Norrbärke F:2 1752-1783 (bild 148)

[Anders Karlsson]

Hej,
 
Har en dödsnotis för Johan Velamsson (1689-1766) i Norrbärke F:2 1752-1783 (bild 148) som jag nästan helt lyckats tyda, men det är några oklarheter:
 


 
 
Min tolkning:
 
Johan Welamsson ifrån Piantbo, född i Slogberget d.
25 martij 1689. gift 1720 nu afl. Brita
Jansdotter [sic!]  i Piantbo, aflat med henne 2 söner
och 2 döttrar, af hwilka 1 son allenast lefwer.
warit beswärad til sina sinnen(?) tid(?) emellan(?)
hela 20 åhren(?) tilbakars(?). men(?) å slutet, under
sängeliggd.(?), warit fri derifrån. för öfrigit
fördt en wacker lefnad. dog d. 24 Dec.
af ålderdoms swaghet, och begrofs d. 4 Jan. gl. 77 8 mr. 3 w.
 
Mvh
Anders Karlsson

[Torsten Berglund]

Anders,  
Jag håller med om din läsning, förutom på ett ställe:
Rad 3 står inte 'aflat' utan och haft
 
På rad 7 står sängeliggande. En upplöst förkortning kan man med fördel markera t.ex. genom understrykning eller kursiv. I vissa ord förekommer speciella förkortningtecken som markerar att flera bokstäver förkortats, t. ex. i förkortningen för den i datumangivelserna följer ett förkortningstecken efter d:et men före punkten som alltså markerar de förkortade bokstäverna den och på samma sätt i förkortningen för gammal på sista raden - det som liknar bokstaven l efter g:et är ett förkortningstecken; skriv alltså g. eller gammal (men inte 'gl.'). I äldre skrift, om du går tillbaka till medeltida handskrifter och 1500-talsskrift så är sådana förkortningstecken (s.k. abbreviaturer) vanligt förekommande av utrymmesbesparande skäl.

[Anders Karlsson]

Hej,
 
Tack för svaret! Det är nog bättre att skriva g. eller gammal i stället för gl.. Finns det något sätt att se om l:et är ett riktigt l eller ett förkortningstecken? Jag misstänker att förkortningen gl. också kan förekomma.
 
Sedan kom jag på ytterligare en fråga. Om man vill återge äldre texter där ß förekommer (till exempel Pehr Janßon), bör man då skriva ß eller är det bättre att skriva ss?

[Torsten Berglund]

Mest korrket är förstås att använda det tyska ß-tecknet om man kan, när det är dubbel-s-tecknet (eszett på tyska) som skrivaren använt och på så sätt särskilja från ord där s+s förekommer. Det var ju den tyska skrivstilen som användes vid den här tiden och svenska böcker trycktes också med tysk frakurstil så bokstavstecknet ß ingick då i det svenska skriftspråket. Upplösningen av tecknet är egentligen inte 'ss' utan 'sz'.

[Anders Karlsson]

Tack för svaret! Hur bör man göra med stor och liten bokstav när äldre texter återges? Finns det några generella regler som avviker jämfört med i dag? Versal verkar ofta inte ha använts i början på en mening vid den här tiden. Däremot verkar substantiv ofta inledas med versal (som på tyska), särskilt om det gäller personer: Hustru, Son, etc. I vissa fall är det, i alla fall för mig, svårt att avgöra om det är en stor eller en liten bokstav i äldre texter. Kanske är det bättre att använda versal och gemener som i dag när man återger äldre text, trots att det egentligen inte överensstämmer med den äldre texten?