En 100-åring.
Stoekholms äldsta invånarinna. På uppdrag af allas vår vän Idun gjorde jag i lördags eftermiddag ett besök på Borgerskapets änkhus, som ligger så vackert inbäddadt emellan trädens gröna kronor däruppe på Norrtullsgatan. Anledningen härtill var att Idun gärna ville bifoga några ord till den intressanta bilden härofvan, och som den vördnadsvärda, nu hundraåriga fru Karolina Elisabet Ahlbom sedan tjugunio år tillbaka haft sitt hem på Borgerskapets änkhus, uppsökte jag henne där.
Man gör sig ofta underliga föreställningar om personer och platser, af hvilka man ej känner till annat än dess yttre sidor. Så var åtminstone förhållandet med mig och den de gamlas fristad, som jag nu af en
lycklig händelse fick inblick uti.
Ett hem, hvars till ett åttiotal uppgående medlemmars sammanlagda ålder räknar bortåt sex tusen år (medelåldern är här sjuttiosex år) - om detta hade jag den föreställningen, att det skulle ligga en viss dysterhet, ett resigneradt lugn däröfver, men så var alls ej förhållandet. Mitt första möte med de båda personer, som hafva hemmets nycklar i sina händer, förtog inom ett ögonblick alla mina förutfattade meningar.
Det var sol, ljus och värme öfver hemmet och i de strålande blickar, hvarmed dess föreståndarinna, fru Fanny Lindbohm född Westerberg, och den unga Sofiasystern fröken Mimi Lundberg hälsade mig välkommen.
Ingenting i världen är så litet kostbart som vänlighet, och dock huru ofta hushållas ej därmed till ytterlighet! I synnerhet uti ett hem, där många viljor måste sammanjämkas, många olika åsikter försiktigt böjas under en gemensam lag, där är den vänlighet, som utstrålar från hjärta och mun, allsvåldig. Och att den makten här förde spiran, det kände man genast.
Efter att en stund hafva hvilat och sprakat i föreståndarinnans rum fortsatte jag i hennes och syster Mimis sällskap vägen upp till föremålet för mitt besök. Uti ett ljust och trefligt rum beläget tvänne trappor upp,
satt tillbakalutad i en soffa med hufvudet något böjdt den underbara representanten från ett förgånget sekel. En blid kvinna, med för sin höga ålder ljuslett hy och drag, som vittna om en förgången fägring, till sin längd snarare öfver än under medelmåttan. Hennes blick är skum, så att hon endast otydligt kan urskilja föremålen, hörseln däremot är ej mycket svag. Om jag ej vetat af hennes år, skulle jag gissat dem vara omkring några och sjuttio.
Vördnadsfullt böjde jag mitt hufvud för den gamla, men lämnade åt hennes goda vänner fru Lindbohm och syster Mimi att föra konversationen. Och tack vare deras förmåga att under vänliga ömhetsbetygelser framlocka de ämnen, hvaromkring fru Ahlboms tankar ofta bruka röra sig, fick jag reda på ett och annat ur hennes lif, lösryckta bilder fångade i flykten. Att hennes fader hette Berg och varit en förmögen handlande, som hade sin hökeriaffär uti n:r 24 Badstugatan på Norr, och att hon vid tjugutre års ålder stod brud i samma gård. Hennes mans namn var Ahlbom och hade han samma slags affär som fadern. Om hennes bröllop för sjuttiosju år sedan i det burgna köpmanshemmet ville jag gärna gifva Iduns läsarinnor ett litet begrepp, men det enda som fru Ahlbom nämnde om detta var: »Mamma ville hafva det så stort och gjorde det så fint och Ahlbom var så snäll.» Det ljöd så egendomligt i mina öron höra den hundraåriga med sin beslöjade
röst tala om »mamma».
Vidare berättade hon om, huru vacker kronprinsessan Josefina var, när hon som brud kom åkande från Haga in till Stockholm. Om huru konung Karl den femtonde en gång under sina promenader på Stockholms gator blef varse drottning Lovisa, gående på orätt trottoar, huru han då skickade en gardist fram till drottningen med tillsägelse att gå på rätt sida af gatan, om drottningens häpnad öfver gardistens tilltag och kung Karls hjärtliga skratt öfver sitt skämt med sin gemål.
Fru Ahlboms egna barn äro döda, men att hennes barnbarn och barnbarnsbarn genom sin kärleksfulla uppmärksamhet förljufva hennes dagar märktes väl, och att de uppväxande barnbarnsbarnen ofta voro föremål för hennes tankar, det hördes nogsamt. Drag ur deras lif berättade hon och bland dessa att »Gustaf Valdemars son»
(Valdemar är hennes sonson), som nu är styrman, vid sexton års ålder räddade ett människolif i en af Belgiens hamnar och för denna bragd blef belönad med en medalj. Och så i somras, när kungen af Belgien var här, mötte han en dag den unge sjömannen, som han genast vinkade till sig, pekade på medaljen och sade: »Jag tror att
du bär min medalj.»
Till syster Mimi vände fru Ahlbom sig och frågade, under det att hon sakta smekte hennes hand: »Det är så varmt, hvilken dag får jag bada?» En i sanning ovanlig fråga af en hundraåring!
Fru Lindbohm frågade, om det ej skulle roa fru Ahlbom att en dag komma ut och åka åt Djurgården och Rosendal. Denna fråga togs mycket väl upp, och med en geste med handen åt fru Lindbohm sade hon nästan litet skälmaktigt! »Hvem bjuder?»
»Det gör jag å styrelsens vägnar, den vill så gärna bereda fru Ahlbom ett nöje.» Ett varmt tack och en smekning blefvo fru Lindbohms belöning för bjudningen.
Aldrig har jag sett en mera lefvande bild af tacksamhet emot Gud och människor och ett mera förnöjsamt sinne än hos denna åldring. Huru mången läxa, mer eller mindre svår, har dock ej mästaren tiden hunnit gifva henne under hennes till bortåt trettiosex tusen femhundra uppgående dagars tal! Det måtte vara en egen känsla att
likt skogens äldsta ek stå ensam kvar, täljande för yngre släkten om tider som varit. Det finns ett gammalt ordspråk, som säger att »allt är glömdt om hundra år», men att själf kunna säga: -»Jag är hundra år, jag har genomgått ett helt sekel, skiftande af ljusa och mörka stunder, jag var ung i dess morgonväkt och jag står ännu kvar i dess aftonstund» - huru underbart är ej detta!
Fru Lindbohm och syster Mimi berättade för mig, att förra året gjorde fru Ahlbom ett besök på Sofiahemmet och var inne i tvänne af salarna och sprakade med de sjuka. Utställningen intresserade henne mycket, och sittande i en vagn gjorde hon dess yttre bekantskap. Men nu skall jag berätta något, som visst herrarne Davidson på
Hasselbacken ej hafva en aning om, nämligen att förra året drack fru Ahlbom kaffe och åhörde en stund musiken på deras etablissement. Skada att hon var där incognito, säkert skulle det roat mera än en af Hasselbackens gäster att fått göra hennes bekantskap.
Ett så färskt porträtt som fru Ahlboms i dag i Idun bjuds ej ofta, och sättet huru det kommit till, så att ej ens dess original har en aning därom, måste delgifvas. Fru Lindbohm kom själf att tänka på, det Idun säkert skulle observera fru Ahlboms hundraårsfest och till denna vilja hafva hennes porträtt. Men huru åtadkomma detta, utan att därmed oroa den gamla, som alls ej ville höra talas om något så besvärligt som att sitta för en fotograf? I samråd med syster Mimi arrangerades en liten kaffebjudning i fru Lindbohms rum, hvilket alltid mycket roar fru Ahlbom, och hennes vänner sökte så godt de kunde, utan att röja orsaken, både placera henne i soffan och få henne att sitta stilla, medan fotografen hr Dahllöf i hast riktade in sin kamera och »knäppte af» hennes bild. Förvånande nog lyckades detta, utan att fru Ahlbom märkte annat än att i rummet fanns en herre, till hvars närvaro hon ej kunde förstå anledningen, och tack vare denna lilla list presentera vi henne nu här, just hundra år gammal, och ej, som det annars ofta heter om äldre personers porträtt, att det är taget »för några år tillbaka».
Den 18 juni, då seklet är genomgånget af den äldsta bland de äldsta, kommer vid middagen däruppe i Borgerskapets änkehus skålen att tömmas för dagens, för århundradets brud, så är styrelsens mening.
Mycket var det som intresserade mig uti detta af personer i allmänhet så litet kända hem, och gärna hade jag, om tiden det medgifvit, tagit närmare kännedom därom. Nu hann jag endast för denna gången att göra ett kort besök hos en af dess invånarinnor, kasta en hastig blick in i den ljusa kyrkan, där så mången trött själ hämtat styrka att bära årens tyngd; se de långa inbjudande borden i den stora matsalen, där solen kastade sina nedgående strålar genom fönstren, hvilka vette ut åt den härliga parken, och för ett ögonblick slå mig till ro uti föreståndarinnans trefna lilla bo innanför matsalen. Och så hem att för Iduns läsarinnor berätta ett par drag ur hundraåringens digra lefnadsbok. Men gömdt är ej glömdt; och hvem vet, om vi ej en gång förnya bekantskapen med det inre af Borgerskapets änkhus.
Adelaide Nauckhoff.
Ur Idun nr 24, 1898.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy