#16767 - Granar i kyrkan - Jämtland

[Ann-Mari Bäckman]

Hej!
 
När jag såg fotot med granar i kyrkan, tänkte jag att det var väl vid juletid. Så var inte fallet. Det var mitt i sommaren. Hur vanligt vat det att man dekorarde med granar i kyrkan på sommaren?
 
kyrka
 
Ann-Mari

[Eva Rönner]

Granarna hör ihop med att det är begravning kanhända och har då ingenting med årstiden att göra
 
/Eva

[Ingrid Wikberg]

Jag minns från min barndom på 1950-talet uppe i Jämtland att man även strödde granris utanför huset där den avlidne hade levt samt på vägen från gården ända upp till landsvägen - den dag då den avlidne fraktades i kistan till gravhuset vid kyrkan. Granris kanske var en jamsk tradition? Gran fanns ju att tillgå året om, grönt och vackert, luktade gott samt var lätt att hacka i mindre bitar för att strös ut på färdvägen.
Idag är denna sedvänja helt borta.

[Ann-Mari Bäckman]

Ingrid!
 
Så värdefullt att ta tillvara den historien om en tradition, som försvunnit!
 
Ann-Mari

[Göran Stenberg]

Hackat granris är nog en ganska allsvensk sedvänja. Ibland lade man det i form av en figur. Granen är ju f ö en sorts svensk motsvarighet till sydliga nejders sorgecypresser.

[Karl-Erik Lerbro]

Denna bild, visar en av de smyckningar med granris som lades ut på vägen där begravningståget färdades, är tagen Landeryd, Hylte kommun på 1950-talet. Landeryd ligger c:a 5 mil NNO Halmstad. Nu tllhör Hylte Hallands län men på 50-talet var det Jönköpings län.
 
(Meddelandet ändrat av m00393 den 31 augusti, 2008)

[Ingrid Wikberg]

Det fotot från Landeryd får mig att minnas att granris lades runt gravhålet där kistan skullle sänkas ner! Granriset var liksom flätat så att det skulle se vackert ut och ligga på plats. Minns både min mosters och min mormors gravsättning (1953 resp 1954)- det såg så vackert ut med de flätade grankvistarna som täckte jorden runt omkring.
 
 
 
 
(Meddelandet ändrat av Inkan den 31 augusti, 2008)

[Ann-Mari Bäckman]

Jag har fått intressanta uppgifter via mail, från en som skrivit en uppsats om begravningsriter.
 
Granris användes ursprungligen för att förhindra de döda att gå igen. En gengångare kunde inte gå på de vassa barren! Man lär även ha stuckit (knapp)nålar i fötterna på liket!
 
Ibland lades granruskor ut med barren i färdriktningen, så att den döde inte kunde ta sig tillbaks på de vassa uddarna hem igen till huset.
 
Det fanns andra sätt att stoppa gengångare, nämligen att kistan togs ut genom fönstret, så att inte den döde kunde hitta in igen.
 
Inomhus kunde man ha hackat granris, som också dämpade liklukten.
 
Som Ingrid säger så placerade man också granris runt gravkanten och den uppkastade jordhögen.
 
Usch, vad många gengångare man ska ha runt omkring sig nuförtiden!  
 
Ann-Mari

[Anita Berglund Eriksson]

Ann-Mari! En ros till dig som hittar så många intressanta fynd i Porträttfynd! Du skapar genom dem ofta nya intressanta diskussioner och man lär sig alltid något nytt.  
 
Det här med granriset vid begravningar var en nyhet även för mig. Intressant!
 
Hälsningar Anita

[Ann-Mari Bäckman]

Tack Anita!
 
Det är ett sätt få ett lite lättsammare prat, när inte kantstött porslin finns längre.  
 
Ann-Mari

[Chris Bingefors]

Men ett intressant sätt - man lär sig mycket om gamla sedvänjor och hur livet var förr!

[Ann-Mari Bäckman]

Ja och mycket intressantare och mer skulle vi fått veta, om inte så många med kunskaper om folkliv slutat delta i AF! Den intressanta historien bakom granriset vid begravningar har förmedlats av en utlandssvensk, som inte tycker det är så enkelt att delta, när man måste lämna en massa uppgifter om sig själv. Vilket vi kan tycka, vadå?, men i andra länder är de inte lika generösa att lämna ut sig själva så.
 
Från en som är så besviken, att man på stämman röstat för en fortsatt avgift, för att delta i AF!
 
Ann-Mari

[Chris Bingefors]

Jo, jag får också mail från de som inte vill vara med här längre. Tråkigt att man inte ser marknadsföringspotentialen, tycker jag.

[Ann-Mari Bäckman]

Chris!  
 
Jag är glad, att du vill vara kvar i alla fall!  
 
 
Ann-Mari

[Göran Stenberg]

Men hackat granris har också haft en gladare användning! Det lades ut på golvet i stugan vid allehanda festligheter, dvs som en sorts dekoration. Doften var säkert också den en viktig faktor härvidlag.
God morgon!

[Ann-Mari Bäckman]

Göran!
 
Egentligen så vet vi inte varför och hur olika traditioner har kommit till. Det är ju möjligt att hackat granris hade en annan innebörd ursprungligen, men med tiden blev det mer, som en dekoration. Se på alla jultraditioner. Vi kör på med samma saker år ut och år in, men från början så hade de en viss innebörd, som inte vi tänker på.
 
Ann-Mari

[Göran Stenberg]

Nej, egentligen kan man ju aldrig veta säkert om det förgångna. Men jag menade inte alls att granriset  omfunktionerats och gått från glädje till sorg eller tvärtom. Jag tror bara att det haft en mer vidsträckt  användning men med tonvikt på sorg och begravning. Om begravningsseder i forna tider läser man f ö gärna i Louise Hagbergs standardverk När döden gästar.
 
Göran
 
(Meddelandet ändrat av GSt den 01 september, 2008)

[Staffan Benedictsson]

Traditionen att lägga granris på vägen vid begravningar som Karl-Eriks bild visar finns fortfarande i trakterna omkring Hyltebruk, Unnaryd, Femsjö. I samband med att en släkting till min sambo begravdes nyligen lades ett kors av granris ut på vägen i den avlidnes hemby. Om man lade ut mer än ett kors vet jag inte.

[Göran Stenberg]

Staffan! Det var värdefullt att få veta. Då det dessutom är en vacker sed, så kan vi väl gärna värna om den.