Translation

[Milan Bloom]

Would you be so kind as to translate the following from Älmeboda please:
 
 Teckning från 1832  
Kyrkruinen  
 
Den gamla kyrkan i Älmeboda anses härröra från tidigt 1100-tal och utgjorde då en s.k. absidkyrka, dvs den hade längst fram i koret en rundad utbyggnad (absid). Under 1400-talet revs absiden och kyrkan byggdes ut och fick en helt rektangulär form. I en tredje ombyggnadsperiod förlängdes kyrkan ytterligare. Detta var under kyrkoherden Bengt Ekebergs tid och kyrkan återinvigdes 1787. Hundra år senare invigdes den nya kyrkan i Rävemåla och den gamla kyrkan övergavs helt och blev snabbt en ruin. Det var först på 1920-talet som sockenfolket kom till klarhet att här fanns ett minnesmärke att bevara och det krävdes en skyndsam restaurering. Det blev Yxnanäs Hembygdsförening med C.A. Johansson i ledningen som utförde restaureringsarbetet efter anvisningar från landsarkivarien. Och det var sedan på 1960-talet som Alvar Neander ledde utgrävningarna som klarlade bilden av absidkyrkan och fastställde kyrkans ålder.    
Modell av absidkyrkan Foto omkring 1940  
 
 
Till överst på sidan  
 
Peststenen  
 
Intill klockstapeln vid kyrkruinen finns en minnessten över den svåra tiden då pesten härjade i socknen under åren 1710 och 1711. Inskriptionen som är gjord på latin lyder i översättning:  
 
År 1711 dog många i denna församling av pest. Magister Magnus A. Megalinus var då kyrkoherde  
 
 
 
Pesten som hade sitt ursprung i Ostasien spred sig upp genom östra Europa och kom i maj 1710 till Riga och vidare med soldater över till Sverige. Till Älmeboda synes farsoten ha kommit via Karlskrona och de första dödsfallen inträffade här i november 1710. Myndigheterna utfärdade förbud för resor från pestsmittade områden och man föreskrev rökning med enris och tjära som ansågs rena luften. Dessvärre hade man inte kunskap om hur sjukdomen spreds, det anses nu att det var böldpest och den sprids endast genom bett av loppor och kan inte överföras från människa till människa.  
 
Hur många som dog av pesten i Älmeboda är oklart, begravninsboken är inte ifylld för åren ifråga. Magnus Megalinus har endast antecknat att från november 1710 till 1712 dog av pest, många som Pastor inte fick namn på och blev inte av Pastor begravda. Det var strängt förbjudet att forsla döda till kyrkogården utan begravningarna skulle göras på de särskilda pestkyrkogårdar som inrättats på olika ställen i socknen. Men många begravningar gjordes nattetid i smyg innanför kyrkogårdsmuren. Man inte ville riskera någons salighet med att använda pestkyrkogårdarna.  
 
Det finns uppgift om att 400 människor dog, därmed skulle omkring en tredjedel av socknens invånnare ha ryckts bort.  
 
 
Källa: A. Neander, Älmebodaboken 1969

[Ingela Martenius]

I'll do the first part:
 
 
Drawing from 1832.
The church ruin.
 
The old church in Älmeboda is thought to have its roots in the early 12th century and was at that time a so-called apsidal church, i.e. it had from the chancel at the very front of the church a rounded projection (apse). During the 15th century the apse was demolished and the church was extended and given a completely rectangular form. During a third rebuilding the church was further extended. This was during the time of Reverend Bengt Ekeberg and the church was re-consecrated in 1787. A hundred years later the new church at Rävemåla was consecrated and the old chuch was completely abandoned and quickly turned into a ruin. It was only in the 1920's that the people of the parish came to realise that here was a monument worth preserving and a prompt restoration was required. The restoration work came to be done by the Yxnanäs Hembygdsförening [Yxnanäs local historic society] under the direction of C.A. Johansson, following instructions from the regional record keeper. And it was later in the 1960's that Alvar Neander led the excavations that made clear the image of the apsidal church and established the age of the church.  
Model of the apsidal church Photo about 1940  
 
 
To the top of the page.

[Ingela Martenius]

A little more:
 
The plague stone
 
By the bell tower at the ruined church is a stone commemorating the hard times when the plague ravaged the parish during the years of 1710 och 1711. The inscription that is done in Latin reads in translation:  
 
In the year of 1711 many died from the plague in this parish. Doctor Magnus A. Megalinus was the vicar at the time  
 
Magister (master) was in 1711 the highest academic degree; only in 1864 was it replaced by doctor. I've called the vicar's doctor as this is the equivalent of Megalinus' degree today.

[Lars Unger]

The end of the translation:
The plague originated in Eastern Asia and spread through Eastern Europe and in May 1710 reached Riga. Soldiers brought it to Sweden. To Älmeboda the plague may have come via Karlskrona and the first deceased were found in November 1710. There
was a prohibition from the authorities to go from areas contaminated by the plague and fumigation with juniper, and tar was
prescribed. That was considered to clean the air. Unfortunately there was no knowledge of how the plague spread, nowadays it is thought that it was bubonic plague, which is only spread by fleabites and cannot be transferred from one human to another.  
 
How many people, who died from the plague in Älmeboda is not really known, the book over funerals had no registrations for some years. Magnus Megalinus only recorded that from November 1710 till 1712 many people died from the plague, of whom the vicar did not receive any name, and that there were people not buried by the vicar. It was strongly forbidden to  
take corps to the cemetary. The funerals had to take place on special cemetaries for those who died from the plague, and these had been arranged in different places in the parish. Many funerals, however, took place in clandestine within the walls of the cemetary. No one wanted to risk the blessedness of somebody in using the special plague cemetaries.
 
There is notes about 400 people being dead from the plague, which means that on third of the population of the parish got lost.
 
Reference: A. Neander, Älmedalsboken, 1969 (The book about Älmedal)