3
« skrivet: 2004-09-16, 19:26 »
Rallare är ett mytomspunnet yrke, många var dom män som slet ont, vill man läsa om några av dessa kraftkarlar vill jag rekomendera: Porjus - pionjärverket i ödemarken. Av Nils Forsgren. Som ges ut av Porjus arkivkommit? och vattenfall. Där beskrivs till en viss del byggnationen av järnvägen mellan Gällivare och Porjus. Samt uppbyggnaden av kraftstationen. Alltså både järnvägsrallare och vattenrallare...
Man byggde både järnväg och kraftstation samtidigt, man var allstå tvungen att i början lösa transportproblemen med manskraft. Och här kan man verkligen prata om kraftkarlar som bar bördor på sina ryggar upp till 70 kg! Det på sträcka av 54 km, över en delvis spångad led, över myrar och vildmark. Betalningen för mödan var 50 öre per kilo. På detta sätt fraktade man mat, verktyg och byggmatrial. Denna mödosamma vandringen tog ett dygn.
En av dom första som avlade denna sträcka var Bror Gudmundsson den 25 juni 1910.
Eller också kunde man ta en annan transportled på drygt 8 mil, men den underlättade trots att den innebar längre färdväg, då man delvis kunde
använda båtar och hästar.
Denna sträcka tog tre dygn att avlägga, frakten på 16 ton betstod bl a av delar till ett sågverk.
När myrarna frusit lades rälsen ut direkt på marken. När underlaget inte bar för loket, så löste man transportproblemen med trallor. Som sköts framåt med manskraft.
1911 bar inte myrarna rälsen längre, de drygt 800 innevånarna i Porjus blev mer eller mindre isolerade från omvärlden. I juli samma år kunde dock Porjus samhälle andas ut när en fullt fungrande och bärande banvall nådde dom.
Dom första vattenrallarna kom till Porjus sommaren 1910, som då endast bestod av en mangårdsbyggnad på två rum och kök, en mindre byggnad - gamla stugan, en ladugård samt några härbren.
På andra sidan av Porjusbäcken bodde Erik Olsson, även kallad Porjusgubben. Han hade nyligen börjat bygga och tänkte dra nytta av den bygynnande trafiken.
Porjusgubben Erik Abraham Olsson Rim 1844-1920, blev med tiden en omtalad och berömd person, sedan han sålt en del av sin mark till vatten fall fick han också namnet Porjuskungen.
Allt som allt bestod befolkningen av åtta personer. Uppdelade i två hus.
Vattenfall tog in i nybygget och använde detta som kontor, mäss och bostad. På natten kunde man inte förflytta sig utan att trampa på sovande människor på golvet.
Rallarna timmrade eftersom upp enkla kojor, i en sluttning som på så vis bildade fjärde vägg, golvet trampades till av jord. Eldstaden placerade man mitt på golvet eller längs en vägg. Skorstenen bestod av ett enkelt hål i taket. En rallare berättar i boken hur hans hår en morgon frusit fast i väggen.
Men det var inte bara kylan som försvårde vardagen i kojorna härjade ohyran fritt, vilket inte var konstigt när tolv män delade på 16 kvm. Man sov på lavar i två våningar. Här torkade man även sina kläder, skötte den personliga hygienen samt lagade mat. I bland tog man dit en kvinnlig vän, även om detta ansågs okamratligt. Ohyran bekämpades med traditionell bekämpning- sabbadillättika och d.y.l. Men en del mer vågade lade en dynamitpatron under kudden!
Som avslutning vill jag också rekomendera: Lappmarkens Ballader av Nils Hennix. Här beskrivs rallarnas liv och vardag i sång, fakta och kortare berättelser.
Visa inlägg
Cookie policy