Visa inlägg
1
Kettil Petersson / Kettil Petersson
« skrivet: 2006-01-30, 10:00 »
I en artikel i SoH 1998:2, betitlad ”Vem var Bielke-ättens stamfar?”, har Torleif Ericson drivit tesen att svaret på frågan skulle vara en Kettil Petersson, vilken enligt Ericson ”uppträder som sigillvittne” i två brev från 1266 och 1268 [DS 522 och 528]. Jag har i en annan diskussion här påpekat att Ericsons påstående inte är med sanningen överensstämmande och Ericson har därvid replikerat att han ”råkat” skriva sigillvittne, fast vederbörande i själva verket inte sigillerar något av breven. Ericson menar också att detta inte har någon avgörande betydelse då det finns kvalitativa aspekter gällande vittnena som uppväger hans misstag. Därvid har han i diskussionen infört begreppet ”intygsvittne”, dock utan att kunna redogöra för på vilket sätt ett sådant vittne skulle ha en annan (högre?) status i rättssystemet än t ex ett ”vanligt” fastevittne. Jag återkommer till detta nedan.
Ericsons försvarsargument att han ”råkat” skriva ”sigillvittne” är anmärkningsvärt, då det i själva verket är den förmenta samsigilleringen med vissa andra personer som utgör den bärande stommen i hans bevisföring. En granskning av artikeln (s 75-85) visar dessutom att man måste sätta ett stort frågetecken för ”råkandet”? Det har nämligen ”råkat” hända på minst fyra olika ställen och i åtminstone ett fall har det avgörande betydelse för tesens hållbarhet. En genomgång av de fyra sammanhangen är därför av vikt.
Första gången ”råkar” Ericson kalla Kettil Petersson för sigillant på sidan 76, vilket är det textställe jag tidigare slagit ner på. Argumentet där är ”beseglarna har sannolikt intressen i just dessa gods”. Beseglarna är i detta fallet lagmannen Karl Ingeborgsson (Lejonbalk) och abboten vid Nydala kloster. Ericson inför här också en koppling till en annars tämligen okänd Nils Kettilsson (nämnd av Härenstam s 286), vilken han vill identifiera dels som son till Kettil Petersson, dels som Nils Kettilsson (Bielke).
Andra råkandet inträffar på sidan 78 där Ericsons argumentation understryker betydelsen av sigillerandet. Han skriver att ”Kettil Petersson beseglar sist” och vidare att ”Vi ser här sannolikt en avspegling av Tiohärads lag som fordrar släktens medgivande vid gåva till kloster”. Det hör givetvis till saken att vid ett sådant medgivande sigillerar den som har ett sigill, t ex en frälseman och styrker därmed sitt medgivande. Det är precis detta som är Ericsons tunga argument för Kettil Peterssons frälsemannaskap och hans egenskap av stamfar för Bielke-ätten. Genom att han hänger sitt sigill under brevet ger han släktens medgivande. Nu är det ju bara det, som redan nämnts, att Kettil Petersson inte sigillerar brevet och inte heller ber någon annan göra det, vilket är både brukligt och nödvändigt vid en transaktion som gäller ens egen jord om man har tappat sitt sigill eller inte har det med sig. Han åberopas helt enkelt som vittne för att han av ett eller annat skäl är närvarande. Vem han representerar är inte utsagt i breven.
En viss Peter Guse som också förekommer i båda breven införs i diskussionen av Ericson när han för tredje gången ”råkar” skriva att någon är sigillvittne fast så inte är fallet. Ericson skriver nämligen att Peter Guse ”intar platsen bland sigillvittnen omedelbart efter Karl Ingeborgason” (s 79). Slutligen skriver Ericson på sidan 81 att ”näste i ordningen bland sigillvittnena tillsammans med Kettil Petersson är en i övrigt okänd Hallsten Lång”. Men inte heller dessa två sigillerar något av de nämnda breven.
Slutligen bör här nämnas den enligt Ericson betydande men okände Åke i Stukkaboda som förekommer i 1266 års brev då han byter jord med klostret och kallas man (vir). Han sigillerar inte och det har heller inte Ericson råkat påstå om inte jag har missat det. Betydande var Åke säkerligen i den meningen att han hade full rättskapacitet och därmed kunde uppträda som part vid jordtransaktion eller som vittne, vilken status han delade med alla andra bönder i dåtiden. Det är nämligen det som krävs av ett vittne när det gäller ett intyg och när det gäller fasta, att man är en bofast man, en bonde. Det som i medeltida rättspraxis vanligen fungerar som kvalitativ markör för vittnen med full rättskapacitet och sakens formella betydelse är dels eventuella sigill, dels antalet vittnen. I vissa sammanhang räcker två vittnen, i andra krävs tre, sex, tolv eller t o m 24. Ibland är alla vittnen frälsemän, ibland är ingen det och ibland förekommer både och. I de olika landskapen förekom varierande regler och det är först med Magnus Erikssons landslag som enhetliga bestämmelser införs. Den av Ericson åberopade Tiohäradslagen har dessvärre inte bevarats till vår tid, med undantag för Kyrkobalken. Detaljerna i dess stadganden om vittnen är således okända för oss.
I det tidigare av de två breven kallas för övrigt vittnena uttryckligen för testes...emptionis, d v s köpevittnen.
Det är inte helt lätt att förstå hur Ericson har arbetat med källmaterialet eller hur resultatet har kunnat passera den redaktionella granskningen. De närmast till hands liggande tolkningarna är att Ericson antingen inte har läst breven eller att han helt enkelt inte har förstått vad det står i dem. I vilket fall som helst faller hans tes om Kettil Petersson ihop som ett korthus vid en närmare granskning. Tyvärr verkar Släkt och Hävd vid den aktuella tidpunkten ha saknat sakkunniga bedömare av medeltidsartiklar. Jag finner ingen anledning att i detta sammanhang gå in på Ericsons försök att koppla Kettil Petersson till Vinstorpa-ätten mm, utan sätter tills vidare punkt här.
Ericsons försvarsargument att han ”råkat” skriva ”sigillvittne” är anmärkningsvärt, då det i själva verket är den förmenta samsigilleringen med vissa andra personer som utgör den bärande stommen i hans bevisföring. En granskning av artikeln (s 75-85) visar dessutom att man måste sätta ett stort frågetecken för ”råkandet”? Det har nämligen ”råkat” hända på minst fyra olika ställen och i åtminstone ett fall har det avgörande betydelse för tesens hållbarhet. En genomgång av de fyra sammanhangen är därför av vikt.
Första gången ”råkar” Ericson kalla Kettil Petersson för sigillant på sidan 76, vilket är det textställe jag tidigare slagit ner på. Argumentet där är ”beseglarna har sannolikt intressen i just dessa gods”. Beseglarna är i detta fallet lagmannen Karl Ingeborgsson (Lejonbalk) och abboten vid Nydala kloster. Ericson inför här också en koppling till en annars tämligen okänd Nils Kettilsson (nämnd av Härenstam s 286), vilken han vill identifiera dels som son till Kettil Petersson, dels som Nils Kettilsson (Bielke).
Andra råkandet inträffar på sidan 78 där Ericsons argumentation understryker betydelsen av sigillerandet. Han skriver att ”Kettil Petersson beseglar sist” och vidare att ”Vi ser här sannolikt en avspegling av Tiohärads lag som fordrar släktens medgivande vid gåva till kloster”. Det hör givetvis till saken att vid ett sådant medgivande sigillerar den som har ett sigill, t ex en frälseman och styrker därmed sitt medgivande. Det är precis detta som är Ericsons tunga argument för Kettil Peterssons frälsemannaskap och hans egenskap av stamfar för Bielke-ätten. Genom att han hänger sitt sigill under brevet ger han släktens medgivande. Nu är det ju bara det, som redan nämnts, att Kettil Petersson inte sigillerar brevet och inte heller ber någon annan göra det, vilket är både brukligt och nödvändigt vid en transaktion som gäller ens egen jord om man har tappat sitt sigill eller inte har det med sig. Han åberopas helt enkelt som vittne för att han av ett eller annat skäl är närvarande. Vem han representerar är inte utsagt i breven.
En viss Peter Guse som också förekommer i båda breven införs i diskussionen av Ericson när han för tredje gången ”råkar” skriva att någon är sigillvittne fast så inte är fallet. Ericson skriver nämligen att Peter Guse ”intar platsen bland sigillvittnen omedelbart efter Karl Ingeborgason” (s 79). Slutligen skriver Ericson på sidan 81 att ”näste i ordningen bland sigillvittnena tillsammans med Kettil Petersson är en i övrigt okänd Hallsten Lång”. Men inte heller dessa två sigillerar något av de nämnda breven.
Slutligen bör här nämnas den enligt Ericson betydande men okände Åke i Stukkaboda som förekommer i 1266 års brev då han byter jord med klostret och kallas man (vir). Han sigillerar inte och det har heller inte Ericson råkat påstå om inte jag har missat det. Betydande var Åke säkerligen i den meningen att han hade full rättskapacitet och därmed kunde uppträda som part vid jordtransaktion eller som vittne, vilken status han delade med alla andra bönder i dåtiden. Det är nämligen det som krävs av ett vittne när det gäller ett intyg och när det gäller fasta, att man är en bofast man, en bonde. Det som i medeltida rättspraxis vanligen fungerar som kvalitativ markör för vittnen med full rättskapacitet och sakens formella betydelse är dels eventuella sigill, dels antalet vittnen. I vissa sammanhang räcker två vittnen, i andra krävs tre, sex, tolv eller t o m 24. Ibland är alla vittnen frälsemän, ibland är ingen det och ibland förekommer både och. I de olika landskapen förekom varierande regler och det är först med Magnus Erikssons landslag som enhetliga bestämmelser införs. Den av Ericson åberopade Tiohäradslagen har dessvärre inte bevarats till vår tid, med undantag för Kyrkobalken. Detaljerna i dess stadganden om vittnen är således okända för oss.
I det tidigare av de två breven kallas för övrigt vittnena uttryckligen för testes...emptionis, d v s köpevittnen.
Det är inte helt lätt att förstå hur Ericson har arbetat med källmaterialet eller hur resultatet har kunnat passera den redaktionella granskningen. De närmast till hands liggande tolkningarna är att Ericson antingen inte har läst breven eller att han helt enkelt inte har förstått vad det står i dem. I vilket fall som helst faller hans tes om Kettil Petersson ihop som ett korthus vid en närmare granskning. Tyvärr verkar Släkt och Hävd vid den aktuella tidpunkten ha saknat sakkunniga bedömare av medeltidsartiklar. Jag finner ingen anledning att i detta sammanhang gå in på Ericsons försök att koppla Kettil Petersson till Vinstorpa-ätten mm, utan sätter tills vidare punkt här.
Cookie policy