Kökeritz

[Therese Andersson]

Hos 102-åringen
 
Kunglig gratulation till 102-åringen
Änkefru Louise Kökeritz, född Granell, fick den 30 juni då hon ingick i sitt 103:e lefnadsår, emottaga bl. a. följande telegram, ställdt till landshöfdingen i Västerås:
 
Var god framför om måndag konungens och
drottningens lyckönskningar till 102-åriga änkefru
Louise Charlotta Kökeritz.
 
Blomstedt,
drottningens kammarherre.
 
Omedelbart efter telegrammets mottagande sändes från den gamla ett tack till drottningen och konungen genom kammarherre Blomstedt.
 
Med anledning af ofvanstående meddelande i dagspressen togo vi oss friheten att vid ett besök i Västerås uppsöka fru Louise Kökeritz och begära att för Iduns räkning få föreviga henne. Det mötte inga vidare svårigheter, om man frånser att den gamla damen darrade mycket och omöjligt kunde hålla hufvudet
riktigt stilla. Dock var fru K. ovanligt kry för sin höga ålder, ja, hennes själsförmögenheter voro bättre än mångens vid 80 år. Hon såg utan glasögon och hörde utan lur och uppfattade ganska obehindradt allt som sades
henne. Telegrammet från konungen och drottningen gladde henne ofantligt, och så kom hon in på »de gamla minnenas» kära kapitel.
 
»Se, jag är född på Åland den 30:de juni 1800. Min far hette Granell och var landtmätare. Han hade en stor egendom, som hette Östanåker. Se, vi hade det godt då — han var rätt så förmögen, pappa — men» — och så dog det soliga leendet, som kommit öfver hennes ansikte, när hon påminde sig sitt fädernehem — »det blef andra tider se'n. — Jag har icke alltid haft så goda dar.»
 
Det dröjde en stund, så fortsatte hon i korta meningar:
»Kungen kom till oss på Åland. Ja, inte till oss, men till prostgården. Se, det fanns nog ett kungligt slott,
Kastellholm, men» — och så log den gamla och drog mig intill sig, så att hon fick hviska i mitt öra — »där fanns inga möbler! — Alla fick hjälpa till och ställa i ordning för kungen. Jag har ett bord — det är gammalt nu — som kungen hade, när han var i prostgården. När kungen sedan reste, gaf han prostinnan en röd nejlika — se, han hade inget annat då — men när han kom tillbaka till Stockholm, skickade han henne ett dyrbart guldur.»
 
»Så bröt kriget ut. Det var 1808. Då flyttade vi till Stockholm, där vi fingo bo Svedenborgska gården. O, hvad där var vackert!»  
 
Jag sade något om, att platsen var mig bekant. Då blef den gamla så glad, att hon nästan klappade mig och med skimmer i de ännu stundtals ganska uttrycksfulla ögonen sade hon: »Ja, var där icke vackert? Och den stora trädgården sedan? Och lusthuset — » Men med detsamma dog leendet och nästan snyftande sade hon: »Men de ha sålt lusthuset nu, har jag hört sägas.»
 
Jag tröstade henne med, att det var såldt endast för att bli dess bättre bevaradt åt en kommande tid, och då blef hon så nöjd igen. »Fru Kökeritz var väl alltför ung för att egentligen minnas något från sin första tid i
Stockholm?» frågade jag, för att få den gamla att fortsätta, ty sagor och mystiska berättelser ha alltid funnit god jordmån hos mig.
 
»Jo, visst minns jag» sade hon. Och åter ville hon hviska i mitt öra. »Jag minns när — när — de satte
af kungen — Gustaf IV Adolf — det var 1809. — Det var en hemsk dag i Stockholm, skall jag säga.»
 
Åter försjönk den gamla i sina minnen och jag framkastade helt försiktigt något om Karl XIV Johan.
 
Genast var det som om den gamla blifvit ung på nytt. Hon rätade på sig, ögonen strålade och munnen log. Det syntes tydligt att fru K. varit en vacker kvinna i sina yngre dagar.
 
»Om jag minns honom! Om jag minns Karl XIV Johan! Jag minns honom den dag han kom tillbaka från Norge, då han stiftat Unionen. Hela Stockholm var illumineradt och flaggprydt, och det var en man i silfverrustning på en hvit häst, som ropade frid öfver segraren, där konungen red fram.»
 
Gärna hade vi velat höra mera berättas från ett långt och skiftesrikt lif, men vi fruktade att ansträngningen
skulle bli till skada. Vi tackade således hjärtligt för den trefliga stund vi tillbringat hos den gamla, som upplefvat finska krigets dagar och som »sett sex konungar», och kände oss ej litet smickrade, når vi hörde, att fru K. ej tillåtit någon tidning få fotografera henne förut, fastän många anhöllo därom, när hon fyllde 100 år.
 
 
Ur Idun nr 28, 1902.