med just af Chapman, en av de sista som gick 1935, innan fartyget riggades ned och småningom parkerades vid Skeppsholmen. Långresan han gjorde gick först till Västindien (Puerto Rico) och sedan till Boston, och hem igen till Karlskrona.
Han berättade också om de negativa sidorna med Skeppsgossekåren, om pennalismen från de äldres sida och från befälen, men visade ogärna upp de ärr som fanns kvar på hans rygg efter pryglet de fick när de gjort något orätt.
Pappa lämnade Skeppsgossekåren med bittra minnen och en tatuering med skeppsgosseankaret på armen. Han hade haft turen att få ärva en summa pengar, och det lockade honom mer än en sjömanskarriär.
För min del har jag fått intrycket att Skeppsgossekåren var mer ett internat och en uppfostringsanstalt än en sjömansskola. Dit skickades man antingen av tradition, eller när man inte visste hur man skulle ta hand om pojkarna.
1007
« skrivet: 2001-01-20, 22:17 »
Hej Barbro och alla,
Anetavlen och efterlysningssidan i DIS-Danmarks hemsida är mycket mindre frekventerade än Anbytarforum, utan tvivel. Anetavlen ser ut att ha cirka 40-50 besök om dagen, medan detta forum får minst 1000. Detta beror förmodligen på att vi kommit längre i datoriseringen, men också på att det finns så många fler släktforskare i Sverige.
För oss med danska rötter innebär det att vi får vänja oss vid att andra villkor gäller för forskningen där. Inga hemlån av mikrofilmat material över riksgränsen innebär att man måste ÅKA DIT för att titta i kyrkböckerna! Har man någon liten fråga till något arkiv, får man betala höga timavgifter! Det annorlunda systemet med hur arkiven är inrättade, hur kyrkan är uppdelad (i en kyrklig och en politisk/administrativ del), bidrar också i hög grad till att man lätt går vilse.
Ändå är det förmodligen lättare att få svar på sina frågor om man skriver i Anetavlen och DIS-Danmarks efterlysningssida. För skriver man bara hit, är det inte mer än en handfull danskar som kommer att läsa din förfrågan, och då är chansen att få napp HELT obefintlig.
För övrigt är det ju inget som hindrar dig från att skriva samma efterlysning på alla ställen!
1008
« skrivet: 2001-01-13, 13:44 »
Jag får f.n. hjälp av en släktforskare i Danmark med att hitta mina Lintrupska förfäder, i utbyte har han bett mig lösa en fråga åt honom, så här lyder frågan:
I 1688 tillod Elisabeth Kingos helbred (hälsa) hende ikke at rejse fra Odense til Karlskrona. Der var opstået strid mellem hende og Robert Turners arvinger i Sverige og England. Biskoppens fuldm?gtige Mathias Atke blev derfor udstyret med instruks om at indfinde sig for Rådstueretten i Karlskrona d. 15 oktober 1688, og der tilbyde arvingerne at hun ville betale en sum af 2000 Daler s?lvm?nt og afstå fra det ellers retm?ssige oprettede testamentes friheder mod at få afsluttet sagen. I den forbindelse udf?rdige hun d. 20 august 1689 fuldmangt til biskoppen (Thomas Kingo) og denne blev attesteret af Odense Magistrat d. 13 september . Hvem var Robert Turners arvinger? (Robert Turner var kongelig skibsbygger i Karlskrona.)
Claes Bernes har skickat lite kompletterande uppgifter om Turner:
Robert Turner, av engelskt ursprung, var en av 1600-talets främsta skeppsbyggare i Sverige. Han blev kring 1680 den förste skeppsbyggmästaren på örlogsvarvet i Karlskrona, men dessförinnan hade han i mer än tjugo år tjänstgjort i Göteborg och Stockholm. Bl.a. var han med om att bygga skeppet Kronan, som ju förliste utanför Öland i ett slag mot danskarna 1676.
Svenska flottans historia har sammanlagt ungefär en sida med uppgifter om Turner. Där sägs bl.a. att han avled den 2 maj 1686, efterlämnande makan Elisabet, född Ringo. Rimligtvis är detta samma person som den Elisabeth Kingo som nämns i det danska mailet. Några barn eller andra arvingar till Turner nämns dock inte i boken.
Kan någon möjligtvis komplettera med ytterligare uppgifter, fr.a. om vilka arvingarna var, skulle jag vara mycket tacksam!
1009
« skrivet: 2001-01-09, 15:40 »
Jag svarar på min egen frågan, eftersom jag fått fram massor av information genom att söka via nätet...
Det visade sig att Peder Pedersen Winstrup (1605-1679) var en riktig kändis, den siste danske biskopen i Lund, vilken valde att stanna och samarbeta med svenskarna efter erövringen av landskapet. Han adlades av Karl XI och var initiativtagare till grundandet av universitetet i Lund. Dock blev han senare en bromskloss i försvenskningen av Skåne.
Han omnämns både i Svenskt biografiskt handlexikon och Nationalencyklopedin.
1010
« skrivet: 2001-01-08, 23:47 »
Enligt uppgift skulle en viss biskop Kingo ha grundat det första tryckeriet i Odense på 1680-talet, men eftersom han själv inte var boktryckare, anställde han en Jörgen Schröder från Lund i Skåne. Där hade han år 1676 varit boktryckare för biskop Winstrup.
Jag söker alltså uppgifter om den senare och vore tacksam för svar.
1011
« skrivet: 2001-01-05, 08:58 »
Obitus från obeo betydes (himlakropps) nedgång, men också figurativt 'undergång', 'förintelse', 'hädanfärd', 'död', etc. Om det kan man läsa i Latinsk-svensk ordbok av Ahlberg & al. s.588.
Har man inte råd att skaffa detta dyra verk, kan man alltid skicka efter Latin för släktforskare där man kan hitta både 'obiit' och 'obitus', och ytterligare 1.600 latinska ord och fraser man stöter på i våra kyrkböcker. Den kostar bara 60:- (+porto)!
1012
« skrivet: 2001-01-02, 08:26 »
Hej Bo,
Är du säker på att det står 145 efter Obiit? Många gånger, speciellt under 1700-talet, förkortade man nämligen årtalet genom att ta bort första siffran. Vi har ju för vana att ta bort två siffror, 2001 blir '01 t.ex. Kanske det står 795 efter Obiit, och i så fall skulle det betyda 1795.
Ja, det var bara en tanke...
1013
« skrivet: 2000-12-28, 20:18 »
Till alla Danmarksättlingar: Det finns numera två fora dit man kan vända sig med efterlysningar. DIS-Danmark har en efterlysningssida öppen för alla och Slägthistorisk Forening for Storköbenhavn har ett eget anbytarforum som heter Anetavlen. Använd dessa om ni vill att de danska släktforskarna ska hitta efterlysningarna, det gjorde jag och jag fick napp!
1014
« skrivet: 2000-12-20, 23:43 »
Termen sinnessjuk ersattes av ordet mentalsjuk när det började kännas fult, dessförinnan hade det hetat dåre och vansinnig, och andra liknande saker. På 1970-talet började man gå ifrån begreppet mentalsjuk, för att kalla det för psykisk sjuk, och idag finns en tendens att lämna också den termen. Psykisk funktionshindrad heter det numera.
Inom yrket används knappast så generella begrepp, utan där finns fackuttryck för varje psykisk åkomma. Även där växlar begreppen snabbt, eftersom forskning och utveckling faktiskt går framåt, och gamla ord blir inaktuella.
Ordet sinnessjuk beskrev det man uppfattade som psykisk sjukdom under den epok som journalerna omfattar. Senare har man tvingats konstatera att en del av de man trodde var sinnessjuka kanske var förståndshandikappade (utvecklingsstörda) och att andra var handikappade på annat sätt (döva, deprimerade, autistiska, dementa, eller udda på något annat sätt).
De flesta som kategoriserades som sinnesjuka förr var satta i arbete på hospitalen. Väldigt få var så sjuka att de inte kunde klara av att arbeta. Faktum att många kände sig tryggare bland de fasta rutinerna, i stället för i den mer kaotiska yttervärlden. Många hade säkert ingenting emot att låta andra bestämma för sig, då det är lättare än att bestämma själv.
När en person klassades som sinnessjuk förr, blev han/hon ofta omyndigförklarad. I regel blev en släkting förmyndare eller god man åt patienten.
Innan psykofarmaka (dvs de starka mediciner som fick psykiskt sjuka att dämpas) uppfanns, var andra metoder på modet. Bl.a. tvingades patienterna till omväxlande heta och kalla bad, ofta hela dagar i sträck. Inlåsning var vanligt, liksom att spänna fast dem på britsar och förse dem med tvångströjor. Långt tillbaka i tiden låste man också in patienterna i s.k. dårkistor.
Psykiskt sjuka har i alla tider utsatts för diverse experiment. Man har prövat insulinbehandlingar, elchocker, fysisk misshandel, hårt arbete, sträng diciplin, tusentals mediciner, steriliseringar, ja, allt mellan himmel och jord! Allt för att bota människor som beter sig annorlunda, eller bara bär omkring på spöken orsakade av hemska upplevelser i barndomen...
1015
« skrivet: 2000-12-19, 14:02 »
Det bör väl understrykas att ordet Cognomine betyder 'tillnamn', och syftar på det vi numera kallar för 'efternamn'.
1016
« skrivet: 2000-12-11, 01:18 »
En kvalifiserad gissning: Löpare låter som ett soldatnamn, och just soldatnamn är ursprunget till många gårdsnamn i Dalarna. Kolla om inte den förste löparen var soldat!
1017
« skrivet: 2000-11-19, 18:32 »
Tack för det, Stefan! Antonias anor verkar vara från Brasilien på spinnsidan. Nu återstår förstås att nysta fram hur de ser ut, men om de är av ädlare sort, ska det inte vara helt omöjligt!
1018
« skrivet: 2000-11-19, 17:23 »
Antonia Ax:son Johnson har jag för mig har utländska anor. Är det någon som har en aning om hur dessa ser ut?
1019
« skrivet: 2000-11-14, 00:13 »
Ta kontakt med Carl Nyström i Mora, som skrivit flera böcker om Siljansfors bruk. Om inte han kan identifiera gubbarna, så kan ingen.
1020
« skrivet: 2000-11-03, 08:30 »
Johan,
Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med Halvstadasläkten, därtill är mina kunskaper begränsade. Helmer Lagergrens forskning finns dock katalogiserad av länsbiblioteket i Falun, som givit ut ett häfte (gratis) med en förteckning över hela hans arkiv (som förvaras där).
1021
« skrivet: 2000-11-02, 22:02 »
Antecessor matrimonii är ett vedertaget uttryck för 'företrädare i äktenskapet' i de fall det rör sig om anteckningar i kyrkböcker. Matts är helt säkert rätt ute med sin förklaring.
Leif, om du inte redan har min latinordlista, så kan du beställa den genom att klicka på länken. Antecessor matrimonii finns naturligtvis översatt där!
1022
« skrivet: 2000-11-01, 00:42 »
Banderas betyder flaggor.
Bandera betyder flagga.
Abanderado betyder fanbärare, banerförare, fänrik, eller också förkämpe för idé.
Spanskan är full av arabiska låneord, beroende på att landet varit ockuperat av araber och berber under 800 år. Bandera är dock sprungen av samma ord som vårt baner, engelskans banner, etc.
1023
« skrivet: 2000-11-01, 00:27 »
Det sista påpekandet är mycket viktigt. Man har nämligen från nazistiskt håll ända sedan kriget glorifierat de svenska frivilligas insatser under de båda krigen. Därmed drar man med sig den majoritet som inte var nazister i en soppa som de aldrig skulle ha ställt sig bakom.
Min far deltog både i Vinterkriget och i Fortsättningskriget, och det var med avsky han mindes det mottagande han och hans vapenbröder fick då de återkom från Finland. Den svenska opinionen som skallat Finlands sak är vår! före kriget, utpekade och hånade sedan de unga pojkarna som gått på propagandan och ställt upp, för att vara nazister. Detta i ett land som alltid varit tyskvänligt, men som i krigets slutskede vänt kappan efter den nya vind som börjat blåsa...
I krigsarkivet har jag gått igenom alla de handlingar som finns kvar och som berör min far. Där finns alla anteckningsböckerna kvar, alla listorna, alla rapporter. Där fann jag också den korthuggna anteckningen om den lätta skada han råkade ut för, då han blev skjuten i nacken och i lungan, och höll på att mista livet, en sommardag vid Hangöfronten för nästan 60 år sedan.
Pappa lärde sig läxan. I fortsättningen var han så antimilitaristisk att vi barn inte ens fick gå med i Scouterna, fr.a. för att de bar uniform och marscherade i takt.
1024
« skrivet: 2000-10-31, 13:29 »
Uppgifter om de svenska frivilliga i de båda finsk/sovjetiska krigen (Vinterkriget och det s.k. Fortsättningskriget) finns i Krigsarkivet på Östermalm i Stockholm. Där finns alla bevarade anteckningar, inklusive befälens daganteckningar, m.m.
Inlägget editerat, kommentar borttagen. Moderator Finland 10.05.2011.
1025
« skrivet: 2000-10-25, 00:11 »
Lissie, din efterlysning passar bättre under rubriken Länder/Danmark/Bornholm, och så ska du naturligtvis begagna dig av Anbytarforums systerforum Anetavlen i Danmark. Där har du större chans att få ett svar!
1026
« skrivet: 2000-10-25, 00:04 »
Emret är ett namn som använts i Särna-Idre, där det finns ovanligt många som heter Emretsson. Det kommer från Norge, men vad betyder det - vilket ursprung har det?
1027
« skrivet: 2000-10-20, 01:11 »
Jag har vid släktforskning stött på flera Vestrin i Söderhamn på 1800-talet, t.ex. Katarina Margareta Vestrin, född 1822-02-24 i Söderhamn. Varifrån just hennes namn kommer är okänt, eftersom hennes far inte anges i kyrkböckerna och hennes mor hette Norelius. Dock finns det en gesäll i staden i passande ålder som heter Vestrin och som möjligen kan vara barnafadern.
Så vitt jag minns stötte jag på en annan familj Vestrin i staden, men de var fiskare och verkade inte passa ihop med länsmansdottern som födde henne.
1028
« skrivet: 2000-10-20, 00:58 »
Som kuriosa kan nämnas att K-G Hildebrand är den gamle historieprofessor som just idag lyckats få Herman Lindqvist att både be om ursäkt och att dra tillbaks hela upplagan av den senaste delen av sin svenska historia. En mycket penibel affär, där Hildebrand oförskyllt anklagas för att ha haft nazistsympatier under sin studenttid.
Herman, som tydligen inte kollat sina källor, har här gjort sin största blunder. Hans trovärdighet, som inte har varit särskilt stor bland historiker, är nu nere på noll.
1029
« skrivet: 2000-10-09, 10:01 »
...där bl.a. löjtnanten Ingolf Månsson i Gulltorp, Skärkinds sn, (begravd 1662-02-12) levde. Wallenbergarna är bland de mest kända ättlingarna till honom... Och så jag förstås.
;-)
1030
« skrivet: 2000-10-05, 23:44 »
Lotta, låt dig icke nedslås av denna alltmer invecklade diskussion. Låt dinosaurierna dansa själva! Svaret på din fråga (om någon kommer ihåg den) är: Vet ej!
Svenska Akademien har undersökt saken och skrivit följande i sin ordbok (ej att förväxlas med ordlistan!):
FRÄNKA SPALT:[F1708] [tryckt år 1926]
UTTAL: frä3ka2,
GENUS: f.; best. -an; pl. -or ( () -er GR 13.114 (1540), M?NCHENBERG Scriver Får. 63 (1725)).
FORMVARIANTER: (fränd- (frend-) 1639 to=1784>1639-- 1784. -(c)ke c. 1580 to=1651>1580-- 1651 (: Fränken).
-kia VRP 4/4 1733 (: Blodzfränkia).
-ckie Visb. 2.48 (c. 1600))
ETYMOLOGI: [fsv. fränka, motsv. d. fr?nke, fnor. fr?nka, nor. frenka; kortform för FRÄND-KONA
(se FRÄNDE, ssgr)]
BETYDELSE: (numera bl. arkaiserande l. poet.) kvinnliga anhörig l. släkting; förr möjl. särsk. om avlägsnare kvinnlig släkting (jfr anm. under FRÄNDE ); äv. mer l. mindre bildl. Luk. 1.36 (NT 1526).
Sägh til Wijshetena, Tu äst mijn syster, och kalla klokhetena tina frenko. Ordspr. 7:4 ( Bib. 1541). Twå ..
aff hans närmesta frenkor. PETREIUS Beskr. 5.27 (1615).
BETYDELSE: H. K. M:tz närskylte frenkor och lekesystrar. RP 7:458 (1639).
WESTE (1807; angivet ss gam(malt) och bibl(iskt)). Drottning Elisabeth af Böhmen, hans fränka --
bette voro barn af .. Kristian IV:s systrar. IllSvH 4.169 (1880).
Den lugna glädjen eller .. hennes lika sköna fränka, den lugna sorgen. RYDBERG Dikt. 2:95
(1891).
jfr BLODS-, SJÄLSFRÄNKA. Anm. DALIN (1851).
BETYDELSE: anmärker att ordet nu, fastän föga brukl., användes om genom eget eller annans
äktenskap med någon befryndad kvinna. Jfr anm. under FRÄNDE 1.
1031
« skrivet: 2000-10-04, 15:58 »
En del diskussioner hamnar av någon anledning alltid i världsrymden någonstans... Den som av någon anledning vill ha en enkel förklaring på vad ordet fränka betyder göre sig icke besvär...
Jag tycker att det vore logiskt att man helt enkelt kopplade ihop det maskulina ordet FRÄNDE med den feminina motsvarigheten FRÄNKA? Kanske det skulle räta ut ett och annat frågetecken? Att exakt utreda vad frände betyder är en lika stor omöjlighet som att försöka försöka förklara ordet fränka. Att gå in på det slingrande och komplicerade släktskapet var kanske så besvärligt, att den som en gång skrev tingsprotokollet i Tveta helt enkelt valde att förkorta det till fränka?! Vad vet vi? ...och ingen lär få reda på det heller.
1032
« skrivet: 2000-10-02, 14:33 »
Du kanske vill låna boken live av mig, Tobbe?
Jag har den i hyllan, bara 500 m från dig!
1033
« skrivet: 2000-09-18, 09:44 »
Ett kort som stått framme och blekts i en ram kan oxidera så att det ser ut som ovan. Att detta är en 1900-talsuniform är det inte någon tvekan om. Det troliga är t.o.m. att det är från andra världskriget, då amerikanska uniformer fått denna utformning. Att det är en amerikansk uniform framgår av den läderrem som sitter ovanför skärmen (svenska uniformer har en snodd eller ett tygband). Titta också på den karakteristiska slipsknuten som inte uppfanns förrän under depressionen.
Frågan är om bilden föreställer Axel Julius Ahlgren överhuvudtaget?!
1034
« skrivet: 2000-09-16, 00:50 »
Ett tankefel smög sig in i mitt inlägg: det ska naturligvis vara kronolänsmannen, inte kronofogden...
1035
« skrivet: 2000-09-15, 17:01 »
Enklaste översättning av begreppet stadsbetjänt är rätt och slätt POLIS. I Danmark heter poliserna fortfarande betjänt. Ordet polis kommer från grekiskans stad (=politeia), men har vandrat genom senlatinets politia (=stadsförvaltning), via franskans police, till det nuvarande svenska begreppet. För inte så värst längesedan kallades landsortspoliserna för landsfiskal och fjärdingsman, vilka lydde under kronofogden. I vissa städer fanns det stadsfiskaler. Ordet polis har alltså importerats i modern tid och blev inte riktigt enhetligt i Sverige förrän 1965, då polisväsendet förstatligades.
1036
« skrivet: 2000-09-14, 18:33 »
Hej Anita,
Jag härstammar från Kabusa nr.2 och nr.5, så vi kanske rent av är släkt... Jag undrar hur man kan få tag på den bok du nämner i ditt inlägg?
1037
« skrivet: 2000-09-02, 16:42 »
Vidimera och vidua har inte samma ursprung, Sam! Vidimera är en försvenskning av latinets vidimus (=vi har sett), eller vidi (=jag har sett), böjningsformer av video (=jag ser), medan vidua betyder änka (jfr med engelskans widow).
MVH
Jojje
1038
« skrivet: 2000-08-22, 00:10 »
Visst Håkan!
Jag tror att hon för närvarande, 1827 är under åtal för stöld eller snatteri, men att hon ändå av åklagaren, förbrytelsen till trots, blivit villkorligt frigiven.
Tolkningen är fri och möjligen har någon latinare synpunkter på den exakta ordalydelsen.
1039
« skrivet: 2000-08-15, 08:55 »
Jag vill poängtera att rättelsen av Fem tusen man från dalorten sprang som publicerats i Genklang, endast avser två av de avrättades identitet, som feltolkats av tidigare forskare. En nog så viktig sak för oss släktforskare.
1040
« skrivet: 2000-08-14, 20:45 »
Namnet Moa betyder rätt och slätt mamma och är dialektalt. Här i Mora, där jag bor, kallades mammorna förr mona (som i skona - inte låna). Anders Zorn kallade t.ex. sin mor Mona.
Moa har blivit rätt populärt under det senaste decenniet.
1041
« skrivet: 2000-08-14, 20:31 »
Iris Palo i Misiones, Argentina...
Det här svaret kom från min vän Ruben Källsten i Posadas (översättning följer på det spanska meddelandet):
Parece que encontramos una pista para tu amigo.
Primero le pregunte a la Vieja y me dijo que escucho hablar de ese apellido. Luego me fijé en la guia telefónica de Oberá y encontre a Oscar Palo, hablé por teléfono y me contestó su viuda y comentó que tienen un hijo llamado Mario Palo ( la dirección es José Ingenieros N° 1177 - 3360- Oberá - Misiones y el teléfono 03755-425884). Dice que su esposo era de origen finlandés y ella trabaja
en la Iglesia sueca.
La Señora tiene un apellido español y dice que el difunto Oscar Palo tiene una hermana llamada Iris que vive en Puerto Rico (Misiones) que está a 135 Km de Posadas, camino a cataratas.
Estamos en la pista. Sería bueno que comiencen por contactarse a la que les díreccción que les di hasta que pueda localizarla a Iris en Puerto Rico que podría conocer mas del origen familiar.
Un abrazo - Rubén
Översättning: Det verkar som om vi hittat en ingång till din vän. Först frågade jag morsan som sade att hon hört efternamnet. Sedan kollade jag telefonkatalogen över Oberá (svenskstaden) och hittade en Oscar Palo. När jag ringde svarade hans änka som berättade att hon har en son, Mario Palo (adress: José Ingenieros 1177, 3360 Oberá, Misiones, Argentina - tel: +543755-425884). Hon berättade att hennes man var av finländsk härkomst och att hon jobbar i Svenska kyrkan i Oberá.
Damen har ett spanskt efternamn, och berättade vidare att hennes avlidne man har en syster i livet som heter Iris som bor i staden Puerto Rico i samma provins, ca 135 km norr om provinshuvudstaden Posadas.
Vi är på gång! Det bästa vore om din vän tog kontakt med sonen först för att via honom ta vidare kontakt med Iris Palo i Puerto Rico, och se om det är rätt personer det är fråga om.
Göran, nu hänger det på din förmåga att få kontakt och med lite, lite tur, kanske du hittat dina argentinska släktingar!
Lycka till!
1042
« skrivet: 2000-08-10, 22:01 »
Hej igen, Göran,
Det typiskt finska efternamnet Palo är lätt identifierbart här i Sverige, och kanske andra europeiska länder. Men i spansktalande länder blir det lite svårare att skilja, eftersom det förmodligen finns spanska familjer med namnet Palo, som betyder påle, käpp, stake, stång, stolpe och mast (i den argentinska telefonkatalogen återfinns cirka 50 st abonnenter med efternamnet Palo).
Och apropå Fjällborg, så heter en av mina kursdeltagare här i Mora, Thommy Fjällborg. Kanske en släkting i förskingringen?
1043
« skrivet: 2000-08-09, 21:30 »
Hej Göran,
Om din gammelfaster gift sig i Finland, har hon säkert burit sitt nya efternamn när hon invandrat till Argentina. Därför är det viktigt att du får klarhet i vad hennes man hette, innan själva djupdykningen dit. Hade jag varit du, hade jag försökt spåra henne till den ort i Finland hon gifte sig i, tagit reda på vem hon äktat och kollat när hon utvandrat därifrån. Kanske finns svaret på din fråga redan där?!
Får du sedan ett släktnamn att leta efter i Argentina, är det mycket lättare att återfinna hennes eventuella ättlingar, och kanske också information om hennes vidare öden.
Under tiden får vi med lite material om Argentinasvenskarna kolla om vi hittar någon Siri Maria bland dem. Kanske är det din gammelfaster i så fall...
1044
« skrivet: 2000-08-05, 15:11 »
Doktorsavhandlingar eller inte... Så kan det smyga sig in ett eller annat fel i materialet.
Gunnar Olmås har skrivit en liten men viktig rättelse till Fem tusen man från dalorten sprang. Det rör sig om namnen på två av de upprorsledarna som kom från Mora och som avrättades. Rättelsen kan läsas i Genklang nr 2, januari 1994, som kan beställas via föreningen Ovansiljans Släktforskare's hemsida Genklang on line.
1045
« skrivet: 2000-08-05, 14:51 »
Är det någon som har information om soldaterna i f.d. Skaraborgs län, är det Soldatregistret Skaraborg, dit man kan vända sig med frågor. Den adress jag har är Regementsmuseet P4/Fo 35, Box 604, 541 29 SKÖVDE, tel: 0500-65000 ank. 7333.
Kanhända det finns någon som har aktuellare uppgifter om adressen också.
1046
« skrivet: 2000-08-05, 14:40 »
Hej Lena,
Jag tycker att du ska ta kontakt med Anders Romson på stadsarkitektkontoret i Mora (tel:0250-26000) som har en mycket stor kunskap om gårdar och gårdsnamn i Mora. Jag tror dessutom, men är inte säker på, att man från stadsarkitektskontorets sida har gett ut en skrift som åtminstone tar upp den gamla bebyggelsen i Mora.
De böcker som Stefan J. rekommenderar tar upp Moras bebyggelsehistoria och hur ortens namn kom till, m.m. Dock fattas ordentliga beskrivningar på gårdarna och byarna, som dem som t.ex. Rättvik har gett ut.
Anders Romson är också intresserad av släktforskning (han deltog i min studiecirkel i våras), så han bör vara den rätta personen att tala med.
1047
« skrivet: 2000-07-27, 15:12 »
Hej Pierre, det är du som har så bråttom med att hitta dina anor, så att vi andra inte riktigt hinner med... Kanske du också inte riktigt hinner med i farten?
Vi har dock ovan nämnde Åke Matsson gemensamt, och här kommer mina uppgifter om hans hustru och hennes föräldrar:
Kila (U) F:1, s. 95, döda 1715: Bennerstigen. Dnca 12 post: eller d. 4 Sept: begrafdes Sahl: Åke Mattssons i Bennerstigen lemnade änkia Sal Hustru Sophia Pedhersdåtter född Ao 1641 d. 25 Febr. i Simtuna församblings och Stoor Boortomta af ährlige föräldrar, fader war Pedher Jönsson. Modren hust: Anna Michaelsdr. Renata. Har wähl lärt läsa i book, war stadigt hemma hoos sina föräldrar, efter thess Sahl. Faders död då thess moder begaf sig i ächtenskap med Matts Olofsson i Grelsta fölgt hon åhr 1642 med sin moder till thenna försambling och med dåtterlig ______ och lydne gick henne och sin stiuffader tillhanda til åhr 1662 då hon begaf sig i ächtenskap med sin Sahl man Åke Mattsson i Bennerstigen med hvilken hon lefde samman til åhr 1682, ägt 8 barn, 1 sohn och 7 dåttrar. En sohn och 4 döttrar lefva, 3 döttrar döda. Fördt et ährligit lefverne...(etc.) ...Modrasiukan... ...blef dödd d. 28 Augusti, ålder 74 åhr och några månader.
Fadern hette alltså Per Jönsson och modern Anna Mikaelsdotter. De var bosatta i Stora Bortomta i Simtuna sn (Up). Anna Mikaelsdotter gifte om sig med Mats Olofsson, vilken hon växte upp med. Det har föranlett prästerna att felaktigt kalla henne Sofia Matsdotter på flera ställen, bl. a. i ovan nämnde Mats Åkessons dödsnotis. Dödsdag för Sofia är 28 AUGUSTI (inte juli som du felaktigt anger - det beläggs genom begravningsdagen den 4 september). Födelsedagen anges också i dödsnotisen som du ser.
1048
« skrivet: 2000-07-27, 14:16 »
Nej Sven, det är ingen skillnad på förkortning och kod. Många av de mest etablerade förkortningarna är faktiskt utformade som koder, t.ex. l, cm, km, m.ö.h., g, kg, osv., m.m., mm (kan du skilja på de sista?). Ingen idag skulle börja på nya förkortningar för dessa begrepp, eller hur skulle det se ut om man skrev kilom., lit., met. öv hav., ocksåv.?!
Din oro för att folk inte ska begripa de kodliknande förkortningarna på landskapen är helt obefogad. Jag arbetar med att handleda förståndshandikappade, och det visar sig att det faktiskt är lättare för dem att lära in symboler, än att lära sig att tyda avkapade ord. Man behöver alltså inte vara övertydlig - snarare förvirrar det!
1049
« skrivet: 2000-07-26, 21:37 »
Hur man än vänder sig, så har man ändan bak... Så är det när något nytt ska bestämmas och det finns alldeles för många kockar.
Länsbokstäverna, som trots allt fungerade alldeles utmärkt fram till dess att man ändrade på länens utseende, kom förmodligen till på ett mycket lättare sätt. Jag skulle tro att någon byråkrat på bilregistret bara satte bokstäverna på länen enligt eget gottfinnande. Senare har varje länsbokstav kommit att få ett eget liv, och folk har annamat sin bokstav som om de vore landskapssymboler.
Vad har ett S för anknytning till Värmland, eller ett W för Dalarna? Ingenting från början, men ändå har de blivit kvar så länge efter sitt officiella försvinnande!
Visst ser det lite snyggare ut om man kombinerar en versal med en gemen i Kulldorffs förslag, men häng inte upp er vid det. Det viktiga är att vi får ett vettigt system som kan arbetas in och håller i framtiden, inte att vi kan förstå koderna med detsamma!
1050
« skrivet: 2000-07-26, 11:29 »
Jag ansluter mig till Kulldorffs modell med ett system av enkla tvåbokstaviga koder. Så här i början kanske de inte är självklara för alla, men om de inarbetas som standard bland släktforskare, (vilket Svenska Antavlors system inte kommer att bli för att koderna är för långa - det är ingen vits med förkortning i det fallet), så blir de lika logiska som landskoderna inom Internet är för alla numera. Begreppet SE som Sverige var lite väl svårsmält, men nu när det har körts i några år, är det ingen som reagerar längre...
Jag skulle dock vilja komplettera Kulldorffs lilla serie med ett förslag på kod för Gästrikland (=GÄ), som han har glömt.
1051
« skrivet: 2000-07-26, 00:01 »
Jag söker uppgifter om Hartvig Hirschman, fodermask vid Strömsholm (Kolbäcks sn, Vs) i början på 1700-talet, och hans hustru Beata Gundelius, båda födda 1670-80 cirka. Paret finns kvar i Strömsholm vid tiden för den första bevarade husförhörslängden AI:1a (1724-34), men är borta i AI:1b, då 1756 års förhörsbok påbörjas. I stället lever de båda yngsta sönerna där, beridaren Karl Hirschman, f. 1723, och hovkvartermästaren och fodermasken Samuel Hirschman, f. 1720. Av släktnamnen och mannens yrke att döma, borde det gå att spåra deras härkomst och vidare öden.
1052
« skrivet: 2000-07-22, 22:44 »
Hej Ylva Bydén,
Jag har inte haft anledning att kika in på Kila-diskussionen förrän nu, så därför ett sånt sent svar...
Källsveden och Bennerstigen är två byar som är mycket bekanta för mig. Min fars morfar föddes i Bennerstigen, och har en del av sina anor i den byn ända bort ifrån tiden före kyrkböckerna. I övrigt figurerar Olsbo, Grällsta och Lillåsen, så det är däromkring jag härstammar.
En annan stor gren kommer från Västerfärnebo, och så finns det lite folk som kommer in från socknarna runt omkring.
Det skulle vara roligt att se vad du har. Din mormors mor föddes då mina närmaste släktingar redan hade emigrerat från Bennerstigen och gården Olors. Alla stack utom min fars morfar, som blev plåtslagarmästare i Stockholm.
1053
« skrivet: 2000-07-18, 22:44 »
Yes, Agneta, proposely an inherited meadow...;-)
1054
« skrivet: 2000-07-18, 21:56 »
Farmnames (gårdsnamn) has its origin in the central parts of the Province of Dalarna, depending on traditions, lack of fantasy and the use of patronymics. Names as Mats, Erik, Olof, Anders, Lars, Johan, Jonas, Per, Nils and Hans where so common, so each and every man was Mats Andersson, Olof Persson or Erik Johansson.
So, what could they do to separate one from each other?
As the farmer society had a very strong tradition of wearing patronymics (as a contrast to craftsmen and bourgeoisie), they turned to a new tradition, to name the farms they were living in. That happened earliest around the Lake Siljan in Dalarna, before any church records where written, but spread around to the neighbors as time passed.
Farmnames are often composed of first and second name of the first owner (or many times his father). The christian name of Per and the patronymic Ericsson forms the farmname Perers. They could also be composed by the profession of the first owner, or by nicknames.
Farmnames belonged to the farm, so if a daughter inherited the farm, the son-in-law often had to change his farmname to the one of his wife. In some cases, however, the son-in-law changed the name of the farm instead, but on the other hand, that also happens with family names now and then.
As far as I know, farmnames are also used in the provinces of Hälsingland, Gästrikland and Västmanland.
1055
« skrivet: 2000-07-18, 21:53 »
Farmnames (gårdsnamn) has its origin in the central parts of the Province of Dalarna, depending on traditions, lack of fantasy and the use of patronymics. Names as Mats, Erik, Olof, Anders, Lars, Johan, Jonas, Per, Nils and Hans where so common, so each and every man was Mats Andersson, Olof Persson or Erik Johansson.
So, what could they do to separate one from each other?
As the farmer society had a very strong tradition of wearing patronymics (as a contrast to craftsmen and bourgeoisie), they turned to a new tradition, to name the farms they were living in. That happened earliest around the Lake Siljan in Dalarna, before any church records where written, but spread around to the neighbors as time passed.
Farmnames are often composed of first and second name of the first owner (or many times his father). The christian name of Per and the patronymic Ericsson forms the farmname Perers. They could also be composed by the profession of the first owner, or by nicknames.
Farmnames belonged to the farm, so if a daughter inherited the farm, the son-in-law often had to change his farmname to the one of his wife. In some cases, however, the son-in-law changed the name of the farm instead, but on the other hand, that also happens with family names now and then.
As far as I know, farmnames are also used in the provinces of Hälsingland, Gästrikland and Västmanland.
1056
« skrivet: 2000-07-18, 14:52 »
Persarvet is almost certainly a village within the parish of Sundborn, near the city of Falun. It means Peter's Heritage. Sundborn is best known to be the home of the very famous artist Carl Larsson, who is very popular in Anglo Saxon countries.
To be certain to get an answer, please turn to Dalarötter (a sister site of this one only for the Province of Dalarna), where you may have a quicker answer to your inquiries.
1057
« skrivet: 2000-07-18, 00:33 »
Bakom ironin, Anna, finns faktiskt en genuin farhåga, nämligen att det kanske visar sig att dina skottar bara existerar i någon skröna och att du glatt dig förgäves. Så är det t.ex. med de allra flesta familjetraditioner om vallonska anor, och så är det med många andra spanjorer, sjömän, kändisar, m.m. Mina skånska släktingar t.ex. har sedan jag var liten pojke påstått att vi var nära släkt till Charles Lindbergh. När jag gick på djupet för att ta reda på hur vi var släkt, visade det sig att vi inte var det. Den enda vi var släkt med var den hustru Charles Lindberghs farfar övergav, när han smet ifrån sina ekonomiska problem och for till Amerika.
Det är klart att det vore kul om du hade rätt och det visade sig att någon stackars skotsk soldat blivit kvar och lämnat ättlingar som förvanskat hans släktnamn. Men genom att ha varit med i några år, har jag lärt mig att aldrig ropa hej förrän man är över ån. Speciellt inom släktforskningen.
1058
« skrivet: 2000-07-17, 16:34 »
Ooops! Länken blev felskriven... Klicka här för att komma till Släktforskarnas Hus!
1059
« skrivet: 2000-07-17, 12:12 »
Färgporträtten (kopior?) på Stormor i Dalom och Uno Trulsson hänger i Släktfoskarnas Hus i Leksand och kan beskådas på nätet om ni kollar in bildkavalkaden från invigningen där i maj (bilden längst ner t.v. bakom gubbarna).
1060
« skrivet: 2000-07-16, 22:30 »
Nyttig information om skottska klaner och deras historia, m.m. Scotclans
Klicka och utforska!
1061
« skrivet: 2000-07-16, 22:17 »
Trevlig resa, Lena!
...och om du av en händelse skulle stöta på någon kilt med klanen Davidsons mönster (och den inte kostar multum) så har jag xxl...
Det skulle ju va' mysigt att skutta omkring som Rob Roy i högländerna, eller...?
MVH
Rob Jojje (Davison)
1062
« skrivet: 2000-07-16, 18:55 »
Värst vad alla hade bråttom att fixa kiltar och andra clan-detaljer...! Anna Berg frågade efter försvenskade släktnamn, bl.a. Macklin, som ju bevisligen existerar i Orsa och härstammar från en präst som kom från Möklinta. Kanske det vore lämpligast att hjälpa henne att hitta sina skottska anor, innan man klär upp henne i grön-blårutiga kiltar och lär henne blåsa säckpipa! ;-))))
1063
« skrivet: 2000-07-16, 18:41 »
Jodå, Anders, Fredrik Hansen d.y. på Bron var son till Fredrik Hansen d.ä. och liksom honom rådman och handelsman i Falun. Med lite tålamod och ordningssinne pusslar du ihop deras öden genom att granska de böcker jag nämnde i ett av mina tidigare inlägg.
Jag vill dock understryka att uppgifterna om att F.H. d.ä. var från Skottland inte styrks i dessa, utan att de kommer från annat håll (Forsslund). I motsats till dessa uppgifter vill jag citera K-G Hildebrands doktorsavhandling från 1946:
För Fredrik Hansens födelseort Tyskland talar ett respass utfärdat för honom 1643-05-10 (Falu stads reg. ULA) som avser resa till hans fädernesland Tyskland. Namnformen Hansen (och inte Hansson) beläggs genom hans sigill som används av hans änka, hustru Gunborg i en rättegångsinlaga 1661-06-15, lagd vid protokollet 1661-06-27 i Falu stads arkivs konceptprotokoll (1642-1680). [Hildebrand 1946, s.799]
Borgmästaren Zakarias Unossons och hans hustru Kristina Hansens mycket stiliga porträtt finns avbildade i Hildebrands avhandling (dock endast i den upplaga som är uppdelad på två band). Porträtten finns i Svenska porträttarkivet.
1064
« skrivet: 2000-07-16, 12:07 »
Fredrik Hansen d.ä. dog enligt de källor jag använt 1649. Hans änka, Gunborg Olofsdotter, drev sedan hans affärer vidare och är känd för att ha varit en driftig handelskvinna...
För min del har jag kommit in på dessa anor via min hustru, som stammar från många av de kända figurerna i 1600- och 1700-talets Falun.
1065
« skrivet: 2000-07-15, 22:46 »
Man ska kolla noga innan man skriver...
Länken till Lantmäteriet blev försås fel! Den här länken funkar bättre!
1066
« skrivet: 2000-07-15, 22:43 »
Har du svårt att hitta platsen där dina anfäder fötts eller levt i? Lantmäteriet har utvecklat sin service, så att man nu kan söka i alla deras kartor, dvs röda, blåa och gröna kartan, direkt på deras hemsida.
KartSök ger dig möjlighet att hitta den lilla, lilla byn, som inte finns utmärkt på annat än den topografiska kartan. Jag har prövat och det funkar jättebra! Det går också bra att kopiera den lilla rutan som exponeras.
Lantmäteriet
1067
« skrivet: 2000-07-15, 17:42 »
Den mest kända släkten Macklin har inget med Skottland att göra. Macklin har här tagits från orten Möklinta. (Släkten lever ännu vidare i bl.a. Orsa där också gårdsnamnet Macklins uppstått.)
1068
« skrivet: 2000-07-15, 17:29 »
Här är några tungviktare som alla med rötter i Falusocieteten bör läsa:
K-G Hildebrand: Falu stads historia till år 1687. Falun 1946.
Birgitta Ericsson: Bergsstaden Falun 1720-1769. Uppsala 1970.
Bertil Boëthius: Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott. Uppsala 1965.
Sten Lindroth: Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, del I och II. Uppsala 1955.
Böckerna innehåller dessutom rikliga källhänvisningar vidare till annan litteratur. Forsslund skulle jag vilja sätta upp ett varningens finger för, eftersom han knappast kan betraktas som en forskare i ordets rätta bemärkelse. Han gjorde beskrivningarna av Dalarna med hjälp av andras material - i Falun troligtvis med hjälp av Helmer Lagergren. Den förtjänst han kan tillskrivas är att han nått många människor med sin bokserie (jfr gärna med dagens debatt kring Herman Lindqvist).
Västerås stifts herdaminne kan också vara användbar till viss del, liksom SBL.
1069
« skrivet: 2000-07-15, 16:23 »
Lasses Anders Jonsson, f. 1799-10-13 i Dalstuga, Bingsjö-Dådran, passar väl in rätt väl i sammanhanget, och skulle i så fall vara bror till den Lasses Erik Jonsson som nämns i mitt förra inlägg. Huruvida Lisa och Lisbet är samma person, kan jag inte uttala mig om, men det verkar sannolikt.
Både Olof H. och Inger J. här ovan sägs vara fena på Dalstuga och trakterna däromkring, men de lär inte ha varit inne och läst våra inlägg...
1070
« skrivet: 2000-07-13, 12:13 »
Jag håller på och hjälper en arbetskamrat med hans anor från Dalstuga och andra byar i Rättvik. Hans mormors mor var Lasses Kerstin Er(ik)sdotter f. 1842-09-27 i Dalstuga nr.11, dotter till Lasses Erik Jonsson, f.1803, och h. 2:a h. Brita Er(ik)sdotter, f. 1803 i Gulleråsen.
Vi är intresserade av allt som kan underlätta våra efterforskningar, inte minst släktbeskrivningar och berättelser om ortens historia.
1071
« skrivet: 2000-07-12, 08:16 »
Christina Schwans son Zacharias Fredriksson var gördelmakare i Norrköping. Det var förmodligen till honom hon flyttade när hon blev änka. Dessutom hette hennes mor Erdtman i efternamn, och jag har en misstanke om att det är genom denna släkt det finns anknytning till Norrköping.
1072
« skrivet: 2000-07-06, 09:09 »
Det kan ju förstås tänkas att präster var intresserade av att deflorera kvinnor, men då hade de i så fall andra avsikter än att bara kontrollera om de var oskulder...;-)))) Deflorera betyder nämligen att spränga mödomshinnan, vilket resulterar i att kvinnan i fråga förlorar oskulden!
Vad mig beträffar så gällde frågan om att inte få ha brudkrona endast de kvinnor som uppenbarligen var gravida när de gifte sig, vilket var aktuellt i mellan en tredjedel och hälften av fallen. Kronan är ju en slags jordisk ersättning för den gloria som annars skulle ha upplyst bäraren. Vi vet ju att t.ex. kungar och andra ädlingar var av Guds nåde. I katolska länder är ofta Mariabilderna kronförsedda, i stället för att ha en gloria.
1073
« skrivet: 2000-06-24, 18:36 »
I Mora, dit Venjans församling hör, har vi en alldeles utomordentligt välutrustad forskarsal, där du Mia kan spendera någon semestervecka grävandes efter dina dalska rötter. Här finns mikrofilmat material från hela Dalarna (inklusive Malung), och det kostar inte ett nickel!
Välkommen!
1074
« skrivet: 2000-06-23, 01:27 »
Gustaf Kristian Schiutz; Volontär vid Bergsregementet 1704, rustmästare där 1706; Sergeant vid Boijes tyska infanteribataljon 1707; Fältväbel vid Livgardet 1709-10-18, adjutant där 1712-07-01; Löjtnant vid Dalregementet och Rättviks kompani 1714-01-30 från adjutant vid Lif Guardie; Sekundkapten 1716-04-16; Stabskapten vid Livkompaniet 1717-11-13; Kapten och chef för Rättviks kompani 1718-09-13, placerad på löjtnantsindelningen 1722-11-05, fick dock gå lönlös juli-november, 1723 placerad på indelning vid Livkompa- niet. Omplaceringarna var en följd av bristerna på stater efter freden 1721.Regementskvartermästare 1725-12-04; Chef för Orsa kom- pani 1733-03-20; Chef för 3 komp av Finlandskommenderingen 1739.
Med Boijes tyska bataljon, som var uppsatt av sachsiska krigs- fångar, deltog S. i striderna i Finland 1708. Med Dalregementet deltog han i Karl XII:s fälttåg mot Norge 1716 och 1718 liksom i kriget mot Ryssland 1741. Mera osäker synes den uppgift vara, enligt vilken S. i slaget vid Gadebusch 1712 skulle ha blivit svårt sårad, att han ansökte om avsked. Livgardet deltog inte i slaget.
1720 och 1740 ansökte S. om adelskap, sista gången åberopande ett kungligt löfte från 1722. I kyrkböckerna återfinns familjen i Rättvik (Fagerberg?), Husby (Munkebo) och Orsa (Stenberg).
D.26 aug. Reste til Digerberget som låg från Orsa kyrkja 1 qvart. Här var på några ställen små kalkstens brott til lim och mursten af samma stenart som fins vid Rättvik och Vestgiöthebergen. Något litet av orthocerater och något enda af petrificater som är upteknadt i Gothländska eller Öländska resan.
Här på berget var en säd som var rätt härlig. Åkrarna voro mycket steniga och berättades at Capitain Scheuts låtit plåcka af på ett ställe, hvarigenom åkern blefvit försvagad, i anseende hvartil han låtit samla stenen tilbaka och funnit det med fördehl.
1075
« skrivet: 2000-06-23, 01:08 »
Agazzi är vanligast i Milano, Vacchi i Verona, Pollini i Milano och i Ravenna...
Se bara vad man får fram på ovanstående sida!
1076
« skrivet: 2000-06-23, 01:00 »
Av en slump stötte jag på den här sidan: http://gens.labo.net/ där man på kartor kan se t.ex. de italienska efternamnens frekvens, både i regionerna och i provinserna. Databasen bygger på den nuvarande telefonkatalogen, men kan ge en bild av hur vanligt ett namn är och var den är vanligast.
1077
« skrivet: 2000-06-23, 00:08 »
En tradition i släkten De Trij, omnämnd i en personalia frän mitten av 1800-talent, berättar att familjen frän Belgien flytt till det mot Polen gränsande östra Preussen men led där ett icke mindre betryck av det landets katolska invånare, varför den bröt upp sina bopålar och i början av 1600-talent, samtidigt med de Geer och de Besche kom hit till Sverige.
A legend within the family De Trij, mentioned in a church-record from the middle of the nineteenth century, tells that the family fled to Eastern Prussia, near the border to Poland. But they got persecuted by the catholic inhabitants, which made them move on to Sweden at the beginning of the seventeenth century, just about the same time as the arrivals of the families De Besche and De Geer (Henrik De Trij married Catherine De Besche).
Walloons were Protestants, and by the time they got around in different parts of Europe, the Thirty Years' War was ready to start. Sweden had a very important roll in that war, as the great defender of the Protestants, and the King of Sweden, Gustavus Adolphus, even got killed in a battle near Lützen. As the war went on, under the Queen Christina of Sweden and later her cousin, King Charles X Adolphus, Walloons were imported to this country to take care of the very important mining and steel industry. Henrik De Trij was one of the most important men of that kind.
I have some kind of relation to Henrik De Trij's mother Barbe Kock, as her brother Marcus Kock was the manager of the coppermill and royal coin factory at Avesta where I have some ancestors related to the Kock's. At the moment there is no way to detect exactly in what way, but I'm working at it. So there is in fact a good chance that we are related to each other.
At page 147 you can see the portrait of Henrik De Trij. As a matter of fact I have seen the portrait hanging in a hotel-restaurant at Linköping. If it is a good copy of the original, is not known to me, but I think it's a pity that it's hanging there where nobody cares for it.
Finally I will say, that the information about the De Trij family and it's relatives is so vast, that it is impossible to translate all the articles. There is some important material in French, so if you manage that language, you have a god chance to read a lot about these Walloon families. One of the most interesting, is an article from the Bulletin de l'Academie royale de Belgique, by Jean Yernaux and Maurice Mathy called Une famille de pionniers industriels wallons au XVIIe siècle: les Kock, de Limbourg. It's possible to get it from Bibliotheque Les Chiroux, Place des Carmes 8, B-4000 Liège, BELGIUM.
Good Luck!
1078
« skrivet: 2000-06-22, 08:59 »
Dutch names in Sweden are generally Walloon-related and not from the part of the Netherlands which we call Holland. The diocese of Liege was an independent country by the time migration occurred, but it is nowadays included in Belgium. Dutchmen builded Gothenburg, but as they were merchants and sailors, their presence excluded inland professions and settings. Henrik de Trij was an important industraliser and has lots of descendants in Sweden. He was most definitely a Walloon from Liege.
1079
« skrivet: 2000-06-19, 09:05 »
Efter ett kort besök i Gibraltar sommaren 2000, då jag besökte den katolska katedralen St Mary the Crowned (Santa María la Coronada på spanska som är huvudspråket i staden), kunde jag konstatera att det finns hopp för släktforskare att få hjälp på plats. Louis Pereira (som kan nås via ovan nämnda församling) släktforskar på många Gibraltar-släkter och har färdigställt en hel del antavlor. Man bör dock börja med att ta reda på vilken religion vederbörande tillhört (blandningen är stor av katoliker, protestanter, judar och muslimer), och i första hand ta hjälp av mormonerna som har filmat alla böcker.
Befolkningen på Gibraltar är till huvuddelen ättlingar till sydeuropeer. Italienare, malteser och spanjorer, samt till en viss del också britter och nordafrikaner, har blandats till en egen mix. De flesta har sysslat med handel och sjöfart.
1080
« skrivet: 2000-05-31, 18:34 »
Släktforskarnas Hus i Leksand har både flyttat in i nya lokaler och fått ett ansiktslyft på nätet. Där kan man hitta mycket prisvärda intensivkurser i släktforskning och boka släktforskarplatser (som man får behålla hela dagen - eller så länge man vill) för rimliga priser (service och forskarhjälp ingår).
Du hittar mer detaljer på deras hemsida: Släktforskarnas Hus
1081
« skrivet: 2000-04-25, 10:21 »
Minnet var bra, men inte perfekt! De gemensamma anor jag, Bengt Westerberg och Wallenbergarna delar låg en generation längre bort och alltså inte i Viby socken. Jag (och Wallenbergarna) härstammar från länsmannen Jacob Wallberg som var bosatt i Viby, medan Bengt Westerberg härstammar från hans bror länsmannen Hans Wallberg som var bosatt i Skönberga.
Rätt ska vara rätt!
1082
« skrivet: 2000-04-23, 09:07 »
Jag har också sett en artikel om Bengt Westerbergs härstamning, men inte i antavleform. Om jag inte minns fel, kan det ha varit i Släkthistoriskt Forum för cirka 8 år sedan.
Anledningen till att jag har sparat det i minnet är att BW är besläktad med mig, genom sina rötter i Viby socken i Östergötland, som vi också delar med familjen Wallenberg.
1083
« skrivet: 2000-04-06, 22:40 »
Ur Svenska Akademiens Ordbok (on line):
HUSMAN
SPALT: [H1509][tryckt år 1932]
UTTAL: h3s~man2, i vissa trakter 4~1 m.;
BÖJNING: best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. ==; pl. -män.
ETYMOLOGI: [ fsv. husman, inhysesman; jfr d. husmand, småbrukare, nor. husmann, man som brukar
ett stycke av gårdsägarens jord, isl. hüsmaðr, man som ngn har i sitt hus, mnt. husman, landtman,
bonde, mht. husman, husägare, tornväktare, t. hausmann, husfader (i sht på landet); av HUS o. MAN,
m.]
1) BRUK: ()
BETYDELSE: till HUS 1: husägare.
VRP 1665, s. 217.
BoupptSthm 1678, s. 1111 a, Bil.
2) ETYMOLOGI: [jfr motsv. anv. i ä. t.]
BRUK: ()
BETYDELSE: till HUS 1: person som bor ss. hyresgäst i en annans hus.
PERICI Musæus 5: 69 a (1582).
BoupptSthm 6/12 1668.
3)
BRUK: (i vissa trakter)
BETYDELSE: till HUS 1: man av arbetarklassen som (äger o.) bebor ett hus på landet (utan l. med blott
ringa tillhörande jord); jfr BACKSTUGU-SITTARE, GATEHUS-MAN,LÄGENHETS-INNEHAVARE.
G1R 3: 21 (1526).
Skole huszmennen som ther om kring (dvs. omkring Salbärget) boo .. flyttia sig jn till grvffuona oc
boo ther. Därs. 9: 87 (1534).
Giffte husmän och gernings karle, som icke udi noghen tieniste äre. RA 1: 429 (1545).
PT 1904, nr 49 B, s. 3.
4)
BRUK: (numera bl. ngn gg i fiåga om ä. förh.)
BETYDELSE: till HUS 1, 4: man som ugn har i sitt hus ss. medlem av sitt husfolk.
Inghen stædis thill husman vthan then som vill vndergaa then condicionem som rikesins stadge
inneholler. G1R 1: 114 (1523).
Om tin brodher warder fattigh, .. så skalt tu tagha honom til tigh såsom en fremling eller hwszman,
at han må leffna när tigh. 3Mos. 25: 35 (Bib. 1541; Bib. 1917: inhysesman). Renbeteskomm.
1907, 2: 24 (1747).
SUNDÉN 1885; angivet ss. provinsialism).
-- särsk.
BRUK: hist.
BETYDELSE: i fråga om forntida l. medeltida förh.: krigare som tillhörde konungens (l. annan
stormans) livvakt; särsk. i uttr. (konungens) hus- och följemän; jfr HIRDMAN, HUS-KARL 2.
LINDEKam. 348 (1867).
Hos den förmögne och aktade mannen samlades (under hednatiden) månge husmän och de kunde
.. bilda ett följe, som var farligt. HILDEBRANDHedn. 212 (1872).
5)
BETYDELSE: ().) till HUS 4, 5: husfader, husbonde.
TÖRNEWALL A 2 b (1694).
SCHULTZEOrdb. 2975 (c. 1755).
Såleds måsten I nu vår husmans tarfliga fägnad / Taga benäget emot. NICANDERGSann. 140
(1767).
6)
BRUK: ()
BETYDELSE: till HUS 4, 5, == HUSHÅLLARE 3.
Att jagh kunne få Niels Dubblar lösa för håpman och capten på Öffver-Pålnn, .. effter han elliesth
ähr en godh huussman och veet medh sådan saker omgå. OxBr 9: 34 (1624).
1084
« skrivet: 2000-04-06, 08:43 »
Såg ett TV-program om urpunkaren Iggy Pop igår kväll. Han föddes som James Osterberg. Kanske något att bita i för kändisforskarna?!
1085
« skrivet: 2000-03-31, 00:54 »
Octavia - den åttonde. Oktober = den åttonde månaden. Oktav, åtta (toner)... Octopus, åtta ben...
Svenskans åtta kommer från latinets octo.
Det finns ju andra namn som hänsyftar till siffror eller tal, Qvintus, Primus, etc. Kanske namngav man sitt åttonde barn på det viset?
1086
« skrivet: 2000-03-25, 00:24 »
Kanske är det mina bångstyriga italienska anor som ger sig tillkänna och reagerar mot denna så typiskt svenska klåfingrighet och stora kontrollusta. Knappt är det någon som klampar över gränsen för det tillåtna, så börjar man ropa på regler och kontroll. Några är till och med inne på rent polisiära åtgärder! En del är till och med så extrema i sin näst intill religiösa nit, att John Sidén framstår som rena rama ateisten i sammanhanget.
Och tur är väl det!
Vågar vi släppa loss släktforskarna utan legitimationer och gula öronmärkningar? Kanhända det dyker upp några EU-byråkrater och skjuter de som saknar öronlappar... eller om det var skygglappar det var frågan om?
Frågan om kvalitet hamnar till slut alltid hos en själv. Det är faktiskt sig själv man främst ska kontrollera! Skit i vad andra gör! Se till att du gör ett bra arbete själv! Följer vi denna regel, så kan vi ta klåparna, för då ser man skillnaden tydligare!
1087
« skrivet: 2000-03-24, 15:41 »
Jag tillhör dem som är kritiska till ett körkort för släktforskare. Mitt huvudargument därtill är att ALLA GÖR MISSTAG, även de som har lyckats bli legitimerade. Därför är risken med att införa sådana kriterier, att när någon väl får sitt körkort, så betraktas den som ofelbar, och misstagen blir svårare att upptäcka.
Titanic ansågs vara osänkbar och fick folk att tro att de reste säkert. Men, som sagt, det finns inga osänkbara skepp...
John Sidéns resonemang är också mycket förståndigt. Man kan verkligen fråga sig hur man skulle betrakta de släktforskare som inte hade blivit legitimerade (ordet är ju dessutom taget från sjukvården - där man faktiskt inte får utöva yrket med mindre än att man har sin legitimation). Skulle de någonsin kunna betraktas som seriösa?
Vi lever i en värld som är full av blindskär vi inte kan skydda oss mot. Vi kan inte (hur vi än försöker) skydda oss mot klåpare av alla de slag. Jag undrar i mitt stilla sinne hur Elisabeth skulle resonera om de uppdragsforskare hon har avslöjat som klåpare hade innehaft ett körkort om nu ett sådant hade funnits? Hade det ändrat situationen på något sätt? Vilka metoder hade man tagit till för att dra tillbaks det?
Det finns ytterligare saker man kan vara kritisk till när det gäller legitimationer. Vi tror nämligen alltid att det vi gör är rätt, eller hur?! Det är rätt att ordna anorna enligt Kekules system, eller hur!? Man ska föra in sina manliga anor längst upp på antavlan, och sina kvinnliga längst ner, eller hur?!
Nej, inte alls! Den som vill, gör som den vill! Det finns inga fastställda lagar på vad som är rätt. Det är också rätt att göra tvärtemot! Den enda skillnaden är att det blir svårare att kommunicera med andra som släktforskar.
Församlingar är rätt, eller hur?! Men nu skriker folk för att de kanske håller på att tas bort! Län ansågs ju vara rätt, tills det systemet föll ihop! Behöver jag fler exempel på hur tokigt det är att bestämma vad som är rätt och fel och räkna ut de som skiljer sig från mängden?
1088
« skrivet: 2000-03-23, 23:23 »
Någonstans mellan 120 och 150 kronor per studietimme borde du kunna kräva. Dock måste man ta hänsyn till hur många deltagare du vill ta. Ju färre, desdo mindre arvode.
Jag får 140 kronor, men då tar studieförbundet (TBV) 750 kronor per deltagare (ca 10 st). De ställer då upp med lokalhyra, annonsering och organisation. Materialet får deltagarna stå för själva, och räkna med att det blir en del slantar i SVAR-avgifter.
I slutändan får jag ca 2.500:- för bortåt 40 timmars intensivt arbete. Alltså ganska dåligt betalt (jämförbart med vad ett vårdbiträde får...). Var smärtgränsen går för hur mycket en cirkeldeltagare vill betala för att lära sig släktforskning vet jag inte, men jag vågar inte ta ut mer.
1089
« skrivet: 1999-12-08, 18:40 »
Calle, vad jag gör i mina inlägg, är att ifrågasätta ofelbara auktoriteter som saknar distans till sin insats inom t.ex. släktforskningen. Man måste faktiskt vara kapabel att se på sig själv utifrån andra perspektiv än det strängt seriösa och hårt specialiserade. Anledningen därtill är att det faktiskt blir mycket roligare och sundare, samtidigt som det också stämmer mer överens med verkligheten. Detta gäller inte bara intressen och forskning, utan också allt annat i vårt liv. Sanningen är som sagt relativ.
Mi, du ska naturligvis lyssna på de som har längre erferenhet än vad du har, det har Calle rätt i, men bara till 99%! De kan nämligen också ha fel!
Magnus, du kan koppla ned dig medan du skriver. Koppla ned utan att stänga av webläsaren, så kan du ta den tid du önskar på dig utan att stressa. Sedan kopplar du upp dig igen (utan att stänga webläsaren), så att du kan skicka inlägget.
John! Om man får sätta sin tilltro till vad andra forskat fram (Link.st.HM) så är jag ättling till en annan präst i din kyrka, Jonas Fallerius. Det är dock inte hans förtjänst att den vackra kyrkan du arbetar i står kvar. Han ville ju bygga en ny och finare, vilken skulle bekostas av överstelöjtnanten Gripenwall som i sin tur ville ha en säkrare plats i himlen...
Hade nu inte småfolket, som inte begrep bättre, (handgripligen) ifrågasatt den tidens auktoritet hade du stått och predikat i en nyare i mitt tycke fulare kyrka (titta på Viby, t.ex.). Vilken tur att det finns upprorsmakare!
Domkap. prot. 13/6 1683: Refererade H. Jonn, att öfuerst leutenanten Gripenhwall will rijfwa Weeta kyrkia, och tycktes bäst, att någon af consistorio skall först besichtiga henne, innan hon rijfwes, och hwadh där i cassan är till att tilgå till byggnaden.
Domkap.prot.14/4 1686: Öfwerstleutn. Her. Gripenvall inkom och frågade, huru han skulle bära sig åth medh Weetha kyrkiobygnadt, som elliest är mycket trångh, och af sig sielf hafwer redan giordt contract med murmästaren om 160 D kppmt, hwilket contract upplästes. Jämwähl att någre socknemän äro, som eij dertill willie samtyckia. Dhe säga sig skola sättia en knif i dhen, som först giör dagswärke. Dher till 1. är kyrkan lijten. 2. sedan skieer dhet medh största församblingens samtycke. 3. är dhet ett tingsställe. Resol.: Dhem önskades till dhet wärket all lycka och wälsignelsse, effter dhe en gång samtyckt dher till, må dhet ett bref gå till församblingen, att och dhe, som intet willia så, må man sökia Her Landzhöfdingen om adsistence till fullbordandet.
1090
« skrivet: 1999-12-08, 00:00 »
Jag har aldrig påstått att man inte ska bry sig om vad som står i källorna, eller att man okritiskt ska kopiera andras forskning. Det jag kritiserar är den brist på tolerans och förståelse somliga har för nybörjare som begår nybörjarmisstag. Har inte alla varit nybörjare någon gång kanske? Har inte alla trampat i klaveret någon gång? Händer det inte att mycket erfarna, mycket seriösa släktforskare gör misstag? Borde inte dessa misstag vara MYCKET allvarligare än de som görs av nybörjarna?
Jag har i andra sammanhang sagt, att det farligaste som finns inom varje forskarområde, må det sedan gälla släktforskning eller ornitologi, är de osänkbara skepp som flyter omkring längst upp på ytan. Ingen är så erfaren eller så kunnig att den inte gör misstag. Därför är det tråkigt att somliga tror sig vara osänkbara och därför använder sig av en mästrande ton mot mindre erfarna kollegor.
Vi ska inte förakta personer som använder sig av andrahandskällor för att få ihop sin antavla fortare. Vi ska i stället se till att de lär sig hur man kontrollerar dessa uppgifter, och kanske i det långa loppet övertyga dem om vitsen med att forska själva. Vi kommer aldrig att få bort den formen av släktforskning, eftersom det alltid finns olika grader av engagemang bland de som intresserar sig för sina förfäder.
Skulle vi sträva efter att ta bort den formen av an-samlande, borde vi sluta arrangera anbyten och stänga anbytarforum. För vitsen med detta fora är ju att byta uppgifter med varandra, eller?!
En av de trösklar som nybörjare stöter på när de kommer i kontakt med erfarna släktforskare, är att man använder sig av facktermer. Det kan röra sig om enkla saker, som att begripa sig på ordet proband, eller ännu mer självklara saker.
Vi gamlingar måste då se till att bemöta enkla frågor med stort tålamod och mycket ödmjukhet. Vi får absolut inte bli förbannade på folk som inte begriper bättre. De blir ju inte så mycket klokare för det!
Samtidigt får man faktiskt acceptera att helt klåparfri blir aldrig världen, och väl är väl det! Vad vore den om det bara gick omkring en massa självgoda snillen och bröstade sig?!
1091
« skrivet: 1999-12-06, 21:45 »
Det intressanta med denna diskussion är att den faktiskt inte på något sätt är unik. Jag har upplevt den både här och där, fr.a. i diverse diskussionsfora som liknar den här. Inte heller är den unik för mediet (internet), utan har uppstått i insändarspalter i facktidskrifter gång efter annan.
Vad allt handlar om är ödmjukhet, eller snarare brist på ödmjukhet. Detta drabbar oftast hårt specialiserade herrar som går in så hårt för sitt intresse, att de upprättar regler som ingen frågat efter. Jag kan nämna ett exempel som inte har med släktforskning att göra, men som faktiskt berör ovan förda diskussion:
Inom ornitologin (fågelskådningen) har det under det senaste decenniet uppstått ett tävlande om vem som sett flest fågelarter i Sverige. Man kallar det för att kryssa, eftersom man förser arten med ett litet kryss i fågelboken när man har sett den själv. Kring det letandet har en hel kultur vuxit upp med telefonkedjor, minicall, listor, etc.
När någon upptäcker en främmande fågel så går larmet runt om i Sverige, och massor med fågelskådare skyndar sig dit för att kryssa arten. Den som själv upptäcker fågeln får ett s.k. ädelkryss, och de som kommer efter får lägre rankade kryss.
Naturligtvis uppstår det därför en massa elaka diskussioner om huruvida man ska få räkna sitt kryss eller inte, om man kommer dit tack vare andras insats eller inte. Mindre erfarna ornitologer blir misstänkliggjorda om de har sett någon unik art utan att ha fotobevis som de andra, mer erfarna ornitologerna måste bedöma för att de ska bli godkända, osv. I vissa fall duger det inte ens med ett fotobevis, för det kan ju röra sig om utsläppta tama fåglar...
Ja, känns situationen igen?
Jag kallar det för ankdammsdiskussioner!
Jag vill därför uppmana alla nybörjare, vanliga personer, att inte lyssna så mycket på vad snillena säger. För det finns nämligen en specifik gräns för hur seriös man kan vara i släktforskarsammanhang; nämligen att man aldrig med 100%:ig visshet kan fastställa ett faderskap med mindre än ett väl dokumenterat DNA-prov, vilket i praktiken är en omöjlighet i de flesta sammanhang. Dessutom vill jag trösta nybörjarna med att de personer som inte förmår att se på sig själva med en smula humor, inte vågar göra bort sig, och inte vågar ha fel, är rätt så patetiska i sin uppenbarelse.
De verkligt stora, de som betyder något här i livet, brukar inte vara särskilt medvetna om det själva. Charles Darwin t.ex. kunde aldrig förstå varför hans arbete blev så viktigt. Han ansåg att hans roll var överskattat av omvärlden. En inställning som fler borde ta efter.
1092
« skrivet: 1999-11-21, 22:55 »
Det regleras av PUL (Personuppgiftslagen) som har diskuterats och debatterats en hel del. Regeringen har annonserat lättnader i PUL, men att publicera antavlor med uppgifter om personer som fortfarande lever är ett mycket känsligt kapitel. Jag föreslår att du frågar varje enskild person om du får publicera uppgifter om dem på nätet. Något annat vore att bryta mot den etik vi släktforskare bör hålla oss med.
1093
« skrivet: 1999-11-20, 21:17 »
Det är klart att man har!
Om du när du vill bygga ett hus begär att få fram ritningar på översiktsplaner, kommunens avloppsledningar, m.m. på stadsarkitektkontoret, är det självklart att du inte ska behöva leta reda på dem själv. Därtill finns personal som ska se till att du får kopior på det du begär.
Sak samma gäller för pastorsexpeditionerna, förutsatt att det inte gäller regelrätt forskning.
1094
« skrivet: 1999-11-20, 12:26 »
Många myndigheter, och många pastorexpeditioner, rider på den allmänna svenska auktoritetstron. Säger en myndighet si eller så, så sväljer man förtreten och går hem. Alltså kan man sätta sig på folk som inte vet bättre. Man försöker också dölja sin okunnighet genom försiktighetsprincipen, att inte lämna ifrån sig något man inte är säker på får lämnas ut - i praktiken allt.
Råkar någon som kan något om vilka principer som gäller dyka upp, är det vanligt att man obstruerar utlämnandet genom att skylla på att man måste prata med någon chef som inte är anträffbar just den dagen.
Jag har själv råkat ut för ett antal sådana bemötanden när jag var ny i släktforskningen och jag möter ideligen nybörjare som blir nonchalant behandlade när de gör förfrågningar på pastorsexpeditionerna.
70-årsregeln gäller allmänt på personuppgiter, men inte för uppgifter som rör ens egna förfäder. Man har alltså rätt att få ut uppgifter för sin egen släktforskning utan någon 70-årsregel!
1095
« skrivet: 1999-11-19, 00:30 »
Jag bör tillägga att i det fall de inte har handlingarna kvar i sitt arkiv, är de skyldiga att besvara förfrågan ändå och hänvisa till rätt instans. Bryter man mot det, faller det också under allmänt åtal.
1096
« skrivet: 1999-11-19, 00:26 »
Pastorsexpeditionerna ska betraktas som myndighet vad gäller handlingar fram till folkbokföringens övergång till skattemyndigheterna. Det betyder att man bör ställa krav på att de omedelbart utlämnar offentlig handling, samt att de upplåter handlingar som inte är belagda med sekretess utan att lägga hinder i vägen. Förhindras man från att erhålla uppgifter på begäran, faller det under allmänt åtal. I värsta fall åker den ansvariga tjänstemannen in i finkan!
Man har alltså samma skyldighet att lämna ut handlingar som andra offentliga myndigheter. Detta ska också ske kostnadsfritt!
1097
« skrivet: 1999-11-12, 18:19 »
Jag tycker att man bör jämföra andra seder där orenhet spelar roll, t.ex. förbudet att äta svinkött hos muslimer och judar, kocherslakten och med den närstående slaktmetoder, tvånget att tvaga sig före bönen, omskärelsen i alla från judendomen härstammande religioner, m.m. I samtliga fall är det ju rätt logiska handlingar man gör - hygieniska må man hellre säga - som fått en rituell betydelse. Kanske var det det lättaste sättet att få folk dit man ville, i stället för att gå den långa, förklarande, metoden?!
Jag håller fortfarande en slant på att det var kvinnornas väl och ve som var orsaken till att man införde kyrktagningen.
Sen kan man väl tycka att Christer Svensson tar i lite väl mycket när han knackar folk i huvudet med SINA åsikter om vad man firar till årsskiftet. Min uppfattning är att majoriteten av kristenheten, trots vetenskapliga rön på senare år, ändå är övertygade om att det är Kristi födelse man firar varje jul! Christer må sedan tycka vad han vill!
1098
« skrivet: 1999-10-28, 22:59 »
Om någon tycker att diskussionen verkar halta något, beror det på att vi suttit och skrivit inläggen samtidigt och svarat på samma sak.
1099
« skrivet: 1999-10-28, 22:51 »
Tobbe,
Dies Dominica är ett begrepp som tillsammans betyder Herrens dag, som i sin tur betyder söndag. Ordet Dominica har använts som beteckning för söndag (se t.ex. domingo [=spanska för söndag]), men med lite petimeter bör man komma ihåg att det bara betyder herrens i feminin form.
Vi har ju andra ord som faller tillbaks på dominus i vårt eget språk, t.ex. dominera och domdera...
Till Mikaels försvar bör poängteras att han satte Dies inom parentes.
1100
« skrivet: 1999-10-28, 22:38 »
Första fastlage-dagen är alltid en söndag, då påskfastan (långfastan) inleds på Askonsdagen (fastlagen pågår under tre dagar innan fastan, nämligen Faslagssöndagen, Blåmåndagen och Fettisdagen). Ieiúnium är latin för fasta, svält, hunger och faktiskt också ofruktsamhet.
Esto mihi är dock inte någon egentlig beteckning på Fastlagssöndagen utan ett citat ur Psaltaren 31:3 Esto mihi in Deum protectorem... [Var mig en skyddande Gud...], vilket lämnar möjligheten öppen för en riktig beteckning. Man kan således inte skriva Dies Dominica Esto Mihi.
Det ligger alltså närmast till hands att tro att prästen menat Fastlagssöndagen då han skrev Dca. Jej., men det är långt ifrån säkert.
1101
« skrivet: 1999-10-24, 23:49 »
Det finns många logiska förklaringar till gamla tiders sedvänjor, därför tycker jag att Gerds förklaring inte bara är positiv, utan helt logisk. Att det skulle vara ett uttryck för gamla tiders kvinnofientlighet, eller ett sätt för svartrockar att jävlas med det motsatta könet, är lite mer långsökt.
1102
« skrivet: 1999-10-18, 23:29 »
Vad som måste tala lite mot Ewas resonemang om kalvinisterna, är det faktum att vallonerna tillhörde de svenska församlingarna och inte bildade egna frikyrkor.
1103
« skrivet: 1999-10-17, 21:31 »
Äsch! Nu missade jag nummer 200000! Jag gick in på 199990 och såg det för sent! När jag laddade om sidan, hade det hoppat över till 200007!
Den 200000:e besökaren gjorde således besöket strax före halv tio på söndagskvällen. GRATTIS!
MVH
Nr:100000
1104
« skrivet: 1999-10-16, 12:29 »
Det är aldrig för sent.
Min anfader Mårten Andersson, f. 1713 i Glemminge sn på Österlen i Skåne, trodde att han gjort ett jättekap när han gifte sig med Hanna Persdotter, f. 1683 i Kabusa, St. Köpinge sn. Hon var trettio år äldre än honom och borde alltså ha varit över 50. Men hon innehade åborätten till en gård i Kabusa och hade således andra slags attraktionskrafter att spela med. Mårten bidade sin tid, men kärringen var den som verkligen hade gjort sig det största kapet, en frisk och arbetsam 30 år yngre man i sina bästa år. Hon var full av livslust, och gav därför inte upp förrän i juni 1768, då hon vid 85 års ålder slutligen afsomnade af ålderdomssiuka.
Nu hade Mårten blivit gammal, hela 55 år, och inga arvingar hade han som kunde trygga hans tillvaro på äldre dar. och så hade han stått ut med en hiskelig gammal kärring under en hiskeligt massa år! Han handlade blixtsnabbt. Redan i december samma år dök han upp i kyrkan med en ny brud. Pigan Gertrud Jönsdotter, f. 1743 och hela 30 år yngre än brudgummen. Men vad gör väl det? Han innehade ju åborätten till en gård i Kabusa by och hade en helt annan attraktionskraft än de jämnåriga egendomslösa drängar som fanns att få överallt på slätten.
Historien upprepade sig. Åldersskillnaden mellan Mårtens bägge hustrur var alltså 60 år! Inte pjåkigt, så här en tvåhundra år efteråt. Må vi hoppas att Mårten fick tid att ta igen allt det han hade förlorat under sitt första äktenskap.
1105
« skrivet: 1999-10-12, 23:40 »
It was the Company Commander, often a Captain, who decided what to call the soldiers when they enlisted. He could choose the same name as the precursor, or a brand new name. In the parish of Mora in the province of Dalarna, there was a soldier called Skåpråtta, cupboard rat, maybe because he got caught eating from the pantry?! The name depended of the mood the Company Commander was in at the time of the enlisting. Some regiments had an old tradition, that was harder to brake than others, but there are no rules to follow even in the same province.
It's easy to understand the traditions of the soldiers' names, remembering all the nicknames we used in the military service. I think all my comrades had some kind of nickname, and were never called by their own civil names. It was so rare, that when the girlfriends made a visit, and asked for their mates, it was impossible to grasp whom it was.
1106
« skrivet: 1999-10-05, 16:27 »
Det finns ingen Oskar Vilhelm Bäckman i den folkräkning som gjordes över svenskarna i Misiones, Argentina 1923-24. Så tyvärr hittar du nog inte honom just där.
Brasiliensvenskarna, som Misiones-kolonin ursprungligen tillhörde, var dock många fler än de omkring 500 som hamnade i Argentina. De flesta blev kvar i Brasilien, eller åkte hem igen. Somliga dukade under av sjukdom och nöd.
För något år sedan publicerades ett par artiklar om brasilienutvandringen i tidskriften Släkt & Hävd. Tyvärr har jag inte tillgång till dem, men är det någon som har dessa nummer, kanske det går att återfinna Oskar Vilhelm Bäckman där?!
1107
« skrivet: 1999-10-03, 12:19 »
Mja, jag skulle nog vilja påstå att skälen till den allt mer liberala synen på förhållanden utanför äktenskapet, främst beror på att de sociala nätverken institutionaliserats mer och mer. Idag kan kvinnan, oberoende av mannen, försörja sina barn, och barnen är inte alls beroende av att ha båda föräldrarna för sitt uppehälle.
I det gamla bondesamhället byggde strukturen på att det fanns en kärnfamilj - i förlängningen utbyggd med de äldre familjemedlemmarna, som på så sätt vanligtvis fick en relativt trygg ålderdom. Utomäktenskapliga förbindelser splittrade denna struktur, och bestraffades mycket hårt. Det var alltså belagt med dödsstraff att prassla.
Beviset för att fri kärlek inte alls hade att göra med könssjukdomar, ser vi om vi granskar andra delar av världen, där andra uppfattningar rådde alltefter vad för slags samhällsuppbyggnad man hade. Eskimåer och söderhavsfolk, t.ex. lånade gärna ut sina kvinnor till tillfälliga besökare. De var nämligen högst medvetna om risken för inavel och dess konsekvenser i så små och bräckliga samhällen. Friskt blod (och friska gener) var alltså väsentligt för samhällenas överlevnad och uppmuntrades alltså. Detta beteende kan man också observera hos många djurarter.
Spridandet av könssjukdomar skedde, då som nu, genom förbindelser med prostituerade, som naturligtvis existerade och i viss mån tolererades. Inte hade det att göra något med att man avrättade och steglade (eller brände) bonden och bondhustrun som hade ertappats med att ha ett förhållande utanför sina respektive äktenskap!
1108
« skrivet: 1999-10-03, 01:44 »
Det var inte alls ovanligt att brudar var gravida under 1800-talet. Det var inte heller ovanligt att brudar var gravida tidigare heller. Det viktigaste var att barnet nedkom sedan vigseln ägt rum, men det fanns gott om fall, s.k. trolovningsbarn, där barnen föddes redan innan vigsel ägt rum. Då var det viktigt att man vidhöll att man var trolovade och hade för avsikt att gifta sig.
Jag har stött på kyrkböcker där prästen gjort anteckningar om vilka brudar som fick bära krona, respektive fick klara sig utan en sådan. Det är uppenbart för alla att de som inte betroddes med brudkronan var gravida. Vana släktforskare känner också till att en ganska hög procent av brudarna nedkommer med barn innan nio månader gått. Jag skulle tro att bortåt hälften av brudparen gifte sig lite för sent. Därför var det heller inte särskilt upprörande ens dåförtiden.
Vad som däremot upprörde och skapade förakt, var lösa förbindelser. Det var belagt med hårda straff långt in i förra seklet. Särskilt hårt var det för dem som hade sexuellt umgänge utanför sitt äktenskap.
Nu ska man inte tro att det var moraliska skäl som vägde tyngst. Faktum var att de flesta regler som existerade kring dessa frågor var strikt ekonomiska. Samhället byggdes upp kring kärnfamiljen, och inget fick riskera att försvaga den grunden. Arvsfrågorna, försörjningen av både barn och gamla, ja, hela det sociala nätverket vilade på familjen. Sprack den, så rasade samhället. Därför så hårda omdömen när familjen hotades... Därför så svala dito, när familjer kom till!
Vad skälet var för ett sent giftermål var, är svårt att svara på om man inte känner till omständigheterna. Däremot var det förmodligen ingen sensation att bruden var höggravid.
1109
« skrivet: 1999-09-27, 15:12 »
I Avesta finns ett myntmuseum, genom att där funnits ett myntverk. Myntet med dalpilarna är säkert slaget där eller (troligast) i Säter, liksom det med vasen, och de kan nog vara från 1600-talet. Hör med museet om du kan få hjälp där!
1110
« skrivet: 1999-09-27, 15:03 »
Myntsamlare kallas numismatiker och kan säkert påträffas på nätet genom att man letar rätt på dem via någon sökmotor. Torbjörn Näs i Mora är annars både gammal numismatiker och släktforskare. Han kanske kan ge dig ett handtag.
1111
« skrivet: 1999-09-26, 10:56 »
Nu fattas det bara att någon ovanligt noggrann person vill visa hur det diskuterade tecknet (y med två prickar) kan te sig ut i skrift...
GÖR INTE DET! DÅ KRASCHAR HELA ANBYTARFORUM!
1112
« skrivet: 1999-09-26, 00:09 »
Var föddes Måns Baltsarsson Falk? Han var ryttare och var bosatt i Löderup (nr.11), där han avled 1770-03-26, 88 år gammal.
Måns var troligtvis inte skåning, för Skåne hade ännu inte blivit någon självklar del av Sverige, alltså förlade man svenska knektar dit.
Måns Baltsarsson är ett ovanligt namn och borde gå att känna igen av den eventuella forskaren som stött på det i sin egen forskning.
1113
« skrivet: 1999-09-21, 23:07 »
Hej Christian!
Det var ju trevligt att du kan skriva engelska! Det kan jag också, men eftersom det här är en svenskspråkig diskussion så håller jag mig till svenska.
Nya Sverige rör en stor skara svenskar boende i Sverige. Inte bara för att utvandrarna var svenskar (och finnar), utan för att en del av ättlingarna till kolonisterna flyttade tillbaks till moderlandet där de fick åtskilliga ättlingar. Min hustru och mina barn är exempel på sådana.
Självklart finns det också ett intresse för de tusentals nordamerikanska ättlingarna att delta i diskussioner som denna, men därtill finns det otaliga fora, inte minst överst i Anbytarforum. Att ge svenska släktforskare en chans att delta i en diskussion angående den svenska kolonin i Delaware på sitt eget språk är viktigt, för det finns åtskilliga svenskar som fortfarande har svårt att obehindrat förstå längre texter på andra språk än svenska.
Vänligen
Jojje
1114
« skrivet: 1999-09-20, 16:19 »
Susanne, Olle,
Nu finns det en rubrik för Nya Sverige - Delaware. Det är bara att börja ta den i bruk!
1115
« skrivet: 1999-09-20, 16:15 »
Jag skapar här en plats för att underlätta diskussioner om Nya Sveriges svenskar och dess ättlingar och anor.
1116
« skrivet: 1999-09-20, 15:49 »
Barbro,
Tack för ditt tips, som jag av någon anledning missat med ett par veckor. Jag har också stött på släktnamnet Erdtmann i Arboga, men din Anna dör ju jämnt hundra år före dess att min Ulrica Christina föds, så det är svårt att hitta ett samband mellan dem.
Jag vill också passa på att aktualisera min efterlysning från den 24/7 en gång till så att den inte glöms bort.
1117
« skrivet: 1999-09-20, 10:17 »
Camilla,
Klasstillhörigheten var mycket starkare förr än den är idag. Således markerades den på olika sätt av samhället. En bondkvinna titulerades aldrig fru, t.ex., en bondflicka var alltid piga till skillnad mot fröknarna, jungfruarna och mademoisellerna i de högre klasserna. Markeringarna var viktiga för alla, såväl de högre som de lägre stånden.
Idag kan man tycka att ättlingarna till någon som redan hade ett släktnamn självklart föredrog att behålla det, i stället för att återgå till det av bondeklassen använda patronymikon. Men allt talar för att det var tvärtom. Släktnamnen föll bort ganska snart, och då i synnerhet när den unge mannen slutgiltigen valt vilket stånd han föredrog (eller blev tvungen) att stanna i.
Jag gissar på att din anfader kallades för Palmlöf, efter sin fader (som kanske inte var bonde?), fram till dess att han själv blev bonde. Kan det vara en rimlig förklaring?
1118
« skrivet: 1999-09-19, 21:51 »
Det är naturligtvis din ensak om du lägger till ett bindestreck mellan Olofsson och Öberg. Ska man vara noga, vilket man bör vara i släktforskning och annan historisk forskning, bör man inte på NÅGOT sätt förvanska det man hittar i källan. Det fungerar som en förorening av ungefär samma sort som om någon reparerar en antik originalbyrå med nya moderna beslag, m.m. Byrån förlorar då sitt värde som ett historiskt föremål, även om ägaren kanske tycker att den har blivit snyggare...
Problemen som kan uppstå, är att andra forskare kan missförstå ditt arbete. Anta att du delar ut dina forskningsrön till dina släktingar. Om de då inte vet om att bindestrecket inte fanns från början, kommer de att tro att det alltid funnits med, och då har du ändrat historien. Anta att alla gjorde likadant?! Skulle du själv våga lita på historiker och släktforskare i fortsättningen?
1119
« skrivet: 1999-09-16, 21:10 »
Man bör alltid skilja mellan äpplen och päron. Din fffff, Johan Olofsson Öberg fick eller tog sitt tillnamn av någon anledning. Vanligt var att man lade det till sitt patronymikon (Olofsson) när man tog sig ett yrke utanför bondeklassen. Han kanske blev arbetare, eller soldat, eller någonting annat. I vissa trakter kom det dock på modet att ta sig ett släktnamn. Man använde det dock oftast inte som ett tillägg till patronymikon, utan ersatte patronymikon med släktnamnet. Om och när din ffff, fortsatte att använda Öberg, kom det att förvandlas till ett rent släktnamn. Begreppet efternamn som används idag, är egentligen inte tillämpbart på 1800-talet i Sverige.
Bindestrecket du lägger till för din egen skull kommer att orsaka en del problem för dig i framtiden, då du förmodligen inser att det ska bort.
Till sist vill jag ändå poängtera att namn är namn, alltså ett sätt att skilja personer från andra personer eller andra saker. Båtar har namn, platser har namn, dagar har namn, hundar och kor har namn. De kommer till av tusen och åter tusen anledningar, och vi kommer aldrig att veta till 100% vad våra anfäder kallades för och varför.
1120
« skrivet: 1999-09-16, 20:39 »
Lays var det, inte Is!
1121
« skrivet: 1999-09-16, 20:38 »
Jag känner en Bonnie (man), född på 40-talet, och han fick namnet efter visan My Bonnie Is Over The Ocean... som man sjöng på engelskan i småskolan. I framtiden blir det hårt för släktforskarna att ta reda på varför någon fick ett visst namn. En kompis till mig beslöt sig för att kalla sin son Gandalf, eftersom han föddes mitt under den hetaste Tolkien-febern på 70-talet. Det blev dock Love - med betydelsen kärlek från engelskan, inte, som man tror, till redaktör Almqvists ära...
1122
« skrivet: 1999-09-14, 16:23 »
Förr i tiden fick man gå till Kungl. Majt. för att få tillstånd att gifta sig med sin kusin. Numera är det ingenting alls som hindrar en från att gifta sig med kusiner (av båda könen). I vissa kulturer är det t.o.m. en fördel att gifta sig med kusiner. Svensk lag tillåter, om jag inte missminner mig, t.o.m. gifte mellan halvsyskon idag, då genuppsättningarna blir ungefär lika blandade som mellan kusiner. Fast jag tror inte att man uppmuntrar detta...
1123
« skrivet: 1999-09-11, 20:37 »
Kjell,
Adressen till Svenska Föreningen, Asociación Sueca, är Tacuarí 147, 1071 Buenos Aires, Argentina, E-post: club.sueco@ssdnet.com.ar
Adressen till svenska ambassaden känner jag inte till, men kan återfinnas på Utrikespolitiska institutets häften i varje välsorterat folkbibliotek här i Sverige.
Anna Dahlstein på Svenska Föreningen kan annars förmedla kontakten.
1124
« skrivet: 1999-09-08, 14:35 »
Hej igen, Ulla! Om du vill veta vad för slags kurre jag själv är kan du titta in på min egen genealogisida på Internet. Du hittar den under adressen http://start.at/genealogica Hälsningar Jojje
1125
« skrivet: 1999-09-08, 08:49 »
Hej Kjell Öhman!
Marta Persson Linde, som är anställd på svenska ambassaden i Buenos Aires, har tillgång till ett kortregister med uppgifter på de flesta svenskar som invandrat till, eller bott i, Argentina. Jag föreslår att du söker din fff genom henne. Du kan också vända dig till Svenska Föreningen i Buenos Aires, eller svenska kyrkan, som har en församling i samma stad.
Det är ingen idé att vända sig till det argentinska civilregistret, eftersom det inte kom igång på allvar förrän en bit in i detta sekel.
1126
« skrivet: 1999-09-07, 17:36 »
Hej Ulla! Jag har f.n. nästan daglig kontakt med en nätkompis som föddes i Oberá och vars anor jag har börjat forska lite på. Han heter Ruben Källsten och är son till Axel Vandus Källsten. Du kan se vad jag kommit fram till genom att titta på den speciella websida jag gjort åt honom, ( http://w1.250.telia.com/~u25004875/ruben01.htm). Om du har mer information och har kommit längre, är jag högst intresserad av ditt arbete. Detta gäller naturligtvis också de finska rötter han har (släkterna Sand, Ahlberg, Högbacka, m.fl.) som jag inte forskat på, samt de rötter hans kusin Mario-Oscar Källsten i Norge har via andra Oberá-svenskar. Jag är själv född i Argentina, med svensk far och argentinsk mor, och kan berätta att Ruben f.n. hjälper mig att hitta mina rötter i staden Goya i grannprovinsen Corrientes. Vänligen Jorge Jojje Lintrup
1127
« skrivet: 1999-09-05, 11:01 »
Smart uträknat, Lotte, men varför måste du förstöra förnamnet med krumeluren. Du kan ju i princip stoppa in den var som helst?!
Jag använder Holger, och för att lättare kunna hitta yrkesområden, har jag använt mig av ett liknande system. Men då har jag valt att stoppa in krumeluren i anmärkningsfält 1, där man kan välja att inte ha med den om man vill. I mitt fall har jag velat skilja mellan militärer (soldater, officerare, etc.), jordbrukare (bönder, torpare, brukare, etc.), osv. Detta gör sig tyvärr inte med bara yrkesbeteckningen, som givetvis är olika inom samma gebit, liksom...
Jag vet flera som använder sig av liknande koder för sina egna anor. Då också i anmärkningsfälten, där de gör minst skada.
1128
« skrivet: 1999-09-02, 18:24 »
Jag vill tillägga att inlägget ovan gäller namn och patronymikon. Latiniserade släktnamn, eller de tillnamn man lade till sitt patronymikon när man skrevs in i skolan eller dylikt, anser jag ska anges i handlingarna.
1129
« skrivet: 1999-09-02, 18:19 »
Tillåt mig tycka att valet mellan latiniserat eller vanligt svenskt namn är något av en petitess. Oavsett vilket man väljer, väljer man rätt, eftersom det ändå betyder exakt samma sak! Det som är avgörande i detta fall är, enligt mitt förmenande, att man är konsekvent och undviker att blanda (man kan naturligtvis vara konsekvent i att ange båda namnen hos alla).
Vad gäller hur namnen brukades, kan man väl tänka sig att det var olika från person till person, från trakt till trakt. Man skulle gott och väl kunna jämföra med dagens bruk av smeknamn - som förmodligen också användes då för tiden utan att vi vet hur... Man är i så fall Lasse med en del, Lars med andra, Pappa med sina barn, osv.
1130
« skrivet: 1999-08-28, 19:01 »
Reino is a Finish name, Lindquist is Swedish, but as Finland was a part of Sweden until 1809, there are lots of Swedish names in Finland...
Kyao is definitely not Swedish - but it could be a bad spelld Finnish name.
1131
« skrivet: 1999-08-22, 15:54 »
Möller är ett av de få svensk-danska yrkesnamn och betyder helt enkelt mjölnare. Att det förekommer i Sverige beror nog på det danska arvet i de f.d. danska provinserna Skåne, Halland och Blekinge.
1132
« skrivet: 1999-08-22, 15:50 »
Klockan 13.00 idag, under Dalarnas Släktforskarförbunds första styrelsesammanträde efter semestrarna, intog vi ett stycke Amiraltårta a 160:-, som smaskade i oss med god aptit. Samtidigt skänkte vi en tacksam tanke till förbundet som stod för fiolerna.
Undertecknad fick hedersuppdraget att framföra vårt varma tack, vilket härmed fullgörs!
Nu siktar vi in oss på kvartsmiljonen!
1133
« skrivet: 1999-08-16, 20:18 »
Den springande punkten i den här tolkningen är ordet factus. Factus är perfekt particip för facio som betyder göra, dana, skapa, [ut]bilda, skola, hyfsa, samt massor av andra närliggande betydelser. factus est kan alltså tolkas på många olika sätt, t.ex. han är gjord, men också han är utbildad... Man kan till och med tolka som han är uppfostrad, och i så fall kan hela frasen tolkas han är tölpaktigt uppfostrad, eftersom rusticus förutom bonde, lantlig, från landet, hörande till landet, också betyder ohyfsad, tölpig, lurk, m.m.
Så visst finns det plats för olika tolkningar av frasen rusticus factus est.
Kanske vidare studier av Johannes Vidmarks liv kan klargöra betydelsen.
1134
« skrivet: 1999-08-15, 15:01 »
Man får väl förmoda att det betyder Utbildad på landet, även om det KAN tolkas lite annorlunda (latinet lämnar för det mesta alternativa tolkningsvarianter). Troligtvis har Johannes fått lära sig läsa och skriva, av någon hemma i byn, för att senare kvala in i Uppsala på dessa meriter. Så anmärkningsvärt att man skrivit dit dessa kråkor...
1135
« skrivet: 1999-08-13, 11:31 »
The Swedish name of your Turnquist, should probably be CARL PETTER TÖRNQVIST (as the name Törnqvist sounds like Turnquist in Swedish...), a rather common namne in Sweden at the time. You should look for the date of birth, and if there exists some letters to him from Sweden from relatives.
Otherwise it is nearly impossible to trace him...
1136
« skrivet: 1999-08-11, 12:11 »
Carl-Johan har alldeles rätt! Jag vill dock tillägga att kartbladen (som är i färg) ibland kan finnas i välsorterade bibliotek (t.ex. i Mora, där jag bor). Köp av kartan borde rimligvis vara rätt kostsamt, och jag vet inte ens om man kan köpa enskilda kartblad.
1137
« skrivet: 1999-08-10, 16:28 »
Patronymika försvinner lite olika i olika delar av landet. I Skåne t.ex. praktiserades det ända fram på 1960-talet, medan det i andra delar av Sverige blev omodernt redan i början av 1800-talet (detta i bondeklassen som var den klass som behöll patronymika längst). Min svärmors far, född en bit in på 1900-talet använde patronymikon. Han var bosatt i Färnäs by i Mora. Naturligtvis använde han sig också av sitt gårdsnamn, som skrivs före förnamnet. Hans far hette Mats Persson. Själv hette han Lasås Anders Matsson.
(Se också diskussionen under annan rubrik i detta forum!)
1138
« skrivet: 1999-08-05, 00:58 »
Om man läser en del efterlysningar gjorda av svenskättlingar i Nordamerika, får man klart för sig att de inte förstår skillnaden mellan släktnamn och patronymikon. De söker ofta efter släkten Andersson eller familjen Johnsson, och tror att man kan leta sig fram till deras rötter bara genom att följa namnet bakåt. Det är inte ovanligt att de tror att de är besläktade med alla som bär samma släktnamn.
Så är det också bland många svenska nybörjare. Det första man måste göra när man leder en studiecirkel, är att tvätta bort uppfattningen om att farfar Anders Olsson bytte efternamn eftersom hans far hette Olof Jansson. Jag har stött på omöjliga fall, då de trots tiotals förklaringar, fortfarande inte fattar att det är faderns förnamn patronymikon bygger på och att det bör läsas Anders Ol(of)s son. Det hela kompliceras naturligtvis om Anders far heter Olof Olsson, vilket kan föranleda vederbörande att tro att sonen verkligen ärvt faderns efternamn...
Nu är ju inte sanningen alltid så enkel, förstås. Min farmors fars släkt omvandlade patronymikon Andersson till sitt släktnamn. Men, jag vet inte säkert när! Hans far hette nämligen Anders Johan Andersson, och barnen kan ju liksom valt såväl för- som efternamn. Fast egentligen är det ju ganska ointressant. Det blev ju Andersson i vilket fall som helst!
Tagandet av diverse olika tillnamn har haft olika anledningar får man förmoda. När samhällena växt till sig och blivit så stora att flera barn bar samma (för)namn, förtydligade man det genom att också tala om vem som ägde barnet. I vissa landsändar blev byarna så stora och vissa förnamn så populära, att var och varannan hette likadant. Då tog man till gårdsnamn, eller, som i städerna, släktnamn. Också inom armén tog man sig vanan att ge soldaterna ett efternamn. Det hade förmodligen samma orsak - tills det växte fram en tradition.
Det starka klassmedvetandet bidrog också till att man hade skilda traditioner. Adeln använde också patronymikon länge (Kung Gustaf Eriksson blev inte Vasa förrän långt efter sin död), medan det framväxande borgerskapet snabbt lade sig till med det kontinentala modet.
De allra flesta tänkte nog inte särskilt mycket på varför de tog ett släktnamn. De följde förmodligen huvudströmmen. Tog sig grannen ett, så var man inte senare än att man gjorde likadant. Så var det också med förnamnen - som när man läser födelseböckerna för olika socknar, förstår att det gått olika moden i olika delar av landet. (I fallet med just Anders Johan Andersson [min fmff - se ovan], angavs han vara född i Viby sn, kort och gott. Jag letade i tre olika socknar med det namnet - och kom fort fram till i vilken jag skulle leta! Det var nämligen bara i en socken man hade vanan att ge barnen två förnamn - och det vimlade av Anders Johan åren kring hans födelse.)
I dagens samhälle har vi f.ö. ett liknande problem. Jag tänker på att de kvinnor som bara lägger till makens släktnamn på sitt eget i stället för att byta, omväxlande lägger det före eller efter sitt släktnamn. Det finns visserligen en fastställd standard för hur man ska göra, men den är så dum, att de flesta struntar i den! För min egen del tycker jag att det var olyckligt att man över huvud taget gick ifrån traditionen att låta kvinnorna bära sitt eget släktnamn, oavsett om de gifte sig eller inte. En positiv detalj idag är dock att allt fler män tar sina hustrurs släktnamn som sitt, vilket faktiskt var rätt vanligt förr i tiden i de länder som praktiserade tagandet av släktnamn (som vi gör idag).
1139
« skrivet: 1999-08-03, 16:33 »
Island kanske var ett dåligt exempel då man där håller hårt på traditionen (släktnamn används faktiskt av en minoritet), men när det gäller den generella utvecklingen från patronymikon till släktnamn, så pågår alltså den fortfarande. När företeelsen startade kan nog ingen svara på, dock kan man förmoda att det var de högre klasserna som började.
När det gäller Sverige är det nog ändå klart klassbundet fram t.o.m. 1800-talet, då det blev på modet att ta sig ett släktnamn även för bondebefolkningen. Hur och när man tog sig namnet varierar från trakt till trakt, i Skåne t.ex. praktiserades patronymikon ända fram till för några få decennier sedan, medan bönderna i Hälsingland/Gästrikland var relativt tidigt ute. Vanligast blev dock företeelsen att omvandla patronymikon till ett rent släktnamn, vilket resulterade i att det blev så många Andersson, Pettersson och Jönsson i vårt land. Släktnamn som upplevs som så vanliga att många byter ut dem mot allehanda tagna släktnamn.
Vad gäller ursprungsfrågan, om varför somliga syskon tog sig olika släktnamn, så finns ett bra exempel som kan nämnas:
Släkten Wallenbergs förfäder hade patronymikon fram till dess att rusthållaren Per Hanssons söner tog sig släktnamn i början av 1700-talet. Han förmådde skicka sina söner på utbildning, där de gissningsvis tog sig sina släktnamn. Hans och Jacob kallade sig för Wallberg, medan brodern Anders valde att kalla sig Hertzman.
Jacob gifte sig två gånger. Den första kullen söner behöll släktnamnet Wallberg. Bröderna Jacob, Marcus och Anders i den andra kullen fixade till släktnamnet så att det blev Wallenberg. Flickorna i bägge kullarna gifte sig med bönder i trakten, varpå de återgick till att bruka patronymikon (Jacobsdotter). Det faktum att en av dottersönerna kom att kalla sig Wallenberg när han började att studera, bevisar att regellösheten för antagandet av släktnamn, både förr som nu, snarare är regel än undantag.
Jag kan slutligen inte avhålla mig från att ta upp mellaneuropeernas rutiner vid efternamnstagande. Där t.ex. engelsmännen och i viss mån tyskarna föredragit yrkesbeteckningar, t.ex. Taylor, Smith, Carpenter, Baker, Wheeler, Thatcher, Müller, Schumacher, Schneider, etc. och där holländarna valt att illustrera varifrån de härstammade.
1140
« skrivet: 1999-08-02, 14:55 »
Någonstans någongång måste ju ett släktnamn uppstå, eller hur?! Ibland bestämde sig alla syskon i en syskonskara för att anta ett släktnamn, ibland inte...
Den vanligaste orsaken till att personer antog ett släktnamn, var antingen att yrket krävde det (patronymikon användes fr.a. i bondeståndet då antagandet av släktnamn blev populärt - lite olika i olika delar av landet). Smeder och andra hantverkare av olika slag antog ofta ett släktnamn efter sitt patronymikon. Återgick de däremot till att bli torpare eller bönder, tog man ofta tillbaks patronymikon (fadersnamnet).
Det har egentligen aldrig funnits några bestämda regler för när och hur man antagit släktnamn. I vissa delar av landet tog många släkter det soldatnamn fadern hade (som inte var ett släktnamn), på andra håll tog man gårdsnamnet (Dalarna, Hälsingland), eller så gjorde man som nämnts i de förra inläggen. Kanske det kändes finare eller modernare att ha ett släktnamn?!
Processen pågår fortfarande i länder som har kvar systemet med patronymikon (t.ex. Ryssland, Island, etc.) Det är egentligen bara en smaksak att ge sig själv ett släktnamn, som ofta ger lite mer karaktär åt släkten (man samlas under ett enda namn).
1141
« skrivet: 1999-08-02, 14:34 »
Släktforskarnas Hus i Leksand har ca 25 forskarplatser, varav det just nu i juli-augusti utnyttjas ett tiotal dagligen. För min egen del var jag där senast i tisdags, och då kunde jag inte klaga på dålig luft, trots hettan...
Vad gäller det mikrofilmade materialet, finns där allt som är filmat fram till 1928, men man får hålla tillgodo med SCB-filmer för de senaste ca 30 åren. Några köer till mikrofischerna är det i praktiken inte, då de flesta håller på i olika län. Det kan naturligtvis bli kö om det kommer en grupp från samma område för att forska, men då faller ju vitsen med att åka dit. Leksand är ju som bäst när man letar efter anor från skilda håll i Sverige, särskilt dem som flyttade omkring mellan socknarna...!
Den som åker till Leksand för att forska, bör förbereda sig väl. Det är lätt gjort att timmarna slinker iväg utan att man får någonting gjort, om man inte redan från första början vet vad man letar efter. Ska man harva igenom en socken efter en släkt som var bofast länge, är det bäst att stanna hemma och låna hem kort ifrån SVAR. Dessa kan man ju närstudera i fem veckor, utan att man måste känna sig stressad.
När ska man då satsa på att åka till Leksand?
Ja, ett typexempel är då man tappat bort någon ana i ett område och behöver leta igenom flera socknar. Samma sak gäller om man har någon ana vars födelsesocken inte visar sig stämma eller om den inte finns angiven. Är anan född i grannsocknen, eller lite längre bort? Vilken socken kan det röra sig om? Vi kollar alla runt omkring - i Leksand!
Bästa sättet att utnyttja tiden i Släktforskarnas hus, är att ta med sig matlåda. Då slipper du rusa ut i byn för att äta, vilket tar sin lilla tid. Skulle du ändå föredra att äta ute, gör ett besök på restaurang Bosporen, som har mycket goda dagens rätter att välja mellan, en kanonbra bordsservice (ja, de serverar dagens vid bordet!) till mycket resonabla priser (65:-).
Välkomna till Leksand!
/Jojje (styrelseledamot)
1142
« skrivet: 1999-07-25, 17:38 »
Tack Tobbe, jag kom själv underfund med var det var innan du svarade...
Nationalencyklopedin förklarar det så här: buldán (även buldágel) och liknande; ett ord av oklart ursprung), benämning på grov, säckliknande lin-, hamp- eller jutevävnad som förr användes till möbelunderklädsel. Numera ersätts den vanligen av liknande polypropenväv, bomullsdomestik eller fibertyg.
Trots det verkar det ha haft ett visst värde, eftersom det förekommer i bouppteckningen efter kvinnan jag nämnde...
1143
« skrivet: 1999-07-25, 00:58 »
Att bulldans är ett finare tyg har jag förstått av en sökning på internet där det framgår att en kvinna haft bulldansväv bland sitt kvarlåtenskap. Nu undrar jag om det är någon som vet mer om vad det är, och på vilket sätt det har tillverkats?
1144
« skrivet: 1999-07-24, 01:32 »
Källsten, Ertman och Schylander:
Det verkar lätt att köra fast i Norrköping...
Jag söker därför efter någon som stött på släktnamnen Källsten, Ertman (Ärtman, Erdtman) och Schylander i sin forskning. Själv har jag hittat Bulldans Wäfvaren Anders Källsten och hans hustru Christina Schylander som föräldrar till Skomakaren Olof Källsten, f.1790-02-18 i Norrköpings S:t Olai, gift med Ulrica Christina Ertman, f.1794, okänt var.
Då husförhörslängderna är ofullständiga och börjar sent, blir det mycket letande och harvande, som jag gärna avstår ifrån...
Ett svar kom /Magnus Hjärtström, moderator
1145
« skrivet: 1999-07-19, 13:23 »
Allt kan naturligtvis förpackas på olika sätt, som du, Urban, så måleriskt beskriver i slutet på ditt senaste inlägg. Så också mer eller mindre seriösa och vetenskapliga teorier om ditten och datten. Kanske är det också här som olika människor ryker ihop om vad som är rätt och riktigt, nämligen om huruvida man vetenskapligt kan bevisa saker och ting, eller om det är ovetenskapligt dravel man sprider ut.
För min del är jag föga imponerad av teoretiserande resonemang om vad som kan beläggas vetenskapligt, statistiskt eller seriöst, åtminstone när det gäller allmänna ämnen av den karaktär som vi diskuterar i denna diskussion. Jag anser att fria diskussioner inte ska behöva förses med någon kvalitetsstämpel, där de som inte har bedrivit seriösa studier ska behöva hålla käften bara för att deras åsikter inte räknas. Allas åsikter räknas i ett fritt diskussionsforum, och visst är det bra om en och annan kan lägga fram vetenskapligt belagda teorier, men även dessa är ju trots allt bara teorier som kan visa sig helt felaktiga om några årtionden (är det något som förändras i tiden, så är det just vetenskapliga teorier).
Jag deltog tidigare (i ett annat forum) i en diskussion om huruvida man ska förse seriösa släktforskare med en slags körkort, för att skilja dem ifrån andra mindre seriösa forskare. Min åsikt i detta fall var att förbundet skulle avstå från ett sådant certifikat. Anledningen till mitt ställningstagande är att man på det viset skapar en sorts släktforskare som anses ofelbara, vilket jag tror är ett stort misstag. Det finns inga ofelbara människor, det finns inga ofelbara teorier, det finns inga ofelbara åsikter. Det finns dessutom inga osänkbara skepp, ouppnåeliga mål, eller oövervinneliga jättar. Att skapa ofelbarheter är verkligen ett sätt att skapa problem, eftersom det tar mycket längre tid att upptäcka och rätta ofelbara fel.
I ett fritt diskussionsforum som detta är det viktigt att stor som liten, kunnig som okunnig ska få dryfta sina idéer och åsikter. Därför är det också viktigt att hysa stor tolerans och ödmjukhet inför alla som vill yttra sig. Att ta för givet att man för att man är mer erfaren alltid har mer rätt än andra, är ett misstag. Att ta för givet att diskussionen alltid måste vara korrekt och bygga på vedertagna vetenskapliga idéer, är också ett misstag. Det kan ibland vara så att en vild utslängd oteoretisk åsikt kan ha mer att ge en diskussion än ett genomtänkt studerat och vetenskapligt beprövat inlägg. Ibland kallas sådant brainstorm och anses vara en vetenskaplig metod att kläcka nya idéer och teorier.
Jag har en blandad bakgrund. Jag är född i Argentina, men uppvuxen i Stockholm. Min mor är argentinska och min far var svensk. Jag har därför lärt känna dessa två skilda kulturer inifrån och väldigt väl. Utifrån denna självupplevda erfarenhet kan jag utan någon som helst vetenskaplig uppbyggnad, kostatera att det finns något som man skulle kunna kalla för nationalkaraktärer. Om det sedan rör sig om det du kallar kulturella skillnader, eller om man kan kosta på sig att leka med orden och kalla det för karaktärer, är för mig en smakfråga. Däri är jag mest argentinare och icke svensk.
Ordet karaktär kan dessutom tolkas på olika sätt. Svenska akademiens ordlista förklarar ordet på följande sätt: skaplynne, själsläggning; prägel, art, slag. Det ger utrymme för att tolka det som en social läggning som kan omfatta invånarna i en stad, ett land, eller rent av i en kontinent. Att det sedan rör sig om rent kulturella särskillnader, är jag helt med på (om inte bevisas det av det faktum att folk ibland antar nationalkaraktärer när de flyttar till ett annat land). Jag tolkar dock ordet som ett sätt att beskriva en människas vara under en längre period. Något som dock kan förändras p.g.a. yttre (och inre) omständigheter. (Det finns ju faktiskt en del personer som dessutom beskylls för att helt sakna karaktär!!)
Slutligen vill jag bestrida din syn på vad som karakteriserade samhället för tusen år sedan. Jag är helt övertygad om att de mest våldsamma och brutala samhällen som existerat, existerar i detta århundrade. Jag tror att våra egna gamla vikingar skulle finna de genombrutaliserade samhällena i USA, Colombia, Brasilien, f.d. Jugoslavien, Ryssland, m.fl. som farligt ohälsosamma ställen, med för dem helt otidsenliga värderingar. Låt vara att man accepterade utsättande av barn i skogen dåförtiden, att man höll sig med trälar, osv... I grunden är det nog vi som lever i det mest brutala samhället rent psykologiskt...
I Argentina tycker folk att det är kul att delta i vilda diskussioner där man bråkar om småsaker och höjer rösten när man vill höras. Här i Sverige blir folk rädda och beskyller en för att vara argsint om man gör detsamma. I Argentina skiljs man som goda vänner efter en stunds fajtande med käften. Här blir man sårad och känner sig kränkt. Dessutom är man lite rädd för att erkänna att man njuter av att slänga ut en och annan brandfackla för att få andra att reagera... Innerst inne är vi nog många som vill ha motsättningar i en diskussion, för annars blir det inget diskuterande - vilket är en dialektisk självklarhet!
Vetenskapliga ofelbara och ovältbara teorier är till för att runkas omkull - så tycker åtminstone mitt lilla argentinska jag!
1146
« skrivet: 1999-07-18, 15:30 »
Visst finns det nationalkaraktärer! Må de sedan vara sprungna ur inlärda sociala beteenden, eller inte... Ofta har de dessutom varit igenkända sedan sekler och åter sekler. Jag är säker på att vi skulle känna igen oss ganska ordentligt om vi tog oss tusen år tillbaks i tiden, ja, mer än vad vi någonsin skulle vara beredda att tänka oss! Kanske vi till och med skulle ha riktigt blodiga diskussioner om petitesser dessutom?!
Det finns ett sätt att faktiskt inte behöva hamna i dessa diskussionsfällor, och det är att inte ta sig själv så förbannat på allvar. Håll lite distans till din egen spegelbild, ge dig råd att skratta åt figuren på andra sidan glaset, så kanske vi skulle bli mycket bättre på att umgås med varandra utan att bli hysteriska.
1147
« skrivet: 1999-07-17, 17:57 »
Det kan vara nyttigt att försöka granska de diskussioner som förs här av svenska släktforskare utifrån ett lite mer utländsk perspektiv. Man inser då att svenskar i allmänhet ganska lätt trampar ner sig i det blodiga allvaret och fr.a. det blodiga tävlandet om att få vara duktigast. Det rör sig dock om en nationalkaraktär som är svår att tvätta bort, så man får lära sig att leva med den helt enkelt.
Jag har en gång skrivit en satirisk skildring av svenska ornitologer och deras motsvarighet i ett par andra länder (som givetvis har SINA nationalkaraktärer - och sina positiva respektive negativa sidor). Den kan läsas i min hemsida under följande adress: w1.250.telia.com/~u25000238/indy.htm
I stort sett är dock svenskarna ett hyggligt folk som desvärre gärna vill ställa allt tillrätta, en i mina ögon sympatiskt inställning, även om den rätt ofta retar gallfeber på omgivningen.
1148
« skrivet: 1999-07-17, 17:26 »
Lasson, Lassesson, m.fl. är inget egentligt släktnamn. Det är ett patronymikon (fadersnamn) såvida inte barnen behållt det fram till dess att det förvandlades till ett släktnamn. Lasson betyder Larsson, men i Skåne kallades Lars Lasse, så då blev det Lasson ibland och Lassesson ibland.
Hys därför inte så stora förväntningar om att hitta en släkt med det namnet. Det är troligare att du hittar en Lasse!
1149
« skrivet: 1999-07-03, 14:58 »
Tackar, tackar!
Vi tar naturligtvis åt oss av ditt beröm och lovar också att fortsätta på den inslagna vägen. Det finns åtskilligt kvar att göra, framför allt till år 2002 då vi hoppas bli utsedda till värdar för några mycket spännande släktforskardagar! Vårt tema kommer att kretsa kring invandringen till Sverige, både den historiska och den nutida. Ett både aktuellt och angeläget ämne.
Fram till dess hoppas vi också ha kommit ut med ett par årsböcker med läsvärt innehåll.
1150
« skrivet: 1999-07-02, 16:52 »
Idag, fredag den 2 juli kl: 16.43, blev jag den 100.000:e besökaren på Anbytarforums räknare...
Håkan, fram med tårtan nu!
1151
« skrivet: 1999-07-02, 01:15 »
But it was indeed Charles who admitted him the mercy of decapitation, so he could escape the pain from the cruelties they did to him...
1152
« skrivet: 1999-07-02, 01:08 »
You are absolutely right! He was Eric XIV:th favourite, and was executed by the royal council (which took over the throne during Eric´s mental illness) to which the king had to surrender him, as he got the blame of the kings hard rule.
1153
« skrivet: 1999-07-01, 22:35 »
According to the Swedish National Encyclopaedia, death penalty became popular at late Middle Ages, and meant decapitating (honourable), or hanging (dishonourable). The punishment became accentuated by tortures, or mutilating, at the time of the execution, and was called qualified death penalty. The most horrible methods of using qualified death penalty, was to stone the victim, to burn or to bury it alive. Sometimes they even got skinned, or had their bones shattered. alive of course! [As a curiosity I can mention, that King Charles IX:th favourite, Jöran Persson, got a real cruel punishment, when he became ex favourite. First he got his ears cut far into the head, then hanged by his waist to be spitted at by the people, then stretched between four poles, then he got the bones of his arms and legs shattered, and finally, he got his breastbone crushed, before the king admitted him (still in full consciousness) to get the mercy of death by decapitation.] But as Sweden was a civilised country, the most common way to humiliate the victim, and absolutely a way to fright the very religious public, was to punish the already dead body. The men were chopped into five-six pieces and left on a wagon wheel, high up in the air, where the ravens and craws could have a nice fresh meal, and the women where burnt in a big fire. As they never were buried at the graveyard, the punishment followed them into eternity.
At the XVI:th and XVII:th centuries, there was a Dark Age of this country, and the death penalty became a common solution to solve many crimes. King Charles IX of Sweden, provided that the Law of Moses should be the model of the Swedish tribunals, but qualified death penalties became less common. Some year's later higher courts gradually started to reprieve capital punishments judged by lower courts.
The national law of 1734 stipulated death sentence for 68 different crimes (e.g. adultery, sorcery, sodomy, blasphemy, treachery, abuse against the king and the authorities, mutiny, homicide, arson, rape, etc.). But rather soon King Gustaf III, influenced by Beccaria and the Age of Enlightenment, abolished death penalty for about ten of those crimes.
As soon as the 1830:s the Royal Committee of Laws suggested the final abolition of capital punishment in Sweden, but it took 90 years of political discussions to do it. Mean time it was practised until 1910 when the last victim (Alfred Ander) was executed.
Execution by a firing squad was stipulated as capital punishment at war times until 1972 (!), but 1976 death penalty was definitively prohibited according the Swedish Constitution.
1154
« skrivet: 1999-07-01, 09:38 »
The death penalty, by decapitating, in Sweden was eliminated 1921, but was left in the war laws until the 60:s (I think). Nowadays Sweden and Swedes are very much against killing as a punishment.
The Swedish law of 1734 punished adultery with death, and even small crimes (among the poor) could lead to decapitating and burning and other nasty things (some thievs got the hand chopped of before the head)...
1155
« skrivet: 1999-06-17, 00:33 »
Jag får tacka herrarna för hjälpen, som jag genast ska förmedla till de i Argentina boende ättlingar till Gustaf Albert Källsten, född 1853 i Periodens pappersbruk, men utvandrad till Brasilien år 1891. Hans ättlingar ingår i den koloni av svenskar som fortfarande behåller mycket av sin homogenitet i djungelprovinsen Misiones i Argentina.
1156
« skrivet: 1999-06-14, 15:08 »
PERIODEN:
Finns det någon som kan bistå mig med upplysningar om pappersbruket Perioden i Helgona socken i Nyköping. Jag vill främst veta var bruket, som också verkar ha varit ett bomullsspinneri, har varit lokaliserat.
1157
« skrivet: 1999-06-11, 22:33 »
Finska filmer från SVAR
En av nyheterna från SVAR, är att de numera börjat hyra ut filmer från några finska församlingar, bl.a. Vaasa.
Det kan vara värt att uppmärksamma här!
1158
« skrivet: 1999-06-10, 00:21 »
Det finns en släkt Wiborg i Orsa/Mora, men de tycks ha fått namnet via en soldatrote i Orsa kompani med samma namn.
1159
« skrivet: 1999-05-30, 15:07 »
Jag håller på och hjälper en svenskättling att hitta sina svenska och finlandssvenska rötter. De släktnamn som f.n. är mest aktuella är: Källsten (närmast från Stockholm någonstans), Bergström från Nyköping östra, Sand från Vasa i Finland, Sandberg från Stockholm och Kratz från Tenhult i Rågberga socken, Småland.
Det kan på sikt bli intressant att lägga upp en databas över de svenskar som bosatte sig i Misiones-provinsen i Argentina, eftersom de utgör en klar koloni, med ättlingar som fortfarande, hundra år efteråt, är nästan rent svenska. Men dessförinnan är det bra att veta om det finns någon som eventuellt har påbörjat något liknande, eller har gjort delar av materialet.
1160
« skrivet: 1999-05-30, 02:40 »
EMIGRANTER TILL ARGENTINA: Söker på det här sättet släktforskare som i sina undersökningar stött på eller forskat på svenskar som emigrerat till Argentina, eller som fortsatt dit efter att ha emigrerat till Brasilien under senare delen av 1800-talet. De mest kända emigranterna är de som hamnade i Misiones och grundade staden Oberá. Även finlandsvenska familjer är intressanta.
1161
« skrivet: 1999-05-24, 15:22 »
Jag har Björk från dessa byar...
1162
« skrivet: 1999-05-23, 02:19 »
Jag har stött på namnet Vandus bland utvandrade svenskar till Brasilien/Argentina. Möjligtvis kan det ha finlandssvensk anknytning? Att det skulle ha snappats upp från portugisiskan eller spanskan är nog inte troligt.
Har någon sett namnet förut?
1163
« skrivet: 1999-05-23, 02:14 »
Tyr Månsson, f. i juli 1675 i Klockrike, d. 1748 i Hassla, Vallerstads socken i Östergötland, kallades bara Tyr eller Thyr i kyrkböckerna. Men vanligt är nog inte namnet.
1164
« skrivet: 1999-05-20, 00:40 »
Emigrantinstitutet i Växjö kan nog hjälpa dig! De har gett ut en bok, Brasiliensvenskarna av Göran Friborg (Malung 1988), som handlar om de svenska utvandrarna till Brasilien.
1165
« skrivet: 1999-05-12, 01:10 »
Att hålla reda på fotografier genom filnamnet är nog svårt i längden. Det funkar bara så länge man lagrar foton på den närmaste släkten, och då kan man ju ta till namnet eller förkortningar, eller det nummer vederbörande har i anträdet.
Men detta håller inte när det kommer in andra släktingar, vänner eller gruppfoton. Då tror jag att man måste gå tillbaks till någon form av registreringsprogram, kanske med möjlighet till förhandstitt av en tumnagelbild. I registreringsprogrammet borde man ju också kunna lägga in uppgifter om varje foto, osv. Om det sedan finns möjligheter att söka på texten, t.ex. så är det perfekt.
Utöver SVAR har Släktforskarnas Hus i Leksand en mikrokorts-scanner, och många kommuner deltar i det s.k. SOFI-projektet och har skaffat sig utrustning för att scanna negativ film. Där borde det finnas möjligheter att få hjälp. Släktforskarnas Hus i Leksand har också en storbildsscanner där man borde kunna scanna t.ex. målningar och teckningar (porträtt, kartor, m.m.), vilket är synnerligen svårt att få gjort på annat ställe.
1166
« skrivet: 1999-04-26, 23:35 »
Jag har själv alltid tolkat begreppet husman som en slags torpare, även om det i Skåne ibland verkar som om husmannen är bosatt på själva gården, på samma sätt som en dräng. Det är dock inte därför jag skriver detta inlägg, utan för att uppmärksamma på att begreppet också använts flitigt i södra Norrland. Hur man tolkar detta begrepp där, kan jag dock inte svara på.
1167
« skrivet: 1999-04-18, 11:12 »
Jag har lite svårt att förstå varför Håkan fick en sådan lust att smälla mig på fingrarna för att jag uttryckt mig som jag har i mitt förra inlägg?! För det första så bekräftas det faktum att Elisabeth väntat länge på ett svar hon aldrig fick. I stället har ett stort antal inlägg handlat om mormonernas hemsida - en debatt som uppenbarligen startat på annan plats (vilket jag inte visste) och som flyttats hit. För en som inte följt den debatten, verkar det synnerligen ologiskt att en enkel fråga om hur man kan ta mormonerna till hjälp, startar en het debatt om vilka fel och brister man återfinner på mormonernas hemsida. Därav min reaktion.
För övrigt använder jag citattecken för begreppet spårat ur just av den anledningen att man inte ska tolka det som att jag skulle vara kritisk till diskussionen i sig. Det jag reagerade emot, var att man ignorerade Elisabeth Nyhammer-Gustavssons fråga och hängav sig åt andra aspekter av mormonerna.
På Elisabeths sista frågor vill jag svara: För min egen del är det dels länge sedan jag använde mig av mormonernas forskarcentra, men jag tror att det går bra att forska även i mindre städer. Jag föreslår att du tar direktkontakt med dem och frågar. Vad jag minns, så kostar det inget att beställa filmer från USA, däremot tar det ganska lång tid att få fram filmerna (veckor). Så man ska vara ute i god tid och planera sitt forskande väl. För det sista vill jag poängtera att det inte har något som helst att göra med mormonernas dåliga kvalitet på hemsidan eller deras egen forskning att göra. Man gör helt enkelt sin egen forskning i de kyrkböcker man får tillgång till.
I övrigt vill jag be om ursäkt om jag gett intrycket att jag skäller på folk för deras inlägg. Men bara om Håkan gör detsamma för att han låter mig schavottera i detta forums skamhörna.
1168
« skrivet: 1999-04-17, 00:55 »
Jag tycker den här diskussionen har spårat ur från början! Det är naturligtvis möjligt att mormonerna har en dålig sajt med många felaktiga uppgifter och inte duger att forska genom, men det hjälper inte frågeställaren Elisabeth Nyhammer-Gustavsson att få något adekvat svar. Hon ville veta om man kunde beställa mikrokort från Tyskland till mormonernas forskarcentra!
Ja, Elisabeth, det kan man. Man kan beställa mikrofilm från hela världen. Men man måste forska där, och det tar lång tid innan filmen kommer från USA. Mormonerna är annars mycket vänliga och tillmötesgående, och tar bara ut ersättning för att täcka kostnaderna för halogenlamporna i sina läsapparater.
Oftast är detta den enda framkomliga vägen att komma åt att läsa utländska kyrkböcker i Sverige. Jag tror att mormonkyrkan egentligen heter Jesu Kristi kyrka av de sista dagars heliga, och att det är detta namn som du får kika efter i telefonkatalogen för att ställa egna förfrågningar.
1169
« skrivet: 1999-04-09, 21:05 »
Christina Weiler frågade i Ordet är fritt om hur man börjar släktforska i Danmark. Då jag vill hålla ihop diskussionen svarar jag här:
Som du ser av ovanstående inlägg så är det inte lika lätt att släktforska på Danmark, som i övriga nordiska länder. Man är antingen hänvisad till vänliga danskar som erbjuder sig att hjälpa till, eller så får man välja mellan att anlita mormonkyrkans resurser (rätt så krångligt) eller att resa dit (till Danmark) och offra en semester eller flera.
Rent tekniskt forskar man lite annorlunda än i Sverige, och det finns beskrivet i Släkthistoriskt Forum nr.3/88 och i Rötter.
1170
« skrivet: 1999-04-01, 00:56 »
Ja, jag har! Min farmors far var född i Bennerstigen en liten by alldeles utanför Sätra Brunn. Hans mors förfäder kom alla från Kila och Västerfärnebo.
1171
« skrivet: 1999-03-25, 23:38 »
Elsie, åter igen vill jag hänvisa till den förträffliga Avestaboken, som egentligen heter Avesta under kopparbrukets tid av P. Norberg, Stockholm 1956. Där finns Marcus Kock beskriven i långa artiklar, liksom hans företrädare Govert Silentz, som du undrade över förut.
I en artikel i tidskriften Släkt och hävd (nr. 3/1976, utgiven av Genealogiska Föreningen, tas Markus Kocks anor upp av Ingemar de Trier Almén. Han visar att Marcus Kocks äldste kände anfader var hovslagaren och vågleverantören Remacle le Serwyr i Limbourg, död omkring 1568. Den grundar sig på ett arbete av Yernaux-Mathy, Les Kocks, 1960 (på franska).
Jag hoppas du har fått kontakt med Stefan Jernberg, som är ordentligt insatt i dessa familjers anor och öden.
Inlägget har flyttats hit 2012 4/8 från den numera raderade rubriken Yrken » Yrken M-R » Myntmästare. /Moderator Yrken.
1172
« skrivet: 1999-03-10, 23:10 »
Ska jag som glad amatör våga gissa vad meningen betyder, så vill jag först föreslå några smärre ändringar i texten:
En quam bonum est, quam qui iuventum habitare fratres iocus concorditer!
Fritt översatt (om jag fattat rätt):
Månne det goda är, att såsom ungdomar skämta i goda vänners/bröders umgänge!
Hade vi sagt idag:
Inget bättre är, än som i ungdomen skämta i goda vänners lag!
Jag hoppas att jag inte är ute och cyklar... ;-)
1173
« skrivet: 1999-03-09, 16:02 »
Stefan Jernberg, duktig släktforskare från Mora, numera studerande i Karlstad (han har e-post via Hotmail tror jag), är ättling till Govert Silentz, den gamle myntmästaren i Avesta kopparbruk. Han är säkert intresserad av ett utbyte med Elsie. Om nederländaren Govert Silentz står dessutom ganska mycket i Avestaboken, som skrevs av Erik Norberg (om jag minns rätt).
Själv härstammar jag från en annan mellaneurope, Christian von Eisen, som också var verksam i Avesta kopparbruk under lång tid.
1174
« skrivet: 1999-03-07, 20:43 »
Mig veterligen är malachas eller malachias en vanlig grov förolämpning i Grekland. Snällt sagt betyder det homosexuell man...
1175
« skrivet: 1999-02-11, 13:43 »
Själv härstammande från kronolänsmannen i Viby sn, Jacob Wallberg, Wallenbergarnas anfader, kan jag intyga att det sedan flera årtionden cirkulerat ett rykte om att familjen Wallenberg är av judisk härkomst. Jag var själv övertygad om detta, fram till att jag började släktforska och kom in på den släktgrenen, vilket vederlade påståendena.
Det är dock inte alls underligt att dessa rykten uppstått, då egennamnen Jacob och Marcus (som följt släkten i många generationer - ja, ända från Jacob Wallbergs mors släkt), är vanligt förekommande bland judiska släkter. Detta tillsammans med familjens förmåga att samla på hög, har nog räckt för att ge vissa fördomsfulla personer en del associationer...
1176
« skrivet: 1999-02-03, 14:24 »
Danmark är en historia för sig för den som släktforskar. Man kan nämligen inte låna hem mikrofilmer/kort, som från t.ex. Norge och Finland, utan är hänvisad till att forska direkt på plats, eller via Mormonerna.
Att ordna ett utbyte, lik den med Norge och Finland, borde ligga i fr.a. SVAR:s intresse, då många svenskar har rötter i Danmark, och många danskar har rötter i Sverige. Ett ordnat utbyte av film, via biblioteken eller direkt via SVAR borde gå att få till stånd med lite god vilja och duktiga förhandlare.
Danmark har annars bra reurser för släktforskare. Alla orter har egna arkiv med filmer och andra samlingar och register, lätt tillgängliga i kommunala lokaler. Men, som sagt, man måste vara på plats för att kunna utnyttja dem...
För min egen del har jag en del av mina rötter på Bornholm. Men det känns som om det vore lika långt dit som till månen ibland!
|
Visa inlägg
Cookie policy