Ära och oära

[Stina Karlgren]

Vid ett tillfälle gällande ett arv görs det med eftertryck klart att det naturligtvis måste göras skillnad mellan adliga och oadliga, ähen och oähen, och det är säkert sant - men vad tusan är ähen och oähen? Vet ni vad som åsyftas? Det verkar vara ett stående begrepp, och uppenbart ett motsatspar. (Skillnaden mellan adel och oadel har jag klar för mig.)

[Markus Gunshaga]

Hej Stina!
 
Jag funderar på om orden kanske har blivit feltolkade? Jag kom nämligen genast att tänka på äfven och oäfven, tyvärr mindes jag inte i vilket sammanhang jag läste dessa ord, men undersökte dem i Svenska Akademiens Ordbok. Oäven beskrivs som någon olämplig, opassande, och SAOB nämner avledningen oävenhet, som beskrivs som olämplighet och förr även klumpighet. En rad ur ett brev från poeten Thorild 1788 citeras, och lyder Likväl tycker jag ännu, att svenskarne, med all sin oäfvenhet, hafva i nationella caracteren en viss renhet och felfrihet .. öfver engländarne.
 
Om man får tolka brevet från 1788 kan alltså en oäven person ses som mindre ren och felfri. Ska man då gissa att icke adliga personer kunde beskrivas som oävna, och att den motsatta egenskapen (alltså även) tillskrivs adliga personer? Adeln sågs ju (och såg sig själv) som det högsta ståndet, försvarare av fina maner och hedersamt leverne och uppförande. Tyvärr sträcker sig SAOB på nätet bara t.o.m. uppslagsordet tyna, så någon förklaring till ordet även fanns inte där.
 
Mvh, Markus

[Markus Gunshaga]

Jag hittade två exempel på hur ordet oäven användes under 1800-talets första halva.  
 
I romanen Kantorn i Fichtenhagen (tryckt 1833), sid. 48:
Karlen är på intet sätt oäfven; så beskedlig och höflig!.
Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, del 7 (tryckt 1841), sid. 15:
Han var annars ingen oäfven arbetare, om än icke så skicklig som K.,....

[Stina Karlgren]

Tack svar! Jag var också inne på den linjen, men... pinsamt nog har jag feltolkat bokstäverna! Det är inte svårare än ähra och oähra... *Rodnar. Kraftigt.*