ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna användare har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Ingela Martenius

Sidor: [1] 2 3
1
10) Namnbyte / Hur gick namnbyte till i mitten på 1800-talet?
« skrivet: 2013-10-25, 18:20 »
Fadern, Måns Ersson Lundström, har inte bytt namn.
Sonen, Erik, har bytt från Lundström till Wilén.
Tierp Hfl 1851-1855, sid 361 (Wida) Erik -
Tierp Hfl 1856-1860, sid 372 (Wida) Erik -
Tierp Hfl 1861-1865, sid 428 (Wida) Erik -
Tierp Hfl 1866-1870, sid 404 (Wida) Erik -, sid 290 (Onsta) Erik Lundström
Tierp Hfl 1871-1875, sid 290 (Onsta) Erik Lundström, sid 123 (Fäcklinge) Erik (Lundström) Wilén, sid 413 (Wida) Erik (Lundström) Wilén
 
Innan 1901 fick man hur som helst byta efternamn obegränsat antal gånger och utan någon som helst motivering, så länge man höll sig borta från adliga namn.
Vi kan bara spekulera i vad som fick Erik att byta namn - eftersom han flyttar hem och sedan bor kvar där kan det i alla fall inte röra sig om någon sorts schism med fadern. Däremot kan Erik ha tröttnat på att bli förväxlad med sin far (det är ju när han är ute och tjänar som han byter). Eller han kanske tyckte att Lundström var alltför vanligt. Det nya namnet torde ju dock vara inspirerat av namnet på föräldrahemmet, Wida.
Läs mer om svenska namn: http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Namn.pdf
 
Ingela

2
Äldre ord A - K / Kvinnfolk / Qwinfolk
« skrivet: 2013-10-16, 22:26 »
Termen kvinnfolk användes oftast (men inte alltid, särskilt inte i pluralis) i nedsättande betydelse. Ofta menades i kyrkobokföringen en kvinna som fött barn utan att vara gift.
 
Ingela

3
Smed - allmänt / Smed
« skrivet: 2013-10-04, 18:40 »
För det första arbetade man inte 6 dagar i veckan 12 timmar om dagen vecka ut och vecka in - det var gott om helgdagar. Faktiskt så gott om dem att Gustav III i slutet på 1700-talet strök en hel rad av dem (någon har räknat ut att innan dess hade man mer ledigt än vi idag med fem veckors semester och efter internationella förhållanden ganska gott om helgdagar).
Och man behövde inte gå i kyrkan vareviga söndag. De flesta gjorde det eftersom det var som Rapport, Svensk Damtidning, familjeutflykt, grannskapsfest och dramaserie i en enda stor packe, med bonus att man fick lite andlig uppbyggelse på köpet. Bara om man var borta för många söndagar i ett sträck började prästen undra.
 
En ny anställning kunde man få på flera sätt - det gällde ju även vanliga drängar och pigor.
 
Ett av de vanligaste sätten var Larsmässmarknader. Larsmäss inföll i början på augusti (10 aug om jag minns rätt), och det var på många håll en arbetsmarknadsmässa. Tjänstefolk begav sig dit för att söka ny anställning, och arbetsgivare för att söka nytt folk. I slutet på 1800-talet stoppades den här marknaden av politiskt korrekta borgare eftersom man ansåg att det var rena hästmarknaden där tjänstefolkets tänder och muskler kontrollerades - förnedrande ansåg borgerligheten. Men tjänstefolket höll inte alls med, de ansåg att Larsmässmarknaden var jättebra eftersom de fick tips från andra om vilka arbetsgivare som skulle undvikas och vilka man skulle söka sig till.
Smeder och annat yrkeskunnigt folk använde sig bara undantagsvis av Larsmäss.
 
Många smeder headhuntades. De fick erbjudande om nya jobb, med bättre villkor, från andra bruk. Rykten om vem som var en skicklig smed spred sig snabbt, och så kom det ett erbjudande. Att kommunicera var inget problem - alla i Sverige kunde läsa, men vissa yrkesgrupper, som soldater och hantverkare - däribland smeder - kunde mer, ett brev var inget problem för dem.
 
Smeder var också en mycket ingift grupp. Det betydde att de hade släktingar på många, många bruk. Så om ett jobb blev ledigt någonstans så dels rekommenderade släktingar på platsen sin släkting, dels skrev de till alla sina smedsläktingar på andra bruk om den lediga tjänsten.
 
Ingela

4
Marasmus senilis = ålderdomsavtyning
 
Marasmus är egentligen en bristsjukdom pga svält. Ses idag framförallt hos barn i katastrofområden.
 
Ingela

5
Äldre ord A - K / Försvarlig
« skrivet: 2013-09-30, 00:05 »
I SAOB anges specifikt att försvarlig används om konfirmander och militärer, och motsvarar betyg C, dvs. inte godkänd. Man jämför med läroverksbetyg: I alla vid Elementar-läroverk utfärdade betyg bedömas lärjungens .. insigter och flit med vitsorden: Berömlig, Med beröm godkänd, Godkänd, Försvarlig, Otillräcklig (Ringa).
 
Ingela

6
Äktenskapet / Äktenskapet
« skrivet: 2013-09-24, 21:59 »
Adliga kvinnor var underställda giftoman till 1882.
Det skall påpekas att giftomannens bifall var nödvändigt vare sig bruden var myndig eller ej.
Kvinnor kunde också vara giftomän, men de måste vara myndiga (vilket t.ex. änkor alltid var).
 
Tärnor och marskalkar (förr brudsvenner) är en tradition åtminstone från medeltiden. En brud måste ha ett följe av uppvaktande kvinnor, för att se så att allt gick rätt till - de skyddade bruden.
Åtminstone från protestantisk tid (dvs runt sekelskiftet 1600-talet) är seden att brud och brudgum tågar in i kyrkan under brudpäll, dvs en baldakin som hålls uppe av två unga (ogifta) kvinnor (på brudens sida) och två unga (ogifta) män (på brudgummens sida).
 
Att kasta risgryn är en mycket sen, borgerlig sed i Sverige.
 
Ingela

7
09 - Fader okänd / Få fram uppgifter om fader okänd
« skrivet: 2013-08-31, 04:36 »
Har själv för bara ett par månader sedan begärt ut uppgifter från en barnavårdsnämndsakt gällande en person född 1942 - jag fick inte se hela akten (vilket jag inte heller var intresserad av), men fick ut uppgifter som rörde bl.a. faderskap. Inte ett ord om sekretess rörande första levnadsåret.
 
Men man måste komma ihåg att för att få ut hela akten får ingenting i den härröra från senare än 70 år, dvs. akten måste (just nu) vara avslutad senast i augusti 1943. Däremot bör man alltså kunna få ut enstaka, tidigare uppgifter. Nu kan ju faderskapet kanske inte ha fastställts förrän senare, men det skall stå i motiveringen till avslaget.
 
Börja med att begära ut uppgifterna igen. Men begär inte ut hela akten utan bara uppgifterna om faderskapet. Om det blir avslag igen, så måste det vara motiverat - t.ex. då med att faderskapet inte fastställdes förrän efter 1943. Att lämna ut vilka någons föräldrar är anses normalt inte känsligt (dvs. det lämnas ut långt innan 70 års-gränsen); det bedöms vanligen inte som nödvändigt med sekretess om barnet inte är resultatet av ett brott (våldtäkt eller incest).
 
Blir det avslag igen, gå gärna vidare till Kammarrätten - de har oftast en annan uppfattning om vad som skall vara belagt med sekretess än vad arkiven har... För man måste komma ihåg att det är inte sekretess i 70 år, det är sekretessprövning i 70 år - och uppgifter får inte lämnas ut bara om den uppgiften rör skulle lida allvarlig skada av att uppgiften offentliggörs. Domstolarna har som sagt oftast en annan syn på vad allvarlig skada är.
 
Ingela

8
Människor / Mystisk bild från morfars farfars fotoalbum
« skrivet: 2013-08-15, 03:28 »
Flickan på bänken har en flickhatt på nacken och håret i fläta (flätor?) samt korta kjolar över knäppkängor. Hon torde därför inte vara konfirmerad, dvs under 16 år.
 
Platsen torde vara norra Europa (Skandinavien, Finland, Ryssland etc.) med tanke på husets och fönstrens konstruktion.
 
Ingela

9
Förnamn - S / Sjunne
« skrivet: 2013-08-11, 18:30 »
Namnet Sjunne är fornsvenskt och betyder just den sjunde, så de varianter Du funnit är just stavningsvarianter.
 
Om Du vill normalisera stavningen eller inte är upp till Dig - personligen normaliserar jag aldrig stavning, för jag tycker det är en del av charmen att se olika varianter i olika delar av landet och genom tiderna, men många anser att man skall göra det.
 
Ingela

10
Namn åt de döda / Äldre inlägg (arkiv) till 10 juli, 2013
« skrivet: 2013-07-08, 20:04 »
Det kan hända att SSF:s grundtanke med avtalet är att locka folk att köpa död-skivan. Det är inte Ancestrys tanke - för att få reda på att man kan köpa en skiva måste man klicka på en särskild länk, få reda på mer, som står längst ner i en ruta med tråkig text om hur många poster etc., efter att man klickat upp en utvald person, vilket man snabbt lär sig att inte göra eftersom ingen ytterligare information ges jämfört med indexet.
 
Jag tror dessutom att få blir intresserade av ett köp, eftersom den enda ytterligare information man kan få från själva skivan är dödsdatum och -plats. Vilket folk istället frågar efter på olika message boards.
 
Jag har redan tidigare sagt att jag skulle vilja se hur avtalet mellan Ancestry och SSF ser ut. Det måste vara ett särdeles bra avtal för SSF för att jag skall ha lust att fortsätta arbeta gratis för Ancestry.
 
Ingela

11
Kvinnsperson / Qwinsperson / Kvinnsperson / Qwinsperson
« skrivet: 2013-07-08, 19:47 »
Eftersom språkbruket är blandat och det inte verkar finnas några ledtrådar till benämningen - och det borde det göra, begick man brott så stod det i Hfl - så är det bästa att leta igenom Hfl och se hur andra kvinnor benämns. Kanske kan man då skönja något system i prästens benämningar av kvinnor.
 
Jag tror att Göran har rätt, men problemet är att en kvinna som förde ett oregelbundet liv närmast automatiskt blev sedd som lösaktig, även om det inte på något sätt var så. Det var hårt för alla att vara avvikande från samhällets normer, men ännu hårdare för kvinnor.
 
Ingela

12
98 - Osorterat / Hur hitta info om ev dom om lösdriveri?
« skrivet: 2013-07-01, 14:59 »
Nohlberg är ett familjenamn, vilket Johansson/Olofsson inte är - de är fadersnamn, s.k. patronymikon (pappa Anders har sonen Per Andersson och dottern Maria Andersdotter, Pers son i sin tur kallas Persson). Det var mycket vanligt att byta från ett patronymikon till ett familjenamn. När Anders blev lumpsamlare bytte han förmodligen till ett borgligt namn eftersom han då inte längre tillhörde allmogen.
Läs mer om namn - Namn i Sverige.
 
Eventuella domar utdömdes av häradsrätten som respektive socken tillhörde, och finns i dessas domböcker.
Horn tillhörde Vadsbo (södra) härad.
Skövde landsförsamling tillhörde Kåkinds härad.
Skövde stadsförsamling hade egen rådhusrätt, Skövde rådhusrätt.
 
Lycka till!
Ingela

13
Njutånger / VIGSEL PER PERSSON-LUSTIG
« skrivet: 2013-06-30, 20:36 »
Jag tror brudens mors förnamn var Margta (dvs. Margareta).
 
Det förefaller vara ett något ojämlikt giftermål - brudens far måste som nämndeman tillhöra en storsläkt, medan brudgummens far som sockenskräddare i bästa fall var rankad som en torpare.
 
Ingela

14
98 - Osorterat / Barn utom äktenskap
« skrivet: 2013-06-30, 20:24 »
Det var inte straffbart att föda barn utom äktenskap - brottet var att ha sex utanför äktenskapet. Om paret inte upptäcktes under akten, så var bästa beviset naturligtvis att kvinnan väntade/födde barn.
Så sent som 1860 översågs med enstaka förseelser; det var bara när någon upprepade brottet som det drogs inför domstol (om ens då...man var lite uppgiven). 1864 ändrades så lagen.
Eftersom brottet inte var att föda barn, så kunde målet mycket väl komma upp innan förlossningen. Säg från ca fjärde månaden. Men problemet är alltså om det alls togs upp. Möjligen kan modern ha stämt in fadern i ett civilmål för att få underhåll (då är det självklart efter förlossningen, ofta flera månader eller kanske t.o.m. något år efter).
Hälsingtuna tillhörde Forsa tingslag, så det är Forsa tingslags häradsrätts domböcker.
 
Beträffande gällad (den gamla stavningen var gellad) så kan vi nog bortse från betydelsen kastrerad utan det är nog betalad som avses. Dvs. drängen har slutat sin tjänst och blivit betald.
 
Det var nog sällan fadern var dopvittne. Prästen brukade ha sina (välgrundade) misstankar om vem som var far - även om han inte kunde bevisa det eller få modern/fadern att erkänna det - och han hade säkerligen motsatt sig att någon som begått ett brott mot såväl världsliga som kyrkliga lagar (och inte ens bekänt det!) fick det ansvarfulla värvet att övervaka ett barns kristliga fostran.
Däremot verkar Thunfeldtarna med hustrur ha ställt upp. Vilka är de? Om det är släktingar till modern så visar de att släkten ställer upp. Är de arbetsgivare till modern visar de att de anser modern oskyldig, kanske mannen lovade äktenskap eller något liknande. I vilket fall anser de att hon är en bra flicka, inte en som slänger sig i busken med alla och envar.
 
Det är vanligen svårt att gräva fram en far. Om inte samtiden tyckte faderskapet var tillräckligt säkert för att skriva in det i kyrkoboken, så har vi, ett eller ett par sekler senare, det knappast lättare.
 
Lycka till!
Ingela

15
24 Rekord / Flest svenska kungligheter upplevda
« skrivet: 2013-06-14, 20:47 »
En parentes: av de 23 regenterna som räknas upp under ärftlig krona är det hela nio (nästan 40 %) som inte ärvde kronan utan istället valdes, utsågs eller tog makten:  
Gustav I ((1521-1523) 1523-1560), Johan III (1569-1592), Karl IX (1599-1611), Karl X Gustav (1654-1660), Ulrika Eleonora (1719-1720), Fredrik I (1720-1751), Adolf Fredrik (1751-1771), Karl XIII (1809-1818), Karl XIV Johan (1818-44)
 
Ingela

16
10 Folkliv / Presentation
« skrivet: 2013-06-09, 02:36 »
Vi hade dubbelt flottbesök i Göteborg för ett antal år sedan, ett italienskt och ett grekiskt samtidigt. Då var det lite uppståndelse innan våra svenska förbindelseofficerare på respektive båt hade lyckats klargöra vem av kommendörerna som var äldst i tjänst - han hade företräde i allt, och det officiella programmet kunde inte starta förrän det var utrett vem som skulle börja...
 
Vanligast var naturligtvis att årtalet betydde det år man tog studenten, men det kunde också - beroende på sammanhang - vara det år man tog någon annan examen eller började viss tjänst eller befordrades till viss befattning.
 
Ingela

17
Angående arvsrätt: fosterbarn har aldrig haft arvsrätt efter fosterföräldrar (det är så än idag). För att få arvsrätt måste man vara formellt adopterad. Adopterad kunde man överhuvudtaget inte bli i Sverige förrän efter 1917; detta var då en s.k. svag adoption så den blev inte särskilt populär utan man höll i stor utsträckning kvar vid fosterbarn. Först på 1950-talet fick vi s.k. stark adoption, där man helt ersätter de biologiska föräldrarna med adoptivföräldrarna, och det är bara i o m detta som barnen förlorar all arvsrätt efter de biologiska föräldrarna.
 
Fosterbarn hade alltså arvsrätt efter de biologiska föräldrarna, men inte om de var illegitima. Från början hade illegitima barn ingen arvsrätt alls efter föräldrarna, men i mitten på 1800-talet infördes arvsrätt efter modern försåvitt hon låtit anteckna i kyrkoböckerna att barnet var hennes (överflödigt kan tyckas eftersom det stod i födelseboken - detta gällde ju inte barn antecknade med okänd mor/far). Däremot hade de inte istadarätt efter modern - dvs. om modern dog innan sina föräldrar så ärvde det illegitima barnet inte sina morföräldrar. Istadarätt efter modern fick illegitima barn mot slutet av 1800-talet. 1917 fick de illegitima barnen arvsrätt efter fadern (förutsatt att han erkänt barnet naturligtvis), men först 1971 fick de istadarätt efter fadern.
Det är att märka att trolovningsbarn inte var illegitima utan hade full arvsrätt efter såväl mor som far, inkl. full istadarätt. Detta gällde till 1971.
Efter 1971 har alla barn, oavsett föräldrarnas civilstatus, full arvsrätt efter båda föräldrarna.
 
Har man ingen arvsrätt är man inte upptagen i bouppteckningen. Att Charlotta inte är upptagen i fosterfaderns bouppteckning är alltså fullt naturligt, hon hade ingen som helst arvsrätt efter honom. Att hon inte är upptagen i den biologiske faderns bouppteckning tyder på att hon inte var legitim.
 
 
Ingela

18
Barnavårdsnämndens viktigaste uppdrag var att ta reda på´vem som var far. Inte pga att det var barnets rätt att veta det, som vi anser idag, utan att någon skulle betala underhåll. Fattigvårdsnämnderna hade tröttnat på att betala för barnen när det ju fanns en far och därför tillkom barnavårdsnämnderna, ca 1917.
Så barnavårdsnämndens arkiv bör ha en utredning.
 
Kontakta Håbo kommun för att höra var Yttergrans arkiv förvaras (Bålsta låg i Yttergran som uppgick i Håbo först 1952).
 
Ingela

19
10 Folkliv / Leseferdighet på 1700-tallet
« skrivet: 2013-04-08, 02:10 »
Än idag undertecknas viktiga dokument i Kina med en chop, alltså en individuellt karvad stämpel. Jag tror inte vi behöver tveka om att läs- och skrivkunnigheten är mycket hög i Kina idag, men man föredrar en chop eftersom man anser att den är mer individuell och svårare att förfalska.
Det är ju egentligen inte så annorlunda mot vad vi gjorde förr här och vad vi faktiskt gör än idag: namnet skrivet i klartext i neutral skrift och så vår egen individuella signatur i form av ett bomärke/en chop/en namnteckning.
 
En annan infallsvinkel om läs-/skrivkunnighet förr: våra förfäder (inte minst anmödrar!) hade pippi på att märka allt med monogram...och vad hade man för nytta av det om man inte kunde läsa det - och kvinnorna sprang inte till prästen varje gång de skulle märka en ny skjorta eller särk, vilket var helt nödvändigt pga gemensam tvätt.
 
Ingela

20
Födelse- och dopböcker / Födelseböcker
« skrivet: 2013-04-04, 23:50 »
I sin egen redovisning skriver man in de verkliga förhållandena, men man måste nämna att det är en avvikelse från källan, vad det står i källan och varför (på vilka grunder) man har gjort sin rättning.
 
Problemet är inte så ovanligt!
 
Ingela

21
00 - Adoption / Bortadopterad
« skrivet: 2013-04-04, 23:44 »
Google och andra översättningsmaskiner är ju inte alltid att lita på...kolt tycker Google blir blackbird...bara som ett exempel.
 
Bortadoptera heter adopt out på engelska - lika motsägelsefullt som på svenska alltså. men man måste ju ha ett begrepp även för den familj som låter sitt barn bli adopterat av en annan familj. Och på svenska är det nog bortadoptera som gäller, eller i alla fall är allmänt accepterat.
 
SAOB:s artikel om adoptera skrevs 1898 och är mycket, mycket kort, vilket ju inte är så märkligt med tanke på att adoption inte fanns i Sverige förrän 1917.
 
Ingela

22
10 Folkliv / Leseferdighet på 1700-tallet
« skrivet: 2013-04-04, 23:28 »
Förr lärdes barnen att läsa av s.k. barnalärare (ofta nog avdankade soldater) eller läspigor (flickor som turnerade i socknen) eller föräldrar (fast oftare mor- eller farföräldrar som kanske inte klarade tungt fysiskt arbete längre) eller av klockaren eller t.o.m. av prästen (eller någon i hans familj, oftast en dotter) eller för den delen av en skolmäster i ett riktigt skolhus (från minst mitten av 1700-talet - innan 1842 hade mer än hälften av landets socknar riktiga skolhus med utbildade lärare). I t.ex. Barsebäck, en socken jag av olika anledningar studerat just i detta sammanhang, fanns en sockenskola och en mycket meriterad lärare (universitetsutbildad!), bekostade av godsägaren redan från 1760-talet.
I de flesta socknar ansåg man att barnen skulle läras läsa någon gång i spannet 7 till 10 år. I alla fall var de ju tvungna att kunna läsa innan de var 15 och skulle konfirmationsundervisas.
Men ingen socken var den andra exakt lik när det gällde barnundervisningen; lagen specificerade att prästen var ytterst ansvarig och skulle kontrollera läskunnigheten, inte hur kunskapen skulle förmedlas.
 
Det har gjorts en undersökning av läskunnigheten i äldre tider, av universitetsforskare. År 1723 bedöms att ca 85 % av befolkningen kunde läsa, bättre ju yngre de var naturligtvis.
 
Alla känner vi till husförhören och hur hemska de var (eller åtminstone sägs de ha varit det). Men vad var det som kontrollerades? Jo, katekesen utantill och innantilläsning ur Bibeln, psalmboken eller liknande bok, efter prästens gottfinnande. För att få lov att ta nattvarden var man tvungen att klara husförhöret, dvs. kunna läsa. Våra Husförhörslängder tillkom just som anteckningar över vilka som klarat sig och vilka som underkänts. Och ser vi idag i dessa Hfl:er så ser vi att det inte alls var ovanligt med tämligen bra betyg i innantilläsning och ganska dåliga betyg i kristendomskunskap - detta säger oss att prästerna inte satte glädjebetyg i läsning eftersom de förmodligen hade föredragit att betygsättningen gått tvärt om (de var ju ansvariga för kristendomskunskapsundervisningen medan det oftast var någon annan som lärt barnen läsa).
 
Det var också så att prästen kunde neka tillträde till konfirmationsundervisningen - vilket han gjorde om vederbörande var omogen för sin ålder, inte kunde läsa eller var totalt okunnig i kristendom. Detta är inget som förekommer så ofta, men jag har sett det vid några tillfällen. Bl.a. för ett par veckor sedan, en ung man på 18 år som var välfrejdad men alldeles okunnig - prästen i socknen han flyttade till satte dock igång med intensivundervisning och året efter kunde han konfirmeras!
 
Det finns också gott om bevis i brev och dagböcker som utländska besökare skrev - samtliga med tappade hakor över hur minsta piga kunde läsa i detta, i deras tycke, fattiga och efterblivna land i Europas periferi. I världens rikaste land under 1700-talet - England - kunde år 1750 enbart ca 60 % läsa.
 
Det kanske också skall tilläggas att under 1700-talet trycktes här i landet ca 100 000 Biblar - och en miljon psalmböcker. Så vi kan räkna med att varje hushåll hade åtminstone en psalmbok. Alla kunde ju inte heller gå i kyrkan på söndagen, och då finns det åtskilligt med berättelser om att folk själva höll en liten högtid med att just läsa psalmboken.
 
Som en lustig parentes kan tilläggas att många emigrantättlingar är helt övertygade om att deras svenska anfader/anmoder inte kunde läsa - för de har inte själva fyllt i diverse blanketter etc. När det då gäller emigranter runt 1870-80 blev vi först ganska förbluffade över uppgiften, för även om det kanske var någon enstaka person som var dålig på att läsa och/eller skriva så kunde ju inte många ha varit det. Särskilt om man tänker på Amerika-brev etc. Så småningom klarnade det: emigranterna kunde visst läsa och skriva. På svenska. Inte på engelska. Idag omfattar undervisningen i främmande språk självklart också att kunna läsa och skriva språket men emigranterna fick sällan någon regelrätt undervisning utan lärde sig genom att tala språket IRL. Inte läsa det - i USA fanns runt sekelskiftet 1900 bortåt 100 tidningar på svenska...
 
Ingela (som tackar för rosorna ovan, men vill påpeka att namnet är Martenius, inget annat)

23
00 - Adoption / Söka rötter till adopterade släktingar
« skrivet: 2013-04-04, 22:25 »
18851019-1607
Vinberg, Alma Charlotta Lovisa
Skolv 4 Strångsjö L 8
641 00 Katrineholm
Boendeadress 1 nov 1970)
Död 26/2 1974.
Kyrkobokförd (1971) i Stora Malm, Katrineholms kn (Södermanlands län, Södermanland). Mantalsskriven (1971) på samma ort.
Född 19/10 1885 i Östra Vingåker (Södermanlands län, Södermanland).
Änka (15/12 1965).
--------------
Motsvarande kyrkobokföringsförsamling(ar) 1/1 2010:
Katrineholmsbygden, Katrineholms kn (Södermanlands län, Södermanland)
Födelseförsamling i källan: Ö Vingåker (Södermanlands län)
Källor: MTL 71 / RTB 74
(Sveriges Dödbok 1901-2009)
 
Från Östra Vingåkers födelsebok 1879-1894:
Alma Charlotta Lovisa
Född 19 okt 1885
Döpt 02 nov 1885
Föräldrar Skomakaren Pehr Pettersson och hustru Anna Lovisa Pehrsdotter
Adress Wiklunds stuga, sid 163 (i Husförhörslängden 1881-1885)
Dopvittnen Torparen Lars Eric Larsson och hustru Ingrid Pehrsdotter i Finnholm, arbetskarl Claës Emil Pettersson i Vidlu??? stuga o. Pigan Edla Bratt i Quarntorp
Kyrkotagning Modern kyrkotogs 21 feb.
 
---------
 
Adoption fanns inte innan 1917, och det blev inte särskilt populärt när det infördes eftersom det var s.k. svag adoption (stark adoption kom inte förrän på 1950-talet). Däremot var det mycket vanligt med fosterbarn, vilket man ofta fortsatte med även efter 1917.
 
Ingela

24
Namn åt de döda / Äldre inlägg (arkiv) till 10 juli, 2013
« skrivet: 2013-01-04, 17:12 »
I Ancestrys databas finns bara just de uppgifter man kan söka på. Alltså de uppgifter om födelsen som finns på den utgångna skivan Sveriges Dödbok 1901-2006...med tillägget Sverige, t.ex. anges min mor vara född i Maria Magdalena, Stockholm, Sverige. Det känns ju lite bakvänt att söka efter sin mors födelse med hennes namn som gift...
På de amerikanska message boards som GenForum och Ancestry Message Board frågas det sedan om när dessa människor dog.
 
Som dödboksmedarbetare tycker jag att frågeställningen är högst relevant - jag gör ett gratisjobb åt Sveriges Släktforskarförbund som sedan säljer (delar av) mitt arbete till Ancestry, som tar betalt för att tillgängliggöra det. Och jag får dessutom senare nöjet att hjälpa till med att slå upp döduppgifterna...
Att Ancestry hävdar äganderätt till uppgifter de köpt eller t.o.m. fått är ett välkänt faktum.
 
För mig som dödboksmedarbetare känns det här inte särskilt bra, och ett redovisande av avtalen mellan Ancestry och Svenska Släktforskarförbundet tycker jag vore på sin plats.

25
Folkbokföringen i framtiden / Folkbokföringen i framtiden
« skrivet: 2012-10-24, 02:25 »
Passansökningar har jag vad jag vet aldrig fyllt i. På den gamla goda tiden var det antingen ett personbevis från församlingen eller ett fortfarande giltigt pass som lämnades in, och numera legitimerar man sig bara med t.ex. körkort och skriver på underlaget. Allt annat har ombesörjts av utställande myndighet. Födelseort har jag ALDRIG angett annat än som: Och det stämmer att du är född i Vasa församling i Göteborg? Ja. Vad de senare verkligen skriver har jag bara sett i det färdiga passet.
 
Det kan säkert hända att processen är annorlunda för invandrade personer, där ju inte myndigheterna har allt redan klart i ett dataregister.
 
Naturligtvis påverkas inte passets giltighet av vad som står som födelseort, men i vissa länder mikrogranskas passen (särskilt numera). Och jag är klart misstänksam mot att Vasa kan uppfattas som att jag är född i Finland. En liknande miss gjorde alltså att jag fick tillbringa halva natten i en inte alltför mysig arrestlokal...
 
Giltighetstiden för pass är ju numera bara fem år, så när det är dags igen om bara ett drygt år skall jag se om jag kan lyckas protestera och få dit Göteborg!
 
Carl, citationstecknen var mina. Men faktum kvarstår - inte en enda myndighet (inklusive församlingen själv, efter november 1908) refererar till Vasa församling som Göteborgs Vasa. Vilket ju bl.a. visas av att passutställande myndighet inte kallar församlingen så.
 
Ingela

26
Epilepsi / Fallandesot / Fallandesjuka
« skrivet: 2012-10-23, 00:14 »
Fallandesot = fallandesjuka = epilepsi
 
Epilepsi var äktenskapshinder fram till 1969, men man kunde begära dispens. I svårare fall ställdes krav på att den epilepsisjuke skulle låta sterilisera sig för att få tillstånd att gifta sig, men var det fråga om lättare epilepsi kunde man få tillstånd trots allt.
Medicinskt räknas man som epileptiker även om man bara haft två oprovocerade anfall under hela livet.
 
Troligen hade Din mfff alltså en lättare variant, med få anfall. Men man kan inte gärna ha en båtsman - som klänger omkring i en hög rigg - som får epileptiska anfall, inte ens m det är långt mellan gångerna. Han kan t.o.m. ha varit en av dem som bara får provocerade anfall (dvs. yttre faktorer som t.ex. sömnbrist utlöser anfallen), men en soldat eller båtsman måste ju vara tålig mot stress.
 
Ingela

27
Folkbokföringen i framtiden / Folkbokföringen i framtiden
« skrivet: 2012-10-22, 23:49 »
Har varit borta, både geografiskt och från den här sajten en tio dagar eller så... Sist skrev jag att det vore bra om man åtminstone i passet övergav församling som födelseort eftersom det i mitt pass står att jag är född i Vasa, vilket ju verkar som om jag är född i Finland.
 
Jag fick en del kommentarer och nu har jag plockat fram samtliga pass som ställts ut till mig (utom det som gällde 1963-68, då stod jag i min mors pass). Det visade sig vara intressant!
 
Inget av passen anger att jag är född i Sverige; det står givetvis att jag är svensk medborgare, men det kan man ju vara utan att vara född i Sverige.
Sedan skiljer sig passen lite åt om var jag är född!
Pass 1968-1973: född i Göteborg; hemvist i Göteborg
Pass 1973-1978: född i Vasa, Göteborg; hemvist i Göteborg
Pass 1978-1988: född i Vasa, Göteborg; hemvist i Göteborg
Pass 1988-1998: född i Göteborg; hemvist i Stockholm
Pass 1998-2008: född i Vasa, Göteborg; hemvist anges ej
Pass 2009-2014: född i Vasa; hemvist anges ej
 
Här måste jag säga att jag föredrar att det bara står kommunen och inte församlingen - inte heller församling och kommun, det är bara förvirrande.
 
Någon skrev att Vasa församling egentligen heter Göteborgs Vasa, vilket säkert är riktigt, men det är ett begrepp jag aldrig hört innan jag började släktforska (det finns i Göteborg naturligtvis ingen anledning att påpeka att Vasa ligger i Göteborg - det finns faktiskt ingen annan församling i hela Sverige som heter Vasa, vilket väl är anledningen till att det där med Göteborgs faller bort så lätt).
Församlingens böcker är inbundna med Göteborgs Vasa, men i såväl SCB-bladen som inne i församlingens egna böcker används inget annat än Vasa eller Vasa församling - också i utställda personbevis, dödbevis etc.
 
Ingela

28
Antavlor och utskrifter / ANTAVLA A4
« skrivet: 2012-10-16, 16:29 »
Riksarkivet/SVAR har en enkel antavla, för proband + fyra generationer. Antavlan är i pdf.
http://www.svar.ra.se/web/webfolder/redirectservice/redirectservice%20old.asp?ui dObjectGUID={B8A9483A-13AC-4AC7-9AA0-3D68979A2261} (Discus klarar inte hela länken, man får alltså själv kopiera och klistra in. Eller gå till  SVAR och klicka på menyvalet Släktforskning.)
Den här antavlan kan fyllas i direkt i dokumentet, på datorn.
 
Det finns även en ansedel hos SVAR, men den kan inte fyllas i på samma sätt.
 
Ingela

29
Swedish language / Fylleri - Translation of word
« skrivet: 2012-10-10, 00:57 »
It was more a case of the Crown not being able to check the private distillation... Then when the Crown needed money distillation again became a Crown monopoly and sheriffs (länsman) became extremely busy. Though private distillation was outlawed in 1756 due to the hard times; the crops were needed for food. In the latter part of the 18th century we learned how to make brännvin from potatoes (a lady scientist discovered how), which made the potato hugely popular after having spent about a century in obscurity.
Private distiallation was finally outlawed only in 1860, so it was permitted in 1854.
 
I'm sure the occasional toddler drowned in low-rimmed tubs of liquid, but I hardly think it was liquor - brewing beer and distilling liquor didn't take place in the kitchen but in special brewing huts (brygghus) to which I doubt toddlers had access (not to protect the toddlers but the precious brew) - also I think the vessels were generally closed.
 
Fylleri does have a connotation of long-time drinking, a habit, although it can also be used if you're caught drunk & disorderly. So either a criminal offence or habitual drunkenness (they knew about alcoholism in the 1850's).
 
Ingela

30
Ett ställe där jag inte skulle sakna församlingsnamnet är i passet! Jag står nu som född i Vasa. Vilken dag som helst kommer nå'n nitisk passkontrollant att påpeka att jag är född i Finland, och varför är inte det angivet...jag har spenderat halva natten i en arabisk arrestlokal för ett mycket mindre administrativt misstag och vill definitivt inte göra om det.
Så i passet vill jag nog att det står kommunen - Göteborg.
 
Ingela

31
00 - Flyttning / Fri flyttningsrätt 1847
« skrivet: 2012-10-07, 03:47 »
Och ändå hindras folk att flytta än idag, t.ex. äldre på servicehem, äldreboende etc. som vill flytta närmare sina barn eller liknande. Sådär vart tredje år eller så blir det ett fasligt liv i tidningarna och diverse kommunala chefer uttalar sig. Eftersom tidningarna blandat sig i det så får personen nu plötsligt flytta, något som varit helt omöjligt innan...
 
Ett intressant fall har jag dock råkat på: en kvinna i Tengene som på 1880-talet börjar med att sätta två utomäktenskapliga söner till världen. Den äldste sonen dör i mässlingen, och ett år senare beslutar sig modern för att emigrera...till Danmark. Den andre sonen lämnar hon kvar hos en av sina bröder. Efter ett par-tre år i Danmark är kvinnan (fortfarande ogift) gravid igen och föder - efter att hon blivit avskedad från godset där hon arbetade - en dotter. Här har nu danskarna en kul regel: det är socknen där modern hade fast uppehälle tio månader innan nedkomsten - dvs. faktisk tillverkningsort - som får betala för barnet!
Efter knappt två år har kvinnan fått nog och talar med en svensk konsul i Danmark om att hon nog vill flytta tillbaka till Sverige. Konsuln svarar att det går bra - just med hänvisning till att hon har rätt att flytta inom riket, och då som svensk medborgare även in till Sverige. Emellertid finner kvinnan just då en ny karl, och beslutar sig för att följa med honom ner till Schleswig-Holstein. Dottern är nu i vägen och kvinnan beslutar sig att ta fasta på konsulns råd...för dotterns räkning. Följaktligen lämnar hon helt sonika in dottern på Malmö fattigvård, och åker själv tillbaka till Danmark och den nya kärleken. Malmö har ju inte det bittersta intresse för dottern och skickar upp henne till Tengene, där hon placeras hos en av kvinnans systrar - men Tengene vägrar betala fattigunderstöd för flickan.
Tvisten går med rasande fart hela vägen till HD, som 1892 dömer Tengene att betala för flickan. Mamman tycker detta är utmärkt, för nu har hon fått en son med senaste kärleken, och med hänvisning till HD:s dom är det ju en smal sak att lämna över även den nye lille sonen...
 
Jaaa...jag tror inte det var riktigt så här lagstiftaren förutsåg att lagen skulle användas.
 
Ingela

32
Södra Åby / Södra Åby födelse 1732
« skrivet: 2012-10-06, 02:53 »
Innan 1734 var det t.o.m. så illa att det inte fanns någon specifik åldersgräns, och något samtycke från brud eller brudgum behövdes inte.
 
Just i Skåne har jag sett en del 16-åriga brudar - dock inte så många. Man kan då anta att det rör sig om flickor från ganska välbärgade familjer eftersom orsaken till sena giftermål var att man inte hade råd (det tog ett tag att samla ihop tillräckligt för att starta sitt nya liv på).
 
Ingela

33
Frikallad / Kasserad / Frikallad / Kasserad
« skrivet: 2012-10-04, 16:49 »
Frikallande beslutades av inskrivningsnämnden. Förutom medicinska orsaker tror jag att även familjeförsörjare kunde frikallas (dvs gift och med försörjningsansvar för små barn - ömmande fall), men det var säkert sällsynt jämfört med de medicinska fallen.
Men det fanns massor med medicinska orsaker som inte nödvändigtvis betydde att man inte skulle kunna fungera ganska bra i vardagslivet (men inte på de fysiskt tyngsta jobben naturligtvis) - plattfot t.ex.. Vanligt var också rassel på lungorna, dvs. tbc, rörelsehinder pga polio, skolios, nedsatt hörsel. Det fanns ju betydligt fler orsaker till medicinska frikallanden än i dag då så mycket går att behandla!
 
Frikallad vid 23 låter sent - mönstringen var tidigare. Men kanske inte problemet upptäcktes vid mönstringen utan han ryckte in och blev frikallad vid regementet, eller så kan ju något ha inträffat mellan mönstring och inryckning.
En kusin till min farmor blev frikallad 1890 men emigrerade och klarade sig bra i USA, där han först arbetade vid ett gjuteri, något som väl är ganska fysiskt krävande.
 
Ingela

34
Visst fanns det läkare. Provinsialläkare fanns redan från 1600-talet i Sverige; i en stad som Göteborg var det inte alls så illa ställt med läkare. Men visst var det förmodligen rätt tunt med läkare inom mentalvården, som alldeles riktigt mest var förvaring eftersom det helt enkelt inte fanns några behandlingar - det var ju så ända in på 1960-talet då man äntligen fick tillgång till verksam psykofarmaka.
 
Utan behandlingar blir man inte så mycket bättre utan snarare förmodligen sämre, så det var säkert tunnsått med permissioner.
 
Arkiv för statliga sjukhus finns på  Landsarkivet i Göteborg, och för kommunala (Göteborg hade inget landsting) sjukhus på  Regionarkivet.
 
Ingela

35
1. Wedding rings.
No, not everybody had a wedding ring; men has never had them in Sweden (until the last decades) and women didn't necessarily have them. Wedding rings could be borrowed, either from the female bride-dressers (they had all sorts of equipment/gear/acccessories for a wedding) or sometimes from the church (that could also lend bridal crowns to virgin brides). However, betrothal rings were not uncommon (it was only after 1734 that church weddings constituted a legally valid marriage).
But generally personal jewelry was just that, personal, and was distributed outside the estate inventory and quite often before the person actually died (remember that the purpose of the estate inventory was to assess the estate for taxes). There is far, far more antique farmers jewelry around than is accounted for in the estate inventories.
 
2. Dowries
Dowries were very seldom in cash. Daughters spent years and years weaving, sewing, embroidering textiles appropriate for a bride to start a household with. I believe that in America it was referred to as a hope chest; here in Sweden it was a bride chest (brudkista). Sons spent years and years making tools and saving up cash (girls also tried to save up cash of course but had fewer opportunites for getting their hands on it).
When a well-off farmer's daughter in southern Sweden (particularly Skåne) married, her bride chest (it wasn't just a single chest) could easily be worth half the value of the farm itself.
Settling land and money as dowries on marrying children was something only the very rich (mostly noble) families did.
Dowries were actually seen as pre-payment of the inheritance. Large gifts for whatever reasons (e.g. a dowry or an education paid for) was and is part of the estate, and should be taken into account. However, if all the children have received about equal amounts, it's what in Sweden is often called a zero-sum situation, meaning that it all evens out. And yes, if the surviving spouses were left with too little they would ask for the dowries and other gifts to be returned for a new distribution; this was particularly true if the widow didn't get her morning gift (morgongåva), the estate settled on her at her wedding for her upkeep as a widow (in England called her jointure).
Why, as in the case you mention, all the children don't receive equal amounts when you sum up dowry and dividing what was left of the estate, is anybody's guess. You can - and could - divide the estate any way you want to, as long as all heirs are agreed.
 
3. Estate left in debt, who pays
If the estate was left in debt, there were two options. First, of course, the estate was used to pay the debts as far as possible. After that the estate could be declared bankrupt, and the debt would go away. Or, the heirs paid for the debts. To declare a deceased person's estate bankrupt was very, very shameful for the family and if at all possible the debts would be paid by the family (the heirs).
 
4. 2 silver cups
There were no savings banks in the old days, and even when they started they were mistrusted, particularly in the countryside.
Cash was no use either, since money was subject to variations and fluctuations we couldn't imagine (even) today. E.g. there were two (even, for a limited time, three) currencies in Sweden for about a century, from the late 18th century - and the exchange rates between them merits a book of its own.
So all savings were put into silver items, like spoons, cups, goblets, candle sticks - and in particular for women, silver jewelry. Silver kept its value, was proof against ifnlation, and could be readily exchanged into cahs - if it wasn't accepted as payment outright. Silver smiths carried two inventories, one following fashion and one which was the same for centuries. This last one was the savings accounts because if you had grandfather's five spoons, father's three spoons and you yourself wanted another spoon, it would look the same as the old ones.
Often (I'd say always) silver items were paid in installments. Since silver and gold smiths acted as informal bankers; they kept the items until they were fully paid.
So a couple of silver cups would be an average family savings - in a particular time and location. Most places spoons were far more popular than cups but perhaps these families had found that cups kept their value better. Or they were just more popular in this location, perhaps for some obscure reason we cannot guess at today.
 
5. Estate distribution
Estate distribution was uninteresting to the authorities when the estate paid the death duties (a tax that went to the pauper's chest in every parish) unless the balance was too small in which case the tax was forgiven.
So there was no need to put the distribution down in the estate inventory.
In the 19th century this was changed, and the death duties assessed for every heir separately. When this happened the estate distribution is in the estate inventory (or should be); the estate inventory is stamped and the tax amount payable for every heir is written in. The distribution can be on a separate piece of paper but the estate wasn't released until the inventory - with the distribution - was stamped and the tax was paid. The stamped inventory was then shown to banks etc. so that accounts could again be accessed.  
These days there is no death duty in Sweden (the law was changed some five-six years ago), and so the distribution again is of no interest to the authorities.
 
Distribution between spouse and children:
Except what has been set aside in a pre-nuptial agreement (which in Sweden can be made at any time during the marriage) as personal property, all property the two spouses own are pooled. The pooled property is then divided into two equal shares, one share belonging to each spouse (regardless of who owned what or how much before the marriage or who has earned more or who has bought a particular item etc.). The share - half the total property - is owned outright by the surviving spouse. This half-share is not inheritance since it belongs to each spouse whether living or dead (in a divorce situation e.g.). This has never changed.
Before 1988 the deceased spouse's share was distributed according to a will (rare in Sweden) or equally among the children. Without the children's consent only half of the deceased spouse's share (i.e. 25 % of the total estate) could be willed away from any single child (if there were five children and the deceased parent wanted as much as possible to go to only four of them, the disadvantaged child would receive 5 % of the total estate or 10 % of the deceased parent's share, leaving the four lucky children each with 11.25 % of the total estate or 22.5 % of the deceased parent's share). To protect the surviving spouse he/she was entitled to an amount set every year by the authorities; if the 50 % share didn't come up to this the missing sum was taken out of the deceased spouse's share. Until 1988 the children had the right to claim their inheritance immediately.
In 1988 the law was changed, but not as drastically as most people think. If there is no will, the surviving spouse can use the whole estate but cannot e.g. will it away. The law wanted to address the too common situation where the children forced their aged (and often ailing) mother (father) out of the house they had spent the last 50 or so years in - the home wouldn't have to be sold until both spouses were dead. Of course, this doesn't apply if there are children from a previous marriage, then the remaining spouse has to pay out the inheritance at once.
 
 
A note on Chris' post:
Sons didn't inherit twice as much land (it was only land) as daughters everywhere in Sweden. Notable exceptions are Dalarna and parts of Småland.
 
The eldest son quite often didn't inherit the farm, much to many genealogists' surprise (they often ask, is it just my family that's odd or what?). Since most of the estate quite naturally consisted of the farm and there were no money nor other items to make up sibling's shares, the farm itself was divided. Now, there were laws against how small pieces a farm could be divided into, so the child taking over the farm had to buy his/her siblings out - a process that could take years.
Except for noble families, where the property could be entailed (fideikommiss), male primogeniture really wasn't the absolute norm in Sweden.
 
Before 1921 husbands managed their wives' estates. They didn't own it and couldn't dispose of it any way they wanted. Mismanaged estates meant the husband could be sued in court (and not only sued, it was also a crime), not unheard of. Before 1858/1863 unmarried women of any age had their estates managed for them, but if the estates were mismanaged the woman could petition the court to declare her legally competent. The number of legally competent women rose dramatically from the late 18th century and was what prompted the law to be changed in 1858/1863 (unmarried women over 25 were legally competent, by application in 1858, automatically in 1863). There was probably less wilful mismanagement when it came to wives' estates since in most cases the husband had to live off the estate too, and leave it to their common children.
 
Ingela

36
Kanske på  Upplandsmuseet?
 
Ingela

37
Swedish language / Tösse AI:1 (1757-1761) - translation
« skrivet: 2012-09-05, 13:00 »
Certainly klockare was a paid job (by the church, i.e. by the state). Like nearly everybody in the countryside that had some sort of profession or occupation, the klockare were also farmers. Yes, from the vicar or the colonel down to the tailor or the mid-wife - all farmers.
 
As a klockare you applied for the job and presented your merits (a CV, quite simply). Then it depended on what the vicar was after - the high-end one or the low-end one. Klockare was always a respected position, but the high-end ones were as close to being gentry (Sw. eqv. ståndsperson) as was possible without actually being it.
 
Since it was a job that could require quite a lot of schooling, many klockare came from other parts of the county or diocese or even of the country. In fact, this isn't a bad indication if it was the more qualified sort of klockare or not - the more qualified the more likely it was that he came from outside the parish.
 
I doubt the vicar wanted a relative as klockare - professionally they worked close together but socially the vicar most definitely was gentry while the klockare wasn't. So how did you handle that situation if you were related to one another? Did you invite the klockare to dinner or not?
 
Had money - nobody had money in Sweden. Yes, there were of course rich people but they had very little money - their wealth was in the land they owned. And everybody worked. Certainly an estate owner had a nicer job than a farmhand, but the leisured class as in living off an inherited fortune (managed by your man of business) and doing nothing didn't exist in Sweden. Jane Austen's novels couldn't have been written in Sweden.
 
Ingela

38
Archive - Swedish geography / Kvistofta
« skrivet: 2012-09-04, 13:11 »
Don't think they minded about the vicar knowing per se, but this was of course the basis for taxes...
 
Yes, I think our ancestors can be very inconsiderate! Also the vicars who didn't always write too legibly...  
 
Ingela

39
Swedish language / Tösse AI:1 (1757-1761) - translation
« skrivet: 2012-09-03, 21:18 »
My dictionary - from 1939 - translates klockare as vestry-keeper or sacristan.
 
What the klockare actually did varied greatly from time to time and from place to place. In one place, at one time the klockare may have rung the bells, been parish clerk, organist, led the church choir and run the parish school (actually, both running it and teaching). While at another place, another time the klockare was no more than a janitor (though still ringing the bells).
It depended somewhat on what the church centrally decided were the klockare's responsibilites, but more on the klockare's training and abilites - and mostly on what the vicar thought was appropriate.
 
Bell-ringing in Sweden was (is) generally a very simple affair - no change ringing, and only a few carillons (generally speaking only in cities and there mostly where there was a German congregation).
 
Ingela

40
Archive - Swedish geography / Kvistofta
« skrivet: 2012-09-03, 20:50 »
There's also the possibility - frequently occuring - that the migrants changed their minds. They meant to go to Kvistofta (or wherever) but in between demanding their migration certificate and actually moving they had a better offer somewhere else. This happened particularly often if there was some sort of factory (proto-factory) involved. But also for other reasons, e.g. that they found out on arrival that their new employer had the worst reputation in the parish and so they chose to accept another offer that had been previously rejected because the nasty employer offered slightly better wages - or something like it.
 
Sometimes you can see that the migrants spent maybe only a couple of days (in at least one instance I've seen just a single day) at their declaed destination and then moved on. They may actually appear on opposite pages in the migrations ledger (moving in to the right, moving out to the left or v.v.). In one case it looked as if they moved out of the new parish before moving in! (The explanation being that lots of people moved in so the parish office didn't have time to register all who moved in at the same time while few people moved out so that was expedited at once.)
 
People in Skåne had the habit of moving often, while people in many other parts of Sweden moved quite seldom; this meant that the Skåne people were used to moving and making very fast decision about it while in some other county / province moving was a momentous decision that may have been pondered for years before being executed, and then people were of course less likely to change at the last moment.
 
Ingela

41
Många reste för äventyret, som svenska flickor blir au pair i Amerika, Australien etc. nuförtiden. De registrerades som emigranter, men i själva verket var de inte alls på det klara med om de skulle förbli i Amerika. Glöm inte att av runt 1,3 miljoner emigranter så återvände över 200.000. Runt var 6:e fann alltså inte Amerika så oerhört mycket bättre än gamla Sverige utan hade fått nog efter några år.
 
Många unga flickor ser ut att ha rest ensamma, men vanligast var att de tillhörde en liten grupp där minst en hade varit i USA förut. Eftersom gruppen inte var formell (som en familj) så ser flickorna ut att ha rest över en och en - för att få fram det rätta förhållandet måste familjeförhållanden och grannar undersökas noga. Ex. vis en flicka på 19 år som åkte över 1897, och såg ut att vara helt ensam. Men bredvid henne på passagerarmanifestetet både till England och senare till USA står ett par andra flickor, som råkar vara från moderns hemort. Och när jag kontrollerade flickans kusin som emigrerat några år tidigare så står han bredvid en syster till de båda andra flickorna. Så vi kan lugnt anta att den ensamma 19-åringen reste med ett par andra flickor, varav en varit över i USA tidigare.
 
Det var visserligen förbjudet att ha en anställning redan när man immigrerade, men många - särskilt flickor - hade redan gjort upp om den första anställningen, främst via släkt och vänner. Arbetsgivaren kunde också bidra med pengar till biljetten, något som var särskilt förbjudet.
Orsaken till att man inte fick ha en anställning och att arbetsgivaren inte fick bidra til biljetten var att man i USA hade synnerligen dålig erfarenhet av detta - det var alldeles för ofta fråga om rena slavkontrakt (precis som idag).
 
Ingela

42
02 Arkivväsende / Kunglig administration
« skrivet: 2012-08-09, 22:00 »
Det var samma sak i många länder, även rena rutinärenden skrevs faktiskt under av kungen själv (han hade inte en aning om vad det rörde sig om). Från England berättas att George III efter 1811 - då han omyndigförklarades pga sinnessjukdom - inte kunde skriva på och att hans son, prinsregenten och sedermera George IV, bara skrev på det viktigaste (och då endast efter påstötningar). George IV dog 1830, vilket betydde att den stackars William IV (George IV:s bror och efterträdare) hade 19 år av underskrifter att ta igen. William var, till skillnad från sin bror, en samvetsgrann man, så han presterade tusentals underskrifter varje dag - hans fingrar gjorde så ont att han hade små bunkar med varmt vatten på skrivbordet, där han tålmodigt satt och skrev under och doppade högerhanden i vattnet och fortsatte skriva under...
 
Ingela

43
25 Religion och kyrka / Dopvittnen
« skrivet: 2012-08-09, 21:45 »
Man konfirmerades vid 15, även om prästen kunde skjuta upp konfirmationen om han inte ansåg vederbörande mogen (eller inte kunde läsa).
.
15 år var den ålder som man ansågs vara vuxen (det var därför just den åldern valts för konfirmation). Vi har ju kvar detta in i dagens samhälle: 15 år för att vara straffmyndig, få köra moped, gå på barnförbjudna filmer, ha sex. Obligatorisk skolgång slutar också vid 15 - rättare, det år eleven fyller 16, så man måste alltså ha fyllt 15.
 
När det gäller att vara dopvittne skulle jag tro att det mera hängde på om man var konfirmerad än den exakta åldern - dvs. även om man var t.ex. 17 år men inte konfirmerad, så fick man inte vara dopvittne.
 
 
Visst var familjen borgerlig, men fadern var för den skull inte borgare (tillhörde borgarståndet). Burskap i en stad fick man inte om man inte idkade näringsverksamhet (handel eller hantverk). Det var sådana här problem med den fyrkantiga indelningen av samhället i de fyra stånden som så småningom ledde till att ståndssamhället monterades ner.
De ogifta döttrarna kallades säkert jungfru på 1740-talet. Tjugo-trettio år senare hade de skrivits som mamsell (först på 1860-talet genomfördes fröken-reformen som innebar att alla ogifta flickor (inte bondflickor naturligtvis) kallades fröken, inte bara de adliga).
Titlar är spännande - de åker ständigt nerför i den sociala skalan.
 
Ingela

44
A backstugusittare was far from being the lowest level in society. People who were lodgers (inhyses) and, of course, vagrants (på socknen skrivna) were far worse off. Not to mention paupers (fattighjon).
 
Being a backstugusittare could mean that you belonged to the work pool (extra labourers during peak times like harvest), which of course didn't mean a secure lifestyle, but could also mean that you were a craftsman - a shoemaker, tailor or smith. Some craftsmen had a wife and children who ran a croft (torp), but some preferred the family to work in the craft business and so they lived in a backstuga. A tailor's wife could e.g. be a cap maker (no, not milliner - a cap maker exclusively made the special embroidered silk caps, bindmössa, that was the favourite headgear of rural women and urban female servants for more than 150 years) - and a cap maker could not have hands roughened by labouring in the fields. There are even instances where such backstugusittare had regular servants!
 
Ingela

45
10) Namnbyte / Namnbyte för kvinnor
« skrivet: 2012-07-25, 15:56 »
Det var inte bara när man flyttade in till sta'n som det var enkelt att ta sig ett familjenamn - man kunde ta sig ett namn när som helst, det var bara att säga till prästen. Man hette det man sa' att man hette.
Däremot var det vanligt att ta sig ett familjenamn när man flyttade in till en stad (eller emigrerade). På landet kunde man uppfattas som mallig om man sas utan anledning tog sig ett efternamn. Men visst förekom det! Och särskilt i Norrland, eftersom man där var mer öppen för nyheter, och de sociala förhållandena och skiktningarna inte var alls lika fasta som söderöver - Norrland var i mångt och mycket ett nybyggarland.
 
Det var dock ganska ovanligt - men långt ifrån unikt - att kvinnor alldeles på egen hand skaffade sig ett familjenamn. Den vanligaste situationen för kvinnor att ta ett familjenamn var om de var födda utom äktenskapet, men visst finns det exempel där det inte alls var så. Om man var legalt myndig eller inte spelade ingen roll, däremot bytte inte barn (dvs. under 15 år) namn hur som helst.
Myndig eller inte hade egentligen inte så stor betydelse annat än i ett par situationer: en kvinna kunde inte gifta sig utan giftomans samtycke (kvarstod även efter kvinnor blivit myndiga, till 1872 (1882 för adliga kvinnor)) och de kunde inte ingå avtal utom att ta anställning. Detta betydde att en kvinna inte kunde driva företag, ja inte ens förvalta sin egen egendom. Undantagna var änkor; de var myndiga. Från 1700-talet ansökte dock alltfler kvinnor om att bli myndigförklarade (av domstol), just för att de ville driva ett företag eller för att förvalta sin egendom (många förskingringsfall).
Men i de flesta situationer räckte det med att vara vuxen, dvs. över 15 år och konfirmerad.
 
Det är förvånande att en far till sin dotter talar om hennes förmyndare, eftersom han är hennes förmyndare och giftoman.
 
Så - lite ovanligt att en kvinna själv tar ett familjenamn, men långtifrån unikt.
 
Ingela
PS Läs mer om namn på  min etnologiska släktforskningssida.

46
Archive - Swedish language / Need help reading this - please
« skrivet: 2012-06-12, 15:58 »
Ytterman is an old soldier name (25 hits at  Central Soldier register). It seems to have been particularly popular in Värmland county (Glava parish).
 
Ingela

47
Slagsmål och misshandel var och är två skilda saker. Slagsmål är när parterna är relativt jämbördiga (och därför blir ungefär lika skadade), misshandel är när det huvudsakligen (eller bara) är den ena parten som slår och den andra parten blir klart mycket mer skadad än den part som slår (oftast en (oprovocerad) angripare).
Ett slagsmål kan naturligtvis övergå i misshandel, nämligen om den ena parten fortsätter att slåss medan den andra parten inte längre kan försvara sig.
 
Slagsmål kan resultera i en dom om störande av allmän ordning, förargelseväckande beteende, skadegörelse eller liknande.
Misshandel är däremot misshandel, alternativt grov misshandel.
 
Så om vederbörande är dömd för misshandel så är det inte ett vanligt krogslagsmål utan någon som slår en annan person som inte kan försvara sig. I slutet av 1800-talet var det t.ex. OK att aga barn, tjänare och hustru, men man fick inte misshandla dem.
 
I Hfl:er är i allmänhet domar inskrivna så snart församlingarna informerats; kolla därför när (i vilken Hfl) anteckningen först dyker upp. I alla fall anteckningar närmast i tiden efter en dom brukar dessutom ha datum.
 
Ingela

48
General questions / Options; Arkivdigital, Genline, SVAR
« skrivet: 2012-06-01, 11:34 »
There's a special subscription to Ancestry that gives access to Genline.
 
Parish death records 1901-1991 (when recording was transferred to the tax authorities from the parishes) have been and are still being indexed and digitalized (Swedish Death Index 1901-2009).
 
Ingela

49
General questions / Farm Characterisitics
« skrivet: 2012-04-29, 21:33 »
1. Farms are generally listed by rote (district). In eastern and northern Sweden it was common to list farms clockwise (solskifte). Some parishes listed alphabetically. Some listed in a mysterious fashion, the reason known only to the vicar.
There is no simple answer that covers all of Sweden.
 
2. The head of household is listed first. Everybody else is in relation to him (or her, if a widow with no legally competent children). E.g., mother (mor) would mean the head's mother - even if the farm is the wife's. Be aware that several farms may have the exact same name - most often it's a question of a cluster of farms, a very small sort of hamlet.
The owner of the farm can be listed at the top of the page, e.g. Eg. Jon Andersson, Vasslunda No 3 - owner is Jon Andersson at Vasslunda No 3 farm (in the same parish, otherwise the parish is stated).
 
3. Seasonal workers were never listed, only permanent workers. You had permanent farmhands, hired for one year at a time, and you had a local worker-pool. The local worker-pool was made up of people living in nearby crofts or cottages; indeed the rent for a croft was paid for by a set number of days working for the farmer renting out the croft's land. Farmhands registered at a farm were needed throughout the year while work-peaks were covered by people from the pool (just like today).
If you have a farm with one or two male farmhands working at the farm simultaneously and two or three female farmhands also working there simultaneously, you're looking at a big farm (you have to look at the moving in and moving out dates for the farmhands to see how many were there at one and the same time).
There is no telling how big the farm was. The basic measurement was mantal (also called hemman) but this cannot be translated into acreage; one mantal was what was locally decided in the 17th century could provide for one family and also pay full taxes. This means that in the south a farm of one mantal could be less than half of a similarly determined farm in the north. Also, agricultural tools, methods, seeds, organization improved so much that a farm of e.g. 1/8 mantal in the 19th century would yield much more than a farm of one mantal in the 17th century.
 
4. At the top of the page can be listed anything the vicar wanted to list. Some places it was a farm name, other places it was the rote (district) name, some places it was the village name. Or something else.
Since the arch-bishop isn't boss but primus inter pares (first among equals) there was no standardization regarding how to write records between the dioceses - indeed, no absolute standardization even within a diocese - until the civic authorities decided on standardization in 1860. Even then standardization was compulsory only for the excerpts that were delivered to central authorities.
 
5. #19 Väng and #20 Väng weren't only different farms, but most often different clusters of farms, crofts and cottages. From the names I infer that this is Skåne province; my mother's family comes from Skåne and at least in the western part of Skåne a name like #19 Väng could easily mean two or three regular farms, a few crofts (in Skåne the term gatehus is commonly used, not torp as in most other places in Sweden) and some cottages, usually with craftsmen - also perhaps a hussar and his family (making the farmer a rusthållare, a person who supports a cavalryman and his horse in return for tax rebates).
 
6. Serious non-fiction books about the condition of life in Sweden in the 1800's are hard to come by in English. For fiction I cannot recommend books by 20th century writers such as Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Moa Martinson, Eyvind Johnson, Per Anders Fogelström, Jan Fridegård etc. as reading for finding out about general conditions of life in Sweden in the 1700's and 1800's since they all focus exclusively on what was bad in the old days. There's no denying life was hard for many people but these authors had a particular political agenda while e.g. contemporary visitors to Sweden paint a far more balanced picture. Quite a number of these visitors to Sweden wrote diaries, letters and reports which have been published, many in their original language, in some cases English. There is e.g. a book by Mary Wollstonecraft, Letters Written in Sweden, Norway, and Denmark from 1796 which to some extent deals with what she found out about Swedish social conditions on her trip here.
Here you can find some papers on life in Sweden: http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/ - these papers are used at courses held by the ethnological department at Göteborg university.
 
7. The contract was usually for one year (it could, particularly in the south and in towns, be for six months). Until 1833 the year ended at Michaelmas (Sept 29th) but was then changed to October 24th. In the country you then had seven days to move into your new job, meaning the year started on Nov 1st. The intervening week was thus a holiday, but you got no pay (including no food, no free lodging) so the week was often referred to as slankeveckan, slim week.
Your employer couldn't fire you during the year - unless you committed some crime like stealing from you employer. In law, you couldn't quit either, but in practice all but the most rigid employers accepted a substitute worker if you arranged for one - e.g. a sibling or a cousin - who of course had to be as experienced as you were. When you left an employer you had to obtain a so-called orlovssedel, a paper that stated that you had left your employer in a lawful way.
Farmhands quite often had a very strong bargaining position and managed to obtain much more than minimum wages - we know because there were numerous court cases due to the fact that one or the other of the parties felt they had been cheated.
Farmhands had to be 15 and be confirmed. Before this they could serve if the family was very poor; they then worked only for food and lodging and perhaps, if they had a kind mistress, some cast-off clothes. These very young servants are usually noted as gossen (the boy) or flickan (the girl) in the church records (not drängen/pigan). When you turned 15 and was confirmed, you were a proper farmhand and was protected by law.
It must also be noted that it was compulsory to have a job; if you didn't you were picked up for vagrancy and put to work in a work-house. And you couldn't wander around the countryside at will either, you had to have what amounted to a domestic passport.
 
Ingela

50
Religion / Religion
« skrivet: 2012-02-20, 01:48 »
Vissa samfund - t.ex. just de mosaiska församlingarna - har haft egen folkbokföring. Dvs. de har haft egna född-vigd-död-böcker. De böckerna redovisas under respektive tro hos t.ex. Genline (Göteborgs Mosaiska etc.). Senare övergav man det systemet och alla som bodde i en viss församlings område folkbokfördes av svenska kyrkan oavsett tro.
 
Vissa samfund fick dock aldrig rätt till egna böcker, och man kan från andra halvan av 1800-talet se ganska gott om anteckningar om folk som är metodister, mormoner etc. i våra vanliga kyrkböcker.
 
Ingela

51
Om någon jag hjälpt inte svarar så är det osannolikt att jag hjälper den personen igen. Och samma om andra hjälpt personen och denne inte svarat. Jag vill alltså se att det här är en person som bryr sig innan jag lägger ner kanske en timme eller t.o.m. två.
Tack-mejlar till min privata mejladress vill jag definitivt inte ha. Jag får sådana ibland och det har hänt att den personen sedan vänt sig direkt till mig med nästa fråga istället för att använda forumet.
 
Ingela

52
General questions / Soldier went AWOL and came to America
« skrivet: 2012-02-20, 01:20 »
You must differentiate between career soldiers and conscripts.
 
Hussars were either enlisted soldiers or allotment soldiers. Which is to say that it was a career choice. No one in Sweden was ever forced to join the military forces as a job. However, just as today, a soldier signed up for a number of years and the easiest way of getting out of the contract was to run away. There was no great hue and cry after soldiers gone AWOL but they were of course listed with the police as wanted men.
 
Conscription started to replace primarily alloted soldiers already in the first decades of the 1800's. Conscription was extremely impopular; after all the allotment system had been instituted to do away with conscription and was still very much in place (until 1901). Conscripts were forced to do their military service, in principle right up until conscription was abolished the other year (but increasingly rarely enforced these last ten years or so). During the first half of the 19th century the time of service was just a couple of months, and you could - if you had the means - quite legally pay someone else to do your service. Beginning in the second half of the 19th century the conscription service time was lengthened and you had to do service yourself.  
 
Men of conscription age who had passed muster (many didn't meet the requirements) had to have a special permission to emigrate. Many American families are still very proud of the fact that their ancestor had Royal Permission to emigrate - in fact it was a routine matter handled by the county administration but the paper was issued by Royal decree. The King of course had nothing to do with it (to the point where he probably had no idea even how many permits were issued).
 
Leaving by way of Norway wasn't a very good idea for a fugitive. Sweden and Norway was at the time in union, and if you were wanted for a crime in Sweden you were also wanted in Norway (and vice versa of course). Living in the south of Sweden it would be a much, much better idea to go by way of Denmark or Germany. Just like today thousands of people crossed between Skåne and Denmark every day. Most officially but quite a few without documents; the straits at Elsinore are so narrow they can be crossed in a rowing boat (used during WW II by escaping Danes, mainly Jews). And no one can keep tabs on all the fishing vessels etc.
Once in Denmark or Germany it wouldn't be difficult to give another name and get on a ship for the States. I don't think the agents were too fussy about correct documentation and Danish or German police would take very little interest in an escaped Swedish soldier.
 
Also, many of us can find no trace of quite legal emigrants. The registers are - to say the least - very incomplete. And it was of course a national hobby in Sweden to change your last name (still is of course).
 
Ingela

53
Archive - Swedish language / Hemadotter - Translation of word
« skrivet: 2012-01-14, 03:17 »
The exact meaning of piga and dräng is determined by where in Sweden it is used, and at what time. If we say late 1700's and southern Sweden (Skåne, Blekinge) piga does mean an unmarried girl while a girl working as a farmhand often was designated tjänstepiga - service girl (the same goes for men of course: dräng, tjänstedräng). However, move to late 1800's and middle Sweden (even as far south as Västergötland) and piga means only a girl working as a farmhand (the same goes for men, dräng).
 
Also, a piga in the country is a farmhand; she mostly did outside work, mainly tending the cows, goats, sheep (mucking out after them, feeding them, milking them) and when she works indoors it was always with the heaviest, dirtiest and most tedious work. It was e.g. the mistress who did the cooking, and who could use her time doing nice, clean, lighter indoor work like sewing, weaving and even embroidering. A piga could also be set to weave, but most often only for herself - she had her wages mainly in fabrics, which she had to weave herself.
In a town, a piga also did rougher work.
Indoor serving girls/women, who dusted and cleaned and cooked, were called jungfru, and this is perhaps more the equivalent of the English maid.
 
The easiest way to see if piga/dräng means a person in service or just an young unmarried person is to see if the vicar uses the words hemmadotter/hemmason on surrounding pages - if he does, then he means somone in service when he uses piga/dräng.
 
Hemmadotter/hemmason was something to be proud of until about the turn of the century 1800; after that the status slowly went downhill. After the mid 1800's a hemmadotter/hemmason increasingly meant someone left over, slightly stupid, very naive with little initiative, a passive person who the world passed by. Someone to be pitied by a loving sibling (who at the same time was very happy it wasn't her/him). Even very well-off farmers' children went away to serve for a few years by the end of the 1800's; it was thought of as being part of their training - to see something of the world, learn new ways of doing things, just like a journeyman craftsman. This included emigrating and being away for a few years, eventually perhaps returning and taking over the farm (some 1.3 million Swedes emigrated, 200.000 came back to stay).
 
Ingela

54
Skilsmässor / Skilsmässor
« skrivet: 2012-01-08, 23:10 »
Just barnmorska var ett av få arbeten med offentig anställning som gifta kvinnor kunde ha. I början var det bara gifta kvinnor och änkor som kunde anställas av socknarna som barnmorskor, men det kravet släpptes det på redan under första halvan av 1800-talet. Men det ansågs mer passande att en gift kvinna/änka, helst med egna barn, var barnmorska (onekligen litar man ju än idag mer på en barnmorska som säger jag vet precis hur du känner det om hon har fött egna barn).
 
Något officiellt krav på att inte vara gift har jag därför svårt att tro fanns, men det kan naturligtvis ha utlöst ett jättebråk hemma - än idag är det väl inte populärt att ge sig av hemifrån, och på den tiden, med barn hemma... Det kunde ju ha varit bråk om hennes arbete redan tidigare, för barnmorskor hade naturligtvis inga regelbundna tider.
 
Personligen tror jag inte de skilde sig för att hon fick en tjänst som krävde det - i sådana fall måste hon ha planerat det flera år i förväg. Skilsmässa på den tiden var inget man gjorde i en handvändning bara för att man ville - det var en hel apparat med kyrkoherden i spetsen som skulle försöka få makarna sams, sedan skulle det upp i domstol som verkligen inte bara klubbade igenom det utan kunde återförvisa det till kyrkoherden för nya försök att få makarna sams etc. Sedan skulle makarna ha levat separarerade en tid.
Också idag tar det sex månader att skiljas om man har gemensamma barn under 16 år. Jag tror en skilsmässa på den tiden kunde ta upp till sådär tre år att genomföra.
Det är också tveksamt om ett hem med mycket strikta regler om gifta kvinnor skulle anställa en skild kvinna; hon ansågs av många vara en fallen kvinna. En skild kvinna som skulle ta hand om ogifta mödrar?!? De ogifta mödrarna ansågs ju vara moraliskt fördärvade, inte skulle de få komma i kontakt med en annan moraliskt tvivelaktig kvinna (annat än som avskräckande exempel).
 
Men börja med att ta rätt på skilsmässopapperen. De finns där respektive domstol har sina arkiv.
Ta sedan reda på var ffm arbetade, vad hemmet hette och se om det finns arkiv bevarade - sådana arkiv kan ha ganska detaljerade uppgifter om personalen.
 
Ingela

55
20) Engelska / Brev på engelska
« skrivet: 2012-01-08, 22:39 »
Värdet på en guinea har varierat sedan myntet - ett guldmynt - först slogs 1663. Det var i början verkligen värt ett pund, men då guldvärdet steg, steg också värdet på guinean så att den vissa tider var värd upp till 1 1/2 pund. 1717 fastslogs att en guinea skulle vara värd ett pund 1 shilling (dvs. 21 shilling mot pundets 20 shilling, idag 5 pence på varje pund), och det har den varit sedan dess.
 
Själva myntet slogs sista gången 1813 (till Wellingtons armé i Spanien), men fortlevde ganska allmänt till 1971 (då Storbritannien gick över till decimal-pundet från att ha räknat 12 pence till 1 shilling och 20 shilling till ett pund) som ett räknemynt. Det var särskilt använt vid markköp, advokat- och läkarräkningar, finare skrädderiarbeten, konst och för häst- och kreatursköp.
Just en sådan insamling som beskrivs var naturligtvis ett tillfälle då guineas användes istället för pounds; man ville ju inte snåla utan visa sig lite flott och ge bort lite mer än rakt av 5 pund - råga måttet s.a.s. Guineas var en gentlemans sätt att betala.
 
Än idag används guineas vid t.ex. hästauktioner - hästen köps för ex. vis 5000 guineas, varav säljaren får 5000 pund och auktionären får de överskjutande 5 pencen på varje pund, dvs. i det här fallet 250 pund.
 
Så guinea är inte ens idag a fancier way of saying pound.
 
 
Ordet i sig härrör från att guldet till mynten oftast kom från Guinea (Västafrika); vissa guinea-mynt präglades med namnet på det ställe guldet kom ifrån, om det inte var Guinea.
Guinea användes förr gärna när man beskrev riktigt gyllenblont hår (guinea-gold locks).
 
Ingela

56
Eller ännu längre fram, t.o.m. ett helt annat år. Jag ser ofta barn som bara är instoppade mitt i en FB - t.ex. ett uppslag där de flesta barnen är födda i mars 1919 så står det plötsligt oktober 1917 och raden under är man lika hastigt tillbaka i mars 1919...
 
Min fars kusin föddes i maj 1908, men är inte antecknad förrän som ett tillägg efter december 1909. Prästen - som förde mycket prydliga och ordentliga böcker - var helt klart upprörd över detta, och skrev en lång frklaring som helt enkelt mynnade ut i att föräldrarna missat att anmäla dotterns födelse.
 
Problemet blir lustigt nog större från 1880-talet och fram tills dess barn inte längre föddes hemma (1950-talet): innan ca 1864 var det obligatoriskt att döpa sitt barn, och därigenom anmäldes ju barnets födelse automatiskt. Från 1880-talet blev det ett mode att inte döpa sina barn, och var församlingen stor, t.ex. i en stad, så kunde prästen inte hålla reda på vilka barn som föddes. Det uteblivna dopet kunde då leda till att barnet inte anmäldes - samma sak med att det blev modernt att inte nödvändigtvis använda församlingens präst till dopet. Detta senare var vad som hände min fars kusin; föräldrarna ville ha en populär präst utanför församlingen, och ingen tänkte på att att barnet därmed inte heller blev registrerat som fött - det uppdagades av en ren händelse och hon kunde ha undgått att bli registrerad på ännu flera år.
 
Barnmorskor (privata) hade förr ingen anmälningsplikt till församlingen, medan sjukhusen hade en rutin för det.
 
Så det räcker inte med att bara läsa årets FB, födelsen kan alltså vara registrerad flera år senare. Och lustigt nog just i det tidsspann där vi börjar förvänta oss att böckerna är korrekt förda!
 
Och som påpekats så är det originalböckerna som gäller, inte SCB.
 
Ingela

57
Jultraditioner / Jultraditioner
« skrivet: 2011-12-28, 18:42 »
Ulla, det är så vi fått namnet julklapp. En mycket gammal sed var att klappa på dörren (eller fönstret) och sedan slänga in ett halmföremål eller någon annan skämtgåva, och så försvinna snabbt så att ingen kunde identifiera givaren.
Enskilda detaljer i den här seden har naturligtvis varierat över landet.
 
Från mitten av 1700-talet finns noteringar om att man i städer och bland ståndspersoner på landet övergivit seden med nyårsgåvor och istället nu delade ut riktiga gåvor som julklappar. Allmogen och tjänstefolk höll dock fortfarande på de gamla sederna.
 
F.ö. var det meningen att sprida halm på golvet, det var en del av julfestligheten kan man säga.
 
Ingela

58
Jultraditioner / Jultraditioner
« skrivet: 2011-12-27, 14:11 »
Ett smöröga - eller som kanske oftare sades, en smörhåla - i mitten av det gemensamma grötfatet (oavsett om det var fingröt som risgrynsgröt eller något mera vardgligt) var uppskattat om man hade råd till det.
 
Smöröga och smörhåla är belagt i skrift från minst 1734 (enligt  SAOB).
 
Smöret kunde också ersättas av sirap.
 
Ingela

59
09 - Fader okänd / Fadern ej angiven - hur går jag vidare??
« skrivet: 2011-12-26, 23:34 »
Anledningen till att notering saknas i födelseboken kan möjligen vara att hela legitimeringsprocessen skedde när de flyttat in i Gustavi Domkyrko - flickan var ju född i Haga, och det glömdes väl bort att skicka en avis dit.
 
Ingela

60
God Jul / God Jul
« skrivet: 2011-12-23, 15:05 »
God Jul & Grått Nytt Hår!
 
Ingela

61
Länsstyrelserna har egna arkiv; dessutom är de statliga så de kan leverera arkiv eller delar av det till lämpligt Landsarkiv (för att använda den gamla termen).
 
Så vänd Dig till Länsstyrelsen i det aktuella länet, de hänvisar vidare om det gäller ett arkiv de levererat in.
 
Ingela

62
Jag tror det skiljer sig åt en del över Sverige också. Och individuellt naturligtvis.
 
Själv normaliserar jag inte utan skriver den form som mest verkar ha använts - jag brukar också göra en anteckning om förekommer också som .... Jag tycker det är en kul detalj med femininformerna; det är ju för övrigt exakt samma som femininformerna av patronymika, och dem normaliserar vi ju inte förrän personerna själva gör det (eller ja, prästerna gör det).
 
Ingela

63
To be declared unfit for military (conscript) service was the goal for many (perhaps, most) young men when they mustered. So quite minor problems were played up.
The reason for disqualification might be something rather insignificant like flat feet, which normally wouldn't bother anyone in civilian life.
 
There are quite detailed muster rolls for conscripts from 1886 onwards, but I don't know if any medical details for those declared unfit were recorded (and those records kept). Why not contact the War Archive? Email registrator.kra@riksarkivet.se - you can of course write in English.
 
Ingela

64
Undantags- / Förgångsman / Förgångskvinna / Förgångsmor
« skrivet: 2011-12-13, 23:58 »
 SAOB är många gånger en utmärkt utgångspunkt för att försöka förstå forna tiders ord och uttryck:
- FÖR-GÅNGS-MAN.sbst2 ~sbst.², m. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) till FÖR-GÅNGA, sbst.: manlig födorådstagare, undantagsman. Tiden 1848, nr 211, s. 4. MODIN GTåsjö 151 (1916)
- (I 2 f) FÖR-GÅNGA, r. l. f. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) benämning på de (natura)förmåner som en hemmansägare, vilken avträdt sitt hemman, rättsligen förbehållit sig: födoråd, undantag. LÆSTADIUS 2Journ. 100 (1833). Jämte benämningen undantag förekomma andra benämningar, såsom födoråd, förgånga, förgångsbeting, födomål m. fl.
 
Ingela

65
Tack för förtroendet, Ann-Mari!
 
På landet, särskilt hos allmogen, men faktiskt också bland enstaka äldre damer av högre stånd, levde nyrokoko-klänningen kvar mycket länge, ibland fram emot sekelskiftet 1900. Unga kvinnor försökte naturligtvis på ett helt annat sätt hålla sig à jour med modet, men faktum var precis det som Ann-Mari påpekar - senare tiders klänningar, med turnyr och krävande hårt snörda korsetter, kunde man inte arbeta i.
 
Enstaka detaljer kunde ändras - de ursprungligen räta och släta ärmarna kunde få en liten puff t.ex. - men de vida kjolarna (ibland t.o.m. med bibehållen krinolin under!) var bra ersättare till folkdräktens kjol, som gärna varit bortåt tre meter vid innan den lades bort. Skrapar vi lite på den, så kunde det vara en folkdräktskjol som gjordes slut på under de sista decennierna av 1800-talet.
 
Att kvinnans jacka verkar sitta så löst kan mycket väl bero på att hon blivit lite mindre - kanske av den helt naturliga anledningen att hon inte längre hade en gravid mage. Hade den varit modeplagg under nyrokokon hade den suttit bra mycket snävare. Här uppfattar jag den som en uppföljare till folkdräkternas korta tröja.
 
De flesta hade inte råd med särskilt anskaffade arbetskläder utan nedgraderade sina bättre kläder. Hade man råd med en sidenklänning togs den naturligtvis bara fram vid de allra största högtider (i princip bröllop och begravningar), så den slets ju inte - istället begraves man i den. Men näst-bäst-klänningen var säkert i ylle och blev så småningom bra att arbeta i.
 
Eftersom det här gäller ett par som inte är i sin första ungdom, så är det utifrån kvinnans klädsel närmast omöjligt att avgöra när fotot togs. Sånär som på en detalj: jag har svårt att se om kvinnan har förkläde på sig eller inte. Förklädet lades inte bort på landet - av äldre allmogekvinnor - förrän tidigast på 1870-talet. Så, om förkläde efter 1850 och innan 1875-80, om inget förkläde efter 1870 och innan 1890-95 skulle jag nog säga.
 
Ingela

66
98 - Osorterat / Hur går jag vidare efter hfl mm
« skrivet: 2011-11-16, 22:47 »
Våra förfäder var i allmänhet också mycket för att stämma varandra inför tinget i - vad vi kanske anser - mindre ärenden. Alltså rakt inga brott begångna. Sådant står inte alls i Hfl:er. Och kan i domböcker bara återfinnas genom att läsa inledningarna till varje mål - om det nu inte finns register.
 
Sedan har vi sockenstämmoprotokoll, där både det ena och det andra togs upp. Där får man också en bra bild hur det rent allmänt såg ut i socknen, vad de hade för inställning till saker och ting.
 
Ingela

67
Almanacksproblem / Almanacksproblem
« skrivet: 2011-11-16, 22:36 »
Carl,
 
Tror Du att Du kan emaila mig DLL-filen för Bosveds Nordiska kalendrar? Själva kalenderfilen har jag, men har aldrig lyckats få rätt version av DLL:em...
Tack!
 
Ingela

68
25 Religion och kyrka / Baptister
« skrivet: 2011-11-05, 21:00 »
Man kunde inte bli ateist (buddist, muslim etc.) förrän efter andra världskriget då det blev full religionsfrihet i Sverige. Innan dess var man tvungen att - på papperet - bli medlem av ett annat kristet samfund. Ingen kontrollerade att man gick med i det.
Just Hjalmar Branting är berömd för detta. Historien gick att han stegade in på pastorsexpeditionen och anmälde att han ville utträda ut svenska kyrkan. Prästen visste ju mycket väl att Branting var ateist, men han log bara blitt och sade: ja, vi säger väl baptisterna, herr Branting?. Baptisterna verkar alltså ha varit favoriserade att ange som det samfund man gick över till. Kanske var de särskilt snälla med att se genom fingrarna att man inte gick med på riktigt.
 
Sedan finns det från 1880-talet och framåt (särskilt populärt runt sekelskiftet och något decennium farmöver) gott om anteckningar att barnen inte är döpta utan att det står att föräldrarna tillhör något annat samfund. En del präster har i vissa sådana fall vägrat skriva in barnets namn.
 
Ingela

69
Födelse- och dopböcker / Födelsedatum
« skrivet: 2011-10-25, 04:06 »
Hur kyrkoböckerna fördes - exakta datum, moderns namn, föräldrarnas patronymikon, föräldrarnas hemvist etc. - berodde i första hand på respektive biskop, och i andra hand på hur varje kyrkoherde tolkade biskopens instruktioner. Från ca 1750 blev staten alltmer intresserade av exakta uppgifter, som exempel började ju folkräkningarna då, och därmed torde ha följt ett visst intresse för att försöka likrikta hur böckerna fördes. Det var dock inte förrän under andra halvan av 1800-talet som standardiseringen började blomma på allvar.
Innan ca 1860 är alltså alla kyrkoböcker i hög grad beroende av tid och plats.
 
Det är riktigt att kyrkan i början bara intresserade sig för de kyrkliga momenten, dop och begravning snarare än födelse och död. Å andra sidan var det lag på att dop skulle ske inom en vecka från födelsen och begravningar ägde i princip rum söndagen efter dödsfallet så dessa datum är alltså max en vecka fel. Själv tycker jag det är rätt OK att bara veta att en ana är född första veckan i mars och dog sista veckan i november, även om det naturligtvis är extra trevligt att få ett exakt datum.
 
Att barn föds på våren beror på att de är tillverkade på sommaren. Sommaren betydde att man spred ut sig mer (man kunde nyttja fler utrymmen när de inte behövde värmas), och husbondparet kunde få stugan helt för sig själva. Traditionellt var sommaren - söder om Dalälven - från Kristi Himmelsfärd till Mickelsmäss.
En del barn blev naturligtvis till även under julhelg och påsk, när det dels var mer fri tid, dels var rörligare med en del av familjen i kyrkbyn eller på besök hos andra medan vissa i familjen stannade på gården - återigen fler ostörda tillfällen.
 
Hur planerat det var vet jag inte, men det var bättre för alla att barn föddes på våren. Barnen mådde bättre av sol och värme, och fick bättre mjölk eftersom tillgången på mat var bättre. Det var däremot jobbigt för en kvinna att vara höggravid på sommaren - varmt och svettigt, och detta var,  som sagts här tidigare, en bråd tid då inte ens en höggravid kvinna kunde få lugn och ro utan måste arbeta hårt. Barnpassningen, särskilt av lindebarn, sköttes med fördel av gamla värkbrutna farmor som ändå inte kunde vara med ute på åkrarna.
 
Än idag sker en lite större andel födslar just före jul, inkluderande julafton. Det beror helt enkelt på att den blivande modern är/var igång rejält med att få allt klart till julfirandet. Sedan var man i stillhet på juldagen, men från annandagen drog stöket igång igen, för julkalasen. Så att födslar toppar just före jul (och julafton) och drar igång igen efter jul är ingen nyhet.
 
Ingela

70
Archive - Swedish names / Lars Hansson of Landskrona
« skrivet: 2011-10-24, 04:50 »
Conf. = confirmed. In the Catholic and Anglican churches the confirmation is usually done by the bishop; in all the Nordic churches it's done by the vicar.
 
To be confirmed meant that you had demonstrated enough knowledge of Christianity (the only valid form being of course Lutheranism) and were able to read to allow you to take part in Holy Communion. This is why you will also find the abbreviation adm., short for admitterad - admitted - meaning exactly the same thing.
The word confirmation wasn't made official until 1917.
 
In the country (and 90-95 % lived in the country) you were confirmed at the age of 15, or later. The vicar could decide that you had to wait because you weren't mature enough. Also, of course, you had to be able to read before being tutored by the vicar for the confirmation.
 
The Household Examination rolls tie into this, since these were originally records of who had passed the yearly exam (in a way, you were confirmed annually) and could thus take part in Holy Communion. That you had indeed done so, at least once every year, was also recorded.
 
The exam (and thus also the confirmation) meant you had to answer questions about the content of Luther's small Catechism (Ten Commandments, Creed, the Lord's Prayer - with the dreaded explanations), about your own understanding of the Catechism and that you could read. Reading meant reading from a book; the vicar usurally prefered the Bible or the Book of Prayers but could also present one of the very popular anthologies of sermons. Being able to read was one of the most important tenets of Lutheranism since it was your Christian duty to read the Bible yourself (which also meant that the Bible had to be translated into the vernacular of course). The result was that in Sweden, one of the poorest countries on the outskirts of Europe, already by the early 1720's all of the younger generation (under 30) could read, and some 80 % of the older generation; this can be compared to the the richest country on Earth at the time - England - where only 60 % could read by the 1750's!
 
Ingela

71
Muntlig tradition / Skrönor i släkten?
« skrivet: 2011-10-21, 03:55 »
Det står i Hfl hur det är med värnpliktsförhållandena. Den ene brodern har fått noteringen frånvarande vid mönstring, vilket betyder att historien inte är sann - den ene brodern var där, den andre var inte där och myndigheterna var fullt medvetna om det. Om det förlorade fingret gav frisedel så står det, frikallad.
 
Men historien kan gärna skrivas upp, som familjesägen. Alla familjer har sådana; det brukar finnas ett korn av sanning, men sedan är det ofta ganska fria fantasier som korrigeras av officiella källor.
Men ärligt talat, hur många gånger har vi inte själva, när vi berättat om vad som hänt oss, lagt till den där smarta repliken vi inte kom på just i det ögonblick händelsen inträffade?
 
Ingela

72
Innan 1901 kunde kvinnor - likaväl som män - använda vilket familjenamn och/eller fadersnamn de ville. Socialt kunde de använda vilket namn som helst, men i officiella dokument var det namnet de var födda med - om de inte var änkor, då användes i de allra flesta fall makens namn (eftersom hon ärvde hans myndighet).
 
1901 kom anvisningar om vilka rutiner som måste följas för att byta namn, men det var inget tvång att anta ett efternamn och överge sitt fadersnamn, och kvinnor bytte inte automatiskt namn när de gifte sig.
 
1917 kom en lag om vilket efternamn barn skulle använda.
 
1921 blev kvinnor tvungna att vid giftermål anta makens efternamn. Det fanns naturligtvis kvinnor - t.ex. artister - som socialt använde ett annat efternamn, t.ex. då namnet de hade innan giftermålet. Men i officiella, lagliga sammanhang var det makens namn som gällde.
 
1963, med första namnlagen, blev det lag på att alla måste ha ett familjenamn. Eftersom det fanns motståndsfickor reste en man runt i ett par år och förmådde de konservativaste att anta familjenamn. Det var nu de här listorna med för-godkända namn dök upp, de som PRV fortfarande erbjuder.
(Min mors skånska släkt, styvnackade bönder till siste man, tillhörde de envsaste motståndarna.)
1963 blev det också tillåtet för kvinnor att behålla sitt eget ursprungliga familjenamn efter giftermål - men det var en hel del administrativt trassel.
 
1982 - med senaste namnlagen byter vi namn som aldrig förr. Nu också förnamn! Det är lika enkelt att behålla sitt efternamn som att byta till makens eller att båda byter till ett gemensamt nytt namn.
 
Flicknamn och namn som ogift har väl numera alltmer ersatts av tidigare efternamn efterom namnbyte verkligen inte är förbehållet kvinnor som gifter sig.
 
Beträffande byte av patronymikon: förr var det vanligast att man bytte namn till vad styvfadern/fosterfadern hette. Oftast gällde det barn under 15 år, men det kunde också gälla vuxna, men oftast bara om de inte bodde kvar hemma.
 
När det gäller emigranter bytte många, många till faderns patronymikon. Patronymikon-systemet var okänt i Amerika, och när det skulle fyllas i olika officiella papper var det mycket vanligt att faderns namn skulle stå också - och hade man då inte samma efternamn som fadern så antogs man vara illegitim, ett allvarligt socialt handikapp också i USA. Då var det enklare att byta till faderna patronymikon - och mot slutet av 1800-talet blev det ju så också i de svenska (stor)städerna.
 
Ingela

73
Borgerlig vigsel blev tillåten för vem som helst, utan särskilda skäl (som t.ex. att kontrahenterna tillhörde olika trossamfund), först 1908. Då följde en formlig våg av borgerliga vigslar.
 
Den vigsel som förrättades av de världsliga myndigheterna innan 1908 var ingen vanlig vigselceremoni (tager du denna...) utan hade formen av ett civilrättsligt kontrakt med en uppsjö av papper och formaliteter. Jag har svårt att se att någon valde det för att vara lite hemlig för det krävdes intyg från både den ene och den andre, så att ett äktenskap ingått på det här sättet torde blivit väl känt.
 
Ingela

74
Porträttfynd (enskilda bilder) / #21431 - Pojke eller flicka?
« skrivet: 2011-10-11, 00:42 »
Flicka. Alldeles för gammal för kolt.
Hästsvans var inte vanligt, däremot fläta.
 
Ingela

75
Ancestry.com stavas just så, och inte som det står i enkäten Ancestery.com.
 
Genline finns inte med som alternativ bland betaltjänster. Det måste påpekas att Ancestry och Genline inte är samma sak, och inte erbjuder samma tjänster, även fast Ancestry numera äger Genline (Lamborghini ägs av Audi men det gör inte att vi klassar en Lamborghini som en Audi...).
 
På frågan om hur man redovisar resultaten finns ingen all of the above utan man får använda övrigt vilket känns lite bökigt.
 
Ingela

76
Archive - Swedish names / The landroth surname
« skrivet: 2011-10-07, 20:09 »
Family names were just adopted in Sweden. Until 1901 there were no laws regarding assuming any family name you fancied, bar noble family names.
 
In the 18th century farmers had patronymics, no family names. Burghers (townspeople, i.e. merchants, craftsmen, but not servants nor factory workers) would take a family name. So a farmer's son moving into a town or city to, e.g., join a guild (as an apprentice) would adopt a family name when he became a journeyman. The clergy, and other men who had studied at university (e.g. medical doctors) would also adopt a family name when they entered university. And since the 1620's, the nobility all had family names. Two special groups are soldiers and smiths. Soldiers were given surnames, not family names, when they enlisted. Smithing families always had family names.
 
The name Landroth is a burgher name, but it may well have been adopted within other groups. Burgher names are made up of two parts (land - roth) and they most often refer to something in nature (land is of course land, grounds and roth is a fanciful way of spelling rot - root).
 
So at some stage Sven Jacobsson (or indeed his fatehr) ceased to be a farmer - or possibly, just possibly became a very rich and influential farmer (e.g. member of parliament) - and to mark the change in status he adopted a family name. From where he had the idea of making up the name Landroth is anybody's guess - in many, many (perhaps most) cases there's absolutely no telling how people arrived at a particular name.
 
Read more about Swedish naming customs:
http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Names.pdf
 
Ingela

77
Förnamn - G / Gösta
« skrivet: 2011-10-04, 12:58 »
Som det står i  Nomina (Historiska museets namndatabas) så är Gösta en talspråksform av Gustaf. Dvs. förr uttalade man namnet Gustaf som Gösta (eller kanske snarare Göstaf) - den förste kung som i talspråk var Gustaf med hårt g var Gustav III. Så en präst som skriver Gösta följer helt enkelt principen om att stava som det låter.
 
Ingela

78
Äldre uttryck / Första resan stöld, andra resan stöld osv
« skrivet: 2011-10-04, 12:42 »
Första resan, andra resan etc. motsvarar på amerikansk engelska närmast first strike, second strike etc. Vissa stater tillämpar three strikes and out, vilket betyder att man för grövre brott tredje gången åker in på en mycket längre tid (ibland upp till livstid) eftersom man tydligen inte lärt sig något föregående gånger. Uttrycket kommer från baseball.
 
Uttrycket resa om att bli dömd för brott (och åka in i fängelse) finns ju även i modern svenska - när jag första gången såg det i en Hfl blev jag mycket förvånad, för jag hade alltid uppfattat det som ett slanguttyck från modern tid. För åtminstone 30-40 år sedan kunde det heta om den som skakade galler att han befann sig på resa.
 
Ingela

79
Kofferdikapten / Kofferdikapten
« skrivet: 2011-09-24, 20:13 »
Här har Du  SAOB:s stavningsvarianter:
 
KOFFERDI koferdi, n. (SAHLSTEDT 1773. WoJ (1891)), l. r. l. f. (BJÖRKMAN 1889, VL 1907, nr 6, s. 3); pl. (?, i bet. 2) -er (OxBr. 8: 582 1644, NORDBERG C12 2: 147 (1740)). (förr ofta skrivet co-. ko- (co-) 1715-1870. kof- (cof-) 1658 osv. comf- 1668. kon- (con-) 1668-1909. coop- 1662-1874. kop- (cop-) 1644-1870. cou- 1730-1736. couf- 1690-1740. koup- (coup-) 1693-1752 -fardi(e) (-phardie, -vardi(e)) 1644-1870 -ferdi(e) (-færdi(e), -faerdie(e), -vaerdi(e)) 1662 osv. -fordi(e) 1668-1715. -fördie 1644  
[jfr d. koffardi, ä. d. kopfardi m. m., nor. koffardi, handelssjöfart; av nt. kopfardie l. holl. koop. vaardij (jfr t. kauffartei), handelssjöfart; avledn. av mnt. kopfart (se KOFFART, sbst.) resp. en mnl. motsvarighet till detta ord]
 
Ingela
 
(Meddelandet ändrat av Isulv 2011-09-24 20:15)

80
03) Osorterat / Vad-för-något-änkan??
« skrivet: 2011-09-24, 20:04 »
Det står m-o-l-n-a-r-n(Änkan).
 
Molnare var förr en alternativ form för Mjölnare (se  SAOB); varianter inkluderade melnare (1554), miöllnare (1627), mjölnare (1680 osv.), molnare (1604), mylnare (1535-1563), målnare (1697), möllnare 1572-1811. mölnare (1521-1872).
 
Mjölnare ansluter till mjöl medan möllare och varianter på det ansluter till kvarnen, möllan.
 
Som kurioasa kan nämnas att om en mjölnarson blev präst så kunde han ta namnet Molinarius, mjölnare på (sen)latin.  
 
Ingela

81
Äldre ord L - Ö / Äktenskapslöfte
« skrivet: 2011-09-24, 19:48 »
Äktenskapslöfte jämställdes med trolovning. Ett trolovningsbarn var fram till 1971 jämställt med ett barn fött inom äktenskap.
 
Ingela

82
Kusinäktenskap / Kusinäktenskap
« skrivet: 2011-09-24, 19:41 »
Nu är jag ingen genetiker, men såvitt jag har förstått av litteraturen är det precis som Chris skriver: det är de upprepade kusingiftena som signifikant ökar riskerna, inte de enstaka.
Kusingiften verkar också rent hälsosamma om man jämför med de upprepade morbror-systerdotter-giften t.ex. Habsburgarna ägnade sig åt.
 
Ingela

83
Hjon / Hospitalshjon
« skrivet: 2011-09-20, 17:41 »
Om vi börjar i slutändan: hjon betyder bara folk - t.ex. kunde man säga hjonelag om äktenskap. Idag förknippar vi ordet oftast med fattighjon, men så var alltså inte fallet förr.
 
Hospital var från början en barmhärtighetsinrättning - där tog man in alla som inte kunde klara sig själva, oavsett om det rörde sig föräldralösa, fattiga, sjuka, sinnessjuka, gamla etc. Gamla tiders fattighus - som kunde kallas spetal - var en fortsättning på den tanken.
Vi kan jämföra med England och Frankrike som båda runt 1680 byggde hospital för såväl sårade, sjuka som överåriga soldater (Royal Hospital Chelsea (där ca 300 pensionerade soldater bor än idag) i London, Hôpital des Invalides i Paris).
 
Gustav III förordnade på 1780-talet om att alla län skulle inrätta ett lasarett. Lasarettet var, till skillnad från hospitalet, avsett enbart för kroppsligt sjuka som kunde botas (det var alltså inte heller avsett för långvård).
Hospitalen övergick nu till att bli mer utpräglade sinnessjukhus. I alla fall under senare delen av 1800-talet räknade även hospitalen med att man skulle bli botad och kunna återvända till samhället; för dem man diagnosticerade som obotligt sinnessjuka inrättades asyler.
 
Naturligtvis hamnade man inte på hospital eller lasarett (eller asyl) om man hade gott om pengar - oavsett vad det rörde sig om behandlades och sköttes man i hemmet (ja, även operationer). Detta gällde också sinnessjuka; hade de gott om pengar (eller familjen hade) så vårdades de privat, hemma eller kanske i ett särskilt hus.
Detta betyder inte att man måste vara utfattig för att vårdas på hospital eller lasarett - bara att man inte hade tillräckligt med pengar för att hyra in så mycket folk som krävdes för konstant vård, kanske i många år.
Man blev heller inte sänd till hospital annat än om man var våldsam eller en direkt fara för sig själv och/eller sin omgivning.
 
Så vad hospitalshjon egentligen avser är beroende på vilken tid och vilken plats vi talar om.
* Ren fattigvård sköttes av varje socken, och har gårdsägaren råkat på obestånd och blivit fattig skall han vara kvar i socknen; i vissa fall i gammal tid kallades alltså de lokala fattighusen hospital, men då skall det finnas fler hospitalshjon i socknen (och i princip inga fattighjon) och de skall bo på hospitalet.
* Gällde det en kroppslig sjukdom som krävde sjukhusvård, så skickades man även på den tiden hem så snart man ansågs färdigbehandlad - det måste ha varit mycket, mycket sällsynt att någon blev kvar så länge för sådan behandling att det skrevs in i Hfl:erna.
* Kvar blir alltså sinnessjuk; under första delen av 1800-talet gjordes troligen ingen uppdelning av patienter som skulle behandlas tillfälligt på hospital och sådana som skulle långtidsvårdas (förvaras är väl troligen ett sannare ord) på asyl.
 
Så ett hospitalshjon  torde vara någon som var intagen på ett sinnessjukhus, och vårdades där under (mycket) lång tid. Personen blev inte utskriven från sin socken/församling eftersom det var den som var ansvarig för att betala vården. Bredvid anmärkningen hospitalshjon borde det stå en anmärkning om vilket hospital, dvs. var, men det kan också hända att det ansågs helt självklart.
 
Ingela

84
Övriga källor / Skilsmässohandlingar
« skrivet: 2011-09-17, 01:56 »
Domstolsprotokoll på Landsarkivet. Kan finnas på Internet (SVAR eller AD Online); det kommer upp nytt ungefär varje vecka.
 
Ingela

85
Hemmansägare / Hemmansägare
« skrivet: 2011-09-14, 13:52 »
Arrendator brukades på 1700-talet - och början av 1800-talet - vanligen inte om bönder. Om någon är arrendator så är det för det mesta t.ex. en fabrikör som arrenderar mark för sin fabrik; han kunde också arrendera ett jordbruk, men var alltså inte av bondestånd.
 
Detta är typiska exempel på värdeglidning av titlar, precis som t.ex. fru, en titel en gång förbehållen drottningen och ungefär till första världskriget inte använd om/till böndernas hustrur (inte ens hemmansägarens ).
 
Hemmansägare-titeln kom i allmänt bruk när dess värde var på väg utför; när det t.ex. gällde rösträtt så var den fr.o.m. 1866 inte enbart avhängig av om man ägde fast egendom - det gick lika bra med en viss inkomst eller att man arrenderade en egendom av visst värde. 1907 blev rösträtten allmän (för män) och 1924 avskaffades inkomst- och ägandekraven för valbarhet till första kammaren. I kommmunalt hänseende var ägare av jordbruksfastigheter gynnade gentemot ägare av andra sorters fastigheter eller de som ersatte jordägandet med inkomst.
Men faktum kvarstår: titeln hemmansägare blev populär när dess betydelse minskade.
 
Ingela

86
Hemmansägare / Äldre inlägg (arkiv) till 14 september, 2011
« skrivet: 2011-09-14, 01:15 »
Hemmansägare är en titel man oftast inte stöter på förrän under andra halvan av 1800-talet. Innan dess dög bonde gott - men eftersom det bakom titeln bonde kunde dölja sig någon som inte ägde sin jord utan bara arrenderade, så blev det viktigt att kalla sig hemmansägare.  
 
Men när titeln hemmansägare slog igenom var det massor med människor som var just det eftersom så många lyckats friköpa sin mark - en titel som varit lite märkvärdig 20-30-40 år tidigare var nu egentligen mycket vanlig, men man ville trots allt gärna betona den (det var naturligtvis stort för många - släkten kunde ha brukat jorden i 100 eller 200 år, men först nu fick man möjlighet att kalla jorden sin). Som hemmansägare var man besutten - men man var det i en tid när det blev allt mindre viktigt att vara markägare (det var inte längre där förmögenheterna skapades).  
 
Möjligheten för bönder att friköpa kronomark gavs redan från 1629 - och på 1700-talet även frälsejord; alla friköp uppmuntrades mer och mer ju längre tiden led eftersom självägande bönder sågs som socialt stabiliserande. Ibland kune man dessutom göra klipp: friköpte och skattelade man en ödegård kunde man få betydande skattelättnader, åtminstone under en tid.
 
Det blev under 1800-talet också idé att friköpa mindre ställen som torp eftersom förbättrade metoder, redskap och utsäde gjort jordbruket så mycket effektivare att även en ganska liten gård nu kunde försörja en familj. I industrialiseringens tidevarv kändes det för många tryggt och säkert med en ägd gård - även om den var liten - gentemot ett lönearbete som kanske gav bra inkomst (i förhållande till torpet) men som var osäkert och lätt kunde försvinna.
 
Ingela
PS. Husägare kunde - och gjorde ofta ju längre tiden led - äga marken huset stod på; men vi talar då tomt, inte mark för en gård. Terminologin verkar dock - som alltid - vara en produkt av faktorerna tid och rum, och kan alltså variera.

87
Det finns många olika sätt att uttrycka samma sak: på socknen skrivna, efter socknen, socknens slut etc. De som är skrivna här bör faktiskt finnas i socknen, men är utan fast adress (vilket alltså kan innebära att de bor permanent tillfälligt på till exempel ett sjukhem).
 
Däremot finns det kvarstående obefintliga, eller bara obefintliga, vilket betyder att man vet att de inte längre bor i socknen, men man vet inte säkert vart de har tagit vägen (de har lämnat socknen utan att begära flyttbevis).
 
Det finns ett tredje alternativ, den fullt legala möjligheten att begära arbetsbetyg vilket betydde att man kunde vistas och arbeta utanför sin socken utan att räknas som utflyttad (och därmed inte heller inflyttad i den nya socknen). Ett exempel kan vara de män som byggde våra järnvägar i slutet på 1800-talet - de arbetade Sverige runt, men var skrivna i sin hemsocken.
 
Orsaken till att detta var viktigt var exakt densamma som i Danmark: det var hemmasocknen, den socken där man var skriven, som hade ansvar för fattigvård, som hade ansvar att ta hand om socknens invånare.
Denna skyldighet gällde även en emigrants barn; jag forskar just nu på en kvinna som emigrerade till Danmark, flera år senare födde ett barn där, sände barnet tillbaka till Sverige och det blev hennes gamla hemsockens skyldighet att ta hand om barnet (beslut i HD - Höjsteret - 1891)!
 
Ingela

88
Människor / Hur gamla är flickorna?
« skrivet: 2011-09-12, 16:23 »
Far Johansson Lundqvist, Fredrik f 1850  
Mor Petersdotter, Sofia f 1853
Barn, Gertrud Alfrida f 07 maj 1873, emigrerade 30 mar 1897  
Barn, Agnes Nikolina f 22 nov 1876, d 13 okt 1963  
Barn, Fredrik Wilhelm f 17 jan 1879, d 15 dec 1960  
Barn, Signe Kristina f 1880 innan 1900  
Barn, Dagmar Margareta f 1882 innan 1900
Barn, Hildur Charlotta f 11 sep 1884, d 12 sep 1963
Barn, Judit Sofia Gunilla f 30 jan 1888, d 17 dec 1978
Barn, Erik Paul f 1890 innan 1900
Barn, Ruth Linnéa Fredrika f 1893
 
Med innan 1900 menas att de inte finns i Sv. Bef. 1900, inte i Emigranten, inte i Sveriges Dödbok. Det betyder inte att de måste ha dött innan 1900, men det är väl inte otroligt.
 
Så, om det är något sorts minnesporträtt så är de unga flickorna förmodligen Signe Kristina (f 1880) och Dagmar Margareta (f 1882).
Å andra sidan levde ju Fredrik Wilhelm i många år efter porträttet på honom gjordes.
 
Ingela

89
Genline - tekniska frågor / Genline - tekniska frågor
« skrivet: 2011-09-11, 15:22 »
Har Du kollar datorns datum? Om datorn har fel datum får man just det här felsvaret (det kan ju vara något annat fel, men det är en enkel första koll).
 
Ingela

90
17 - Emigration / Hur veta om personen verkligen åkt iväg?
« skrivet: 2011-09-11, 15:16 »
Ju längre in man kommer på 1900-talet desto troligare är det att folk åkte fram och tillbaka. Jag håller just nu på med en kvinna som först emigrerar och sedan kommer tillbaka på visiter 1917, feb 1921, okt 1921 och 1924...jag kan inte ens hitta ett uppenbart skäl - som bröllop, begravning - för att hon kommer hit två gånger under 1921!
 
Men det är helt riktigt att man måste kolla att de verkligen åkte - en annan kvinna jag forskat på utskrevs ur församlingen 1916 men stoppades i Göteborg när en undersökning visade att hon hade TBC (inte tillåtet i USA) och därför åkte raka vägen in på sanatorium; tre år senare var hon frisk och 1919 kom hon verkligen iväg.
 
Vi har idag en tendens att göra de sena emigrantresorna lite märkvärdigare än de många gånger var förr. Från sent 1880-tal blev resorna inte alls avskräckande - rederierna försökte locka passagerare med att även tredje klass hade bekvämligheter. Under den här tiden är vi långt från Karl Oskar och Kristina, de flesta som reste var unga och ogifta och hade inte alls bestämt sig för att verkligen emigrera utan reste över för äventyret och för att tjäna lite pengar. Jämför med hur ungdomar idag ser det som mer eller mindre självskrivet att de skall tillbringa ett år eller så som au pair eller ströjobbare i USA, Australien eller något annat ställe - de gör det för äventyret och för att tjäna ihop lite pengar, som de idag gör av med på resor till andra ställen men som man förr hade med sig hem. Det är inte så stor skillnad!
 
CD:n Emigranten Populär 2006 håller med om att Anna Persson från Karlanda åkte till USA 1914 och 1921:
 
Efternamn:   PERSSON
Förnamn:     ANNA
Ålder:       20         Kön: K
Född: 1893/1894
Församling:  KARLANDA   Län: S
Titel/Anm:    
Utresehamn:  GÖTEBORG
Utvandrdag:  1914 02 09
Destination: NEW YORK
Medåkande:   NEJ
Källkod:     100:109:6404
 
Efternamn:   PERSSON
Förnamn:     ANNA
Ålder:       27            Kön: K
Född: 1893/1894
Församling:  KARLANDA    Län: S
Titel/Anm:   HUSARBETARE
Utresehamn:  GÖTEBORG
Utvandrdag:  1921 02 15
Destination: NEW YORK
Medåkande:   NEJ
Källkod:     106:443:8190
 
Det här registret är hamnpolisens uppgifter och listorna gjordes vid kaj - så står någon här så åkte vederbörande verkligen.
Kontaktar man landsarkivet i Göteborg och uppger källkoden, så får man reda på vilket fartyg Anna reste med. Email: landsarkivet.gla@riksarkivet.se
 
Läs mer om emigrantresorna:
http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Emigration.pdf
 
Ingela

91
No, I think they were being nice to him, and he could probably help out with many things - having been used to order farmhands around he could very well supervise activities around the school but in a more leisurely fashion, like the pensioner he was. But probably not teaching things.
 
Ingela

92
Från ca 1870-talet är det ingen ordning; från den tiden förekommer det på landet att patronymikon används som släktnamn, särskilt om man har okända fäder. I städerna - särskilt de större - är det i det närmaste obligatoriskt.
 
Å andra sidan fanns det gott om ställen - på landet - som höll fast vid patronymikon till efter första världskriget.
 
Det var inte alls ovanligt att det blev olika beslut inom en och samma familj. Min morfar (f 1876) beslöt sig t.ex. för att använda sin fars patronymikon - Nilsson - medan alla hans syskon (samtliga yngre) bildade patronymikon efter gammal sed: Jeppsson, Jeppsdotter.
Därpå höll de yngre syskonen principfast på patronymikon och övergav det inte förrän de blev tvungna 1963 (den första namnlagen gjorde familjenamn obligatoriska).
 
De första att använda patronymikon som familjenamn var naturligtvis prästerna; de gjorde det från 1600-talet. Men de latiniserade eller gjorde dem grekiska: -ius eller -ander som slutled istället för -son. Att behålla den svenska versionen förekom under 1700-talet, det fanns både präster och adlade män som behöll sina -son-namn som familjenamn.
 
Ingela

93
Archive - Swedish names / Olof Evald Olson Linné
« skrivet: 2011-09-11, 01:05 »
Linné was a rather popular family name right before the turn of the last century; I think it was particularly popular among craftsmen like shoemakers, tailors etc. There are lots of Linné people totally unconnected with Linnaeus (or as we call him, Carl von Linné); the end of the 1800's was a time for assuming well-known family names (since it wasn't put a stop to until 1901) and giving your children very grand first names.
Most craftsmen assumed a family name on becoming journeymen (unless they already had a family name they preferred - a family name they didn't always use as apprentices).
 
You can't really say that someone drops his patronymic; the patronymic was there for life - the person who uses it or not is the one making the registrations, i.e. the vicar or the clerk in the parish office.
 
If you want to know more about Swedish naming customs:
http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Names.pdf
 
An apprentice (lärling) had a contract for a number of years with his master. The apprentice paid the master and worked for food and lodging and the chance to learn a trade. An apprentice was thus not free to come and go, but must stay put and was noted in the household examination roll. The person who came and went was the journeyman (gesäll). He was supposed to go walkies and work for shorter or longer periods of time for different masters, and learn from them - he was however paid since he did work that could be charged for. A journeyman might hold a arbetsbetyg (work certificate) that enabled him to work in another parish without being registered there (compare e.g. with the Dalarna people who went seasonally to Stockholm for work; they were never registered in Stockholm). Of course, if a journeyman settled somewhere, i.e. accepted a permanent position with a master, he'd have to register in that parish.
 
Ingela

94
As a reaction against what was perceived as mass-produced junk the Arts & Crafts movement started in England in the 1860's. It was mostly a design movement in England, but in Sweden it was transformed into a practical scheme for teaching young people the crafts their ancestors had always known and practiced - wood, metal and textile handicrafts, or in an old Norse word, popularized for this purpose - slöjd (going back to slug, meaning sly and clever - clever with your hands).
 
And to be able to teach someone you have to have teachers, and those teachers have to be trained. Thus the colleges for slöjd-teachers. In the beginning (1870's) there were one-year courses for the purpose of turning out teachers specialized in handicrafts, but by the late 1880's it was thought that it would be better if the regular schoolmasters held the handicrafts classes too. The one-year courses became 4-to-6 week courses for already trained teachers.
The most famous college training teachers in handicrafts was without a doubt Nääs (outside Göteborg); in its heyday teachers from more than 40 countries trained there. Besides pure handicraft techniques general pedagogic ideas were taught; there was an emphasis on singing, dancing, sports etc. - training teachers to go beyond academic subjects and train the whole student, body and soul, to become a model citizen.
The slöjd-colleges (there were actually two) at Klastorp were also well regarded.
 
Space wasn't a problem: just Klastorp manor had three stories and six wings - and the estate had numerous other buildings for all kinds of purposes. An estate like Klastorp - or Nääs for that matter - wasn't just a big farm, it was a community that produced nearly everything it needed, and also sold much of what was produced. Production wasn't primarily farm produce, it was things like bricks, metal products etc. - industrial production. A school with a dozen teachers or so wouldn't really have been noticed, tucked away on a corner of the estate.
 
Ingela

95
Äldre ord A - K / Fnuggagräs?
« skrivet: 2011-09-05, 21:10 »
En bra metod brukar vara att slå i  SAOB:
 
FNUGG fnug⁴, n.; best. -et; pl. == - (fnugg 1678 osv. fnjugg (fniu-) 1739- 1845. fnogg 1837)  
[sv. dial. fnugg, kort gräs, kort hår, fjun; jfr sv. dial. fnagg, kort hår, kort gräs; av ovisst ursprung; jfr FNÅK. Formen fnjugg har möjl. fått j från FJUGG l. FJUN]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)  
[FNUGG 1]
1) fjun, ludd, flock; förr äv. om (kringflygande) stoft o. damm. SYLVIUS EOlai 45 (1678). FÖrsta fniugget på hakan. MÖLLER 1: 694 (1745). Då .. (röksvampen) brister i centro, kommer hastigt fram et brandgult fnjugg. AJRETZIUS i VetAH 1769, s. 254. PhyssH 1: 43 (1776). CFDAHLGREN 2: 244 (1837).  
[FNUGG 2]
2) om kort gräs som är svårt att bärga. SPEGEL 113 (1712). DALIN (1851).  
[FNUGG 2.slutet]
särsk.: (?) gräset Nardus stricta Lin., stagg. SAMZELIUS Blomst. 18 (1760). DYBECK Runa 1845, s. 51.
 
Så i största allmänhet kort gräs som är svårt att bärga, men kan även specifikt betyda stagg.
 
Ingela

96
Äldre ord A - K / Bolek
« skrivet: 2011-09-05, 20:53 »
I anslutning till Björns kommentar kan jag bara tillägga att SAOB har just detta som exempel på uppslagsordet rök (2):
Nybyggen, Torp och alle andre Lägenheeter, hwilka egen Röök och Maatlag hafwa. IHäradsfougd. 1688, s. B 3 a.
 
Alltså, härads-rätt (avgift) tas ut per hushåll - rök och matlag - och inte per egendom. Så man menade kanske på Jönses gård att det visst var två hus, men man hade gemensamt hushåll - medan länsmannen då ansåg att de hade skilda hushåll...
 
Ingela

97
Utanvidsfolk is in the north what was called backstugusittare in the south - cottagers. They had a small cottage but except for enough room for a kitchen garden where they grew potatoes, cabbage etc. and kept a pig, some hens and perhaps a goat or two there was no land to cultivate. People who lived there were wholly dependent on doing seasonal and odd jobs for farmers (they were in effect the labour pool; farm-hands were hired for a whole year but you had to have extras for the harvest etc.)
Some, notably craftsmen, couldn't really manage a croft because the croft had fields to cultivate; if they had one it had to be run by the wife and the kids - not always a possibility.
 
Today people tend to think of backstugor as the poorest sort of dwellings, not fit to keep the weather out, but most of them didn't differ very much from crofts. Not that crofts were palaces of course.
 
Ingela

98
General questions / Name Law of 18??
« skrivet: 2011-09-05, 20:19 »
One of the main reasons I wrote the article referred to is that using patronymics was not done away with in 1901. People believe this because it had become socially desirable during the last decades of the 19th century to use a family name so many had started using family names - and most people seem unable to distinguish between a law telling you how to acquire a family name and a law saying that you must acquire a family name.
 
However, the general trend in Swedish society was to assume a family name. In 1917 a law was enacted to regulate childrens' surnames, and in 1921 women were forced to take the husband's name on marriage (rescinded in 1963).
 
But it was only in 1963 that you were forced to take a family name - before that you could if you wanted keep to your patronymic. In some parts of Sweden many did so (notably Dalarna, Skåne, Hälsingland but also elsewhere). My mother's family certainly did so (inverted snobbery).
 
It is quite possible to run a modern country without family names; in Iceland they're forbidden (patronymics must be used) unless you can prove it was used in your family before a certain date.
 
The advice given by SweGGate isn't quite accurate either: patronymics made into family names were regularly used from at least the 1860's in the cities while patronmics were regularly used right up to WW I and sometimes as late as the early 1920's in the country. Added to which you have the resistance movement who didn't want family names.
Patronymics transformed into family names are in fact known as early as the 18th century; some were even ennobled with what was originally a patronymic (von Axelson, af Robson e.g.).
There were even different surname forms used in one and the same family at the same time: my grandfather was from the first time he is noted with a surname using his father's patronymic (his father was Jeppa Nilsson, he was Nilsson) as a family name while all of the nine siblings who reached adulthood without exception used a proper patronymic (Jeppson). This is not a unique situation, many people ask me about it!
Conclusion: you cannot say that at a certain date we all used one or the other name form, they were used concurrently up to 1963.
 
Ingela
PS. When I was new to genealogy I was amazed at genealogists' generally mindless acceptance of 1901 as a date for a sea-change about names; as a law student I had many years earlier learned of the far more important dates 1917, 1921 and of course 1963.

99
Ackerman / Ackerman
« skrivet: 2011-09-04, 16:58 »
Amerikanska släktforskare menar att släkten Ackerman kommer från Belgien eller Nederländerna; namnet Ackerman finns fortfarande i varje fall i Belgien, och i Frankrike.
Namnet finns kvar också i Sverige; idag bär 18 personer (varav två under 16 år) namnet Ackerman.
Ackerman är upptaget som ett smednamn i Sverige.
 
Även om det förr (innan 1901) fanns mycket få bestämmelser om släktnamn, fanns det gott om outtalade regler. Smeder hade t.ex. alltid efternamn, liksom de flesta andra hantverkare. Präster var en annan grupp som antog släktnamn. Men gemensamt för alla som använde släktnamn (inklusive adliga) var att om de inte längre kunde anses tillhöra den grupp som berättigade dem till ett släktnamn, så användes det inte. I t.ex. en prästfamilj var det kanske inte alla sönerna som följde far i fotspåren, någon kanske föll tillbaka och blev bonde - och i sådana fall var det vanligast att man inte använde det släktnamn far och bröder - alla präster - hade. Istället använde man helst, precis som alla andra bönder, patronymikon (fadersnamn). Om sedan den här bondens son - eller t.o.m. sonson - lyckades skaffa en prästutbildning, så dammades det gamla släktnamnet av och användes återigen.
Att återgå till att använda patronymikon är inte att byta bort släktnamnet - långt in på 1700-talet var det mest korrekta sättet att benämna någon förnamn - patronymikon - släktnamn, t.ex. min anfader Erik Nilsson Stake (f 1720). Han omtalas i olika sammanhang som Erik Stake, Erik Nilsson och Erik Nilsson Stake. Alla hade alltså patronymikon, men alla använde det inte.
 
Sonen till en Peter kunde mycket väl bli känd som Persson, liksom sonen till Johannes blev Johansson/Johnsson/Jonsson (Olof->Olsson, Erik->Ersson etc.).
 
Läs gärna mer om namn i Sverige:
http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Namn.pdf
 
Ingela
 
Flyttat från Småland > Allmänt
Moderator Småland

100
Äldre ord A - K / Bolek
« skrivet: 2011-09-04, 16:08 »
Enligt  SAOB:
 
- BOLEK, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. ( boligh Växiö domk. akt. 1664, nr 15)  
[fsv. boleker, af bo (se BO, sbst.¹) o. suffixet -leker, -lek; motsv. d. bolig]
(?) bostad, bostadslägenhet. Åke i Höghult .. tager sina penningar igen af fadren att köpa booleek före. Växiö domk. prot. 1646, s. 393. Min .. tillkommande mågh skall: .. Få mz wår dotter .. sin hemwist och Booleek medh oss hans swärföräldrar uthj Bökewara. Växiö domk. akt. 1680, nr 219. Sjunnerup består af 2:ne Bolekar, N:o 1 och 2. Ågerups arkiv 1719. De sjuka .. voro af särskildta bolekar, och bodde i särskildta hus. GT 1788, nr 24, s. 2. med bet.: bo o. bohag. Bolek .. Haab und Gut. MÖLLER (1790). HEINRICH (1814).
 
- HÄRADS-RÄTT, r. l. m.  
[y. fsv. häradsrätter, i bet. 1]
[HÄRADS-RÄTT.ssg 1]
1) (förr) kam. häradshövdingeränta. Jtem olaff olson hæredtzretthen j forlæningh j Sexmæky hæredit. G1R 2: 109 (1525). Därs. 24: 210 (1554). Lagmans och Häradshöfdings Räntan, som i Sverige kallas Härads-Rätt, i Skåne Matlags-Skatten, och i Finland Dommare Penningarne. BOTIN Hem. 2: 147 1756; möjl. efter handl. fr. 1734). FORSSELL Hist. 1: 106 (1869).  
[HÄRADS-RÄTT.ssg 2]
2) allmän underrätt på landet vilken är sammansatt av en häradshövding ss. ordförande samt tolv bisittare (nämndemän) o. som dömer i första instans; jfr TINGS-RÄTT. Häredz- och Hoffrättens domb ähr, att (etc.). RP 16: 292 (1655). ABRAHAMSSON 200 (1726). Förste domstol å landet är Häradsrätt: Ther dömer Häradshöfding, med tolf bönder, som i Häradet bo. RB 1: 1 (Lag 1734). För hvarje tingslag skall en häradsrätt finnas. 2NF 12: 132 (1909). KALLENBERG CivPr. 1: 163 (1917).
 
I det här fallet torde härads-rätt åsyfta den första meningen, alltså avgift (skatt) som skulle erläggas av alla i häradet, som lön till domaren i häradsrätten (domstolen). Avgiften skulle tydligen - menade i alla fall länsmannen - tas ut per bostad, och inte per egendom.
 
Ingela

101
Konfirmation / Konfirmation
« skrivet: 2011-08-30, 16:51 »
Ja, det var ju en händelse som såg ut som en tanke. Helt klart har andra idéer spridits i socknen!

102
Konfirmation / Konfirmation
« skrivet: 2011-08-30, 02:52 »
Eftersom det är 1862 - kan de tillhöra familjer, eller t.om. själva ha uttryckt idéer om att de vill vara baptister eller något annat?? De kanske inte blev det i slutändan, men bara att uttrycka gillande och tankar och funderingar kan ju ha fått en präst att mena att det var olämpligt för dem att fortsätta konfirmationsundervisningen.
Han kan ju senare ha förhört och godkänt dem enskilt; huvudsaken var kanske att de inte fick chansen att påverka sina kamrater. Att konfirmationen var något annat än det vanliga husförhöret var ju inte fastslaget ännu (skedde först 1917), så prästen hade ju möjlighet att ta förhöret mera privat.
 
En annan möjlighet är naturligtvis olämpligt beteende, men det borde ha stått...och med tanke på året så skulle jag satsa en liten slant på flört med andra trossamfund..
 
Ingela

103
01) Allmänt / Dymlinga
« skrivet: 2011-08-27, 06:38 »
This is what Wikipedia has to say:
 
Drift pin:
In metalworking, a drift pin, drift pin punch, or simply drift, is the name for a tool used for enlarging holes, or aligning holes prior to bolting or riveting metal parts together.
A drift pin is used as an aid in aligning bolt or rivet holes prior to inserting a fastener.
 
Dowel:
A dowel is a solid cylindrical rod, usually made of wood, plastic or metal. In its original manufactured form, dowel is called dowel rod.
 
No mention that either of these terms is specific to any particular sort of English.
 
Ingela

104
Äldre ord A - K / Hedersdag.
« skrivet: 2011-08-27, 06:24 »
Det här är vad  SAOB har att säga:
 
- (1, 3, 5) HEDERS-DAG. dag som är ärofull för ngn; dag som medför stor ära l. heder för ngn; bemärkelsedag på vilken ngn (bör) hedras l. hyllas l. firas. SAHLSTEDT (1773). Tanken på att göra en viss dag på året till en gemensam nationell hedersdag för mödrarna. 2NF 37: 606 (1925; i fråga om mors dag). särsk. (numera bl. bygdemålsfärgat): bröllopsdag; bröllop. SthmSkotteb. 1522, s. 248. G1R 16: 765 (1544). Nils Krwmme hultt sitt bröllop och hedhers dag med erlig och welbijrdig jungffrw Margrett Tomassz dotther. BtFinlH 3: 430 (1559). FolklEtnSt. 2: 13 (1917).
 
Så bröllopsdagen var en hedersdag - den vanligaste - men det kunde alltså finnas andra.
 
Ingela

105
Archive - Swedish names / Olof Evald Olson Linné
« skrivet: 2011-08-27, 06:15 »
From the emigrant register Emigranten Populär 2006, based on the records made by the harbour police (far from complete):
Surname:     LINNÉ
First names: ELIN
Age:  22     Sex: F
Born:        1883/1884
Parish: MALMÖ County: M [Malmöhus]
Title/Note:    
Port of departure: MALMÖ
Day of departure:  12 Feb 1906
Destination:       CHICAGO
Co-travellers:     YES
Source code:       1906:105:50358
 
Same source code (i.e. travelling on the same ticket):
Surname:     LINNÉ
First names: MARGARETHA A E
Age:  4      Sex: F
Born:        1901/1902
 
Surname:     LINNÉ
First names: EVALD LOUIS E
Age:  2      Sex: M
Born:        1903/1904
 
Surname:     LINNÉ
First names: ELVIN HAL G
Age:  1      Sex: M
Born:        1904/1905
 
No trace of the father; it wasn't unusual for the father to travel ahead.
 
Ingela

106
03) Allmänt om soldatnamn / Ärvda soldat- och hantverksnamn.
« skrivet: 2011-08-23, 14:33 »
Jag finner 43 soldater med namnet Wolf/Wolff samt 15 med namnet Wulff, i soldatregistret som är långtifrån komplett.
 
Soldatnamn kom till i huvudsak på två sätt: antingen var det en variant av rotenamnet (t.ex. roten Flodhult kunde ge soldatnamnet Flod) eller så ansåg någon på regimentet att det lät bra, kanske för att det ansågs passa soldaten (typ Modig, Käck) eller för att det var fräckt, krigiskt etc. (t.ex. Spets, Flinta, Örn) eller att det var kul att höra stora starka karlar lystra till blomnamn (Ros, Lilja etc.). Bästa namnet jag sett är Julbock.
 
Du kan själv se var och när namnet Wolf/Wolff/Wulff förekommer, i Centrala soldatregistret: http://soldat.dis.se
Din fff är registrerad, men med ett absolut minimum av uppgifter (skicka gärna in mer).
 
Ingela

107
01) Allmänt om efternamn / Namnteckning
« skrivet: 2011-08-23, 00:03 »
Att alla i Sverige kunde läsa redan mycket tidigt på 1700-talet vet vi ju, men faktum var att även innan folkskolans införande 1842 så lärde sig närmare hälften av befolkningen att läsa - ju längre in på 1800-talet vi kommer desto fler naturligtvis. Men redan i mitten av 1700-talet började t.ex. en del framsynta godsägare i Skåne uppföra riktiga skolhus med skolmästare för socknens barn. Och där det fanns skolhus med skolmästare så var det vanligen inte bara kristendom och läsning som stod på schemat utan även matte och att lära sig skriva.
 
Däremot var det inte ovanligt att även skrivkunniga använde sig av bomärken när de skulle skriva på avtal etc.; få signerade på den tiden så mycket som vi är vana vid idag och de utvecklade därmed inte en unik signatur (det är ju skillnad på att skriva sitt namn - även i skrivstil - och att signera något) och därmed ansågs bomärket vara mer av en signatur, alltså unikt. Jämför med hur det är än idag i t.ex. Kina där man använder sin personliga chop (stämpel) snarare än att skriva under med signatur.
 
Ingela

108
Dödfödda barn - fullgångna - skall finnas i föddeboken. På 1940-talet hade många lasarett fortfarande egna föddeböcker (de fungerade som egna församlingar).
 
Det är riktigt att dödfödda barn på 1900-talet oftast begravdes med någon annan, och anteckningarna om detta var minst sagt bristfälliga.
Dödfödda barn skulle egentligen inte få begravas alls på kyrkogård, eftersom de inte var döpta. Liksom självspillingar skulle de begravas utanför kyrkogårdsmuren. Efterhand kunde snälla präster tänka sig att begrava dem på den illa sedda norrsidan av kyrkan, men utan varje form av minnesmärke.
 
Ingela

109
Begravningssed / Begravningssed
« skrivet: 2011-08-20, 19:05 »
Visst skiftar det inte bara från tid till annan utan även från trakt till trakt - samt inte minst mellan sociala miljöer. Det är dock så att tiden är mer betydelsefull än rummet. Detaljer kan skilja men efterhand sprider ett allmänt mönster sig.
 
Gesunkenes Kulturgut är ju en teori som idag behandlas med stor försiktighet, då den så ofta inte visar sig stämma. Kulturella yttringar kan uppkomma alldeles utan påverkan från den sociala eliten, och även sprida sig, t.ex. bland bönder, utan inblandning av adel, präster eller borgare. Och inte minst, vissa kulturella yttringar går andra vägen, dvs. nerifrån och upp.
 
Såväl prestaver som utfärdsbön (utfärdspredikan) levde kvar mycket länge också på västkusten. Kanske också i andra typiska reliktområden.
 
Ingela

110
Begravningssed / Begravningssed
« skrivet: 2011-08-19, 16:09 »
Ursprungligen var begravningen alltid vid graven. När det gällde framstående personer var det därmed i kyrkan eftersom de begravdes där. Kyrkan kunde användas även i andra fall, t.ex. om vädret var alltför ruskigt. När sedan kyrkorna byggdes om under andra halvan av 1800-talet så att de blev uppvärmda började kyrkorna användas alltmer.
 
Förr dog man hemma, och stod lik där. Därefter fördes liket i procession - begravningståg - från hemmet till begravningsplatsen, senare alltså till kyrkan. Eftersom den ursprungliga processionen gick till dit begravningen skulle ske, fortsatte man med det när begravningen flyttade in i kyrkan (det var ju f.ö. inte nytt, man hade gjort så med dem som begravdes i kyrkan). När sedan folk mer och mer dog på sjukhus eller andra institutioner blev processionen irrelevant eller förvirrande - varifrån skulle den utgå, vi har ju inte som i t.ex. USA tradition på att begravningsbyråerna tillhandahåller lokaler där den döde kan beskådas och varifrån processioner kan utgå. Många gånger, särskilt i de större städerna, äger begravningen också rum i de särskilda gravkapell som finns på begravningsplatserna. Här är det löpande-band-princip, och processioner ut och in skulle ta för lång tid. Dessutom vill vi idag inte bli påminda om döden och ett begravningståg gör ju onekligen det.
När man då inte har ett begravningståg blir en procession in i kyrkan med kistan lite märklig, och i slutändan blev det alltså vanligast idag med en kista som redan står där begravningen skall hållas.
Begravningståg blev mindre vanliga på 1960-talet och upphörde mer eller mindre helt - i alla fall i större städer - på 1970-talet.
 
Även Birgitta Skarin-Frykman, professor em. (etnologi) Göteborgs universitet, har skrivit en del om döden och begravningsseder.
 
Ingela

111
In English usage in the 17th, 18th and 19th centuries Mr. and Mrs. were used for a much wider range of people than Herr and Fru in Sweden. In England anyone, save labourers, workers and servants (and the titled nobility of course), would be called Mr. and Mrs.; a farmer, a shop-keeper but also the grand-children of a duke. However, there would be a difference if you wrote to them: a gentleman (what we'd call ståndsperson) would be addressed as Mr. John Doe, Esq. or if it was a grandson of, e.g., a baron it would be The Hon. Mr. John Doe while the shop-keeper would be plain Mr. Dash.
 
Before about the last quarter of the 18th century, Mrs. wasn't contracted but would instead be pronounced as it was spelled, Mistress. At this time, there was no Miss; an unmarried girl would be Mistress Jane while her mother was Mistress Doe. In Scotland this usage was continued well into the 19th, and I think some places into the 20th, century.
 
As for servants female heads of department (the house-keeper, the cook) would rate a Mrs. (and surname) by both their employers, colleagues and subordinates, while male heads of departments (the butler, the cook, the gardener, the head groom, the head coachman) would be called by their surname by their employers but Mr. (and surname) by their colleagues and subordinates. Personal servants - a lady's personal maid (dresser), a gentleman's valet, the children's nanny - would be called by their surname by their employers but Miss (the dresser), Mr. (the valet) or Mrs. (the nanny)(and surname) by their colleagues and subordinates (their colleagues included all heads of department).
Genteel employees - i.e. employees with a social background similar to the employer's - like governess, companion, chaplain, personal secretary, tutor would always be called Mr., Mrs. or Miss, as the case actually was (while a house-keeper very seldom had married a companion might well have).
Subordinate servants, like housemaids, footmen, gardeners, grooms etc. would be called by their first name.
 
Soldiers (privates) would be called by just their surname.
 
Ingela
PS. Cornet - modern Swedish spelling kornett - was the lowest officer rank in the cavalry, until 1835 when it was changed to fänrik. The exact English translation for the exact same rank is cornet (in England the title was abolished in 1871, replaced by second lieutenant).

112
Archive - General questions / Probate Question
« skrivet: 2011-08-16, 05:54 »
The term is barnagods, about which SAOB (Swedish Academy Historic Dictionary) has this to say:
- BARNA-GODS ~². ( barne- G. 1:s reg. (1525), NEHRMAN Jur. civ. Reg. (1746) m. fl.)  
[fsv. barnagoþs, motsv. d. børnegods]
(numera mindre br.) jur. minderårig(a)s medel; jfr -ARF 2. G. 1:s reg. 2: 258 (1525). Så länge Hustrun lefwer och Enkia sitter, då stånde hon barnagodset före. RARP 4: 246 (1649). Förmyndaren är saklös när han vårdar barnagodset, som sitt eget. SCHREVELIUS 3: 363 (1849, 1858) jfr A
 
Child property, first registered in 1525, later in 1746. Old Norse barnagoþs corresponds to Danish børnegods (nowadays less used) legal, the property of a minor (first reg. 1525). [Examples] As long as the Wife lives and as Widow sits, then she stands before the barnagods (1649) [i.e. the widow's claim has priority]. A guardian acts with impunity when he cares for the barnagods as he would for his own property (1849, 1858)
 
Guardianships of women and their property did last until the woman married since an unmarried woman wasn't legally competent until 1858/1863 (when unmarried women attained majority at 25). Married women weren't legally competent until 1921. (But widows have always been legally competent.) There were however cases of women going to court to be declared legally competent, on the grounds that the guardian was wasting their property; not too many such demands for dispensation were approved in the 18th century but it became far more common in the early 19th century (a precursor to the 1858/1863 laws).
 
Also worth noting is that illegitimate children did NOT automatically inherit their parents until very late (19th century for the mother, and then only if she had caused a special note to be entered in the church records, 20th century for the father). Children born to betrothed parents counted as born in wedlock.
So if someone died intestate the person who inherits must be born legitimate. But not necessarily a child of the deceased - it can just as well be a niece/nephew!
If there is a will - not common neither then nor now in Sweden - it should be enclosed in the bouppteckning, and should also be mentioned in the bouppteckning.
 
Ingela

113
35 Äktenskap / Krigsvigsel
« skrivet: 2011-08-11, 00:24 »
Javisst. I  NF (uggleupplagan) talas om det:
...Lysning måste ske vid högmässogudstjänsten tre söndagar å rad, utom i vissa fall (då uppbrott sker emot fienden eller mannen för annat rikets ärende utskickad varder eller då endera ligger på sotesäng), då lysning en söndag eller annan helgdag räcker till....
...I händelse af blott en dags lysning, skall väntas med giftermålet två dagar....
samt
...Endast vid äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet behöfs ej lysning, utan anslås i stället å beskickningen eller konsulatet kungörelse om det tillärnade äktenskapet. Dispens från lysning förekommer däremot icke....
 
Dispens från lysningskravet förekom bl.a. i England där en special license, utfärdad av en biskop (på delegation av ärkebiskopen av Canterbury), gav paret rätt att omedelbart vigas (måhända är det så fortfarande).
 
Ingela

114
Bågna är rikssvenska. Blottna har jag dock aldrig hört.
 
Från Göteborg (där vi ju har många dialektala ord; i en bok översatt av någon som helt klart var göteborgare läste jag följande (och undrade hur många av läsarna utanför Göteborg som förstod): de tog av i nästa mot och körde in på tappen samt sonen bar en tröja med texten 'bamba suger')
 
Ingela

115
Övrigt om förnamn / Förnamn och smeknamn
« skrivet: 2011-08-07, 04:59 »
Det hela berodde på om prästen brydde sig om att kolla upp vad folk verkligen var döpta till, och om de i sådana fall brydde sig om det.
 
Jag har t.ex. en anmoder som är döpt till Lotta. Men vid ett par senare tillfällen så kallas hon plötsligen Charlotta - att det är samma person är ställt utom allt tvivel. Den präst som skrev in just dessa ppgifer ansåg alltså att Lotta egentligen hette Charlotta och brydde sig inte om att kontrollera uppgiften eller, som sagt, struntade i uppgifterna eftersom han ansåg att Lotta inte var ett riktigt namn.
Å andra sidan fanns det präster som helt klart tyckte att torparflickor inte skulle ståta med fina herrskapsnamn som Katarina utan låta nöja sig med Karin (i Skåne Karna) eller t.o.m. Kajsa.
Det finns ingen allmän trend att man kallades vid ursprunglig namnform vid högtidligare tillfällen; det berodde mera på vad prästen ansåg att namnet var. Jag har en anmoder som var döpt Maria, och kallades så i de första 10-12 husförhörslängder hon förekommer i - sedan kommer en ny präst (handstilen ändras) och hon är plötsligt Maja, inklusive i dödboken.
 
Naturligtvis accepterar man som släktforskare inte rakt av att någon kallas för annat än sitt dopnamn, men man skall samtidigt inte göra alltför stora åthävor när namnet ändras till antingen en smekform eller, tvärtom, ursprungsnamnet. Katarina Eriksdotter är Karin Ersdotter liksom Jan Olsson är Johan Olofsson - naturligtvis förutsatt att alla andra uppgifter, som t.ex. födelsedatum, ursprungsort, stämmer.
 
Läs mer om svenskt namnskick: http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Namn.pdf
 
Ingela

116
03) Efternamn på kvinnor / Kvinna som tog nytt efternamn
« skrivet: 2011-07-31, 17:09 »
Nja. Vanligen var det väl så att nästa gång prästen hade anledning att göra en notering om den som bytt namn så skrev han det gamla namnet och så något i stil med nu Berggren, eller Alma Lovisa (Karlsson) Berggren. Men det var inte obligatoriskt och så gällde det en ung flicka - hon hade troligen inte skrivit på några viktiga papper än, och inte var hon aktuell för militärtjänst heller, dvs. det var inte så viktigt att hon bytt namn.
 
Ingela

117
Bildgåtan - Övrigt / Tips på vem personen är på bilden
« skrivet: 2011-07-28, 14:54 »
1864 - 1917 gjordes inge faderskapsutredningar, eller - inga som initierades av myndigheterna.
 
Innan 1864 var det brottsligt att ha sexuellt umgänge utanför äktenskapet, och att vara gravid var ju det ultimata beviset (förutom om man togs på bar gärning då...men det var väl inte så vanligt...). Kvinnan stämdes inför tinget, och medbrottslingen skulle anges; han gick dock ofta fri pga. att han kunde svära sig fri (två fingrar på Bibeln, troskyldig blick och uttalande vad som i våra dagar blivit så berömt jag har aldrig haft sex med den där kvinnan).
 
Efter 1917 tillsattes kommunala barnavårdsnämnder, och en barnavårdsmans första plikt var att utreda om han kunde finna fram en fader.
 
Men för tiden 1864 - 1917 är det ofta svårt att finna fram en far. I stort sett enbart om kvinnan stämde mannen inför tinget för att få underhåll för barnet.
 
Ingela

118
Död- och begravningsböcker / Död eller begraven?
« skrivet: 2011-07-27, 11:28 »
Om inte mycket särskilda omständigheter rådde, så var begravningen inom en vecka - i princip söndagen efter dödsfallet (om det nu inte inträffat på lördagen).
Så var begravningen 09 maj, så torde dödsfallet ha ägt rum 01-07 maj.
 
Ingela

119
10 Folkliv / Skulder vid sin död
« skrivet: 2011-07-25, 03:30 »
Utmätning etc. var fullt möjlig, men undveks. Kunde man inte betala så fanns det heller inget i vederbörandes hem eller företag som kunde användas som betalning, inte när det rörde sig om mindre lån mellan bönder eller småhantverkare. Istället fick man förlänga lånet.
 
Idag är det få som har hört talas om omsättning av växlar, men det var förr ett populärt sätt att hålla liv i ett lån, i princip i evighet. För studenter förr (fram till 1970-talet) var det ett sätt att leva. Man kan säga att det var skuldebrev som såldes; factoring är väl kanske det närmaste vi kommer idag.
 
Det var detta som kunde göra sådana härvor som förläggarnas nästan olösliga - alla var skyldiga alla. Jag hörde nå'n historia - det kan ha varit just en historia, men den illustrerar problemet - om hur en man satte sig ner och verkligen försökte reda upp det trassel han själv var inblandad i, och i slutändan visade det sig att han var skyldig en hel del pengar - till sig själv.
 
Ingela

120
24 Rekord / Yngsta bruden
« skrivet: 2011-07-25, 03:04 »
Ja, innan 1734 fanns det ju ingen äktenskapsålder - naturligtvis inte, eftersom det egentligen inte var två människor som gifte sig utan två släkter som ingick avtal om att knoppa av ett nytt familjeföretag.
 
Att giftermålsåldern sattes till 15 (för flickor, 21 för pojkar utom de där besvärliga lappdrängarna) i 1734 års lag hör naturligtvis ihop med vad som ansågs vuxet. Kyrkan hade kommit fram till att 15 år var en vuxen ålder, då man kunde förstå och därmed vara med vid nattvarden. När nu ansvaret för äktenskapsavtalet flyttades från giftomannen/släkten till dem som verkligen skulle vigas, krävdes det naturligtvis att parterna var så vuxna att de kunde ingå ett giltigt avtal. En 11-12 årig brud kunde annars lätt senare ställa sig upp och förklara att hon inte förstått innebörden av avtalet, och så vore det giftermålet ogiltigt.
 
Förstå att bondeståndet var rasande över den här bestämmelsen i 1734 års lag! Varpå vi fick vår svenska kompromiss (=äta sin kaka och ha kvar den) om att bara giftermål i kyrkan var giltiga, men trolovning hade likadana rättsliga följder... Det skule vara intressant att se statistik över hur lång trolovning de yngsta brudarna hade bakom sig åren närmast efter 1734...
 
12 års-åldern verkar ha varit en populär giftermålsålder på medeltiden; det hör väl ihop med puberteten och förmodligen också att det förr var en vanlig ålder för katolsk konfirmation.
 
Ingela

121
00 - Journaler / Journaler från sanatorier
« skrivet: 2011-07-25, 02:17 »
Ja, TBC är smittsamt. Men av alla som smittas är det bara hos ca 10% som sjukdomen verkligen bryter ut. Förutom smitta krävs dålig allmänhälsa, t.ex. undernärd och utarbetad, och ohygieniska miljöer.
De sanatorier som grundades i slutet av 1800-talet i Sverige (det första i Mörsil 1891) kunde inte bota TBC utan byggde istället upp patienternas allmänna hälsa så att TBC:n kunde tas om hand av kroppens eget immunförsvar - näringsrik mat i stora lass, oerhört sträng hygien, vila och utomhusvistelse minst 5-6 timmar/dag gav förvånansvärt goda resultat.
 
Intyget kan förefalla mysko, men beror helt enkelt på att läkarvetenskapen 1901 visst kände till att TBC var smittsamt (dr Koch hade år 1882 upptäckt tuberkelbacillen men de första åren var det tyvärr inga andra än de italienska läkarna som trodde på honom, så ingrodd var föreställnngen att man ärvde TBC), men i lag fanns ingen bestämmelse om att TBC var en av de anmälninspliktiga sjukdomarna. Vi kan idag jämföra med t.ex. influensa som ju är smittsamt och kan vara dödligt, särskilt för barn och äldre, men det finns inga särskilda bestämmelser om anmälan eller om hur det skall förfaras om någon dör av influensa. Inte förrän 1904 kom en sådan lag (13 maj 1904) om TBC; Lag ang. vissa åtgärder mot utbredning af lungsot av 04 sep 1914 stramade ytterligare upp åtgärderna. Men, det var fortfarande bara fråga om människor som inte vistades på sanatorier - de som var på sanatorier ansåg man sig ha kontroll på, och de var ingen fara för allmänheten. Så även om intyget skrivits 10, 15 år senare så hade inga särskilda åtgärder vidtagits. Åtgärderna - sanering av hemmiljö, kontroll av närstående etc. - hade vidtagits redan när patienten åkte in på sanatoriet.
 
Från slutet av 1920-talet började man i Sverige få bukt med TBC:n; 1927 blev Calmette-vaccinationen obligatorisk och den följdes upp med Mantoux-prov och skärmbildsundersökningar. Samtidigt blev pastöriserad mjölk vanlig - de flesta sjukdomar sprider sig inte över artgränser, men bovin TBC smittar människor - och den allmänna levnadsstandarden höjdes (trots depressionen på 1930-talet). På 1940-talet kom så effektiva mediciner mot TBC. På 1970-talet förklarades TBC:n utrotad i Sverige och vaccination av spädbarn upphörde; numera är det inne att konsumera opastöriserade produkter. Idag har vi så det största antalet människor någonsin som är TBC-smittade, nu med multiresistenta bakterier. Nej, inte i Sverige. Än.
 
Ingela

122
Dagens ros / Äldre inlägg (arkiv) till 06 juni, 2012
« skrivet: 2011-07-23, 18:27 »
Tack, tack! Nu börjar jag ju bli generad! Men jättekul!!
Har ni förresten sett min nya (nåja) uppsats om mat? http://www.martenius.se/genealogy/Mat.pdf
 
Ingela

123
10 Folkliv / Skulder vid sin död
« skrivet: 2011-07-22, 17:13 »
Informella lån var mycket vanliga förr. Det var ont om banker, och de betraktades oftast med stor misstro. Även när det gällde rena affärstransaktioner, som att finansiera hela den stora förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden (har ingenting med böcker att göra utan betydde att förläggarna försåg hemväverskor med garn - de förlade arbetet), så litade man till lån man och man emellan. Just förläggarverksamheten är ganska noggrant kartlagd, och det kunde vara fråga om så'na härvor med lån, motfodringar, utestående beställningar etc. att om någon dog eller gick i konkurs var det alldeles omöjligt att reda ut!
 
Att låna pengar var en realitet, men det ansågs inte bra. Om någon blev känd för att ofta låna ut pengar (och kanske dessutom ta väl hög ränta) blev han/hon gärna känd som procentare eller ockrare. Uppenbarligen inga smickrande epitet!
 
Ja, det fanns en (allmänt känd) nivå för hur mycket skälig ränta var. Man såg förr ganska strängt även på mindre avvikelser från vanlig räntenivå från myndigheternas sida, något man fick omvärdera när kreditkorten blev allmänna på 1980-talet... Naturligtvis kunde räntan anpassas, men då fick det röra sig om särskilda omständigheter som t.ex. att man hade flera gamla, obetalda lån.
 
Ingela

124
Dagens ros / Äldre inlägg (arkiv) till 06 juni, 2012
« skrivet: 2011-07-22, 16:45 »
Oj! Tack, Magnus!! Jag är väl lite yrkesskadad, etnolog som jag ju är. Men alltid lika kul när det uppskattas!
 
Ingela

125
24 Famous Swedish Americans and their ancestors finns i LIBRIS (den nationella biblioteksdatabasen) och har ISBN 91-87676-17-6, så fågelholkarna förstår jag inte riktigt. Boken ser ut att finnas på 17 bibliotek, spridda i Sverige, så ett fjärrlån borde kunna ordnas om nu just Ditt bibliotek inte har den.
 
Annars finns boken att köpa här på Rötter-bokhandeln; 295:- för medlemmar (360:- för icke-medlemmar).
 
Ingela

126
Äldre ord A - K / Barnpenning
« skrivet: 2011-07-21, 18:42 »
Enligt  SAOB:
- BARN-PENNINGAR. (?) minderårigs arfsmedel; jfr -ARF 2. SERENIUS (1734, under chamberlain).
- BARN-ARF ~².  
[BARN-ARF.ssg 1]
1) barns arf efter sina föräldrar; särsk. mer l. mindre oeg. i uttr. det går på barnafvet, det måste tagas af barnens arfvedel, det går på barnens del l. rätt, det är ruinerande. BERNDTSON (1881).  
[BARN-ARF.ssg 2]
2) i sht jur. minderårigs (l. omyndigs) arfsmedel (innestående hos förmyndare osv.). WESTE (1807). DALIN (1850) . SCHLYTER Sv. r:s lag Reg. (1875).
 
Alltså, minderårigs arv som finns hos och förvaltas av förmyndare. Förmynderskap var populära - de t.o.m. köptes och såldes - eftersom förmyndare kunde använda myndlingens arv, t.ex. för att backa upp sina egna affärer; förhoppningsvis gick då affärerna bra och även myndlingens förmögenhet ökade, men det var inte så ovanligt att myndlingens arv, helt eller delvis, försvann. Vilket naturligtvis gav upphov till en hel del rättsfall, vissa riktigt kända.
Detta verkar vara ett sådant fall.
 
Ingela

127
17 Juridik / """"Skriva till kungs""""
« skrivet: 2011-07-21, 05:03 »
Nja, riktigt strängt bara om det rör sig om personer under 15 år. För flickor var äktenskapsåldern 15 år från 1734 till 1892 då den höjdes till 17 år, och 18 år blev den först 1916. Så på 1930-talet fanns det fortfarande gott om människor som var vana vid att en flickas äktenskapsålder var 17 år, och gränsen 15 år fanns fortfarande i mannaminne. Sådant spelar in, av gammal hävd är en realitet inom juridiken.
I ansökan får flickan naturligtvis låta lite ivrig, kanske ange att de redan bodde ihop eller så. Eller han kanske skulle flytta till en annan ort?
 
Men om jag vore som Du skulle jag allt kolla arkiven. Kanske det skulle  löna sig att kolla domkapitlets arkiv - gifte de sig i kyrkan togs det förmodligen upp där. Och det kan nog vara troligare att i alla fall tillståndet är bevarat där.
 
Ingela

128
17 Juridik / """"Skriva till kungs""""
« skrivet: 2011-07-19, 19:01 »
Kanske finns ansökan och beslut bevarat? I så fall hos länsstyrelsens arkiv eller landsarkivet.
 
Det kunde ju vara så att hon faktiskt var gravid men senare fick missfall. Andra anledningar kunde vara om endera parten var svårt sjuk eller kanske skulle ge sig ut på en lång och farlig resa. Eller kanske bara att hon ville gifta sig - det var ju inte så länge sedan äktenskapsåldern höjts till 18 år (för kvinnor).
 
Ingela

129
Hjon / Allmosehjon / Tigger
« skrivet: 2011-07-19, 07:13 »
Vanligen var det strängt förbjudet att tigga - det var lösdriveri (försvarslös) - men när det blev riktiga eländestider så tilläts det. Någon som var fysiskt/psykiskt kapabel att gå runt och tigga kunde säkerligen också klara småsysslor, men under missväxtår fanns det inga sådana jobb.
För folk som var fysiskt/psykiskt satta ur stånd till en sådan grad att de verkligen inte kunde arbeta fanns fattigvården; det kunde vara fråga om understöd (om man hade tur nog att ha någonstans att bo) eller att man skickades runt i socknen - fattighus kom först en bra bit in på 1800-talet (och det var verkligen tveksamt om det var någon förbättring).
 
I det här fallet har vi en kvinna som bor hos sina söner. Barnen var de första som skulle ta hand om sina föräldrar - bara om de kunde visa att de var oförmögna till det kunde det bli fråga om andra åtgärder; så var alltså fallet här. Den här kvinnan får inget fattigunderstöd, vilket betyder att hon i normala fall skulle kunna arbeta. Men sådana sysslor hon kunde utföra, sådana saker hon kunde tillverka (kanske sy skjortor/särkar, fläta korgar och liknande), var inte efterfrågade pga. de dåliga tiderna. Så socknen gav henne tillåtelse att tigga.
Visst var det fråga om att det var en av socknens egna som tiggde, men i det här fallet var det ingen som hade så mycket att ge.
 
Jag anser vanligen att en många gånger alldeles för mörk bild målas upp av hur det var förr, men här måste jag verkligen säga att det nog tyvärr var precis så förfärligt som det låter.
 
Ingela

130
You had to pay a sort of tax - more of a fee - to get married. However, if your income or property were beneath a certain, fixed amount, you were exempt. The authorities were of course keen to have people marry (e.g. fewer illegitimate children), which is why they waived the fee.
 
Ingela

131
Titlar och befattningar / Kornett
« skrivet: 2011-07-15, 00:31 »
Du har inte skrivit när detta inträffade.
 
Man kan dock generellt säga att nationalism var en en produkt av Napoléons härjningar i Europa. På t.ex. 1600-1700-talet var det mycket vanligt att man tjänstgjorde i olika länders arméer, oavsett det egna ursprunget.
 
I Frankrike fanns i ungefär 100 år, 1690-1791, ett svenskt regemente - Royal Suédois - där officerarna i huvudsak var svenskar (övriga ofta tyskar, gärna från svenska eller f.d. svenska områden i Tyskland). Regementet ingick alltså i den franska krigsmakten, och svenska officerare tjänstgjorde där som en del i sin utbildning.
 
Det är först med värnpliktsarméer som frågan om nationell tillhörighet blir intressant. Men i alla fall under andra världskriget tjänstgjorde såväl på axelmakternas som de allierades sida folk som inte alls hade sin nationella tilhörighet i de arméer de tjänstgjorde i (svenska medborgare fanns i tysk, finsk, amerikansk tjänst - och säkert fler som jag inte känner till).
 
Under 1600-1700-talen var det också mycket vanligt med rena legosoldater; bland de mest berömda var familjen von Königsmark som startade som tyskar (norra Sachsen, Altmark), blev nyckelfigurer i Gustav II Adolfs armé, var i engelsk tjänst och sedan åter i tysk tjänst (och Aurora von Königsmarck fick en son med August den starke (kurfurste av Sachsen, kung av Polen)). F.ö. var det en Königsmarck i venetiansk tjänst som 1687 lyckades med konststycket att förstöra Athens antika Parthenon (turkarna använde det som krutmagasin Königsmarck lät artilleriet beskjuta det).
 
Under 1600-talet tjänstgjorde folk från alla möjliga länder i den svenska stormaktens arméer.
Det var alltså, särskilt under 1600-talet men även senare, närmast märkligt med en officer som inte tjänstgjort i flera länders arméer.
 
Kaptensgraden behövde - i alla fall i Sverige och Storbritannien - inte alls betyda att man var adlig; här var det bara högre officerare (från major och uppåt) som vanligen var adliga - men inte ens det var ofelbart, enstaka högre officerare var inte ens under 1600-talet adliga.
 
Ingela
PS. Inte bara offierare utan även vanliga soldater tjänstgjorde i de arméer som ville ha dem, läs t.ex. Barry Lyndon (eller se den praktfulla filmen).

132
Jack,
 
There's no correct spelling of the family name. In those days spelling a name was how you wanted it to be, each time you wrote it.  
Also, even today, many people spell their names one way while the authorities have it spelled another - so which spelling is the correct one? There are even noble families - the most codified ones of all - that spell their names in different ways, none of them wrong.
 
Löfgren is a very common name; even I have a Löfgren in the family, on a lateral line - but they come from the other end of the country (Skåne). Family name genealogy doesn't work in Sweden except for the nobility and to some extent for clerical and smithing families (though you should of course ask, like you did - there's always that off chance...).
 
Ingela

133
Källkritik / Bouppteckningar kontra dödbok
« skrivet: 2011-07-08, 17:48 »
Jag tror man får utgå ifrån vad de olika noteringar var avsedda för.
Angivandet av dödsdatum i en dödbok är det officiella dödsdatumet, det som hänvisas till. Det fanns alltså all anledning att vara noggrann.
Angivandet av dödsdatum i en bouppteckning var egentligen bara till för att rätten skulle kunna se att bouppteckningen inkommit i laga tid. Det var alltså klart mindre viktigt att dödsdatumet blev exakt rätt.
 
Vid vilken tid prästen gjorde anteckningarna i de olika längderna kunde variera högst betydligt. Där man finner dem oerhört prydligt i exakt rätt ordning kan man ju misstänka att noteringarna inte infördes förrän en tid efteråt. Samtidigt måste man komma ihåg att någon från familjen infann sig med största möjliga skyndsamhet hos prästen för att anmäla dödsfallet och beställa begravningen - och begravningar ägde i normalfallet rum inom en vecka, första söndagen efter dödsfallet (om det inte skett på lördagen förstås). Prästen gjorde då naturligtvis en notering, kanske på en lös lapp för senare införande i kyrkboken.
 
Så prästen hade definitivt informationen tidigare än bouppteckningen ägde rum eller påbörjades. I båda fallen kan mycket gå fel; prästen kan inte tyda sin lapp eller kanske t.o.m. tappar den så att han bara kommer ihåg när han förrättade begravningen - och ja, det var väl en fyra da'r tidigare Lars dog - medan man vid bouppteckningsförräningen är allmänt förvirrad och upprörd och tar fel på datum - visst var det den 20:e i tisdags? - det var svårare att kontrollera vilket datum det egentligen var (kalendrar var inte vanliga).
Det är här jag menar på att syftet med de olika handlingarna kommer in. Prästen vill att allt skall bli så korrekt som möjligt i den officiella folkbokföringen och om han nu har en oläslig lapp så hör han med klockaren eller någon annan betrodd person innan han slutligen skriver in dödsdatum  medan det alltså egentligen är helt oviktigt i bouppteckningen och man därför inte bryr sig om att gå till botten med problemet.
Samtidigt kan det ju vara idé att göra lite stickprov och försöka se om just den här prästen var lite allmänt slarvig eller brukade vara noggrann.
 
I vilket fall så är det noteringen i dödboken som gäller, andra datum får tas upp som anmärkningar.
 
Ingela

134
Porträttfynd (enskilda bilder) / Anmoder i okänd dräkt
« skrivet: 2011-07-07, 00:06 »
Nej, någon äkta dräkt är det inte (fast visst har hon förkläde, det är bara det att det är nästan lika mörkt som kjolen - dock inte så blankt), men det var inte så intressant vid den här tiden. Huvudsaken var att det gav en idé om folkdräkt (jfr t.ex. Sverigedräkten som ju designades just runt sekelskiftet 1900). Etniskt mode kanske vi snarare skulle kalla det idag.
 
Utsläppt hår förekom till enstaka folkdräkter, t.ex. Delsbodräkten, men det var mycket ovanligt (och skall inte förekomma idag heller utom till det fåtal dräkter där det är dokumenterat från förr).
 
Ingela

135
Archive - Swedish language / Translation please
« skrivet: 2011-07-05, 19:12 »
Well, not exactly. Marriage record for the widower Nils Svensson and the maid Bengta Johansdotter (she was her father's daughter, not his son - and this was still very much the days of patronymics - learn more about Swedish naming customs here, http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Names.pdf).
 
Nils' wife had died 11 Feb 1829 (on the 11th of last February) and he had to show proof that he had correctly transferred his dead wife's property to their children (I can see only one daughter, Boel b. 1805, but there may have been other children). I see in the Household Examination 1826-31 that Nils was born in 1783 while his first wife, Karna, was born in 1769. I do wonder what Boel thought about getting a step-mother only three years older - but she would probably not be too bothered since she had already married (in 1828, to Jöns Larsson) and lived at Eslöv N:o 5.
 
The banns were read first on Dec 6th (they had to be read on three consecutive Sundays, making Dec 20th the last time); the banns were requested by the bride's brother-in-law, Nils Mårtensson from Ellinge village (the bride-to-be also lived at Ellinge). Permission for the bride to marry (every woman bar widows had to have the consent of their marriage-guardian [giftoman] until 1872, 1882 for noble women) was given in writing (yes, particularly in Skåne the farming population sometimes knew how to write already from the mid 1700's) by the bride's father, Johan Persson in Hammarlunda parish (the reason Bengta's brother-in-law demanded the banns to be put up was of course that her father, her marriage-guardian, lived in another parish).
 
So, to be rather crude, maybe it wasn't so surprising that Nils died less than a year after his second wedding - the change of pace was probably quite noticeable between a consumptive woman of 60 and a healthy one of 27 for a man of 46, 47. Yes, I see he died June 6th (buried June 13th) from dropsy - and dropsy is basically either a failing heart or failing kidneys (births, deaths 1805-31).
 
Ingela
PS. You can read more about old Swedish customs here: http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/RitesofPassage.pdf

136
Äldre uttryck / Fura på trån
« skrivet: 2011-07-01, 14:13 »
Annars är det väl vanligt med både en och två furor på tråden snörika vintrar?  Och då kan det kanske bli en fnurra på tråden mellan en själv och elbolaget...  
 
Visst är det kul med varianter och uttryck som idag fallit i glömska!
 
Ingela

137
Vissa personliga uppgifter skall sekretessprövas innan de lämnas ut om uppgifterna är yngre än 70 år. Någon absolut sekretess finns inte utan lämpligheten i att lämna ut uppgifterna skall prövas varje gång någon begär ut dem. Det enda kriteriet för att inte lämna ut uppgifter är om den omfrågade - eller närstående - skulle lida allvarlig skada om uppgifterna lämnades ut. Ifråga om en adopterads biologiska föräldrar borde det räcka med att man kan visa att den adopterade vet om att han/hon är adopterad, och eventuellt att de biologiska föräldrarna inte heller skulle lida skada.
 
En myndighet som vägrar att lämna ut en viss uppgift måste samtidigt upplysa om att s.k. beslut med fullföljdshänvisning kan begäras.  Då skall en skriftlig förklaring till beslutet lämnas av chefen för myndigheten (eller särskilt förordnad tjänsteman), med upplysning om vart man vänder sig för att överklaga. Våra förvaltningsdomstolar är i allmänhet mycket restriktiva med att besluta att uppgifter inte får lämnas ut. Jag har personligen varit med om att en myndighet gjort 180 grader bara genom att jag begärde beslut med fullföljdshänvisning.
 
Myndighet/domstol kan också besluta om att man får ta del av begärda uppgifter med förbehåll. Förbehållet innebär att den som begärt uppgifterna får tystnadsplikt om uppgifterna, dvs. inte får sprida uppgifterna på något sätt. Det här tillämpas främst för forskare, som ju sällan är intresserade av enskilda personer.
 
Sekretessprövning är alltså en bedömningsfråga, vilket gör att två tjänstemän kan fatta olika beslut i frågan. Ganska säkert finns det också olika normer för vad som räknas som allvarlig skada hos olika myndigheter.
 
Ingela

138
Mästersmed / Mästersmed
« skrivet: 2011-06-27, 00:17 »
Smeder var eftersökta. Liksom statare flyttade de gärna, men där statarna sökte bättre gods att arbeta på var det när det gällde smeder bruken som sökte smeder. Så det gällde för bruken att erbjuda så bra villkor - inklusive bostäder etc. - som möjligt för att kunna locka till sig och sedan behålla sina smeder. Smederna hade dessutom mäktiga skrån, och var det något bruk som inte höll måttet så fick de andra smederna snabbt reda på det.
Problemet är väl att vi kan tycka idag att det ser otäckt ut, vilket det kanske inte alls föreföll den tidens människor. Men naturigtvis fanns det bruk som var mindre bra och sådana som var riktigt bra.
 
Husen höls alltså i bra skick för de kräsna smederna. Framför husen kanske det var gräsmatta, men bakom var det nog köksträdgårdar och säkert höll man gris och höns.
 
Bruken var mycket paternalistiska, och tog ofta väl hand om sina anställda. Det kunde röra sig om sjukstuga, bra skola med riktigt utbildade lärare (även långt innan folkskolereformen 1842) - det kunde förekomma att bruket delvis bekostade vidareutbildning för någon begävad pojke. Så länge skråna fanns var det oftast de som hade hand om sjukkassa och begravningskassa, men det förekom redan tidigt att det var bruken som tillhandahöll sådana förmåner. Bruken ordnade gärna också fester, t.ex. vid midsommar. Och det kunde finnas tid till fiske med far och till att bege sig till en marknad eller kanske t.o.m. göra en liten resa till närmaste stad. Men framförallt var man lycklig att far och de äldre bröderna hade arbete, ett arbete som dessutom var förhållandevis bra betalt och som var säkert och inte beroende av väder och vind.
 
Så som grupp måste man säga att smeder hade det bra mycket bättre än de flesta andra i samhället. Därmed inte sagt att det var något liv i lyx och överflöd, men elände var det inte fråga om.
 
Smederna hade också många egna seder. Så t.ex. arbetade de i bara skjortan (alltså, inga byxor - inte ens underbyxor); det var smedhustruns ära att kunna skicka iväg sin man varje dag i en ren och hel skjorta (vilket betydde att smeder hade många skjortor, ett mått på rikedom eftersom textilier hade ett helt annat värde än idag).
 
Ingela

139
Archive - General questions / Nobility in 1850
« skrivet: 2011-06-22, 21:30 »
Engaging in extra-marital sex was punishable until 1864. Having a baby out of wedlock wasn't in itself a crime, just the ultimate proof that you had engaged in a prohibited activity.
However, by at least the second quarter of the 19th century the law was often ignored, as being unfair and obsolete.  
 
It's true that there were few, if any, great noble estates in the north but the vast majority of noblemen in Sweden didn't make their living from estates anyway, not from the 17th century onwards. They mostly made up an upper middle class earning a salary from being administrators: military officers, judges, clergymen etc. As such they weren't very noticeable, but e.g. a Koskull was County Governor (landshövding) for Norrbotten county 1816-21.
 
The reason there were no great noble estates in the north was because the north was a frontierland, land being colonized, with very, very few people living there. When the new county administration was introduced in 1634 Norrland county encompassed all of the provinces Hälsingland, Medelpad, Ångermanland and Västerbotten - which at the time included Norrbotten and Lappland (Härjedalen and Jämtland still belonged to Norway). Lappland wasn't colonized until well into the 19th century. So when the oldest noble families were founded, owning what later became estates, back in the 12th-13th centuries, the north quite simply didn't exist. When the north finally was colonized, the days of becoming a nobleman just because you owned a lot of land and could send armed men to war were gone.
 
So, yes there were noblemen in the north, but no, no great estates (they were owned by a minority of the nobility anyway). It's a mistake to equate the nobility with great estates.
But this also means that in the north you didn't encounter a nobleman in a remote country parish (except maybe a vicar or a rural dean); as professional men they were mostly to be found in the towns.
 
Ingela

140
Äldre uttryck / Kungsbacka räkning
« skrivet: 2011-06-13, 13:17 »
Min farbror (* 1909 i Göteborg, ? 1991 i Stockholm) använde gärna uttrycket kommer aldrig på Kungsbacka räkning; betydelsen var kommer aldrig på fråga, glöm det, helt uteslutet.
 
Tyvärr var det aldrig någon som frågade varifrån uttrycket kom. Är det någon här som hört uttrycket och kanske t.o.m. vet varifrån det kommer, vad det ursprungligen kan syfta på?
 
Ingela

141
Archive - Swedish language / Can you read this?
« skrivet: 2011-06-10, 00:58 »
Betrothal and banns were never the same thing, or had the same legal consequences.
 
Until 1734 the only legal way to marry was to have a betrothal. The church ceremony was just a blessing. Compare it with how it's done today in e.g. Germany, France, The Netherlands: a civil ceremony followed by a religious ceremony where the civil ceremony is the legally binding one and the church ceremony is just for pomp and circumstance.
In the Church Law of 1686 people were adviced to have a church wedding ceremony, but it had no legal significance.
 
In 1734 the church ceremony was made legally binding, and was originally intended to be the only legal way to contract a marriage. However, the farmer estate made such a tremendous fuss that we had to have a Swedish compromise (i.e. have your cake and eat it): if a proper betrothal had been entered upon, its legal consquences were equal to a church ceremony. This meant most importantly that any child born to a properly betrothed couple was legitimate. Since a betrothal had such legal consequences it couldn't just be broken off by the parties without no further ado, a betrothal had to be properly ended in a court and the bishop would issue the decree.
The final vestiges of this odd situation didn't disappear until about 1971 (yes, 40 years ago); until then a child born out of wedlock but within a betrothal was legitimate and stood in a better position when it came to inheriting its father.
 
Originally there was a vast difference between a betrothal [trolovning] and an engagement [förlovning]. The betrothal was public, with witnesses (sometimes even a written contract), and effectively constituted marriage (also after 1734, as shown above). An engagement was private, and involved only the man and the woman. The only legal consequence of an engagement was that it could be the basis of a breach of promise - i.e. if an engagement was broken off one of the parties could have the right to monetary compensation for preparations for the promised marriage, like a wedding dress or decorating a house.
In time - certainly by the latter part of the 1800's - the difference between betrothal and engagement disappeared, first in people's minds and later also in the law.
 
Banns were just the announcing (in the bride's parish) of the intended wedding, so that any objections could be voiced. Banns were read on three consecutive Sundays, from the pulpit, and were valid from the third Sunday (there were couples who married on the third Sunday though they were meant to wait a week) and for four months (if the couple hadn't married within four months, the banns had to be read again).
The Swedish church ceremony has never contained that exciting bit about if anyone has any objections let them be heard now or be forever silent. That was taken care of by the banns.
 
It was very important to be able to show that you were indeed free to marry, otherwise the reading of the banns would - as in this case - be broken off. If it was obvious from the start that there would be problems, the vicar wouldn't even start reading them. One such obstacle was if you had emigrated and then returned; my grandmother emigrated in 1897 and returned in 1901. Thus she could show no papers (valid in Sweden) for 1897-1901 when she wanted to marry in 1905. The solution was that an announcement had to be made in the official Swedish newspaper [Post & Inrikes]; only a certain time after the announcements would the vicar allow the banns to be read.
 
The church has never had any problems with the banns [lysning]; what they had a problem with was the betrothal since that was a civil contract not involving the church. The banns wasn't a problem since the church naturally wasn't interested in marriages that had to be annulled due to things like e.g. bigamy, lacking the marriage guardian's [giftomannens] consent (necessary for all women - except widows - until 1872 and for noble women until 1882), being too closely related etc.
However, since Ansgar set foot in Birka in the 9th century the church fought to have the church wedding made the only legally binding way to marry. 900 years later the 1734 law very nearly met this goal but little more than a century later it was necessary to introduce civil weddings (due to the parties having different religions); civil weddings became available to everyone, no reasons needed, in 1908.
 
Ingela
PS. You can read more about betrothals, banns, weddings here: http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Wedding.pdf

142
Bildgåtan - Övrigt / Kungligheter
« skrivet: 2011-06-04, 23:46 »
Kan det vara prinsessan Luise av Sachsen-Altenburg (1873-1953), hertiginna av Anhalt?
 
Ingela

143
Porträttfynd (enskilda bilder) / #30279 - Förlovning i Mora
« skrivet: 2011-05-28, 03:23 »
Sådana här skinntröjor fanns i hela Sverige, inte alls bara i Dalarna. Däremot var själva hantverket typiskt för Dalarna; just de ovan omnämnda skinnarna från Malung var kända för att vandra inte bara genom Dalarna utan genom landet och sy pälsar. Vilket naturligtvis ledde till att tröjorna liknade varandra över hela Sverige.
 
För ett par år sedan grävde vi fram en liknande skinntröja på Varbergs museum; den är nu nyuppsydd och kommer att mönsterritas för dräkter från norra Halland och Bohuslän (även sydvästra delen av Sjuhäradsbygden kan använda den).
Till Toarpsdräkten (från Ås härad utanför Borås) finns också en skinntröja som inte är så olik den här visade.
 
Skinntröjorna bars oftast som barskinn tills de blev fula (fläckiga, nötta), då sydde man en tröja i vadmal eller kläde att ha utanpå skinntröjan. Innan dess kritade man pälsen - hade man inte själv päls på sig aktade man sig noga för att komma i närheten av en nykritad päls!
 
Mannens tröja är väl antingen rekvisita, eller så kanske han har ärvt den - det var ju det vanliga - av någon smalare släkting.
 
Ingela

144
Moderns barn blev automatiskt underställda styvfadern när modern gifte sig med honom. Av vad jag sett använder de allra flesta också styvfaderns namn (oberoende av om de är illegitima eller ej). Detta gällde fram tills barnet blev myndigt vilket för en man på 1870-talet var vid 21 år; här alltså 1873.
 
Här verkar ju sonen ha kämpat emot att använda styvfaderns namn, vilket var ovanligt. Om sonens namn skilde sig från styvfaderns var det ju uppenbart att styvfadern inte var far, vilket orsakade kommentarer och frågor - och det var definitivt ingen dans på rosor på 1800-talet att vara född utomäktenskaplig. De flesta var därför nöjda med att använda styvfaderns namn - att denne unge man inte gjorde det visar väl ganska tydligt att i alla fall han inte erkände styvfadern som sin far.
 
Hade styvfadern varit far så borde det också stått i Hfl:erna: barnet legitimerat eller liknande.
 
Ingela

145
Ligger inte problemet snarare i betraktarens öga? För 100 år sedan var alla medvetna om att det kunde förekomma misstag, idag har vi - med vår goda och mångåriga tillgång på högteknlogiska hjälpmedel - svårt att acceptera allt annat än en noll-vision, alltså noll fel. På något förunderligt sätt förväntas våra datorer klara ut att karta och verklighet inte stämmer; i själva verket kan inte datoriserade uppgifter bli bättre än vad som matas in...vilket så ofta fortfarande görs av människor.
 
Statistiskt betyder ju felen ingenting, för den enskilde kan de betyda allt (har man inget personnummer finns man inte). Så vad som snarare borde utvecklas är bra rutiner för att fånga upp och rätta felen. Vilket dock kräver att man erkänner att det visst kan bli fel någon gång emellanåt...
 
Ingela

146
Äldre ord A - K / Examina
« skrivet: 2011-03-27, 18:40 »
Vad jag skrivit är inte en doktorsavhandling, men används vid undervisningen vid Göteborgs universitet. Per Clemensson (som f.ö. är min chef) har läst vad jag skrivit, och har inte kommenterat.
 
Dopvittnen är vittnen till dopet och har därför - precis som Stefan och Åke påpekar - religiösa och moraliska plikter. Sedan 200-talet har dopvittnena haft ansvar för barnets religiösa fostran, om föräldrarna var oförmögna till det. Vid den tiden var det naturligtvis ett mycket viktigt uppdrag eftersom barnet kunde komma till en icke-kristen familj om föräldrarna dog.
 
Det finns (fanns) ingenstans i lagen någon förpliktelse för dopvittnen att försörja barnet; vad dopvittnen hade för förpliktelser definierades i 1686 års kyrkolag. De som hade en viss förpliktelse att försörja barnet var släktingarna och i sista hand socknen. Nu var det ofta så att släktingar var dopvittnen, och oftast var det naturligtvis så att det var den/de släktingar som stod föräldrarna närmast (visst hade man favoriter bland sina syskon!) som fick uppdraget - och om föräldrarna sedan dog så hände det att barnet hamnade just hos ett av dopvittnena. Men då alltså inte för att vederbörande var dopvittne utan pga släktskapet och för att det var någon som stått särskilt nära (kanske också geografiskt nära) en av föräldrarna.
 
Nu skall man verkligen inte skylla Per Clemensson för att uppfattningen att dopvittnena hade försörjningsplikt förr är så spridd. Alla som tror så har verkligen inte läst hans (utmärkta) bok! Uppfattningen härrör säkerligen från skrivningen att dopvittnena har ansvar för barnets religiösa fostran, vilket idag uppfattats så att det var ett ansvar också för barnets lekamliga fostran.
Det finns alla möjliga uppfattningar om hur saker var förr som är helt felaktiga, även hos dem som borde veta bättre. Vi har t.ex. idén att det förr bara var gifta kvinnor som bar bindmössa (hätta, oftast i broderat siden) - i själva verket bars bindmössa från konfirmationen av alla flickor/kvinnor. Men den här idén om att det bara var gifta kvinnor är grundmurad och sprids t.o.m. av vissa hemslöjdsbutiker och inom många folkdanslag och hemslöjdsföreningar - och här borde man veta bättre.
 
Men förutom att det saknas lagrum så kan vi ju se på själva verkligheten (som Åke och Stefan gjort): hur skulle man få dopvittnen om dessa därmed lovade att ta hand om barnet? I stora delar av landet var det vanligt med fyra dopvittnen, två gifta och två ogifta - hur skulle en ogift piga kunna dra försorg om de fyra-fem-sex barn hon var dopvittne för? Det var också en vanlig sed att om särskilt högt uppsatta personer besökte socknen just när ett barn skulle döpas så blev de dopvittnen - tror någon på fullt allvar att grevar, prinsessor och andra högdjur var beredda att försörja de tjogtals med torparbarn de var dopvittnen för?
 
Vi kan också se på var föräldralösa barn verklighen hamnade. Ja, någon gång var det faktiskt hos ett dopvittne (se förklaringen ovan), men oftast var det inte alls så. Hade dopvittnena haft någon laglig förpliktelse att sörja för barnet hade man väntat sig tvärtom, dvs. att oftast hamnade barnen hos dopvittnen och någon enstaka gång var det inte så.
Inte ens släktingar hade någon oavvislig plikt att försörja föräldralösa syskonbarn etc. - hade släktingar (eller dopvittnen!) haft det hade vi i princip aldrig haft några barn som auktionerades ut av socknen.
 
Tvärtom har faddrarnas (moraliska) plikt att ens ge gåvor till sitt fadderbarn begränsats genom lag (ca 1650, missbruket med faddergåvor avskaffas). Det var dock vanligt med fadderpenning (en mindre penninggåva).
 
 
Ulf, jag vet inte vad Du menar med att mitt påstående låter ganska luddigt? Exakt vad är det som är luddigt med att ha en moralisk plikt att på olika (exemplifierade) sätt främja barnets intresse?
 
Ingela
PS. Ett enkelt sätt att få grundläggande information om vad som gällde i alla fall under 1800-talet är att använda sig av Nordisk Familjebok, numera publicerad på nätet:  dopvittne i 1800-talsupplagan,  dopvittne i Uggleupplagan. Eller  SAOB, som har exakt samma definition (se fadder).

147
00 - Behandlingsmetoder / Kejsarsnitt på 1500-talet?
« skrivet: 2011-03-27, 16:46 »
Barnmorskor utför inte kejsarsnitt - inte historiskt och inte nu. Sverige är tämligen unikt som ens låtit barnmorskor använda instrument som tång och sugklocka (vilket de fick göra redan i början av 1800-talet efter att ha genomgått en särskild kurs).
 
Att skära i folk - fältskär, kirurg - har av tradition alltid varit ett manligt yrke (än idag är det mycket fler män än kvinnor som är kirurger utom när det gäller vissa specialiteter som t.ex. ögon). Mycket länge var läkare och kirurg inte samma sak; fortfarande tituleras en fullt utbildad kirurg i Storbritannien (och vissa andra samväldesländer) inte doktor utan Mr./Mrs./Ms.
 
Ansvaret för beslutet att företa kejsarsnitt på en döende eller redan död kvinna vilade på hennes make eller hennes familj. Barnmorskan kunde naturligtvis ge råd, t.ex. genom att påpeka att barnet fortfarande levde.
 
När det gäller Bo Jonsson (Grip) och hans hustru säger legenden att det var han själv som utförde kejsarsnittet, men det är säkerligen något som lagts till för att visa vilken hänsynslös och kall man Bo Jonsson var.
 
Ingela

148
00 - Behandlingsmetoder / Kejsarsnitt på 1500-talet?
« skrivet: 2011-03-26, 18:55 »
Ett av de mest famösa kejsarsnitten i Sveriges historia utfördes i mitten av 1300-talet - hustrun till Sveriges rikaste man genom tiderna, Bo Jonsson (Grip), var en rik arvtagerska, som dog innan hon skulle föda deras första barn. Enligt legenden såg Bo Jonsson barnet röra sig efter moderns död och lät utföra ett snabbt kejsarsnitt. Barnet levde, men dog strax efteråt - hur snart vet jag inte; jag vet inte heller hur fullgånget barnet var. Effekten blev i alla fall att Bo Jonsson ärvde barnet, som ju ärvt sin mor.
 
Det var standard att utföra ett kejsarsnitt under dessa omständigheter, vilket det väl knappast skulle ha varit om det inte fanns åtminstone en viss chans att barnet överlevde.
 
Ingela

149
En misstämmelse på ett år om ankomsten till USA 40 år senare är ett mycket litet fel - många immigranter spelar på minst fyra, fem år och det redan kanske 20 år senare. Uppgiften om ankomstår i census är emigrantens egen, och den skulle han minnas rakt av just när censusräknaren knackade på dörren. Eller så var det kanske frun som öppnade, och hon kunde ju lätt ta fel på makens ankomst på ett par år. Så Otto kom nog allt fram 1880.
Jag har själv en släkting där jag vet på dagen när han anlände till USA (otvetydig passagerarlista) men i de census där immigrationsåret skall anges varierar uppgiften på flera år.
 
Biljetten till USA köptes i de allra flesta fall i paket; paketet kunde innehålla allt, som tåg från hemorten till Göteborg, båt till England, tåg i England, båt till USA och tåg inom USA. Agenterna i Sverige sålde egentligen biljetten England-USA - de var agenter för Amerikabåtarna - och ordnade anslutningsresorna bara för att få med passagerarna. Att enbart köpa biljetten Göteborg-Hull/Grimsby var förmodligen svindyrt jämfört med ett tämligen minimalt tillägg om man köpte hela resan (jfr med att flyga Göteborg-Köpenhamn-New York idag - köper man enbart resan Göteborg-Köpenhamn kan den om man har otur kosta lika mycket som hela resan Göteborg-New York).
Och i England var man väl näppeligen så intresserad av fattiga emigranter som inte kunde engelska och som utan särskilda kunskaper och färdigheter skulle försöka tjäna ihop till biljetten till USA (England hade alldeles tillräckligt många egna medborgare som var i precis den situationen (undantaget språket då förstås )).
 
Ingela

150
03) Efternamn på kvinnor / Flicknamn eller makens efternamn
« skrivet: 2011-03-22, 15:11 »
Inte heller senare än 1900 skrevs barnets efternamn. Var föräldrarna gifta tog barnet alltid namn efter fadern. I vuxen ålder kunde de naturligtvis ändra det (ja, inte ett patronymikon naturligtvis - är man dotter till Erik så är man).
 
Läs mer om namn i Sverige:
http://web.comhem.se/~u31263678/genealogy/Namn.pdf
 
Ingela

151
Äldre ord A - K / Cambrits hallsduk
« skrivet: 2011-03-22, 15:05 »
Kambrik, engelska cambric; efter det flamländska namnet på den franska staden Cambrai där tyget först skall ha tillverkats (kallas på franska också just cambrai).
Tunt fint tyg, tuskaft, ursprungligen i linne, senare i bomull. Eftersom mannen dog 1811 är det inte otroligt att det är fråga om linne - bomull blev vanligt först efter ca 1820 då tullen på råbomull och bomullstråd sänktes så mycket att bomull blev överkomligt för var man.
 
Stavningen var i gamla tider på intet sätt fri - rättesnöret var alltid Bibeln och psalmboken. Problemet var bara att ingen av dessa böcker gav klara besked om hur sådant som kambrikhalsduk eller manteau skulle stavas...
 
Ingela

152
Över hela Sverige växlade man mellan olika sätt att skriva namn: min anfader Erik (f 1720) var son till Nils och hade släktnamnet Stake. Han står omtalad både som Erik Nilsson, Erik Stake och Erik Nilsson Stake (det senaste var det fullt korrekta, det andra var förkortningar). Eriks dotter Maria omtalas också med alla varianter från Maria Stake till Maja Ersdotter.
 
Ingela

153
I know of cases where a first name has been added or changed out of all recognition; most often this concerns typically Swedish names with no obvious corresponding name in English - like, e.g., Birger - but there are cases where a name you'd think would go down quite well in English nevertheles is changed (or added to). Like August, which so often is rendered as Gus in English.
Pure speculation on my side, but perhaps this guy worked in some place where there already was a Gus (or whatever) and workmates started calling the new guy something else. At least, that's what happens today. And then perhaps this guy liked his new (nick)name so much he added it officially to his name. Or, like one of my mother's colleagues whose real name was competely forgotten by everyone but the authorities and this caused major problems until she added her nickname to her names.
 
Ingela

154
17 Juridik / Medborgerligt förtroende
« skrivet: 2011-03-16, 15:13 »
Innan 1864 års Strafflag blev man vanfrejdad - dvs. miste äran - om man begått nesliga brott. Det var emellertid svårt att säga vilka brott det var fråga om! För prästerna (men inte för domstolarna) var det ex. vis snatteri, eftersom man måste avlägga (enskild) skrift innan man fick begå nattvard även för ett sådant mindre brott. Anteckningen om vanfrejd följde också med hela livet; man kunde aldrig mer få ett rent prästbetyg.
 
I 1864 års Strafflag fanns inget utrymme för egna tolkningar utan där specificerades noga vad som skulle ge påföljden vanfrejd som i o. m. detta döptes om till förlust av medborgerligt förtroende; när den ådömda tiden gått fick det inte heller föras in i flyttbetyg etc. Men naturligtvis fanns det en och annan präst som tyckte det här namnbytet var meningslösa nymodigheter och därför höll kvar vid den gamla beteckningen (jfr. dagens städare - lokalvårdare - hygientekniker...).
 
Innebörden av mista äran och förlust av medborgerligt förtroende skilde sig inte åt; båda innebar att man med modernare språkbruk omyndigförklarades, dvs. man återfördes till den legala status man hade innan man blev myndig. Man kunde alltså inte rösta (i den mån man nu hade rösträtt), man kunde inte ingå avtal, inte gifta sig, inte ta statlig tjänst etc. (hade det varit idag hade man alltså inte heller kunnat köpa alkohol!).
 
Ingela

155
00 - Skilsmässa / Skilsmässa inom adeln 1750
« skrivet: 2011-03-07, 11:33 »
Markus, jag kan tänka mig att orsaken till att den förlupne artilleristens hustru kunde gifta om sig så snabbt kanske låg att han var just förlupen...han hade ju varit borta i fyra år...det var väl totalt onödigt att vänta ett år till.
 
Ingela

156
06 - Födelseförsamling okänd / felaktig / Födelse
« skrivet: 2011-03-07, 01:08 »
Det var inte helt ovanligt att prästen skrev fel i födelseboken; det kan gälla barnets namn eller en av föräldrarnas namn. Stämmer föräldrarna och gården i fb med hfl torde det vara en felskrivning.
 
Men här ser jag att det verkligen fanns två gossebarn med fader Bengt födda samma dag (17 nov 1831): Anders blev torpare i Källs Nöbbelöv och dog där 04 sep 1908, Jöns bodde i Billeberga men flyttade så småningom till Södra Möinge i Saxtorp där han dog 14 mar 1912 (Sv Dödbok 1901-2009).
 
Det finns många tänkbara förklaringar - varav en är att prästen faktiskt glömde skriva in det ena gossebarnet (det hände!) - men vad som kan ha hänt var att Jöns mamma av någon anledning inte födde Jöns hemma i Billeberga. Det hände att kvinnan åkte hem till sin egen mamma eller någon annan släkting för att föda barnet, och det råkade vara i en annan socken (socknarna var ju oerhört små i den delen av Skåne). Kanske kändes det bara tryggare, kanske var barnmorskan i den andra socknen bättre. Eller mamman var bara på besök, och så kom barnet lite för tidigt.
 
Ingela

157
00 - Skilsmässa / Skilsmässa inom adeln 1750
« skrivet: 2011-03-07, 00:37 »
Rådde inte samma regler för omgifte för skilda personer som för änkor/änklingar? Dvs. män var tvungna att vänta i sex månader, kvinnor i tolv innan de fick ingå nytt äktenskap?
Det skulle kunna förklara varför Märta Sophia inte var gift med sin dräng när hon födde den uä döttern - troligen gifte hon väl om sig så snart det blev tillåtet, så det skulle ge ett ungefärligt datum för skilsmässan. Om f.d. maken Abraham gifter om sig i slutet december bör skilsmässan med samma resonemang ha ägt rum senast i slutet av juni 1750.
 
Ingela

158
Judy is, as usual, quite right! Email the man at the top of the page, he'll be able to help you. And yes, part 2 is sold out, but he may be able to tell you where it can be purchased, or perhaps be able to keep an eye open for it for you.
 
I see the book has been up for sale recently on Tradera, a sort of local Swedish Ebay; unfortunately it doesn't say if it's part 1 or 2 (and the picture's not good enough for me to make out the title).
 
Ingela

159
Porträttfynd (enskilda bilder) / #115084 - Konfirmand?
« skrivet: 2011-03-02, 20:15 »
Min kommentar var givetvis bara om flicka nr. 2.
 
Jag var också högsommarkonfirmand (det var någon gång i juli) och det var strålande sol och varmt. Kort ärm var överhuvudtaget inte ens uppe till diskussion, och vi skulle dessutom ha vita handskar (vilket dock diskuterades). Och så vita strumpor (ja, det var ju strumpbyxor) vilket gjorde att våra brunbrända ben såg lila ut.
Pojkarna fick däremot vara lössläppta i vit skjorta (långärmad givetvis) och slips men utan kavaj.
 
Och nej, flickan med flätor är inte konfirmand.
 
Ingela

160
Porträttfynd (enskilda bilder) / #115084 - Konfirmand?
« skrivet: 2011-03-01, 17:09 »
Flickan har håret i småflicksflätor - konfirmationen var ett steg på vägen att bli vuxen och var första gången en flicka satte upp håret och släppte ner kjolarna till vuxen längd. Ingen flicka missade chansen att få vara vuxen!
 
Flickans klänning har korta ärmar. Inte ens när jag konfirmerades 1970, mitt i värsta mini-modet, var det ens en tanke på att vi skulle ha någonting annat än långa ärmar.
 
Så en konfirmand tor jag knappast att det rör sig om.
 
Ingela

161
Det här ser väl ut att vara rätt familj?
 
Post 978613
Forsberg, Anders
Dräng (gift man)
f. 7/11 1826
Utvandrad 24/7 1855
från Åkerby, Ockelbo, Gävleborgs län (Gästrikland)
till Nordamerika
Källa: Emibas emigrationsakt: Ockelbo X 1855 115
 
Post 978614
Forsberg Öberg, Anna
Hustru (gift kvinna)
f. 1825
Utvandrad 24/7 1855
från Åkerby, Ockelbo, Gävleborgs län (Gästrikland)
till Nordamerika
Källa: Emibas emigrationsakt: Ockelbo X 1855 116
 
Post 978615
Forsberg, Anders Olof
Son (ogift man)
f. 21/4 1853
Utvandrad 24/7 1855
från Åkerby, Ockelbo, Gävleborgs län (Gästrikland)
till Nordamerika
Källa: Emibas emigrationsakt: Ockelbo X 1855 117
 
Post 978616
Andersson Forsberg, Johan
Son (ogift man)
f. 1854
Utvandrad 24/7 1855
från Åkerby, Ockelbo, Gävleborgs län (Gästrikland)
till Nordamerika
Källa: Emibas emigrationsakt: Ockelbo X 1855 118
 
Post 978617
Andersson Forsberg, Erik
Son (ogift man)
f. 1855
Utvandrad 24/7 1855
från Ockelbo, Gävleborgs län (Gästrikland)
till Nordamerika
Källa: Emibas emigrationsakt: Ockelbo X 1855 119
 
Från Emibas.
 
Ingela

162
Väv- / Bandvävare
« skrivet: 2011-02-20, 02:22 »
Förklädesband knyts numera i rosett på ryggen; förr knöts de antingen i sidan eller mitt fram.
 
Man kanske tror att det skulle vara svårt att försörja sig på att göra band till förkläden, men alla allmogekvinnor (och allmogen var minst 90 % av befolkningen) bar alltid, utan undantag, minst ett förkläde. En kvinna kunde arbeta ute på fälten i bara en tunn särk - så länge hon hade förkläde och något på huvudet var hon fullt anständig!
Eftersom underkläder inte bars och ytterplagg för kvinnor oftast bara var höftlånga så bars istället flera kjolar ovanpå varandra. Vanligen drog man så upp den översta kjolen och använde den som en slags cape när vädret så krävde, vilket betydde att även nästa kjol hade ett förkläde. Det gick åt rejält med förklädesband!!
 
Förklädesband var dock inte det enda sättet att hålla fast förklädet. Vanligt var också att förklädets linning fortsatte runt ryggen och knäpptes med knapp i sidan (dvs. det såg ut som en kjol utan baksida). Eller så hade man ett bälte om livet och stoppade bara in förklädet under det.
 
Ingela

163
Oäkta barn / Äldre inlägg (arkiv) till 2011-02-20
« skrivet: 2011-02-20, 02:02 »
Barn födda inom äktenskap var per definition äkta, även om föräldrarna gift sig bara ett dygn innan barnet föddes (vilket jag faktiskt sett en gång). Så har prästen verkligen skrivit av oäkta säng på alla barn med kort leveranstid?? Man kan nämligen också tänka sig att mannen gifte sig med kvinnan utan att vara far till barnet, dvs. han erkände inte barnet som sitt.
 
Annars är oäkta och av oäkta säng samma sak.
 
Ingela

164
Äldre ord L - Ö / Skrift / Skriftad
« skrivet: 2011-02-18, 16:58 »
Med tiden övergick vissa brott från uppenbar till privat skrift, så t.ex. att föda barn utanför äktenskap.
 
Ingela

165
Bildgåtan - Övrigt / Folkdräkts identifiering
« skrivet: 2011-02-16, 20:54 »
Else-Marie,
 
Så spännande att höra ifrån en av modellerna i vår dräkt-bibel!
 
Nu är det ju närmare 40 år sedan bilderna togs, och mycket har förändrats med dräkterna - allmänt har vi väl en annan inställning om att dräkterna skall vara kopior av autentiska plagg och inte idealmodeller som bygger på originalen samt - som Du påpekar - att vi gärna söker oss lite längre tillbaka i tiden än just innan dräkterna försvann från de flestas dagliga bruk. För att inte tala om att variation återkommit! Dräkt är ingen uniform!
 
Jag sydde min första dräkt (Bohuslän) vid ungefär samma tid (hösten 1971) som ICA-boken kom; den dräkten har inte mycket gemensamt med den dräkt jag bär nu (och då menar jag inte bara storleken!). Dräkten från 1971 finns f.ö. numera på museum som ett tidsdokument över hur man sydde dräkt då...
 
Ingela
(som räknar sig till dräktmaffian i Göteborg)

166
Bildgåtan - Övrigt / Folkdräkts identifiering
« skrivet: 2011-02-16, 20:32 »
Lian
 
Javisst, fotograferna hade olika kläder, inte bara folkdräkter, som man lånade för att få ett roligare kort.
Inte heller var detta ett enbart svenskt fenomen. I USA kunde emigranterna låna fina pälsverk och eleganta hattar för att se så välbärgade ut som breven hem gärna kunde ge sken av.
 
Folkdräkter var från 1880-talet och fram till ca första världskriget högsta mode inom båfe borgerlighet och aristokrati. Bönderna hade från 1840-50-talen börjat lägga av sina dräkter och då blev de alltså populära modeplagg. Bl.a. blev dräkterna uniform på kungliga slott som användes till sommarnöje, som t.ex. Tullgarn.
 
Vissa dräkter blev snabbt populärare än andra eftersom de uppfattades som särskilt traditionsrika, oförändrade och representativa för den svenska nationalkaraktären; flera av daladräkterna (dvs. dräkter från socknarna runt Siljan) hörde hit - och populärast blev just Rättviksdräkten. Det finns underbara bilder av Oskar II omgiven av en svärm kvinnor, alla iförda daladräkter (varav majoriteten i Rättviksdräkt) - på Marstrand.
 
En starkt bidragande orsak till folkdräkternas popularitet hos borgerliga kvinnor var att det var socialt accepterat att bära dräkt utan att ha korsett under (vilket var den direkta orsaken till att den s.k. Sverigedräkten - som inte har ett dyft med folkdräkter att göra - skapades). Folkdräkterna blev därför speciellt populära som sommarplagg (en inställning som hållit i sig - det är först nu man i större utsträckning börjar se ytterplagg till de dräkter vi bär idag).
 
Bönder ville inte alls ta på sig folkdräkt för fotografering, de ville istället se så borgerliga ut som möjligt. Det är ju svårt att avgöra, men förmodligen lånade de en och annan borgerlig persedel hos fotografen - alla dessa vita handskar man ser på brudgummar t.ex.
 
Ingela

167
Bildgåtan - Övrigt / Folkdräkts identifiering
« skrivet: 2011-02-16, 05:05 »
Ja, det är en fotograf-variant av Rättviksdräkten. Flickorna är högst borgerliga - en massa hår som syns, korsett och nå'n märklig liten fluga under kragarna.
Den riktiga, äkta varianten är den på fotot här ovan (17 februari 2002 - 17:29).
 
Ingela

168
Om vi tar något vanligare så har vi fader Olof med barnen Olsson/Olsdotter, fader Erik med barnen Ersson/Ersdotter och fader Peder med barnen Persson/Persdotter. Och jag har en Zacharias (ja, konsekvent) med barnen Zackrisson/Zackrisdotter. Och ja, samtidigt, samma präst.
Så jag skulle tro att vissa patronymikon, i vissa bygder, var så inkörda att de alltid användes så, även om faderns namn faktiskt inte var exakt enligt normen.
Kanske kan det faktiskt också vara fråga om olika tider - fadern fick ju namnet 30-35-40 år tidigare, av en präst som då kanske var 70 år. Sedan behåller man namnet i den gamla formen när det gäller fadern (han har ju kallats så i alla da'r) men barnens patronymikon bildar man efter modernare namnformer.
 
Det var någon som undrade om stavning förr: stavning bestämdes av Bibeln. Så som Bibeln stavade ordet, så var rätt (det samma gällde grammatiken). Problemet var alla nya ord, ord som inte användes i Bibeln...
 
Ingela

169
Människor / Folkdräkt ?
« skrivet: 2011-02-15, 16:00 »
Experten - Ulla Centergran - säger att det här inte är folkdräkter utan rekvisita från fotoateljé. Alltså ihopsatt för att påminna om folkdräkter; möjlig inspiration är BLekingedräkter eftersom de var mycket populära.
 
Gult är kanske inte den bästa färgen på folkdräktsförkläden, det användes ofta till sorg (vilket nan fortfarande kände till vid den här tiden). Men någon pastellfärg var det förmodligen om Blekinge var inspirationen; där finns bl.a. ett förkläde i en ljust rosa-lila ton.
Livstyckena från Blekinge är inte svarta utan mörkt lila eller mörkblå. I borgerliga miljöer var svart inte heller en färg man använde till så unga flickor; svart var för vuxna kvinnor (även i allmogemiljö faktiskt, men där var man ju vuxen när man fyllt 15 och konfirmerats).
 
Ingela

170
Barnfotografier / Äldre inlägg (arkiv) till 17 augusti, 2011
« skrivet: 2011-02-13, 22:59 »
Amerikanska namn stavade på svenska tror jag - Adeline och Mildred?
 
Ingela
(ett namn som inte alls fungerar på utrikiska)

171
Människor / Folkdräkt ?
« skrivet: 2011-02-13, 22:53 »
Jag har skickat fotot vidare till landets främsta folkdräktsexpert; är dock böjd att hålla med Kristina - skulle tro att det är en fotograf-dräkt, men vi får se vad experten säger.
 
Ingela

172
Archive - General questions / GID:191.36.95400
« skrivet: 2011-02-13, 14:52 »
Expecting or bearing a child out of wedlock was indeed against the law until 1864, but there are plenty of examples of women who were never brought before a court. If Kjerstin did appear before a court, there will be a record of it - the judiciary district court (häradsrätt) records. The judiciary district (härad) for Östra Ämtervik was Fryksdal (nedre). So the records are filed under Fryksdals nedre tingslags häradsrätt and are available through AD Online.
Few court records are indexed, you have to leaf through all records for a year or two.
 
About the name:
90 % of the population made do with patronymics until well after the 1850's. There were however a number of cases when it was deemed appropriate to assume a family name; one of them was if you became a craftsman of any kind and in particular a smith. However, it wasn't appropriate to start using a family name until you were at least a journeyman, preferably of some years standing. Jonas seems to have behaved just as he ought according to the customs of the time: he didn't marry until he he had been a journeyman smith for some years, and about the same time he would have assumed a family name. Ängberg (or Engberg, also in Sweden a common spelling variation today) is perhaps not the most typical of smiths' names, more like a burgher's name, but that became more and more common from the late 18th century.
Where Jonas had the idea specifically of Ängberg is very difficult to say; perhaps he had an association with a farm called that, or he just simply liked the sound (very common reason). Swedes still change family names very frequently, it's a sort of national sport (2009 is supposed to be a top year but then statistics for 2010 aren't ready yet...) - and many select a name from a list of suggested names pre-approved by the authorities, not making up a name from fond associations. Swedes most often have no special feeling for the family name (since it very rarely is more than a generation or two old), and when picking it are more concerned about the sound of it and - for practical reasons - that it matches the old name's initial letter (Larsson e.g. becoming something like Lindqvist).
Read more about Swedish naming customs  here.
 
The morning gift was mandatory, by law, until 1921; the law even specified the minimum amount. Some clergymen just wrote morning gift according to law, some always specified, some specified only when it was more than the minimum amount and some never mentioned it (since it was mandatory). The woman never received the gift unless she became a childless widow; then it was used as a widow's pension.
 
Ingela

173
Annika's look-up was from the Death-CD (Döda i Sverige 1901-2009). From the same source, Tufve's wife:
18430205
Jönsson f. Jönsson, Sissela
Fjärlöf 3
Död 15/7 1927.
Kyrkobokförd i Gumlösa (Kristianstads län, Skåne).
Född 5/2 1843 i Häglinge (Kristianstads län, Skåne).
Änka (21/12 1921).
--------------
 
She died after 1921 which is why her surname has changed (from 1921 married women were obliged to change to their husband's surname).
 
Ingela

174
Namnbyte / Äldre inlägg (arkiv) till 04 augusti, 2011
« skrivet: 2011-02-11, 14:37 »
Innan 1901 kunde man när som helst lägga sig till med ett familjenamn coh byta det hur ofta man ville - namnet var det man sade att det var vid varje tillfälle.
 
Uä barn använde gärna ett familjenamn istället för ett patronymikon (fadersnamn).
Emigranter bytte gärna till ett familjenamn av två orsaker. Dels var det en gammal sedvänja att byta till ett familjenamn om man flyttade in till en stad (om man inte var fabriksarbetare eller tjänstefolk) och emigrationen likställdes med flytten in till en stad. Dels var det vanskligt med patronymikon i USA eftersom systemet inte förstods i USA och man kunde uppfattas som just illegitim (massor med papper krävde att man angav föräldrarnas namn) vilket inte heller i USA var socialt accepterat.
Så sammantaget var det nog inget svårt beslut för en uä amigrant att byta till ett familjenamn.
 
Kvinnor blev inte myndiga förrän vid 25 (om de var ogifta, gifta kvinnor var aldrig myndiga), och omyndiga skulle ha förmyndares (i detta fall modern) tillstånd att byta namn. Möjligen var detta en bidragande orsak till att relativt få kvinnor bytte till familjenamn.
 
Notering om namnbytet finns antingen i den Hfl/Fl som har flickan som emigrant, eller så bytte hon så sent att det aldrig hanns med att noteras. Om hon i Hfl/Fl står utan efternamn men har familjenamnet i hamnpolisens listor, så var det på kajen i Göteborg (eller Malmö etc.) som hon lade sig till med namnet. Möjligen var det t.o.m. ett krav från hamnpolisen!
 
Familjenamn kunde som sagt väljas fritt innan 1901 - förutom adliga namn - så om flickan valde sin förmodade fars namn eller inte var en smaksak. Ingen, varken presumtiv far eller hans släkt, kunde på något sätt göra invändningar. Kanske tyckte både flickan och hennes mor att det var en lite kul hämnd mot en far som aldrig erkänt henne - hur etiskt är det att inte erkänna sitt barn?! Och som hon dessutom använde namnet först när hon emigrerade kan jag inte se att det skadade någon.
 
Ingela
PS Du kan läsa mer om namn här.

175
00 - Självmord / Källor vid självmord
« skrivet: 2011-02-11, 14:06 »
Polisen borde ha utrett självmordet. Polisen var väl vid den tiden en kommunal angelägenhet, så arkivet borde finnas hos kommunen.
 
Ingela

176
Porträttfynd (enskilda bilder) / #113916 Album
« skrivet: 2011-02-11, 05:14 »
Såvitt jag kan se så har samtliga flickor håret uppsatt. Det är ju svårt att bedöma exakt, men jag tror att kjolarna är långa. Bådadera betyder att flickorna är konfirmerade, dvs. 15 år.
 
Kanske någon form av konfirmationskort. Eller kanske - troligare - ett kort från en folkhögskola. Där hade flickor och pojkar var sina kurser även om skolan var för både flickor och pojkar. Flickor vid en folkhögskolekurs med sin rektor?
 
Ingela

177
From Death CD:
 
18670418
Björkman née Lind, Elisabet
Blidsberg Skattegården
Died 17 Jan 1942.
Registered in Blidsberg (Älvsborg county, Västergötland).
Born 18 Apr 1867 in Timmele (Älvsborg county, Västergötland).
Married woman (16 Apr 1887).
--------------
 
18871130-5501
Andersson, Ester Olivia
Box 31 Skatteg
520 24  Blidsberg 1
Died 21 Apr 1982.
Registered in Blidsberg (Älvsborg county, Västergötland).
Born 30 Nov 1887 in Södra Ving (Älvsborg county, Västergötland).
Widow (12 Jul 1955).
--------------
 
18900810-551
Andersson, Johan Reinhold
Skattegården
Died 12 Jul 1955.
Registered in Blidsberg (Älvsborg county, Västergötland).
Born 10 Aug 1890 in Hössna (Älvsborg county, Västergötland).
Married man (13 Nov 1914).
 
Note that Elisabet's niece took over Skattegården in Blidsberg.
 
Census 1900:
 
Father: Samuelsson, Frans Gustaf b. 1862 in Södra Ving (Älvsborg) - tenant farmer
Mother: Lind, Anna Matilda b. 1864 in Timmele (Älvsborg)
Child: Elin Maria Elisabet b. 1886 in Södra Ving (Älvsborg)
Child: Ester Olivia b. 1887 in Södra Ving (Älvsborg)
Child: Gerda Matilda b. 1899 in Södra Ving (Älvsborg)
Famiy lives at farm Nollyckan in Södra Ving.
-----------
 
Father: Björkman, Gustaf b. 1865 in Södra Ving (Älvsborg) - farm owner, soldier
Mother: Lind, Elisabet b. 1867 in Timmele (Älvsborg)
Couple lives at Skattegården in Blidsberg (Älvsborg).
 
Ingela

178
Landsarkivet i Göteborg har fått in alla handlingar; de avslutade sin insamling förra våren (2010).
 Status Göteborgs Landsarkiv kyrkoarkiv 1895-1991
 
Landsarkivet i Lund och Stadsarkivet i Malmö håller dock fortfarande på.
 Status Lunds Landsarkiv kyrkoarkiv 1895-1991
 Status Malmö Stadsarkiv kyrkoarkiv 1895-1991
 
Ingela

179
Porträttfynd (enskilda bilder) / #36529 - Ovanligt brudfoto
« skrivet: 2011-02-04, 06:26 »
Tidigt exempel på samkönat äktenskap?  
 
Nej, men man tog ofta en serie kort och då kunde man ha kort på bara bruden med tärnor (mer sällan tror jag brudgum med bara marskalkar). Här är det bara en tärna, men man kanske tyckte att de skulle förevigas ensamma ihop ändå - kanske var de systrar.
 
Ingela

180
00 - Arvsfrågor / Avsäga sig sin arvsrätt?
« skrivet: 2011-02-04, 06:20 »
Javisst kan man avsäga sig sin arvsrätt (förutsatt att man är myndig).
 
Uä barn hade - försåvitt de var erkända naturligtvis - arvsrätt efter sina fäder från (jag tror det var) 1917. Däremot hade de inte arvsrätt efter sin fars släktingar förrän ca 1971 (1972?) - dvs. om fadern dog innan farfadern så ärvde inte uä barn farfar (kallas på juristsvenska att man har istadarätt, alltså rätt att träda i annans ställe - vilket då uä barn inte hade efter fadern).
 
Oavsett om farfar avsade sig arvet skall han vara upptagen på farfars fars bouppteckning. Där skall nämligen alla som har (potentiell) arvsrätt tas upp, och så skall det finnas en bilaga där farfar avsäger sig arvet. Det är det enda lagliga sättet.
 
Men eftersom farfar är född 1919 bör det finnas en akt hos barnavårdsnämnden för honom; det var obligatoriskt efter 1917. Sådan akt finns i kommunens arkiv. Barnavårdsnämndens viktigaste uppgift var att finna fram en far till barnet.
 
Ingela

181
Än en gång:
 
Innan 1734 innebar inte vigsel i kyrkan ett juridiskt bindande äktenskap. Det som var bindande var trolovningen. Vigseln var bara en välsignelse, precis som den är idag i t.ex. Frankrike, Nederländerna, Tyskland.
 
1734 infördes så att kyrklig vigsel var det enda bindande sättet att ingå äktenskap på. Bondeståndet protesterade vilt eftersom parterna nu hade möjlighet att säga nej!
 
Lösningen blev en svensk kompromiss: trolovning hade kvar alla sina gamla rättsliga effekter (barn födda inom trolovning räknades som äkta, kvinnan hade samma sociala aktning som en i kyrkan vigd kvinna, att slå upp trolovningen var samma som skilsmässa etc.) men det enda lagliga sättet att ingå äktenskap var genom kyrklig vigsel (få ihop den om ni kan!)!
Barn som föddes som trolovningbarn var följaktligen aldrig oäkta.
 
Där allmogetraditionerna var starka fortsatte allmogen ungefär som förut: man trolovade sig, och så flyttade brud och brudgum ihop. Lite senare, när det fanns tid och råd, tog man tag i den kyrkliga vigseln - det var ju bra om det skedde innan första barnet, men det var alltså på intet sätt nödvändigt.
 
Mycket riktigt var den ende som mådde dåligt av att dessa traditioner hölls vid liv prästen. Kyrkan hade redan innan 1734 börjat propagera för kyrkbröllop genom att erbjuda flickor som höll på sig mellan trolovning och kyrklig vigsel att få låna kyrkans (förgyllda) silverkrona (istället för brudkläderskans skravelkrona) - de här flickorna var kronbrudar.
 
Någon som helst försöksverksamhet har aldrig förekommit i Sverige. Tänk efter lite! Fram till 1872 kunde enbart änkor bestämma om sitt äktenskap; för alla andra kvinnor, oavsett ålder och myndighet, gällde att det var giftomannen som bestämde. Tror ni verkligen på fullaste allvar att fadern till en dotter skulle gå med på att de unga tu flyttade ihop för att se om det fungerade?! Hur lång skulle den prövotiden vara? Och vad skulle fadern göra med sin dotter som inte blev gravid?! Utbjuda henne billigt till näste man??
Försöksverksamheten är en skröna fullt i klass med råttan i pizzan!
 
Det var mycket olika över landet hur det låg till både med att flytta ihop i o m trolovningen och att få oäkta barn. I vad som definieras som Västsverige - och dit hör Småland i detta avseende - låg man under riksgenomsnittet när det gällde dessa saker.
 
Söta hittebarn kunde inte ärva fast egendom utan en massa problem; adoption existerade inte innan 1917. Oäkta barn fick inte ärva föräldrarna förrän mycket långt in på 1800-talet, ja, t.o.m. in på 1900-talet.
 
Ingela

182
There are 11 men registered in the Emigrant register (Emibas) called August Andersson born in 1860 who emigrated in 1887 (and the register is only about 75 % complete). So more information is needed; exact dob, any other names beside August (like Sven, Carl etc), siblings, parents' names, location in Sweden - anything and as much of it as possible.
 
In the same register there's only one woman called Christina born 13 Jul 1860 - and she's called Jonsson! So maybe...
Post 299514
Jonsson, Christina
Female farm-hand (unmarried woman)
b. 13 Jul 1860 in Arby parish, Kalmar county (Småland province)
Emigrated 12 Sep 1887
from Olsbo village, Arby parish, Kalmar county (Småland province)
to North America
Source: Household examination roll, p. 152
Emibas emigration file: Arby H 1887 009
 
But I get this from the records made by the Kalmar port police:
Last name: Jonsson
First name: Kristina
Age: 27
Born: 1859/1860
Parish: Arby
Departure port: Kalmar
Date of departure: 21 Sep 1887 [this usually differs from the date the emigrant received his/her moving certificate, cf. above]
Destination: Springfield, IL
Fellow travellers: No [hers was the only name on this ticket]
Source code: 3805b:18:1343
The problem is of course the destination - she went to IL but later lived in CT, but then of course many eventually wound up in places far from their original destination.
 
Anyway, here she is in the 1880 census:
Father: Jonsson, Carl b. 1827 in Mortorp parish, Kalmar county
Mother: Håkansdotter, Kristina b. 1826 in Mortorp parish, Kalmar county
Child: Selma Maria b. 1857 in Arby parish, Kalmar county
Child: Hilda Kristina b. 1860 in Arby parish, Kalmar county
Child: Janne Gottfrid b. 1863 in Arby parish, Kalmar county
The family lives at the farm Skällby N:o 1 in Arby parish. The father is noted as farm owner.
 
(Hilda) Kristina was of course really Carlsdotter but had evidently adopted the new-fangled idea of using her father's name (this was frequently done by emigrants to America since the patronymic system wasn't understood in America).  
 
Ingela
 
(Meddelandet ändrat av Isulv 2011-01-28 05:53)

183
Lärare / Lärarinna / Barnlärare
« skrivet: 2011-01-25, 15:21 »
Folkskolan kom 1842, ja. Men den innebar inte skolplikt för barnen - skolplikten kom inte förrän 1882. Folkskolan innebar att socknen var tvungen att inrätta ett hus för skolan, inte att barnen var tvungna att gå dit. Folkskolan innebar till en början inte heller att barnen fick lära sig att läsa, för att få börja folkskolan var de tvungna att redan kunna läsa. Precis som förut. Ganska snart blev det dock vanligt att man till folkskolan anslöt en småskola, och det var där barnen fick de första grunderna.
 
Svenska folket var i det närmaste 100 % läskunnigt (100 % kan aldrig uppnås, och är det definitivt inte idag) redan innan 1750. Det var inte så att det låg i kyrkans intresse att folk kunde läsa - det var en av de absoluta hörnstenarna i den lutherska doktrinen, till skillnad mot katolicismen krävde luteranismen att folk själva skulle kunna läsa Bibeln (vilket också var orsaken till att den översattes). Och vi tog allvarligt på det i Sverige. Redan innan 1842 fanns det fasta skolor i ungefär hälften av Sveriges socknar. Vissa av skolorna var bättre än vad som krävdes 1842; det fanns t.ex. vad som verkar ha varit utmärkta sockenskolor i sydvästra Skåne redan från 1760-talet där barnen inte bara fick lära sig kristendom och att läsa, nej, de fick även lära sig att skriva och en hel del annat!
 
En vanlig ingång för att bli barnalärare var att ha varit soldat; alla soldater gick i skola och fick t.ex. lära sig skriva om de inte redan kunde det. Avdankade soldater engagerades därför ofta som lärare, och även för att skriva brev (och ibland att läsa dem! folk fick lära sig att läsa tryckt, inte skriven, text så det kunde ibland vara svårt med handstilen...det tycker ju vi släktforskare idag också  ).
 
Ingela

184
Sysslingar och bryllingar / Sysslingar och bryllingar
« skrivet: 2011-01-24, 05:05 »
Avsnittet om namn har enligt min mening inte där att göra, och är dessutom felaktigt. Avsnittet om barn utom äktenskap är också fel.
 
Modern folkbokföring är marginellt bättre än gammal - med undantag för att felkällan oläslig handstil ju bortfaller numera - det finns gott om exempel på helt fantastiska fel som begåtts i modern folkbokföring lika väl som gammal.
 
Jag förstår inte heller meningen om att det inte finns några säkra garantier om att personer som dog före 1718 inte skulle gå att finna. Sanningen är ju snarare den att det inte finns några säkra garantier att hitta någon från vilken tid som helst - och samtidigt finns det på vissa håll utmärkta källor om personer som dog långt tidigare än just 1718 (varför 1718?).
 
Ingela

185
En bra idé är att kontakta  Swenson Swedish Immigration Research Center i Rock Island, IL; de har koll på alla källor om svenska emigranter i USA. De har ingenting on-line utan man får maila dem och fråga.
 
Det troligaste är att nekrologerna blev tryckta i de svenskspråkiga tidningarna; det fanns visst fler svenska tidningar i USA än i Sverige...de flesta svenskar hade svårt att läsa och skriva annat än den enklaste engelska även om de kunda tala språket ganska bra (engelsk stavning är att betrakta som typ hieroglyfiska tecken - hur man annars kan få till att hiccough uttalas hickupp och cough kåff kan jag annars inte begripa).
 
Ingela

186
Muntlig tradition / Att kontakta okända människor
« skrivet: 2011-01-18, 03:26 »
Ja, Björn har helt rätt i att frågor bör vara specifika snarare än allmänna, men först när man fått en positiv kontakt. Annars kan det lätt kännas lite påträngande - bättre att cirkla in sig efter hand.
 
Lycka till med kontakterna!
 
Ingela

187
Ja, jag tror det är den bästa strategin. Ser Du henne med äkta make och nya barn , så...
 
Ingela

188
Det var inte ovanligt att lämna barn efter sig när man emigrerade. Inte alls ovanligt var att först fadern åkte, kanske med äldste sonen om han var över 15, efter några år kom sedan modern med ett par mellanbarn och så efter ytterligare några år kom slutligen äldsta dottern med de minsta (mycket schematisk bild men ungefärligen som det gick till).
 
Här fanns ju ingen far, så modern fick agera spjutspets själv. Att ha med en fyraåring var ingen rekommendation hos en potentiell arbetsgivare i USA. Hon visste ju inte heller var hon skulle hamna, hur hon skulle ordna det för barnet när hon kom til USA. Nej, bättre att låta barnet vara kvar i känd miljö tills hon hade ordnade förhållanden att hämta barnet till.
 
Ibland slog det då fel: modern kanske träffade en man som hon gifte sig med, men som inte ville veta av hennes barn (ganska vanligt). Eller så fick modern aldrig de där ordnade förhållandena hon trodde sig kunna fixa; fick tillfälliga bara jobb, flyttade mycket etc. Eller blev hemhjälp i en familj som inte ville acceptera att hushållerskans barn bodde med dem.
 
Det kan ju finnas olika orsaker till att modern emigrerade. En var att hon kanske följde efter barnafadern men hon misstänkte/visste att de inte skulle kunna erbjuda barnet ett bra hem förrän lite senare (men om hon inte åkte skulle det aldrig bli ett hem). En annan att hon bara skulle vara borta några år och då ha förtjänat så mycket att hon kunde starta en egen liten rörelse, kanske ett kafé eller en kortvarubutik eller liknande (av de 1,3 miljoner som emigrerade kom minst 200.000 tillbaka). Eller så ville hon redan från början starta ett nytt liv i USA, bättre möjligheter, t.ex. lättare att kunna låtsas att hon var änka och därmed förklara barnet.
 
I vilket fall som helst var det nog bättre att lämna barnet hemma, ge sig ut själv och skicka efter barnet senare (alternativt hämta barnet). Att en sådan plan lyckades allt som oftast är klart när man ser antalet ensamåkande barn. Min farmors kusin hade en liten pojke på åtta år i släptåg när han emigrerade, för leverans till pojkens ensamstående mamma som emigrerat fyra-fem år tidigare. Å andra sidan gifte sig min farfars bror med en kvinna som blivit kvarlämnad av sin ensamstående mor; modern gifte sig och fick barn i USA men fick aldrig för sin man lov att hämta sin första dotter. Och det här är alltså inga unika fall, utan exempel på vad som hände hela tiden.
 
Om man själv betalar för en fosterfamilj finns det inget som hindrar att man lämnar sina barn där - ingen lämplighetsprövning annat än att man själv är övertygad om att barnen får det bra. Det är bara när skattepengar används för att betala en fosterfamilj som det ställs krav på den; olika krav under olika tider naturligtvis, men principen har alltid varit densamma.
 
Ingela

189
Muntlig tradition / Att kontakta okända människor
« skrivet: 2011-01-16, 16:23 »
Börja med att ha något att erbjuda dem Du kontaktar - nämligen den del av släktforskningen som kan intressera dem. Arrangera lämpliga utdrag så aptitligt som möjligt, med så många foton som finns. Skriv ut på en bra skrivare och skicka över per vanlig post. Skicka med ett följebrev där det står att Du släktforskar, att det gäller den gren/den ort där de själva har ett intresse och be om hjälp med att de kan korrigera felaktiga uppgifter, kanske har något att tillägga och om de skulle ha kompletterande bilder (förklara att Du naturligtvis betalar alla kostnader, t.ex. för kopiering).
Om Du inte fått svar efter 3-4 månader kan Du ringa och fråga om de fått Ditt brev, om de hunnit med att titta på utdragen Du skickat med, om de har något att tillägga - och påpeka att de naturligtvis ska få den uppdaterade upplagan.
 
Ungefär så brukar jag lägga upp det, och jag har hittills aldrig fått några direkta nej, men det kan ibland dröja lite innan det s.a.s. lossnar.
Vad jag förstått så gillar man att få min sammanställning, för det är både en gåva och en sorts legitimation att jag är seriös och den jag ger mig ut för att vara.
Det har också varit bra med brev för det kan man ta ställning till i lugn och ro. Email med bifogade filer kan fungera för yngre, men äldre kan tycka att det dels är lite jobbigt, dels att det inte är någon riktig gåva om de tvingas skriva ut på egen skrivare (och då har man ju heller inte själv kontroll på vad det blir för kvalitet på den utskriften).
 
Ingela

190
Porträttfynd (enskilda bilder) / #11236 - Är kvinnan gravid?
« skrivet: 2011-01-16, 15:59 »
Nej, man skyltade inte med graviditet. Medel- och överklassens damer brukade dra sig tillbaka åtminstone de två-tre sista månaderna av graviditeten, vilket uppmuntrades kraftigt av läkarna eftersom det betydde att kvinnorna inte längre snörde sig.
 
Jag tycker också kvinnan till höger ser gravid ut, men undrar också över varför hon lät fotografera sig just då - eller åtminstone just så; hade hon stått bakom stolen t.ex. så hade det varit mycket svårare att se (fotografer brukade ju också ha massvis med rekvisita som kunde arrangerats för att dölja). Och varför är det inte hon som sitter ner??
 
Ingela

191
Oä barns efternamn / Oä barns efternamn
« skrivet: 2011-01-16, 15:46 »
Bouppteckningar skulle göras efter alla, men tidigare - på 1700-talet - kunde det vara lite si och så med det om man redan tidigt kunde avgöra att det inte skulle bli någon behållning i boet. Från mitten av 1800-talet kan man dock vara ganska säker på att finna bouppteckningar.
 
De bouppteckningar som ännu inte hunnit skannas beställer man via Riksarkivet, http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=17462
Har man alla korrekta uppgifter, dvs fullständigt namn, fullständigt födelsedatum, fullständigt dödsdatum och dödsort, så kostar det vanligen ingenting - särskilt inte om man bara vill ha första sidan där släktskap står och vill ha svar per email.
 
Ja, det fanns ju en tankeriktning i Sverige om jämlika förhållanden etc.; Almqvists Det går an hade ju kommit ut 1839 och publicerats i flera olika utgåvor. Så visst, Katarina kanske föredrog att vara ogift och myndig och reda sig själv. Med tanke på resorna hon företog så verkar hon ha gjort det också!
 
Nja. Så här var det med att föda barn ogift: varken barnmorska eller läkare fick efterforska moderns identitet. Däremot var det prästs, sexmäns och länsmans skyldighet att kontrollera och anmäla om någon väntade eller födde barn ogift. Därför reste de som kunde iväg till en stad - där de inte kunde identifieras och där myndigheterna inte kunde hålla reda på befolkningen lika exakt som på landet - så snart det blev risk för att det skulle synas att de var gravida. Kvinnan behövde alltså inte ha fött barnet för att bli anmäld.
I princip blir det till att leta på alla ställen Katarina uppehöll sig från ca femte graviditetsmånaden till några månader efter barnet fötts. Men jag skulle inte tro att hon blev anmäld i städerna.
 
Att föräldrarna gifte sig efter barnet föddes var delvis en annan sak; den blivande maken måste erkänna barnet som sitt för att det skall legitimeras i och med giftermålet.
 
Ingela

192
Människor / Okända unga damer
« skrivet: 2011-01-15, 02:48 »
En kokard är en sorts förknuten rosett som bärs fäst i mössa eller på rockuppslag. Den lilla rosett som är mitt fram på en studentmössa är ett exempel på en mycket liten kokard; kallas vanligen bandrosett.
På 1700-talet kunde gymnasister fästa en liten kokard i sin hårpiska, men det var unga pojkar, inte flickor. Att pojkarna använde kokarder istället för egenhändigt knutna rosetter kanske inte är att förundras över - det är ju samma idé som att ha en förknuten fluga eller slips idag.
 
Sylvia, Du får tänka på att den som skrev om hårkokard är en man och därmed kanske inte bäst på terminologi om vad kvinnor har i håret (särskilt inte förr). Vad flickan på bilden har är en mycket stor, vanligt knuten rosett i håret. Troligen, precis som Du skriver, av ett brett sidenband.
 
Ingela

193
02 Arkivväsende / Uppgift i Kyrkobok, hur tolka?
« skrivet: 2011-01-15, 02:25 »
Församlingsböcker för Katrineholm finns för tiden efter 1923 och innan 1940 (t.o.m. 1940 behövs nu efter nyår ingen sekretessprövning). Däremot ser de inte ut att vara scannade allihop.
A II a (församlingsböcker) finns efter AIIa:3 1912-23:
AIIa:4 1915-21 - scannad
AIIa:5 1919-23 - scannad
AIIa:6 1921-28
AIIa:7 1923-28
AIIa:8 1923-39
AIIa:9 1928-38
AIIa:10 1928-38
AIIa:11 1928-38
AIIa:12 1932-38
Fr.o.m. AIIa:13 1937-42 måste böckerna (delvis) sekretessprövas.
 
Alla sådana här uppgifter finns i Nationell ArkivDatabas,  NAD.  
 
Ingela

194
Människor / Okända unga damer
« skrivet: 2011-01-14, 03:18 »
Jovisst. Men även en brud (eller vem som, till vilket fillfälle som helst) kunde ju ha det - även om det visst var vanligare på en konfirmand.
 
Ingela

195
02 Arkivväsende / Uppgift i Kyrkobok, hur tolka?
« skrivet: 2011-01-13, 23:38 »
Länsbokstäverna infördes för bilregistret 1916. Det var först långt senare som bilregistrets länsbokstäver spred sig som någon sorts allmän förkortning för länen.
 
Kommunkoder infördes först 1952; tätortskoderna kom nog inte tidigare.
 
Ingela

196
Oä barns efternamn / Oä barns efternamn
« skrivet: 2011-01-13, 23:17 »
Selander är en fullt möjlig namnbildning till gårds-/bynamnet Sela. I Norrland var det inte ovanligt att en hel by lade sig till med samma familjenamn, man var ju också oftast mer eller mindre släkt med alla i byn.
 
Det var inte lika vanligt att unga flickor tog ett familjenamn som att en pojke gjorde det men visst hände det, och i Norrland var man inte alls lika traditionsbunden som längre söderut. Uä barn tog gärna familjenamn för att dölja att de i många fall inte hade ett patronymikon.
 
Konfirmation (på landet, 90 % av befolkningen bodde där) skedde vid 15 år, inte tidigare men någon gång senare, nämligen om vederbörande inte var tillräckligt mogen, eller inte kunde läsa etc. Få flickor konfirmerades senare, däremot hände det med pojksr.
 
Mellan Nordingrå och Härnösand är det bara 54 km - och det går utmärkt att ta sig mellan dessa ställen med båt. Dessutom fanns något av intresse för den blivande sjömannen Jonas i Härnösand: navigationsskola - och därmed en stor hamn. Härnösand var alltså en betydande sjöfartsstad; bl.a. seglade man ner till Stockholm (eftersom Sverige hade urdåliga vägar). Man kan ju tänka sig att Jonas arbetade delvis ombord på någon liten fraktskuta innan han lyckades ta hyra för att vara borta hela 1860 (och den hypotetiska lilla fraktskutan kanske anlöpte Härnösand flitigt).
 
1860, till sjöss betyder att Jonas spenderade hela eller större delen av 1860 till sjöss. Kanske reste han i december 1859, kanske i januari 1860 - men hade datumen inte stämt bra med året, så hade det framgått (till sjöss fr. sept. 1859 till juni 1860). Så Jonas bör allt ha hunnit med att avla ett barn 1859, ett barn som föddes i maj 1860.
 
Om det var så att Edla var dotter till Jonas och tydligen hade ett gott förhållande till sin fars familj, så är det en indikation på en bra sak och en dålig sak. Den dåliga är att Edlas mamma troligen inte stämde in Jonas för tinget för att få underhåll. Den bra är att det inte alls är otroligt att Edla fick någon liten del av arvet efter Jonas.
 
Samtidigt kan man fråga sig varför Edlas mamma och Jonas inte gifte sig? Jonas var ju ogift då.
Det är också möjligt att Edlas mamma blev instämd inför tinget när hon väntade barn; Edla är född först 1860 och fram till 1864 var det brottsligt att föda barn uä i Sverige. Det sågs visserligen mellan fingrarna en hel del åtminsteone ett decennium eller två innan lagen ändrades, men det är trots allt värt att kontrollera.
 
Ingela

197
Barnavårdsmannen kan närmast jämställas med en socialassistent. De skulle bevaka barnets intressen (jämför med en god man idag).
 
En av barnavårdsnämndens viktigaste uppgifter var att fastställa faderskapet.
 
Om det nu finns minsta misstanke om att det är Groothoff som är fadern och han samtidigt är barnavårdsman blir det ju en jävssituation. De som satt i barnavårdsnämnden var inte dumma, de ville naturligtvis undvika sådant - så snarast är det så att den omständigheten att Groothoff var barnavårdsman åt barnet gör att man kan bortse från honom som möjlig barnafader.
 
Ingela

198
Oäkta barn / Äldre inlägg (arkiv) till 2011-02-20
« skrivet: 2011-01-11, 13:42 »
Kan finnas i domböckerna, om modern stämde in fadern för att få underhåll för barnet. Kan också finnas uppgifter i förlossningsjournalerna (som finns i kommunarkiven; barnmorskan tillhörde inte sjukvården utan var en kommunal angelägenhet).
 
Tiden 1864-1917 är den svåraste att finna oäkta föräldrar; innan 1864 var det brottsligt att få barn ogift, så många mål kom upp i rätten (inte alla givetvis), och efter 1917 började barnavårdsnämnderna sitt arbete där det viktigaste var just att finna fäder (samtidigt upphörde okänd mor).
 
Ingela

199
Människor / Okända unga damer
« skrivet: 2011-01-11, 03:33 »
Har läst konfrmationsskildringar där flickorna när de stod på gången, dvs under förhöret. hade blommor i händerna - som jag förstod det var det enstaka blommor eller små buketter, men så'nt går ju gärna över styr.
Det kan också tänkas vara fotoateljen som tyckte det blev alltför vitt och därför försåg flickan med blommor som rekvisita.
 
Det är allt en konfirmand; precis som Stefan påpekar så är det en ung flicka som har en så'n jätteblaffa till rosett i håret. Faktum är att det enda jag har att invända är att flickan har för mycket ungflicksattribut: håret inte uppsatt, för kort klänning, för enkelt (klänningen rät & slät, inga smycken). Å andra sidan var detta en tid när borgerligheten ville behålla sina unga döttrar som småflickor tills de var minst 18.
 
Ingela

200
Allmänt / Allmänt
« skrivet: 2011-01-08, 18:29 »
Är det ungefär samma yrke så anger jag en sammanfattande benämning, har personen bytt karriär så tar jag upp båda (eller hur många det nu är). Naturligtvis enbart om personen varit i yrket en längre period - en flicka anställd i en butik i två månader innan hon gifte sig skriver jag inte upp som expedit. Men t.ex. dräng, soldat, stationskarl, och bara dräng (alternativt jordbruksarbetare om man nu föredrar det) om han varit dräng, statare, arbetskarl etc.
 
Ingela

201
Förgiftning / Arsenikförgiftning
« skrivet: 2011-01-08, 03:06 »
Mea culpa! Mea maxima culpa!
Jag får helt ta på mig skulden att fosforförgiftningen spårade ur till arsenik!

202
Archive - Swedish language / Need a translation please
« skrivet: 2011-01-08, 02:51 »
Just the filenumber tells you a great deal: Skaraborg Regiment, 2nd company. His regimental number was 173, his company number was 23. He joined in 1865.
Normal regiments had 1200 men, divided into 8 companies of 150 men each.
Since he was born in 1851, he joined at 14 to become a drummer boy.
 
No, the Army didn't accept convicts. Quite the reverse. You had to be of good character to join up, and if you misbehaved you could be booted out (dishonourable discharge). The American system of training delinquents to become killers is something I have never understood.
Yes, convicts sentenced to hard labour were used in building fortifications, canals etc. - sometimes their own prison.
 
In actual fact, this guy started misbehaving after he had joined the Army. He was never - according to the table done by Anders - sentenced to three years in jail for vagrancy (which included defencelessness). He was sentenced to four months of hard labour (maybe building that fortress!) which was followed - as hard labour always was - to loss of civic rights for three years.
 
As you can see by the nice simple table Anders has made, he was first taken into detention in 1868 and was picked up for vagrancy in 1870.
So, he joined the regiment in 1865, got into trouble three years later, was probably thrown out of the Army, didn't get a job after that which is why he was picked up for vagrancy some time later. And after that it was something of a revolving door in and out of labour facilities, jail etc.
 
Ingela

203
Förgiftning / Fosforförgiftning
« skrivet: 2011-01-07, 03:53 »
Hästhandlare lär förr i världen ha gett hästarna mindre doser arsenik för att de skulle få bättre hull (som Gunnar skriver), blank och fin hårrem, och verka allmänt pigga och livliga (bönderna tyckte inte om alltför lugna hästar, det skulle vara lite tag i dem).
 
En intressant mordhistoria med arsenik som mordvapen skrev ju f.ö. deckardrottningen Dorothy Sayers, Strong Poison.
 
Ingela
PS. Jag funderar inte över att människor i trånga miljöer och med begränsade resurser förr begick misstag med dödliga gifter, jag är mycket mer upprörd över människor idag som inte kan se till att hålla diverse giftiga medel ifrån sina barn!

204
Värnplikten byggdes upp under hela 1800-talet - från en eller ett par veckor från början till flera månader senare under 1800-talet. Nedläggandet av indelningsverket var planlagd sedan länge. Det var inte heller så att alla indelta soldater tågade hem 1901. I vissa truppslag, och särskilt i Flottan, tog det närmare 20 år innan man var klar och hade helt och hållet övergått till värnpliktsarmé.
 
Förutom indelningsverket fanns det ju också värvad trupp (min fm mf var värvad fältjägare), men när det var slut med stamanställda meniga vet jag inte.
 
Nu är det ju intressant att tänka sig att värnpliktsarmén är nedlagd igen!
 
Allt om indelningsverk & soldater & annat militärt finns ju annars att ta del av hos  Hans Högman!
 
Ingela

205
Archive - Swedish language / Need a translation please
« skrivet: 2011-01-07, 03:18 »
Like Marie says here above, not legally competent - he was returned to childhood quite simply.
Loss of civic privileges was an automatic consequence of being sent to jail. You spent a certain time in jail, followed by 3 or 5 or 7 or even in some (severe) cases 10 years loss of civic privileges. The length of time was not subject to the judge's discretion but was set out in the penal code.
 
A criminal record had to be entered into the household examinations. If, after his release from prison, he managed to get a job in another part of the country the vicar would issue a migration certificate and it of course had to state the exact dates since his loss of civic privileges meant that he e.g. couldn't marry. The vicar in the next parish had to have this information.
Notes about criminal records are very common.
 
Also, to be a vagrant was a criminal offense. If you had no job and no other means of support (you were allowed to be rich and not work) you could be put in a workhouse. In Swedish the word used was often försvarslös (defenceless) since you had no one to answer for you, no one who could defend you. In practice you were put in the workhouse only if you had no place to live. If you had somewhere to live - or you had lived a normal life for a long time in the same parish - you would be taken care of by the parish; they would try to find somewhere for you to live, if you had somewhere to live you would be eligible for pauper's aid etc.
 
Anders Hedgren writes about the hard times at the end of the 1860's. This is true - in parts of the country; some parts of the country had perfectly normal harvests and a few even had good harvests. People didn't starve as during the Irish Potato Famine - when no help was sent from England to Ireland until much to late - because aid was distributed, but yes, in some areas people became very thin and malnourished and of course fell ill with all kinds of infections (mainly TB of course) they normally would have withstood. Not a good time in Sweden, and cause for the first big, serious wave of emigration from Sweden.
Being a drummer boy meant that the Army looked out for you; the Army couldn't have men who weren't fit to fight.
 
Ingela

206
Tekniska elementarskolor var jämställda med gymnasier när det gällde att vinna inträde på Tekniska Högskolan; de kallades även läroverk fast de inte lydde under precis samma läroplan som de vanliga läroverken. Under de första decennierna av 1900-talet omvandlades de också följdriktigt till gymnasier; kortare, t.ex. 2-åriga, kurser blev fackskola.
 
I Borås fanns en teknisk elementarskola sedan 1856, en av fyra i landet (de övriga fanns i Malmö (1853), Norrköping (1856), Örebro (1856) - samt den 1901 inrättade skolan i Härnösand); det fanns också tekniska skolor i Eskilstuna och Västerås som hade liknande undervisning.
Eftersom dessa skolor var utpräglat yrkesinriktade hade de också kvällsundervisning för dem som redan arbetade (underförstått, ofta inom det tekniska område de valde att specialisera sig inom).  
 
Det fanns vid den här tiden inga krav på vad man skulle ha studerat för att kunna kalla sig ingenjör - det var lika mycket en tjänstetitel; av hävd var dock titeln civilingenjör förbehållen dem som genomgått högre utbildning som t.ex. Tekniska Högskolan.
Så visst fanns det en form av 25-öresingenjörer, lite informellt.
 
Ingela

207
20) Engelska / Yrken och arbetsgivare Portland 1920
« skrivet: 2011-01-05, 16:31 »
Den översta kan jag inte tyda.
None (inget) - House (hemma - detta kanske är en hemmafru?)
Clerk (kontorsbiträde) - ??? (kan inte tyda)
Logger (skogshuggare) - Logging Camp (skogshuggarläger)
Laborer (arbetare) - Water?? (kan inte tyda)
Logger (skogshuggare) - Logging Camp (skogshuggarläger)
Lumber??? (kan inte tyda, något med timmer) - Logging Camp (skogshuggarläger)
 
Ingela

208
Förgiftning / Fosforförgiftning
« skrivet: 2011-01-05, 16:11 »
Det var kul att få en så omedelbar bekräftelse på vilka olyckor som kunde ske med arsenik - socker, Markus!
 
Nu har jag ju ingen närmare, personlig bekantskap med arsenik - men socker kom förr i fast form som sockertopp. Sådana sockertoppar kan man ibland idag köpa på marknader/lanthandlar med gammaldags tema etc. Sockertoppen bröt eller högg man sig just ett stycke av, eller om man var lite fin i kanten så fanns det särskilda sockertoppsknipsare.
 
Eftersom socker kom i fast form så kan väl även arsenik ha gjort det. Fast form var ju mycket enklare att hantera vid en tid då det inte fanns plastpåsar - eller ens papperspåsar.
 
Ingela

209
Förgiftning / Fosforförgiftning
« skrivet: 2011-01-04, 20:29 »
Jag tror man snarare använde arsenik som råttgift, men båda ämnena fungerar säkert.  
Både arsenik och fosfor fanns i vit/gul och färgad version. Den ursrpungliga vita fosforn var farlig även för dem som arbetade med den (tillverkning av tändstickor t.ex.) och när den mindre farliga röda fosforn kom förbjöds så småningom den vita (men inte förrän 1906 - då hade Frälsningsarmén i London sedan 1891 haft en fabrik som tillverkade tändstickor med den dyrare röda fosforn). I alla fall i England färgade man också kommersiellt tillgängligt arsenik.
I båda fallen sägs dödsfall ha skett i misshugg när man tog fel på fosfor/arsenik och socker till morgongröten (det var kanske i vissa fall tveksamt om olyckan verkligen var en olycka...).
 
Ingela

210
Lurinsky / Lurinsky
« skrivet: 2011-01-03, 03:20 »
Häradsdomare var bara en hederstitel för den i tjänsten äldste nämndemannen, och det är nog sant att han inte kunde franska. Domare i målet torde dock ha varit en häradshövding, dvs. en fullt utbildad jurist som troligen inte var obekant med franska. Liksom att notarien som antecknade målet också var en fullt utbildad jurist, med kunskaper om såväl franska språket som fransk historia och därför torde av ren automatik ha stavat namnet som den franska drottning han lärt sig i skolan om.
 
Det är ju inte så mycket fråga om vilka språk polacker använde utan om vilka språk vi svenskar använde om dem. Franska var vid den här tiden det språk som användes i hela Europa av överklassen (och dem som ville imitera den).
 
Marie Leczinska var polsk prinsessa - inte furstinna (en lägre titel) - eftersom hon var dotter till en kung...även om man vid franska hovet rynkade på näsan eftersom Maries far regerat en mycket kort tid.
 
Ingela

211
Lurinsky / Lurinsky
« skrivet: 2011-01-02, 17:09 »
Det beror ju på hur man ser felstavning. Ludvig XV:s gemål, den polska prinsessan Maria Leszczynska, fick sitt namn förfranskat till Marie Leczinska. Och det var nog troligare att vi här i Sverige, i alla fall 1852, följde den franska standarden än försökte sätta oss in i hur namnet stavades på polska. Man kan även tänka sig att exil-polacker själva föredrog att följa fransk stavningsstandard eftersom den är en förenkling (alldeles tillräckligt med c och z även i den franska varianten).
 
F.ö. stavar i alla fall polska Wikipedia namnet Leszczynski (fem. Leszczynska) just så, utan snedstreck över L:et eller komma under e (andra ord stavas just med dessa finesser, så de har tillgång till de här bokstavsvarianterna). Däremot är det en accent över n:et, vilket tydligen inte klaras ut av det här programmet.
 
Ingela

212
Förnamn - L / Lena
« skrivet: 2010-12-28, 23:21 »
Lena är tidigast belagt i Sverige 1481.
 
Vi är i Sverige experter på att bilda andra namn av ett ursprungligt namn. T.ex. grekiska Katarina blir Katrina, Katrin, Karina, Karin, Karna, Kajsa.
 
Historiska Museet har en bra databas med i Sverige brukade förnamn,  Nomina.
 
Ingela

213
00 - Flyttning / Frekventa flyttar
« skrivet: 2010-12-23, 03:26 »
Fardag var 24 okt, med en vecka för att inställa sig på den nya platsen. Särskilt i Skåne förekom också halvårskontrakt. Man kunde säga upp sig vid andra tider, men måste då skaffa fram en ersättare - ofta var det ett syskon eller en kusin; arbetsgivaren kunde dock inte avskeda under kontraktstiden. Så det var alltså en sorts anställningstrygghet.  
 
Ja, man flyttade ofta, i tron att det kunde vara bättre på ett annat ställe.
 
Alla statare hade det dock inte alldeles eländigt, eller kanske snarare, de orkade jobba sig ifrån statarlivet. Min mmf var statare; han och mmm hade tre barn. Först flyttade de runt i trakterna runt Helsingborg men sedan stannade de i Allerum, och där hade de först - vid sidan om arbetet som statare - ett torp, och de slutade så småningom som ägare till en gård. Min mm fick utbildning till sjuksköterska, och en av hennes bröder blev trädgårdsmästare.
 
Det ansågs att det värsta var mjölkningen - statare anställdes inte utan hustru, och i tjänsten ingick att hustrurna skulle mjölka korna. Det kallades det vita helvetet eller den vita piskan.
Eventuella barn ingick också i tjänsten, de fick utföra småsysslor snart sagt från det de kunde gå.
 
Ingela

214
Archive - Swedish language / Help translating probate record
« skrivet: 2010-12-20, 20:56 »
I think it's a mix of Danish and Norwegian with a little Swedish thrown in. Why?
 
Some corrections:
 
Kammageroldermand (Da/No) = kammakarålderman (Sw) = alderman comb maker not a retired comb maker. The alderman was the president / chairman of the guild.
 
TIN (Da/No) = TENN (Sw) = PEWTER; it's not the metal tin but things made from the alloy pewter
 
Larft (Da/No) = lärft (Sw) = plain linen cloth, often used for bedsheets. Not a measurement but linen of a certain quality.
 
LINNED (No) = LINNE (Sw) = LINEN
 
Hovedpude-crahr (Da/No) = huvudkuddesvar (Sw) = pillow case. A pude is a pillow or cushion, not powder (please note the title for this section, it's all about fabrics)
 
Lintyg (Sw) = linen fabric
 
PORCELÆN (Da/No) = PORSLIN (Sw) = PORCELAIN (CHINA)
 
Ingela

215
Äldre ord A - K / Förläst
« skrivet: 2010-12-18, 13:32 »
Visst finns förläsaSAOB på nätet. Först finns två meningar som är obsoleta / föga brukade och sedan kommer:
 
3) refl.: läsa för mycket, fördärva sig gm (för mycken) läsning; förr oftast: bliva konstig gm för mycken läsning. DALIN Arg. 2: 240 (1794, 1754) SCHULTZE Ordb. 2544 ( c. 1755). Studenter, .. som förläst sig på tysk mystisk litteratur. LAMM UpplRom. 1: 96 (1918).  
[FÖR-LÄSA.ssg 4]
4)  
[jfr t. student, benämning på häst som lider av stilla koller]
i p. pf. förläst l. (numera knappast br.) förläsen med adjektivisk bet., eg.: skadad till sitt förstånd (virrig, konstig, fnoskig) gm för mycken läsning; numera oftast med försvagad bet.: som läst för mycket o. till följd därav är blek, mager o. bortkommen i det praktiska livet. Lik en Vurm eller en förläsen Tok. DALIN Arg. 1: nr 14, s. 5 (1793). K. LILLJEBJÖRN Hågk. 8 (1838). I .. det egentliga glada Studentlifvet deltog jag sällan eller aldrig, och ansågs äfven derföre för folkskygg, förläsen och besynnerlig. TEGNÉR (WB) 8: 327 (1839). En gammal förläst magister. KINDBLAD (1871). Den ofta förläste och opraktiske skolynglingen. PedT 1897, s. 373.
 
Ordet finns naturligtvis inte i perfekt particip-formen (förläst) som uppslagsord; man måste söka på infinitiv-formen (förläsa).
Förläst var nog mer brukat under det tidiga 1900-talet än det är idag, i alla fall om man utgår från tidens litteratur där det gärna förekommer förlästa studenter.
 
Ingela

216
35 Äktenskap / Ingen släkting vid vigseln?
« skrivet: 2010-12-17, 15:05 »
Jag skulle nog tolka det som så att bruden inte hade någon (vuxen) släkting närvarande på bröllopet (hennes barn kunde väl vara med).
 
En änka behövde ingen giftoman. Vad som menas med skriftligt bifall vet jag inte, om det inte är att barnen är rätt avvittrade - vilket de måste vara för att nytt äktenskap skulle kunna ingås. (Avvittringen innebar att de fick ut sitt farsarv.)
 
Det fanns alltså ingen formell anledning till att bruden skulle behöva ha någon med sig, men enligt sed och bruk var båda parter representerade genom sina familjer - ursprungligen för att äktenskaps ingående inte dokumenterades, och då behövdes givetvis vittnen på båda sidor. Eftersom seder och bruk förblev vid det gamla mycket länge, särskilt hos allmogen, så ansågs det nog lämpligt att bruden hade någon särskild, egen, person som s.a.s. representerade henne och hennes intressen.
 
Ingela

217
Det är inte så säkert att familjen var formellt anslutna till någon frireligiös församling. Notera att prästen skrev Bekräftelse vägrades.. Då barn nöddöptes (dvs. döptes av annan än prästvigd) bekräftades dopet senare formellt av prästen. Här har familjen alltså begärt en sådan bekräftelse, vilket tyder på att de ville hålla sig inom svenska kyrkan.
Prästen har dock vägrat - troligen på två grunder:
* barnet behövde inte nöddöpas utan kunde direkt ha döpts av prästen
* barnet har döpts enligt riter som inte är godkända i svenska kyrkan (men svenska kyrkan skall erkänna dop som skett i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn genom begjutning med eller nedsänkning i vatten...så det måste varit någon annan del i den av fadern utförda dopriten som prästen inte kunde godkänna)
 
Så förmodligen har vi att göra med en religiös fritänkare, som menade att svenska kyrkan i sig inte var så fel ute, men att det fanns detaljer som inte stämde. T.ex. kanske han menade på just att den som döps skall nedsänkas i vattnet, inte bara bli lite blöt om huvudet.
 
Baptisterna har ända sedan sin början i Sverige - 1848 i Landa sn, Halland - hållit styvt på vuxendop, eller åtminstone på att den som skall döpas förstår innebörden (vuxen behöver alltså inte vara en absolut ålder).
 
Ingela

218
Yrken L / Lykttändare
« skrivet: 2010-12-03, 21:10 »
Som Tord skriver härovan - lykttändning var en bisyssla. Din släkting hade alltså järnbärning som sin primära inkomst och drygade ut den med lykttändningen.
 
Ingela

219
Titlar och befattningar / Kornett
« skrivet: 2010-12-03, 21:05 »
Redan från 1613 (Gustaf II Adolfs omorganisation av armén) blev det vanligt att de lägre officersgraderna var besatta av icke-adliga; man började värdesätta kompetens framför börd, dvs. en professionalisering av krigsmakten. Dock var de oadliga officerarnas mål oftast just en klassresa, dvs. att de skulle avancera och så småningom adlas.
Under andra halvan av 1600-talet var bara ca hälften av de lägre officerarna adliga. Däremot var så gott som alla - eller vissa år alla - de högsta officerarna (från överste och upp) adliga.
 
1723 blev vad som varit praktik i runt 100 år officiellt erkänt, med de nya adelsprivilegierna. Enligt dessa nya privilegier var det alltså bara de allra högsta officerstjänsterna som var förbehållna adeln.
 
Just det som Markus påtalar, dvs. att man snabbt var tvungen att fylla luckor i leden, var en starkt bidragande orsak till att man officellt bekräftade vad som redan gällde i praktiken.
 
Se t.ex. Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, av Kekke Stadin.
 
Wälborne hade inte nödvändigt med börden att göra, utan kunde följa med jobbtiteln.
 
Ingela

220
15 Historia / Arbetsförmedling förr?
« skrivet: 2010-12-03, 20:34 »
Fram till 1833 var man anställd från Mickelsmäss tll Mickelsmäss (29 sep), därefter ändrades det till 24 okt. Det var emellertid inte då man skaffade nytt jobb, eftersom man enligt lagen skulle säga upp sig under tiden 24 jul - 24 aug (och man sade ju nte gärna upp sig utan att ha ett nytt jobb klart).
 
Nytt jobb skaffade man på Larsmäss, som förr inföll 10 aug (fortfarande firas Lars, dvs. Laurentius, då). Larsmäss var den stora jobbmässan. Sådana som var pigga på ett nytt jobb gick då till marknadsplatsen, och de som var ute efter nya anställda gick också dit. Här kan vi tala arbetsmarknad!  
 
Under andra häften av 1800-talet började man inom borgerligheten tala om att Larsmäss var förnedrande för tjänstefolket, de inspekterades som boskap - tänder, muskler etc. kontrollerades av den eventuelle arbetsgivaren. Tjänstefolket själva hade inte alls några invändningar utan tyckte att Larsmäss-marknaden var en jättebra inrättning eftersom den ävan gav dem tillfälle att välja och vraka, och kanske få ett par presumtiva arbetsgivare att bjuda mot varandra (trissa upp lön / fringisar) - och dessutom gick skvallret tjänstefolket emellan om vilka som var bra eller dåliga arbetsgivare.
 
Både arbetsgivare och arbetstagare upplevde alltså Larsmäss som synnerligen praktisk - och så praktisk var ju idén att den tagits upp på senare tid; arbetssökande träffar möjliga arbetsgivare just på mässor som ordnas av AMS, universiteten etc. Borgerligheten fick emellertid så småningom som den ville, och Larsmäss föll i glömska.
 
Professor emerita i etnologi Birgitta Skarin Frykman har skrivit flera böcker om Larsmäss, utgående från ett västsvenskt perspektiv. Se bl.a. hennes artikel på GU:s publiceringstjänst Gupea:
http://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/10374/1/domochvi_281.pdf
 
Ingela

221
För all offentlig men icke-statlig sjukvård gäller att arkiven förvaras av respektive landsting, utom för Göteborg, Malmö, Gotland (där man inte hade landsting). För dessa tre förvaras arkiven av Regionarkivet i Göteborg, Malmö Stadsarkiv, Gotlands kommunarkiv.
För statlig sjukvård finns arkiven hos landsarkiven.
Kommunal hälsovård - dit t.ex. barnmorskor räknades - arkiveras av kommunarkiven.
 
För all hälso- och sjukvård gäller den vanliga 70-åriga sekretessprövningen. För mentalt handikappade är det inte särskilt troligt att myndigheterna släpper uppgifterna tidigare.
 
Ingela

222
Emibas CD:
 
Post 50633
 
Olsson, Anders Albert
Farmhand (unmarried man)
 
b. 18 Feb 1886 in Stugun, Jämtland county (Jämtland)
 
Emigrated 13 Sep 1904
from Stugubyn, Stugun, Jämtland county (Jämtland)
to Norrth America
 
Source: Household examination roll, p. 395
 
Emibas emigration file: Stugun Z 1904 007
 
This is when the migration certificate was issued in Stugun parish. It could be the very day Anders Albert left his home but it could also have been issued days, weeks - even months - before he actually left.
 
I've looked in Emigranten Populär - which lists people actually leaving Sweden, since it was compiled by the port police - but can't find him there. This index isn't complete but I didn't expect to find him there anyway: a jämte (person from Jämtland) is much, much more likely to leave by way of Trondheim in Norway.
 
Ingela

223
Yrken D / Draglimskokare
« skrivet: 2010-11-25, 21:42 »
En annan användning av draglim är att göra bindmössor! Bindmössan var svenska kvinnors favoritmössa i ca 150 år (1720-1870) och var spridd över i stort sett hela landet utom Skåne och Blekinge (däremot var den populär i Halland), i olika former.
 
Mössan klistras av papper och tyg i flera lager och resultatet blir en hård, hjälmliknande stomme. Än idag använder vi draglim - som vi får i form av små korn - till detta (vi har även prövat med fisklim, men det blir inte bra). Stommem kläs sedan med någon form av vadd, t.ex. av linblånor, och utanpå det monterar man siden eller ibland kattun (tryckt bomullstyg) eller t.o.m. tunt, fint ylle.
 
Draglim kallas också snickarlim.
 
Ingela

224
22 Mått, mynt & stämplar / Mått för mat
« skrivet: 2010-11-25, 21:22 »
Två strömmingar om dagen verkar normalt eller t.o.m. lite snålt. De flesta svenskar åt sill/strömming minst en gång om dagen. Två strömmingar på två vuxna och ett barn verkar alltså snålt tilltaget.
 
Åt gjorde man fyra ggr om dagen, och basföda var säd av olika slag som serverades som antingen bröd eller välling eller gröt.
Men fick de verkligen dessa mängder säd alla månader? Att de fick det ett antal månader under sommar/höst kan jag förstå, om de under andra månader inte fick någon säd. Det här måste vara sent på 1800-talet eller på 1900-talet, för vete var förr inte alls vanligt. Råg var det vanligaste sädesslaget i syd- och mellan-Sverige, korn i norra Sverige.
Det kanske också är fråga om otröskad säd; det blir ju inte lika mycket sedan den tröskats och malts.
 
Säd användes inte till att utfodra djur, utom att hästar kunde få höet utökat med havre, precis som idag. Kor fick hö och sörpa, dvs sådant som agnar, kli, bark, rovor, löv ihoprört med varmt vatten (det finns många olika recept). Getter och får fick sly, grenar, löv.
Fick familjen otröskad säd så kan man ju säga att djuren utfodrades med säd eftersom de fick agnarna efter tröskningen.
 
Ingela

225
Brister i materialet / Brister i materialet
« skrivet: 2010-11-16, 16:04 »
Alla hade förr patronymikon: bönder, adel, präster, borgare, soldater, smeder. En del hade dessutom familjenamn eller soldatnamn; den riktigt korrekta formen av namnet var alltid förnamn - patronymikon - familjenamn/soldatnamn. För vissa samhällsgrupper blev det dock vanligt att undertrycka patronymikon, t.ex. adel, präster, borgare - och soldater. Men därmed inte sagt att de inte hade patronymikon, för det hade de och det kunde användas precis när som helst. För andra, enkannerligen smeder, var bruket vacklande, dvs. min anfader Erik Nilsson Stake kallas ungefär lika ofta för Erik Nilsson som Erik Stake som Erik Nilsson Stake.
 
Om barn förr hade patronymikon/familjenamn innan de var 15 år (eller flyttade hemifrån före konfirmationen) beror på hur man ser det. Naturligtvis var Per son till Anders, men att han därmed var Andersson är inte lika självklart. Det absolut vanligaste var att han kallades Per, son till Anders Larsson, inte Per Andersson. Så t.ex. är dödböckerna (tyvärr) fulla av Per, 10 år, son till åbon Anders Larsson på Ågården - eller t.o.m. Per, 10 år, son till åbon Anders Larssons änka Johanna Persdotter.
Med gamla tiders synsätt var lille Per inte en egen person, hans far var ansvarig för honom och för att betona det användes normalt inget tillnamn för Per. Man kan säga att lille Per hade ett potentiellt tillnamn - den dag hans far inte längre ansvarade för honom så fanns tillnamnet där, klart att använda.
Det är inte så bra att använda Hfl som källa för bruk av tillnamn eftersom även högst vuxna barn normalt står där utan tillnamn (eftersom det, precis som Jörgen påopekar, är självklart vad patronymikon/familjenamn är). Se istället domböcker, vigdeböcker, dödböcker och andra källor där man refererar till enskilda personer och inte till hela familjer.
Och ja, det finns föddeböcker och även Hfl:er där barn uppges med tillnamn. De är dock att se som utslag av en enskild prästs inställning - för när föddeböcker och Hfl:er standardiseras så är det förnamn, bara förnamn, som gäller för barn.
 
Gifta kvinnor brukade sin mans familjenamn från 1600-talet - i vissa kretsar. Men mera allmänt blev inte bruket förrän under 1800-talet; det är också att notera att gifta kvinnor i långt större utsträckning socialt använde mannens familjenamn medan deras riktiga namn stod i kyrkböckerna. När den nya äktenskapslagstiftningen kom 1921 blev det obligatoriskt för gifta kvinnor att byta till mannens familjenamn; denna reform var mest ett uttryck för att lagen anpassades till den faktiska situationen, men det fanns naturligtvis röster som höjdes emot förändringen - en del ville behålla de gamla sederna, en del menade på att det bästa sättet att manifestera att kvinnor nu för första gången var myndiga även när de var gifta knappast var att de skulle ta mannens namn. (I och med Namnlagen 1963 - den första som krävde att vi hade familjenamn - så fick kvinnor behålla sina familjenamn om de ville.)
Några som mycket länge fått använda sina mäns efternamn var änkor. Änkor hade egentligen inte egen myndighet, även om vi uttrycker oss så idag, utan de hade myndighet på fullmakt från sin döde make; det uttrycktes ofta just med att de refererades till med makens namn.
 
Att patronymikon övergår till familjenamn är en internationell trend. Namnet Jones är t.ex. ursprungligen Johnson. Alla ryska namn som slutar på -ov (-ova i feminin form) är också från början patronymikon (den gamla ryska tsarättens namn var på svenska alltså egentligen Romansson). Holländarna har en liknande konstruktion. Det som är lite ovanligt för Skandinavien är att vi fastnat på den maskulina formen. I de flesta andra språk stannar man på genitiv-s: Persson/Persdotter blir utanför Skandinavien Pers, Karlsson/Karlsdotter Karls etc. (Romanov från Romanovitj/Romanovna etc.).
 
Mot slutet av 1800-talet ville allmogen inte längre utmärka sig som en särskild samhällsklass - naturligtvis mycket för att de som bodde på landet nu i urbaniseringens tidevarv började ses som lite bakom. Detta tog sig t.ex. uttryck i att man inte längre använde folkdräkt. Och i att man - i likhet med hur det var i städerna - började överge dotter-formerna av patronymikon. Att använda dotter-formen ansågs bonnigt; när t.ex. min morfar, en skånsk storbonde, blev riksdagsman uppgav han sin mors namn som Persson, inte det Persdotter som stod i kyrkböckerna (dessutom använde han, som den ende av 12 syskon, sin fars patronymikon som efternamn - vad gör man inte för att verka världsvan).
Men visst fanns det motstånd mot att överge patronymikon: bland morfars syskon fanns flera som vägrade familjenamn tills det blev obligatoriskt 1963 - och efter det så fixade de saken genom att alla barn i samma generation bytte till nytt efternamn som råkade vara samma som det patronymikon de skulle ha haft.
Det är inte heller bara patronymikon som tappar dotter-formen; de grekiska och latinska (präst)namnen tappar sina feminin-former - Tunnandra blir det manliga Tunnander, liksom Celsia blir Celsius (själv hade jag tyckt det vara ganska kul att heta Martenia!).
 
Ingela

226
28 Sexualitet och sexualbrott / Otukt eller ej
« skrivet: 2010-11-14, 16:38 »
Om prästen skrev på latin spelade ingen större roll; ingen av sockenborna såg någonsin kyrkoboken utan det var bara klockaren och nästa präst som såg vad som skrivits - och man får anta att de begrep latin. Snarare var det nog så att vissa präster gillade att svänga sig med det latin de så mödosamt varit tvungna att tillägna sig... Vissa präster skriver ju t.ex. testes om dopvittnena.
 
I vår moderna tid har vi tyvärr - framförallt genom skönlitteratur - bibringats uppfattningen att präster förr var rent omänskligt stränga, att de riktigt njöt av att få utöva makt och trycka ner folk. Istället verkar många, kanske de flesta, präster ha varit hyggliga människor som oftast försökt hjälpa sina sockenbor så gott det gick.
Det finns bl.a. en hel del exempel på just sådana här situationer där barn inte blir inskrivna som illegitima överhuvudtaget när föräldrarna senare gifter sig.
 
Innan 1734 fanns inga bestämmelser om hur gammal man måste vara för att gifta sig. Med 1734 års lag infördes att flickor måste vara 15 år fyllda och män måste vara 21 år (senare kom vissa undantag där män kunde vara yngre). Någon ålder för att vara sexuellt lovlig var naturligtvis aldrig aktuell eftersom laglig sex kunde äga rum bara inom äktenskapet. Så flickans respektive pojkens ålder var totalt irrelevant annat än för att ingå äktenskap - om kvinnan i det här fallet var 13 eller 43 spelade ingen som helst roll eftersom sex utanför äktenskapet = olagligt.
Däremot var naturligtvis våldtäkt straffbart - men det handlade ju inte om det i det här fallet.
 
Ingela

227
Dop / Äldre inlägg (arkiv) till 18 november, 2010
« skrivet: 2010-11-14, 16:12 »
Dop skulle fram till mitten av 1860-talet företas inom en vecka efter födelsen. Var barnet svagt eller vädret omöjligt så fick nöddop företas. Vem som helst som var medlem av svenska kyrkan och konfirmerad kunde företa nöddop. På många ställen föredrog man barnmorskan som förrättare av nöddop.
 
Dop förrättat av någon annan än en präst måste alltid bekräftas, dvs. konfirmeras. I de delar av vårt land som har svårt väder och är glest befolkat är det därför inte ovanligt att i FB se en hel hop barn som har en notering om att de är döpta andra gången - i realiteten alltså får sitt dop konfirmerat - en och samma dag, t.ex. en av de första söndagarna i maj, när vädret alltså igen var tjänligt.
 
Allmogen var inte förtjust i nöddop eftersom de inte ansåg att dopet tog ordentligt om inte en präst utförde det. Därför tenderade de att se dopbekräftelsen som det riktiga dopet.
 
Ingela

228
Att gå till kungs betydde ursprungligen verkligen att man överklagade en dom eller bad om ett annat beslut än tjänstemän fattat eller bad om ett undantag från lagen direkt av kungen. Man gick också till kungs för att be om nåd, ungefär som när USA:s delstatsguvernörer idag benådar dödsdömda.
 
Kungen hade förr två huvudsakliga plikter: leda försvaret och garantera rättssäkerheten (däri ingick småpyssel som att säkra att rättvisa vågar och andra mått användes samt att garantera mynt (vilket är orsaken till att kungens bild stämplades på myntet)). Om nu kungen var högsta domare (garantera rättssäkerheten) så kunde var och en alltså driva saker ända upp till högsta nivå, gå till kungs.
 
Så småningom fick kungen ett kansli som tog hand om den uppsjö av ärenden som höll på att dränka honom; kansliet beslöt i kungens namn i rutinärenden och behövde fråga honom till råds bara när nå't nytt, nå't som avvek från rutinerna, dök upp. Ännu senare specialiserades kansliet så att särskilda avdelningar inrättades för olika ärenden - embryon till våra dagars domstolsväsende och departement. Alla dessa tjänstemän beslutade i kungens namn, dvs. de beslutade som kungen skulle ha gjort om han bara hunnit med.
 
På 1800-talet var Kungl. Maj:t inte så annorlunda i praktiken än vad som gäller än idag. Det var inte som i en Disneyfilm där kungen sitter i ett slott med tinnar och torn, med krona på huvudet, och skriver under viktiga beslut, som t.ex. att drängen Johan Andersson får gifta sig fast han bara är drygt 20 år.
 
En hel del ärenden avgjordes, precis som idag,  ute i busken - nämligen av Konungens Befallningshavande...eller landshövdingen som vi säger idag. Länsstyrelsen är (och var) statens representant ute i landet. Andra ärenden måste skickas till olika departement för utredning, och vissa saker måste domstol besluta om (där alltså Högsta Domstolen och Regeringsrätten fram till 1973? 1974? dömde i kungens namn - domarna som dömt i målet signerade inte utan domen kom under Kuingl. Maj:ts sekret (sigill) som var en stor vit blaffa). Fram till början av 1970-talet hade kungen i princip rätt att gå in i vilket ärende eller mål som helst och fatta beslut (för Regeringsrätten har jag för mig att det hände en enda gång, i början av 1800-talet).
 
Men hur gick det till rent praktiskt? Inte så annorlunda mot idag. Inte heller idag vill väl de flesta författa en skrivelse eller överklaga en dom till HD utan hjälp och stöd (trots datorer som gör att texten ser prydlig ut och trots att vi är betydligt vanare vid att uttrycka oss i skrift). Idag anlitar vi kanske en advokat eller får hjälp av någon som är expert inom området, t.ex. ett försäkringsbolag eller en bank. Förr vände man sig istället till prästen, klockaren eller någon annan som hade goda kunskaper om myndigheter. Alla socknar hade en eller flera nämndemän; nämndemän utnyttjades flitigt som en sorts lekmannaadvokater. De hade ju god kännedom om vad som gick hem hos myndigheter och domstolar, vilka krav som ställdes. Det fanns också en hel del riksdagsmän (aktiva eller f.d.) ute i bygderna, och de kunde också vara behjälpliga. Stora socknar hade en sockenskrivare som var van att sätta upp skrivelser till t.ex. länsstyrelsen.
 
Svaret kom precis som idag med posten - posten skapades 1636 i Sverige. Kanske skickades beslutet till den som varit behjälplig med författandet snarare än till den det verkligen gällde; alla kunde visserligen läsa, men man skall ju också förstå vad det är myndigheterna skriver...och det är inte alla gånger glasklart idag heller.
 
Ingela

229
Archive - General questions / An Italian in Stockholm
« skrivet: 2010-11-04, 16:01 »
Stephanie,
 
The exact same information as here was provided to you on Ancestry.com 26-28 October. Much the same people answer questions here as well as on Ancestry, Rootsweb and GenForum. You will not get different answers by posting on different boards.
If you for some reason wish to switch to another board, please provide a link to the original board so that people don't waste time looking things up you have already been told.
 
 
You have been provided with the answers we are able to give you and information about how to continue on your own, e.g. requesting an estate inventory, a bouppteckning. I'll make it more detailed.
A bouppteckning cannot be ordered from Stockholms Stadsarkiv (local Stockholm archive) but only from Riksarkivet (the national archive). Fill out the form found here:
 Order a bouppteckning.
First, tick the box by Jag accepterar kostnader enligt prislistan. (I accept the costs - there shouldn't be any or at the most a small fee for copies)
Under Uppgifter om den avlidne:
Line one; all first names in the first box, family name in the second
Line three; personal id no - it's 19400925-9716
Line five; dod - it's 19831029 (don't change the format!)
Line seven (Dödsort/län); using the drop-down menu select Stockholms län
Line eight (greyed out until you select county); using the drop-down menu select Högalids församling
Leave the rest blank in this section.
Under Önskar kopia av:
Select the first option, Dödsbodelägarna (names of heirs).
Go down to the section headed Jag som beställer är (about me):
Select Privatperson / Förening
Under Kontaktuppgifter:
Tick the box by Beställningen sker utanför Sverige (ordering from outside Sweden)
Don't fill out the first box.
Namn på beställare - your name
Adress - your street address
Postnummer och ort - in the first box, state your postal code, in the second box state town
Land - country
Telefon dagtid - daytime telephone (mobile is fine)
E-post - email address
Go down to the section called Jag vill helst få svar via (I prefer to have an answer by)
Tick the boxes E-post and Brev (email and letter - they want two options)
Click on Nästa Steg (next step)
You will now have a preview of your request - read it carefully!
If everything is OK click Skicka beställningen (send request), else click on Backa och ändra beställningen (back up and change request).
 
 
As you have already been told, vital records (i.e. birth, marriage, death) are protected by a 70 year privacy law. The answers we give concerning matters more recent than 1939 are therefore from authorized compilations where not all data are provided (the information above - and on Ancestry - is not straight from the death record but from the compilation called Death CD). Place and date of death are released for compilation, cause of death is not.
 
Ingela}

230
00 - Begravning / Fotografier av sitt döda spädbarn i kistan
« skrivet: 2010-10-20, 03:12 »
Det var mycket vanligt att fotografera avlidna i sina kistor, alltså inte bara barn. På en del foton har hela familjen samlats runt kistan.
Idag förefaller det oss ofta makabert, vi är ju inte ens vana vid öppna kistor här i Sverige längre.
 
Ingela

231
Jag beställde en bouppteckning från 1940 från LLA för ca sex veckor sedan, via RA:s beställnngsformulär. Jag ville enbart ha sidan med dödsbodelägare och jag angav exakta faktaupplysningar för allt.
 
Det tog ca tre veckor innan jag fick svar, och då fick jag en kopierad sida hemskickad och inget alls att betala. Allt till belåtenhet utom att jag inte fick svaret via email, vilket jag begärt för att undvika kopieringsavgiften, men den hade de alltså strukit! Sålunda en arkivarie som tänkt till och insett att det är dyrare än 10:- (kopia plus porto) att ha mig att betala.
 
Vad som inte känns bra är att inte bara de olika arkiven utan tydligen enskilda arkivarier tolkar bestämmelserna på olika sätt!
 
Ingela

232
Bokhållare / Bokhållare
« skrivet: 2010-10-10, 15:53 »
Bokhållare var på sin tid en lika oprecis titel som tjänsteman är idag. Det kan alltså betyda en ganska hög position, likaväl som en ganska låg. Det var dessutom vanligt att även rika grosshandlarsöner fick börja som bokhållare, som ett sätt att lära sig yrket.
 
Det var vanligt att chefen och hans omedelbara familj var dopvittnen för anställdas barn, men ovanligt att umgängeskrets och avlägsnare familj gjorde det.
Men det var å andra sidan sed att om högre ståndspersoner var på besök just när ett barn skulle döpas, så ställde sällskapet upp som dopvittnen. Det fanns därmed torparbarn som hade högadliga faddrar. Att bära barnet till dopet var en ära, oavsett barns och gudmors sociala ställningar; man kunde inte säga nej.
 
Ingela

233
00 - Gravar / Kyrkogårdar / Gravbrev
« skrivet: 2010-10-10, 15:34 »
Hon jordades nog som vanligt, men hon kanske flyttades 30 år senare. Kan det vara så att familjen skaffade en familjegrav i mellantiden och ville att alla skulle ligga tillsammans? Kanske för att tiden gick ut för den ursprungliga graven?
 
Ingela

234
00 - Bröllopssed / Hur gick ett """"fattigt"""" bröllop till?
« skrivet: 2010-10-07, 15:25 »
Elin,
 
Det var olika för olika ställen när det slog igenom att gifta sig i prästgården - eller på vilket annat ställe som helst utom i kyrkan - men det förekom redan under sent 1700-tal. Just att bröllopet stod på en lördag kan vara en indikation på att det hölls i prästgården.
Kyrkan var inte populär som lokal - det luktade av de där begravda liken, det var kallt eftersom uppvärmning saknades, det var mörkt eftersom man bara i undantagsfall tände alla ljus.
 
Det var olagligt vid varje tidpunkt att inte ha laga försvar, dvs. inte vara anställd. Kontrakten för nästa år gjordes upp innan slankeveckan; uppsägningar (från båda håll) gjordes under tiden 26 jul - 24 aug och man sade ju inte upp sig om man inte hade ett nytt jobb som väntade. Kontrakten löpte alltid från 24 okt till 24 okt - men man hade på landet 7 dagar (i staden 5 dagar) för att inställa sig på sitt nya jobb. Så någon vecka utan kontrakt fanns inte.
Det betydelsefulla var alltså inte att man faktiskt arbetade, det betydelsefulla var att man hade ett kontrakt. I det här fallet hade man säkert kommit överens med nästa arbetsgivare om att få någon dag eller två extra ledigt i samband med bröllopet.
 
 
Eivor,
 
Morgongåvan var inget som utbetalades förrän maken dog. Morgongåvan var änkans rätt att få ut innan kvarlåtenskapen i övrigt delades enligt testamente / lag. Om morgongåvan var 20 lod silver och kvarlåtenskapen bara var motsvarande 19 lod så blev det helt enkelt inget att dela ut till någon annan.
 
 
Björn,
 
Jag har inte sett att bröllop hölls i något annat än brudens hemförsamling - även om det innebar att bruden flyttade bara dagar innan bröllopet så att hon kunde vigas i den församling hon ville vigas i (finns ett berömt exempel med ståndspersoner här på Anbytarforum). Med hemförsamling menar jag självklart inte den församling där brudens föräldrahem låg utan den församling där hon vid varje tidpunkt var skriven, hade sitt hem.
 
Ingela

235
Archive - Swedish geography / Hällefors parish - Notations
« skrivet: 2010-10-07, 14:42 »
The mother parish had a fully qualified vicar (kyrkoherde) while the annex parish was run by a curate (komminister).
 
In some places the annex parish did not, e.g., issue migration certificates; this was done by the mother parish. An ancestor of mine lived in the (annex) parish of Lerum (Älvsborg county) and his certificate was issued by the mother parish, Stora Lundby.
 
Usually no migration certificates at all were issued for people moving between the mother parish and the annex parish (or vice versa) since they were regarded as a single administrative unit. This unit consisting of several parishes was called a pastorat, and the vicar was often called a pastor.
 
In quite a few cases the smaller annex parish is today bigger than the original mother parish. This is the case of e.g. Lerum - Stora Lundby and Kinna - Örby.
 
Ingela

236
00 - Bröllopssed / Hur gick ett """"fattigt"""" bröllop till?
« skrivet: 2010-10-07, 04:48 »
Det var inte alls säkert att man som dräng och piga hade någon större bröllopsfest. Vigseln ägde ofta rum i prästgården, och så blev det kanske en lite festligare middag för närmaste släkten efteråt.
 
Bröllop hölls alltid i brudens hemförsamling. I det här fallet hade brudparet kanske ingen släkt i den socken de flyttade till, och då var det naturligt att de festligheter som förekom ägde rum hos brudens föräldrar, där de väl troligen också stannade för bröllopsnatten. Och så begav de sig till sitt nya hem nästa dag.
 
Fest i en vecka eller ens i tre dagar hade naturligtvis bara mer välsituerade råd med - även om det sparades ordentligt i många år innan, för att bröllopet skulle bli så fint och festligt som möjligt.
 
Man skall inte heller tro att sed och tradition betydde att det var regler huggna sten; man tog stor hänsym till den praktiska verkligheten. Jag vet t.ex. ett brudpar i Skåne runt 1850 som efter vigseln begav sig raka vägen till den nya gård de just arrenderat i en annan socken och där enbart hade en lite finare middag med brudens föräldrar och ett par av brudparets syskon; gästerna gav sig av närmast direkt efter middagens slut.
 
Ingela

237
17 Juridik / Myndighetsålder
« skrivet: 2010-10-05, 13:57 »
Nej, angående barnens åldrar kan från bou bara utläsas att sonen var över 21 år. Inte heller barnens inbördes ordning kan säkert utläsas. Ofta nämns sonen först, oberoende av hans nummer i syskonskaran, därpå de gifta systrarna - även  om de räkar vara de yngre systrarna - och sedan de ogifta döttrarna. Inom varje grupp brukar dock barnen nämnas i ordning... Men detta kan alltid variera!
 
Ingela

238
17 Juridik / Myndighetsålder
« skrivet: 2010-10-04, 04:46 »
Män blev myndiga vid 21 års ålder. Kvinnor blev aldrig myndiga, förutom om de blev änkor.
Det var alltså inte döttrarna själva som var myndiga - försåvida de inte var änkor då - utan deras män.
 
Ogift kvinna över 25 år kunde från 1858 ansöka i domstol att bli myndigförklarad; från 1863 blev ogift kvinna automatiskt myndig vid fyllda 25 år. Inte ens en myndig kvinna fick dock gifta sig utan giftomans samtycke förrän 1872 (1882 för adliga kvinnor).
 
Gift kvinna var aldrig myndig - ens om hon varit det innan giftermålet - förrän 1921.
 
Änka har alltså alltid varit myndig. 1734-1892 var giftasåldern 15 år för flickor, vilket betydde att teoretiskt kunde en flicka på 15 år vara myndig (dvs. om hon gift sig vid 15 och mannen dog strax efteråt) medan hennes gifta mor på 45 år inte var det...
 
Ingela

239
Man måste också komma ihåg varför husförhörslängder skrevs. Det var inte för att bevara uppgifter till den släktforskande eftervärlden, det var arbetsverktyg som på många ställen slängdes när de var förbrukade. Hfl:er hade ungefär samma status som ett kollegieblock med anteckningar från föreläsningar - de flesta sparar dem ett par år efter kursen, sedan slängs de; i t.ex. Skåne är det ovanligt att finna Hfl:er innan ca 1810.
 
En Hfl som var ett arbetsverktyg behövde man alltså inte vara så överdrivet noga med - huvudsaken var ju att prästen själv förstod vilka som avsågs. De flesta av oss har väl någon vän eller kollega som konstant kallas för något annat än vad han/hon egentligen heter - ja, ibland så till den grad att majoriteten av vännerna/kollegorna har svårt att förstå vem som avses om man säger det riktiga namnet. Det var naturligtvis så också förr.
 
Precis som Hans Olof påpekar så är inte namnvarianten det viktiga. Finns det bara en Gudmund i rätt ålderskategori i socknen så behöver man inte göra några stora ansträngningar om han plötsligt står som Gumme, men finns det flera Per Persson - med alla tänkbara varianter - i ungefär rätt ålder, så måste man vara oerhört noggrann och definitivt inte luta sig tillbaka med ett ja, men han brukar ju kalla Per Pettersson, så det är säkert han - för just den gången kallas han kanske Petter Pettersson.
 
Ingela

240
00 - Levnadsvillkor och uppfostran / Barnkläder 1850-tal
« skrivet: 2010-09-30, 14:10 »
Barn ca 3 - 6 mån var lindade från armhålorna och nedåt (dvs armarna var fria) dygnet runt. I åldern ca 6 - 12 mån hade de kolt på dagarna och var lindade på nätterna; från ca året (ibland något tidigare) var de aldrig lindade.
 
Ett barn av idag, som aldrig varit lindat, kommer nog inte att gå med på att vara lindad för en kväll. Så Du får kanske låtsas att Ditt barn är 6 månader eller ovanligt försigkommit för sin ålder - och en kolt är då historiskt korrekt. Samt givetvis en mössa!!
Kolt och mössa bars av barn i alla samhällsklasser från mycket gammal tid; de var identiskt skurna för alla, men koltar för barn i de högre samhällsklasserna var naturligtvis i finare material och de kunde vara utsmyckade med spets etc. Inom allmogen hade man ännu 1850 förkläde på barnen, vilket såpass sent inte var nödvändigt för stadsbarn eller ståndspersoners barn på landet.
 
Kolt och mössa var olika skurna beroende på om det var en pojke eller flicka. Däremot var man ännu inte så noga med färger.
 
Det finns en bra beskrivning av flickors och pojkars koltar och mössor i Folkdräkter förr och nu av Ulla Centergran & Kicki Kirvall. Boken är slut på förlaget, men finns på antikvariat och bibliotek.
 
Ingela

241
Namnbyte / Äldre inlägg (arkiv) till 04 augusti, 2011
« skrivet: 2010-09-18, 00:46 »
Om med skapa sig en ny identitet menas att man övergick från bondeståndet till - t.ex. - borgarståndet, dvs. ändrade sin livssituation, så stämmer det bra. Det är egentligen mest i Norrland (där man på många sätt var modernare, mindre traditionsbunden, än söderöver) som bönder redan från första halvan av 1800-talet började ta släktnamn, även om det förekom söderut också men då mest bland mer förmögna bönder - eller, givetvis, om bonden blev utnämnd till länsman eller liknande.
 
Fram till mitten av 1800-talet hade följande familjenamn: adel, präster och borgare (köpmän, tjänstemän, hantverkare av alla sorter) samt smeder. På landet dessutom alla som hade någon form av högre tjänst, t.ex. skogvaktare, husfru på gods etc. Soldater hade soldatnamn, som det inte var meningen att resten av familjen skulle bruka (även om det förekom). 90 % av befolkningen var allmoge, och de hade alltså som regel inga familjenamn utan bara patronymikon. Inte heller fabriksarbetare och tjänstefolk i städerna hade vanligen familjenamn.
 
Innan 1901 var det fritt fram för vems som helst att kalla sig vad som helst som efternamn, när som helst (adliga namn hade visst skydd). Man skaffade/bytte namn bara genom att säga till prästen.
 
Läs mer om  namn.
 
Ingela

242
Kungliga släkter / Prinsessan Sofia Albertina
« skrivet: 2010-09-17, 16:49 »
Det var sed att kungliga och annat fint folk blev dopvittnen om de besökte en socken där ett barn skulle döpas. Här var det ju en kyrkoherdedotter, men det finns exempel på backstugubarn som fått en liknande lista med fina namn som dopvittnen.
Vilket givetvis brukar ge upphov till rykten om att barnet minsann är släkt på något sätt (fantasin flödar fritt) med de fina dopvittnena...
 
Ingela

243
There wasn't a village church except for one village in each parish which was the church village (kyrkbyn). One church for every parish - parishes could be very small, like in southwestern Skåne where you can see the neighbouring church door from your own church door - or they could be very big, like in the Dalarna parishes around Lake Siljan where some had upwards of 10.000 people. If the parish was quite big, it did happen that there was an additional, smaller church, a chapel, in some remote part.
 
There were different principles as to how the farms would be numbered. One of the commoner ones was the so-called sun system, which meant clockwise. A village usually stemmed from a single farm that was repeatedly divided. This farm would be no. 1 and the rest given numbers clockwise.
In parts of Sweden there were no numbers; the farms had individual names instead.
 
The old names and numbers are usually kept, even if the land today is covered with modern semi-detached houses or whatever.
I can find someone who died at Fränninge no 2 as late as 1970, but later the plot seems to have been subdivided (but these are just google results).
 
I think your best bet is to contact the local historic society, Färs härads hembygdsförening. These societies have usually done a very thorough job documenting what has happened to all the old farms etc. They may have pictures of the old farmhouse, and should be able to tell you present status.
Email the chairman: stig-allan.damm at damm.ws
 
Ingela

244
Allmänt / Sveriges befolkning 1930
« skrivet: 2010-09-05, 22:06 »
Någon konspirationsteori är det knappast när SVAR hävdar att det inte är möjligt att göra en sökbar databas pga PUL - varpå jag hävdar att det snarare har med ekonomi att göra. Vilket företag är intresserat av en produkt som förbrukar massor med resurser att producera, ersätter en fungerande produkt och som inte kommer att ge ett dugg i extra intäkter?!? Är detta så svårt att ta till sig?
 
Ja, var får jag allt detta från? Kanske från Anders Bergs inlägg 03 sep 2010 kl 10:38 här ovan.
Citat av SVARs svar till Anders: Arbetet med 1930 års folkräkning, som ju p.g.a. PUL inte är aktuell för publicering i sökdatabasen, har tillsvidare fått ligga vilande.
PUL gör ingen skillnad på en sökdatabas och publicering av skannade bilder, som ju f.ö. helt vänligt är uppdelade i län, församlingar etc.
 
Olle,
Jag föreslår att Du läser vad jag skrivit i punkt 2. Så enkel är nuvarande PUL, vilket de flesta har väldigt, väldigt svårt med. Myndigheter inte minst. Varför har jag aldrig begripit.
 
Ingela

245
Allmänt / Sveriges befolkning 1930
« skrivet: 2010-09-05, 15:24 »
Steg för steg:
 
1. 70 års sekretess betyder att en uppgift skall prövas innan den lämnas ut. Enbart om synnerliga skäl föreligger får den inte lämnas ut. Att någon är född ett visst datum, gift sig med någon (namngiven) ett visst datum, dött ett visst datum - samt var man bodde de datumen - är inte skyddat.
Vad som kan vara synnerliga skäl för att inte lämna ut föräldrar eller dödsorsak är att detta kan leda till missaktning för personen. Det kan t.ex. vara att ett barn är fött som resultat av incest eller att någon dött i AIDS eller som resultat av ett brott.
 
2. Att publicera uppgifter är en helt annan sak. Enligt gamla PUL fick man i princip inte dataregistrera eller via dator publicera något alls om personer, om man inte var en tidning. Enligt nya PUL - som gäller idag - får man inte publicera något som kan vara pinsamt (leda till missaktning) för berörd person eller dennes släkt (om man inte är en tidning förstås, så att det får riktigt, riktigt stor spridning).
 
3. I Sv. Bef. 1970 och 1980 finns inga släktskap angivna, inte ens vilka som bor i samma hushåll.
Dvs. den enda uppgift som visas på Sv. Bef. 1970 och 1980 som t.ex. Ratsit inte visar är var man är född.
Att sedan vi användare är så listiga att vi kollar vilka som bor på samma adress och därav drar djärva - och ogrundade - uppgifter om eventuella släktskap är något helt annat.
 
4. Om SVAR nu har sådana betänkligheter förstår jag inte varför man inte dragit Sv. Bef. 1970 och 1980 inför Datainspektionen och domstol och fått dem förbjudna. Att det inte är aktuellt visas väl bäst av att SVAR säljer dessa CD:s själva!
F.ö. publicerar ju SVAR redan 1930 års folkräkning på sin sida. PUL gör ingen som helst skillnad mellan att publicera skannade sökbara sidor eller register. Det är ju t.o.m. så att den av SVAR publicerade versionen ger svar just på eventuellt känsliga frågor som vilka som bor i samma hushåll - och, vilket faktiskt kan vara känsligt - vilka som bor på anstalt!
 
Slutsats: som många myndigheter drar SVAR gärna fram PUL och 70 års sekretess som spöken för att skrämma oss att inte göra vad de inte vill att vi skall göra. Om Datainspektionen/domstolar inte stänger ner Ratsit, Birthday.se etc. så kan vi lugnt dra slutsatsen att de skulle tillåta Sv. Bef. 1930 på samma format som Sv Bef. 1970 och 1980.
 
Anledningen till varför SVAR inte vill tillåta ett register för 1930 är naturligtvis att de lagt ner stora resurser på att skanna och publicera 1930 i den form det har idag. De har dessutom på detta sätt skaffat sig ensamrätt på 1930. Man är därför mer intresserad av andra år, som t.ex. 1910 (vad är skillnaden på 1910 och 1930?! - vi har idag massor med levande 100-åringar). SVAR kommer förmodligen att göra register för 1920 och t.o.m. 1940 innan de kommer att göra 1930 (de kommer naturligtvis att dröja med 1920/1940, annars förlorar 1930 för mycket i värde).
Som alltid är orsaken alltså ekonomisk, inte något annat.
 
Så det är bara en fråga om någon har energi nog att dra SVAR inför Datainspektionen/domstol. Och tillräckligt med energi för att därefter organisera avskrifter.
 
Ingela
PS. Att något är snabbt föränderligt betyder att det är extra känsligt, inte tvärt om. Fader okänd är i 99% av fallen en produkt av att fadern inte ville ge understöd till barnet, inte att han skämdes - alltså ekonomi, igen.

246
Bildgåtan - Övrigt / Hästar och angränsande motiv
« skrivet: 2010-09-03, 16:14 »
Fotot är väl troligen från Lindarängen (nordöstra delen av Ladugårdsgärde). Här fanns en reguljär kapplöpningsbana 1890-1916.
 
Hästkapplöpningar startade redan i början av 1800-talet i Sverige; den första mer organiserade kapplöpningen hölls i Göteborg 1810. Intresset var dock inte överväldigande (även om den första kapplöpningen enligt uppgift lockade 10.000 besökare, men de kanske främst kom för att se Sveriges nya kronprinspar till vars ära kapplöpningen hölls), och det dröjde till 1867 innan kapplöpningar hölls mer regelbundet.
Det var dock inte förrän mot slutet av 1880-talet, när Strömsholm började arrangera kapplöpningar och utbildade jockeyer samt Jockeyklubben startat 1890, som man kan säga att galoppsporten kommit för att stanna.
 
Den första verkligt professionella kapplöpningsbanan var dock Jägersro.
 
Ingela

247
Porträttfynd (enskilda bilder) / #98762 Språklärare
« skrivet: 2010-09-03, 15:34 »
Nolleroth finns ju - både 1890 och 1900 - men de manliga medlemmarna i familjen står som bokhållare, f.d. källarmästare och handlande (1890/1900). Det finns ett par söner, men de är födda så sent som 1875 resp. 1885.
 
Men det finns idag en donationsfond, JCE Nolleroths donationsfond, som är uppkallad efter lantbrukaren JCE Nolleroth (i f.d. Gbg & Bohus län); fonden sattes upp 1889 så han borde finnas 1880.
Släkten synes härstamma från en bråkig (för att uttrycka det milt) präst på 1600-talet i Torslanda (Hisingen); han hade två söner, båda präster, varav den ene flyttade till Skåne och den andre blev kvar i Göteborgstrakten.
 
Ingela

248
Porträttfynd (enskilda bilder) / #98762 Språklärare
« skrivet: 2010-09-03, 15:05 »
Varken Öllerot/h eller Möllerot/h finns 1890, inte heller 1900 (Tilleroth finns, som Tillerot).
 
Ingela

249
Genline har födda/vigda/döda t.o.m. 1920. De kommer också ut med församlingsböcker (ersättningen till husförhörslängderna efter ca 1895-1900). Se deras  hemsida för exakta besked om när och vad.
 
Sedan finns CD med Sveriges Befolkning 1900 och 1970 - det är ju ett stort hopp mellan dem och visst finns det sådana som slinker igenom men många hittar man ju faktiskt på båda dessa CDs.
 
Det finns dessutom den s.k. Dödskivan (Sveriges Dödbok) som har alla som dött - tills för bara någon vecka sedan var det bara 1947-2006, men nu finns en ny utgåva som täcker 1901-2009 (dock inte komplett). Samt Begravda i Sverige, visserligen inte heller komplett, men med många värdefulla ledtrådar.
 
Kombinera ihop allt detta, och det är inte så många man missar.
 
Man skall också ha klart för sig att sekretess 70 år inte betyder att man inte kan få ut uppgifterna från myndigheterna; det betyder att begäran att få ut uppgifter prövas - i normala fall är det inga som helst problem, men man lämnar inte ut t.ex. uppgifter om föräldrar om barnet är ett resultat av incest, och inte heller dödsorsak om någon dött i AIDS eller som resultat av brott etc.
Idag har de flesta församlingar lämnat in sina böcker till respektive Landsarkiv, så det är dit man vänder sig (om det inte rör uppgifter fr.o.m. 01 jul 1991, då är det Skatteverket).
 
Ingela

250
Clever Elisabeth!!
 
Yes, that's it of course. And I think it' safe to assume the words are crossed out because they no longer apply.
 
The only remaining mystery about that note is then why another parish is mentioned. This was usually the big no-no: one parish didn't accept another parish's paupers. But perhaps he came from Södra Ny and that parish paid support for him? Perhaps because the people who took him in were old neighbours or something?
 
Ingela

251
Archive - Swedish language / Husförhörslängd help - Bro
« skrivet: 2010-09-03, 14:21 »
Bridget,
 
Please do not post the same question twice on this message board (not allowed according to rules). From a practical point of view it's also much better to keep it all together; none of us wants to do the same work twice.
 
Most of the writing has already been deciphered for you as an answer to your previous post.
 
 
Ingela

252
Well, the top one is easy enough.
Fhj/Gossen Olof Johansson
Pauper/Boy Olof Johansson
 
Fhj = Fattighjonet (the pauper)
 
Boy - Girl (flickan) always means someone under 15, i.e. not yet confirmed. Before you were confirmed you could not go into service. As soon as you turned 15 and were confirmed you could take a proper servant's job. This meant that you had to be paid according to law and couldn't be dismissed before your year was up; servants are either dräng or piga. But as long as someone is just gossen or flickan they work for food and lodging, and, if they have a kind mistresss, some second-hand clothing.
Pauper on the other hand means that they are supported by the parish. In this case it's reasonable to suppose that Olof was auctioned off to the lowest (yes) bidder, i.e. the parish paid the lowest amount possible to someone for the maintenance of Olof since he (or rather his parents) were too poor to support him. Boys weren't as popular as girls - girls could be worked harder while eating less, so they were a much better business proposition.
 
Just gosse makes it less likely that he was related to anyone in his master's family, but not impossible (could have been a nephew or something). But a pauper/boy designation more or less rules out any (practical) relationship.
 
The second bit I'm afraid I can't read.
 
Ingela

253
Afraid I haven't access from home either, and as Jeff says, the picture is a bit small for deciphering purposes. I shall TRY to remember to take a look from work, but NO promises.
 
Yeah, I did think they kept the old numbering on the crofts themselves - otherwise it would have been quite expensive for the regiment to change all those plaques...so much easier (i.e. cheaper) to change what the labels referred to than the labels themselves...
 
Ingela

254
00 - Flyttning / Bortflyttad utan attest
« skrivet: 2010-08-27, 16:27 »
Visst fanns det folk som bara dök upp i en ny socken. Det var inte populärt eftersom man då inte visste om de var konfirmerade, gifta, hade medborgerligt förtroende etc. Prästen i den nya socknen/församlingen brukade skriva in dem med noteringen två års lucka eller något i den stilen. Det var viktigt, eftersom de om de t.ex. ville gifta sig var tvungna att annonsera först i Post & Inrikes, som en del i lysningsprocessen.
Det här förekom oftare än man kanske först tror, särskilt om en stadsvistelse var inblandad; en präst i en stad kunde inte hålla reda på alla sina församlingsbor - han kände igen få av dem om de möttes på gatan.
 
Exakt som sådana här utan attest behandlades också återvändande emigranter (drygt 200 000 återvände från Nordamerika för gott). Det var exakt samma sak: de kunde inte heller visa upp en obruten rad av attester - om tiden borta tillbringats olovligen i grannsocknen eller helt lagligt med utflyttningsattest i Chicago gjorde enligt det svenska systemet ingen skillnad, var man borta så var man.
 
Ingela

255
Ah, my fault for just assuming Värmland regiment was just like all the others. Should have checked of course; I did know it was originally Närke & Värmland but carelessly thought they'd let Värmland grow into regular size. Perhaps they didn't due to the fact that they had an elite enlisted regiment there too - Värmlands fältjägare (chasseurs).
 
Perhaps they just stuck to the old numbering system, instead of having to re-number all the soldier crofts (every soldier croft had a plaque with the soldier number and the names of the rote and company). Or - because a handwritten 4 and 9 can look very much alike - the soldier register made a mistake when they entered the information in the database.
 
Thank you Jeff for making this correct! I shall now never assume that a regiment is regulation size but always look it up!
 
Ingela

256
Ordet är avdansat. Betyder i sammanhanget ungefär utfört; en lämplig översättning är performed snarare än danced.
 
Ingela

257
Ålderdomliga tidsangivelser / Ålderdomliga tidsangivelser
« skrivet: 2010-08-26, 03:49 »
Annandag jul var en mycket populär dag att gifta sig på.
 
Ingela

258
The  Soldier Register has Olof (Johansson) Djupman, born 17 Aug 1817 with a wife Lisa Andersdotter born 1812.
Olof joined the Värmland Regiment as no. 909 (a regiment consisted of eight companies with 150 men in each, a total of 1200 men; this means Olof was no. 9 in the seventh company), in 1835. His company (the 7th) was called Gillberg. Olof was stationed in Kila parish, in the military district (rote) of Djupviken (from which location Olof's soldier surname was of course derived).
 
The archive responsible for the Soldier Register for Värmland is Värmlandsarkiv. They may have more on Olof, but they may also charge a fee. You can contact them at varmlandsarkiv@regionvarmland.se , quoting File No VÄ-00-0909-1835.
 
Valuable clues may also be had from the War Archive's General Muster Rolls (generalmönsterrulla). General musters weren't held every year though.
General muster rolls for Värmland Regiment, from 1819 thru 1884, can be viewed on-line at  http://www.arkivdigital.net/, a fee-based site.
 
Drummer boys were always very young. I've e.g. found an 11 year-old who joined the Norra skånska infanteriregementet as a drummer boy in 1825. The only reason for joining at an early age was that your parents couldn't support you, regardless of which side of the blanket you were born on.
 
The only reason why someone changed patronymics was that they did in fact acquire a new father, i.e. the mother married another man than the father. The new husband became the step-father and if the children were (well) under 15 they'd ususally (though not always) start using the step-father's name.
 
If you can find Olof in a Husförhörslängd with his parents, then they are his parents. A Husförhörslängd will usually state quite clearly if someone was a foster child or a step-child. The best way to determine if the vicar was careful about these things is to leaf through the pages and take note of how he's entered information about other families.
The mere fact that you can't find Olof's birth record doesn't mean that what is stated in the Husförhörslängd is wrong. There can be several explanations as to why the record is (or appears to be) missing. One is quite simply that the vicar forgot or missed to enter Olof's birth; this happened not at all infrequently. Another explanation might be that the expectant mother e.g. wished to avail herself of the services of a particularly skillful midwife in a neighbouring parish - when her time was near she staged a visit to an aunt/old friend and just happened to give birth in this other parish. The parish where the mother actually gave birth and the parish where she resided both thought that the other parish had registered the birth and so the baby was registered in neither (I've seen this, but the other way round: a wedding was registered in two parishes because of a very confusing situation the bride had created).
 
If all sources consistently agree - through the years - on date, year, parish, then Olof most probably was born at that time, in that parish and to those parents.
 
Ingela

259
Barnmorska / Äldre inlägg (arkiv) till 29 november, 2010
« skrivet: 2010-08-21, 16:37 »
Harriet,
 
Nej, jag har inte en susning om hur noga man var. Men det måste ha varit svårt att bedöma hur mycket nödläge det var - då det ju var OK att tillkalla okvalificerad hjälp.
En faktor måste ju helt klart ha varit hur många utbildade barnmorskor som fanns tillgängliga. I t.ex. Skåne och Stockholm fanns det en barnmorska per ca 500 kvinnor, i t.ex. Västergötland var det en barnmorska per ca 7000 kvinnor! Så det är väl inte otroligt att man såg mellan fingrarna i Västergötland och var sträng i Skåne och Stockholm.
 
Man kan ju tänka sig att den som främst anmälde de okvalificerade var de utbildade barnmorskorna, av ett av två skäl:
- den utbildade barnmorskan fick inte tillräckligt med jobb, alltför många anlitade en okvalificerad
- den utbildade barnmorskan fick försöka rädda situationer där det höll på att gå överstyr - eller t.o.m. var för sent
I båda fallen kunde naturligtvis den utbildade barnmorskan räkna med sin huvudmans stöd.
 
Sedan tror jag inte det var meningen att barnmorskorna skulle resa över sockengränserna, men naturligtvis kunde en barnmorska kalla på en kollega från en angränsande socken, som assistans i ett svårt fall. Jag kan också tänka mig att det förekom en del interna överenskommelser om vem som skulle ta hand om fall i gränstrakter, där det kanske var både närmare och bättre väg till fel barnmorska.
 
Det stämmer att det ofta/st var barnmorskan som förrättade nöddopet; hon visste ju exakt hur det skulle gå till, och det var t.o.m. rekommenderat att det var hon som skulle göra det.
Bra idé att kolla om namnet går igen i flera nöddopsfall; är det fråga om helt skilda delar av socknen kan man nog utgå ifrån att det är barnmorskan.
 
 
Irma,
 
Så bra att Du förtydligar och exemplifierar det jag skrev om. Nu gällde den ursprungliga frågan i och för sig en barnmorska på 1890-talet, och då togs det helt klart inte upp i något sockenstämmoprotokoll.
 
 
Ingela

260
Barnmorska / Äldre inlägg (arkiv) till 29 november, 2010
« skrivet: 2010-08-20, 14:29 »
Källor:
 Nordisk Familjebok
 Barnmorskeförbundet
 Populär historia
 Engelskspråkiga Wikipedia (om utländska utbildningar)
 
* Att bli barnmorska var ett av få yrken - annat än piga - som kunde utövas av kvinnor utanför städerna, särskilt om kvinnan hade små barn. När mannen dog kunde det ju vara svårt för henne att försörja sig och barnen, så precis därför passar det bra att hon fick betyget just då.
* Barnmorskeutbildning förekom bara i Stockholm, Göteborg och Lund (men den i Lund lades ner; jag vet inte riktigt när).
* Förlossningsjournaler finns antingen på landsarkiven eller i landstingsarkiven (jfr nedan).
* Fram till och med 1862 var barnmorskor - liksom lärare - en affär för sockenstämman och man får leta i sockenstämmoprotokollen (finns på landsarkiven). Efter 1862 bör det ha legat på landstinget (egna arkiv; kan dock vara överlämnade till landsarkiven).
 
Ingela

261
00 - Skilsmässa / Skilsmässa
« skrivet: 2010-08-20, 13:45 »
Vid denna tid hade skilsmässor övertagits av domstolarna, så fallet bör ha tagits upp av Göteborgs Rådhusrätt, dvs. akten (med orsak etc.) skall finnas i dombok därifrån.
 
Ingela

262
Barnmorska / Äldre inlägg (arkiv) till 29 november, 2010
« skrivet: 2010-08-19, 17:02 »
Betyg att bli barnmorska torde vara av prästen utfärdat intyg som visade att kvinnan var lämplig att bli barnmorska, dvs. att hon var en hedervård och lämplig person. Kanske fanns det fortfarande krav på att man för att få bli barnmorska måste vara född inom äktenskapet.
Siffrorna är nog ett datum: 12/1-91 (12 jan 1891). Och kvinnors yrken antecknades sällan.
 
Man fick inte arbeta som barnmorska utan utbildning; vid den här tiden gällde ännu 1856 års barnmorskereglemente som stadgade bötesstraff både för den som outbildad biträdde vid en förlossning och för den som kallat på outbildad hjälp (utom i nödläge förstås).
 
Kravet att vara/ha varit gift togs bort efter det att barnmorskeskrået upphörde 1819. 1829 fick barnmorskorna rätt att använda instrument vid förlossningar; dock enbart om de gått den särskilda påbyggnadskursen i utöfning af operativ förlossningskonst. Barnmorskor utförde t.ex. under 1902 instrumentalförlossningar i 363 fall.
Från juni 1881 var barnmorskor pliktiga att föra dagbok, dvs. förlossningsjournaler.
 
Barnmorskan var inte anställd i egentlig mening utan arbetade på koncession, dvs. hon fick av socknen/staden en viss årlig ersättning och tog sedan betalt för varje förlossning - koncessionen innebar framförallt rätt att utöva sitt yrke i den socknen/staden; 1902 fanns i Sverige 2 831 barnmorskor.
På barnbördshusen (där det givetvis fanns barnmorskor anställda) var det gratis att föda, men de flesta som hade råd föredrog att föda hemma. Först efter andra världskriget började det bli norm att föda på sjukhus.
 
På 1950-talet gjordes utbildningen om så att man för att bli barnmorska först måste bli sjuksköterska, därefter ha viss praktik (idag 1 år) och därefter gå en påbyggnadsutbildning (idag 1,5 år). Internationellt är det inte ovanligt att barnmorskor inte har sjuksköterskeutbildning i botten, men de har då i gengäld oftast en mycket längre barnmorskeutbildning - den totala utbildningstiden blir generellt ungefär lika lång.
 
Ingela

263
Ann-Mari,
 
Javisst hade man ibland för sig i olika socknar att man var helt unik med sin sölja - och det förekom givetvis att det var någon detalj i utformningen av söljan som skilde den från omgivande trakters. Mest unika blev olika dräktdetaljer - som då t.ex. dräktsilver - när man lagt av att använda dräkt, för då ville man trots allt ha något som kunde ge lokal identitet.
 
Typen av sölja var dock alltså välkänd överallt i landet, och här visas ju tydligt - med de rombiska löven - att det är en sölja typisk för norra Sverige. Att söljorna var så lika varann berodde på att de inte tillverkades lokalt utan av guldsmeder i städerna. I Hälsingland köptes dräktsilvret alltså i Hudiksvall och Söderhamn.
 
Det är svårt att se exakt på bilden, eftersom söljan är såpass liten, men den ser ut att vara just den som används till Bjuråkersdräkten än idag. Den söljan är inte särskilt avvikande mot standard, och den tillverkas naturligtvis fortfarande, som en del av Bjuråkersdräkten.
 
Som jag skrev förut blev dräktsilvret mot slutet av 1800-talet en modeaccessoar, och då bar man det alltså till vanliga modekläder.
 
 
   
Karin,
 
Nålen överst längst till höger är en sölja. Modellen är mycket, mycket gammal och är belagd sedan minst bronsåldern. I Sverige har den aldrig haft någon särskild beteckning, men internationellt (och vetenskapligt) kallas den penannular, dvs. nästan rund. I den anglosaxiska världen ser man ofta beteckningen keltisk, eftersom man där gärna har för sig att allt som uppfattas som brittiskt etniskt är keltiskt (gäliskt).
 
En nål är det inte, och definitivt ingen sjalnål. Sjalnålar såg helt annorlunda ut: två nålar med rejält stora huvuden som var fästa vid varandra med en kedja som satt fast strax under huvudena.
 
Den här sortens sölja är ett typexempel på en sölja som blev ett modetillbehör. Samtidigt uppmuntrade just folkhögskolorna till att använda dräkt och dräktdetaljer som t.ex. dräktsilver. Så att Din mormor fick/skaffade just en sådan sölja i samband med en folkhögskolekurs är så typiskt det kan bli. Man kan naturligtvis tänka sig att alla de kvinnliga eleverna vid kursen - kanske som en sorts avslutningspresent - beställde likadana söljor; det kan t.o.m. hända att skolan hade någon särskild utsmyckning på de två ändkulorna (de är ciselerade i olika mönster) och att en lokal guldsmed tillverkade modellen åt dem.
 
I dräkter från Bohuslän och norra Halland används den här typen av sölja till att fästa ihop tröjan (vad vi kallar jacka idag). Men de finns i alla storlekar från pyttesmå som kunde vara lämpliga att hålla en krage på plats via små för att hålla ihop särken till ordentligt stora (som den som visas på bilden) för att hålla ihop ytterplagg.
 
 
Ingela

264
Archive - Swedish names / Tage Herbert Nilsson (1902-1966)
« skrivet: 2010-08-17, 23:56 »
Hello Kim,
 
You can read about Swedish naming practices here: Names.
 
You can read more about Swedish society in the old days generally here: Swedish Customs.
 
This is a rather good booklet on doing research in Swedish genealogical records: Swedish Genealogy. It's really geared towards American genealogists, but I think you'll find it useful too.
 
A detail: since date formats vary between countries, it's best to use this format: 03 Aug 1784 since it leaves no room for misunderstandings (used e.g. by that very international set of companies, the airlines). Note that it's recommended that you lead with a zero if the date is earlier than the 10th since that avoids all discussions about missing out on an initial 1 or 2 (do you reallt mean 3, not 13 or 23?)
 
Good luck with your research - and like Harriet says, you're very welcome with more questions.
 
Ingela

265
Oj. Svarade visst inte Dina direkta frågor, Ann-Mari.
 
I sin ursprungliga form, rund-/hjärtsölja, går den tillbaka mycket långt i tiden, till innan vikingatiden. Som kronsölja, med löv, finns den åtminstone från 1600-talet.
 
Och ja, visst tillverkas sådana här söljor fortfarande. Dels professionellt av ett par firmor, dels av en uppsjö halvprofessionella entusiaster inom ramen för folkkultur som folkdans/folkmusik. Beroende på utformning, storlek, antal löv etc. så får man betala i storleksordningen 500-1500 kr för en kronsölja. Eller kanske 200 kr hos en antikhandlare. Se bara till att den inte är omgjord till brosch med en otäck spetsig nål på baksidan utan att den har en ursprunglig, rörlig, lätt trubbig torn på framsidan (en torn skadar inte tyget vilket en nål gör).
 
Ingela

266
Menar Du kronsöljan med löv alldeles under hakan?
 
Kronsöljan är nog Sveriges mesta folkdräktssmycke. Förekommer överallt; i södra Sverige (söder om Dalarna) är löven runda, som små skålar, i norr (inklusive Dalarna) är de rombiska, som här på bilden. I västra Sverige (Bohuslän, Dalsland, norra Halland och västra Västergötland) hade man vanligen inga löv alls på sin kronsölja.
 
Kronsöljan fick sitt namn av att den övre delen liknade en krona. Det fanns andra typer av söljor, som t.ex. rundsöljor. Söljor användes ursprungligen för att hålla fast och hålla ihop - en scarf, sprundet på en särk etc.
 
När man lade av folkdräkten sålde många dräktsilvret, för vid den tiden började också banker av typ sparbank förekomma, och pengar var inte längre lika utsatta för märkligheter som två valutor i samma land och oförutsedda svängningar i värde. Kontanternas tid var inne.
 
Men även om många - kanske de flesta - sålde sitt silver för nedsmältning, så var det också många som behöll åtminstone ett par smycken (om man nu ansåg sig ha råd til det) som släktklenoder. Någor senare, från 1890-talet och fram till första världskriget, blev dräktsilver på modet och det nytillverkades igen! Jag har själv ett par klassiska rundsöljor som är stämplade från de första åren in på 1900-talet; de har aldrig använts till dräkt utan var modeaccessoarer.
 
Är man nyfiken på dräktsilver skall man läsa Sigfrid Svenssons Folkligt dräktsilver. Den kom ut 1978 (delvis grundad på material ända tillbaka till 1936), men någon bättre bok finns inte.
 
Här är en bild av det dräktsilver jag har till min dräkt från Bohuslän. Lägg märke till kronsöljan utan hängen (löv); den används i Västsverige framförallt till att hålla ihop silkesjalen (halsklädet).
F.ö. bars allt silver så att silverstämplarna var så synliga som möjligt.
 

 
 
Ingela

267
Archive - Swedish names / Tage Herbert Nilsson (1902-1966)
« skrivet: 2010-08-13, 15:59 »
Kim,
 
This is only the beginning. We're just setting you on the right track for more research - which you can do yourself, with a little assistance from this forum or one of the American / international boards. Because these days most records are available on-line, for a fee. A very limited knowledge of Swedish (set words and phrases) is in most cases all that's needed - and board members will help you out with any difficulties you run into.
 
In most cases you can easily get back to the mid 1700's, at least (though there are of course always exceptions).
 
These are the record providers in Sweden (scanned images of original records):
 Genline
 SVAR
 Arkiv Digital
 
Ingela

268
Äldre ord A - K / Absolvera
« skrivet: 2010-08-12, 00:43 »
Försåvida Karolina var ogift vid tillfället, så har hon tekniskt sett inte begått äktenskapsbrott - vilket kanske prästen i Vendel ansåg.
Prästen i Tegelsmora kanske var strängare och menade att alla de tre gamla formerna av sex utanför äktenskapet (lönskaläge, enkelt hor, dubbelt hor) var brott mot sjätte budet. Så han behövde inte ha reda på vem fadern var - men visst, han kunde kanske ana vem det var.
 
Präster i svenska kyrkan - särskilt på den tiden - hade/har inte alls samma slags tystnadsplikt som katolska präster har (och katolska präster har absolut tystnadsplikt enbart om vad som bekänns under bikt, inte annars). Däremot var man i allmänhet noga med att följa vad domstolen sade. Så sent som 1884-1885 var det inte längre brottsligt att föda barn utanför äktenskapet, men kvinnan kunde i ett civilrättsligt mål stämma in fadern för att få ut underhåll (efter 1917 sköttes den saken av kommunens barnavårdsnämnd); liksom förr kunde dock fadern svära sig fri (två fingrar på Bibeln) och det fanns ännu inga medicinska sätt att fastställa faderskapet. Utan domstolsbeslut eller ett officiellt erkännande var det svårt för prästen att skriva ner vem fadern var, även om han hade starka misstankar...fast det förekom, och då var det förmodligen för att hela trakten var fullständigt klar över vem som var far till barnet.
 
Faderns namn kan förekomma i de s.k. barnmorskejournalerna, som på vissa håll är väl bevarade, och som inte alls hade samma status som en födelsebok - men som vi i våra dagar ofta kan godta.
 
Ingela

269
Enligt SOFI är vigilera i riksspråklig betydelse att låna pengar etc. medan den dialektala betydelsen är sprattla, vig etc.
Det ännu idag bekanta uttrycket vigga (vigga pengar, mat etc.) är ursprungligen studentslang för vigilera.
Här är det naturligtvis fråga om den riksspråkliga betydelsen.
 
1. vigilera - get money on tick, raise the wind
2. amplaste - in the most ample way
 
Ingela

270
Archive - Swedish names / Tage Herbert Nilsson (1902-1966)
« skrivet: 2010-08-11, 23:42 »
Thanks again Chris!
He could of course have moved over to Denmark for a couple of years. Or just have stayed put in Ängelholm - it did happen quite frequently, even when emigrating, that people changed their minds and remained where they were. In a town like Ängelholm it was of course hardly noticeable, the vicar of a large town parish would probably not recognize all of his parishioners, even if he bumped into them on the street.
 
The main thing is of course that you found him again, Chris!
 
I've done a quick check on what happened to some of the other family members:
Gunni Alfhild
b. 11 Aug 1895 (just like Chris says) in Jonstorp parish
d. 18 Aug 1960 in Lilla Beddinge parish, Malmöhus county
According to the CD Died in Sweden 1947-2006 she married 16 Jun 1945 (to someone who was also called Nilsson) but I can't find him; not on the CD Died in Sweden 1947-2006, nor on the CD Buried in Sweden. Gunni Alfhild is listed as housekeeper.
She is buried in Lilla Beddinge, quarter A, plot no. 106-108.
 
Erhard Waldemar
He's neither on Died in Sweden 1947-2006 nor on Buried in Sweden. He may have died before 1947 and as there are quite a few parishes missing from Buried in Sweden, it's not so strange that he can't be found (and just to make sure, I also checked the Census 1970). Or he may have emigrated; perhaps like his brother to Australia or striking out on his own by going to America.
 
John Yngve / John Yngvar
b. 26 Dec 1906 in Väsby parish
d. 10 Dec 1974 in Höganäs parish
Väsby parish was part of Höganäs municipality in 1974, so he only moved within the municipality. He lived at the same address in the Census 1970, as he did when he died.
In both Died in Sweden 1947-2006 and Census 1970 he is called John Yngvar rather than John Yngve while Buried in Sweden so far is the only source that has him as John Yngve, so John Yngvar probably is the correct name.
Buried in Sweden gives his occupation as farm labourer.
 
Ingela

271
Archive - Swedish names / Tage Herbert Nilsson (1902-1966)
« skrivet: 2010-08-11, 17:03 »
Thanks Chris!! Thanks Harriet!!  
Thanks to you we can now definitely say that we've found the right family! Or families rather.
 
Census 1890:
Father, Bengtsson, Nils b. 1842
Mother, Sjunnesd., Maria b. 1845  
Child, Hilda b. 1875
Child, Charlotta b. 1877
Child, Sigrid b. 1880
Child, Selma b. 1884
Child, Nancy b. 1887
Child, Nelly b. 1890
The family still lives at Stafvershult, and father Nils is still a crofter. The two eldest boys have moved out:
Farmhand Nilsson, Adolf   b. 1871; he is employed by a farmer Nils Petter Nilsson at Södra (southern) Danhult in Väsby parish, Kristianstad county.
 
However, no trace of Gottfrid in the 1890 census (there are only three Gottfrid Nilsson born in 1873 in the 1900 census, and the other two are accounted for in the 1890 census).
Perhaps we should take a look at emigration?? 1.3 million Swedes emigrated during the 19th and early 20th century - but more than 200,000 returned for good (my own grandmother among them).
 
So, anyone who can check Emigranten??
Gottfrid Nilsson, b. 1873 in Tåssjö (might be older spelling Tosjö) in Kristianstad county
 
Ingela

272
Åryd / Åryd, hfl 1834- 38
« skrivet: 2010-08-11, 03:09 »
Absolverad
Avlösa, å Guds vägnar försäkra någon om syndernas förlåtelse.
Förekommer att det antecknades t.ex. för ogifta mödrar (efter att de skriftat sig).
 
Absolvering inledde inte konfirmandundervisningen. Däremot blev man efter sagda undervisning admitterad (adm. - tillåten, framsläppt) till nattvarden.
 
Ingela

273
Archive - Swedish names / Tage Herbert Nilsson (1902-1966)
« skrivet: 2010-08-11, 02:55 »
This is a big maybe, because at the moment I only have access to the censuses of 1890 and 1900. I can't stress too much that this has to be researched more carefully! But this is certainly a tempting possibility:
 
Census 1900
Father, Nilsson, Gottfrid b. 1873 in Tåssjö (old spelling Tosjö) parish, Kristianstad county (Malmöhus and Kristianstad county are today Skåne county)
Mother, Persson, Anna Sofia b. 1871 in Jonstorp parish, Malmöhus county
Child, Gunny Alfhild, b.1895 in Jonstorp parish
Child, Erhard Waldemar   1899 in Väsby parish, Malmöhus county
In 1900 the family lived at a place called Ingelsträde No. 8 in Väsby parish; the father is noted as lodger (he didn't own a house) and labourer.
 
Now, it seems this family remained in Väsby - or they may well have moved into Helsingborg (modern spelling of Hälsingborg) and then moved back again as it's only about 25 km from Väsby to Helsingborg - since Gottfrid and Anna Sofia are buried at the churchyard of Väsby parish church. Or, it's not unknown for an emigrant to claim the nearest larger town as his/her birth-place.
From the CD Buried in Sweden:
Nilsson née Persson, Anna Sofia, b. 29 Jul 1871, d. 16 Mar 1929
Nilsson, Gottfrid, b. 13 Mar 1873, d. 19 Apr 1952 (occupation, stone-cutter)
Nilsson, John Yngve, b. 26 Dec 1906, d. 10 Dec 1974 (this is presumably a son of Anna Sofia and Gottfrid)
The grave is noted as being located in the 19th quarter, plot no. 816; the rights to the grave ceased in 1991 but there is no note it has been as yet re-used so it may still be there.
 
Census 1890
I can't immediately find Gottfrid but of course he's there somewhere.
 
Father, Persson, Nils b. 1830 in Jonstorp, Malmöhus county
Mother, Svensdotter, Kersti b. 1841 in Allerum, Malmöhus county
Child, Hilda b. 1869 in Jonstorp
Child, Anna Sofia b. 1871 in Jonstorp
Child, Maria b. 1875 in Jonstorp
Child, Emma b. 1876 in Jonstorp
Child, Paulina b. 1879 in Jonstorp
The family lives at a farm called Johnstorp; the father is noted as farm owner.
 
I hope someone else can look up the family of Gottfrid & Anna Sofia to check if they had a son Tage Herbert in 1903 - he would fit in very snugly between the sons born in 1899 and 1906...
 
Ingela

274
Avled: när, var och hur? / Avled: när, var och hur?
« skrivet: 2010-08-06, 01:19 »
Har man tur finns vederbörande - med önskade uppgifter - redan nu på CD:n Begravda i Sverige.
 
Ingela

275
Äldre inlägg / Äldre inlägg (arkiv) till 2010-11-02
« skrivet: 2010-08-04, 22:26 »
Pär-Ola,
 
Amerikanska släktforskare har flera Anbytarforum at välja på; bland de största är  Ancestry (Message Boards) och  Genforum (hos Genealogy.com) - Rootsweb ägs numera av Ancestry och är (när det gäller Message Boards) exakt samma sak.
 
Men här på Anbytarforum hjälper flera amerikanska (och svenska!) forskare svenska forskare som söker amerikanska släktingar, under rubriken USA (alltså inte nödvändigtvis under den engelskspråkiga sektionen). Fördelen med detta är att dessa forskare är vana vid hur specifikt svenskarna uppträdde i USA och var de kan sökas (namnbyten, kyrkor, bosättningar etc.)
Men Du kanske inte alls skall söka efter svenskar/skandinaver!
 
Ingela

276
Lärare / Lärarinna / Lärare
« skrivet: 2010-07-31, 05:58 »
Han fick förmodligen bli undervisad av prästen. Det var den skolning han fick, han hade förmodligen ingen särskild innan dess. Kanske var han duktig på att läsa och hade bra reda på sig i katekesen, och det var så tanken väcktes.
 
Nej, det var inte något monopol som f.d. soldater hade (jag skrev att det var en vanlig bakgrund, inte att det nödvändigt var så). Men visst följer det mönstret: istället för att någon bara fick understöd genom socknen gjorde de nytta och förtjänade sitt levebröd. Bra för alla inblandade.
 
Ingela

277
Skräddare / Skräddare
« skrivet: 2010-07-31, 05:48 »
Just skräddare - liksom skomakare - var yrken som man utbildades i inom det militära, eftersom det alltid var behov av deras tjänster.
 
Det var inte ovanligt att sockenskräddare / sockenskomakare hade lärt sina yrken inom det militära. De kunde inte bli skräddare / skomakare i städerna eftersom de inte gått i lära hos någon mästare där.
 
Alla manliga svenska folkdräkter är kraftigt influerade av den uniform som Karl XI införde på 1680-talet, detta pga de indelta soldaterna och också just pga att skrädderikunskapen om dem fördes ut i socknarna av f.d. militära skräddare.
 
Ingela

278
Undantags- / Förgångsman / Förgångskvinna / Förgångsmor
« skrivet: 2010-07-28, 22:06 »
Som väl framgår i den föregående diskussionen är förgångsman, förgångskvinna beteckning på personer som var födorådstagare eller undantagsfolk (samma betydelse). Ordet hjon betyder egentligen bara person, det är vi som idag har fått för oss att det alltid betydde någon som var fattig (fattighjon).
 
Så ett förgångshjon var en person som var på undantag. Undantag var gamla tiders pensionssystem; i utbyte mot att bli försörjd (kost & logi, inkl. värme och ibland t.o.m. en piga) övertog någon annan gården, torpet, stugan.
 
Ingela

279
Bouppteckningar / Äldre inlägg (arkiv) till 28 juli, 2010
« skrivet: 2010-07-28, 21:48 »
Bouppteckningar för Blekinge finns på Landsarkivet i Lund.
Bouppteckningar för Kronoberg finns på Landsarkivet i Vadstena.
 
Alla bouppteckningar som finns på Landsarkiven kan beställas via formulär hos  Riksarkivet. Landsarkiven har bouppteckningar minst till och med 1970, i vissa fall t.o.m. 30 jun 2001.
 
Vet man inte fullständigt födelsedatum och/eller dödsdatum tas en särskid forskningsavgift ut.
 
Ingela

280
There is indeed a street in Göteborg by the name of Östra Hamngatan.
There are streets called Östra Hamngatan also in the towns of Arboga, Falun, Karlskrona, Åhus and Motala.
 
A pensionat isn't an hotel, it's a boarding-house. The café was probably open to the public, while the matsalar means dining-rooms - they worked much like e.g. a staff canteen, only you had to subscribe to it for a certain period (e.g. a week or a month). Clerks etc. from nearby businesses would have lunch there, and very often also dinner and even breakfast (since they lived in rented rooms with no cooking facilities); there were different meal-plans. But it was no restaurant where you could just turn up, and the bill of fare is was extremely limited, if there were any alternatives at all.  
 
What year are we talking about? I assume 1827 is when Gustaf Fahlberg was born - when did he emigrate?
 
Ingela

281
Lärare / Lärarinna / Lärare
« skrivet: 2010-07-25, 19:54 »
Barnalärare kallades de som lärde barn ca 7-10 år att läsa, och ibland - beroende på inställningen i socknen - att skriva. Samt naturligtvis grundläggande kristendomskunskap av den rätta, lutherska sorten. Lite enkel matematik kunde också bestås.
 
Någon särskild skola fanns inte för lärare, av vilken sort vi än talar om, förrän ganska sent på 1800-talet. Principen var att det du själv en gång lärt dig, det kunde du också lära ut - några särskilda pedagogiska metoder var det inte tal om. Lärare på alla stadier efter småskolan var innan folkskolan 1842 i princip universitetsutbildade, och ofta prästvigda (även om de aldrig tjänstgjorde som präster) - skola & utbildning låg under kyrkan (Olof Palme var den siste ecklesiastikministern - först 1968 skilde man på kyrka och skola!).
 
När folkskolan infördes 1842 var inträdeskravet att kunna läsa och ha grundläggande kristendomskunskap - dvs. man måste ha fått undervisning motsvarande vad just en barnalärare gav. Ganska snart infördes därför formellt småskolan, och på 1860-talet kom de första seminarierna som utbildade lärare för dels folkskolan, dels småskolan. Det typiska blev att läraren i småskolan var en kvinna, och sedan tog den manlige folkskolläraren över.
 
Att läraren i småskolan var en kvinna var på intet sätt revolutionerande - sedan gammalt hade det funnits s.k. läsepigor, kvinnor som gick runt i gårdarna och höll skola med barn i småskoleåldern. Detta var dock ett privat initiativ, och om socknen istället ville ha mer ordnad undervisning, kanske i en särskild skolbyggnad, så anställdes (av socknen) en (manlig) barnalärare. Drygt hälften av Sveriges socknar hade redan innan 1842 särskilda skolhus med särskilt anställda lärare. Barnen kunde där få gå i skola i flera år (2-3 år) och då fanns det gärna en barnalärare och en skolmästare som tog hand om de lite större barnen. Från 1750-talet blev det på modet bland rikare personer (godsägare, direktörer vid Ostindiska kompaniet etc.) att till socknen donera en skolbyggnad och en grundplåt till att inskaffa läromedel och lärare.
 
Vad kvalificerade då en man att bli barnalärare? Ja, något seminarium hade han alltså inte gått i. Universitetsutbildning hade han inte, och inte heller gymnasium (då hade han fått ett bra mycket bättre jobb). Däremot kunde han ha gått i en trivialskola (förberedde för gymnasium), men av olika anledningar inte fortsatt utbildningen eller ens avslutat trivialskolan, t.ex. p.g.a. brist på pengar (eller för den delen, brist på begåvning eller intresse). Många av trivialskolans elever kom från allmogen; pojkarna var där för att göra en klassresa genom att bli präster - men långtifrån alla orkade med det.
 
En mycket vanlig bakgrund var dock att barnaläraren var en f.d. soldat. Soldater hade nämligen från början ingen pension alls, och när de så småningom fick pension (står som gratialist i böckerna) var den mycket liten. Vad soldater fick i det militära var dock en ganska grundlig utbildning: läsa förutsattes de kunna, men de tränades i det och de fick lära sig att skriva (och övades i det), räkna (ett viktigt ämne i det militära!) och även lite geografi och teckning (nej, inte för att uttrycka sig konstnärligt utan för att kunna skissa av t.ex. ett landskap med de viktigaste landmärkena etc., en enklare karta). Många indelta soldater drygade ut sina inkomster även innan pensionen med att hjälpa till att skriva och läsa brev (jo, alla kunde läsa - men inte nödvändigtvis skrivet, bara tryckt).
 
Så att anställa en f.d. soldat som barnalärare ansågs vara en utomordentligt bra lösning på två problem: den f.d. soldaten hade kunskaper och behövde anställning och socknen behövde anställa någon med kunskaper - och avvärjde samtidigt nödvändigheten av ett eventuellt understöd till en utfattig f.d. soldat.
 
Om en f.d. soldat redan vid 30 års ålder är barnalärare, så tyder det på att han hade något fysiskt problem; kanske han blivit sårad eller så kanske han led av något annat (en anfader till mig fick sluta som fältjägare p.g.a. dåligt hjärta - dock inte sämre än att han blev småstadspolis, men han dog tidigt).
 
Ingela

282
Archive - Swedish names / Karl Emil Pettersson
« skrivet: 2010-07-25, 05:08 »
Perhaps?
 
From the Swedish 1890 census:
 
Widower, Hellsberg, Anders Fredrik b. 1821 in Dunker parish, Södermanland county
----------
Child, Hilda Maria b. 1877 in Dunker
Child, Carl Emil b. 1880 in Dunker
Child, Carl Ferdinand b. 1886 in Floda, Södermanland county
 
All the children are Anders Fredrik's grandchildren - in Swedish the relationship is exactly described as daughter's daughter and daughter's son.
Anders Fredrik is a former soldier, now retired on a pension. The household resides at Ulriksberg village in Dunker parish in Södermanland county.
 
Dunker is a parish about 100 km from Stockholm; it would be quite natural for someone from there to say that he was from Stockholm when describing himself to someone on the other side of the world.
 
Carl/Karl Emil cannot be found in the 1900 Census, though both of his siblings are there (no longer with grandfather; the girl is a maid, the younger boy is fostered). So he is either dead or has emigrated by this time.
 
This must of course be checked into more thoroughly, but I haven't got access to the records right now.
 
Ingela

283
Från registret Sveriges Dödbok 1947-2006:
 
Anders Emanuel Holmgren
född 03 maj 1880 i Tåsjö, Jämtland
död 23 maj 1958 i Dorotea, Västerbotten
--gift 22 jan 1939 med
Lydia Katarina Vestin
född 04 aug 1883 i Vilhelmina, Västerbotten
död 16 sep 1956 i Dorotea, Västerbotten
 
Från registret Begravda i Sverige:
Begravda på Dorotea kyrkogård, kv. A, nr 479
I samma grav också Jonas August Vestin, f. 23 feb 1891, d. 04 apr 1972.
 
Från Sveriges Befolkning 1900:
Far,  Holmgren, Axel Emanuel    1855 i Stavnäs, Värmland  
Mor,  Svensdotter, Marta Helena 1853 i Tåsjö  
Barn, Anders Emanuel            1880 i Tåsjö
Barn, Johan Adolf               1886 i Tåsjö
Barn, Sven Viktor               1888 i Tåsjö
Barn, Sara Brita                1891 i Tåsjö
Barn, Anna Marta                1894 i Tåsjö
(Anders Emanuel räknades som barn eftersom han bodde hemma och ännu inte var 21 år, den tidens myndighetsålder för män.)
Familjen bosatt i Tåsjö östra by, Tåsjö; fadern står som torpare.
 
Far,  Westin, Jonas Erik      1855 i Vilhelmina
Mor,  Ersdotter, Inga Matilda 1858 i Vilhelmina
Barn, Lydia Katarina          1883 i Vilhelmina
Barn, Gustafva Matilda        1885 i Vilhelmina
Barn, Erik Amandus            1888 i Vilhelmina
Barn, Jonas August            1891 i Vilhelmina
Barn, Nils Herman             1893 i Vilhelmina
Barn, Johan Nikolaus          1895 i Vilhelmina
Barn, Sven Albin              1897 i Vilhelmina
Familjen bosatt i Nästansjö, Vilhemina; fadern står som hemmansägare.
 
Far,  Berglund, Michaël       1847 i Styrnäs, Västernorrland
Mor,  Jönsdotter, Märta Maria 1870 i Junsele, Västernorrland
Barn, Lisa Maria              1888 i Junsele
Barn, Karl Albin              1894 i Junsele
Familjen bosatt i Vallen, Junsele; fadern står som jordbruksarbetare.
 
Från Sveriges Befolkning 1890:
Far,  Holmgren, Axel Emanuel 1855 i Stavnäs
Mor,  Svensd:r, Marta Helena 1853 i Tåsjö
Barn, Anders Emanuel         1880 i Tåsjö
Barn, Anna Katarina          1882 i Tåsjö
Barn, Johan Adolf            1886 i Tåsjö
Barn, Sven Viktor            1888 i Tåsjö
Familjen bosatt i Tåsjö östra by, Tåsjö; fadern står som arbetare.
 
Far,  Westin, Jonas Erik    1855 i Vilhelmina
Mor,  Ersd:r, Inga Matilda       1858 i Vilhelmina
Barn, Karolina Kristina Aqvilina 1880 i Vilhelmina
Barn, Lydia Katarina             1883 i Vilhelmina
Barn, Gustafva Matilda           1885 i Vilhelmina
Barn, Erik Amandus               1888 i Vilhelmina
Familjen bosatt i Nästansjö, Vilhemina; fadern står som bonde.
I hushållet finns också en dräng och en piga samt:
Ensam, Johansd:r, Eva Karolina   1837 i Vilhelmina
Eva Karolina står som födorådstagare (dvs. är på undantag), vilket torde betyda att hon är Jonas Eriks mor (eller möjligen Inga Matildas, om gården var hennes från början).
 
Far, Berglund, Michaël    1847 i Styrnäs
Mor, Jönsd:r, Märta Maria 1870 i Junsele
Barn, Lisa Maria          1888 i Junsele
Familjen bosatt i Wallen, Junsele; fadern står som skogs- och jordbruksarbetare.

284
Hmm. I think makeshift covers about 80 % of a mackverk; the derogatory part but not quite the admiring one.
 
I'm afraid I don't understand Och makeshift skulle sitter i satsen. very well.
 
Ingela

285
Äldre uttryck / Inte finn så ryckta nå mära
« skrivet: 2010-07-23, 00:54 »
Ja, och det av en gammal orsak: det var kvinnogöra att ta hand om korna (tills det blev tekniskt och vetenskapligt att mjölka kor) men mansgöra att ta hand om hästarna.
Så egentligen sa' han uppför dig som en man, gå och rykta hästen och stå inte larva dig med korna som en kvinna.
 
Ingela

286
Make-shift workmanship, as in bits and pieces put together to make them work at what they were never intended for (often done in a hasty and perhaps a little careless way). Mackverk would be used in a slightly derogatory but also admiring way - how someone could make a machine out of nothing basically; a machine that wouldn't always run true but would nevertheless most often - after a bit of cajoling - get the work done.
 
A typical sentence would be:
Ja, se den där maskinen - den var allt ett riktigt mackverk, den!
Perhaps the translation would be:
Ah, that old machine was a real piece of work!
 
Ingela

287
18 - Immigration / Svenska """"invandrarpapper"""" online?
« skrivet: 2010-07-19, 15:27 »
Den mesta information som finns om en person från tiden 1967-1979 kräver fortfarande sekretessprövning (70 år), och finns därför inte tillgängligt digitalt och än mindre on-line.
 
Vad som finns digitalt (på CD) är Svensk Befolkning 1970 - och om personen begravdes i Sverige, Begravda i Sverige. För en person som dött i Sverige 1947-2006 finns Sveriges Dödbok.
 
Om den här personen dog i utlandet vid ett tillfälligt besök där, dvs. inte gjort en permanent utflyttning, finns en svensk bouppteckning, som man kan få en kopia av från det aktuella landsarkivet. På första sidan av bouppteckningen anges alla som kan ha intresse i dödsboet, som make, barn, föräldrar, syskon (de två sistnämnda om inga barn finns alternativt de är omnämnda i testamente).
 
För alla andra handlingar måste man alltså göra en anhållan om att få ut informationen, sekretessprövning görs, och om det bedöms att den berörda personen och dennes släkt inte kan lida skada av det, så lämnas informationen ut. Viss ren fakta-information lämnas ut regelmässigt, som t.ex. datum för vigsel, skilsmässa, död, men inte sådant som dödsorsak.
 
Ingela

288
Dop / Äldre inlägg (arkiv) till 18 november, 2010
« skrivet: 2010-07-19, 03:12 »
Tack, Sylvia! Det är naturligtvis alltid lika trevligt att få veta att ens bidrag uppskattas!
 
Ingela

289
Dop / Äldre inlägg (arkiv) till 18 november, 2010
« skrivet: 2010-07-18, 04:13 »
Dop utfört av präst skedde sällan i hemmet förrän långt in på 1800-talet, slutet av 1860-talet oftast. Däremot blev det efter hand inte ovanligt att det skedde i prästgården, särskilt om dopet inte företogs på en söndag då kyrkan ändå var öppen. Kyrkorna var ganska otrevliga ställen - de luktade illa av liken som var begravda där, de var rått iskalla eftersom de oftast var byggda i sten och det inte fanns någon uppvärmning, de var mörka eftersom man inte tände alla ljus annat än vid gudstjänster (och inte alltid då heller, utan kanske bara i samband med vissa storhelger).
Men barnet måste döpas inom åtta dagar, och prästen hade ingen plikt att bege sig hem till någon för ett dop (vilket han hade om det gällde någon som låg på sitt yttersta).
 
Modern visade sig inte offentligt förrän hon var kyrktagen; som icke kyrktagen var hon en fara för både sig själv och sin omgivning - enligt folktron var hon oren. Först i och med ändringarna av kyrkolagen 1864 (dop behövde inte företas förrän inom sex veckor, mot åtta dagar tidigare) och 1866 (kyrktagningen ändrades officiellt till fyra veckor, vilken den i praktiken varit länge) började mödrar bevista sina barns dop - kyrktagningen och dopet skedde vid samma tillfälle, men kyrktagningen ägde rum först.
 
Ingela

290
Astor père one day got to thinking that it was time for Astor fils, young master William, to set up on his own. He pondered over the situation, there was no Strömparterr to be had.
 
The book Bland Bättre Folk och Pack i Det förlovade landet was published in 1871, so I would guess the Astor père and fils mentioned were John Jacob Astor III (1822-90) and William Waldorf Astor, later 1st Viscount Astor (1848-1919).
 
Strömparterren - in central Stockholm - was in 1871 an extremely well-known so-called schweizeri (Swissery - a Swiss place), which meant that it was an upscale sort of café where coffee, tea, cocoa was served with cold food like patés and above all pastries, gateaux, cakes, biscuits, shortbreads etc - and liquor, in particular liqueurs, wine etc. Unlike the 18th century coffee-houses it was a place ladies could visit, on their own (not alone of course, but two ladies together) or with a male escort. The name derived from Swiss immigrants who were the first to establish this sort of place in Sweden in, I believe, the early 1830's. Immensely popular, and the place of choice to drink punsch (punch, very fashionable in 18th and early 19th century England and we imported it lock, stock and barrel).
 
I should think the solution to why Strömparterren is mentioned will follow in the next few sentences. Either Astor Sr had a bad time pondering because there was no schweizeri of this class in NYC where he could let off steam and get new inspiration, or he had to come up with another solution to Astor Jr's problems since there was no elegant Strömparterren he could present him with - American millionaires being apt to buy their progeny wildly extravagant toys for their amusement (I should think this is the general trend of the stories, it seems a nice, gossipy kind of book).
 
In a translation I'd say you'd have to keep the name - Strömparterren - and make a footnote and explain the significance of the place, perhaps compare it to some equally famous place in the US (but not Waldorf-Astoria since that didn't come into existence until a few decades after the book was published and would cause confusion all around) - perhaps Tavern on the Green instead?
 
Ingela

291
Det här var ju synnerligen intressant! För ingenstans i dessa handlingar sägs att Joseph Davidsson faktiskt formellt konverterat - tvärtom verkar ju föräldrarna kunna välja i vilken tro barnen skall uppfostras (!). Och Joseph får tillträde till nattvarden, inte för att han har konverterat till den rätta tron utan för att han har tillräckliga kunskaper om vad nattvarden innebär!
 
Detta närmare 50 år innan de första lättnaderna i obligatoriet att tillhöra svenska kyrkan formellt lagstiftades om. Var det månne så att inställningen till katolicismen luckrats upp av att vi just fått en kungafamilj som var katoliker (Karl Johan och Oscar konverterade ju helt smärtfritt, men Desideria förblev efter vad jag vet katolik)?
 
Ingela

292
Allmänt / Röriga kyrkböcker
« skrivet: 2010-07-16, 15:28 »
I Örby glömde prästen att anteckna vigslar för hela året 1791. Just 1791 gifte sig naturigtvis min ffffff och fffffm samt hans syster och hennes bror (utbyte av kvinnoarbetskraft mellan gårdarna); det framgår klart av Hfl.
Men några år senare upptäckte i alla fall dessa två par att deras giftermål inte var antecknat och tjatade på prästen att det skulle in i Vigselboken. Tydligt motviligt går han med på detta 1798 då parens namn är antecknade i Vigselboken med följande anmärkning: följande ingen påskrift varken för utlysning eller vigsel.
 
Sedan var det ju inte bara prästerna som strulade till det: min fars kusin föddes 27 maj 1908, men föräldrarna fattade inte att de skulle anmäla födelsen (hon döptes av annan präst än församlingens) så det skedde inte förrän 26 feb 1909! Så hon står prydligt antecknad i födelseboken året efter hon föddes!  
 
Blir man bara inte alltför hindrad i sin forskning är det ju kul att se så'na här felaktigheter - och hur det betraktades och behandlades!
 
Ingela

293
00 - Hemmanstyper / Gymnasiehemman
« skrivet: 2010-07-11, 04:01 »
 SAOB är just en utmärkt historisk ordbok - däremot är den dålig på moderna ord!
 
Ett annat utmärkt hjälpmedel för att förstå termer från forna dagar är Nordisk Familjebok, där både upplaga 1 (1800-talsupplagan) och upplaga 2 (den berömda uggleupplagan) finns att tillgå helt gratis på nätet, genom  Projekt Runeberg.
 
Ingela

294
Om Elsa arbetade som sköterska åt två små flickor var hon förmodligen inte sjuksköterska, hon var mycket troligare barnsköterska.
Elsa kan ju mycket väl ha utbildat sig till barnsköterska i Helsingborg, därpå åkt upp till Stockholm för att hon tänkt vidareutbilda sig till sjuksköterska men av någon anledning hoppat av och så istället tagit anställning hos familjen Lundberg.
 
Har vi fått någon klarhet i hur Sällskapet Barnavårds uniform såg ut?? Elsa skulle ju kunna ha utbildat sig i Stockholm 1917 - sjuksköterskeelev kan vara ett missförstånd, det kanske skulle vara sköterskeelev.
 
Ingela

295
00 - Dop / Varför så fina faddrar vid dop?
« skrivet: 2010-07-06, 03:14 »
Rent allmänt försökte man alltid få så fina gudföräldrar (dopvittnen) som möjligt. Gudföräldrarna var inte på något sätt ansvariga för barnet, men det förväntades att de på alla sätt försökte främja barnets intressen genom att hålla ögonen öppna för allt som var förmånligt för det - t.ex. att man hörde om något rikt och passande gifte eller kunde rekommendera någon till ett skrå eller visste om att en bit mark skulle säljas etc. Ju bättre placerade gudföräldrarna var, desto bättre möjligheter hade de naturligtvis att hålla koll. Samt att gudföräldrarna förväntades ge fina gåvor vid dop, konfirmation och bröllop. En del högreståndspersoner blev så utnyttjade att de t.o.m. klagar i brev och dagböcker att de blivit alldeles utfattiga (en överdrift naturligtvis) av att ge gåvor till sina mängder med gudbarn.
 
Det var också sed att om ståndspersoner - inklusive kungliga - var på besök i socknen samtidigt som barn skulle döpas där, så blev de gudföräldrar. Och, som Du är inne på Ove, så var det ju ett utmärkt sätt att visa sin erkänsla och lägga grunden till fortsatta bra förbindelser med underlydande. Var det t.ex. någon som tjänstgjort i flera år som jungfru på ett gods och därefter gift sig, så var det mycket vanligt - närmast obligatoriskt - att åtminstone delar av godsägarfamiljen ställde upp som gudföräldrar (om de inte gorde det, så var det en fingervisning om att de inte varit så nöjda med jungfrun).
 
I en socken jag forskat i, Örby, fanns en adelsman som var torpare och som lyckades gifta sig med en adelsflicka i samma fattiga situation som han själv - barnen detta par får har inga fina dopvittnen.
 
Ingela

296
Det finns en aspekt till: om han inte var jude, men född i Polen, var det mycket troligt att han var katolik. Att vara katolik var förbjudet fram till ca 1860 (även om både Desirée och Josefin var det), och för att få delta i nattvard var man även i detta fallet tvungen att konvertera.
 
Josef kan förvisso vara ett judiskt namn, men det är också vanligt i katolska länder.
 
Jag tror konvertering (oavsett om det var från judendom eller katolicism) var en ganska ovanlig händelse, så det togs förmodligen upp i domkapitlet även om församlingens präst nog var den som också när det gällde konvertiter hade i uppdrag att lära ut svenska kyrkans dogmer.
 
Ingela

297
Övriga källor / Folkräkningen 1890
« skrivet: 2010-07-01, 17:44 »
Från dess införande 1749 fram till och med mitten av 1800-talet (1850) var folkräkningen bara numerisk, dvs. prästen redovisade befolkningen i socknen enbart med antal - si-och-så många ogifta män, si-och-så många gifta kvinnor etc. Det var Tabellverket som sammanställde dessa uppgifter.
 
Statistiska CentralByrån (SCB) inrättades 1858 och fr.o.m. 1860 års folkräkning redovisas alla uppgifter - namn, född etc.
 
Ingela

298
Archive - Swedish names / Swedish Names
« skrivet: 2010-07-01, 17:30 »
To make this crystal clear:
 
Anna Lovisa was born to the family name Lidén. Since Anna Lovisa's grandfather (father's father) had a patronymic (Persson) it is safe to assume that Anna Lovisa's father adopted the name Lidén when he became a tradesman (a very common practice); the name was surely inspired by the name of the ancestral village, Lida.
 
Fristad parish is situated in Veden judicial district and so it belongs to the famous so-called seven judicial districts region (Sjuhäradsbygden), famous for its textile industry - but even more famous for being home to the only exception to the prohibition against trading outside town and city limits: the pedlars (knallar). Since Per Lidén is described as a tradesman, he probably started out as a pedlar and on his journeys he visited Karlanda (the pedlars from this small region in southwestern Sweden covered all of Sweden) where he met the girl he wanted to marry.
 
It is still not proven if Anna Lovisa's husband was born to the name Lidén or - as is my guess - adopted and used his wife's name.
 
Ingela

299
Archive - Swedish names / Swedish Names
« skrivet: 2010-07-01, 12:14 »
This is the family in 1890 (census):
 
Eriksson Lidén, Anders b. 1838 in Töcksmark parish (Värmland county)
Lidén, Anna Lovisa     b. 1853 in Karlanda parish (Värmland county)
Alfina Eugenia          b. 1876 in Holmedal parish (Värmland county)
Ellen Kristina          b. 1878 in Holmedal parish (Värmland county)
Laura Augusta          b. 1879 in Holmedal parish (Värmland county)
Elis Alfred          b. 1883 in Karlanda parish (Värmland county)
 
They lived at Brevik östra in Ny parish (Värmland county, Värmland province). Anders is noted as farm owner (hemmansägare).
 
Since the family doesn't exist in the 1900 census, I suppose they emigrated some time between 1890 and 1900.
 
 
About the name:
Having a patronymic in addition to a family name was a common practice until the first decades of the 19th century but not in 1890. In 1890 a double last name tended instead to indicate that a person had previously had one of the names and then changed into the other.
Anders has a patronymic in addition to his family name while his wife Anna Lovisa has only one name. Furthermore, you believe Anna Lovisa's father also had the family name of Lidén.
Taking all these facts into account, I personally believe that Anders assumed his wife's name. He was perfectly free to do so since he could take any name he wanted (bar a noble name) until 1901. Or, they were cousins - but my bet is on Anders using his wife's name.
 
Ingela

300
Archive - General questions / Census look up 1900 &1910
« skrivet: 2010-06-28, 06:36 »
This is what the family looks like in the 1900 census:
 
Post 4806688
 
Magnusson, Anders Gustaf
Torpare = Crofter
 
b. 1866 in Jät (Kronoberg county, Småland province)
 
Married man, father of the family
 
Buskahult Tykagård N:o 84
Urshult (Kronoberg county, Småland province)
 
Birthplace in source: Jät Kronoberg county, Småland province
 
 
Post 4806687
 
Mattisdotter, Lena
 
b. 1870 in Urshult (Kronoberg county, Småland province)
 
h.
Married woman, mother of the family
 
Buskahult Tykagård N:o 84
Urshult (Kronoberg county, Småland province)
 
Birthplace in source: Urshult Kronoberg county, Småland province
 
 
Post 4806686
 
Ellen Teresia
 
b. 1896 in Urshult (Kronoberg county, Småland province)
 
d.
Girl, child in the family
 
Buskahult Tykagård N:o 84
Urshult (Kronoberg county, Småland province)
 
Birthplace in source: Urshult Kronoberg county, Småland province
 
 
Ingela

301
Namnbyte / Äldre inlägg (arkiv) till 04 augusti, 2011
« skrivet: 2010-06-25, 04:28 »
Även efter Släktnamnsförordningens införande skrevs namnbytet in i församlingslängden: antagit namnet Xylofonander enligt beslut meddelat 31.3.1921.
Skillnaden var alltså att namnbytet först måste godkännas och registreras för att därefter aviseras församlingen och införas i böckerna. Något skäl för namnbytet brukar inte heller här stå i kyrkböckerna.
 
Namnbyte är fortfarande en av svenskarnas populäraste hobbies. Förra året lär fler svenskar än någonsin förr ha bytt efternamn!
 
Ingela

302
In- och utflyttningslängder kan också vara lika kompletta som husförhörslängder (som t.ex. i Örby, Älvsborg där de finns i obruten rad fr.o.m. 1816 t.o.m. 1991).
In- och utflyttningslängder finns under signum B.
 
Flyttsedlar - själva de fysiska sedlarna, som ju kunde ha många intressanta uppgifter - finns under signum H II (bilagor till flyttningslängderna). I allmänhet är det bara inflyttningssedlarna som finns, eftersom det inte fanns kopiatorer förr...den utställda utflyttningssedeln hade ju vederbörande med sig till nästa socken, där den blev inflyttningssedel och slutförvarades (om den nu inte återanvändes för nästa flytt, vilket inte var så ovanligt).
 
För att få en korrekt bild av vad som verkligen finns, inte bara vad de olika bolagen (Genline, AD, SVAR) erbjuder, så använd  Nationell ArkivDatabas NAD (sök under Arkiv med församlingsnamnet)
 
Ingela

303
27 Rosor och hälsningar / Tacka gärna!
« skrivet: 2010-06-21, 01:02 »
Det här är ju inte det enda forumet där släktforskarfrågor ställs; själv svarar jag mycket på t.ex. Ancestry och Sweden Genealogy Forum - men tendensen är tyvärr densamma - fler inga svar/inga tack eller man vill ha en hel släktutredning. Eller kanske ännu värre: många ställer en fråga på t.ex. Ancestry och hörs aldrig av igen. Flera månader senare ställs en ny fråga baserad på det första svaret på SGF; den nya frågan är då dessutom ofta ställd så att alla de uppgifter som gavs i det första svaret inte är med utan en ny forskare gör om kanske 60-70 % av efterforskningen. När sedan svaret redovisas får den nye forskaren faktiskt ett svar - som snäsigt konstaterar att det där visste jag förut, jag vill ha svar på min nya fråga...
 
En särskild historia är ju de som anser att de har rätt att få ett svar och skriver sura uppföljare om att nu får ni faktiskt se till att svara på min fråga och inte bara dem ni tycker är roliga att besvara... Man häpnar...
 
Det här gäller ju naturligtvis långt, långt ifrån alla - men visst blir man ledsen när det inträffar!
 
Ingela

304
Archive - General questions / Arendatoren - What/who is ?
« skrivet: 2010-06-21, 00:41 »
alltid eländiga - always miserable
 
Ingela

305
Archive - General questions / Arendatoren - What/who is ?
« skrivet: 2010-06-21, 00:40 »
The meaning of arrendator (arrendatoren is just the tenant) depends on what time period we are talking about.
 
The usual term for a tenant farmer before about 1830-50 was åbo or if it was not a farm but a very small place, a croft, it was torpare.
If you see the term arrendator before this time it refers to another social class; it was not a farmer but someone who rented e.g. premises for a factory. It could mean renting a farm, but the renter was then of the gentry (ståndsperson).
 
After about 1830-50, however, the term arrendator was used for farmers and replaced the old-fashioned åbo (but not torpare, which was still used).
 
To be absolutely sure about what the vicar meant in a houshold examination book, one needs to check several entries and compare them since the vicar may have been old-fashioned, or even a little ahead of his time.
 
Ingela

306
Archive - Swedish names / Steve, Isaac (Name Change!)
« skrivet: 2010-06-16, 19:57 »
There were only seven (7) boys in the whole of Sweden named Isak with a father Jo* (Jon, Jonas, Johannes, Johan - even John) and a mother Anna born in 1879, as per the 1890 Census.
 
None of the mothers had a last name even remotely like Sjöman (translated into Swedish from the English Seaman) and none of the fathers had a last name like Stefansson (Steve, Steven = Stefan in Swedish).
 
Only one of the families came from an area which is at all close to Urshult (60-65 miles) - and although people travelled further and further around the turn of the last century it was still rather unusual to travel and settle much above 100 miles from where you lived originally unless it was a move to a big city.
In this family the father was Johannes Peter Nilsson and the mother was Anna Kristina Magnidotter; they had eight children of which Isak Edvin was no 5.
 
So the Finnish connection seems very much more probable.
 
Ingela

307
04 - Hur organiserar jag min forskning / Vanliga efternamn
« skrivet: 2010-06-11, 04:26 »
Att ha ett familjenamn var inte obligatoriskt förrän 1963, då den första Namnlagen kom.
1901 kom bara en bestämmelse - som var ett tillägg till kyrkobokföringslagen - om hur man skulle förfara OM man ville ha ett familjenamn. Nu ville stora delar av svenska folket det - men det fanns de som tvärnitade också. Inte alls ovanligt i t.ex. Dalarna, Hälsingland och Skåne, för att nämna de största motståndshärdarna.
Innan Namnlagen 1963 infördes reste det i flera år runt en man som hjälpte människor utan familjenamn att välja ett. Det var i samband med detta de berömda listorna PRV har än idag med förslag på familjenamn togs fram första gången.
 
Ingela

308
00 - Adoption / Adoptioner och legalisering
« skrivet: 2010-06-11, 04:16 »
Frivilligt är alltid en glidande skala. Om man är pin kär i någon och listar ut att den enda  vägen till den andra personens hjärta går via barnen, så är ju frågan hur frivilligt erbjudandet att ta på sig faderskapet är, eller hur?
 
Jo, jag kan faktiskt tänka mig att de mötts tidigare, men han var kanske förlovad eller så, och det var därför det tog tid. I vilket fall - och oavsett var på frivillighetsskalan han låg - så var det ju en god gärning han gjorde.
 
Hmm. Nu var det ju faktiskt 1917. Och då bör Barnavårdsnämnden faktiskt just ha kommit igång - så det kan vara en god idé att kolla de kommunala arkiven! Och domböckerna. För någonstans måste det ha gjorts en faderskapsutredning, eller åtminstone klubbats att maken var fadern för att äktenskapet skall kunna vara legaliserande!
 
Japp, ibland kommer juridiken jag förslösade min ungdom på väl till pass!
 
Ingela

309
00 - Adoption / Adoptioner och legalisering
« skrivet: 2010-06-10, 20:14 »
Barnen kan inte ha blivit legitimerade genom adoption, särskilt inte genom den adoption som infördes 1917 - en s.k. svag adoption som inte innebar att adoptivföräldern betraktades som riktig förälder. Barnet hade t.ex. begränsad arvsrätt efter adoptivföräldrarna, adoptionen kunde upphävas och banden med de biologiska föräldrarna klipptes inte.
 
Jag håller det för mera troligt att
1/ maken verkligen är barnens far. Det är ju inte nödvändigt att ha bott på samma ställe för att göra någon med barn...1907 och 1912 hade vi ett häftigt utbyggt järnvägsnät och alla reste omkring... Att modern senare träffar mannen från en annan landsända behöver ju inte alls betyda att hon inte träffade honom redan tidigare...
2/ maken tog på sig faderskapet för att modern krävde det för att gifta sig. Jag har sett ett annat fall där modern tvingade den nye maken att skriva på ett avtal om att han i alla avseenden skulle behandla hennes barn som sitt eget. Att få honom att ta på sig faderskapet är ju ännu effektivare.
 
Ingela

310
Blixen, von / Blixen, von
« skrivet: 2010-06-07, 22:56 »
Halvkusin, halvfætter betyder på svenska syssling. Vilket var exakt den släktskapsgrad Karen och Bror hade.
Kusin brukas om kvinnor, fætter om män. Karen var alltså halvkusin till Bror medan Bror var halvfætter till Karen.
 
Det skall kanske sägas att uppgifterna Jan presenterar om Karen och Bror är kopierade från Wikipedia (inte själva genealogierna). I tillägg till vad som står där kan påpekas att det även har debatterats om Karen överhuvudtaget hade syfilis eftersom hennes symtom skiljer sig en del mot normala syfilis-fall.
 
Ingela

311
Archive - General questions / Records
« skrivet: 2010-06-07, 22:33 »
Unless you're after records that can't be accessed on the Internet, such as court records or estate inventories (bouppteckning), do contact the local historic societies instead of looking at records you can just as well - and probably more comfortably - look at from home (you will not be allowed to see original records, only copies and microcards).
It's a good idea to contact the societies in plenty of time before arrival, so they can prepare and locate materials for you and organize showing the local museum with someone who speaks English.
 
Hässleby local historic society:
 Mariannelunds och Hässleby Hembygdsförening
Chairman: Tomas Braag, Ubbekulla 2, SE-570 30 Mariannelund, Sweden (write a snail-mail letter)
The site is unfortunately only in Swedish, but there are plenty of pictures.
 
Södra Vi local historic society:
 Södra Vi Hembygdsförening
Chairman: Jan Svärd, Flädervägen 15, SE-590 80 Södra Vi, Sweden (again, snail-mail letter is best)
Again, the site is only in Swedish, but with plenty of pictures.
 
The local historic societies are immensely knowledgable about where farms, crofts and cottages where located in the old days and what happened to them. They usually have very good archives with old pictures etc. and can also tell you about local customs and history. The local museums are usually lovingly restored old houses with veritable treasure-troves of old artefacts. They will give you a great idea of how your ancestors lived before emigration.
 
Ingela

312
I'm sure the operation will go well, Judy, but don't strain your eye with peering at a computer screen for some time! Several relatives and close friends of mine have done so, and have paid with a prolonged convalescence, pain, dryness and redness in the operated eye. Not worth it! Do take care!
 
Best of luck!
 
Ingela

313
03) Allmänt om soldatnamn / Soldat tillbaks till -sonnamn?
« skrivet: 2010-06-04, 15:31 »
Det var meningen att soldater skulle återgå till sitt patronymikon när de slutade soldattjänsten. Soldatnamnet var inte ett familjenamn utan ett tjänstenamn, dvs. det hörde till torpet - näste soldat på torpet fick samma soldatnamn.
I praktiken blev det dock tidigt så att soldaterna gärna behöll sitt soldatnamn, särskilt om de erhållit ett hedersamt avsked. Soldatnamnet gav ju besked om att den här torparen inte var en vanlig torpare utan en f.d. soldat. Att vara/ha varit soldat var lite bättre eftersom de fick extra undervisning. Alla svenskar kunde läsa (vilket ju husförhörslängderna visar), men soldaterna fick dessutom lära sig skriva och räkna och fick också lite grundläggande geografi och annat de kunde behöva för sin tjänst. Avdankade soldater blev därför ofta lärare för de minsta barnen. Soldater, pensionerade eller inte, gjorde också ofta en extraförtjänst genom att skriva brev (och läsa dem - alla kunde som sagt läsa, men många hade svårt att läsa annat än tryckt...som släktforskare vet vi ju hur besvärliga handstilarna kunde vara...).
 
Så en f.d. soldat med patronymikon är inte ägnat att förvåna, särskilt inte en soldat som tog avsked så tidigt som 1788. F.ö. var han ju bara 30 år då, så frågan är varför han tog avsked? Var det något problem så behöll soldaten vanligen inte sitt soldatnamn när han slutade.
 
Ingela

314
Archive - General questions / Peddlers in 19th century sweden
« skrivet: 2010-06-03, 18:43 »
The 1870's was the end of the true peddler's era. This was due to two reasons:
1. Before the reforms of 1846/1864 buying and selling was strictly regulated; you were only allowed to trade in towns and at occasional, well-regulated markets. The only exception was the peddlers from the so-called Sjuhäradsbygden (the area of the seven judicial districts) of which Ås, whre Toarp is situated, is one (yes, is, the area still exists). The peddlers from this district were exempt from the prohibition against trading in the countryside since at least the 17th century.
2. The railway. It became easy and affordable to travel to nearby towns. Railways came late to Gotland, so it made sense for peddlers to go there, and eventually settle.
 
Before 1846/64 the peddlers were really only allowed to sell things that were produced in the area they came from (the original reason for the exemption was that they had to supplement the poor farming land with making things they could sell). Lots of small wooden and metal objects were made in the area for sale by peddlers - but mostly fabrics were sold. At first linen fabrics and woollen cloth but after about 1820 also (perhaps mainly) cotton because Sjuhäradsbygden was famous as textile producers; a so-called proto industry.
 
Now, one thing is what you're allowed/supposed to do, another what you actually do. The peddlers were strictly forbidden to sell imported goods, and they couldn't sell silk or other expensive fabrics. So of course they sold it. There are reams of court papers that deal with smuggling and selling prohibited goods; the peddlers had to pay steep fines when caught. After the reforms of 1846/64 the peddlers could sell anything.
 
The peddlers had some quite modern sales techniques - the most popular was of course credit. A female farmhand would catch sight of a gaily coloured scarf that she just had to have...unfortunately she wouldn't be paid until October and it was only June...so the peddler offered her credit - he'd be back to collect when the wages were paid out.
 
Ingela
PS. Yes, I've heard Pia several times - and read her books; she's after all a lecturer at my university.

315
Ser mycket få fördelar med en chat. För det första är frågorna ofta av den arten att den som svarar måste göra en del efterforskningar (det kan ta 1-2 timmar, inte 1-2 minuter), för det andra kan många inte ligga on-line hela tiden, för det tredje sparas frågor och svar idag så att man kan dra nytta av dem även flera år senare.
Sedan har vi frågan om hur tidsskillnaden skulle hanteras i en chat eftersom en hel del frågor kommer från andra världsdelar - Amerika och Australien.
Så chansen att få ett svar - och ett bra svar - är nog större i det här forumet än på en chat.
 
Den enda fördelen jag kan se är om någon har ett handhavandeproblem - men återigen, om någon annan har samma problem en månad senare, så får man göra om exakt samma chat istället för att den som har problemet själv kan lösa det genom att läsa hur någon annan fick hjälp med samma problem.
 
Och varför någon skulle våga ge sig in i en chat men inte våga ställa frågan här i forumet begriper jag inte. Det är ju mycket mer stressande att pressa ur sig frågor och svar i en chat, där allt skall ske snabbt. Ingen tid att tänka efter och ingen möjlighet att gå äver alltihop i egen takt, i lugn och ro.
 
Ingela

316
Tillnamn, smeknamn, öknamn / Kalv-
« skrivet: 2010-05-23, 13:24 »
Det här är vad  SAOB har som bibetydelse av KALV
 
i vissa trakter, vard. om person, för att beteckna honom ss. oerfaren l. okunnig l. omogen l. enfaldig, förr äv. ss. plump l. ohyfsad l. ouppfostrad: glop, gröngöling, klåpare, idiot, förr äv.: grobian, tölp; äv. ss. skymford l. ök­namn, ofta med förbleknad betydelse, skämt­samt l. smeksamt.
 
Men som smeknamn kan kalv- naturligtvis lika gärna ha att göra med något lokalt eller personligt, som t.ex. att Sara var omåttligt förtjust i kalvkött eller att Jacob blivit skrämd av en kalv etc.
 
Ingela

317
00 - Oäkta barn / Utomäktenskapligt barn
« skrivet: 2010-05-22, 00:00 »
För uä barn födda så sent som 1952 gjordes en faderskapsutredning av barnavårdsnämnden. Den kunde vara en ren formalitet, dvs. modern talade om faderns namn och han erkände faderskapet genom att skriva på ett faderskapserkännande, och gick samtidigt med på att betala underhåll. Eller så nekade den utpekade fadern och då kunde det i slutändan dras inför domstol som beslutade om faderskap och underhåll. Domstolsbeslutet gick naturligtvis tillbaka till barnavårdsnämnden. Så i vilket fall skall det kommunala arkivet ha alla papper som rör barnets föräldrar.
 
Barnet kan begära ut ett födelsebevis som skall ange båda föräldrarnas namn.
 
Efter den släktutredning som skall göras efter någons död bör barnet ha blivit kontaktat om fadern dött, och blivit kallad till boutredningsmöte. Men alla släktutredningar är inte felfria, misstag sker tyvärr ganska ofta (har flera vänner och bekanta som efter en förälders död fått veta att de har okända halvsyskon vilket vid närmare kontroll de inte alls har).
 
Uä barn fick arvsrätt efter modern 1867, efter moderns släkt 1905, efter fadern 1917 och efter faderns släkt 1971. Dvs. om modern dog innan 1905 så ärvde barnet inte moderns syskon, föräldrar etc. och samma sak om fadern dog innan 1971; barnet hade med en juridisk term inte istadarätt efter sina föräldrar innan de angivna årtalen.
Det är att lägga märke till att trolovningsbarn inte var uä förrän 1971, då begreppet trolovningsbarn togs bort.
 
Ingela

318
Susanne,
 
Visst kan Du ta kontakt och säga hej vi är släkt på så-och-så vis - jag vill gärna träffa er och dela med mig av vad jag har om släkten och skulle bli glad om ni hade foton och annat jag kunde få kopiera.
 
Jag har gjort det med både svenska och amerikanska släktingar, och hjälpt mina bästa vänner göra samma sak - också i både Sverige och USA. Och det har i alla fallen rört sig om sådant som var känsligt för en generation sedan eller två.
I samtliga fall har kontaktförsöken mötts med entusiasm!
 
Ett gott råd är att ha det som man tänker dela med sig av i sådant skick att det genast kan skickas - entusiasmen tenderar att falna om det går ett par månader innan man får iväg sitt material.
Och så måste man vara beredd på att dela med sig av vad man själv har innan man får deras.
 
Ingela

319
Förnamn - M / Marcelius
« skrivet: 2010-05-18, 22:27 »
Tja, det blir 141 träffar på t.ex. Eric Marcelius - för att ta ett mansnamn i högen - så det finns nog fler kombinationer som är vanliga - av 143 000 så är ju ett hundratal inte så många.
Google föreslår också Marcellus som alternativ till Marcelius, så även de räknar Marcelius som en variant.
 
Möjigen var Din släkt intresserad av kyrkohistoria, men troligen var de mer intresserade av att reta/utmana kyrkoherden - alla namnen är ju efter katolska helgon och martyrer, som verkligen inte hör till den rena evangeliska läran.
 
Ingela

320
Förnamn - G / Gervasius
« skrivet: 2010-05-17, 19:09 »
S:t Gervasius var martyr på 100-talet och är tillsammans med sin tvillingbror S:t Protasius staden Milanos skyddshelgon. Inom katolska kyrkan firas de gemensamt 19 juni.
S:t Gervasius och S:t Protasius kan sägas ha ärvt martyrskapet eftersom även deras föräldrar var martyrer, S:t Vitalis och S:ta Valeria.
 
Se även mitt svar under Din fråga om Eucharius.
 
Ingela

321
Förnamn - M / Marcelius
« skrivet: 2010-05-17, 18:58 »
Det fanns en norsk politiker född 1882 som hette Marcelius (Marcelius Haga), men jag tror att namnet är en förvanskning av Marcellus. Marcellus har varit namnet på två påvar, en martyr och en biskop - samt ett helt gäng romerska konsuler.
 
Se också mitt svar under Din fråga om Eucharius.
 
Ingela

322
Förnamn - E / Eucharius
« skrivet: 2010-05-17, 18:51 »
S:t Eucharius var den förste biskopen i Trier (ärkebiskopsdöme från 800-talet) och levde under andra halvan av 200-talet. Tillsammans med två följeslagare kristnade han Rhen-dalen och Alsace; Trier valdes till biskopssäte eftersom kristnandet gick särskilt bra där.
S:t Eucharius är ingen martyr men enligt legenden uppväckte han från döden en av sina följeslagare med hjälp av S:t Pers kräkla, som han fått låna för ändamålet.
 
Ett annat ord för nattvard är eukaristi, så Eucharius borde betyda något i stil med nattvardens son.
 
Från ungefär mitten av 1800-talet gick det upp för vanligt folk att vem som helst kunde döpa sina barn till nästan vad som helst; fina namn var inte alls förbehållna de rika och förnäma. Så uppfinningsrikedomen blomstrade på namngivningens område...minst sagt.
 
Ingela

323
Namnbyte / Äldre inlägg (arkiv) till 04 augusti, 2011
« skrivet: 2010-05-10, 01:13 »
I Norrland var man mycket tidigt ute med att ta sig efternamn bland bondebefolkningen. Man hade också ett något avvikande mönster när det gällde förnamn, gentemot övriga Sverige.
Orsaken var naturligtvis att Norrland inte var så traditionstyngt, det var ju nybyggarland, och man skapade sina egna seder och bruk.
 
Nja, Lundmark - Hemmingsmark tror jag inte så mycket på. Det var första ledet av namnet som var den viktiga delen, den som syftade på något särskilt, andra delen togs ur ett begränsat förråd av naturangivelser (-kvist, -lund, -mark, -berg, -gren, -blad etc.). Men visst, anledningen till att det blev just Lundmark istället för Lundgren, Lundberg eller Lundblad etc. var måhända - mycket måhända - inspirerat av Hemmingsmark... Men antingen gillade man helt enkelt just lund eller så fanns det en lund vid gården eller så.
 
Ingela

324
10 - Moder okänd / Okända föräldrar / Barn utan känd moder
« skrivet: 2010-05-10, 00:57 »
Äldre födelseböcker var inte födelseböcker utan dopböcker. På många ställen anges då inte moderns namn eftersom hon inte var med vid dopet (inte kyrktagen).
 
1814 är dock alldeles för sent för detta synsätt. Däremot förekommer det att präster glömde att skriva in föräldrarnas namn, särskilt moderns namn. Min tro är att det ju var fadern som gick och anmälde barnets födelse och beställde dopet, och så skrevs det en lapp med faderns namn - men när man så skulle skriva in i födelseboken så kunde inte prästen komma på moderns namn (det är ju ofta man ser felaktiga namn på mödrarna, särskilt patronymikon blandas gärna ihop) utan skulle kolla det se'n...och det vet väl de flesta av oss hur det blir med det där se'n...
 
Om flickan står antecknad som dotter, och inte som fosterbarn, faderns oä dotter eller något liknande, så är hon dotter till dem båda.
 
Ingela

325
Allmänt om adel / Hur dör en adelssläkt ut?
« skrivet: 2010-05-08, 01:59 »
Trolovningsbarn och barn som blir legitima genom föräldrarnas senare gifte behandlades som barn födda inom äktenskap; Riddarhuset har nog svårt att gå emot lagen.
Däremot läste jag om ett fall som föreföll mig mycket mysteriöst - jag kan ha missuppfattat det, för jag läste det mycket översiktligt - där någon som adlades inte fick alla sina barn adlade också. Mannen hade fullt legitima barn i två äktenskap; hustrun i det första äktenskapet hade dött och han hade gift om sig och skaffat en kull barn till. Adlandet skedde först efter första hustrun dött och barnen i det första äktenskapet hade då inte blivit adliga genom faderna adlande, vilket barnen i det andra, pågående, äktenskapet blivit. Tyvärr kan jag inte minnas namnet, men jag har för mig att fallet redovisades här på Anbytarforum.
 
Visst har det förekommit även i Sverige att ättlingar på spinnsidan ansökt om att adelsvärdigheten skall gå vidare till dem; jag kommer inte ihåg några namn men jag har läst om det i fall från slutet av 1700-talet och under 1800-talet. Framförallt tror jag det gällt fall där ättlingar på spinnsidan också varit adliga, men där en högre titel utslocknat på svärdssidan. Ansökan har inte skett till Riddarhuset - de kan/kunde, helt riktigt, inte bifalla en sådan begäran - utan till kungen.
 
Ingela

326
Allmänt om adel / Hur dör en adelssläkt ut?
« skrivet: 2010-05-07, 18:20 »
Ja, i Sverige är det bara svärdssidan som räknas. I t.ex. Storbritannien finns dock (ett fåtal) titlar som kan ärvas även på spinnsidan (men bara om det inte finns några manliga ättlingar); till dessa exklusiva titlar hör hertigen av Marlborough (den förste hertigen hade nämligen bara döttrar) och earl (dvs greve) Mountbatten of Burma (lord Louis Mountbatten, bror till vår drottning Louise, hade också bara döttrar när han kreerades earl).
 
Det är inte helt ovanligt att om en ätt dör ut på svärdssidan så begär ättlingar på spinnsidan att värdigheten skall gå vidare till dem - vilket beviljas ibland, ibland inte.
 
Sedan finns det också en hel del adelssläkter - både här och utomlands - som dött ut därför det helt enkelt inte blivit några (överlevande) barn alls. Även inom adeln var barnadödligheten förr skrämmande hög, ja den kunde faktiskt vara högre än hos bönderna eftersom adeln gemenligen hade råd och möjlighet att anlita läkare - som förr ofta inte hade en susning om vad de sysslade med men gärna ordinerade extremt dyra (och livsfarliga) medikamenter till dem som hade råd at betala.  
 
Ingela

327
Dop / Äldre inlägg (arkiv) till 18 november, 2010
« skrivet: 2010-05-05, 00:10 »
Ja, efter konfirmationen. Dopvittnenas roll var ju (enligt kyrkan) att övervaka och stödja den nydöptes kristna fostran, och för att kunna det måste man vara konfirmerad.
Man konfirmerades förr vid 15 års ålder, så det var ju ett sorts ålderskrav också - att man tog uppgiften på allvar etc.
 
Ingela

328
00 - Adoption / Adoption - När började man med det?
« skrivet: 2010-05-04, 16:57 »
I allmänt talesätt blev ju t.ex. Jean-Baptiste Bernadotte adopterad av Karl XIII - kanske var det just adoptionen av Jean-Baptiste som populariserade begreppet.
 
Rent lagligt var det dock först 1917 adoption infördes, ja. Det var då fråga om s.k. svag adoption. Svag adoption innebär att en viss rättslig anknytning behålls mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt och att adoptivbarnet inte fullt ut är accepterat på lika villkor som biologiska barn; det finns också möjlighet att häva adoptionen.
Från 1959 tillämpas i Sverige stark adoption vilket innebär att barnet efter adoptionen anses vara adoptantens barn i alla avseenden; en sådan adoption kan inte heller hävas.
 
Troligen pga att svag adoption inte tillräckligt skiljde sig från att ta fosterbarn förblev adoption relativt ovanlig i Sverige fram tills den starka adoptionen infördes. Att ta fosterbarn har en mycket lång och stark tradition i Sverige.
 
Ingela
 
(Meddelandet ändrat av Isulv 2010-05-04 16:59)

329
Det finns också en hel del exempel på att samma förnamn använts två gånger på levande barn i samma familj. Huvudregeln är utan tvekan att samma namn återkom först när det första syskonet med namnet dött, men det finns alltså gott om undantag. Anledningen är ibland svår att finna, men det kan t.ex. röra sig om att två olika personer med samma namn skulle hedras (ex. vis morfar och farfar). Att den ene då kallades Jon och den andre Jonas var ju praktiskt. Det är inte heller säkert att vare sig präst eller föräldrar uppfattade två namnvarianter som samma namn - jag har t.ex. en familj där det fanns en Jan och en Janne (just, döpt till Janne).
Det går alltså inte att avfärda att två personer är syskon bara utifrån namnet.
 
Ingela

330
Pojken är på intet sätt klädd som en flicka. Alla barn bar förr kolt, i borgerliga familjer upp till ca 2-3 års ålder, på landet gärna minst ett par år till (på många håll fick barnen riktiga kläder först när de började skolan vid 7 års ålder). Jfr koltålder som brukar beteckna barn 1-5 år.
 
Orsaken var enkel - kolten var ett plag som bara kunde dras över huvudet vilket för det första var enkelt och tidsbesparande för den som skulle klä på kanske tre småbarn och för det andra var något som även små barn tidigt klarade själva.
Kolt bars i flera lager; kolten överst var ofta i ylle medan kolten under var i linne. Andra underkläder bars inte (liksom varken män eller kvinnor bar andra underkläder än skjortor/särkar).
 
Nu sitter pojken så att det inte syns, men koltar var förr olika skurna för pojkar och flickor: pojkarnas var helskurna (effekten blev ungefär som en av de kaftaner di Leva brukar excellera i) medan flickornas hade liv och kjol dvs de var avskurna i midjan och såg därmed mera ut som små klänningar. Även i borgerlig miljö bars sedan ofta (på landet alltid) förkläde utanpå; för pojkar var det avskuret i midjan och med bröstlapp, för flickorna ett midjeförkläde - dessa förkläden ersattes så småningom, särskilt i borgerliga sammanhang, med madickenförkläden. Nu var det fint att gå till fotografen och då var förklädet inte på utan ersatt av en fin (löstagbar) krage.
Vecken nertill på kolten är inga volanger utan ett dekorativt men framförallt praktiskt sätt att gömma undan tyg som snart skulle behövas för att länga kolten - i takt med att barnet växte sprättade man bara upp ett av vecken och kolten blev kanske fem cm längre.
Pojkar och flickor bar även olika mössor: pojkarnas var sydda av kilar så de liknade små kalotter (men de sattes fast med band under haken) medan flickorna hade mössor bestående av två sidostycken och ett mittstycke (också fast med band under hakan).
 
Jag bifogar en bild ur Centergran/Kirvalls bok Folkdräkter förr och nu.

 
Man klädde aldrig pojkar som flickor (eller vice versa) förr. Pojkar och flickor behandlades från födseln olika och man måste därmed kunna skilja på dem bara genom att kasta en blick på klädseln. Så snart barnet var fött lindades det och så satte man på det en så'n mössa jag beskrivit ovan - man behövde alltså aldrig fråga är det en pojke eller flicka. T.o.m. föräldrarnas klädsel kunde variera om det var en son eller dotter som fötts; det finns exempel på socknar där fadern, när han skulle anmäla barnets födelse hos prästen, bar sina stövlar på ett visst sätt om det var en son och ett annat sätt om det var en flicka - så prästen behövde aldrig fråga utan kunde omedelbart gratulera till födseln av en son eller dotter.
 
Ingela
PS Kolt har tidigare diskuterats i detta forum - och vi kom fram till att den bars regelmässigt en bra bit in på 1950-talet, troligen ungefär tills dess man fick de första typerna av engångsblöjor (cellstoff och en sorts plastbyxor ovanpå).

331
00 - Barnhem / Barnhem i Göteborg
« skrivet: 2010-04-21, 01:41 »
Göteborgs stad har sitt arkiv tillsammans med V:a Götalands arkiv; det kallas  Regionarkivet.
Besöksadress i Göteborg är Ottehällegatan 5 (bakom Länsstyrelsen), telefon 031-7015000, mail arkivnamnden@arkivnamnden.goteborg.se
De brukar vara mycket hjälpsamma.
 
Ingela

332
Porträttfynd / Äldre inlägg (arkiv) till 31 mars, 2010
« skrivet: 2010-03-31, 20:22 »
Foton tagna efter 1993/94 har fotografen upphovsrätt på till 70 år efter sin död. Foton tagna efter 1960 har fotografen en begränsad upphovsrätt till.
Men det här rör ju sig ofta om foton från före 1900; då finns det ingen upphovsrätt till själva fotot. Och visst kan någon kopiera alla bilder och sälja (tänk bara på hur förlag ger ut klassiker - de betalar definitivt inga royalties till William Shakespeares arvingar). Däremot kan man inte kopiera ev. text eftersom den tillkommit i nutid.
 
Ingela

333
Nej, road skrevs just så - ett R och ett upphöjt D med streck under.
 
Ingela

334
Glad Påsk / Glad Påsk
« skrivet: 2010-03-31, 20:04 »
Glad Påsk!
Ägga inte upp er för mycket bara!
 
Ingela

335
Archive - Swedish customs / Confirmation practices
« skrivet: 2010-03-31, 20:02 »
No one was confirmed before the age of 15. Ever. Because 15 had been decided by the Church as the age a person was grown-up enough to understand the significance of confirmation. 15 is still the first magic age in Sweden: you can watch all movies, you can have sex, you're allowed to drive a moped etc.
 
Mary, read my essays, and most of your questions regarding birth/baptism, confirmation/becoming an adult, betrothal/marriage and death/burial will be answered.  Rites of Passage in Sweden (pdf).
 
Ingela

336
Archive - Swedish history / Flour merchants and millers
« skrivet: 2010-03-30, 16:50 »
A watermill wasn't as good, financially speaking, as a windmill. Watermills generally operated only in spring and fall since the water froze in winter and was generally too low and too slow-flowing in summer. A windmill could of course operate year round, and windmills are typical of the wide open Skåne plains. But Hjärsås is, as Gunnar points out, situated in a more wooded area.
Few millers - particularly those having a watermill - could have milling as their only means of income. Before it became common to grow potatoes in Sweden, around 1800, millers were often the local maker of liquor, since they had ready access to two main ingredients (water and grain). When potatoes were shown to make just as good liquor, millers would often continue as the local destillers since they had both the means and the know-how.
 
Before WW I wheat wasn't grown in very large quantities. In the south rye dominated and in the north barley (Swedish farmers thought they couldn't grow rye very far north while nobody told the Finnish farmer this - so the Finnish farmers successfully grew rye in the far north). Oat was a specialty of western Sweden. Already by the late 18th century oat was exported from Sweden - to England, and in particular all the horses needed in London were fed Swedish oat!
 
As for social status, I'd say a lot depended on the individual farmer and miller. A farmer with a good-size farm certainly outranked a miller, but a farmer with a small farm and a miller who had lots of other business ventures - well, I wouldn't be dogmatic.
My great-great-grandfather and two of his brothers owned three of the six main farms in their little village down in Skåne - and married off one of their sisters to the miller. They wouldn't have done so unless they felt he was about equal to them, and could contribute to the clan.
 
Ingela

337
Allmänt / Saknade kyrkböcker
« skrivet: 2010-03-28, 14:57 »
För Hemsjö finns enligt  NAD Hfl:er för 1732-48, 1824-37, 1837-48, 1849-60, 1861-77 och 1877-95. Öriga har inte sparats (kyrkoherdar var inte alltid så bra på att spara just Hfl:er, de betraktades ofta som vi betraktar kollegieblock dvs. de slängdes när de inte längre behövdes).
Inga Hfl:er för Hemsjö är heller gömda under annan församling.
 
Ingela
PS. NAD = Nationell ArkivDatabas, Riksarkivets register över alla arkiv.

338
Mortorp / Mortorp bouppteckning 1804
« skrivet: 2010-03-28, 01:44 »
Visst fanns det en stavningsnorm: Bibeln (och Psalmboken). Men dels fanns det olika utgåvor och upplagor, dels var det inte en uppslagsbok (man kunde ju få läsa halva Bibeln innan man hittade ordet man var intresserad av), dels fanns inte moderna ord i Bibeln.
 
Bibeln var också rättesnöret för grammatiken.
 
Ingela

339
00 - Flyttning / Flyttning
« skrivet: 2010-03-25, 19:26 »
Utflyttningsbevisen var det åtminstone fram på 1870-talet ordning med, för det var de som låg till grund för att man kunde förflytta sig till nästa socken. Pigor och drängar måste alltid kunna visa att de var anställda, dvs. hade laga försvar (någon som var ansvarig för deras försörjning), annars kunde de bli tagna för lösdriveri vilket var brottsligt.
När man sedan kom fram var det mindre noga med att omedelbart lämna in flyttbetyget, men det skedde oftast ganska snart eftersom man annars inte räknades som inflyttad vilket kunde vara besvärligt ibland.
 
Ordinarie flyttdag (utflyttning), den s.k fardagen, var fram till mitten av 1830-talet Mickelsmäss (dvs. 29 sep), därefter ändrades flyttdagen - på böndernas begäran - till 24 okt. Därpå följde slankeveckan, vilket var årets obetalda semester.
Slankeveckan användes ofta för att hälsa på i föräldrahemmet, men naturligtvis också för att ta sig från en gård till en annan om man bytte anställning.
Stannade man på sin gamla anställning hade man rätt att sova där, men husbondfolket höll den här veckan inte med mat om inte tjänstefolket arbetade (därav givetvis slankeveckan). Arbetade man däremot kunde det vankas en extra liten slant, eller något annat bevis på uppskattning.
 
Det fanns skjutshåll och gästgivaregårdar att övernatta i - och sov man t.ex. på höskullen så var det billigt eller t.o.m. gratis - eller så kunde man få övernatta på gårdar på vägen (större ställen hade oftast extra rum för sockenskräddaren och andra hantverkare). Inte Hilton precis, men man fick å andra sidan god kontakt med lokalbefolkningen, vilket ju kunde vara bra om man skulle bosätta sig där.
 
Ingela

340
Namnbyte / Äldre inlägg (arkiv) till 04 augusti, 2011
« skrivet: 2010-03-25, 18:59 »
Soldater kunde få nya namn om de flyttade till ett annat torp - säkert den vanligaste orsaken - eller vid en sådan händelse som Lina beskriver, dvs. att flera kompanier slogs ihop.
 
Det förekom också att soldaterna fick lov att byta namn för att de inte gillade sitt ursprungliga namn, men då fick det nog vara snälla befäl och en duktig soldat.
 
Men namnbyten initierades också av befälen, för att uppmuntra eller bestraffa soldaten. T.ex. läste jag om en båtsman som hade ett namn i stil med Suput men som några år senare fick byta till något liknande Nykter.
Kanske uppförde sig soldat Svensberg lite virrigt vid några tillfällen, fick öknamnet Höna och efter några år fick han helt enkelt byta till det namnet för ingen använde längre hans riktiga namn - det kan ju bli så med öknamn.
 
Ingela

341
Archive - General questions / Forsgren/Andersdotter Descendants
« skrivet: 2010-03-25, 18:44 »
Parish examination books (as well as birth, marriage and death records) can be accessed through three suppliers, all fee-based:
*  Genline
*  SVAR
*  AD Online
 
Genline has the best coverage, AD Online has the best pictures. Read all information thoroughly (particularly about what parishes are available, and for what years) before deciding on a subscription.
 
Ingela

342
Archive - General questions / Death index look up please
« skrivet: 2010-03-24, 03:28 »
A new death index which would cover the period 1900-2009 will be released in the fall; this death index will however not be complete. For that we have to wait for later editions.
 
Ingela

343
other information cottager  
The father now a tenant farmer [on a perpetul lease]  
served together at No. 1 Grönhult [the farms in Skåne didn't have names, just a number in each village; the village here was of course Grönhult] where he was born
Widow still lives  
Ill 14 days Cottager  
missing text  
 
Baptismal witnesses Sponsors
Bengt Elofss[on] Husm[an] wid Målen (cottager at Målen - possibly mållan = the [wind]mill).
Oluf dräng i Esperyd (farmhand at Esperyd; a farm or a small village)
Godmother [carrying the baby] Hanna Pärsdr [Pärsdotter] Tenant farmer Nils [...son's] Wife at Wästanå
Truen Olufsd[otter] Tenant farmer Pär Olss[on's] wife at No. 2 Esperyd
Sissa Pärsdotter, [Female] farmhand at Bökestad.
 
At the baptism the child was given a new, symbolic spiritual family: the married man mentioned first was the child's father, the married woman mentioned first - who always carried the child - was the child's mother, any other married people were aunts and uncles and the unmarried boy/young man and girl/young woman were brother and sister.
The godparents had no duty what so ever to raise the child if the parents were unable to do so, but should monitor the child's upbringing and aid in the matter of giving it a truly Christian education. Also the sponsors were expected to give nice gifts at the baptism, the confirmation and later the wedding, and at all times look out for the child's interest by recommending it for jobs etc. - permanent character witnesses you might say.
 
N-o. = Number
h-ka should be enka or änka (modern spelling) = widow
Susc. (short for susceptrix) = the woman (always a married woman - or a widow of course) who carried the baby to the baptism. The mother, not being churched, wasn't present at the christening (some clergymen didn't think the father should be present either since the child was given a new spiritual father).
 
Ingela

344
10 Folkliv / Fadderkyssen
« skrivet: 2010-03-13, 16:45 »
Nja, enligt SAOB var det ju inte bara fråga om de ogifta faddrarna. Och faddrar generellt valdes väl snarare med tanke på vad de kunde tillföra barnet.
Sedan vet jag inte hur länge de katolska idéerna var kvar i folktron även sedan de avförts ur lagen; enligt den katolska ordningen kunde man inte gifta sig med någon man varit fadder tillsammans med (då var man andligen släkt med vederbörande, i förbjudna led).
 
Däremot var det vanligt att man på olika sätt försökte få ihop par på bröllop. På bondbröllop i trakter där man hade ungdomsbädd (duls) så lottade man ihop par man tyckte skulle passa (och ibland, för att retas, par man visste avskydde varandra).
 
Ingela

345
How are you going to refer to a hälftenbrukare if you have already used up sharecropper? If you've once taught someone one definition it's very, very difficult to correct it.
 
I have a much greater faith in our American cousins, namely that they are willing and eager to learn about their Swedish ancestors and their way of life. I see no reason why they shouldn't be able to handle the fact that a Swedish torpare was not a sharecropper - a very different system.
 
I also believe most Americans have at least a nodding acquaintance with the crofts and crofters of Scotland since the enclosure movement which to a large extent abolished the ancient system of croft/crofter is what drove hundreds of thousands of Scots to emigrate and settle in America. They made up a vital part of the 18th century immigration history of North America (US as well as Canada).
 
And I doubt anyone with a Scottish ancestry learns that his crofter ancestors were sharecroppers and if a Scots-American can handle crofts I don't see why Swedish-Americans can't.  
 
Ingela

346
10 Folkliv / Fadderkyssen
« skrivet: 2010-03-13, 06:06 »
Egentligen tror jag inte Du behöver oss etnologer; definitionen finns i SAOB (men här är det inte bara fråga om att de ogifta faddrarna pussas):
 
FADDER-KYSS.  
( fadders- HILDEBRAND Medelt. 3: 818 (1903), RAMSAY Fr. barnaår 2: 66 (1904)) (förr) kyss som efter döpelseakten växlades mellan personer av motsatt kön som stodo emot varandra ss. faddrar. ALMQVIST Amor. 239 (1839). LILLJEBJÖRN I solnedg.4: 59 (1914).
 
Annars finns ju alltid den evige trotjänaren:
Livets högtidsdagar / Nils-Arvid Bringéus (2007)
 
Eller mer specialiserat om födelse/dop:
Seder och bruk vid födelse och dop / Lars Bondeson (1996)
Dopsed i förändring : studier av Örebro pastorat 1710-1910 / Ingegerd Sjölin (1999) [Avhandling]
Dopseden i Lappland under 1900-talets första hälft / av Karl-Gunnar Grape (1980) [Avhandling]
Dopet som kult och kultur : bilder av dopet i dopsamtal och föräldraintervjuer  / Eva Reimers (1995) [Avhandling]
När lillen kom till jorden / utg. av Swea Johansson (1977)
 
Ingela

347
Birth records in Sweden generally don't give children's last names. Nor did Amanda Justina's. She was born 30 March 1863 in Öreryd to soldier Magne Gadd (living at Landbogård) and his wife Stina Josephsdotter.
Amanda Justina's marriage record however states that she called herself Gadd.
 
Gadd was Amanda Justina's father's soldier name. It wasn't a family name, it was the name the Army gave him when he joined up. Soldier names were not meant to be used by family members (indeed, they were supposed to be returned to the regiment on discharge), but by the 1870's-80's many soldier children used their fathers' soldier names as family names. Before 1901 you could at any time use any last name you wished (except a noble name).
But Amanda Justina's true name was Amanda Justina Magnedotter, or Månsdotter since Måns was indeed a Swedish version of Magnus (as was Magne). By the 1880's many women took to using a male patronymic - thus, Månsson (Americanized with one s and turned into Munson). So, as a Swedish genealogist I have no problem with Amanda Justina being called alternatively Gadd, Magnedotter, Månsdotter, Månsson or Munson.
 
You may wish to read more about Swedish naming practices:  Names (pdf).
 
Re the adopted Martha, born 1912. Before 1917 adoptions were not legal in Sweden. After 1917 adoption was possible but rare; only in the 1950's when so-called strong adoption (strong meaning that the adoptive parents in every respect replaces the biological parents) became legal did adoptions become the norm rather tahn the exception.
What was very common was fostering. In most cases the child grew up with the fosterparents' name.
 
You seem to have all relevant data - and a subscription to Genline - to dig further. You needn't worry about the Swedish language; it's mostly set words and phrases which you'll very quickly learn to recognize. Anything else people here or at e.g. the Ancestry or Rootsweb Swedish boards will translate and explain to you.
But please don't think of the JBGF database as a primary source; the excerpts are generally good but since they were done by hand there are numerous errors in them. They're very good for use as an index, but everything must be checked against the original source.
 
I'd also recommend you to buy one or two books on Swedish genealogy; I believe the most popular one is Cradled in Sweden but there's also one written by Swedish genealogy guru Per Clemensson which is said to be easier for beginners.
You might also want to look at this free booklet, issued by the Swedish Consulate General in New York:  Tracing Your Swedish Ancestry (pdf). This booklet is quite good, but the Internet links are out of date.
 
Ingela

348
Crofter/croft is nearly exclusive to Scotland; yet it's the best translation for torpare/torp since the conditions were very similar.
Sharecropper is not a good translation since it is the equivalent of hälftenbrukare (also other fractions) - rent is paid by giving a predetermined share of the crop to the landowner as rent - which was common in certain parts of Sweden.
 
Since both crofters and sharecroppers existed (simultaneously) in Sweden our English translations must reflect this fact.
 
Ingela

349
09 - Fader okänd / Okänd far
« skrivet: 2010-03-11, 01:13 »
Om modern gifte sig med barnafadern noterades det noga, eftersom barnet då automatiskt blev legitimt. Om barnafadern gifte sig med modern hade han i allmänhet inget alls emot att det rätta förhållandet antecknades. Gifter sig föräldrarna efter födseln är det också vanligt att barnet anges som trolovningsbarn.
 
Att barnet använde styvfaderns namn var mer regel än undantag; även fosterbarn antog ofta fosterfaderns namn. Förvirrande för oss idag, men en sedvana på den tiden.
 
Ingela

350
A backstuga was a small cottage built on land that wasn't owned by the person living in the cottage; the land either belonged to a farmer or, more likely, was part of the village commons. Backstuga could mean - some argue that the original meaning was - a cottage where one or two of the walls was replaced by the cottage being built into a small hill. This was practical for several reasons: less material needed, easier to keep warm.
The further on you go in time, the less likely it was that the backstuga was built this way; it was simply a small cottage.
 
A backstugusittare was simply a person who lived in a backstuga. In the north they were instead called utanvidsfolk, but the meaning is the same.
 
Excepting gentry (ståndspersoner) people basically lived in three ways in the country:
1/ On a farm (bondgård). Farms were either owned or leased. A farmer with a perpetual, inheritable and transferable lease was an åbo. A farmer with a limited, short-term lease was a landbo (not that common, but did exist, e.g. in Skåne). Sweden never had a feudal system but instead a large and very independent estate of farmers; they were in fact so powerful that they were represented in parliament (riksdagen) which was very nearly unique in Europe.
If the farmer owned the farm he paid taxes for it to the state (and was therefore called a skattebonde - a taxed farmer). If the farmer leased the farm he didn't pay taxes for it but paid a rent, and from this rent the actual owner of the land paid the land taxes. The rent was paid in cash or often a mix of cash and produce (cheese, butter and linen were everywhere accepted in lieu of cash for taxes and tithes - in fact, paying tithes in cheese was so common that there is still a cheese called clergyman's cheese (prästost)).
Depending on the size of the farm, there were usually some farmhands living there too. Farmhands - male (dräng) and female (piga) - were by law hired for one year at a time; all contracts began and ended on the same dates all over Sweden (until the 1830's it was Michaelmas, then it was changed to Oct 24th). Wages were decided by law - both minimum and maximum, but it wasn't that unusual for farmhands to be able to make better deals. Female farmhands were never maids in Sweden - a maid here was someone who worked indoors at all times and they were found only in manorhouses and equivalent establishments.
 
2/ On a croft (torp). A crofter (torpare) built his croft on someone elses land, usually a farmer's but also on village common grounds. A crofter didn't pay taxes for the land to the state, instead he paid rent to the farmer (or the village) and they paid the taxes. But unlike the farmer-tenant (åbo, landbo) a crofter didn't pay in cash or produce - he and his family paid by working a set number of days for the farmer. Men did a day's work in one day, women and children 12-15 did a day's work in two days; also younger children were expected to help out.
A croft usually consisted of a small house with a couple of fields, a kitchen garden, a cow or perhaps two, a pig, some goats, perhaps even some sheep and of course hens. There was rarely a horse, unless the crofter also worked in the woods or was able to get occasional work as a carter.
This may not seem like very much, but in fact quite a few crofters managed to hire at least a female farmhand.
 
3/ In a cottage (backstuga). Just looking at the house there need not be that much difference between a croft and a cottage. But the cottage had no land, only a kitchen garden, a pig, perhaps some goats (called poor man's cows) and the mandatory hens.
If you were a backstugusittare you paid no land taxes; you paid rent by working for the owner of the land. But primarily you belonged to the work pool: a farmer didn't employ more farmhands than was necessary to run the farm at all times. At peak times like harvesting, he hired extra hands for those critical days - and the people he hired came from the cottages.
To make a living the cottagers did all sorts of extra tasks: they could hunt small animals (free in Sweden), eat the meat and sell the fur, or help out with carpenting and other such things. The women would weave; fabric from some areas in Sweden were well-known and sold well. But it was a precarious life; a good year they made it, a bad year would be very bad and their children would have to beg.
 
In some places in Sweden - not everywhere - there was a fourth way to live in the country:
4/ On a great estate, as a farm labourer (statare). If e.g. a male and a female farmhand wanted to marry, but they hadn't saved up enough to start a croft of their own, they could become farm labourers. This was a very hard life. None but married men were hired - because the family was included in the contract. The women had to take care of the cows at these great estates; milking the cows was called the white hell or the white whip. The children also had set chores they had to do from a very early age. Very little of the wages - some places none of it - was paid in cash; it was paid in produce, available at the estate store where it was very, very easy to get into debt. This shameful system wasn't abolished until after WW II!
 
Ingela

351
Äldre ord A - K / Avisbrev
« skrivet: 2010-03-09, 22:06 »
Aviseringar skrevs också mellan församlingarna i andra sammanhang än flytt; om någon fötts/vigts/dött i fel församling. Det kan då stå i t.ex dödboken ungefär Per Persson från XXX död i olycka 25 februari 1832, avisering sänd till XXX.
 
Ingela

352
Färdiga / Ägodelar och ekonomisk status
« skrivet: 2010-03-09, 21:15 »
Calle har helt rätt, några hästar i början på 1800-talet visar på en välbeställd bonde. Se också på vad som fanns av silver, tenn och koppar; fanns det t.ex. några silverskedar (generellt det vanligaste silverföremålet), ett par tenntallrikar och flera kopparkärl så visar det också på välmåga. Fanns det dessutom en hel del bolster, lakan och andra textilier så är det också en god indikator.
 
För att bilda sig en ännu bättre uppfattning kan man kolla på fler bouppteckningar från samma by och samma socken - allt är ju relativt. En skånsk bonde var t.ex. i allmänhet mer välbeställd än en småländsk bonde, men var kanske inte så rik jämfört med sina grannar som hade det änu bättre.
 
Ingela

353
Porträttfynd (enskilda bilder) / #79082 album
« skrivet: 2010-03-07, 22:34 »
Det folkdräktsklädda paret är från Österlen; vilket av häraderna (Ljunits, Herrestad, Ingelstad, Järrestad, Albo, Färs) är svårt att avgöra då dessa dräkter är lika varandra och man inte vet hur noggrann avbildningen är (eller hur noga de som satt på sig dräkterna varit).
 
Kvinnan är ogift eftersom hon har en piglock med la på huvudet och inte den gifta kvinnans klut (som dessutom kunde gett en ledtråd till härad). Förmodligen är det väl sin trolovade hon håller i handen. Det skulle rentav kunna vara ett brudpar, men jag tycker kvinnan har lite för lite silver på sig för det. I Skåne bar bruden inte krona eftersom det inte brukats i Danmark.
 
Ingela

354
Archive - Swedish customs / Drinking coffee from the saucer
« skrivet: 2010-03-04, 21:11 »
As long as national dress (folkdräkt) was worn as normal, everyday clothes, which is to say until about 1850-70, the apron was a necessary part of the dress: a woman wasn't decent unless she had an apron and something covering her head.
Women could (and did) work openly in the fields (not to mention at home) dressed in nothing but a very thin and revealing shift (särk) - as long as they also wore an apron and a kerchief on the head, they were as decent as you could wish for.
 
It is to be noted that this old lady indeed is dressed exactly like her mother, grandmother etc. - an apron and a kerchief covering her hair. If asked, I'm sure she'd say it was for practical reasons and that she'd take off both apron and kerchief if she was to venture further than the local grocery-store. But you don't get rid of centuries-old traditions in a hurry, rather you give other reasons for adhering to them.
 
Ingela

355
Att ta ett nytt efternamn / Att ta ett nytt efternamn
« skrivet: 2010-03-03, 22:30 »
Oavsett om modern hade patronymikon eller släktnamn var det särskilt vanligt att hennes illegitima barn fick hennes namn; det förekom.
Oavsett om fadern erkänt eller inte var det vanligare att barnet använde faderns namn, eller kanske oftare namnet på den man som rätt eller orätt ansågs vara far. Detta oavsett om fadern använde patronymikon eller släktnamn. Detta var fullt lagligt, i alla fall innan 1901, för fram tills dess kunde man kalla sig vad som helst (undantaget adliga namn).
 
Nu skall man komma ihåg att barn under 15 år inte sågs som egna personer och därför benämndes de sällan med något alls. T.ex. Pigan Anna Svensdotters oäkta dotter Brita.
 
Vad som var relativt vanligt - det blev allt vanligare ju längre 1800-talet led, särskilt för pojkar - var att de, när de var 15 eller något äldre, tog sig ett helt eget namn, och då naturligtvis ett släktnamn. Eftersom det inte var ovanligt - under vissa omständigheter närmast obligatoriskt - att lägga sig till med ett släktnamn så väckte ett sådant efternamn mycket lite uppmärksamhet, särskilt om man flyttade ifrån den egna socknen.
 
Vad som var mycket vanligt var att modern så småningom gifte sig och hennes barn då använde styvfaderns namn. Detta får många idag att tro att den äkte mannen också var den egentlige barnafadern, men så var det inte alls i den överväldigande majoriteten av fall. Var det så att modern och fadern gifte sig, så blev ju barnet/barnen legitima, och det antecknades noga.
 
Allt detta gällde fram till ca 1917, då två ting hände: dels fick vi barnavårdsnämnder som med förvånansvärt stor effektivitet såg till att ta reda på vem fadern var, dels fick vi en lag om vilket namn barnet skulle ha - och det var moderns familjenamn (de flesta, men inte alla, hade ju tagit efternamn runt 1901 - men det blev faktiskt inte obligatoriskt att ha ett efternamn förrän 1963).
 
Ingela

356
Archive - Swedish customs / Drinking coffee from the saucer
« skrivet: 2010-03-03, 21:28 »
Gunnar,
 
That's a wonderful picture, and I think it says it all! This lady is clearly delighting in her coffee from the saucer, not just thinking of it as a means to have the coffee cool a little faster. Because she's having a well-earned break, enjoying it and not just consuming coffee as fast as possible.
 
Ingela

357
Marianne,
 
Yes, that's exactly what I'm saying. Jennie/Jenny was used in Sweden from the mid 19th century - but it wasn't a Swedish name, it was a newly imported English/American name.
 
English/American names began being used in the early to mid 19th century. Just like German names had been used until the end of the 17th century; during the 18th century we used French names.
This follows exactly most influential foreign nation in Sweden.
The Swedish language went through the exact same stages: German words were imported wholesale until the end of the 17th century, then we switched to French words and phrases - and from the 19th century the English (and to some extent American) influence was the most important, though the German influence never disappeared completely, not until WW II.
 
Emigration had more to do with how quickly the British/American influence spread, not the extent of the influence. Great Britain was undisputably top nation after the Napoleonic wars finished in 1815, and America was coming along nicely (the set-back of the Civil War off-set by the expansion to the West and acquiring colonies like Hawaii, Panama and the Philippines).
 
Ingela

358
-sen is Danish/Norwegian. The original Swedish spelling (used in the 19th century) would be Pettersson or Petersson (note the double s). However, both versions were usually very quickly Americanized into Peterson.
 
And unless this girl came from a town she would probably have started out as Petersdotter or Pettersdotter or even Persdotter.
 
Jennie/Jenny is not at all a Swedish name; no Swedish name would be abbreviated into it either. But English/American names came into fashion in the mid 19th century, so a Swedish girl could be baptized Jennie/Jenny.
Or she was perhaps originally called Johanna and later Americanized it (very common).
 
Ingela

359
Archive - General questions / Two emigration dates
« skrivet: 2010-03-01, 19:31 »
Not a permit. A certificate. You were free to move out of a parish - but you were not allowed into another parish unless you could show you had the means to support yourself (and your family of course): you had bought or leased a farm or had employment there.
 
The certificate had to be brought by the person who was moving since it was also a sort of doemstic passport. You were not allowed to move around in Sweden at will unless you could show that you could support yourself; independent means, owning a farm (or factory etc.), being sent on a mission by your employer etc. - or taking up new employment.
 
All shipping companies had to make upp passenger lists (same as today, also airlines) but not all passenger manifests have been preserved.
 
Ingela

360
Archive - Swedish customs / HFL
« skrivet: 2010-03-01, 02:31 »
Mary,
 
Copy the Swedish (they aren't of course) letters to a Notepad or Wordpad document and save that document. Then, whenever you need them, just open up the document (keep it on your Desktop) and do copy - paste. Saves a lot of confusion. For you to copy: å Å ä Ä ö Ö
 
If there are more questions, don't hesitate to ask. But it's better if you can give us an example; things taken out of context can go horribly wrong.
 
Should you wish to know more about your ancestors' lives here in Sweden - customs, beliefs etc. - rather than just dry facts like year married and moved to, you can read my articles:  Rites of Passage in Sweden; it's only about 15 pages with plenty of pictures.
 
Ingela

361
Båtman / Båtman
« skrivet: 2010-03-01, 02:06 »
Citat från  Sjöfartsverket:
Att arbeta som båtman    
Som båtman i Sjöfartsverket är du ansvarig för transporten av lotsar till och från fartyg som ska ta lots eller har haft lots ombord.  
I arbetet ingår förutom navigering också skötsel och underhåll av lotsbåten. I tjänst bemannas lotsbåten av två båtmän, befälhavare är den båtman som uppfyller behörighetskraven och är äldst i tjänst.  
För att bli båtman krävs behörighet fartygsbefäl klass 6 vilket innebär examen fartygsbefäl klass 7 och 12 månader inseglad tid på fartyg över 70 brt. Därutöver krav på begränsat radiocertifikat, ROC, examen i maskinbefäl klass 8, körkort för bil och att du är svensk medborgare
 
En båtsman var Indelningsverkets motsvarighet till menig soldat för Flottan. Det fanns båtsmanstorp lika väl som soldattorp.
 
Marinen är i Sverige den övergripande beteckningen för Flottan och Amfibiekåren (f.d. Kustartilleriet).
Sjövärnet är i Sverige en frivillig marin försvarsorganisation, med rötter från 1913.
 
Ingela

362
Yrken V / W / Vaccinatör
« skrivet: 2010-03-01, 01:47 »
Betr. Fjeld så kan det väl vara så enkelt som att det är den norske prästens uppfattning om det svenska namnet? Jämför med någon som idag är född i Firenze - det skriver ju vi som att personen är född i Florens.
 
Förslag: Fjällbacka, Fjällsjö, Fjelie.
 
Ingela

363
35 Äktenskap / Ledighetsbevis / Ledighetsintyg
« skrivet: 2010-03-01, 01:39 »
Visst är det lite kul att det annonserades helt högtidligt i Sverige när det eventuella äktenskapet skulle ha ingåtts i USA, och då kanske med någon av irländskt, tjeckiskt eller vad som ursprung?! Tala om spel för gallerierna!
 
Ja, man borde väl gräva fram annonsen/annonserna, men hittills har det inte intresserat mig så mycket, annat än som ett noterat kuriosum.
 
Ingela

364
10) Namnbyte / Nytt efternamn
« skrivet: 2010-03-01, 01:31 »
Thomas,
 
Emil hade inget släktnamn/familjenamn/efternamn innan han började använda Lundberg. Börjesson var hans patronymikon, hans fadersnamn, som inte gick i arv.
 
Emils beslut att ta ett efternamn är inte så förvånande när man betänker att efternamnsbyte fortfarande är en av svenskarnas käraste fritidssysselsättningar - förra året bytte fler människor än någonsim förut efternamn. Man kan istället säga att Emil var tidigt ute, en trendsättare.  
 
Läs gärna mer om svenskarna märkliga namnseder:  Namn
 
Ingela

365
Archive - Swedish customs / HFL
« skrivet: 2010-03-01, 01:16 »
Hfl = Husförhörslängd, clerical survey record or household examination record (both translations are used).
The vicar in each and every parich in Sweden visited all of his parishioners every year and noted down all changes in the family (who died, who was born, who moved etc.) in one book (the Hfl), each family grouped together. Sort of a very, very exact census done every year by a true professional who more or less knew the answers beforehand. At the same time the parishioners' ability to read and their knowledge of the Small Catechism (there was only one church!) was checked. Literacy was as close to 100% as was physically possible but less than 50% knew how to write (before 1842 that is). Knowledge of the Small Catechism wasn't that good.
 
The numbers following Hfl refers to the exact volume and page. E.g. something like Västra Karaby, A I:5, 228 - the parish of Västra Karaby, the Hfl volume no 5, page 228.
 
The word isn't enlight (unless someone is a bad speller), it's enligt which means according to.
 
So this is simply a source citation. For births, marriages and deaths the Hfl isn't the optimal source - the dates often became slightly (or even very much) wrong compared to the original source which must always be the birth/baptismal records book, the banns/wedding records book and the death/funeral records book.
Perhaps your relative - who seems to be a conscientious genealogist - takes it for granted that birth/marriage/death is always checked in their respective books, while the Hfl provides the picture for the whole family (e.g. a sibling has moved or married; something that doesn't relate directly to the direct line) - I tend to do it that way myself.
 
Taken out of context the abbreviation h.h. can mean many things, but my guess it that it means his wife (in Swedish hans hustru).
 
Ingela

366
Archive - Swedish names / Diferent surnames in a family
« skrivet: 2010-03-01, 00:54 »
PS. There was nothing strange in one member of the family changing names and not the rest. I've seen extreme cases where out of four brothers three changed into three separate names (yes, each one took a different name) and the fourth retained his patronymic name.

367
Archive - Swedish names / Diferent surnames in a family
« skrivet: 2010-03-01, 00:51 »
Before 1901 anyone could call himself/herself anything (except for a noble name). You just told the vicar what you wanted to be called and that's it - and you could change your name any number of times.
A Swede's true identity was his/her patronymic (e.g. Andersson/Andersdotter), the rest was just decoration. Even today Swedes - except for the tiny fraction of the population that makes up the nobility, some old clergy and old smithing families - have no particular feeling for their last name; it's one of the most popular pastimes here, to change your family name (last year more people than ever before changed).
 
The reason the last boy added Lind (which means linden tree/lime tree) was either that he served as a soldier (all soldiers were given surnames by their regiments), that he moved into town as something other than a servant or factory worker (e.g. to work in a shop or become a craftsman) or that he somehow got himself a bit of an education which enabled him to climb a step or two on the social ladder. Lind was certainly a soldier name, but not exclusively so (Lind is by no means an exclusive name, 15454 people have it for their family name in Sweden today).
As to why he chose Lind in particular - well, if the reason was that he joined the armed forces he didn't have much of a choice (it was mostly the regiment's decision). If he chose it himself, he probably just liked the sound or there was a linden tree back home or something like that.
 
Read more about Swedish naming practices:
 Names
 
Ingela

368
35 Äktenskap / Ledighetsbevis / Ledighetsintyg
« skrivet: 2010-02-28, 03:37 »
Min farmor vistades i USA i några år innan hon flyttade tillbaka till Sverige. För att få lov att gifta sig här 1905 var hon tvungen att annonsera i Post & Inrikes, för hon kunde naturligtvis inte visa upp ett intyg på att hon inte gift sig i USA.
Jag är däremot osäker på om hon var tvungen att annonsera tre ggr; jag har hört det som en gång, men det kan ju dels ha ändrats, dels ha blivit otydligt förmedlat till mig.
 
Ingela

369
Yrken K / Kapitalist
« skrivet: 2010-02-27, 04:01 »
Ordet kapitalist är här inte använt i någon politisk mening utan betyder helt enkelt en man med förmögenhet; särskilt en man som delvis lever av den här förmögenheten - vad som också kallades rentier, dvs. någon som (dragit sig tillbaka från affärslivet och nu) lever på avkastningen av sitt kapital.
 
I anslutning till inlägg ovan förtjänar det att påpekas att  SAOB som första förklaring har person som är ägare av större förmögenhet, rik man; särsk.: person vars inkomster (till större delen) utgö­ras av ränta resp. vinst på hans utlånade l. i vinstgivande företag nedlagda kapital och på andra plats har ägare av l. delägare i industriellt företag; särsk. i motsats till i företaget anställda (i sht kroppsarbetarna); från motståndares sida ofta med föraktfull l. fientlig bibet.
Den senare förklaringen är den politiska, och man kan då inte bryta ut bara första delen av meningen.
 
Ingela

370
Mat till nyfödd 1910 / Mat till nyfödd 1910
« skrivet: 2010-02-27, 03:47 »
Harriet,
 
Att det var självklart med reaktionsfria kreatur 1943 måste jag ifrågasätta lite; då min morfar fyllde 60 år 1936 skrevs det i tidningarna om honom (han var riksdagsman och lokal pamp) och hans gård och hur där stod 60 klavbundna nöt - alla stora, präktiga reaktionsfria låglandsdjur.
1936 var det alltså viktigt att påpeka att djuren var reaktionsfria; detta var i Skåne (utanför Hässleholm) och jag tror då att förhållandena var bättre där än i det betydligt fattigare Bohuslän.
 
En rolig detalj om Kochs upptäckt är att det bara var de italienska läkarna som utan problem accepterade hans stora upptäckt; övriga var inte alls övertygade utan i åratal trodde även läkarvetenskapen fortfarande mer på att TBC:n var ärvd - just eftersom man så klart kunde observera att den gick i vissa familjer men inte i andra, trots relativt likartade yttre förhållanden.
Ett elakt spratt spelade ju också det här med bovin TBC: det tog ett bra tag att förstå att den var smittsam via mjölken till människor - under tiden gav man gärna just TBC-sjuka fet nyttig mjölk från dessa kor...
I Göteborg ansågs f.ö. mjölken från Lerum vara den allra bästa; när den sedermera testades visade det sig att just Lerums-mjölken hade allra högst frekvens av bovin TBC...
Ända till slutet av 1800-talet hade man också för sig att det var mycket farligt för en TBC-sjuk att ha sex - och amma - men däremot var det inte farligt alls att vara gravid.
 
Jo, om de här hemmen för att föda uä barn - de fanns ju bara i de stora städerna. På landet fick man försöka ordna modersmjölksersättning på annat sätt. Men jag har förstått att även landsortslasarett gärna försökte bereda plats för de här kvinnorna eftersom amning var så överlägset bäst - särskilt naturligtvis för t.ex. prematurer eller barn med andra problem.
Jag tror aldrig det var aktuellt att transportera bara mjölken till barnet - det var så mycket enklare att sammanföra barn och amma. Mjölkpump för det här syftet bör inte ha varit intressant förrän problem med snabba, kylda transporter kunde ordnas.
 
Ingela

371
Thanks, Thomas! I find that these examples from bitter reality are usually easier to relate to than theories.
 
Ingela

372
Jim,
 
Many - though not all - flyttningsbevis are indeed preserved in the Swedish Archives. But you have to understand that it was only on the receiving end that the certificates were preserved - since there were no photocopiers in those days. This is how it worked:
 
Anders and Anna decide to move from their home parish A to another parish, B. They apply for a certificate from parish A. They are given their certificate (yes, the actual physical certificate; it is at the same time their domestic passport without which they couldn't move around in Sweden). Parish A makes a careful note in the migration ledger that a moving-out certificate has been issued to Anders and Anna. Anders and Anna - certificate in hand - move to parish B. The next day or so Anders and Anna go to the vicar of parish B and hand him the certificate. He makes a careful note of this in parish B's migration ledgers and files the certificate. So the certificate cannot be found in parish A but only in parish B.
 
(There is a variation to this: a year later Anders and Anna decide to move to parish C. When they apply in parish B for a certificate, the vicar takes out the old certificate from parish A, adds to it whatever is necessary - and the certificate from parish A isn't preserved in parish B but in parish C!)
 
Now apply this to emigrants: Anders and Anna wish to leave parish B and join Anna's brother in America. As good Swedish citizens they apply for a certificate. Parish B issues the certificate, makes a careful note in the ledgers - and hands over the certificate; everything just as usual. But, what happened to the certificate? Well, no one in America was the least bit interested in this piece of paper written in an obscure language.
So one of three things happened:  
1. They kept the important paper for a while but when they had truly understood that no one was interested in this paper, so vital in Sweden, they eventually threw it away.
2. They joined a Lutheran church with an understanding vicar. When Anders and Anna want to give him their all-important certificate he kindly accepts it - and one of two things happened: the vicar files it in an archive which is either still in the church or has been donated to the Swenson Center - or, after many years, the church clears out all the old worthless stuff in the basement and throws away genealogical goodies by the truck-load...ah, well...best not to think about it...
3. The certificate is kept, with old letters etc. from the old country, in a very special box which eventually is placed in the attic (because no one understands all those bits of paper but they were terribly important to great-grandfather, Andy) where, when the house is cleared out to be sold, the box is found by a. a genealogically interested great-great-grandchild who is over the moon or b. a great-great-grandchild who couldn't care less and the whole box is thrown away.
 
So if the migration certificate for the emigration has been preserved it is either in an American church archive, with relatives, in the attic or at the Swenson Center. But not in any archive in Sweden.
 
Ingela

373
Archive - General questions / Farming Practices
« skrivet: 2010-02-26, 06:21 »
About what we used to eat - and thus, what we used to cultivate.
 
Staple food
Until the beginning of the 19th century bread and turnips were the most common staple foods. Then we started cultivating the potato in earnest, and it became extremely important.
Side-dishes of vegetables were also rare. Carrots, onions, turnips and different kinds of cabbages were used as well as dried yellow peas but these were seen more as staple food than as the complement we think vegetables are today.
 
Grain - bread, porridge, gruel, dumplings
Our oldest grains are wheat and barley; we have cultivated them here in Sweden for some 6000 years, although wheat was not cultivated in any great quantities until the turn of the last century (1900). Barley was - and still is - the most common crop in Sweden. Rye arrived here about 2000 years ago, but became popular only in the 16th century. Oats was not a common crop until some 300 years ago but was from the turn of the century 1800 also important as a cash crop - it was exported to England in large quantities, to feed the increasing number of horses needed for transportation in the industrial revolution. In addition to these grains we also used to grow buckwheat.
 
Bread differed quite a lot in Sweden for two reasons. The first was that different kinds of grain were cultivated in different parts of the country. In southern and central Sweden rye was the grain of choice. In northern Sweden barley was for centuries the most common crop, since the Swedish farmers did not believe that rye could be grown so far north (the Finnish farmers did not agree - they grew it and used it to bake bread). On the west coast oats were popular. Barley and oats do not contain any gluten, a protein that makes the bread rise, and so a lightly coloured, thin and crisp bread was made. Rye on the other hand will rise and in the south they made loaves that were soft when freshly baked but eventually became harder and harder.
The other deciding factor was what kind of mill was used for grinding the grain. In northern and central Sweden watermills were used and they were dependent on the spring and autumn floods. Southern Sweden and the two Baltic islands of Öland and Gotland had windmills. Where watermills were used they would thus grind the grain and bake bread only twice a year, while the farmers with access to windmills could enjoy fresh bread every two to four weeks. When you bake only twice a year you must make sure that the bread will stay edible until the next time - and so knäckebröd (crisp bread) was invented.
 
Besides bread and - starting in the early 19th century - potatoes, the most common dishes were grey or yellow peas, porridge and gruel. Porridge and gruel could be made from all kinds of grain, but rye, barley and (from the 18th century) oats were commonly used. Porridge was served with a little butter or molasses and milk (mostly sour).
 
Dumplings (palt), made from potatoes and/or rye or barley flour, were also quite common. If possible, small pieces of pork or other leftovers were made into a filling, together with finely chopped onion. The dumplings could also be plain and served with fresh cheese and/or lard or even butter. Bread and dumplings were mostly made with water, but blood could also be used. Sausages were made from blood as well - black pudding (blodpudding).
 
Milk
Sweden has always been a dairy country, but milk was rarely consumed fresh by the farmers. Instead it was preserved, very often fermented. Then, as now, the most common way was to make filmjölk. Another way to preserve milk is to make butter and cheese. This was most common in the north. But cheese and butter were not primarily for the farmers and their families; it was made for selling or paying taxes and tithes.
 
Fish
Salted herring (salt sill) was probably the most common dish in the old days, always served with potatoes and bread. In really hard times the potatoes could be served with only the brine the herring had been preserved in. Most people had herring at least once a day.
 
Fresh fish was a popular alternative and made a welcome change in an otherwise monotonous diet. The Baltic herring (strömming) could be served fresh; another common and popular fish was salmon which was not regarded as the delicacy it is today . However, fishing in the lakes was a privilege that belonged to those who owned the surrounding land; other people had to have to landowner's permission. On the west coast - by the sea - the fishing was free.
 
Meat
Meat was mostly preserved; the most popular curing methods were salting, drying and smoking. The most common meat was pork. Salted bacon (fläsk), a very popular dish, was mostly served fried in slices.
 
Game was also very popular, but only landowners were allowed to hunt the big game, like deer and elk (AE moose). Everybody was however allowed to hunt for hares and birds etc.
 
Meat from horses was never used, it was considered impure. This was a cultural taboo though not a religious one, like pork is forbidden to Jews and Muslims.
 
Meat was rare on the table. As long as Sweden was a Catholic country (abt 1100-1527/1593) meat was allowed only twice a week, normally Sundays and Thursdays. At this time we did not yet have the potato, and it was instead common practice to boil the meat (i.e. the pork) together with dried and soaked yellow peas, making a soup. This was usually served on Thursdays. So today we still eat Thursday peas - every canteen in the country serves it!
 
Seasoning
The most common seasoning was salt and pepper; both were imported and therefore expensive. Onions (lök), dill (dill), parsley (persilja) and horseradish (pepparrot) were also popular, and since they are all indigenous to Scandinavia they were locally grown. Most other spices had to be imported and were very expensive
 
Beverages
The most common beverage was water, often mixed with whey. Beer was thought of as a male drink, and mostly used on special occasions, although it was considered to be of such importance that hops (for making beer) had to be grown on every farm. Svagdricka - small beer - was (is, it is still brewed for Christmas) a very low alcohol beer and quite common, particularly in the south. Fresh milk was reserved for children and invalids, only soured milk or buttermilk were used for drinking. Brännvin, aquavit, i.e. liquor, was very common. It was not as strong, nor as pure as it is today but it was consumed in liberal quantities. Aquavit was from the late 18th century mostly made from potatoes.
 
From notes by Ulla Centergran, PhD (ethnology), edited by me.
 
Ingela

374
Det var vanligt att hem som tog emot kvinnor som födde uä barn hade det så ordnat att de nya mödrarna fick vara kvar så länge som de hade tillräckligt med mjölk även för andra barn. En win-win situation på den tiden: kvinnorna fick tid att ordna det för sig och sitt barn och ett barn vars mor inte kunde ge det mjölk fick den bästa modersmjölksersättning som finns att få än idag.
 
Även om ordet användes, så kunde man rent juridiskt bli adopterad först efter 1917 i Sverige; det är bra om vi försöker använda exakt terminologi eftersom det lätt blir förvirrat annars. Fosterbarn var vad man blev innan 1917.
 
Ingela

375
Archive - Swedish customs / Masonic and IOOF Lodges in Sweden
« skrivet: 2010-02-23, 19:10 »
Since Free Masonry in Sweden was started in the early/mid 18th century by the highest titled men here and came under Royal patronage (which it has retained) about half a century later, it was for long regarded - rightly or wrongly - as exclusive to the upper classes. Since the King was the Grand Master the church could at least officially not disapprove of the Free Masons; I do believe that it wasn't unheard of for high-ranking clergymen to be members (although stricter clergymen would certainly frown on it).
Lodges in provincial rural towns like Kristianstad would have had as its members the leading citizens in and around the town: a rich farmer with some education, local influence and a farm bordering on an estate would probably have made it, but not just any small-holder (he wouldn't even have the clothes necessary for grander meetings - he would rent such clothes for an occasion such as a wedding but could of course not keep doing so for regular meetings).
 
The Odd Fellow movement didn't make it to Sweden until 1884, when it was established in Malmö. It isn't inconceivable that this order had spread to Krisitanstad by 1885. The Odd Fellow order was much less exclusive, and had indeed from its inception in the 18th century welcomed craftsmen and farmers.
 
So, your grandfather would probably not have been a Free Mason - unless he joined in the US - but could have been a newöy joined member of the Odd Fellows, and judging from the burial rites and also his choice of church (the German Lutheran church would have been a more natural choice) he continued to be a member of this order.
 
Ingela

376
Yes, the divorce records are also preserved, but at the time divorce was granted by the diocese (i.e. the bishop). So the records would be among diocese records, not among court records.
A divorced person could marry again, as long as he/she was the injured party, i.e. not the cause of the divorce.
 
Ingela

377
35 Äktenskap / Förlovad / Trolovad
« skrivet: 2010-02-22, 18:05 »
Ursprungligen - alltså innan 1915 - var trolovningen offentlig, inför vittnen, medan förlovningen var privat, mellan parterna.
 
Trolovningen, som innan 1734 var den enda juridiskt bindande formen för ingående av äktenskap (även om 1686 års kyrkolag rekommenderade att man också lät viga sig i kyrkan), gav även efter 1734 samma legala status åt parterna och deras eventuella barn som om vigsel skett i kyrkan.
 
Innan 1734 var trolovningen alltså inget äktenskapslöfte, det var ingående av äktenskap. Jämför hur man idag i många länder på kontinenten (t.ex. Tyskland, Frankrike, Nederländerna) kräver en borgerlig vigsel, eftersom den kyrkliga vigseln inte är juridiskt bindande - så parterna går igenom två vigslar, om de vill ha en kyrklig vigsel.
 
Effekten av trolovningens juridiska status kan man se i kyrkböckerna här och var i landet där det på sina håll mer var regel än undantag att kvinnan var åtskilliga månader gravid vid den kyrkliga vigseln, vilket inte ansågs vara någon skam eftersom det sågs som fullt tillåtet att dela säng efter trolovningen (vad kyrkan ansåg kan man ju dock lätt tänka sig).
 
Under hela 1700-talet och den första delen av 1800-talet var man i allmänhet starkt medveten om skillnaden mellan förlovning och trolovning, men sedan blev det suddigare i det allmänna rättsmedvetandet - den kyrkliga vigseln hade slagit igenom totalt (men det tog närmare 100 år). Och i början av 1900-talet tog alltså lagstiftaren konsekvenserna av att uppfattningen om trolovning - förlovning ändrats.
 
Det skall också noteras att om man ville bryta en trolovning så var det samma procedur som om man ville ha skilsmässa i ett äktenskap, dvs. det drogs på domkapitlet till slutet av 1800-talet.
 
Ingela

378
00 - Dop / Faddrar och vittnen: mönster
« skrivet: 2010-01-30, 21:14 »
Ja, det är riktigt att det är viktigt att forska efter mönster. Man måste dock komma ihåg att innan 1864 var det lag på att barn skulle döpas inom en vecka. Man ville dock - av olika orsaker - få det gjort så snabbt som möjligt, och det är därför vi ser dopdatum som vi idag finner obegripligt tidiga: samma dag, nästa dag eller dagen därpå. Det här påverkade naturligtvis också valet av faddrar; det var inte alltid det blev så många att välja på. För barn har en tendens att anlända när de själva vill, inte när de är beräknade. Och då skall folk komma farande kanske över halva socknen till nästa dag. Det är inte alla som kan det, en del kanske inte ens är hemma (födseln skall ju inte äga rum förrän om ett par veckor), och faddrarna blir då inte alltid de man ville ha (och tingat i förväg) utan de man lyckas få tag på.
 
Vilka som var med på dopet kan vi i den överväldigande majoriteten av fall inte heller svara på - inte bara faddrarna var med. Vi vet bättre vilka som inte var med: modern och i många fall inte heller fadern (men där vet vi inte om det var fler fall än vad vi känner till, för det kanske inte antecknades).
 
En annan intressant sedvana var att om t.ex. kungliga (eller högadliga) gästade en socken där ett barn skulle döpas, så blev de gudföräldrar. Hur utbrett det var, och vilka tider det rörde vet jag inte, men jag har sett det här och var.  
 
Ingela

379
Adoptioner / Äldre inlägg (arkiv) till 17 juli, 2011
« skrivet: 2010-01-30, 20:57 »
Jaha, tänk om jag kom ihåg vad den heter. De glömda eller nå't i den stilen. När jag började med släktforskning 2002 gick jag en kurs som leddes av denna kvinna (Karin??). Ett av ämnena som kom upp var givetvis husbonden (godsägaren/baronen/kungen) gjorde pigan med barn och hon hänvisade då till den forskning hon hade gjort just för den boken.
Boken finns att köpa på Landsarkivet i Göteborg, och jag vet att den finns på olika bibliotek (bl.a. UB i Göteborg). Jag kan försöka kolla nästa gång jag är på Landsarkivet, för den skyltas med (eller gjorde åtminstone för några månader sedan när jag var där senast).
Jag borde kanske påpeka att jag själv inte läst boken, utan det var helt och hållet författarens referat av sin forskning.
 
Jag säger inte att det inte förekom att pigor gjordes med barn av husbonden - det är klart att det gjorde - men inte alls i den omfattning som litteratur och familjehistorier vill göra gällande. Vi ler gärna lite åt amerikanare som menar på att deras svenska anmoder hade barn med kungen (vilket bevisas av att det krävts kungens tillstånd för dem att emigrera - dvs. det krävdes Kungl. Maj:ts tillstånd att undslippa exercisen för unga män) - men vi sväljer glatt den gamla familjehistorien om fmm som minsann blev med barn med baronen. Man kan då börja med att fråga sig varför baronen valde en lite sliten kvinna på 27 år istället för en fräsch ung flicka på 16 år? Vi kan nog utesluta intellektuellt utbyte. Sedan kan man dessutom fråga sig varför baronen ville ha en piga, som förmodligen var uppfostrad av strängt moraliska föräldrar, istället för en ung kvinna av hans egen sociala status, som hade helt annan syn på utomäktenskapligt sex.
 
Men visst förekom det! Kanske troligare dock att det var äldste sonen; jag har själv sett ett underbart exempel på just detta: En av jungfrurna (stort säteri) blir hemskickad till sina föräldrar men återkommer fem månader senare, dagen innan hon föder barn (!), och gifter sig med en av drängarna - varpå drängen nästa dag upphöjes till rättare (man belönar ju alltid tjänstefolk som burit sig illa åt, eller hur?)...och äldste sonen i husbondfamiljen åker samma dag till USA.
 
Eivor, en husmor som inte visste var pigorna höll hus var inte vatten värd. Men precis som det finns dåliga chefer idag fanns det naturligtvis det då också, och visst förekom det också att pigan blev sänd i något ärende istället för att moran gick själv. Man måste dock ta i beaktande att kvinnor och män till minst 90% hade helt skilda arbetsuppgifter. Särskilt en piga och en husbonde naturligtvis. Det syntes alltså om husbonde och piga kom ut från samma bod etc. Den sociala kontrollen var stark: visst fanns det danser, bröllop etc. där såväl husbondfolk som tjänstefolk deltog. Men om husbonden och en piga alltid var samtidigt försvunna så lades det märke till och det var snabbt någon som talade om det för moran.
 
Jag är faktiskt inte övertygad om att det var så mycket vanligare att hubonden hoppade över skaklarna med en piga än att moran gjorde det med en dräng. Utom om moran var dum nog att bli caught in the act eller välja en dräng som skvallrade var det oerhört svårt att få ett barn som fötts när modern var gift förklarat uä (jag har en anmoder som lyckades - hennes man var knalle; inte smart). Om maken var helt impotent var det ju knappast något han ville skulle tas upp på tinget, och annars trodde han sig säkert om att kunna få sin hustru gravid. Nej, det var betydligt säkrare för en gift kvinna att ha utomäktenskapligt sex än för en man att ha det med en icke-gift kvinna. En grannfru var ett mycket bättre val!
 
Vad jag vänder mig emot är att så snart det är en ogift piga som föder barn så börjar de flesta kolla upp husbonden och om de sedan kommer underfund med att det är drängen som varit framme, så blir de förvånade. Jag säger: vänd på det istället. Börja med att kolla upp den egna gårdens och granngårdarnas drängar (kolla geografin på en karta!) och ta det som en överraskning om det visar sig vara husbonden!
 
   
Det är riktigt att styvbarn i många fall blev betraktade som egna, en sorts adoption innan den fanns lagligen, men om ett barn som inte tidigare på något sätt kan misstänkas tillhöra familjen, eller vara gudbarn, plötsligt dyker upp i ett testamente är det definitivt värt att kolla var testator och testamentstagarens mor befann sig nio månader innan testamentstagaren föddes.
 
Men nu håller jag med Stefan: vi har glidit väldigt långt från adoptioner! Och Steves problem!
 
Ingela

380
Begravningssed / Begravningssed
« skrivet: 2010-01-30, 19:48 »
Prestaver fanns från 1600-talet i högre sociala sammanhang, inte bara begravningar, där processioner skulle ledas av någon. Av outgrundlig anledning bet sig bruket med prestaver just vid begravningar fast på Västkusten; ingen annanstans var det så allmänt och höll på så länge (dvs in i våra dagar). Det fick en lustig bieffekt: Amaranterorden grundades ju i Stockholm men finns också i Göteborg. I Stockholm kallas de ungdomar som med stavar går först i processionen just för prestaver, de prestaverar - men i Göteborg kunde de inte kallas det för här var ordet prestav så förknippat med begravningar att de istället fick kallas marskalkar! Vilket de gör än idag!
 
När min farbror begravdes i Oscarskyrkan 1996 var hela kyrkan fylld med folk som fullkomligt dröp av svarta sorgkläder; min faster (min farbrors fru) hade hatt med sorgflor, även om det bara gick till axlarna. Många av de äldre kvinnorna (70+) hade svart hatt med ansiktsflor. Innan de närmaste begav sig av till lunch defilerade övriga gäster förbi familjen och allt var helsvart - utom plötsligt en elegant dam på 65+ som uppträdde i klargul dräkt med en närmast elektriskt blå hatt...det var en sensation som det fortfarande talas om i släkten!
 
Ingela

381
00 - Begravning / Själaringning
« skrivet: 2010-01-28, 03:46 »
Klockringningen berodde i princip på ålder, kön och social status (lokala avvikelser kunde naturligtvis förekomma).
Ålder: hur länge man ringde; några minuter för ett spädbarn, kanske en timme för en riktigt gammal person
Kön: viken klocka man använde; om församlingen hade flera klockor var den lilla/de små för kvinnor, den/de stora för män
Social status: när ringningen skedde; ju enklare rang, desto tidigare på dagen - för en backstugusittare kanske åtta på morgonen, för en adelsman vid middagstid (fint folk kommer sent)
 
Så tar vi några typexempel så för en torpares två dagar gamla lilla dotter ringdes det vid 8-9-tiden i ett par minuter i den minsta klockan, medan för socknens storbonde på 75 år så ringde man vid 10-11 i en halvtimme-trekvart i den största klockan.
 
För kungliga kunde bestämmas att alla klockor i hela landet skulle ringa i en timme varje dag i ett helt år!! (var man inte republikan innan så blev man väl efter det!)
 
Prästerskapet var inte odelat positiva till klockringningen, den förbjöds på en del håll och kostade mycket pengar på andra - i folkmun kallades det ju just själaringning för att klockornas klang hjälpte de döda på vägen till himlen...alltihop katolska idéer, som våra lutherska präster ville motarbeta.
Kyrkklockorna ansågs besitta magiska krafter - onda väsen kunde inte agera när klockorna hördes t.ex. - och sådan vidskepelse ville svenska kyrkan inte veta av.
 
Läs mer om  begravningsseder eller om alla  livets högtider.
 
Ingela

382
Adoptioner / Äldre inlägg (arkiv) till 17 juli, 2011
« skrivet: 2010-01-28, 02:53 »
Anna-Carin, det Du skriver var som Du påpekar inte ovanligt alls: yngre män och äldre kvinnor. I mitt eget bonniga stamträd finns åtskilliga par där mannen är 2-6 år yngre än sin hustru.
Mest skandalösa fallet (förutom mannen som gifte sig med sin 14 år äldre grannfru som blivit änka) var utan tvekan en piga på ca 26 år som får barn med sin arbetskamrat, en dräng som inte fyllt 20. De hann inte få dispens från Kungl. Maj:t att gifta sig innan deras dotter fötts utan vigseln stod några månader senare. Så här har vi ett perfekt exempel på en ung man på knappa 19 år som får ihop det med en kvinna på mera mogna 25.
I vissa landskap var det t.o.m. vanligare med att kvinnan var några år äldre än mannen än tvärtom (Dalarna t.ex.).
 
Men som jag skrev i tråden Anna-Carin hänvisar till - i borgerliga kretsar var detta mycket ovanligt, försåvida det inte gällde att konservera änkan.
 
Vice landsarkivarien i Göteborg har skrivit en bok där hon visar på att det där med att män från högre sociala miljöer gjorde pigor med barn är betydligt överdrivet. Det vanligaste var drängen från granngården, eller från samma gård. Ser man på åldern på de ogifta mödrarna, så är det få fall med riktigt unga flickor - tonåringar. De här flickorna fick sin första pigtjänst vid kanske 15-16 år (och många senare än så, kanske 17-19 år) och hade därför arbetat i flera år innan de fick sina illegitima barn.
Att en ung, naiv flicka på 15-16 skulle bli offer för en husbonde kan jag svälja, men en kvinna som stått på egna ben i kanske fem-sju år skulle plötsligt mista all sans och inte kunna hantera en situation hon torde ställts inför åtskilliga gånger under de åren??
Vad hade hon att vinna på ett förhållande med husbonden? En gift man av betydligt högre social rang? (Och glöm inte att dessa män hade hustrur som höll ett skarpt och vakande öga på sina hushåll! Möjligen visste de inte var männen höll till alla timmar på dygnet, men pigan visste de allt var de hade!) Tänk istället på vad pigan hade att vinna på ett förhållande med granndrängen: de kunde få tag på ett torp eller kanske t.o.m. arrendera en gård om de båda varit ordentliga och sparat. Efter fem-sex år var hon kanske trött på att vara piga, hennes väninnor hade just gift sig eller stod i begrepp att göra det. Alltså, bli med barn med granndrängen, som faktiskt lovat att möjligt - den sista lilla knuffen för att få honom att inte bara antyda utan fria på riktigt. Och så gick det snett...
Jag har själv ett riktigt paradexempel där min ff mm satsade på att snärja sin unge, ogifte husbonde - men det gick åt pipan; ff m föddes uä. Först flera år senare lyckades hon, med samma metod, få till ett äktenskap med en betydligt mindre välmående torpare och knalle.
 
Det är landsarkiven som har hand om häradsrätternas protokoll, ja. Innan 1864 var det egentligen brottsligt att föda barn utanför äktenskapet, men långtifrån alla fall togs upp; ju närmare man kommer 1864, desto ovanligare blir det. Däremot kan mannen bli instämd för underhåll. Det kan också vara värt att kontrollera bouppteckningar - illegitima barn hade mycket begränsad arvsrätt (ingen alls från början) efter sina föräldrar, men det var ju inget som hindrade att viss egendom testamenterades till dem.
 
Det är också oriktigt att säga att någon adopterades innan 1917 - institutet fanns inte alls innan dess, och det blev fråga om stark adoption först på 1950-talet. Däremot var det mycket, mycket vanligt - regel och inte undantag - att styvbarn och även fosterbarn använde sin styvfars/fosterfars efternamn (eller t.o.m. patronymikon). Man kan inte dra någon som helst slutsats av det.
Det kan också vara värt att påpeka att barn ofta fick namn efter husbonden och hans familj (utan att husbonden eller äldste sonen var fadern) - man kan väl anta som tack för att modern inte blev utslängd omedelbart det uppdagades att hon väntade barn olovandes. Kanske fick hon och barnet annat stöd av dem också - det var t.ex. inte så ovanligt att någon av husbondfolket ställde upp som dopvittnen.
 
Ingela
PS. Anna-Carin, Dina iakttagelser kan ju bero på tillfälligheter, men jag undrar allt om Du inte har rätt i att Alingsås och norra Uppland var mer påverkade av närheten till borgerliga miljöer.

383
Kravet för att få låna kyrkans krona var att kvinnan var oskuld (nåja - åtminstone inte gravid). Och ja, man betalade en liten hyra. Visade det sig senare att kvinnan visst inte varit oskuld vid bröllopet fick hon betala böter, traditionellt för att kronan måste förgyllas om för att rena den.
 
Brudkronorna kom till som ett rent PR-trick från kyrkans sida. Innan 1734 var kyrklig vigsel inte juridiskt giltig - det var trolovningen som var det. Från 1686 års kyrkolag rekommenderades dock den kyrkliga ceremonin, men den var alltså bara en välsignelse (som den är i de flesta länder på kontinenten idag). Eftersom giftermålet var ingånget i och med trolovningen innebar det att brudparet fick dela säng - och trolovningsbarn hade fullt legitim status. Men kyrkans mål hade alltid - sedan Ansgar steg iland i Birka - varit att kyrkan skulle ha ensamrätt på vigseln, så kyrkan började på 1600-talet propagera för avhållsamhet under tiden mellan trolovningen och vigseln i kyrkan. Och priset för gott uppförande var att få gifta sig i kyrkans fina förgyllda silverkrona!
 
Men på 1800-talet hade kyrkvigseln fått fäste i folks medvetande som det enda legala sättet att gifta sig (det tog alltså ett sekel), och kyrkkronorna blev helt enkelt omoderna. Myrtenkronan/myrtenkransen blev det nya modet - utom på mycket konservativa orter. Samtidigt med detta mode kom slöjan; allmogen hade inte slöja förrän den slutade med krona. Borgerliga (dvs. även adel och präster) brudar hade sedan början av 1800-talet börjat övergå just till slöja och krans (empirmode, allt skulle vara enligt det klassiska antika modet).
Kransen är en urgammal symbol för oskuld - redan romerska kvinnor gifte sig just klädda i myrtenkrans. Så länge kronorna användes så vilade de alltid på en krans, dvs. det var oskuld på oskuld.
Så en anteckning om grön krans är inte en misstanke om att bruden inte var oskuld. Står det däremot hätta, hatt eller mössa så betyder det att kvinnan inte var oskuld - det var acceptabelt enbart om kvinnan var änka.
 
Skrud är helt enkelt (dyrbar och praktfull) klädsel, som t.ex. brudutstyrsel vanligen var - och är.
 
Från 1800-talets början övergavs dräng/piga som beteckning för ung och ogift; ju senare på 1800-talet, desto ovanligare. Däremot var det ju plikt att ha arbete och vilket annat arbete än dräng/piga stod öppet för de flesta unga tillhörande allmogen på landsbygden? Om man inte tjänstgjorde som dräng/piga så var de flesta präster noga med att anteckna det: hemmason/dotter eller bondeson/dotter är uttrycken man ser oftast. I Skåneland användes dräng/piga för ogifta oavsett anställning eller inte längre än i övriga Sverige, där kan man se det ibland mycket sent in på 1800-talet.
 
Ingela
PS. Läs gärna min artikelserie  Livets högtider i Sverige - mycket om klädsel.

384
Äldre ord L - Ö / Omyndig
« skrivet: 2010-01-24, 01:27 »
Samma effekt som att vara omyndig gav förlust av medborgerligt förtroende som utdömdes vid strängare fängelsestraff (straffarbete), dvs. även sedan den dömde frisläppts från fängelset fick han/hon inte tillbaka sina medborgerliga rättigheter. Detta innefattade t.ex. rätt att gifta sig och rätt att driva rörelse / ingå avtal.
Det skrevs ju dock generellt in som förlustig medborgerligt förtroende, inte som omyndig. I ett fall har jag dock sett att en man utan medborgerligt förtroende inte haft någon anteckning alls i den Hfl som följde på den Hfl som antecknade fängelsestraffet, utan han var bara insatt under sin mor (som var änka), precis som ett minderårigt barn - och det skulle ju motsvara omyndig.
 
Martin,
Det beror på vilken tid Du talar om.
Alla kvinnor utom änkor var omyndiga fram till 1858 då ogifta kvinnor som fyllt 25 år kunde ansöka om att bli myndigförklarade av domstol. Först 1863 blev ogifta kvinnor över 25 år automatiskt myndiga, och 1884 blev myndighetsåldern lika för män och kvinnor, 21 år (fast en gift kvinna var ju inte myndig förrän 1921).
Dock hade alla ogifta kvinnor (dvs. inte änkor) oavsett ålder giftoman fram till 1872 (adliga kvinnor 1882), dvs. ifråga om giftermål var kvinnor omyndiga och måste ha samtycke.
 
Ingela

385
Archive - Swedish names / Malmstrom name origin
« skrivet: 2010-01-24, 00:11 »
Jim,
 
I'm not entirely sure what you mean:
 
1/ Your ancestor's name was Malmström when he emigrated and it was changed in 1900 to Malstrom.
Comment:
No family was always called by a burgher name. A name such as Malmström wouldn't have been used at all until the 17th century, and then only by very few people (when the House of Nobility was founded in 1628 they had to force noble families to start using family names). Burgher names were used a little more in the 18th century - but it was only a few years ago (yes!) that the number of proper family names exceeded the number of patronymic-derived names (Andersson, Eriksson etc are properly speaking patronymics that are used as family names).
It was quite common for emigrants' names to change a little; in my own family it took just about a decade living in Chicago to go from Hamnqvist to Hamqvist.
 
2/ Your ancestor emigrated with a patronymic and didn't change his name until 1900 when he started calling himself Malmstrom (or Malstrom?).
Comment:
Many emigrants changed names right before emigrating, a few changed during the voyage, many changed right after immigrating - and some waited for years before changing names. The odd thing is that we often think they changed to something Anglified but quite often they changed to things like Åström though they would have done better with a name like e.g. Holmberg.
 
Ingela

386
Archive - Swedish names / Malmstrom name origin
« skrivet: 2010-01-23, 23:49 »
Eva-Christina,
 
Of course it's OK if you want to share the link or the document.
There is also another paper you might find interesting, on Swedish customs (rites of passage / livets högtider).
 
Both papers are available in Swedish as well as English:  www.martenius.se/genealogy
 
Enjoy!
 
Ingela

387
Mekaniker / Mekanikus
« skrivet: 2010-01-22, 01:55 »
Laila,
 
Måhända var det så i Norge. I Sverige verkar vi skilja mellan mecanicus (mekaniker) och magicus (magiker), där den sistnämnde var trollkarl. Det fanns också en särskild undergrupp som kallades fysikomagiker; han tillämpade vissa naturlagar för att åstadkomma företeelser som för den som inte känner förklaringsgrunden förefaller vara under, naturlig magi.
Orden magicus, magiker och fysikomagiker kom i bruk just under 1800-talet.
 
Ingela

388
Sedan kan man ju slå i  SAOB också. Har vi nu en historisk ordbok så kan vi ju använda den, menar jag - rimligen har de forskat både längre och omsorgsfullare än vi har.
 
Om kvinnsperson står det så här (artikeln avslutad 1938):
KVINNS-PERSON.  
(kvinne- 1559-1621. kvinners- 1523. kvinnes- 1523-1710. kvinno- 1578-1905. kvinnors- 1633-1671. kvinnos- 1578-1718. kvinns- 1547 osv.) kvinna; kvinnlig individ; numera nästan bl. dels med ngt ned­sättande bet., om kvinna av lägre l. mera obestämd samhällsställning: fruntimmer (förr ofta övergående i bet.: fallen kvinna), dels (i fackspr.) i statistiska uppgifter o. d., motsatt: mansperson;  
jfr KVINNFOLK 2.  
G1R 1: 166 1523. Vij .. haffve een qvinnesperson till Drottning och ingen mansperson. RP 6: 590 (1636).  
Lös­ agtige och elacke Qvins-personer. LMil. 3: 120 (1692).  
SAHLSTEDT (1773).  
Hans älskarinna .., en nätt och vital liten kvinnsperson. OoB 1928, s. 445.  
 
Dvs. ett från början neutralt ord blev med tiden (något) nedsättande. Sedan var det naturligtvis avgörande vad biskopen ansåg, det är förmodligen därför man kan se skiljelinjer i landet.
 
Ingela

389
Archive - Swedish names / Malmstrom name origin
« skrivet: 2010-01-22, 01:21 »
Malmström is typical of the names assumed by people moving in from the countryside to towns; we call them burgher names or town names. The names are usually a concatenation of two words, both referring to something in nature.
Malm = can have several meanings; either ore (as in iron ore) or a sandy, wooded headland or a (wooded) common area immediately outside a village
ström = stream, current
 
While not being among the most popular names in Sweden, it's still a common name with 3827 persons having Malmström as their family name (Lindgren - linden tree branch - is one of the most common town names; 23221 people use it as a family name). Far, far from all Malmström people are even tenuously related.
 
People usually changed into a proper family name (from a patronymic) if they moved into town (though servants kept their patromynics) or if they had a job in the country which was better than a common farmer's - a forest ranger for an important estate e.g. or a smith. Emigrating was equated with moving into town, and many people changed names on emigration.
A town name could also be a soldier name, although it wasn't very common.
Read more about  Swedish name customs.
 
There is no way of telling where your ancestor had the idea of selecting Malmström from all the possible natural combinations. Perhaps he was born by a stream on the common ground outside a village. Or he just thought the name sounded nice.
Except for noble families, a few old clerical families and old smithing families (all in all much less than 10% of the population) Swedes have no feeling for their family name. To change family names is one of the most popular pastimes in Sweden - last year more people than ever changed names.
 
Ingela

390
Namnbyte / Äldre inlägg (arkiv) till 04 augusti, 2011
« skrivet: 2010-01-10, 15:08 »
Just i Norrland, där man jämfört med södra Sverige var tidigt ute med att anta familjenamn, blev det i vissa trakter inte ovanligt att mer eller mindre en hel by fullt medvetet antog samma eller mycket likartade namn. Det var lite som en demonstration: vi från den här bygden. Många - de flesta kanske? - i byarna var ju släkt, men även där man inte var släkt förekom detta, vilket för oss moderna människor som så gärna vill betona vår individualitet kan förefalla främmande.
 
Män som gjorde rekryt, dvs. värnplikt, fick inga nya namn. Värnplikten förekom ju i ökande grad från början av 1800-talet och blev allenarådande efter indelningsverket lades ner i början av 1900-talet.
Enbart de soldater som ingick i indelningsverket eller hörde till de värvade trupperna fick soldatnamn. Soldatnamnen delades ut efter olika principer i olika regementen (och i olika tider). På vissa ställen förekom det att soldaterna fick välja fritt eller från en lista, på andra bestämde befälen och på många ställen (kanske vanligast?) fick soldaten ta namn efter den soldatrote han tillhörde (flyttade han till en annan rote fick han följaktligen ett nytt namn). Det finns naturigtvis alltid undantag, men att använda soldatnamnet som familjenamn blev inte allmänt förrän under andra halvan av 1800-talet; riktigt vanligt blev det först fram emot 1880-talet.
 
Ingela

391
13 Geografisk och administrativ indelning / Sockengränser
« skrivet: 2010-01-10, 14:49 »
En och samma by kunde höra till olika socknar: t.ex. byn Särslöv hörde dels till Dagstorps socken, dels till Södervidinge socken (båda dock i Harjager härad). Malmöhus län.
 
Ingela

392
Just att en by kunde höra till olika härader har jag nog inte sett exempel på, men en och samma by kunde då höra till olika socknar (t.ex. Särslöv hörde dels till Dagstorp, dels till Södervidinge) och socknarna skulle naturligtvis kunna höra till olika härader (dock inte just i det här exemplet). Och det fanns socknar som t.o.m. var delade mellan olika län (t.ex. Älvsborg och Värmland) - vilket ju troligen betydde olika härader - men om den gränsen gick mitt i en by vet jag inte.
Så det finns gott om exempel på märkliga splittringar (se även tråden ovan), och att en och samma by skulle kunna tillhöra olika härader verkar inte alls otroligt.
 
Ingela

393
Agneta,
 
Man hade tydligen en duktig präst i Karlskrona amiraltetsförsamling som inte gav sig förrän han fått fram vem som var fadern. Det räckte dock inte med att modern bara uppgav vem hon ansåg vara fadern. Prästen kunde inte skriva dit faderns namn om denne inte erkände - då skrev prästen möjligen fadern angivs / uppgivs vara X om han ansåg att moderns uppgift trots nekande var att lita på (eller kanske snarare, prästen fick intrycket att det nog var så när han förhörde mannen) - men en död man kunde varken erkänna eller förneka.
 
1794 var det ett brott att ligga med någon utan att vara gift med denne, och att skriva in en död man som barnafader vore detsamma som att anklaga och döma någon för ett brott som t.ex. stöld utan att låte personen komma till tals. Att ens skriva in någon som möjlig barnafader vore att tala illa om den döde - försåvida inte modern hade massor med bevis, t.ex. vittnen eller ett brev eller liknande.
 
Uppgiften om att barnafadern är död kan naturligtvis vara en lögn - t.ex. om modern fått bra betalt för att hålla tyst (mannen kanske var gift) - men den här prästen verkade ju ha bra reda på sig och inte ge sig. Och inte var det ju så konstigt att folk dog förr, särskilt inte i en amiralitetsförsamling - även i fredstid var flottan en farlig arbetsplats. Varför inte kolla i dödboken bakåt upp mot åtta månader från födelsen, kanske finns det en ogift ung man där som t.ex. omkommit i en olycka under den aktuella tiden. Skulle det nu finnas en så'n man och någon av hans släktingar är dopvittnen, ja då är det ju inte så svårt att dra slutsatser (även om man naturligtvis inte kan skriva in honom som fader).
 
Ingela

394
00 - Levnadsvillkor och uppfostran / Förmyndare
« skrivet: 2010-01-08, 02:30 »
1880 blev män myndiga vid 21 års ålder, ogifta kvinnor vid 25 års ålder (ändrat till 21 år 1884; gifta kvinnor blev dock inte myndiga förrän 1921).
 
I det här fallet måste alltså samtliga barn ha förmyndare. De som oftast blev förmyndare var nära släktingar, t.ex. en farbror/morbror, farfar/morfar eller en kusin. En ogift kvinna över 25 år eller en änka (oavsett ålder) kunde också komma ifråga - men var t.ex. en moster gift, så var det hennes man som blev förmyndare då hon alltså inte själv var myndig.
 
Faddrar blev inte förmyndare för att de var faddrar, faddrar blev förmyndare om de var nära släktingar, vilket ju var vanligt. Faddrar hade inga lagliga förpliktelser utom att de skulle verka för att barnets kristna fostran, dvs. att det växte upp som en god medlem av svenska kyrkan. I praktiken förväntades de ge så fina gåvor de förmådde vid dop och konfirmation samt på olika sätt främja sitt gudbarns väl och ve, t.ex. genom att rekommendera dem när de sökte arbete. De hade däremot ingen som helst laglig skyldighet att försörja dem eller liknande.
 
Uttryckte föräldrarna önskan om viss förmyndare, var det - om inget talade emot det - denna person som förordnades (man hade inte rätt att avböja utan synnerliga skäl). Och då kunde det naturligtvis förekomma att det var en fadder som önskades.
 
Förmyndare förordnades av den rätt som fadern lytt under. I detta fall alltså häradsrätten i Skåning. Anteckning om förordnad förmyndare skall finnas i häradsrättens protokoll. För Skaraborg finns de på landsarkivet i Göteborg.
 
Ingela

395
Begravningssed / Äldre inlägg (arkiv) till 2010-01-29
« skrivet: 2010-01-08, 01:52 »
Kan Rödeby ha utnyttjats av Karlskronas borgerskap för sommarställe/lantbruk? Dvs. som malmgårdarna i Stockholm eller landerierna i Göteborg.
Då vore det inte så märkligt om några önskade bli begravda där de kanske tillbringat sina lyckligaste stunder.
 
Ingela

396
Archive - General questions / Begravda i Sverige lookup please
« skrivet: 2010-01-05, 05:57 »
A couple of comments:
 
A few bishops were indeed impressed by the German system of record-keeping and introduced it in their own dioceses. However, it wasn't until 1686 that the clergy was obliged by law to keep records of baptisms, weddings and funerals - from 1688. Please note that they didn't at first keep records of births and deaths.
Certain groups kept records earlier, namely the clergy but above all - of course - the nobility, since nobility is all about who is descended from whom.
 
It is not surprising that someone who had promised to be a godparent was absent at the christening, since the christening had to take place within the week after the birth (and generally was performed much sooner than that since the child was perceived to be in grave danger until baptised) - and children have a tendency to arrive when they want to, not when they are confidently expected.
 
Ingela

397
Skilsmässor / Äldre inlägg (arkiv) till 2010-10-23
« skrivet: 2009-12-18, 15:46 »
Skilsmässor så sent som 1920- och 30-talen handlades av rådhusrätten (om i Stockholm eller annan stad) eller av häradsrätten (om landsbygden); precis som idag var det den rätt dit församlingen man bodde i hörde.
Protokoll från rådhusrätt/häradsrätt finns på det landsarkiv dit staden/landsortsförsamlingen hörde. I Stockholms fall blir det Stockholms Stadsarkiv.
 SSA - rättsväsendets arkiv
 
Ingela

398
Födelseförsamlingen kan, som Jonas påpekar, vara helt fel. Men ibland är den nästan rätt, dvs. ibland blev det ihopblandat på t.ex. flyttsedlar så att moderförsamlingen angavs som födelseförsamling fastän i själva verket födelsen ägt rum i annexförsamlingen. Alltid värt att kolla!
 
Ibland begav sig också den blivande modern hem till släktingar som bodde i en grannsocken, som kanske inte tillhörde samma pastorat eller kontrakt, och födde barnet där - kanske hos en moster el. likn. som var särskilt känd som skicklig på att hjälpa till vid födslar.
Policyn för hur födsel i annan socken, än den där modern var kyrkobokförd, skall bokföras har ändrats genom tiderna, men det verkar ha varit vanligt att åtminstone en anteckning gjordes i kyrkboken för den församling där födelsen fysiskt ägde rum, och därifrån skickades en notis om det inträffade till den församling där modern var kyrkobokförd. Det är dock inte alls ovanligt att se att båda kyrkoherdarna blir förvirrade och gör märkliga och kryptiska noteringar i födelseböckerna (ja, och i vigselböcker och dödböcker om det var det saken gällde) och att flyttsedlar sedan visar helt felaktiga församlingar.
Jag har själv flera sådana här händelser bland mina förfäder, där det rätta förhållandet uppdagats bara av ren slump.
 
Ingela

399
00 - Skilsmässa / Skilsmässa - adoption
« skrivet: 2009-12-11, 07:14 »
Adoption förbereds av kommunens socialförvaltning, men beslutas om av tingsrätt. Så var fallet även på 1950-talet.
 
Ingela

400
Yrken K / Kaffehusflicka
« skrivet: 2009-12-11, 07:02 »
Idag skulle vi nog kalla henne servitris på ett kafé.
 
 SAOB har ingen kaffehusflicka men däremot en kaffejungfru, som betecknas just som uppasserska på kaffehus (1780).
 
Ingela

401
Britt-Marie,
 
Du är helt säker på att det var en regelrätt adoption? Adoption blev visserligen möjlig 1917, men det var åtminstone fram till andra världskriget långt vanligare med fosterbarn - något som hade lång tradition i Sverige.
Är det fråga om fosterbarn så är chansen mycket större för att i alla fall den som var fosterbarn visste om det rätta förhållandet; det visade ju sig inte minst när föräldrar och/eller fosterföräldrar gick bort. Och om den som var fosterbarn kände till sin situationen är det ju troligare att hennes barn också är informerade.
 
Om Du inte gjort det förut kan Du ju kolla upp dels Din mormors, dels Din mosters adoptiv- (eller foster-) föräldrars bouppteckningar.
 
Ingela

402
Visst är ett släktregister en enklare struktur - och vad som redovisas i en ansedel är löpande text.
 
Men som sagt, lagligt är en sak och lämpligt en annan: att publicera uppgifter om personer som inte vill vara med om det kan alltså vara fullt lagligt (som i släktregistret) men om man gör det kan man ju riskera att personerna det gäller nte vill prata med en i fortsättningen - och det kan väl vara lite jobbigt när det är släkten det gäller.
 
Ingela

403
Archive - General questions / Distance between two Parishes
« skrivet: 2009-12-08, 03:27 »
As the crow flies it would be about 50 miles; by road it's another 5 miles or so.
 
This depends a little on when the move is supposed to have taken place, but if it was in the 19th century, particularly after about 1855, people in Skåne moved about quite a lot and quite some distances. Though it would be rather unusual for a family to move that far in one go, unless they had a good reason - e.g. relatives already living there.
 
Some of my own ancestors moved about the same distance - 65 miles in fact - but they spread it out over four years (1871-75) and three moves.
 
Ingela

404
Man får ännu mer detaljerade personuppgifter på  Ratsit.
 
Vad många missat är att PUL sedan ett par år (jan 2007) är ändrad. Nya PUL skiljer på dataregister och ostrukturerad text; med det senare menas löpande text men också enklare strukturer som t.ex. klasslistor.
 
För ostrukturerad text gäller att man får publicera uppgifter om nu levande och nyss döda personer försåvida uppgifterna inte kan anses kränkande. Allmänt sett är det inte kränkande att man är född, gift eller död, men det finns undantag.
Det är numera inte kränkande att vara född utom äktenskapet, men om någon t.ex. är född som ett resultat av ett incestuöst förhållande kan det vara kränkande. Likaså kan en dödsorsak anses kränkande, t.ex. AIDS.
 
Samma sak gäller för bilder; normalt är porträttbilder inte kränkande och numera behöver man inte fråga var och en på en gruppbild om lov för att publicera bilden - försåvitt inte bilden visar gruppen mitt i en aktivitet som kan anses vara kränkande (t.ex. gruppsex eller kraftigt berusade).
 
Det är dock en sak om det är lagligt eller inte och en annan om det är lämpligt. I sådana här sammanhang tycker jag det tillhör normalt gott uppförande att höra med dem det gäller om de tycker det är OK att man sätter ut uppgifter om dem på Internet. Med tanke på vad de flesta publicerar om sig själva på t.ex. Facebook idag så torde det oftast inte vara ett problem.
När släktingar till mig inte velat vara med har jag avidentifierat uppgifterna: I****, f. 1949, g. 1978 m. S*** G*****, f.1948 (och inte ens en initial för efternamn). Barn - under 18 år - gör jag alltid så med.
 
Ingela

405
Skattelängder / Kvartalspenning
« skrivet: 2009-11-28, 04:39 »
Det här är vad  SAOB har att säga:
 
KVARTAL-PÄNNINGAR, pl.  
( kvartal- 1656. kvartals- 1602 osv.) (förr) om vissa slags avgifter som erlades kvartalsvis.  
THULIN Mant. 1: 83 (i handt. fr. 1602; om ett slags skatt i Norrland o. Dalarna). MeddNordM 1897, s. 90 (1656; om avgit till skråämbete). DVSCHUL­ZENHEIM PVetA 1799, Bih. s. 5 (om skolavgift).  
 
Som synes nämns just 1602 och Norrland.
 
Ingela

406
Porträttfynd (enskilda bilder) / #61032 - Skäggig man
« skrivet: 2009-11-19, 21:07 »
Om man både vill vara slätrakad och ha skägg så...

407
Man klippte av flickorna håret för att det ansågs att håret drog näring ur kroppen. Ett stort fint hår och de flesta nickade förnumstigt att ja, ja, hon kan stoltsera med sitt hår, men vänta bara så får hon lungsot!. Håret tärde på kroppen så att man fick lungsot var resonemanget.
 
Så håret klipptes av - under tårar - när man konstaterat att det här var en allvarlig sjukdom, där man inte kunde riskera att håret fick någon del av den motståndskraft som kroppen behövde.
Jag är inte alls säker på att läkarvetenskapen trodde på det här fullt ut, men de flesta läkare ansåg nog i vilket fall att det var en fördel rent praktiskt om sjuka flickor kortklipptes - inget hår att ta hand om. Det var väl på den tiden också närmast omöjligt att sköta på ett bra sätt om flickan var svårt sjuk. Sedan är det faktiskt varmt med långt hår - och när det är tveksamt hur effektiva de febernedsättande medlen var, så fick man nog vara öppen för alla metoder för att begränsa febern. Som Harriet påpekar så är det ju lättare att kyla ner någon med kort hår.
Som en parentes kan nämnas att 1800-talets mest berömda hår i Europa - det som tillhörde kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern (Sisi) - ibland fick läggas upp på en stång bakom dess ägarinna, för det var så tungt och varmt att hon inte orkade med det ( kejsarinna med hår)...
 
Harriet,
jag har inte sett det här beskrivet i medicinska böcker utan i skönlitteraturen. Hela 1700- och 1800-talet är smockfullt med böcker som beskriver hur hjältinnan - eller hennes favoritsyster - får håret avklippt pga någon dramatisk, farlig sjukdom med hög feber. Eller en hjältinna som vägrar att klippa håret trots lungsoten - som hon naturligtvis också förnekar i det längsta.
 
Ann-Marie,
jovisst kunde även vuxna kvinnor klippas kort om de fick en allvarlig sjukdom - men dels så är ju barn mer utsatta för sjukdomar, dels så vägrade nog en vuxen kvinna kategoriskt att låta fotografera sig med kort hår.
När det gäller barn och unga flcikor tror jag faktiskt att man var stolt över det korta håret - det visade ju att man genomgått en svår sjukdom och överlevt - man behövde inte tala om att man haft en särskilt svår attack av mässlingen, det förstod ju alla bara de såg flickan. Så jag skulle tro att man faktiskt var extra mån om att ta bilder på barn och unga flickor i det där korta håret; dels då för att minnas den svåra sjukdomen och fira tillfrisknandet, dels för att man nog tyckte att det såg kul ut med det där korta håret - det var ju förhoppningsvis enda gången i livet håret klipptes.
 
Ingela

408
Flickan ser väl ut att var under 15? Då hade hon inte håret uppsatt i knut; innan en flicka var konfirmerad var det flätor, hästsvans etc. som gällde för att hålla ordning på håret. En konfirmerad flicka fick sätta upp håret och lägga ner kjolarna (fast borgerliga flickor fick ofta vänta några år till).
 
Kortklippt hår tror jag inte var ett mode, men däremot ansågs det i vissa fall vara en nödvändighet - nämligen om man hade hög feber, då klipptes håret av. Så om en skolklass är fotograferad med flera/många av flickorna i kort hår, så kan det ju ha varit en epidemi (scharlakansbeber, mässlingen etc) strax innan.
 
Orsaken till att de är pojkklippta skulle jag tro beror på att det innan 1920-talet var så ovanligt (för att inte säga obefintligt) med dam-/flickfrisyrer för kort hår att man helt enkelt inte visste hur man skulle bära sig åt för att åstadkomma en - alltså föll man tillbaka på det man kunde, dvs. pojkfrisyrer.
 
Ingela

409
Förnamn - T / Titus
« skrivet: 2009-11-07, 15:13 »
Titi är (latinsk) genitivform av Titus, precis som Anna-Carin påpekar. Prästerna förr använde gärna den korrekta formen - om inte annat för att låta förstå att de minsann studerat på universitet.
Förutom pappa Paulus med barn Paulisson/Paulidotter så har vi inte så ovanliga Magnus som - i alla fall i kyrkböckerna - ofta har barnen Magnisson/Magnidotter.
 
Prästerna var nog mer noga med latinska och grekiska familjenamn, sådana som just präster så gärna hade: hade jag levt för 200 år sedan så hade mitt efternamn skrivits in i kyrkböckerna i den korrekta kvinnliga formen, Martenia, och i genitiv hade prästen skrivit Martenii (hur det se'n blev i dagligt tal är ju svårt att uttala sig om).
(Grekiiska var namn på -ander - på Visingsö fanns t.ex. släkten Tunnander vars kvinnliga medlemmar var Tunnandra).
 
Ingela

410
Infant mortality varied a lot, depending on time and location. Death rates were very much higher in cities like Stockholm and Göteborg and lower in country parishes - and were much lower in some country parishes. Infant death rates are e.g. lower in Örby than in Sätila, and yet they are neigbouring parishes in Älvsborg county.
 
I suspect it was much the same in England: infant death rates in e.g. London, Liverpool and Manchester were probably much, much higher than in well-to-do villages and small towns in the Midlands or on the south coast.
 
But generally speaking, yes, Sweden probably had a higher infant mortality because Sweden was a very poor country while England was the world's richest country in th 18th and 19th centuries. In which connection it is also interesting to note that already in 1723 more than 90% of the Swedish population could read while in England in 1750 only 60% knew how to read.
 
Ingela

411
Nättidningen Rötter / Länsbokstäver - Vem kan alla dem?
« skrivet: 2009-10-29, 23:50 »
Jag tror inte Ann-Mari menar att man skall ändra i sin egen privata forskning - utan bara när man ställer frågor i forum som det här, och just när det som Stefan nämner inte går att få in under en specifik socken (då blir det ju oftast - men inte alltid - självklart...det finns ju socknar som är delade mellan län).
 
Om en frågeställare begär att jag innan jag ens kan börja arbeta med att besvara frågan skall slå upp uppgifter för att rätt förstå den, så lägger i alla fall jag ner arbetet. Skulle tro att det är fler än jag som resonerar så.
 
Ingela

412
17 Juridik / Kvinnor och straffarbete
« skrivet: 2009-10-29, 23:21 »
Problemet tas upp i den här tråden, http://aforum.genealogi.se/discus/messages/22540/54221.html?1205129056.
Se särskilt inlägget av Ann-Britt Ahlström (31 mars 2004); hon hänvisar också till Kriminalvårdens historiska utställning, som dock bytt adress sedan dess - numera  Kriminalvårdens webbmuseum.
 
Ingela

413
Övrigt om förnamn / Två förnamn i kyrkböckerna
« skrivet: 2009-10-03, 03:44 »
Man kan inte jämföra namnskick från olika sociala klasser; det var mycket olika. Två förnamn är känt så tidigt som runt 1600 för adeln.
 
När det gäller två (eller flera) förnamn för allmogen var det i hög grad lokalt, och berodde delvis på allmogens egna seder, men också på vad kyrkoherden ansåg lämpligt eller inte. I vissa socknar är det framförallt flickor som får två namn, i andra pojkar, på några ställen är det jämnt fördelat och på vissa ställen förekommer det knappt alls, även långt fram i tiden.
 
Allmänt sett var man snabb på att anamma nya namnskick i Norrland (där det t.ex. förekommer familjenamn bland allmogen redan i början av 1800-talet) och ytterst konservativ i Västsverige. Men undantag finns alltid, och när man hittar en socken som avviker mitt ibland en rad andra, så kan man misstänka att prästen just i den socknen hade ett fast grepp om menigheten.
 
Ingela

414
Patronymikon (fadersnamn) / Patronymikon (fadersnamn)
« skrivet: 2009-10-03, 03:31 »
Se Tord Påhlmans inlägg lite högre upp i den här tråden (05 mars 2009): ett illegitimt barn fick ofta sitt patronymikon efter den förmodade barnafadern.
Innan 1901 var det ju också så att efternamn - vare sig det nu var patronymikon eller familjenamn - var det man sade att det var.
 
Ingela

415
Om faddrarna intygar att Karl Petter är född 1841 betyder det att föräldrarna antingen är döda eller är okända (eller en kombination, t.ex. modern död, fadern okänd). Det torde också betyda att faddrarna hållit kontakten med Karl Petter genom åren - har svårt att tänka mig en präst som skulle godta ett intyg från människor som aldrig sett den unge mannen på de 23 åren mellan födelse/dop och giftermål.
 
Så jag skulle kolla upp faddrarna ordentligt. Vilka var de egentligen? Hade de syskon? Kanske en syster som slutade sin tjänst lite i förtid? Eller hade faddrarna kanske en piga som kunde stämma som mor?
 
Sedan måste Karl Petter vara konfirmerad någonstans. Han är med på husförhöret 1857, vilket kan förklara att prästen satt födelseåret till 1842 i Borås 1850-60. Synd att det i varken Borås eller Torpa verkar finnas konfirmandlistor.
 
Det var inte ovanligt att uä barn tog ett familjenamn - det var ju enkelt gjort på den tiden - eftersom ett patronymikon kunde vara problematiskt.
 
Ingela

416
Klädstilar / Äldre inlägg (arkiv) till 11 november, 2010
« skrivet: 2009-09-17, 14:29 »
Göran,
 
Flärdfri är inte ordet. Flärdfri är något som är enkelt, outsmyckat, rätt och slätt - funktionen är det primära. Flärd är onyttigheter, världsliga nöjen, prål - utseendet är viktigare än funktionen.
 
En naturfärgad duk att ha runt huvudet är flärdfri - den skyddar huvudet/täcker håret men gör inga som helst anspråk på att utsmycka bäraren.
En bindmössa i starkt färgat siden, med silkebroderier i livliga färger och spetsar under, kan aldrig kallas flärdfri. Dess syfte var verkligen inte bara att skydda huvudet/täcka håret utan den skulle pryda bäraren.
 
Om bindmössan var mode eller inte spelar i sammanhanget flärd/flärdfri ingen som helst roll. Den var f.ö. mode i de samhällslager där den användes - den kvinnliga befolkningens medel- och överklass använde inte bindmössa, den var inte mode för dem - men de utgjorde faktiskt bara kanske 10-15% av den kvinnliga befolkningen fram till ca 1870.
 
Som jag påpekade fanns det enstaka fina damer som använde bindmössa för att göra sig gemena - men det var bindmössans sociala status de var ute efter, inte att mössan i sig var flärdfri. Tvärtom motarbetades bindmössan för fulla muggar av alla präster som representerade riktningar där man ansåg det viktigt att vara flärdfri - som t.ex. schartauanismen eller læstadianismen.
Skulle man visa upp bindmössan för en amish eller mennonit av idag skulle de utan tvekan kunna se att mössan inte var modern, men de skulle inte heller tveka med att säga att de inte kunde använda den, eftersom den inte är flärdfri.
 
Ingela

417
24) Övriga språk / Ryska eller finska. Vad står det?
« skrivet: 2009-09-16, 17:48 »
Efter Aleksandr är det Stepan och Adam.
Stepan är en vanlig variant på Stefan (som namnet heter också på ryska). Vad som gör det lite lurigt för en nutida läsare är att de tre sista pojknamnen avslutas med ett specialtecken, vilket var vanligt innan stavningen reformerades under Sovjet-tiden.
 
d och t kan båda skrivas på två olika sätt i skrivstil. Det är en smaksak; själv använder jag alltid det tjusiga svängda d:et (som i Aleksandr) och det just för att det är tjusigt svängt. För t skriver jag inte de täta bågarna som liknar ett latinskt skrivstils-m (skall egentligen ha ett streck ovanpå) utan något som bara är en stapel rakt ner - och det är ren lathet, de där bågarna är jobbiga att göra och precis som i vår skrivstil glesas de gärna ut och blir nedåtgående bågar vilket gör dem svåra att skilja från t.ex. bokstäver som i (som ser ut som ett latinskt u och m (som egentligen skall starta med en liten punkt men den blir gärna också mer eller mindre utsuddad...).
 
De ryska patronymika (som fortfarande används) slutar alltid på -ovitj/-evitj (män) och -ovna/-evna (kvinnor). Om det är -o eller -e avgörs av bokstaven före. Så Johansson är Ivanovitj, Johansdotter är Ivanovna.
Slutar namnet istället på -ov/-ev (män) resp. -ova/-eva (kvinnor) är det ett familjenamn - ett familjenamn som bildats av ett patronymikon (att kalla sig för Alexandersson som familjenamn (och då särskilt för en kvinna!) är helt främmande för ryssar). Så t.ex. Romanov (Romanova för en kvinna då) är alltså bildat av patronymika Romanovitj/Romanovna, i sin tur bildat på mansnamnet Roman.
 
Ingela

418
Svart brudklänning / Svart brudklänning
« skrivet: 2009-09-02, 16:50 »
Tack Göran. Här är länken igen -  Livets högtider täcker även födelse/dop, konfirmation och död/begravning; det är en artikelserie som publicerats på svenska och delvis på engelska, och som nu används som rekommenderad bredvidläsning för utländska studenters introduktionskurs till svensk kultur vid Göteborgs universitet.
 
När jag läser igenom hela den här tråden är det flera saker jag vill kommentera; det kommer i lite osorterad ordning...
 
Först vill jag gärna påpeka att allmogebruden i allmänhet inte bar folkdräkt på den tiden då folkdräkt var vanliga kläder (undantag fanns, t.ex. i Vingåker/Österåker och stora delar av Skåne). Brudklänningen var då svart, vilket naturligtvis delvis hörde samman med att det inte var brudens egen klänning utan en klänning hon lånade (hyrde, precis som så många gör idag med bröllopskläderna) av brudpåkläderskan. En sådan klänning måste ju göras i ett tåligt material och en tålig färg eftersom man inte bara kunde skicka den på kemtvätt... Göteborgs museum har en sådan klänning i sina samlingar, där man tydligt kan se att den är konstruerad för att kunna passa kvinnor i olika storlekar.
Att klänningen var svart märktes knappt när man hängt på bruden all utstyrsel hon skulle ha på sig. Den andra anledningen till att klänningen var svart var troligvis påverkan från det borgerliga modet: ordentliga borgerliga kvinnor bar svart till kyrkan.
Sent på 1800-talet blev det så bland den allmoge som fortfarande använde folkdräkt till vardags modernt att gifta sig i folkdräkten (finaste varianten givetvis). Dels hade dräkten tagits upp bland borgerligheten som ett modeplagg (vilket gjorde den fin nog för bröllop), dels började brudarna protestera mot att gifta sig i en klänning som man visste förut använts av kvinnor som t.ex. begått horsbrott.
 
Allmogebrudar bar aldrig slöja, varken till den svarta lånade och pyntade klänningen eller till folkdräkt. Inte förrän även landsbygdens brudar gifte sig i vanliga, borgerliga klänningar (oavsett färg) började de använda slöja (något som länge varit standard i England och på kontinenten).  
 
Myrtenkronan är en borgerlig tradition som mycket sent kom ut till allmogen/landsbygden. Allmogen använde antingen kyrkans krona eller så lånades en s.k. skravelkrona av brudpåkläderskan. Kronan var egentligen bara en stomme för allt den utsmyckning som hörde till vad en riktig brud skulle ha på huvudet (vilket inte myrtenkronan kunde användas till). I t.ex. Skåne var det däremot ovanligt med krona fram till det sena 1800-talet eftersom brudkrona inte använts på samma sätt i Danmark som i Sverige.
Borgare började däremot mycket tidigt (sent 1700-tal) med myrtenkronor, och här var det ovanligt att man lånade kyrkans krona.
 
Rent allmänt är det viktigt att hålla reda på om man talar om folk och seder från landet eller från staden. Även små städer i landsorten var stadspräglade medan bland allmogen de gamla sederna runt de stora högtiderna i livet var något som behölls mycket länge...ibland otroligt länge - när jag här på forumet en gång förklarade kryckeståt och talade om det som förr var det genast flera som såg sig föranlåtna att skriva och påpeka att seden fortfarande lever i högönsklig välmåga på olika håll i Sverige. Generellt kan man dock säga att skillnaden i seder och bruk mellan stadsbor och lantbor inte försvann helt förrän efter andra världskriget (och ibland alltså inte ens då...).
 
Det är helt riktigt att man hade särskilda både annan- och tredjedagsklänningar (om man hade råd naturligtvis). Bland allmogen som bar folkdräkt markerades genast bytet i status från ogift till gift kvinna - olika på olika håll. Det kunde t.ex. vara fråga om en annan sorts huvudbonad. Även här fick man på så sätt en sorts annandagsdräkt.
Viktigt var också hur man klädde sig första söndagen efter bröllopet - det var ju första gången brudparet uppträdde officiellt, utanför hemmet, efter bröllopet.
 
Svart sorgklänning för en brud så sent som 1947 verkar ju ovanligt, och det är riktigt att man brukar säga att bröllop bryter sorg. Men å andra sidan skulle den som hade så djup sorg som efter en förälder inte heller gifta sig under sorgeåret. (Den som hade sorg efter en make bevistade överhuvudtaget inte bröllop det första året, det ansågs helt uteslutet.) Om man nu tvunget måste gifta sig när man hade djup sorg var det sorgkläder som gällde, och ett mycket litet, privat bröllop - inga stora festligheter. Det hände faktiskt att folk utnyttjade den här regeln för att komma billigare undan.
Regeln om bröllop bryter sorg gällde alltså enbart den som inte hade djup sorg: om t.ex. en kusin eller moster eller så hade gått bort för någon månad sedan eller så, då kunde man lägga av sorgklänningen för en dag - men man bar naturligtvis inget alltför glatt eller urringat: en grå eller mörkblå klänning och minimalt med smycken (inga färgade stenar t.ex.).
 
Lite tidigare i tråden var det någon som oroade sig för på vilken sida brud och brudgum står vid varandra. Det spelar ingen som helst roll. Utom just precis när de går in och ut ur kyrkan och när de står framme vid altaret. Av tradition är vänstersidan (vänster när man går ner för mittgången mot altaret) - som i den vanliga östligt orienterade kyrkan är norrsidan - kvinnosidan medan högersidan - sydsidan - är manssidan. Seden går tillbaka på hur den korsfäste Jesus brukar porträtteras - nämligen med Jungfru Maria på sin ena sida (=kvinnosidan) och sin älsklingslärjunge Johannes på sin andra sida (=manssidan)
Förr satt kvinnor på kvinnosidan och män på manssidan. Ett gift par satt alltså inte tillsammans vid gudstjänsten. När brudparet tillsammans gick nerför miittgången var det viktigt att bruden (och eventuella tärnor/brudpigor) gick på kvinnosidan och mannen (och eventuella marskalkar/brudsvenner) gick på manssidan. När de gick ut igen var det fortfarande lika viktigt att de gick på sin sida och därför är deras inbördes ordning alltså olika vid in- och utgång.
 
Sedan ser jag att det verkar som om flera tror att klädning bara är en gammal variation för klänning. Så är det inte riktigt. Ordet klädning betyder att hela klädedräkten man hade på sig var av samma tyg; även män bar alltså klädning - nämligen om byxor och väst/jacka var i samma tyg ( SAOB ger ett underbart exempel: ...kunde Geijer ej underlåta att ge Atterbom en fin, svart klädning i Julklapp.).
Vad vi idag menar med klänning, en kjol ihopsydd med ett liv i samma tyg (eller skuren som ett sammanhängande plagg), var förr hel klädning.
 
Ingela

419
Arbetare / Arbetare
« skrivet: 2009-08-31, 17:41 »
Eländes elände! Men Du kan ju printa ut och läsa senare...eller helt enkelt återkomma...jag tar nog inte ner sidan än på ett tag  
 
Ingela

420
02 Arkivväsende / Domböcker
« skrivet: 2009-08-29, 22:15 »
Testamentet skall definitivt finnas i bouppteckningen; det kan naturligtvis ha förkommit rent reellt, men måste vara omnämnt i bouppteckningen (som förklaring till varför fördelningen av tillgångarna gjorts som den gjorts).
 
Avsikten var inte att testamenten skulle lämnas in och förvaras av häradsrätten, men det förekom. Däremot var det förr så att de två testamentsvittnena skulle höras av rätten så snart som möjligt efter att de bevittnat ett testamente: de ojäviga vittnena skulle intyga att de bevittnat ett testamente, var och när det skett, att testator var känd av dem, vid sina sunda vätskor och inte under tvång. Däremot behöver/behövde vittnena inte på något sätt känna till själva innehållet i testamentet (om det inte är/var muntligt).
Idag är det precis samma krav på vittnena men man är inte längre så förutseende som förr, dvs. vittnesförhören företas inte förrän om/när det blir en tvist om testamentet. På så sätt var det ju smartare förr, eftersom man aldrig vet vad som kan hända med vittnena eller deras förmodade underskrifter (idag förlitar vi oss alltså på vittnenas underskrift...men vem vet om de egentligen är riktiga?? - quis custodiet ipsos custodes?)
Även testamente utan vittnen - och därmed utan vittnesförhör - var och är giltigt, men det måste då vara helt och hållet skrivet (för hand) av testator själv (holografiskt testamente). Ja, och undertecknat naturligtvis.
 
Att testamente skall bevakas var fallet även förr; det var ingen automatik i det avseendet - rätten, även om de rent praktiskt hade testamentet, kunde inte ta ansvar för att den som var förmånstagare ville ha det som testamenterats. Den som är förmånstagare kan/kunde faktiskt strunta i ett testamente!
 
Vad som skulle in till rätten i förväg var förr alltså inte själva testamentet utan vittnesförhören om det - även om det, precis som Elisabeth skriver, i praktiken inte var helt ovanligt att även själva testamentet förvarades av rätten för att undvika att det förkom.
 
Ingela
PS. Hela testamentsinstitutet kommer från Rom, och där var det så att testamenten förvarades av en offentlig institution, nämligen vestalerna.

421
1892 gick i allmänhet båtarna inte direkt till den amerikanska hamnen. 20 år tidigare var det segelfartyg, och de kunde då segla från olika hamnar och direkt till USA (med direkt menas, precis som med flyg idag, att de kunde angöra hamnar under färden, men man bytte inte fartyg).
 
Under 1880-talet blev emigrationen strömlinjeformad och även om det naturligtvis fanns alternativa rutter så for den överväldigande majoriteten enligt fasta rutter. Dock inte alltid via Liverpool! I England var Liverppol visserligen den vanligaste utresehamnen, men man kunde också åka via Southampton. En Kalmarbo kunde välja att åka med tåg till Göteborg och sedan vidare via Grimsby/Hull och Southampton/Liverpool eller ta tåg eller båt till antingen Hamburg eller Köpenhamn. Hamburg och Bremen var också stora omlastningshamnar för emigranter. Många svenskar från de sydligaste landskapen åkte också via Köpenhamn; fartygen från Köpenhamn angjorde oftast Oslo (på den tiden Christiania) på vägen och hämtade upp fler passagerare där (varav långtifrån alla var norska, många från t.ex. Värmland for via Oslo).
 
Använd källkoden för att ta reda på vart den första delen av resan gick. Jag tror Göteborgs Landsarkiv har alla emigrantregister, eller så finns de i Vadstena (se  Statens Arkiv för adresser); med hjälp av källkoden kan de ta fram just den uppgiften. Samt naturligtvis den korrekta uppgiften för vem som var medåkande, om det nu fanns någon (fel förekommer givetvis i alla avskrifter).
 
Ingela

422
Arbetare / Arbetare
« skrivet: 2009-08-28, 03:39 »
Christer,
Resonemanget är detsamma oavsett om det är mantalslängd eller Hfl: det var upp till den enskilde tjänstemannen, hur han brukade benämna folk. Prästen, som bodde nära sina församlingsbor, kanske tog större hänsyn till att ge dem en bättre titel - en titel som motsvarade att de arrenderade sågen - medan skattekontorets tjänstemän kanske hade en mera rigid inställning, de kanske skulle följa en viss nomenklatur för att det skulle redovisas på ett visst sätt i statistiken. Men man får alltså se på ett antal andra i samma längd, hur de är registrerade, för att få grepp om hur den enskilde tjänstemannen brukade göra.
 
Sylvia,
Tack för den rosen!!
Jag har lagt upp lite fler förklaringar på  min hemsida, om Du är intresserad.
 
Ingela

423
Arbetare / Arbetare
« skrivet: 2009-08-27, 14:41 »
Åbo var en arrendator. Åborätten, dvs. rätten att arrendera, gick i arv och kunde dessutom säljas. Åborätten behövde ingalunda ärvas av en son; det var alltsomoftast en gift dotter som tog över.
 
Under senare delen av 1800-talet ändrades titulaturen rent allmänt: åbor blev arrendatorer, backstugusittare blev dagkarlar eller arbetare etc. Titlara blev helt enkelt mera lika dem vi har idag. Därmed inte sagt att arbetuppgifterna ändrades (städare -> lokalvårdare -> hygientekniker).
 
I det här fallet tycker jag nog att åbor tyder på att de anställda gick ihop och arrenderade sågverket, men att de som arbetare sålt sågverket och tagit anställning.
Om de tillfälligt utförde arbete åt olika bruk påverkade det troligen inte titeln; det var det arbete man mest höll på med som brukade bestämma titeln. Var det svårt att avgöra förekom på de flesta platser att man gavs två titlar: åbon och sågverksarbetaren etc.
Men allt detta beror i hög grad på vad som var sed på orten, och inte minst på den enskilde prästens idéer. Man måste läsa på andra ställen i husförhörslängden för att se hur prästen brukar notera olika saker, gärna också i flera Hfl:er, över ett antal år.
 
Ingela

424
Klädstilar / Äldre inlägg (arkiv) till 11 november, 2010
« skrivet: 2009-08-07, 01:55 »
Ett klarläggande om bindmössan. Göran kallar den flärdfri, vilket jag inte riktigt begriper - mössan är i sin vanligaste form av siden, med silkebroderier och spetsar under.
 
Bindmössan kommer ursprungligen från högaristokratiska/kungliga kretsar i slutet på 1500-talet. Den skotska drottningen vi i Sverige oftast kallar Maria Stuart (dvs. Mary Queen of Scots) ses ofta avbildad i en mössa som kallades attifet. Den blev större, mjuk och reglerbar i nacken med ett band (bindmössa) på 1600-talet och gjorde samtidigt en klassresa neråt.
I Sverige användes bindmössan i början av 1700-talet av t.ex. prästfruar på landet till vardags - och hade börjat användas av allmogekvinnor till bäst.
 
Nu fick bindmössan den form vi idag känner bäst: en liten, styv klistrad stomme klädd vanligen med broderat siden (men även andra tyger, t.ex. yllemuslin, förekom). Ursprungligen var tyget sidenbrokad eller sidendamast, men det var både dyrt och svårt att få tag på. Följaktligen började man använda vanligt slätt atlassiden som broderades för att efterlikna brokad eller damast. Mycket snabbt glömde man bort den ursprungliga orsaken till broderierna, så det finns bevarade mössor i brokad och damast - som broderats!
Broderiet ser ut som kedjestygn, men är i de allra, allra flesta fall tamburbroderi - på ett sträckt tyg används något som ser ut som en mycket tunn virknål (idag använder nog de flesta faktiskt virknål nr. 13, lättast att få tag på) och virkar luftmaskor med tyget emellan.
 
Bindmössan fortsatte sin klassresa nedåt och blev från 1700-talets mitt nästan uteslutande använd av allmogekvinnor, till bäst, och av städernas tjänsteflickor. I överförd betydelse kunde ordet användas just för att beteckna en tjänsteflicka: en beskrivning från början av 1800-talet hur män (ståndspersoner) kunde roa sig med att dansa på enklare ställen med bindmössor.
Även om vi idag mest förknippar bindmössan med folkdräkter, användes den alltså till vanliga borgerliga klänningar också (det var exakt samma mössa). När de flesta lade av folkdräkter runt 1850 hängde bindmössan kvar (allt mindre och mindre, och mot slutet utan broderier); den blev sällsyntare under 1860-talet och dess saga var all runt 1870. Men som mössa till bäst användes den alltså i runt 150 år.
Det finns också berättelser om enstaka högreståndsdamer som långt in på 1800-talet använde bindmössa - alltid för att betona hur enkla och ärliga de var.
 
Från början bars bindmössan ovanpå en hatt av linne. När bindmössan blev mindre i början på 1700-talet - så att det var svårt att få plats med hatten - och man också insåg att det enda som verkligen syntes av hatten var den fint arbetade framkanten, så gjorde man istället en small remsa av tyg som en bred spets fästes på. Och så var stycket fött (kallas också t.ex. mösslin).
Då bindmössan efter hand blev allt mindre blev istället styckets spets allt bredare, för dess funktion var att täcka håret.
 
Bindmössan var inte hemmatillverkad. Bitar av sidentyg, så kallade kuponger, broderades av (halv)professionella brodöser (t.ex. prästdöttrar, rena proffsbrodöser fanns dock i städerna) och kupongerna såldes sedan av gårdfarihandlare, antingen direkt på gårdarna eller på marknader. Allmogekvinnorna valde och vrakade mellan färger och mönster, och tog sedan den inköpta kupongen till ortens mössmakerska som monterade den på en klistrad stomme. Samma mönster och färger förekommer därför på vitt skilda ställen i landet, även om framställning/försäljning oftast höll sig i närområden (runt Göteborg kan vi t.ex. se en cirkel på 6-8 mil med samma mönster). Vad som var utmärkande för en socken var istället formen eftersom varje mössmakerska typiskt bara hade en stock att forma stommarna på. Man kan idag se att mössmakerskorna ibland fick kämpa med att montera en kupong vars mönster inte alls stämde med den lokala stommens form.
Men det var alltså ren IKEA: förflytta och köp ett platt paket, montera det hemma.
 
Det bör också poängteras att i de områden där bindmössa användes (i t.ex. Skåne användes den inte av allmogen), så fick flickorna sin första bindmössa när de konfirmerades. Många har i dag för sig att bindmössan var den gifta kvinnans huvudbonad, men så var det alltså inte alls. På vissa håll kunde man av färgen avgöra om det var en gift kvinna eller inte (allmänt sett använde yngre och ogifta kvinnor ljusare färger, gifta och äldre mörkare), och på enstaka håll var det så att ogifta kvinnor inte bar stycke (för de behövde inte täcka håret).
 
Jag bifogar foton.
 
Ingela
 
Bindmössa (från Halland):

 
Stycke (broderad, trädd, tyll; till mössan ovan från Halland):
 
 
Bindmössa och stycke (båda från Bohuslän):

425
Kristina,
 
Lagen som tvingade gifta kvinnor att ta makens efternamn kom inte förrän 1920 (Äktenskapsbalken - inte en namnlag) och upphävdes med den första riktiga Namnlagen som kom 1963. Så Du talar om en relativt nyss förfluten period på 43 år, vilket väl knappast kan anses täcka hela begreppet förr (och även då förekom det undantag).
 
Innan 1901 kunde vem som helst (män, kvinnor och barn) kalla sig för vilket efternamn de ville (undantaget adliga namn) och 1901-20 kunde kvinnor, om de ville, välja på sin mans namn eller sitt eget. I Sverige har vi heller aldrig haft den anglosaxiska idén att en kvinna lämnar sin egen släkt och övergår till makens - i namnutredningen 1898 ansågs att det var inkorrekt att säga släktnamn om efternamn när fruar och änkor använde sig av det, eftersom de ju inte tillhörde makens släkt.  
 
Däremot är det riktigt att det under 1800-talet blev allt vanligare att kvinnor socialt brukade sin mans efternamn (ja, i den mån han hade ett - innan 1901 hade uppemot 80-90% av befolkningen patronymikon), även om de i Hfl fortfarande kan stå med sitt eget namn.
 
Personligen skulle jag tro att anledningen till varför kvinnliga artister förr använde sin mans efternamn var att de allmänt ansågs vara lätta på foten och därför, när den sociala konventionen blivit att kvinnor använde sin mans efternamn, som motåtgärd ville markera att de var lika respektabla som vilken annan kvinna som helst - de var ju gifta, och framträdde offentligt enbart med sin makes godkännande, dvs. under hans beskydd.
 
Ingela

426
Porträttfynd (enskilda bilder) / Barn i barnvagn
« skrivet: 2009-07-08, 22:02 »
Sittvagnen ser ju ut att bara ha två hjul - det är någon sorts stöttor fram? Vad händer om barnet slänger sig bakåt när vagnen är parkerad som här?!

427
Porträttfynd (enskilda bilder) / Barn i barnvagn
« skrivet: 2009-07-03, 23:47 »
Dessutom är korg ett ganska lätt material - jämfört med t.ex. hela trästycken - och det behövdes nog, med tanke på vilka schabrak till barnvagnar det var, och att hjulen inte hade hjullager för att  underlätta rullningen.
 
Det fanns också en gammal tradition att lägga de riktigt små barnen i just korgar; visst fanns det vaggor, men de var stora och tunga - stationära. En korg kunde man enkelt ta med sig när man arbetade i olika hus och rum. Eller binda fast i en vagn om man man åkte häst och vagn. Ungefär som de baby-lifts vi har idag - transportabel liggplats.
 
Och precis som de första bilarna såg ut som vagnar som tappat hästarna, så anknöt säkert de första barnvagnarna just till en äldre modell. Dels är det enklare att få folk att acceptera något som inte bara är nytt, som har gamla element i sig, dels brukar inte ens de mest innovativa uppfinnare helt kunna frigöra sig från det gamla utan bygger på det.
Att sätta hjul på den där korgen man bar omkring barnet i var utveckling, inte revolution.
 
Ingela

428
Allmänt / Ancestry.com eller Rootsweb.com?
« skrivet: 2009-06-22, 01:16 »
Inga-Lill,
 
Om Du lagt Din fråga fel eller inte beror ju på vad Du vill ha ut av den. Om Du tror att någon i Queens har svar på Din fråga, är det rätt. Om Du snarare tror att någon som heter Hallberg, eller forskar på Hallberg, har svaret, så har Du lagt frågan fel.
Personligen tror jag det vore bättre om Du lade frågan på en s.k. Surname Board; det finns en för Hallberg (där Du ju svarat på en gammal, gammal fråga).
 
Folk specialiserar sig på vissa boards, de läser inte alla boards och gör inte ens alltid sökningar eftersom det kommer fram för mycket - söker man på t.ex. Hallberg får man ju upp 648 träffar. Istället läser folk vissa boards som intresserar dem, som t.ex. Hallberg eller Jones eller Bronx.
 
Find a Board betyder att Du vill hitta ett board med en viss rubrik - inte en enskild fråga. Om Du skriver Hallberg under Find a Board så kommer det fram en länk Du klickar på, där Du kommer rakt in på detta board.
 
Search the Boards betyder däremot att Du letar efter en enskild fråga/tråd. Skriver man där Hallbergs så är Din fråga en av 26 (som jag skrivit tidigare så ger Hallberg 648 träffar och det orkar jag inte kolla igenom för att se om Din fråga finns med).
 
Det är bättre att skriva Hallberg än Hallbergs, för fler människor söker på Hallberg (i den mån de gör det alltså). Under rubriken Surnames är det också bättre att skriva alla efternamn som förekommer i frågan (och inga to): Hallberg, Karlsson, Moore, Beekman.
 
Ingela

429
Dräng / Dräng
« skrivet: 2009-06-08, 06:35 »
Det finns inget enkelt och enhetligt svar på varför pigor och drängar flyttade runt. Varför byter man arbetsplats idag? Det är naturligtvis individuellt.
Men ett allmänt svar kan se ut så här:
När man först började tjäna så var det gärna i den egna socknen, ofta ganska nära hemmet och/eller nära ett syskon, kanske t.o.m. på samma gård. Efter ett år (kontrakten var i allmänhet på ett år, från 01 nov till 24 okt från 1830-talet, dessförinnan var fardagen Mickelsmäss, men det fanns också på vissa håll halvårskontrakt) eller två flyttade man, och man kan då ofta se att flera bryter upp från samma gård eller intilliggande gårdar och beger sig till ett annat område i socknen eller en annan socken. Man kan ibland också se hur samma pigor och drängar arbetar 3-5 år på samma gård och så plösligt slutar allihop och ger sig av åt olika håll och det utan att yttre förhållanden, som t.ex. husbonde, ändras - då är det lätt att tänka sig att det var ett gott kamratgäng som jobbade bra ihop och när en eller ett par av dem av olika orsaker var tvungna att flytta så slutade allihop, för då var det inte så kul längre. Båda situationerna visar att man gärna höll ihop i gäng.
Naturligtvis kunde det också vara så att man fick en bätre plats någon annan stans. T.ex. om man arbetat i flera år, men inte kunde avancera - jo då, det var skillnad på en stordräng och en vanlig dräng i fråga om både betalning och arbetsuppgifter - då kanske man blev erbjuden en bättre plats, en plats som stordräng, på en annan gård. Vad man kanske inte tror idag är att det också tjuvades drängar och pigor från en gård till en annan - vissa tider var det nämligen ont om tjänstefolk och då kunde bönderna bjuda över varandra (fast det långa tider var olagligt) för att få bra folk till gården; det finns exempel på tjänstefolk som stämde sina förra arbetsgivare för att de inte fått ut all extrabetalning de lovades då de anställdes.
Man flyttade också av ren äventyrslusta, för att få se något annat. Det märks särskilt efter att kommunikationerna förbättrades. Ungdomar förr var inte så annorlunda mot idag - vilken svensk au pair i USA eller Australien stannar idag mer än ett år hos samma familj även om de trivts bra? Då som nu var jobbet detsamma och ganska trist - men man kunde variera sig genom att träffa nya arbetskamrater, se nya omgivningar etc. Kanske man kunde lära sig något nytt också.
Det var också vanligt att man tjänade i 2-4 år, sedan vände man hem till föräldrarna och hjälpte dem på gården/torpet medan det hemmavarande syskonet gav sig ut, och så byttes man av inom syskonkretsen så att en eller ett par alltid var hemma medan resten var ute och tjänade. När man då vände tillbaka ut i arbetslivet kunde man ju inte vänta sig att få komma tillbaka till samma gård.
För de flesta var dräng/piga ett genomgångsyrke: i bortåt tio år tjänade man, fick ihop kläder för resten av livet (både pigor och drängar betalades delvis i kläder; för pigorna var det större delen av lönen - de fick själva väva de tyger de skulle ha som lön, på arbetstid), sparade kontanter och så gifte man sig och tog över ett torp, kanske efter föräldrarna. Eftersom det för så många var ett tillfälligt yrke innan man skulle slå sig ner någonstans för gott så tog man tillfället i akt och flyttade så mycket man kunde.
Att drängar och pigor flyttade mycket var faktiskt nationalekonomiskt bra: de förde med sig nyheter inom alla områden, dels först till alla de olika ställen de arbetade på och dels - kanske viktigast - till det ställe där de sedan blev bofasta.
 
Det var också skillnad på vanliga drängar och statardrängar. Drängar och pigor fick vanligen inte gifta sig (husbondfolket tillät det inte), medan statardrängar måste vara det (statarkontraktet var för hela familjen; hustrurna skulle t.ex. mjölka). En dräng och en piga som ville (eller måste) gifta sig men inte hade sparat ihop tillräckligt eller hade föräldrar vars gård/torp de kunde överta fick då ta tjänst som statare. Statarnas villkor var ofta eländiga, och de flyttade mycket för att se om de kunde få något bättre någon annanstans.
 
Naturligtvis fanns det då som nu bättre och sämre arbetsgivare. Precis som nu försökte man snarast möjligt flytta ifrån de dåliga och man blev kvar längre hos de bra. Men omvänt så var det också så att de klokare bönderna försökte behandla sitt tjänstefolk så pass bra att de stannade längre - för exakt som idag så kostade det att anställa nytt tjänstefolk, de måste läras upp i olika sysslor som var annorlunda på den här gården jämfört med andra; både pigor och drängar förväntades kunna arbeta självständigt och då måste de vara väl bekanta med just den här gårdens rutiner.
Statarfamiljer ansågs däremot vara mer utbytbara, arbetet var mycket standardiserat och utfördes alltid under uppsikt av en rättare, och det kostade därför inte så mycket att byta personal.
 
Ingela

430
000 Osorterat / Hur mycket skall man berätta...
« skrivet: 2009-06-02, 04:01 »
En släktutredning jag gjorde visade att probandens fmf blivit dömd för förskingring, rymt från fängelset och vistats flera år i Amerika för att sedan komma tillbaka till Sverige (förmodligen efter preskriptionstiden gått ut eftersom inget mer hände). Förskingring och rymma ur fängelset är naturligtvis inte riktigt i samma klass som tidelag, men jag tyckte ändå det var lite jobbigt att ta upp det.
 
Probanden tyckte dock mest det var intressant (han var definitivt inne på att det inte var hans ansvar), och redovisade det dessutom vid en stor släktträff rätt nyligen. Det visade sig då att alla blev mycket nöjda med att få höra om detta, eftersom de nu förstod saker som antytts och orsakat känsliga situationer och som de inte alls förstod innan den här informationen kom i dagen. Så istället för att tycka det var obehagligt upplevde alla en lättnad över att få ett mindre släktmysterium uppklarat!
 
Ingela

431
Militärer / Äldre inlägg (arkiv) till 15 januari, 2010
« skrivet: 2009-05-18, 15:48 »
 Centrala Soldatregistret.
Ja, vem som helst kan söka där.
 
Vissa soldater har mycket uppgifter i registret, men just Bäckvall har knappt med dem. Från aktnumret (FÄ-06-0045-1867) kan man dock utläsa att han var vid Värmlands Fältjägarregemente, 6:e kompaniet, hade soldatnummer 45 och började som soldat 1867. Mer uppgifter kan finnas om man vänder sig till Soldatregistret Värmland (vid Värmlandsarkiv); adressuppgifter i Soldatregistret.
 
Ingela

432
Väv- / Spanskvävare
« skrivet: 2009-05-12, 21:31 »
Kläde är ett valkat ylletyg av hög kvalitet med slät och glänsande yta. Kläde - i varierande kvalitéer - används mycket i folkdräkter; förr användes det av alla. Kläde kunde inte tillverkas hemma utan har alltid varit industriellt framställt, dvs. det var alltid ett köpetyg.
 
När det gäller spanskt kläde har gamla pålitliga SAOB följande:
I anseende til ullen .. indelas kläden i Fina, medelfina oc grova, eller Spanska oc Norderkläden, emedan de förra göras af Spansk eller dermed jämngod ull; oc de senare af wälsk, tysk oc svensk. NYRÉN KlädFabr. 4 (1783).
Som Anna-Carin säger betyder spanskull merinoull.
 
En spanskvävare torde alltså ha varit en specialiserad (befordrad) klädesvävare.
 
Kläd(es)makare: person som tillverkar kläde. Klädestillverkningen består, som antytts ovan, av flera olika moment och när man använder den generella termen tyder det på en person som behärskar hela tillverkningskedjan, alltså en mästare - skrået var klädmakare, inte klädesvävare.
 
Detta stämmer ju också tidsmässigt med att personen först var gesäll, sedan spanskvävare (fortfarande gesäll kan man förmoda) och senare blev mästare.
 
Ingela

433
Lärarinna / Äldre inlägg (arkiv) till 13 juni, 2008
« skrivet: 2008-05-17, 15:33 »
Alla småskoleseminarier var kommunala fram till 1931, då de förstatligades. Så det kommunala arkivet borde ha uppgifter.
 
Matilda kan också, efter den sexåriga folkskolan, ha gått i den frivilliga fortsättningsskolan (årskurs 7 och 8) som från 1877 fick statsbidrag.
 
Allt är naturligtvis beroende på vad som fanns tillgängligt inom någorlunda avstånd från hemmet - men man var inte främmande för att skicka även flickor till skolor som innebar att de måste inackorderas på annan ort; dock skickade man knappast en norrlandsflicka till Skåne t.ex.
 
Ingela

434
Lärarinna / Äldre inlägg (arkiv) till 13 juni, 2008
« skrivet: 2008-05-16, 19:04 »
Enligt folkskolans bestämmelser skulle lärarna ha genomgått folkskoleseminarium. Nu var småskolan inte en del av folkskolan utan en förutsättning för att man skulle få börja i den egentliga folkskolan; småskollärarna (eller oftare, småskollärarinnorna) skulle egentligen vara utbildade på småskoleseminarier. Men redan på den här tiden var det vanligt med obehöriga lärare - särskilt på landet var det inte ovanligt att någon som varit osedvanligt duktig i folkskolan kunde få en tjänst i småskolan. Många av de här obehöriga småskollärarna hade dock kompletterat folkskolan med folkhögskola; de första folkhögskolorna grundades i Sverige redan 1868 och blev snabbt viktiga för vidareutbildning av landsbygdens ungdom.
 
Så eftersom Matilda var så ung när hon fick sin tjänst så är det troligast att hon varit duktig i folkskolan och under konfirmationsundervisningen, samt eventuellt kompletterat med någon kurs på folkhögskola (den första folkhögskolan i Norrland var Ålsta utanför Sundsvall, 1873).
 
Ingela

435
Archive - General questions / Emigrant agents
« skrivet: 2008-05-12, 22:57 »
The emigrant agent was really an agent for a shipping line. 17 shipping lines were represented in Sweden (at the height of the emigration). The shipping agent offered package tours: if you wanted to go from some remote place in let's say Småland to Chicago, the agent would sell you tickets covering the train to Göteborg, the ship (most often one of the Wilson tubs) to England (Grimsby or Hull depending on departure day), the train in England to either Liverpool or Southampton, the ship across the Atlantic and the train from New York to Chicago. Or you could opt for just the voyage across the Atlantic and arrange everything else yourself. Or any other combination of tickets you wanted.
Some people thought they were very clever and hoped to save money by buying the train fare to Göteborg themselves and arriving in Göteborg without any onward tickets - thinking they would shop around in Göteborg. In reality they were collared at the Göteborg railway station by some exceedingly stout men who made them an offer they couldn't refuse - these men were hired by the shipping agents for the express purpose of nabbing passengers without onward tickets.
 
It was very, very easy to find an agent. In fact, it was impossible to miss them. In the counties where the emigration was strongest, more or less every village had, if not a fullblown agent, someone who represented a shipping line. Yes, you could travel without an agent - but it was very difficult for you to do so if you knew no English and had perhaps not even travelled on a train prior to your emigration. Today millions of northern Europeans visit Spain, Italy or Greece; most go with an agent, since it's a hassle to book everything yourself in a foreign language - and you actually save money with an agency since they get great discounts on the hotels etc. Same thing in those days: yes, you paid a commission but you probably saved that same amount on the tickets - and above all, no hassle.
 
Now, I have no idea about the fares - but they could not have been too steep since most people went back and forth several times before they finally decided to stay - either in Sweden or in the US. Of the 1.3 million or so who emigrated, at least 200,000 returned for good.
The people who stayed put were families, especially if they emigrated before steam ships were the norm. From about the 1880's the majority of emigrants were single young men and women - and most of them hadn't really decided on emigrating for good. Most thought of their trip to America as not very different from serving as a farmhand two or three parishes away from home. They went home after maybe four years, just like they would spend a year at home when being in service in Sweden, and then some of them returned to America while others remained here. My own grandmother was one of those who returned; she had really just been curious about America since her cousin had settled there - she spent four years in the States and then decided it wasn't for her. Her brother on the other hand went over a couple of years later, and stayed (that branch of the family is still in the Chicago area).
 
Ingela

436
10 Folkliv / Egen bibel
« skrivet: 2008-05-03, 22:40 »
Lars Pettersson, docent historia vid Uppsala universitet; han har skrivit en del om folkskolemyten. Innan 1842 fanns det mer än 1800 fasta skolor i ungefär hälften av de 2300 socknarna; i tillägg fanns det gott om ambulerande skolor. Generellt sett var det i mycket avlägsna bygder man var tvungen att lära sig läsa hemma. I alla fall i Skåne finns det exempel på sockenskolor så tidigt som 1750 (som dessutom lärde ut att skriva).
I dessa skolor användes framförallt någon typ av ABC-böcker för småbarnen; prästen var oftast inte särskilt intresserad av att katekesen lärdes in - risken var ju alltid att läraren, som innan 1860-talet oftast inte fått någon högre formell utbildning, började lära ut felaktiga saker.
 
Psalmböcker blev ju faktiskt föråldrade: 1819 kom en ny Psalmbok, och även om man inte kastade den gamla genast så blev det ju väldigt förvirrande med att det inte stämde men vad som hände i kyrkan. 1937 samma sak (och 1986). Så man använde Psalmböckerna till allt möjligt: förbättra isoleringen i huset, klistra bindmössor etc.
Varken Lilla Katekesen eller Bibeln föråldrades på samma sätt. De nya versionerna var i allt väsentligt likadana som de gamla, det var språket som var uppdaterat. Och många ansåg - och anser fortfarande - att den bästa Bibel-versionen är Gustav Vasas bibel (1541); den är ju fortfarande fullt läsbar! Inte förrän med 1917 års Bibel blev det en riktig ny version (där bl.a. apokryferna - som var omtyckta - var borttagna).
Så sammanfattningsvis var Bibeln, postillor, Arndt och Lilla Katekesen värda att spara medan Psalmboken måste ersättas efter 1819 (det gick ju naturligtvis inte på en gång).
 
Ingela

437
Archive - Swedish language / Terminology
« skrivet: 2008-05-03, 22:01 »
Judy,
 
Thank you very much for your kind words! As a matter of fact, I've already submitted part two, confirmation, to the editors.
 
The articles, a little shorter (not quite so many genealogical references), are also published in Swedish by  Hembygden, the magazine for Svenska Folkdansringen (no, I'm not a folkdancer - much - but I'm very much into national costumes).
Hembygden 2007/4 and 2008/1 (2008/2 - weddings - haven't been published yet); each page is downloadable in pdf-format...with pictures in colour.
 
And before anyone asks - part 4 (death&burial) will have all citations for all four articles (both magazines are rather short on space).
 
Ingela

438
Archive - Swedish language / Terminology
« skrivet: 2008-05-03, 21:47 »
Eva, that is just a sloppy practice on our side, wouldn't you say?  
 
Ingela

439
Archive - Swedish language / Terminology
« skrivet: 2008-05-03, 15:38 »
Socken = parish
Församling = congregation
 
Your observation that församling refers to towns and socken to the country is correct. The difference was that a socken wasn't only a congregation - a set of people worshiping at the same church - but just as much an administrative unit. In the administrative reform of 1862 (kommunreformen 1862) all socknar were cut in two: the secular matters that hade been handled by the parish council were transferred to the new, secular municipality (kommunen) while church matters were handled by the new congregations. This was the way it had always been done in towns: secular business belonged to the town magistrate while church business was the responsibility of the various congregations.
So, from 1862 there are only församlingar.
 
A rote is a team. In towns this was transferred to mean the geographical district where the team lived while in the country it retained its original meaning and was used for many things, the best known being the rote that supported a soldier. These rotar were roughly in the same part of the socken as the soldier they were supporting, but they were not necessarily neighbours: all the taxed farms in a socken had to support a set number of soldiers, depending on the tax they paid. It was then up to the parish council to see to it that the rote division was fair (the burden was divided fairly), and in order to do so they might have to put together a rote where the farms weren't situated very close together.
Other rotar in the country were e.g. the ones for paupers (fattigrote), mail - farmers were responsible for forwarding the mail (postrote) and household examinations (husförhörsrote).
Today the word rote is mostly used in the Air Force - it designates the team of planes that go up together.
 
Ingela

440
10 Folkliv / Egen bibel
« skrivet: 2008-05-03, 14:54 »
Lena-Maria,  
 
Psalmbok = Katekes.
Katekesen är tryckt i Psalmboken, det var bl.a. därför man hade en - precis som jag skriver om man orkar läsa hela mitt långa inlägg.
 
Man lärde sig inte nödvändigtvis att läsa i Lilla Katekesen. De skolmästare som var mycket vanliga innan folkskolan använde sig oftast av ABC-böcker. På de få ställen där man faktiskt lärde sig läsa hemma, kan Psalmboken naturligtvis mycket väl ha varit övningsbok men det var nog troligare att man började med en bön eller kanske en välkänd psalm. Katekesen ansågs i allmänhet för svår för barn på 8-9 år.
 
Vid konfirmationen skulle man inte helst kunna katekesen utantill - man skulle kunna den utantill. Det var det man förhördes om.
Psalmboken var inte en vanlig konfirmationsgåva, den var en vanlig fästmansgåva. Det behövdes ju bara en Psalmbok i varje hushåll.
Mycket långt in på 1800-talet var det vanligt att brudar på landsbygden inte hade brudbuketter utan istället bar de en Psalmbok, fint inlindad i något dyrbart kläde i handen. Den Psalmboken var fästmansgåvan.
 
Man hade inte religiösa böcker för att visa att man hade råd (möjligen hade man religiösa böcker för att visa vilket kristet hem det var), och inte för att skriva upp familjemedlemmar i (det är en anglosaxisk tradition); f.ö. var det ju få som kunde skriva innan 1850-talet. Man använde sina religiösa böcker. Bibeln var då jämförelsevis ointressant eftersom den stora tyngdpunkten i svenska kyrkan ligger på Nya Testamentet - och det var ju väl täckt i Psalmboken, i Arndt och i postillor.
 
Mot slutet av 1800-talet, början av 1900-talet blev det inte ovanligt med praktbiblar - illustrerade och fint inbundna - och de var verkligen bara til lyst och för att skryta med att man hade råd. Just i en sådan skrev också min farmor in alla familjemedlemmar: men då talar vi ca 1908.
 
 
Maria,
 
Ja, sin Bibel fick man allt skaffa och bekosta själv. Nu beror det ju lite grann på när på 1800-talet vi talar; är det i början så var det få hushåll som hade en Bibel, är det mot slutet så var det ovanligt att man inte hade en. Det fanns under andra halvan av 1800-talet särskilda välgörenhetsorganisationer som gav bort Biblar - kanske antecknade prästen att det här hushållet saknade Bibel och gärna ville ha en så att han kunde anmäla det till ett sådant här sällskap.
 
Ingela

441
10 Folkliv / Egen bibel
« skrivet: 2008-05-02, 17:27 »
Om man ägde en bok var det inte Bibeln, det var Psalmboken. I alla fall från 1700-talet var det en mycket vanlig fästmansgåva.
Psalmboken var mycket bättre än Bibeln: där stod vilken söndag det var (vilket hade betydelse för hur man skulle vara klädd och vilka sysslor som skulle utföras), där stod böner, Lilla Katekesen (så att man kunde öva inför husförhöret) etc.
 
Den absoluta favoritboken efter Psalmboken var Johann Arndts (1555-1621) Om den sanna kristendomen: den utkom i Sverige första gången 1647 (i översättning) och kom ut i ungefär 30 upplagor under 1700- och 1800-talen; allmänt kallades boken bara Arndt (som om han inte skrivit något mer).
En annan vanlig bok var en postilla, alltså en bok med samlingar av predikningar.
 
Med Psalmboken, Arndt och en postilla klarade man sig långt; det var långtifrån alla som kunde komma till kyrkan på söndagarna (handikapp, sjukdom, för långt, någon måste vara hemma som eldvakt och barnvakt etc.), men med den här samlingen kunde man hålla en liten enskild andakt och känna sig styrkt.
 
Bibeln har däremot inte varit så vanlig; troligen var den dock vanligare i Norrland än i södra Sverige men det är min gissning. Personligen tror jag att prästerna inte alls uppmuntrade till ägande av Bibeln på 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Officiellt uppmuntrade kyrkan till bibelläsande, men rent praktiskt visste ju varenda präst att det gav upphov till en mängd frågor och åsikter som inte alls rymdes inom svenska kyrkan. Konventikelplakatet kom till just för att förhindra den här sortens funderingar.
 
Så när prästerna antecknat äger Bibel så har det då till mig skickat ett budskap av ungefär samma innebörd som när SÄPO antecknat socialist (vilket ju borde ha varit positivt under socialdemokratisk regering men egentligen betydde att man var lite väl röd i sina sympatier): den här får vi hålla ögonen på. Nej, det som uppmuntrades var just ägande och läsande av Psalmboken, Arndt och postillor, för där var allt redan färdigtolkat enligt den officiella synen.
 
Ingela

442
35 Äktenskap / Ledighetsbevis / Ledighetsintyg
« skrivet: 2008-04-16, 00:40 »
Uttrycket kommer ifrån att det just på flyttbevis stod antecknat till äktenskap ledig, dvs. fri att gifta sig.
 
Ingela

443
Kammar- / Kammartjänare
« skrivet: 2008-04-10, 22:56 »
En kammartjänare var en högt uppsatt persons personliga betjänt. Exempel från  SAOB:
At jag var hans (dvs. major Sparrfelts) cammartjenare och hade hans kläder, silfver och bordtyg under händer. (1755)
 
Ingela}

444
Nu kan vi ju inte säkert veta om mannen verkligen är kosack eller om han bara är klädd som en - om han har någon anknytning till show-biz så slår det ju bättre att visa upp honom som vild kosack än som son till livegen bonde...kläderna är ju som sagt som gjorda för att få honom att se ännu större ut.
 
Ingela

445
Här kan vi jämföra med en bild av en alldeles äkta kosack, änkekejsarinnans av Ryssland livkosack - f.ö. publicerad här på Rötter.

 
Rocken är uppslitsad bak så att den faller snyggt ner över benen när man rider. Vid de mer akrobatiska övningar till häst kosackerna gjort sig kända för har de dock inte på sig rocken (inte heller när de framför sina minst lika akrobatiska danser).
När man rider ut i ruskväder är det praktiskt att ha en sådan här rock, man blir inte sjöblöt om benen (låren framförallt då).
 
Ingela

446
Appendicitis / Appendicitis acuta
« skrivet: 2008-04-07, 16:12 »
Peritonit, bukhinneinflammation, kan absolut inte liknas vid vanlig magsjuka. Obehandlad peritonit har en nästan 100% dödlig utgång; vid modern behandling (antibiotika, operation) är dödligheten under 10% vilket dock stiger till uppemot 40% om patienten har en annan sjukdom eller behandlingen påbörjas för sent (efter 48 timmar).
Se t.ex.  http://encyclopedia.thefreedictionary.com/peritonitis eller för den delen  Wikipedia.
 
Carina, jag förstår att Du citerat från http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1069 - det står som överskrift att denna sida är avsedd enbart för läkare och sjuksköterskor. Det handlar dessutom om patienter med en särskild form av dialys.
Stycket Du - ofullständigt - citerar under Symtom lyder i sin helhet:
Symtombilden domineras av: buksmärta, grumlig påse, feber, oklar diarré och/eller allmänt obehag (kan likna vanlig magsjuka).
kan likna är inte samma sak som kan liknas vid - det första betyder att det är lätt att i början ta fel på en obetydlig magsjuka och en allvarlig peritonit, det andra betyder att vanlig magsjuka och peritonit är ungefär samma sak.
 
Ingela

447
Äldre ord A - K / Custore
« skrivet: 2008-04-07, 15:42 »
Det är latin. Custos morum är moralens väktare.
Uttrycket har dock använts på svenska. På t.ex. Latinläroverket i Göteborg (numera Hvitfeldtska gymnasiet) utsågs ur högsta årskursen ett antal pojkar (tror att det var 10) som custos morum; de ansvarade för den allmänna ordningen på skolan - alltså en sorts ordningsmän för hela skolan.
 
Ingela

448
Nej, det är ingen turban, det är en pälsmössa. Hela klädedräkten är mer rysk (slavisk) än något annat tycker jag. Jag kan mycket väl ha fel, men den sortens stövlar mannen bär är något jag i alla fall inte förknippar med indier, men däremot med ex. vis kosacker. Mannen har dessutom ljus hy och ljusa ögon (vilket i sig dock inte är omöjligt för en nordindier).
 
Om man jämför med soffan som den mindre mannen lutar sig mot, så tycker jag han verkar ganska liten. Troligen är han med på fotot för att demonstrera riktigt hur stor den andre mannen är. För lägg märke till att den store mannen inte bara har en hög pälsmössa, han har dessutom ganska rejäla klackar på sina stövlar - båda delarna gör ju honom ännu större.
 
Ingela

449
00 - Havandeskap och förlossning / Hemlig födsel
« skrivet: 2008-04-07, 14:56 »
Det var Gustaf III som i slutet på 1700-talet försökte få slut på barnamorden genom att införa institutet okänd mor.
Det innebar att modern behövde inte uppge sitt namn vid förlossningen. Barnmorska och eventuell läkare var förbjudna att efterforska hennes identitet.
 
Rent formellt fanns det inget som hindrade att kvinnan stannade där hon var, förlöstes och vägrade uppge sitt namn, men i praktiken innebar det att hon måste flytta någonstans från det att graviditeten började märkas tills dess att hon var förlöst. Så de starkaste krafter som hindrade en kvinna från att genomföra en sådan här hemlig förlossning var att hon inte hade pengar för en flytt eller anhöriga/vänner som kunde hjälpa henne till en annan ort.
 
Troligen var den här möjligheten inte heller något som annonserades om vitt och brett - det finns ju tyvärr en del exempel på kvinnor som lyckades dölja graviditeten, födde sitt barn själva - i lönndom - och så dödade barnet, vilket var det som senare avslöjade dem. Alltså just det som Gustaf III ville förhindra.
 
Okänd mor upphörde 1917. Efter 1917 är också okänd far ovanligt eftersom det då infördes sociala myndigheter i alla kommuner som satte till alla klutar för att spåra upp föräldrarna - annars fick kommunerna betala för barnen, vilket de inte alls var roade av.
 
Ingela

450
Människor / När kan fotot vara taget?
« skrivet: 2008-04-03, 14:48 »
Nja, möbler kan ju vara från vilken (tidigare) epok som helst.
Men klänningen är en s.k. nyrokokoklänning. Den stilen slog igenom på allvar i slutet på 1840-talet, början på 1850-talet. I modemedvetna kretsar använde man krinolin, men i svenskt folkligt mode nöjde man sig med mycket vida kjolar med många och vadderade underkjolar (modeintresserade flickor på landet gjorde egna krinoliner där det ursprungliga stålet i krinolinburen ersattes med trä, pinnar eller grenar, som naturligtvis lätt knäcktes). I modekretsar ersattes krinolinen med turnyr runt 1870.
 
Nyrokokoklänningen karaktäriserades av ett enkelt slätt liv, släta ärmar och en vid rynkad eller veckad kjol. På landet och i småstäder levde klänningstypen kvar i mer än hundra år (!), även om naturligtvis sådant som kjollängd och typ av tyg förändrades. Jag hade själv som barn en sådan typ av klänning för somrarna på landet, runt 1965-1967.
Just den här klänningen har en typ av ärmar jag mera förknippar med tidigt 1870-tal - fortfarande släta (inte puffiga med breda åtsittande manschetter) men med en möbeldrapering på överärmen.
 
Kvinnan är troligen hustru till småborgare (typ enklare hantverkare, innehavare av mindre affär), från en småstad. Hon har lantkvinnans halskläde och förkläde, men är barhuvad vilket mycket sällan vanliga kvinnor på landet var så här tidigt. Möjligen skulle hon dock kunna vara hustru till en klockare eller storbonde eller rättare på ett större ställe - någon som var snäppet över de vanliga bondkvinnorna. Hon kan naturligtvis ha en egen position, t.ex. som hushållerska (husmamsell) på en större egendom eller en prästgård eller liknande. Däremot inte hustru till prästen; prästfrun hade modekläder och lät definitivt inte fotografera sig i förkläde.
Just huvudbonader var känsligt på landet: från många håll berättas om flickor som tjänat i sta'n och där skaffat sig hatt, men inte vågade använda den när de åkte hem till landet och hälsade på (då var det vackert på med schalett igen). Generellt sätt är huvudbonaden det sista som förändras när man överger traditionell (folklig) klädsel och går över till vanliga kläder.
 
Min gissning är alltså en småborgerlig kvinna i en småstad alternativt en lantkvinna från en aningen bättre position, runt 1870.
 
Ingela

451
Tegel- / Tegelmästare
« skrivet: 2008-04-03, 13:59 »
Det heter master brickmaker.
I engelskan kommer rangen först, därefter yrket. T.ex. journeyman shoemaker för skomakaregesäll.
 
Ingela

452
Archive - Swedish names / Name change from Andersson to Ekstrom
« skrivet: 2008-03-14, 00:51 »
Yes there is, but only name changes after 1901. Before this date you were free to change your name any which way you wanted (except for adopting a noble name), also any number of times. No one kept track - you just told the vicar what you wanted your new name to be and then that was what it was.
 
From 1901 you had to apply if you wanted to adopt a unique name. The authorities then checked that no one else already had that name, charged you a fee and sent you a paper you could show the vicar who proceeded to enter it in the church records. If you could make do with a non-unique name you just told the vicar, same as before. Non-unique names were for example patronymics used as surnames (Andersson, Eriksson etc.), soldier names and common town names. Ekström (oak-stream) is a very typical common town name, in use since at least the mid 17th century. So, no application necessary.
 
Oh yes, the real change for most people in 1901 was that you couldn't change any number of times. You wanted to change again, you had to apply (even if it was a non-unique name).
 
Not everybody acquired a surname in 1901 of course; family names weren't compulsory until 1963. Until then you could actually use a patronymic (some in my family still do, only now they apply to change into what would have been their patronymic if it had still been in use...a sort of inverted snobbery).
 
So, your great grandfather's name change will not be centrally recorded, it will only be recorded in the parish book. And they are of course archived. Some records after 1895 are certainly available online (for a fee), but I can't see the parish book for Jönköping's Sofia.
 
Ingela

453
Thanks a million, Judy. This is just great!!
 
Ingela

454
Judy,
 
Thank you for this and all the other links!!!
 
Is there any way to tell if he actually fought or if he just registered? As you say, he was after all 37 years old and I'd imagine they'd prefer younger men.
 
Ingela

455
Äldre inlägg 2008-2009 (Arkiv) / Hamnquist - Hanquist
« skrivet: 2008-03-05, 23:53 »
Again thank you both, Judy and Mats!!
Both for the material published here and for the emails with links and documents!
 
Judy, no, I don't think the informant confused the daughters. It's a photo sent by Axel (or possibly wife Ellen) which is clearly marked Ruth's pretty daughter Margir with Charles, the man she recently married (and of course, no dates and the covering letter lost); another photo made me think that Charles was born in the beginning of the 1920's and I thought Margir and Charles were of an age. But it's so difficult to tell from photos from more than 50 years back: women always look older than their years since that was the fashion.
 
Mats, that is amazing, the info about Axel's wife! It rounds off that part of the family so nicely! I've tried locating her in a vague and disorganized way, thinking I'd better try to concentrate on Alf and Axel himself.
 
I must say, I feel I'm running out of words to express my gratitude - but you must know it's heartfelt!
 
Ingela

456
Präst / Äldre inlägg (arkiv) till 08 mars, 2008
« skrivet: 2008-03-05, 06:15 »
Hm, i vanliga fall hade jag kanske tänkt att om någon blev klockare så var han väl inte prästvigd. Nu var det emellertid så att det tidvis var mycket svårt att få prästtjänster: man kunde i åratal få gå som närmast oavlönad assistent till kyrkoherden. Tidvis krävdes det också en särskild examen - efter prästvigningen - för att kunna avancera till kyrkoherde. Många lyckades aldrig ta denna senare examen och blev kvar på komministernivå - som sannerligen inte var alltför väl avlönat det heller.
 
För att få en bra prästtjänst krävdes det alltså sannolikt både mycket goda studieresultat och bra kontakter. Hade man inte det så kanske det var smartare rent ekonomiskt att ta en klockartjänst. Kan det ha varit så att klockartjänsten var kombinerad med en skolmästartjänst? I flera skånska socknar startades från mitten av 1700-talet riktiga skolor (oftast av någon framsynt godsherre). Skolmästarna här kunde ibland förvånande nog vara tämligen kvalificerade.
 
Om Per (som han ju sannolikt var döpt till) var den förste i släkten som kallade sig Wicander så är det troligt att han hade någon form av anknytning (född, uppvuxen) till en plats som hette Vik eller Viken eller något i den stilen. Wicander betyder ju (på grekiska) man från Wic (vik, viken etc.); det var precis den sortens namn präster tog (de som inte valde latin och tog -ius-namn).
 
Ingela

457
Tack Kerstin! Fantastiskt!
Så intressant att han var med i draften och inte bara i Census 1930!!
 
När exakt var draften? 1917?
Kan man se om han verkligen stred eller om han tillhörde reserven på något sätt (han var ju trots allt 37 år 1917 och de ville väl i första hand ha yngre män)??
 
Ingela

458
Äldre inlägg 2008-2009 (Arkiv) / Hamnquist - Hanquist
« skrivet: 2008-03-05, 05:49 »
Mats & Judy,
 
Thank you very, very much! This is fantastic!!!
I'm in (sporadic) contact with some of my American relatives, but they have only this vague idea that this family moved to Arizona, and they have no names - in fact I could already before this great information tell them more than they knew!
 
It seems strange that daughter Ruth is single in 1930, because I have a photo of her daughter and her son-in-law. But I may have been out on the date: the son-in-law may well have been upwards of ten years older than his wife of course. A pity they didn't write down the surnames on the back of the photos they sent back to their Swedish family!
 
Judy, no, I do not at present have a subscription to any site showing censuses. I would be most grateful for a link, or a screen print!!
 
But this is absolutely great!
Mats and Judy - what amazing detectives you both are! (But then, I already knew that!) Thank you both so much!
 
Ingela

459
Äldre inlägg 2008-2009 (Arkiv) / Hamnquist - Hanquist
« skrivet: 2008-03-04, 01:38 »
My third (and last?) emigrant question:
 
My grandmother's cousin was Axel Hamnquist.
Was called Axel Hanquist (exactly, the m has disappeared) in the US.
- Born 03 Oct 1869 in Fröskog.
- Emigreated 28 Aug 1891 (from Göteborg).
- Is in 1897 (when my grandmother emigrates) stated as living at 8428 Green Bay Avenue in Chicago.
- Is found in US Census 1900 at 8428 Green Bay Avenue in Chicago with wife Ellen Sophia (b. 1886) and daughter Ruth (b. 1898).
- Is in 1904 (when my grandmother's brother emigrates) stated as living at 7955 Bond Avenue in Chicago.
- Is found in US Census 1910 at 7955 Bond Avenue in Chicago with wife Ellen Sophia (b. 1886), daughter Ruth (b. 1898) and son Raymond (b. 1902).
- Is found in US Census 1920 in Chicago with wife, daughter and son.
 
Questions:
* Can anyone tell me what the street address is in Census 1920?? (enumeration district no 481, ward no 8)
* Can anyone find Axel and family in US Census 1930? According to an unconfirmed statement (and a photo) the family may have moved to Arizona.
* Daughter Ruth is to have married a man called Charles (unknown last name) and sometime around 1921-1924 have had a daughter by the name of Margir. Anyone who can find this family in the 1930 Census??
* I have tried to search for the family in the SSDI, but can't find them at all under Hanquist (nor under Hamnquist) - Axel and wife Ellen Sophia may have been to old to be registered there, but I think that Raymond and/or his wife ought to be there. Anyone has any clues??
 
Very, very grateful for any information. American genealogy really isn't my strong suit!
 
Ingela

460
Sedan min farmor, Anna Emelia Pettersson.
- I USA kallade hon sig troligen Anna Peterson.
- Född 29 jun 1878 i Göteborg.
- Emigrerade 30 jun 1897, anlände till New York 10 jul 1897.
- Anger att hon skall till Chicago, till sin kusin Axel Hamnquist på 8428 Green Bay Avenue.
- Återvänder 07 jun 1901 till Göteborg (där hon stannar och senare gifter sig).
 
Fråga:
Anna Peterson bör ju finnas i US Census 1900. Kan någon finna henne vore jag mycket tacksam! Enligt uppgift skall hon ha varit hembiträde hos en familj i Chicago.
 
Ingela

461
Hej!
 
Jag har tre emigrantfrågor, varav jag postar två här, eftersom jag vet vad som hände se'n.
 
Först min farmors bror, Alf Johan Werther Pettersson.
- I USA kallar han sig Alf Peterson.
- Född 17 sep 1880 i Göteborg.
- Emigrerar 29 apr 1904, anländer New York 13 maj 1904.
- Anger att han skall till Chicago, till sin kusin Axel Hamnquist på 7955 Bond Avenue.
- 1920 finns han med hustru Anna (f. Anna Sophia Åberg 1886 i Norrköping) i US Census på 3313 Osgood (troligen Osgood Avenue, omdöpt till Kenmore Avenue, i Lincoln Park-området).
 
Nu till frågan:
* Kan någon som är skicklig på US Census hitta Alf Peterson i Census 1910? Han torde ju ha befunnit sig i Chicago-området.
 
* Och om någon kan hitta Alf Peterson med fru Anna och döttrarna Ruth, f. 1921, och Grace, f. 1923, i Census 1930?
Här är jag nästan helt säker på att det är Chicago-området som gäller.
 
Mycket tacksam för att få de här irriterande luckorna tilltäppta!
 
Ingela

462
Präst / Äldre inlägg (arkiv) till 08 mars, 2008
« skrivet: 2008-03-04, 00:07 »
Hela skolsystemet var en kyrklig angelägenhet - det låg ju ända fram till 1968 under det s.k. ecklesiastikdepartementet.
Trivialskolor och gymnasier var ju egentligen inrättade just för att sörja för återväxten av präster.
 
Jag vet emellertid inte om man på 1700-talet krävde att lärarna i trivialskolor och gymnasier var prästvigda, men vanligt/vanligast var det utan tvekan. Sedan var det väl då som nu att det förekom inte fullt kvalificerade lärarvikarier eller t.o.m. ordinarie lärare... Alltså, kanske någon som studerat teologi, men (ännu) inte prästvigts. Möjligen berodde nödvändigheten av prästvigning också på vilket ämne man undervisade i.
Jag skulle dock inte tro att man kunde göra någon vidare karriär utan att vara prästvigd; t.ex. är de enda som jag sett avancera till rektor etc. prästvigda (men jag har naturligtvis inte sett varenda skola).
 
Ingela

463
Även män kan fås att se ut att ha lite rundade höfter genom att de är snörda i midjan - se bara på bilder av Drottning Victorias make Prins Albert. Han var på sin tid inte bara känd utan även ökänd för sin insnörda getingmidja vilket gav honom klart rundade höfter på en del bilder.
 
Ingela

464
Grejen med examensfoton var att man fotograferades i omedelbar anslutning till själva examen, ofta på själva dagen eftersom alla då automatiskt hade frack på sig.
Alla de nybakade sjuksköterskorna ställdes upp på rad och så fotograferades de en och en och senare så fick man alla fotona så att man kunde sätt in dem i en klassalbum. Dessutom fick var och en ett antal extra foton av sig själv, att utdelas till beundrande släkt & vänner.
Att man då gav sig iväg till fotografen en gång till, troligen (av fotot att döma) ganska snart efter utexamineringen, förefaller inte vara den mest sannolika förklaringen tycker jag. Så mycket enklare att bara beställa extra kopior eftersom fotograferna alltid sparade negativen.
 
Så eftersom fotot är taget i Ö-vik så har där alltså förmodligen funnits en utbildning på lasarettet, en utbildning som inte klarade de senare statliga kraven och därför lades ner.
Det borde finnas någon historik skriven om lasarettet.
 
Ingela

465
Yrken R / Ryktare
« skrivet: 2008-02-27, 21:43 »
Enligt  SAOB:
 
RYKTARE, m.  
[ fsv. röktare, vårdare, förvaltare, sv. dial. röktare, röjtare (i bet. 1 a); fr fd. røkter(e) (d. røgter)]
 
1) (numera bl. i a o. b) till 1: vårdare, skötare. MÖLLER 1790.  
 
a) ( sht i vissa trakter) till 1 c : man som handhar skötseln av (nöt)kreatur i en ladugård l. (nu­ mera föga br.) hästar i ett stall, kreatursskötare l. ladugårdskarl resp. hästskötare l. stalldräng; i sht förr äv. närmande sig 2, om man som ger husdjur (särsk. häst) sådan värd som avser att hålla djuret rent o. snyggt (gm borstning o. tvättning o. d.); förr äv. dels om man som sköter bin, biskötare, dels om man som sköter mulåsnor (i ssgn mulåsne-ryktare).  
LINNÆUS Bij­ skjöts. 12 (1768; om biskötare). På Tjoleholm (hållas) 2:ne karlar el. drängar.. (till att sköta kreaturen), som äro lika lönte och ansedde med andra drängar... Desse kallas Rytare; och detta är ef­ ter danska seden. BARCHÆUS LandthHall. 41 (1773). (Sv.) Ryktare... (Fr.) Valet qui panse les che­vaux... Nettoyeur. NORDFORSS 1805;  
jfr 2. Då en ny Rycktare tillsattes togo Hästarna snart hull. FLORMAN Hushållsdj. 89 (1834).  
Gårdens trenne tjenare, ladufogden, stalldräng och rytaren. MÖLLER Jordbr. 238 (1881).  
Medan gamle Sören, ryktaren (på Gudmuntos prästgård), i sina stora trä­ skor slamrade omkring och gav kreaturen foder. MinnGPrästh. 1: 63 (1924).  
NILSSON HistFärs 28 (1940). jfr ko-ryktare.  
 
2) (mera tillf.) till 2: man som ryktar häst(ar) l. nötkreatur o. d.; stundom vårt att skilja från 1 a. IllSvOrdb. (1955).  
 
Dvs en ryktare hade hand om kor och hästar, med särskild tonvikt på att hålla dem rena och snygga. Det innefattade inte att han mjölkade korna, det gjorde kvinnor. Troligen selade han inte heller hästarna, i varje fall följde han inte med herrskapet för att ta hand om hästarna som en stalldräng gjorde.
Det måste naturligtvis vara en stor gård som hade en så specialiserad arbetsstyrka.
 
Ingela

466
01) Allmänt / Bomärke på engelska
« skrivet: 2008-02-26, 05:22 »
Ett bomärke på en byggnad eller en ko eller en häst blir givetvis owner's mark - om det avser ägaren: det kan ju faktiskt tänkas att muraren sätter sitt märke på väggen han murat upp - och lippizaner-stuteriet märker också sina hästar för att tala om att det är äkta lippizanare, inte för att markera ägarskap. Och alltså inte heller om man signerar ett dokument som t.ex. ett avtal - då är det, precis som Du säger Göran, den generiska benämningen mark eller cross som gäller.
Så därför menar jag på att man bör begränsa användandet av owner's mark eftersom det i så många situationer alltså inte alls är någon ägare inblandad i bomärket.
 
Ingela

467
01) Allmänt / Bomärke på engelska
« skrivet: 2008-02-24, 20:59 »
Nja. Någon ägare behöver ju inte vara inblandad.
Mark räcker så bra. Eller, i enklare sammanhang brukar man faktiskt bara säga cross (he signed the paper with his cross, he put his cross on the document).
 
Ingela

468
Äldre ord L - Ö / Sockenhus / Sockenstuga
« skrivet: 2008-02-24, 20:51 »
Skriv gärna här och berätta om vad Du kommer fram till! Alltid spännande att få reda på något nytt!
 
Jag har faktiskt för mig att jag läst någonstans att fattighuset i vissa socknar kunde användas för sockenstämma el. likn. - så då borde man ju kunna göra tvärtom också om det behövdes. Men som sagt, skall bli spännande att höra vad Du kommer fram till!
 
Ingela

469
Äldre ord L - Ö / Sockenhus / Sockenstuga
« skrivet: 2008-02-22, 00:00 »
Enligt SAOB är sockenhus
(förr) på sockens bekostnad uppfört o. underhållet hus; stundom liktydigt med: sockenstuga
och en sockenstuga är
(om ä. förh. o. jur.) om (byggnad innehållande) för invånarna i socken gemensam o. på dessas bekostnad anskaffad o. underhållen (samlings)lokal, företrädesvis avsedd för sam­manträden hållna av socknens beslutande l. verkställande organ (t.ex. sockenstämma, kyr­koråd, sockennämnd); förr äv. om sammanträde hållet i sådan lokal (särsk. i uttr. hålla socken­stuga, hålla sockenstämma); äv. bildl.
 
Det finns alltså ett par olika alternativ:  
Det kan röra sig om ett hus uppfört av socknen, kanske kan ses som en sorts föregångare till ett kommunalt bostadsbolag: en vettig bostad erbjöds till en låg kostnad. När de senare inte hade råd att betala ens denna summa, så var det fattighuset som gällde.
Eller så kan man naturligtvis tänka sig att socknen verkligen hade ett sockenhus avsett som samlingslokal, men eftersom det huset stod tomt oftast så inrymdes sådana som borde placerats på fattighuset där när fattighuset var fullt.
Vilket som gäller borde gå att få fram med hjälp av dels Hfl:er (fanns folk i sockenhuset bara när det var ovanligt fullt på fattighuset, kanske som en temporär lösning tills ett nytt, större fattighus byggts?) och dels socknens räkenskaper (betalades något för att få bo i sockenhuset?).
 
Ingela

470
Kungliga släkter / Diana Spencer
« skrivet: 2008-02-21, 23:40 »
Ursäkta mig, givetvis moster - när det gäller aunt får man ju tänka sig för noga.
 
Ingela

471
Kungliga släkter / Diana Spencer
« skrivet: 2008-02-20, 20:38 »
Drottning Louise var född prinsessan Louise av Battenberg. Familjen var sedan länge bosatt i England och fick under första världskriget, precis som den brittiska kungafamiljen, göra sig av med sitt tyska arv - de blev familjen Mountbatten, och den tyska prinstiteln ersattes med den brittiska marquess of Milford Haven (vilket släktens huvudman än idag är); prinsessan Louise blev alltså Lady Louise. Hon hade flera syskon, varav den mest kände utan tvekan var Louis, earl Mountbatten of Burma (han var alltså inte äldst, utan fick sin titel som erkänsla för sina insatser som Supreme Allied Commander i Sydostasien och som det brittiska Indiens siste vicekung). Mindre känd var den äldsta systern, Alice, som var gift med prins Andros av Grekland och Danmark. Efter en statskupp i Grekland 1922 kom prinsessan Alices son prins Philip under sin farbror lord Mountbattens beskydd och växte upp i England, där han som ung sjökadett (genom lord Mountbattens försorg) träffade den mycket unga prinsessan Elisabeth.
 
Så drottning Louise var alltså faster till prins Philip.
 
Ingela

472
Äldre ord L - Ö / Pelegrinsbarn
« skrivet: 2008-02-20, 19:52 »
Enligt Trondheims egen  websida om Trondheim som vallfärdsmål så förbjöds pilgrimsfärderna 1570 och Pilegrimstråkkene til Nidaros vokser mer eller mindre igjen. Först 400 år senare menar man på att pilgrimerna kom tillbaka.
 
 SAOB har som första betydelse för pilgrim vandringsman, resande, främling; fattig vandrare; stavkarl, tiggare och hänvisar till uttrycket gå pilgrim med betydelsen gå och tigga.
Så ett pelegrins barn var förmodligen ett tiggarbarn.
 
Ingela

473
25 Religion och kyrka / Jungfruvittnen
« skrivet: 2008-02-16, 19:06 »
Med stödja menar jag INTE att faddrarna skulle ekonomiskt eller på annat sätt åta sig ett ansvar för barnet.  
Jag försökte använda ordet stödja just för att markera att det inte var fråga om några lagliga eller ens moraliska förpliktelser om föräldrarna var oförmögna att uppfostra barnet...
 
Faddrarna skulle ge fina gåvor vid dop, konfirmation och bröllop samt på olika sätt främja barnets intressen. Det kunde röra sig om en rekommendation när någon sökte inträde i ett skrå eller att hålla öronen öppna för när det blev ett jobb ledigt som kunde vara av intresse. Ungefär som när vi idag talar om mentorer, coacher och lämnar namn på referenser vi tror ska rekommendera oss när vi söker jobb (fast vi får ju inte fina högtidsgåvor numera ...).
Det kunde också vara fråga om att tipsa om en lämplig make/maka, och se till att det blev ett tillfälle för de möjliga tilltänkta att träffas. Detta var särskilt vanligt i lite högre sociala skikt: en biskopsfru såg till att hennes guddotter, en kyrkoherdedotter, kom på några veckors visit just när det var många tillställningar med lämpliga unga män närvarande.
 
Den gifta kvinnan brukar nämnas först bland kvinnorna; det förekommer dock att det är den ogifta kvinnan - nämligen om hon har mycket högre social rang. Och ja, det kunde förekomma två, tre eller upp till sexton faddrar (fler har jag faktiskt inte sett) - men fyra var vanligast i det tjugofemtal socknar jag varit inne i.
Sedan måste man också komma ihåg att vid barndop förr var det snabba puckar som gällde: ett barn döptes ju gärna samma dag det föddes om det bara var möjligt eller åtminstone inom en-två dagar - lagen satte gränsen vid sex dagar. Och kom då barnet vid en oväntad tidpunkt kunde det vara svårt att få tag på dem man förut vidtalat som blivande faddrar eller ens få till rätt antal.
 
Ingela

474
Archive - General questions / Arendatorer of Prestgarden
« skrivet: 2008-02-16, 18:40 »
Roligt att höra, Karin!
 
Ingela

475
Archive - General questions / Arendatorer of Prestgarden
« skrivet: 2008-02-16, 03:45 »
The Vicarage (Prästgården) was (still is) located near the parish church, on land that belonged to the church. In the Vicarage lived the vicar, his family and servants, and most often also an assistant priest (curate). The vicar was paid in two ways: tithing (the parish vicar had 1/3 of the tithing, the rest went to the bishop, to the parish church and to the parish poor) and renting out land belonging to the vicarage.
Some land was kept for the vicarage, a home farm: its produce was for the vicarage household. Some clergymen ran the home farm themselves (with the aid of farmhands of course), others rented out also this land but usually on other terms than the rest of the land. In some cases, there was only the home farm, no other land and thus sometimes no tenants.
 
The rest of the land was let to one or several tenants. Each tenant had a house of his own. Depending on the sort of lease they paid in different ways: if the vicarage tenant is designated åbo or landbo he paid cash - or usually its equivalent value in produce (even taxes were paid in produce like butter, cheese and flax so there were fixed values on these commodities). Actual cash money was - rightly - looked on with distrust.
If the tenant is designated torpare he paid by working (himself and his family) a set number of days for the vicar; usually at the home farm but also with any other work the vicar wanted done (cutting down trees, transporting home farm produce to market etc. - normal work for any farmer).
 
So the vicarage tenants were exactly like any other tenant farmers. The vicar acted like any other landowner (except that he of course didn't actually own the land) and lived partly off the rents paid. However, livings in Sweden were usually not very lucrative...
A significant number of clergymen hailed from farmers, so they usually knew quite a bit about farming.
 
BTW, there was only a very limited number of occupations in a country parish: you could be a farmer, a smith, a tailor, a shoemaker, a soldier or belong to the general work-pool of farmhands. That's it really (well, except for the vicar, the sacristan and the policeman - and sometimes a schoolmaster). Women could be midwives. You could not have a store or any other craft than smithing, tailoring and shoemaking, and the number of craftsmen in each parish was regulated by the parish council - you couldn't just set up as a smith because you thought that would be a good idea, you had to have permission from the parish council. Everything but the above was forbidden by law until the mid 19th century. The countryside was for farming. The towns were for trading and making things.
 
Ingela

476
25 Religion och kyrka / Jungfruvittnen
« skrivet: 2008-02-16, 02:57 »
I Västra Götaland (dvs. dåvarande Gbg&Bohus, Älvsborg, Skaraborg) samt i alla fall i norra Halland samt i hela Skåne var det brukligt med fyra faddrar: en gift kvinna, en gift man, en ogift kvinna och en ogift man.
Den gifta kvinnan brukar nämnas först och var därmed den som bar barnet till dopet (hon var ju i moderns ställe eftersom modern inte var med på dopet - faktiskt var ofta även fadern frånvarande, därav de gifta (men inte nödvändigtvis med varandra) personerna).
 
Faddrarna skulle stödja barnet i framtiden, och därför var de gifta ofta i föräldrarnas ålder så att barnet omedelbart hade någon som såg till dess intresse medan de ogifta var yngre och skulle alltså kunna finnas till hands längre än föräldrarna/deras generationsvänner räckte.
 
Ingela

477
Äldre ord L - Ö / Ransoning
« skrivet: 2008-02-11, 22:29 »
Sedan kan man ju alltid använda gamla trogna  SAOB också...
 
RANSON
best. -en; pl. -er. (rane__,eon 1683. raneon 1680--1809. ran- sions 1611--1764. ranson 1546--1944. ransoun 1568. ransun (-w-, -nn) 1534-1622. rantzion (-nt-, -nz-) 1633-1771. rantzon (-ndz-, -nz-) 1612-1755. rantzun  
(-nz-) 1579-1614)  
[jfr mlt. ransu_-n, holl. rants oen, t. ranzion, eng. ransom; av fr. rane__,on, ytterst av lat. redemptio (gen. -önis; se REDEMPTION).  
Jfr RAN- SONA, RANSONERA v.¹]
 
1) friköpning gm erläggande av lösen; jfr 2. RA l. 1: 478 (1546).  
Röfvarena kommo dem öfver halsen, och frågade, hvad de ville gifva til sin Rantzion. Weise 2: 86 (1771). - särsk. i uttr. benåda ngn på ranson, mot erläggande av en viss lösepänning o. d. GIRS G 7 106 (c. 163 0).  
 
2) (om ä. förh.; numera knappast br.) lösen (se d. o.1)
 
2) l. lösepänning varmed ngn l. ngt friköpes; särsk. i fråga om en krigsfånges fri­köpning från fångenskapen; i ä. ex. stun­dom svårt att skilja från l. G1R 9: 128 (1534). The Fångar som på Gottiandh kunde tagne vara, skulle på bdhe sidhcr löös giffuas vthan Ransun. TEGEL GZ 1: 92 (1622).  
(Fången bleV) lö sgifven emot en ranson af 60 riksdaler. HYLTÉN-CAvALL1U: Vär. 2: 388 (1868).  
HARLOCK (1944). -­ särsk. orr lösen för uppbringat fartyg. PFEIFFER (1837). DALIN (1855).  
 
3) allmännare: avgift, vederlag l. dyl.; jfr LÖSEN I 2 b, c. d. VärmlNatLdP 1/12 1684.  
En kyss af . . (en viss flicka) jag ej säljer / Emot den dy­raste ranson. NORDFORSS nIatr. 27 (1799)-  
 
Ingela

478
Brottsregister / Äldre inlägg (arkiv) till 12 februari, 2008
« skrivet: 2008-02-10, 17:23 »
Det kan ju vara intressant att läsa domstolsprotokollen ändå, eftersom det där måste stå något om motivet till varför man ansåg att husbonden kunde vara den skyldige.
 
Ingela

479
Cecilia,
 
Om Din man inte vill ha kontakt med sina släktingar så tycker jag att man måste respektera det. Jag tycker inte heller att Du skall gå bakom ryggen på honom och kontakta dem utan att han vet om det.
Däremot är det bra om Du tar fram alla data om släktingarna, och när Dina barn blir vuxna (dvs. 18 år) så ger Du dem informationen. Sedan är det deras beslut.
 
Jag har själv haft en liknande situation i min familj. Personen det gällde hade definitivt inte gillat om man tvingat fram någon form av möte - men samtidigt kan ingen fatta sådana beslut som gäller för all framtid. Barnen måste få avgöra själva; det är, som Du påpekar, deras historia och identitet också. Helst bör de ju ha hört om saken från så många vinklar som möjligt, alltså en så objektiv dokumentation som möjligt.
 
Ingela

480
Brottsregister / Äldre inlägg (arkiv) till 12 februari, 2008
« skrivet: 2008-02-10, 00:16 »
Elisabet,
 
Eftersom dådet skedde i början av juni och begravningen ägde rum först i mitten av augusti är det nog troligt att en rättegång ägde rum just i mellantiden. Det kunde ju vara bra att ha kroppen som bevismaterial, menar jag.
 
Det fanns ju då liksom nu en massa orsaker till varför någon blev mördad. Min anfader t.ex. mördades då han tillsammans med två andra män försökte ta fast en förrymd fånge... (Du kan läsa om det här på  Rötter (Avrättade, Dalsland)).
 
Mja, faderskapsmål är svårt 1864-1917. Under den perioden var det lagligt att föda oäkta barn, men det fanns ännu inga barnavårdsnämnder som jagade fäder som inte betalade underhåll. Enda möjligheten var om modern privat stämde den förmodade fadern för att han skulle betala underhåll. Få gjorde det eftersom det var så svårt att bevisa faderskap. Den utpekade mannen kunde lätt svära sig fri - och alltid fanns det någon som kunde vittna om att flickan minsann inte hållit på sig utan varit med både den ene och den andre, och då gick det ju inte att bevisa vem som var fadern.
Så att bli anklagad för att vara far till barnet var det nog ingen som tog så allvarligt på, inte tillräckligt för att mörda någon i alla fall - och ett oäkta barn kunde ju inte heller ärva, så ingen av arvingar behövde ju heller känna sig hotad.
 
Ingela

481
Brottsregister / Äldre inlägg (arkiv) till 12 februari, 2008
« skrivet: 2008-02-07, 16:12 »
Elisabet,
 
Det här fallet har ju säkert kommit upp i rätten och finns då i domböckerna. Häradsrätt för Hjärtum var Inlands Torpe.
Sådana här fall kunde komma upp förvånansvärt fort - en anfader till mig mördades 1824, och målet kom upp (på urtima ting) mindre än två veckor efter händelsen.
 
Ingela

482
00 - Arvsfrågor / Arvsskifte
« skrivet: 2008-02-07, 16:01 »
Huvudorsaken till de engelska godsens storlek var dock inte fideikommissen, utan den s.k. enclosure-rörelsen (fideikommissen såg till att behålla storleken dock). Fortfarande på medeltiden såg England inte så hemskt annorlunda ut mot Sverige: byar med självägande bönder dominerade. Byarna hade en allmänning, the commons, som var nödvändig för att småbönderna skulle klara sig: det var här de släppte ut sina kor på bete, samlade ved för bränsle etc. Den här allmänningen kunde dock på vissa villkor sättas stängsel runt och överföras till den lokale godsherren (the squire), som innan han fick det här tillskottet av land inte alls var någon storgodsägare utan mera storbonde. Från slutet av 1400-talet ökade antalet enclosures markant och blev närmast regel på 1700-talet.
Effekten var förödande: småbönderna kunde inte längre klara uppehället utan blev tvungna att sälja - och gissa vem som köpte? Jo, naturligtvis the squire som efter ett tag blev en verklig storgodsägare...
Storgodsen var också förutsättningen för att man skulle kunna införa effektivare jordbruksmetoder; istället för att ett helt byråd skulle vara överens om att införa en viss ny metod så räckte det med att storgodsägaren blev övertygad. Storgodsens syfte var också att producera för avsalu, inte för självhushåll - följden blev att den överflödiga lantbefolkningen mycket, mycket tidigt flyttade in till städerna och där ägnade sig åt annan verksamhet. Och f.ö. lade grunden till att England kunde kolonisera stora delar av världen.
 
Det är inte riktigt sant att storgodsägaren kunde behålla hela förmögenheten själv. Fideikommisset bestod av vissa gods och gårdar, inklusive husen med innehåll (vilket kunde omfatta även de finaste smyckena). Men för att inte hamna i just den knipa jag beskrivit ovan, att man satt på gods&gårdar värda flera miljoner men inte hade pengar till att sköta dem, så hade man viss egendom utanför the entail. Egendom som kunde belånas, och som ingick i normal arvsordning. En betydande del av egendomen kunde också vara avdelad för änkans uppehälle (jointure).
Sedan var det just det här med glansen - den falnade betydligt om det blev känt att fideikommissarien inte skötte sina (moraliska) plikter och t.ex. försörjde stora delar av familjen som inte hade egna inkomster.
Settlement är det legala instrument (dokument) som skapar entailed property, eller idag t.ex. en stiftelse.
 
Sedan vet jag inte om fideikommiss är ett genomgående tema hos Jane Austen. Av hennes sex avslutade böcker är det väl ändå bara två (Sense and Sensibility och Pride and Prejudice) som behandlar ämnet? Fast visst, 1/3 av produktionen är ju en betydande del.
 
Ingela

483
00 - Arvsfrågor / Arvsskifte
« skrivet: 2008-02-05, 22:30 »
Fideikommiss infördes i Sverige i mitten på 1600-talet. Redan 1810 infördes begränsningar (man fick inte stifta fideikommiss mer än två släktled framåt) och 1963 kom bestämmelser om att fideikommiss upphör när den 1963 levande fideikommissarien dör - runt tjugo lär dock ännu finnas kvar.
I England infördes fideikommiss redan i slutet på 1200-talet. England avskaffade formellt fideikommiss redan 1925, men de finns fortfarande kvar - i Skottland upphörde de 2000.
 
Bestämmelserna i fideikommissstiftelsen kan vara märkliga, och i princip konstruerade hur som helst. Vanligt i England är t.ex. att den nye fideikommissarien måste anta ett visst släktnamn - därav kommer sig att en del, kanske framförallt adliga, familjer har både två och tre efternamn med bindestreck emellan (det anses tyda på klass att man har ett hyphenated name). Faktiskt ägde något likande rum i Jane Austens egen familj; en av hennes bröder blev uppfostrad som arvinge till en rik släkting - och bytte namn till Austen-Leigh.
Problemet med fideikommiss är just att uppfylla bestämmelserna. Om bestämmelsen är den vanliga, och på ytan enkla, äldste sonen tar över så är det inte så kul att få åtta döttrar och ingen son. Om då fideikommissarien själv är ende sonen till ende sonen till ende sonen så slutar det kanske med att fideikommissariens kusin i sjätte led eller så skall ta över; en man som aldrig satt sin fot på egendomen och därmed inte är utbildad att leda den på ett bra sätt - och som inte har någon som helst känsla för de åtta systrarna som fotas ut när pappa dör (jfr Sense and Sensibility)... En annan nackdel är att egendom i fideikommiss egentligen inte kan pantsättas eftersom den inte kan säljas, man kan alltså sitta på en egendom värd åtskilliga miljoner men knappt ha mat för dagen. Samtidigt kan det vara en fördel med fideikommiss: åtskilliga förmögenheter bytte ägare över spelborden förr, särskilt i England, men det fungerade ju inte heller om egendomen var ett fideikommiss.
 
När det gäller vem som verkligen tog över en gård (nu talar vi bondgård, inte gods) har jag i Älvsborg (och i viss mån även i Skåne) ofta funnit att det är något av de yngsta barnen, ofta yngsta systern, som är den som tar över. De äldre syskonen gifter sig redan när föräldrarna är alltför unga för undantag och de hinner skaffa andra lösningar i mellantiden, t.ex. en egen gård på annat ställe, och de är inte alls villiga att återvända till fädernegården. När yngsta barnet gifter sig stämmer det istället ofta mycket bättre tidsmässigt. Kanske föredrog fadern också att det var en måg som tog över istället för en son: mågen behövde hans kunskap bättre, och föräldrarna blev förmodligen bättre behandlade på sitt undantag (det här sista är naturligtvis en ren spekulation!).
 
Överflödsbefolkningen, resultatet av jordbrukets rationaliseringar var nödvändig för att den industriella revolutionen skulle komma igång. I England startade den industriella revolutionen redan på 1700-talet - deras jordbruksrationaliseringar ägde rum från 1600-talet.
Det blev också ett intensivare jordbruk i Sverige: antalet torp - och antalet statare - ökade explosionsartat i början på 1800-talet. Det var först när inte ens den sammantagna effekten av flera torpare/statare och emigration räckte till för att suga upp överflödet som den industriella revolutionen kunde starta i Sverige - och då skriver vi 1870-talet.
 
Ingela

484
00 - Arvsfrågor / Arvingar
« skrivet: 2008-02-05, 21:23 »
Ja.
Syskon (hel/halv) ärvde egentligen inte den avlidne: det gjorde föräldrarna. Först när föräldrarna dött ärvde barnen, s.k. istadarätt (de levande trädde i de dödas ställe).
 
Om vi tar som exempel Anders, som är son till Erik och Anna, Eriks fru i första äktenskapet. Anders har två helsyskon, Bengt och Carl. Mamma Anna dog i barnsäng när hon födde Carl. I sitt andra äktenskap, med Britta, hade fader Erik bara ett barn, David, som alltså är Anders' halvsyskon.
Anders dör ogift, med en betydande förmögenhet om 120 kr. Hans föräldrar, alltså Erik och Anna, ärver honom med 60 kr var. Men mor Anna dog ju när Anders var liten, så Annas 60 kr delas mellan hennes två levande söner Bengt och Carl (istadarätt för Anna): de får 30 kr var. Nu är emellertid även fader Erik död. Hans 60 kr delas då av hans tre levande söner Bengt, Carl och David (istadarätt för Erik): de får 20 kr var. Sammanlagt får alltså helsyskonen Bengt och Carl 50 kr var medan halvsyskonet David får 20 kr.
 
OBS att detta är schematiskt beskrivet och kan krånglas till av faktorer som land/stad, kvinna/man, adel/präst och lokala regler som t.ex. i Bergslagen och Värend. Men principen att räkna arv från var förälder för sig gällde överallt, vilket gör att halvsyskon också ärvde - men inte lika mycket.
 
Ingela

485
Kvinnan bär s.k. frack, alltså högtidsdräkt för sjuksköterskor. En sådan dräkt bars tämligen sällan; det första tillfället var alltid när de utexaminerades. Då togs just den sorts porträttbild som det är fråga om här. Problemet är bara att bilden är tagen i Örnsköldsvik, och jag kan inte finna någon sjuksköterskeskola där (närmaste fanns i Sundsvall).
Men bilden är tagen 1915, och eftersom det var krigstider kan man tänka sig att det vid Örnsköldsviks lasarett snabbutbildades krigssjuksköterskor. Lasaretten hade innan 1920 möjlighet att anordna egna sjuksköterskeutbildningar eftersom det ännu inte krävdes statligt godkännande.
 
Ingela

486
00 - Flerbarnsfödslar / Siamesiska tvillingar
« skrivet: 2008-01-29, 10:50 »
Nja, i alla fall internationellt var missbildade, såväl människor som djur, en stor attraktion på marknader etc. Detta var en tradition som gick tillbaka åtminstone till medeltiden. En del - som Chan & Eng - tjänade en hel del pengar på det; mer än om de inte varit missbildade. Faktiskt såpass bra att det fanns fattiga människor som avsiktligt stympade både sig själva och sina barn för att få fram en intresseväckande missbildning.
 
Man var faktiskt också ganska accepterande när det gällde fel på människor eftersom det var så vanligt. Det var heller ingen idé att gömma undan människor i små samhällen eftersom alla ändå kände till dem. Att gömma människor med fel började i överklassen där det var viktigt att presentera en så vacker fasad som möjligt (släktens ära), och detta spred sig raskt till borgerligheten som dessutom sminkade situationen genom att mena på att det var för den felaktiges eget bästa, att inte behöva möta andras nyfikenhet och vämjelse. Men då talar vi en bra bit in på 1800-talet.
 
Men med detta vill jag inte säga att människor som avvek från normen inte diskriminerades. Visst gjorde de det - bl.a. en så enkel sak som att de kanske inte fick konfirmeras och därmed inte fick vara med i vuxenvärlden.
 
Ingela

487
Porträttfynd (enskilda bilder) / #75444 - Vad heter kvinnan?
« skrivet: 2008-01-29, 10:20 »
I slutet på 1800-talet var det i sociala sammanhang helt accepterat - t.o.m. förväntat i städerna - att kvinnor använde sina mäns släktnamn. Däremot var de ofta folkbokförda under sina riktiga namn, i alla fall i landsortsstäder.
 
Ingela

488
Porträttfynd (enskilda bilder) / #46797 - kladdpapper
« skrivet: 2008-01-29, 10:13 »
Nja, Kersti tror jag - inget n på slutet. Det var ju ingen ovanlig variant förr.
 
Ingela

489
Archive - Swedish customs / Naming the children
« skrivet: 2008-01-29, 10:08 »
Certainly Inger-Maj is actually two names. Only, since we today use a hyphen between the names we think of it as one name, and the relevant authorities (mainly Skatteverket) also regard it as one name.
Internationally people don't notice the hyphen and will tend to drop the last part of a double name: Anna-Karin easily becomes Anna. Except in the American South where they stick to the old custom of using both given names: Billy Bob - no hyphen necessary since both names are used as a matter of course.
 
Like I said, as soon as we dropped the custom of using all given names we had to invent the hyphen to tell people which of our names we would like used together. Today someone named Anne Marie Louise could be called any of those names but put a hyphen in and in Sweden we would immediately realize how the names should be used: Anne-Marie Louise or Anne Marie-Louise. In the old days Anne Marie Louise would have been called all of those names: Anne-Marie-Louise - no hidden second names that are never used.
 
Ingela

490
00 - Flerbarnsfödslar / Siamesiska tvillingar
« skrivet: 2008-01-28, 14:00 »
Enligt SAOB förekommer uttrycket siamesisk i betydelsen sammanvuxen i tryck (Post & Inrikes Tidningar) 1850. För att en allmän tidning (dvs. ej facktidskrift) skall använda uttrycket krävs att det kan antas vara ganska allmänt accepterat. Och det kan ju stämma väl med att en provinsialläkare använder uttrycket fackmässigt 1838.
Visst är det ganska fantastiskt att uttryck spred sig så snabbt redan på denna tid?!
 
Ingela

491
Archive - Swedish customs / Naming the children
« skrivet: 2008-01-28, 13:42 »
Cecilia,
 
Double names are actually two names. When people started giving their children several first names, all of the names were used (yes, you actually called people Anders Erik or Sara Margareta). Today we think that a hyphen is needed, but this was unheard of 200 years ago. Some name combinations eventually became so common that people started regarding them as one name, a double name - like e.g. Anna-Karin or Lars-Gunnar - and we began using hyphens to emphasize that both names should be used.
 
Some name combinations became so very common that they actually made upp a totally new name: Marianne, which of course started out as Marie Anne.
 
Ingela

492
Archive - Swedish customs / Naming the children
« skrivet: 2008-01-28, 13:33 »
The practice of naming a child after a deceased sibling isn't unique to Sweden. I know it has been practiced in the US by people of e.g. Irish and French descent, so presumably the tradition existed in most of Europe. This practice ceased only when all children were expected to survive, and each child was thus regarded as an individual already at birth.
 
The most common practice in Sweden was for the child named after a sibling to have the exact name of the deceased sibling. Some families had - still have in fact - the tradition of using one name for all children of the same sex, while the other name was unique for each child. E.g., one family I know of name all their boys Maximilian, and have done so for at least 150 years (none of them actually use this name).
 
Naming a child after a deceased sibling and giving it a unique name seems to me to be a transition between the old way of regarding children as a boy (a girl) and the new way of regarding children as unique and not replacable by a later sibling.
 
Ingela

493
Allmänt om adel / Hur många människor tillhör adeln idag?
« skrivet: 2008-01-26, 03:29 »
Göran,
 
Vem som tituleras hur:
Om Du läser mitt inlägg ser Du att det är skillnad på ätter upphöjda före och efter 1809. Om det gäller en ätt före 1809 har samtliga rätt att kallas greve/friherre, en ätt efter 1809 så är det bara den äldste sonen som ärver titeln. (Det finns några undantag från denna regel, t.ex. upphöjdes släkten af Wetterstedt 1806 till friherrlig värdighet men redan då begränsades rätten till titeln till den äldste sonen.)
Ogifta kvinnor av grevlig/friherrlig ätt (även de från innan 1809) skall titlueras fröken. Om de (från innan 1809) gifter sig adligt (men inte med någon som har rätt till en högre titel) kan de kalla sig grevinna/friherrinna - även om maken alltså inte är betitlad adel. Änkor behåller titeln, liksom oftast frånskilda.
Däremot kan det vara skillnad på vilka som verkligen använder titeln; jag har haft flera kollegor från högadeln och de kom aldrig på tanken att använda sina titlar fast de hade rätt till det.
 
Kommendörsätter:
Ingår bland de adliga ätterna (dvs. inte bland grevliga/friherrliga ätter) och omfattar de ätter som utgår från en kommendör av Svärds- eller Nordstjärneordnarna.
I omgångar har adeln varit indelad i olika klasser, och en indelning var att till första klassen räknades grevar och friherrar, till andra klassen levande eller avlidna riksråd och/eller kommendörer av Svärds- eller Nordstjärneordnarna och deras ättlingar och tredje klassen var den obetitlade adeln. Klassindelningen av adeln avskaffades definitivt 1810.
En friherre kan naturligtvis bland sna förfäder räkna någon som blivit kommendör, men kan inte räknas till kommendörsätterna utan tillhör en friherrlig ätt.
 
Baron/friherre:
Titeln är friherre, men i tilltal är det brukligt med baron (titlarna är jämbördiga); i skrift, t.ex. när man adresserar ett brev, är det dock friherre. En friherrinna kallas dock aldrig baronessa.
Varför det är så här har jag dock ingen aning om; det är väl bara en av dessa små etikettsregler som visar om man tillhör gänget (dvs. behärskar koden) eller inte.
 
Ingela

494
Daniel,
 
Om man inte misstänkte att Din anfader utsatts för ett brott och dessutom hittade en misstänkt att åtala så fanns det ingen anledning varför händelsen skulle komma upp i en domstol. Om det inte var så att han bara var försvunnen och man ville ha honom dödförklarad förstås, men då är det nog enklare att kolla upp bouppteckningen.
I Sverige har vi ingen inquest efter ett dödsfall, dvs. hittas någon död och ingen kan åtalas för det är det ett rent administrativt ärende, utan inblandning av domstol.
Möjligen var länsman inblandad eftersom det började som ett försvinnande, men om sådana anteckningar han gjorde blivit bevarade vet jag inte; det är nog tveksamt.
 
Ingela

495
Namnet skulle kunna ha förekommit innan 1901, men då började man registrera efternamn. Tonlycke låter dock som en modern konstruktion, inte som ett av de vanliga borgerliga namnen från tiden innan 1901 (typiska borgerliga namn är ex. vis Lindqvist, Ekberg, Almblad, Björkegren, Bergström).
 
Ingela

496
Domar om mord finns i de vanliga domböckerna för häradsrätterna. En av mina anfäder mördades 1824 i Edsleskogs socken (Dalsland) och målet finns i Tössbo häradsrätts dombok. Målet togs upp på ett urtima ting, bara ca 14 dagar efter mordet. (F.ö. avrättades mördaren.)
 
Ingela

497
Allmänt om adel / Baltisk adel
« skrivet: 2008-01-25, 03:28 »
Och det finns ännu fler av framförallt tysk-baltisk adel som inte är introducerade.
Sedan finns det ju adel från andra länder än de baltiska som inte heller introducerats; de mest spännande är kanske hertig d'Otrante och markis Lagergren eftersom vi inte har så höga titlar i Sverige (förutom de kungliga hertigtitlarna förstås, men det är ju nå't annat).
 
Ingela

498
Allmänt om adel / Hur många människor tillhör adeln idag?
« skrivet: 2008-01-25, 03:16 »
Nej, var har Du fått det ifrån?
 
Om Du läser Ralf Palmgrens inlägg ovan ser Du att det 2004 fanns 49 grevliga, 137 friherrliga och 519 adliga ätter (introducerade på Riddarhuset, det finns ju en hel del fler ätter som inte introducerats).
 
Medlemmarna av de 519 adliga ätterna har inga titlar alls; det är alltså den stora majoriteten.
 
I grevliga och friherrliga ätter vars anfader upphöjts till denna värdighet innan 1809 bär alla medlemmar i släkten denna titel; upphöjda efter 1809 så bär enbart huvudmannen titeln.
 
Ingela

499
Tomas, enligt den av Dig citerade texten stämmer mina kusiners födelseorter inte alls:
Rätt inskrivningsort för barns födelse är moderns kyrkoskrivningsförsamling. Känner man ej denna skall barnet antecknas där det föddes (hittades)...
 
Och jag kan garantera att moderns kyrkoskrivningsförsamling var känd för min äldsta kusins födelse. Födelsen antecknades inte heller på tre ställen, utan bara i Solna (med anteckning om var modern var kyrkobokförd).
Det verkligt roliga händer långt senare: då ändras uppgiften, så att det numera ser ut som om även min äldsta kusin är född i Stockholm...tyvärr vet jag inte exakt när detta hände, men det bör ha varit en bit in på 1990-talet (kanske som en följd av att Skatteverket tog över?).
 
Ingela
PS Jo, jag vet att bestämmelserna ändrades 1947; mina kusiner gavs bara som ett exempel på att skilda principer gällt.

500
Olika principer har gällt vid olika tider. Så t.ex. har jag en kusin som är född 1945 på Karolinska och fått Solna som födelseort fastän familjen bodde i Stockholm - men hennes syster född fyra år senare har minsann Stockholm som födelseort fast hon också är född på Karolinska...
 
Idag har man alltså som princip att det är moderns hemort som gäller - så har det också av och till varit förr: jag har en anmoder som av någon anledning valde att föda i Tölö men var bosatt i Kungsbacka (detta var 1872); födelsen är antecknad i Kungsbacka med notering ägde rum i Tölö (inget antecknat alls i Tölö). Liksom en anfader som dog 1831 på Borås lasarett, men var bosatt i Örby och det är där dödsfallet är inskrivet (med notering att det skedde i Borås). Ett ännu roligare fall är där modern är bosatt i Fröskog, men väljer att föda hemma hos en släkting i Hesselskog (Edsleskog) 1869. Anteckningen är mycket riktigt i Fröskog (med notering om Hesselskog) - men när de sedan flyttar till Åmål (1872) så ändrar prästen där på det och skriver att barnet är fött i Hesselskog, där det alltså överhuvudtaget inte omnämns!
 
För Din del ansåg tydligen prästerna att det var Riala som var fast ort och att modern händelsevis råkade befinna sig i Skederid ger bara en anteckning om att händelsen faktiskt ägt rum där. Så det bör skrivas in så; man bör alltid skriva den ort där folkbokföringen skedde eftersom man annars aldrig kommer att hitta noteringarna igen om man måste kontrollera dem.
 
Ingela

Sidor: [1] 2 3