Äldre inlägg (arkiv) till 5.1.2002

[Marianne Fröding]

I den antavla som är utlagd på Rötter, finns en ana: Anna Westelia. Hennes far hette Westelius och uppges vara skolmästare. Nu undrar jag vart var han skolmästare och vilka undervisade han? Jag tycker namnet verkar vara ett prästnamn, men det kanske var vanligt bland andra grupper i samhället också?Har någon tips på bra litteratur eller släktutredning rörande hans närmaste släkt?
MVH/Marianne

[Elisabeth Thorsell]

Hej Marianne, Johan Westelius var skolmästare i Gåsborn, och gifte sig där 1732 7/2 med Ingeborg Persdotter, som dog 1745 10/2 i Gåsborn, och dottern Anna var född där 1734 31/10.
 
Jag vet inte mer om honom än så, men skulle gärna veta mera. Det finns någon präst Westelius i Edestam, som är äldre än vad Johan borde vara, och som skulle kunna vara en farbror eller så.  
 
Som jag minns nu står det ingenting om Johan i Helgers sockenbok om Gåsborn.

[Marianne Fröding]

Hej E!
Det som slog mig, var att den allmänna skolreformen var ju inte gällande då. Därför funderade jag på vilka han undervisade. Skall ta mig till Emigrantregistret på Arkivcentrum och slå i deras samlingar för att se vad man kan hitta!
Återkommer om jag hittar något nytt!
MVH/Marianne

[Bengt Svensson]

Hej
Det finns en liten notis om Johan i Nils Helgers sockenbok, sid.273-274
 
...I protokollen omnämnes en barnalärare vid namn Magnus Lider som synes ha undervisat i Gustavsström och en Johan Wästelius i Gåsborn och flera andra, men deras arbete tycks ha varit av helt privat karaktär.....
 
Mvh
Bengt

[Marianne Fröding]

Tack för detta!
Har någon tillgång till Edestams herdaminne, och kan kolla denne Westelius som Elisabeth nämner?
Själv har jag del2 och i den finns det ingen.Håller på att forska kring John Ericssons morbror, som är min  ana. En riktig stortjuv, och detta verkar ha passerat spårlöst förbi alla som forskat runt John Ericsson!!  
Marianne

[Marianne Fröding]

ps/ (och givetvis är han släkt med mig, tjyven alltså!! Det kunde väl ha gått bra andå!!)Det är i dessa stunder man hoppas att arvsynden inte är på riktigt....
Marianne

[Elisabeth Thorsell]

Marianne, jag har nog drömt att jag hittade någon Westelius som passade som släkting till Johan i Gåsborn, för de som jag hittar nu i Edestam är präster i Dalsland på 1600-talet och verkar geografiskt avlägsna. Men namnet är ju präst-aktigt och han bör ju ha gått i skola, så det vore kul att veta mer om honom.

[Marianne Fröding]

Har någon ett bra tips på böcker om John Ericsson och hans släkt? Det är hans mors släkt jag är intresserad av, och särskilt hans morbror, Magnus Yngström.
Tack på förhand/Marianne

[Åke Norgren]

Marianne, jag har en notering om
A Palmqvist, John Ericssons möderne (Bergslagen i ord och bild, 22, 1957-58)
Jag har inte tagit del av innehållet, men det kanske kan vara något att kika på?
hälsn Åke

[Anna Berg]

Menar du uppfinnaren?  
I så fall finns det bl a en skrift eller bok som heter  John Ericsson -resan mot solen av Margaretha Jönsson Runvik, utgiven 1997 på City Tryck, Karlstad. I den eller genom den kanske du får lite tips! Jag har en recension från  november 1997 ur Länstidningen  Östersund, har alltså ej läst själva skriften/boken.  
Bör väl kunna lånas på bibliotek.

[Carl-Johan Ivarsson]

Sedan så finns ju en utredning om John Ericssons anor (gjord av Håkan Skogsjö, Bo Lindwall och Kjell Åberg) med i 24 Famous Swedish Americans.. och den har också funnits med i Svenska Antavlor, första bandet. Antar att den förra versionen kan vara mer komplett då den ju är senast publicerad där.
När det gäller Jönsson Runviks bok så tyckte i varje fall inte jag att den var någon höjdare.

[Marianne Fröding]

Tack för alla tips!
Jag letar i hans släkt för att finna ledtrådar till Magnus Yngström, morbror till John Ericsson.
MVH/Marianne

[Torpare i Långban]

John och Nils Ericsson - genierna från Långban
 
Med start den 3 januari presenterar SVT fyra nya avsnitt i Hermans historia.
 
Första programmet handlar om  
John och Nils Ericsson - genierna från Långban
 
 
De värmländska bröderna John och Nils Ericsson från Långban i Värmland drevs av en enorm skaparkraft. Lillebror John var uppfinnaren som deltog i världens första lokomotivtävling, uppfann propellern, gjorde karriär i USA och innehade mer än hundra patent. Storebror Nils startade som kanalbyggare vid Göta kanal men blev senare mannen bakom bland annat Sveriges första järnvägar, Slussen och det nya Gävle.
 
John Ericssons antavla finns presenterad i Svenska Antavlor  
Nr 27. Uppfinnaren John Ericsson (I:5, 1982).
 
Inskrivet av en
Torpare med sina rötter i Långban

[Elisabeth Thorsell]

John Ericssons antavla finns på Rötter:  (på engelska)

[Långbans vänner]

NILS ERICSON  
 
Nils Ericson, före adlandet Ericsson, föddes den 31 jan. 1802 i Långbanshyttan, Färnebo (Värmland), avled den 8 sept. 1870 i Stockholm
 
Nils E:s och hans bror John Ericssons barndom förflöt under delvis bekymmersamma omständigheter, sedan fadern Olof Ericsson tvingats lämna sin plats som gruvfogde vid Långbanshyttan i Värmland 1803.
 
Familjen bodde 1810-13 i Forsvik, som låg vid kanalleden.
Denna miljö blev av största betydelse för de båda högt begåvade sönernas utveckling. De fick först undervisning hemma 1811-12 av en guvernant, sedan av J. 0. Afzelius. Båda visade tidigt sina starka mekaniska anlag och fadern utverkade tillstånd av chefen för kanalbolagets ritkontor i Forsvik kapten Jacob Forssell för dem att hjälpa till med ritningar där från 1811. De undervisades särskilt i kartritning och linearritning. Fadern lyckades även förmå den mycket skicklige löjtnant Brandenburg vid Flottans mekaniska kår att lära dem det moderna sättet att skugga och lavera mekaniska ritningar.
 
Vid ett besök på Lövsäng åtföljdes Brandenburg av den nyss från England återkomne kapten J. Edström, som där studerat kanalväsen. Edström, som fick se pojkarna Ericssons arbeten och förvånades över deras otvetydiga anlag, såg till, att de fördes till kanalarbetets mäktige chef Baltzar von Platen.
 
Denne uppmuntrade dem och arrangerade deras inträde som elever vid kanalbyggnadskontoret, som låg i Tåtorp. Edström följde på nära håll deras arbete, som även bestod i praktik på olika arbetsplatser.
 
Skillnaden i deras anlag blev snart klar. Medan John fick staka ut väg, rita kartor, m. m., fick Nils utföra byggmästararbeten, förebådande hans blivande kall som arbetsledare. Brödernas rent personliga läggning var också mycket olika. Nils var av ett stillsammare skaplynne än John.
 
Särskilt utmärktes han av en snabb förmåga att uppfatta det väsentliga i varje sak, en stor klarhet i bedömande av de medel, som behövdes för att uppnå ett givet ändamål, en tidigt framträdande vana att noggrant utföra detaljarbeten. Stark vilja hade de båda, men Nils var en mer beräknande natur och stor vän av följdriktighet och ordning.
 
Sedan Edström flyttat 1818, s. å. som bröderna blev faderlösa, fick Nils E. mestadels undervisa sig själv. Med en knapp dagpenning av 16-24 skillingar riksgälds fortsatte han sina arbeten vid kanalverket och begagnades nu även för kartritning och nivellering, så att han antogs till nivellör vid kanalverket.
 
E. utsågs 1824 till arbetschef vid Jäverstads station av kanalarbetet i Östergötland och skötte 1828-30 slutarbetet på kanalen mellan sjön Asplången och Östersjön. Under vintermånaderna arbetade E. på Platens hydrotekniska kontor.
 
År 1830 lämnade E. sin anställning vid Göta kanal. Militärt övergick han till Flottans mekaniska kår, där han blev kapten på hösten 1830. Samtidigt förordnades han till chef för västra kanaldistriktet. Bland de vattenbyggnadsarbeten, åt vilka han kom att ägna sig, kan nämnas Säffle kanal, Karlstads hamn- och kanalbyggnad samt Albrektssunds kanal. Han utförde också undersökningar för en tilltänkt kanal i Norra Dalsland och för att försätta Klarälvens nedre lopp i segelbart skick.
 
E:s huvudverksamhet åren 1830-44 var emellertid knuten till Västsveriges största kanalverk, Trollhättans. I sin monografi (1911) om denna kanals historia har S. E. Bring lämnat en ingående, förträfflig redogörelse får Nils E:s avgörande och betydelsefulla insats.
 
1830 blev så E. Trollhättebolagets mekanikus. Han fullbordade sept. 1832 Ströms kanal vid Göta älv med slussar av samma dimensioner som Göta kanals; året därpå gifte sig E. med en dotter av greve Ph. W. von Schwerin i Östergötland.
 
Ännu skulle E. under ett helt årtionde efter 1844 fortsätta som kanalbyggare, innan han övergick till sin sista och viktigaste insats för Sveriges kommunikationsväsen. Han fick sålunda ledningen av arbetet på nya slussen mellan Mälaren och Saltsjön i Stockholm. E. hade nämligen 1845 inlämnat ett första förslag,  och i juni s. å. en fullständig plan med ritningar och kostnadsförslag till en sådan slussbyggnad. Arbetet påbörjades okt. 1846 och fullbordades på fyra år - i stället för föreslagna fem. E. utförde även Skeppsbrokajens ombyggnad, som blev klar i slutet av 1854. I samband därmed och med avtäckningen av Karl XIV Johans staty vid Slussen förlänades E. adlig värdighet. Han ändrade nu stavningen av sitt namn från Ericsson till Ericson - något som i hög grad retade hans temperamentsfulle bror John.
 
E:s överlägsna förmåga av planering och arbetsledning, hans kunskaper, beräkningsförmåga och effektivitet stod nu fullt klar för alla och uppmärksammades även utanför Sverige. I Finland hade redan tidigt diskuterats förslag att binda samman sjön Saima och dess vidsträckta vattensystem i östra delen av landet med Finska viken. Efter förberedande undersökningar påbörjades arbetet 1846. E. inbjöds emellertid att taga kännedom om trakten för den blivande kanalen och blev först rådgivande ingenjör samt, förordnad 24 april 1847 som överdirektör för kanalarbetet med oinskränkt befäl. E. genomdrev, att segelleden drogs tätt förbi Viborgs stad. Kanalen, 59 km. med 28 slussar, fullbordade och invigdes den 7 sept. 1856.  Saima kanal var E:s största och svåraste vattenbyggnadsarbete. Kanalarbetet här hade även betydelse som en ingenjörs- och arbetarskola på sitt område - för Finland var den vad Göta kanal varit för Sverige.
 
Det uppges, att E. vid denna tid, omkring 1854, tänkt draga sig tillbaka, men utvecklingen blev annorlunda.  
 
Under de årtionden, då E. lett det ena viktiga kanalarbetet efter det andra, hade ett helt nytt kommunikationsmedel börjat erövra världen: järnvägarna.  
Det var nu länge sedan den ryktbara tävlingen i Rainhill i England ägde rum, den 6 okt. 1829, mellan olika lokomotiv, av vilka ett konstruerats av Robert Stephenson, ett annat av Nils E:s egen bror John Ericsson. Från 1830-talets mitt började jämvägsbyggandet utbreda sig både i England, Nordamerika och på den europeiska kontinenten.
 
Vad som stimulerade diskussionen angående järnvägsbyggande var, att grannländerna redan börjat bygga järnvägar. Dessas stora strategiska betydelse framhölls även. Regeringen tog 1852 hand om frågan.
 
Civilminister J. F. Fåhr?us gick i sin proposition till 1853-54 års riksdag på ett förslag om ett statsbanesystem. Propositionen utmynnade i förslag, att staten skulle anlägga och bekosta stambanorna, att den enskilda företagsamheten fick bibanoma på sin lott.
 
Den första viktiga åtgärden från regeringens sida blev att till chef för Statens jämvägsbyggnader utnämna Nils E. (22 jan 1855), varvid han erhöll utomordentliga befogenheter. Vad som orsakade regeringens förtroende för E. var, utom tidigare angivna ledaregenskaper, också hans rättskaffenhet. Den makt, som gavs honom, var, har del sagts, större än någon, som under århundradet lagts i en enskild svensk mans hand. Chefen antog och entledigade personal, bestämde avlöningarna, o. s. v.
 
I den följande diskussionen bröt sig i hög grad lokala och privata intressen mot statssynpunkterna, och häftiga järnvägsstrider började.
Mellan E. och kommitt?n var motsättningarna stora och djupa. E. segrade emellertid gång på gång, då regeringen gick på hans linje. Sålunda antog regeringen 18 mars 1856 E:s förslag, att västra stambanan i Västergötland skulle gå öster om Billingen.
 
I den andra huvudfrågan, norr eller söder om Mälaren. Föreslog regeringen på E:s förslag den södra, kortare sträckningen. Han framhöll beträffande båda stambanoma, att den naturligaste förbindelsen med det övriga Europas kulturcentra gick i väster och söder.
 
Det var E:s förslag, att stambanorna skulle få en gemensam bangård i Stockholm vid Klara sjö, med ?sammanbindningsbana? genom staden.
 
E:s uppgjorda, storstilade betänkande (18 nov. 1856) upptog västra stambanan Stockholm-Göteborg, nordvästra stambanan Laxå-Karlstad-Arvika-norska gränsen, södra stambanan från Falköping till Malmö med bibana till Jönköping, östra stambanan från Katrineholm över Norrköping, Linköping och Tenhult till Götaström med bibana Tenhult-Jönköping, norra stambanan från Stockholm över Uppsala till Sala och därifrån dels en linje norrut till Storvik, dels en linje mot Västerås och Örebro. Hans program vann regeringens fulla gillande och trycktes.
 
Ständernas beslut den 16 sept. 1857 blev i första hand, att inget visst system för Statens järnvägars anläggningar ännu borde fastställas. Det påbörjade skulle fullbordas, innan man tog itu med det nya. En del av anslaget för västra stambanan skulle användas för banans västra del, resten till sträckan Stockholm-Södertälje-Katrineholm.  
Detta var en seger för regeringen och E. Beträffande södra stambanan beslöts, att en del av medlen skulle användas till banans fortsättande norrut från Lund, återstoden till banans påbörjande å sträckan Falköping-Jönköping.  
 Riksgäldskontoret fick rätt att upplåna högst 20 millioner rdr inom eller utom landet. Emellertid vållade förkastandet av E:s principiella järnvägsplan, att porten öppnades för sedan ständigt återkommande strider om järnvägarnas riktning.  
I den nya, den 20 mars 1858 tillsatta järnvägskommitt?n blev E. medlem.
 
Den skulle bl a yttra sig om lämpligaste sträckningen av nya statsbanor. Dess betänkande inlämnades 8 nov. 1859. Propositionen i järnvägsfrågan vid 1859-60 års riksdag visade orubbat förtroende till E. efter regentskiftet, Den föreslog, att alla anslag nu skulle användas att fullborda södra och västra stambanorna samt sammanbindningsbanan Örebro-Hallsberg.
 
Det av E påyrkade statsbanenät, som riksdagen 1857 vägrat gå med på förverkligades i praktiken steg för steg.
 
År 1859 anhöll E., att hans uppdrag i dess dåvarande omfattning måtte upphöra med årets utgång, och ständerna hemställde nu om inrättande av en särskild styrelse för statens järnvägstrafik.
 
Under alla dessa upprörda år och stormiga debatter samt angrepp frän både pressen, myndigheter och enskilda höll Nils E., som den starke man han var, huvudet kallt och arbetade lugnt, tålmodigt, energiskt och planmässigt vidare.
 År 1861 hade han av västra stambanan fullbordat sträckan Göteborg-Hallsberg samt Stockholm. E. visade således sin vanliga talang: västra stambanan fullbordades ett år tidigare än beräknat. Av södra stambanan hade färdigbyggts sträckan Malmö-Älmhult och Falköping-Mullsjö. Redan nu kunde farhågorna vederläggas, att järnvägarna ej skulle förränta kostnaderna. Från 1860-talets början hade en växande behållning kunnat överlämnas till Riksgäldskontoret, och inkomsten per banmil var i tillväxt. I början av 1860-talet levererades för övrigt de första lokomotiven av inhemsk tillverkning.
 
Dagen efter Karl XV:s kröning utfärdades Nils E:s friherrebrev. När västra stambanan var färdig, och tåget, på aftonen den 4 nov. 1862 rullade in på Göteborgs station i den festligt upplysta banhallen, hälsades det av jublande folkskaror. Karl XV mottogs av landshövding Fåhr?us och uttalade därpå själv sina förhoppningar om järnvägarnas välsignelse. Efter avtackning av ?den insiktsfulla, rastlöst verksamme ledaren?, Nils E, överlämnade konungen till denne ordenstecknet till Vasaordens storkors i briljanter.
 
Samma år begärde E  avsked från chefskapet för Statens järnvägsbyggnader.  
 
1863 beslöt riksdagen om en årlig statspension av 15000 riksdaler till E.
 
E., som nu var 61 är, bosatte sig på sin 1847 inköpta egendom Nygård vid foten av Hunneberg i närheten av Trollhätte kanal. Han intresserade sig mycket för jordbruket och ladugårdsskötseln. Helt slå sig till ro kunde den ännu energiske mannen inte. När frågan om Dalslands kanal blev aktuell 1864, blev E. ledare därför, men det praktiska arbetet lades på hans önskan i hans son Werners hand. Arbetet fullbordade 1868.
 
När Gävle stad härjats av eld sommaren 1869, uppgjorde E. på begäran förslag till plan för stadens återuppbyggande och hamnens anordning och utvidgande, ett förslag som senare fastställdes och följdes.
 
Nils E. var en i såväl yttre som inre mening imponerande gestalt. Han var lång, smärt och kraftfullt byggd, med högburet huvud, bred panna och klara blå ögon, ?oftast milda och vänliga, men även i ordets egentliga mening genomborrande och krossande, då någon ådragit sig hans ovilja?. E:s vanliga sätt var förbindligt, och G. Nerman, som kände honom väl, skriver: E. ?var ofantligt angenäm att hava att göra med och var ständigt, då ingen sprakfåle till ingenjör hade förargat honom, fallen för skämt?. Då han var med sin vän överste Otto Modig, fortsätter Nerman, saknades icke anledning till skratt. E. ?var i repliken något skarpare än Modig, icke minst då de påminde varandra om galna upptåg vid Göta kanal?. Utan att vara ett snille av sådant slag som brodern John var Nils E. även han rikt utrustad, därtill verksam under en tid, då det ena stora företaget efter det andra på just hans arbetsfält gav honom tillfälle att visa, vad han förmådde. Hans starka självförtroende var förenat med oböjlig vilja, men båda vilade på egenskaper, som berättigade honom att tro på sin mening och att genomföra den. Dessa egenskaper ha redan antytts: ett klart förstånd, uppodlat genom trägna studier, mest på egen hand; en genomträngande skarpblick för medel och mål, för detaljarbeten lika väl som för stora, principiella planer; en outtröttlig arbetsamhet, som gav honom tillfälle att genomtänka och genomarbeta varje förslag och att genomföra det på ett sådant sätt, att vanligen såväl arbetstid som kostnader var mindre än de ursprungligen beräknats; slutligen och icke minst hans moraliska styrka: oegennyttan, uppgåendes i det sakliga, beredvillighet att diskutera och samtidigt det orubbliga fasthållandet vid sådant, som han efter noggrann prövning funnit vara rätt och nyttigt. I det svenska kommunikationsväsendets historia skall E. alltid ihågkommas som en av dess främsta märkesman och därtill som en ovanligt tilltalande gestalt.
 
Friherre Nils E. dog, efter en  operation, i Stockholm den 8 sept. 1870. Han begravdes på norra kyrkogården där. E:s staty, modellerad av J. Börjeson, avtäcktes 8 sept, 1893 i Järnvägsparken i Stockholm.
 
Uppgifterna är hämtade ur Svenskt Biografiskt Lexikon

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Om såväl Torpare i Långban som Långbans vänner i fortsättningen kan uppträda under riktiga namn i enlighet med forumets ordningsregler så blir det ännu trevligare läsning.. Mvh//Peter

[Leif Svensson]

I programmet Hermans historia om John och Nils Ericsson säger Herman att Brita Sofia Yngström, född 1778 har påbrå från vallonerna i dagens Belgien. Nu undrar jag, var kommer dessa in i antavlan för John och Nils, någon som vet detta?
 
Hälsningar
Leif Svensson
Västerås

[Leif Svensson]

Klicka här för att se:
 
John Ericssons biografi
 
Leif Svensson  
Västerås

[Elisabeth Thorsell]

Det är väl via Johan Yngströms härstamning Horn och Graff som man tror att det är valloner, annars ser det svenskt ut.
 
Det var en artikel i Värmlandsanor för ett eller annat år sedan om Kristoffer Graff i Kroppa, men jag minns inte nu vad det stod där.

[Elisabeth Thorsell]

Sen tycker jag det var ganska dåligt av Herman att inte hålla reda på vad John Ericssons son hette, han kallade honom Elsworth och Elfworth hela tiden, men enligt SBL hette han Elworth, och det kan man ju lätt slå upp. Och Slaget mot Merrimac som dundrar på i Filipstad varje sommar kunde gott ha nämnts också.

[Ulla Hansson]

Hej Elisabeth (m fl)
Ang Horn och Graff så undrar jag om det inte möjligen är så att det fattas en generation mellan Johan Kristoffersson Horn och Kristoffer Graff som finns i antavlan. Kristoffer Graff var min fm ff ff fm mf f och han dog 1622 och kan då knappast ha fått en son född 1673. Kristoffer hade såvitt jag vet 3 söner Melker, Anders och Bryngel (min ana). En son till dessa borde kunna passa in i den saknade generationen?
Mvh Ulla
PS Horn och Graff finns även i Ivar Vennerstens antavla.

[Ulla Hansson]

Fel av mig - det skall vara Ivar Vennerström.
Mvh Ulla

[Elisabeth Thorsell]

Enligt Sven Hesslows artikel om John Ericssons släkt i VärmlandsAnor 2000/1, s.12, som jag refererade till ovan, så var Johan Christoffersson Horn född ca 1673 i Hornkullstorp i Kroppa, son till Christoffer Larsson, f ca 1610, och hans hustru Annika. Christoffer Larssons mor skulle så ha varit Ingrid Christoffersdotter, f ca 1590, och gift 1:o med Lars Clemetsson i Herrhultshyttan.  
 
Ingrid skulle sedan vara dotter till bergmästaren Christoffer Graff, f ca 1560 i Tyskland och död omkring 1622.
 
Jag är inte tillräckligt bevandrad i Kroppas historia för att se om detta är rimligt, men tycker kanske att det blev litet kort mellan generationerna i början, och att Christoffer Larsson var litet gammal när han började få barn, i 50-årsåldern, men källmaterialet är antagligen ganska bristfälligt.

[Leif Svensson]

Det var inte bara Christoffer Larsson som var gammal, hans fru Annika var 48-49 år när Johan Christoffersson Horn föddes. Visserligen blir dom flesta i Sven Hesslows stamtavla över Christopher Graff gamla. Släkten Graff kommer enligt Hesslow från Tyskland, så frågan var Herman Lindqvist får vallonerna ifrån kvarstår. Eller är det gamla vanliga skrönan att dom flesta i bergslagen har valloner i blodet, vilket i själva verket var väldigt få, då de flesta i dessa skogar härstammar från invandrade finnar som bröt skog och mark.
 
Hur det ser ut i samband med  
Slaget mot Merrimac eller  
Slaget på Hampton Roads (dvs kyrkviken i Filipstad) går att se på denna länk:
 
Slaget vid Hampton Road
 
Hälsningar
 
Leif Svensson

[Tord Påhlman]

Ericsson var tydligen faderns patronymikon. Var det vanligt i Värmland att patronymikon övergick till släktnamn så tidigt? Bröderna Ericsson var ju födda 1802 respektive 1803. Någon som vet?

[Elisabeth Thorsell]

Syskonen Ericsson (vi ska inte glömma Carolina, gift Odhner och mor till Odhners Historia) var alltså barn till Olof Ericsson, vars far i sin tur, Nils Eriksson, står som bruksidkare i Nordmark. Jag tror att dennes sociala ställning blev sådan att han nog omtalades som patron Eriksson och i sånt fall blir det nog lätt att patronymikon övergår till släktnamn.  
 
Det finns en familj Svensson, också i Nordmark, som gör på samma sätt, där patron Anders Svensson blir far till Anna Carolina Svensson, gift med Barthold Dahlgren, vilka senare blir föräldrar till Fredrik August Dahlgren, Vermlänningarnes fader.

[Marianne Fröding (Ruth)]

Hej!
Ni som hade turen att se programmet, hade Herman LIndqvist med något om morbrodern till bröderna Ericsson? Magnus Yngström, som måste ha varit familjens kolsvarta får?(min fffmmf) Han hamnade 1811 på
Karlstad Kronohäkte anklagad för stöld. Dömd enligt domboken 1811 vid nedre Älvdals härad till 11 par spö, och 1 söndag uppenbar kyrkoplikt(sitta i stocken)
notering i fångrullan:26/10 förd till kronofogden i Halmstad för förvar i Varbergs fästning tills det blir en ledig plats i Landskronas arbetshus på obestämd tid.
Kollat AI:aa 43 1811 Nedre Älvdals Härad, hittar han inte där.Justitiekanslern EIII cc 405 (=juli-dec 1811)
 
Namnrulla, Varbergs fästning nov 1811
 
Magnus Yngström
Brottet: näringslös
Ankom uti arresten: 1 nov 1811
Dömd och sitter: behagl. tid
Redan suttit: åhr: - månader: 13/30 (vad det nu kan betyda? 13 av 30?)
Sedan stod det två ettor, men det gick inte att tyda vad de stod för,
det var något med tiden också)
Anmärkning: Nov 18 Ankom äfven med Carlstads Cancellis förpassn: at
här förwaras tills ledigt rum på allmänna arbetsstället i Carlcrona
blifwa at tillgå.
 
Warbergs fästning 1 december 1811
 
Namnrulla, Varbergs fästning dec 1811
 
Magnus Yngström
(motsvarande uppgifter som ovan utom anmärkningen)
Anmärkning: Utgick äfven till Carlscrona ArbetsInrättning den 10
dennes, enl. Kongl. Landshöfdinge Embetets i Halmstads skrifvelse.
(Daterat 1 januari 1812.)
 
Den andra volymen jag fick fram innehöll bara rullor för kronohäktet i
Kristianstad. Luskar vidare vid tillfälle.
 
 
Kankse ni i Långbans vänner känner till min Magnus lite bättre??
MVH/Marianne

[Leif Svensson]

Programmet kommer i repris imorgon söndag kl 16.00 i TV1.  
Denne Magnus Yngström var och när är han född?  
Är han verkligen son till Johan Yngström, född 2 Nov 1739 i Yngshyttan, Färnebo och Anna Westelia, född 31 Okt 1734 i Gåsborn.  
 
Leif Svensson

[Johan R:son Sjöberg]

Herman Lindqvist är inte känd för att vara så noggrann med detaljerna. Att han döpte om John Ericssons son bör sålunda inte förvåna. Han här slängt ur sig betydligt mer grundlösa påståenden (som att en stor del av Finlands adel skulle vara ättlingar av Erik XIV och Karin Månsdotter [faktum är, att Karin Månsdotter inte har några kända fortlevande ättlingar]).

[Marianne Fröding (Ruth)]

Hej!
I Färnebo AI:7a 1775-1780 sid14 1/5 står följande:
Gruvfogde Joh. Yngström 1734( osäker på årtal)
           Anna Westelia 1735
           Joh. Gustaf 1771
            Magnus 1773
            Britta Sophia 1779
 
de finns inte i nästa Hfl och jag har tyvärr inte lyckats hitta hans födelsenotis.
 
I Färmebo Häradsrätt AIa:52 1810-1812 Brottmål 1 o 2 1811 6/8
berättas om inbrott hos Inspector Myr?n Motjärnshyttan och hos Bergsmannen Nils Olsson vid Grunsjön och enkan Lisa JAnsdotter Gumhöjden
i DIII fa 1811 Karlstads Fångvårdsanstalt  11/7 inkom lösdrivaren och gardisten Magnus Yngström för stöld den 6 Aug Elvedals nedre tingsställe Norra Skoga för ytterligare rannsakning.
i Domboken AI:aa 43?18 den 14/10 står det:
 är lång och har stark kropppsbyggnad, 38 år
i Färnebos Häradsrätt I11a:21 sid 81
1800 18 dec förättades bouppteckning efter ------Gruvfogden Johan Yngström vid LÅngbanshyttan---yngste sonen Magnus Yngström....
Totalt uppgick boet till 7502.40.6
Magnus var skyldig sin far 748.473 enligt bouppteckningen  Johan G 222.7- bägge boende i Långbanshyttan detta stod i kolumnen för säkra fodringar. Tyvärr kan jag inte läsa allt, men jag tycker det framkommer klart att Magnus är son i huset.
MVH/Marianne