Buresläkten
Hembygdforskaren och hedersdoktorn Reinhold Olsson berättar i ”Ur Skönsbygdens historia” sägnen om Fale Bure, vars griftesten finns i vapenhuset i Sköns nuvarande kyrka byggd 1847. Den grå stenhällen mäter ungefär 1*2 m och är omgiven av en fris med solkors i de fyra hörnen eller malteserkors som Reinhold Olsson antar. Vapnet består av en pansrad arm med stålhandske, därovanför en hjälm och två vapenyxor i kors. Under den nedan nämnde Laurentius Jacobi tid fanns också en bemålad vapensköld och en bok med släktkrönikan förvarad i kyrkan.
Den förste upptecknaren av sägnen om Fale Bure är Sveriges förste riksantikvarie Johannes Bur?us, som besökte Skön 1601.
På väg till Skön, strax norr om Sundsvalls centrum, besökte också riksantikvarien den runsten, som ligger vid Tunavägen i Nolby, Njurunda, strax söder om Sundsvalls centrum. Runstenen, 2m hög, ligger i det gamla kulturområde, som i en framtid står i begrepp att genomkorsas av den kommande nya E4. Området har ett stort antal gravhögar från tidig järnålder, bl.a. den största norr Uppsala med en diameter av 40 meter.
Stenens text lyder: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure, Fader sin. Men Fardägn (farthaihn) märkte. Namnet har sedan omvandlats till Fale (med tjockt l) enligt Reinhold Olsson.
Den dåtida kyrkoherden i Skön, numera en församling inom Sundsvall, Petrus Laurentius, var sagesmannen, som återberättade utsagan från sin far, Laurentius Jacobi, kyrkoherde i Skön (1555 - 1598) och företrädare på tjänsten, själv född i början på 1500-talet.
Erik den Helige tillfångatogs och avrättades 1161 av den danske kungen Magnus Henriksson, på mödernet av stenkilsätten. Hälsingarna reste sig då och tågade under Fale den äldres ledning ner till Skåne och slog kung Eriks baneman, men Bure d.ä. blev själv dödligt sårad. Denne Buren skulle ha varit lagman över Hälsingland och under Erik den Helige deltagit i korstågen i Finland.
Fale Bure den unge, son till den äldre, lyckades rädda Knut Erikssons son Erik, sonson till Erik den Helige, vid slaget i Älgarås 1205, där kung Sverker d.y. var ute efter att mörda de fyra kungasönerna av Eriksätten. Fale Bure d.u. förde nu kungasonen till sitt slott, Byrisholm, där kläddes kungasonen i ”bondhakläder” och fick i hemlighet växa upp, tills han blev femton år, då han ikläddes ”högtijdelig kläde”.
Medelpad, Hälsingland, Jämtland och Ångermanland reste sig, tågade ned till Västergötland, drev iväg jutarna och satte Eriks son på kungatronen. Fale Bures trupp gick således emot Sverker Karlsson (son till kung Karl Sverkerson) och jutarna i slaget vid Kungslena 1208 och Gistelren 1210, där Sverker stupade och därmed också det danska inflytandet var slut. Erik gifte sig med Valdemar Atterdags dotter och blev 1210 den förste svensk kung som krönts.
Gestilren katalogiseras av Guillou som det svenska Gettysburg, alltså platsen för en riksenhets födelse.
I förläning för sitt hjältemod och sin trohet fick Fale den unge Medelpad, Jämtland och Ångermanland upp till Strinne i förläning, likaså förbättrades hans gamla adelskap och han fick det vapen som finns på griftestenen. Detta enligt Johannes Bureus berättelse i hans verk Sumlen. Bure skulle alltså vara Sveriges första adelssläkt långt före ätten Bielke, som brukar anges som den första inhemska adelssläkten, vars ättefader var riddaren Ture Kettilsson, död 1322.
Birsta, Bures stad, tillhör de orter vid Indalsälvens nedre flodområde, som har mycket gammal kultur.
Fynden i Skön från stenåldern är få. Ifrån bronsåldern märks bronssvärd, holkyxa och bronskniv funna i Skönsmon. Bronsåldersrösena vid Kumo med sina stenkammare och utsikt över Sundsvallsfjärden har ett magnifikt läge. Från bronsåldern är hoppet mycket stort till nästa fyndperiod som börjar först från 300-talet.
1835 hittades i Birsta en silverskatt daterad till tidigt 800-tal. Skatten innehöll bl.a. arabiska mynt. 1889 hittades i Sund ännu en silverskatt från början av 1000-talet med mynt från Ethelred II och Knut den Store samt dansk och tysk prägling. Ännu en silverskatt i landskapet hittades i Stige 1903. Den skatten innehöll 3,5 kg silver i form av smycken, tenar och mynt från bl.a. Ethelred II i England och vår förste döpte kung Olov Skötkonung. 100 år efter fyndet 2003, visades en del av denna skatt på Kulturmagasinet i Sundsvall och minnesfestligheter hölls.
På tusentalet var höjden där slottet låg i det närmaste kringfluten och utgjorde en bra landstigningsningsplats med strategiskt läge ur försvars- och handelssynpunkt (nu ligger där ett stort köpcentrum).
I en urkund från 1327 omtalas hur kungen, Magnus Eriksson, naturligtvis mot betalning, upplät landet och strömmarna mellan ”Skedepth och Ulu” att bebyggas och uppodlas och anförtrodde detta kolonisationsområde till ärkebiskop Olof Björnsson i Uppsala, fogden Johan Ingimarsson Peter Ungi och Nikolaus (Nils) Farthiengsson, se nedan. Den sistnämnde var fader till lagmannen Fardiäkne unge. Detta ingick i en stort iscensatt pantsättning av delar av riket till kyrkan och enskilda stormän, som kungen tvingades till för att klara lösen av Skåne till Danmark.
Detta skulle visa att traditionen om hur släkten Bure flyttar från Birsta upp till Skellefteåtrakten skulle vara riktig. Bure by enligt Johan Bureus bebyggd av Herse Fale hin unges son i Byrestad. Herse började även bygga ett kloster i Bure, som fullbordades av sonen Olof Hersesson.
Johan Bureus berättar att ”Där var 14 bröder uti klostret förutan abboten”. Den siste abboten hette Dominius Jonas Bureus, kallad Bure herr Jon och levde ännu under kung Göstas tid.
Johannes Bur?us som ögonvittne 1601 skriver vidare om kyrkan: ”Sköns kyrkia hadhe tu torn för, när thet ena föll bort the ther göra Bohlgård af (alltså bostadshus). Hon hafver för varit slott, ty skyttholen synes grant och hvar bjälkarna hafva suttit.
Ther var Ringmur omkring fordom och var beflutit och kallades Sköns Ö”
Sköns äldsta kyrka, ursprungligen i nord-sydorientering, var således en ombyggnad av det gamla Bureslottet, eventuellt ett försvarskastell beläget på kyrkön mitt emot Bures slott, om detta låg på fastlandet. Det berättas att portarna till denna kyrka var desamma som det forna slottets, gjorda av koppar och med märken efter pilskott. Kyrkan av idag som invigdes 1847 är delvis byggd av den gamla försvarskyrkans stenar. De som blev över fanns till för kort tid sedan att beskåda bakom kyrkobyggnaden.
I ”vapenhuset” står en imponerande gravhäll, som tidigare funnits nedlagd i golvet framför altaret men också varit på väg att förstöras. Hällen visar Burevapnet: den böjda bepansrad armen, där ovanför en hjälm och två korslagda bilor. Detta vapen återfinns delvis i det gamla sockenvapnet för Skön.
Johannes Bureus berättar vidare: ”I Kyrkegården står ännu S. Brijtas kapell ther äro offerståkkarne qvarre än, thet står ännu helt och hållit och sägs vara 200 år gammalt. Ther i Messadhes och offradhes allenast en gång om året om Brijtemäss, efter Mikilsmäss.”
Kanske är sägnen om att den heliga Birgitta landsteg i Skön på väg till Erik den Heliges grav i Nidaros sann. I våra dagar finns en Birgittakyrka i Skönsberg och en Birgittakör i församlingen
.
Fale Bures slott skulle utan tvekan varit Norrlands förnämsta fornminne antyder hedersdoktor Reinhold Olsson och en enastående turistattraktion om det inte varit för två marodörers skull.
Den förste var prosten Joseph Backlund (kyrkoherde i Skön 1826 -1867) som först utan att rådfråga dåvarande landsantikvarie Bror Emil Hildebrand och sedan med dennes liknöjda samförstånd lät riva den gamla kyrkan, det ombyggda Bure fästet. Dess gamla katolska inventarier skändades, där som exempel Jesusbilden användes som huggkubbe av kyrkväktaren. Allt i stor okunnighet om och likgiltighet för de kulturella värden som här tillspillogavs. Backlund är ett lysande bevis på dåtidens allsmäktiga maktmänniskor i prästskrud, som för att dölja sina egna nidingsdåd förnekar och döljer kulturella värden, i detta fall tydliga bevis på den gamla katolska kyrkans tidigare funktion som försvarsverk.
De gamla stenarna användes delvis för att bygga den nya kyrkan, 24 alnar norr om den gamla. En del av stenarna blev kvar bakom den ”nya” kyrkan men har numera i vår tid ”rensats” bort. Abraham Hülphers skriver från sin norrländska resa 1771 att Sköns första kyrka” forndom tjänt till förswars wärk”. En med kopparplåtar beslagen dörr lemnar äfwen märken efter pilars wåldsamhet”.
Kyrkobyggnaden var ursprungligen orienterad i norr - söder led. Något som också bekräftar, att byggnaden ursprungligen var uppförd som ett försvarsverk på den tidigare av havet omflutna mark, som kallades Sköns ö.
Den andre var amanuensen Leonard Bygd?n som i skrift och tal förlöjligade och häcklade Johannes Bur?us och dennes nedteckningar 1601 av prästen Petrus Laurentius och dennes faders berättelse om Bure släkt och slott. Det får närmast kallas en kulturhistorisk skandal att bibliotekarie Bygd?ns uppsats av 1890 i kulturtidskriften Samlaren tagits ad notam intill denna dag. I nämnda uppsats säger han själv att hans iakttagelser vid granskningen av Fale Bures griftesten i Sköns kyrka förmodligen var önsketänkande när han ”ser” årtalet 1404 och därmed associerar till en senare gren av Buresläkten. Namnen Fardiaekne (farthain) Fale och Fartegn skulle kanske ha varit ett mindre bryderi för en mer språkkunnig forskare än Bygd?n.
I Riksarkivet finns enligt Leonard Bygd?n tre pergamentsbrev med samma sigill som Burevapnet tillhörande lagmannen över Hälsingland Fardiaekne unge, dat 1347, 1359 och 1363. Det fanns alltså vid den tiden en lagman som hade de korslagda bilorna som vapen.
I Buresläktens genealogi enligt Landsarkivet i Härnösand finns en lagman Fale (Fartegn Unge) Bure d.y. lagman i Medelpad nämnd 1342 - 1363 gift med Ingeborg och som med med henne får sönerna Björn och Herse. Fales d.y.:s far är Nils (Nicholaus) Fartegnsson nämnd 1324 - 1352, son till Fale(Fartegn) Bure d.ä. född 1250. Landsdomare i Norrland.
Dessa fakta visar hur uselt påläst Leonard Bygd?n i verkligheten var. Hur hans falsarier vunnit burspråk och fått leva vidare så länge är en gåta, som många medlöpare har anledning att försöka besvara.
Leonard Bygd?ns försök att avliva Buremyten liksom de märkliga uppgifter som spritts via Nordisk Familjebok (1951 -1956 års upplaga) om att släkten Bure skulle härstamma från en Anders Jakobsson, som skulle ha levt i början av 1500-talet i Bure by i Skellefteå socken, bör härmed vara vederlagda. Tvärtom har alltså på 1300-talet från Medelpad inflyttade Bure släktingar givet byn dess namn. Nog är det väl märkligt att denne 1500-tals Jakobssons insats finns nedskriven på en Nolby runsten från 1000-talet.
Det är mer än bedrövligt att dessa två mäns illdåd mot svensk och norrländsk historia fått så många timida medlöpare utan egen aktning för historisk korrekthet. Till dessa hör tyvärr även den i mycket utmärkte Alf Henriksson, som fallit för frestelsen att förvandla berättelsen till en humoristisk vits, något som han var så skicklig uti.
Nordisk Familjeboks redaktion av 1951 hör till dem som helt fallit för Leonard Bygd?ns advokatyr och berättelserna om Fale Bures d.ä. och Fale den unges roll i Sveriges historia betraktas här som icke historiska. Illdådet förs vidare i Nationalencyklopedins tystnad.
Det är dags att tillvarata den historiska sanningen igen och kasta de kulturhistoriska marodörerna Leonard Bygd?n och Joseph Backlund på den historiska sopbacken och ge Medelpad och Norrland denna vår rättmätiga del av Sveriges historia tillbaka.
Jan Guillou har i sin trilogi om riddaren Arn Magnusson gett ord till och skildrat denna tid, då det svenska riket föddes i strider mellan de svenska Erik och Sverker kungaätterna och där stormakten Danmark deltog på den sverkerska sidan, som förlorande, och därmed enligt Guillou den svenska riksenheten föddes.
Källor.
Bonniers Den svenska historien, del I och II
Svensk Historia II, Alf Henriksson
Boken om Säbrå, Säbrå hembygdsförening
Antiqitas Burica, Johannes Bur?us
Ur Skönsbygdens historia, Reinhold Olsson
Medelpads runstenar, Algot Hellbom
Ur Samlaren 1890, Leonard Bygd?n
Ur Kyrkan och Bygden, Sköns kyrka 150 år
Nordisk Familjebok
Nationalencyklopedin
Landsarkivet i Härnösand
Sten Rigedahl i augusti anno 2004
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy