ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07  (läst 2998 gånger)

2005-03-22, 20:22
läst 2998 gånger

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Men nu är det så Nils, att 200 år är rätt lång tid, medan 20 år är rätt kort tid... Vi minns båda saker som inträffat för 20 år sedan, men har av naturliga skäl inga minnen av vad som hände för 200 år sedan. Självklart skall man vara källkritisk när man läser gamla krönikor, det glädjer mig mycket att du nu insett detta, men att därifrån dra slutsatsen att den är oanvändbar är något extremt... Ju närmare händelserna en källa ligger desto trovärdigare.
 
Om vi nu övergår till Kjell Lundholms id?er så finns det inga källor som stöder dessa, utan de bygger på gissningar. Han har ett antal släktkonstruktioner som ju saknar stöd i källmaterialet. Dessutom finns det mycket enklare förklaringar som inte motsägs av bevarade dokument... Kjell Lundholm kan visserligen sägas stå i överensstämelse med Bureus konstruktioner, men då Bureus befinner sig på 275 års avstånd till Nils Fartegnsson så kan man nog lungt konstatera att det föreligger vissa skillnader...
 
Och det är ju alltid bra att du läser in dig så väl på området innan du börjar argumentera, NE är ju känd för att innehålla de mest djuplodande analyserna av Erikskrönikans tillkomst och tendens. Jag har för mig att en kommenterad version finns att köpa, den ger nog mer om man uttrycker sig milt. Om du nu vill läsa en mer ingående analys av händelserna 1317-18 så kan jag rekomendera inledningskapitlet till Michaels Nordbergs I kung Magnus tid från 1995...
 
Att Erikskrönikan bara är känd i en 1400-talsavskrift innebär heller inte att man kan underkänna den. Förvisso innebär varje avskrift risk för fel, men i allmänhet brukar det mesta av innehållet överleva avskrivandet.

2005-03-22, 21:05
Svar #1

Nils Olofsson

Anders,
 
och vad var felaktigt i de NE-citat om krönikan som jag refererade till?  
Utrymmet här på anbytarforum medger knappast jag scannar in hela inledningskapitlet i I Kung Magnus tid för att framföra en argumentation.
DU har själv vid upprepade tillfällen gjort klart, att du inte varit intresserad av referenser till litteratur utan enbart samtida källor. Jag kan inte se att Erik och Valdemars fängelsevistelse har något avgörande bevisvärde för att Nyköpings Gästabud ägt rum.
 
Slutligen,  
en kommentar som
Och det är ju alltid bra att du läser in dig så väl på området innan du börjar argumentera
 
fälls knappast von unten.

2005-03-22, 21:59
Svar #2

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Inget är fel i NE, men ett fåtal meningar lämnar ju inte utrymme för någon djupare analys. Här rör det sig om en ofullständig referens...
Om du nu hade läst I kung Magnus tid hade du där noterat ett stort antal källhänvisningar till samtida källor. Och jag hoppas att du inte fått det om bakfoten så totalt att du tror att jag betraktar Erikskrönikan enbart som litteratur. Nej, den är relativt samtida källa med tydlig tendens.
 
Och jag erkänner, jag tycker det är mer givande att diskutera med dem som vet vad de talar om... Det är kanske von oben för en del, men jag tror de flesta håller med mig...

2005-03-22, 23:42
Svar #3

Nils Olofsson

Anders skrev om Erikskrönikan,
 
relativt samtida källa med tydlig tendens.
 
eller som jag hade formulerat det:
 
relativt samtida källa men tydligt tendentiös.
 
Jag noterar också att Anders inte finner det givande att diskutera med mig eftersom jag inte vet vad jag talar om.  
Här finns det uppenbart en grund för konsensus då jag fick närliggande känslor under den tidiga debatten om norra Sveriges historia. Jag tar nu paus och hoppas att Anders får mer stimulerande meddebattörer än undertecknad.

2005-03-23, 22:06
Svar #4

Lars Öhman

I Släktforskarnas årsbok 1996 sida 251 återger Urban Sikeborg Johan Bureus egen version av vad herr Peder i Skön hade förtäljt för honom. Det som i varje fall slår mig är att det i framställningen tydligt utsägs av Johan Bureus att han har läst de skildringar som finns i Johannes Magnus och Ericus Carolinicus om de strider där bl.a. Knut Erikssons söner, med undantag för Erik Knutsson, dödades. Johan Bureus refererar t.o.m. till den bok och sida i Ericus Carolinicus där det står att endast Erik Knutsson undkommit till Norge. Denna del av Johan Bureus framställning kan därför enligt min mening inte ha herr Peder i Skön som sagesman utan den måste härröra från nämnda skildringar. Det hade ju vid tiden för Johan Bureus intervju med herr Peder även gått ungefär 400 år sedan Erik Knutsson undkom till Norge, och att det i bygden skulle ha kunnat bevaras någon tradition om att någon Fale hin unge skulle ha deltagit i dessa stridigheter 400 år tidigare (ca 12 generationer) anser jag vara osannolikt. Det är därför lätt att instämma  i Urban Sikeborgs slutsats att ”det är uppenbart att den som försökt passa in legenden om Fale hin unge i ett historiskt sammanhang är JB själv”.
 
Av ett inlägg från Urban Sikeborg i denna diskussion får vi även veta att det inte är sannolikt att Johan Bureus skulle ha känt till de brev från 1300-talet som omtalar den verklige Fale hin unge. Men dennes existens är inte så avlägsen i tiden (drygt 200 år) att inte herr Peder skulle ha kunnat ha hört talas om denne i bygden ryktbare person och relaterat detta för Johan Bureus. Men förmodligen hade herr Peder ingen mer exakt kunskap om Fale hin unge eller vid vilken tid han skulle ha levat. Det gör att Johan Bureus felkopplar honom till de minnesvärda striderna i början av 1200-talet istället för till det kanske inte fullt så märkvärdiga 1300-talet. Det kan ju i och för sig ha uppkommit någon lokal minnesbild om att Fale hin unge hade deltagit i någon av 1300-talets strider t.ex. någon kampanj mot Albrekt av Mecklenburg. Men detta är en ren gissning, och den påverkar inte min uppfattning att den ende Fale hin unge som har funnits är den person som har bevisats leva under 1300-talet. Enligt min mening har Johan Bureus pga otillräcklig för att inte säga fragmentarisk information från herr Peder kommit att hänföra Fale hin unge till början av 1200-talet i stället för till senare delen av 1300-talet. Att Johan Bureus gör denna tolkning hänger nog samman med tidens okritiska spekulationer. När Johan Bureus får se vapnet med den krökta beväpnade armen tolkar han t.ex. detta som ett bevis för att Fale hin unge har burit kungasonen Erik Knutsson på sin arm, vilket jag tycker tydliggör Johan Bureus okritiska inställning. Och samma okritiska spekulationer gör att han kopplar Fale hin unge till Bure-släkten pga vissa ytliga namnlikheter i ortnamnen Byrestad och Bure. Det finns därför enligt min mening inget som talar för att den verklige Fale hin unge har något med Bure-släkten att göra.
 
Det är också Johan Bureus själv som till följd av sina okritiska spekulationer skriver ”När nu Erik Knutsson var kommen till Riket igen, gjorde han Fale hin unge till en herre och förbättrade hans adelskap, givandes honom en beväpnad arm till sköldemärke därför att han hade burit honom på sin arm under farligheten, och på hjälmen norska vapenyxor, därför att han med norska män hade börjat intaga Riket.”
 
När det sedan gäller släkttavlan som en gång var uppsatt på Uppsala domkyrkas södra vägg avritades den år 1711 eller 1712 av C G Fredianus och är tryckt 1910 i Hildebrands monografi över Johan Bureus sida 168. Den som har tillgång till Tyko Lundqvist ”Boken om Säbrå” kan se släkttavlan avbildad på sida 81. Den inleds precis som Urban Sikeborg säger på sida 255 i Släktforskarnas årsbok 1996 med de personnamn som finns på runstenarna i Sundsvall, Bure i Nolby (Norby) och Herse i Selånger (Silagri). Men sedan hoppar Johan Bureus över alla mellanled direkt till Fale hin unge i Birsta (Byrestad)vilket möjligen förklaras av hans förhållningssätt till runstenarna. Johan Bureus anser förvisso att hans släkt utgår från de personer som nämns på runstenarna, men han gör inget försök i släktboken att koppla ihop Fale hin unge med personerna på runstenarna. I släktboken startar Johan Bureus sin genealogi med Fale hin unge. Se sida 248 i Släktforskarnas årsbok 1996 där ett foto av ett uppslag ur släktboken visar detta.

2005-03-24, 11:50
Svar #5

Per-Åke Borssén

Kolonisationen av övre Norrlands kvarvarande obebyggda älvdalar skedde under 1320-talet. Ärkebiskop Olof Björnsson hade under kung Magnus Erikssons omyndighetstid haft uppdraget att “för utvidgande av Kristi dyrkan å våra vägnar giva och upplåta de öde trakterna (deserta loca) i vårt land Hälsingland mot norden åt dem, som där ville bosätta sig”. Två brev om dessa förläningar föreligger:  
 dels DS 2606 rörande Lule älvdal och  
 dels DS 3134 avseende Pite älvdal.  
 
“Sommaren 1320 utsågs O[lof] till principalis executor att verkställa hertigarnas yttersta vilja och betala deras skulder, vilket skedde med hjälp av intäkter från Hälsingland (dvs Norrland ovan Ödmården)”. (SBL Sven Erik Pernler, Olaus Beronis, s 131-133)
 
År 1330 den 7 oktober redovisar ärkebiskopen inför kung Magnus ombud drosen Knut Jonsson, Greger Magnusson och Karl, kanik i Linköping och Skara för de 4357½ mark penningar som han under 10 års tid uppburit och använt till betalande av hertigarna Eriks och Valdemars skulder. (DS 2807).
 I sitt arbete med verkställande av hertigarnas testamente assisterades ärkebiskop Olov av kungens fogde i Hälsingland Johan Ingemarsson (ginbalk belagd med sparre). Ärkebiskopen och kungsåren gjorde under de följande 10 åren ett stort antal utbetalningar till kyrkor, kloster och andra kyrkliga inrättningar samt till enskilda intill den ovan gjorda redovisningen 1330, se ovan. Dessa brev specificeras icke här.
 År 1327 utfärdar “Ärkebiskop Olof i Uppsala, Johan Ingemarsson, fogde över Hälsingland, Nils Farthiegnsson och Peter Unge överenskomelser om delning sins emellan av Lule älv med dess omgivningar och bifloder, som kungen åt dem bestämt, när landet och strömmarna mellan Skellefteå och Uleå uppläts till uppodling och bebyggande”. (DS 2606), se ovan.
 Klart framgår att förläningen delades i tre delar med tydliga företrädare för tre maktcentra: den kyrkliga, den världsliga och den regionala makten. Den senare delad i två delar; var för sig representerande Medelpad och Ångermanland. Således ärkebiskop Olof, kungsåren Johan Ingemarsson, Nils Farthiegnsson - Medelpad, och Peter Unge - Ångermanland.
 I ett brev utställt i Stockholm 1335.04.09 av kung Magnus, ger kungen “dilecto et fideli nostro domino Nicolao abyornæson” till evärdelig besittning Pite älv och dess tillhörande områden. Detta område hade “ärkebiskop Olof, under kungens minderårighet, upplåtit åt Nils Abjörnsson och som denne med stora omkostnader uppodlat” (DS 3134), se ovan.  
 
Detta är i huvudsak de brev som direkt omtalar ärkebiskop Olofs och fogden Johan Ingemarssons exekutiva arbete med verkställandet av de mördade hertigarnas testamente. Brevet 1327 är det enda som direkt omtalar det i uppdraget ingående kolonisationsprojektet av Lule älvdal som förutsattes ingå för att testamentet ekonomiskt skulle kunna fullföljas.  
 
År 1374 i slutet av oktober utfärdar apostoliske notarien Olof Nilsson, kyrkoherde i Tillinge, ett notarialinstrument om rannsakningar rörande gränsdragningen mellan Uppsala och Åbo stift hållna den 1/8, 21/8, 1/10 och 17/10 samma år. 1347-48 hade ärkebiskop Hemming Nilsson företagit en visitationsresa till Norra Botten åtföljd av kungsåren Torsten Spjälbudsson. Hans uppdrag var att fastställa och förnya råmärkena mellan Uppsala och finska lagsagorna.
 Vid förhör den 21/8 “inställde sig en viss Sigurd i Klappsta i prästgården i Luleå, i närvaro av utfärdaren och herr Andreas, prost i Jamtland, och andra trovärdiga vittnen, varvid Sigurd sade att riddaren Nils Abjörnsson, lagman Johan Krok och herr Torsten Styrbjörnsson förnyat nämnda råmärken, belägna på en ö i Ule älv mellan Hälsingland och Finland. Uppgiften hade han från sin son Herse som medföljde herr Torsten (Styrbjörnsson) på genomresa i detta ärende”.  
 Den 1/10 i Hörnösand i Härnö sn i Ångermanland “inställde sig Nils Petersson från Utnäs, sockenbo i Styrsnäs, vilken utfrågades och tillstod att han varit närvarande och sett nämnda råmärken i Ule älv när de blivit förnyade av herr Torsten Styrbjörnsson, då fogde i Hälsingland.” (DS 8666)  
 Torsten Styrbjörnsson var “fogde över Hälsingland 1347-48 (Frtz 2 s 54 f). Det senare året deltar han i gränsreglering mellan ärkestiftet och Åbo stift (mellan Luleå och Torneå socknar) (ÅboSvB s 154 f.)”. (S Rahmstedt PHT 1978 s 66)
 Det torde vara rimligt antaga att de medföljande på gränsregleringsexpeditionen var utvalda som primärvittnen och hade anknytning till de tidigare exploatörerna på 1320/30-talet.  
  -----------
 
Sven Ingemar Olofsson har i “Övre Norrlands historia” (ÖNH) del 1, s 125-155 skrivet om kolonisationsförloppet. Han tillägger  ytterligare ett brev rörande en tingsak förrättad i Umeå den 16 juli 1324, som bevis för att det praktiska arbetet med kolonisationen hade igångsatts omkring denna tid (ÖNH s 141 f).
 I detta brev (DS 2475) donerar en Johan i Kåddis och hans hustru Cecilia sitt gods och allt sitt lösöre till ärkestiftet. Med 6 mark penningar gottgjorde ärkebiskopen hustru Cecilia för det rättsanspråk hennes bror Järund i Hyske må ha i hennes egendom. Åtta sigill hade vidhängts brevet; kungsåren Johan Ingemarsson (ginbalk belagd med sparre) - sigillet borta, hr Björn, kanik i Uppsala och hr Olof i Nordingrå (andliga) - andliga sigill, Nils Fartegnssons var skadat (en arm eller en örnfot?), Fartegn i Nässum - sigillet borta, Une lagman (en springande grip), Öndo Nedraby - sigillet borta.  
 Då partena samlas i juli 1324 skulle man således kunna förvänta sig att, förutom ärkebiskopen, kungsåren och Nils Farthiegnsson, även Peter Unge borde varit där eller åtminstone företrädare för eller frände till den storman i Ångermanland, som ursprungligen torde vara  projektets löftesman. Den närvarande Farthiegn i Nässum var känd från ångermanläningarnas löftesbrev om S:t Olofsgärden 1314 (DS 1957), liksom även lagmannen Une. En Gudlev från Salum likaså men om denne är densamme som den år 1324 närvarande Gulle Lagmansson, vet vi ej. De två mest framträdande stormännen 1314 var emellertid Farthiegn i Herleby och Hökar i Kalvnäs.  
 Brevet hade föregåtts av ärkebiskopens brev av den  25 januari utställt samma år i Torps kyrka, Medelpad, då han i herr Olof i Nordingrås, prost i Ångermanland, fridlyser gården i Kåddis och utser donatorerna till godsets förvaltare. Prosten Olof i Nordingrå är känd redan från 1310, som kyrkoherde i Hilleshög, Färingö tingslag. Hans testamente skrevs 1341. Det finns anledning att senare återkomma till honom.
 Dessa brev måste ses i det sammanhang de har tillkommit. Säkerligen har alla dessa 'högdjur' inte samtats i Umeå enkomt för att bevittna en till synes ordinär tingsförhandling rörande godsöverlåtelse, utan är det rimligt att anta, att överlåtelsen i sig själv ingick i ett större viktigare skeende som krävde dessa högdjurs närvaro. Troligen hörde även donatorn och dennes hustru till de släkter, som dessa män representerade, varför deras besegling av överlåtelsen krävdes. Donatorerna var ju dessutom insatta som godset fortsatta förvaltare.
 Om godset vidare öde vittnar ett brev av den 13 oktober 1328 (DS 2680). Ytterligare en gång donerar Johan i Kåddis med sin hustru Cecilias samtycke gården i Kåddis till ärkebiskop Olof och Uppsala domkyrka. Denna gång med förbindelse att om godset skulle frångå domkyrkan, skulle Johan på anfordran återbetala 12 mark och 1 öre i penningar, som han har mottagit av ärkebiskopen. Nu beseglas detta brev av Konrad Arxö och Johan Brakla, två stockholmsborgare, som torde ha ingått i Hargsö- (Arxö) -gruppen vilka 1323 sålde Arxö till ärkebiskop Olof. Gården därefter torde emellertid gått förlorad för ärkebiskopbordet. Endast åkrar, ängar och fiskevatten till ett värde av 4 örtugland tycks 1346 återstå i kyrkans ägo.
   
 Detta år byter König Skarlakan i Kåddis till sig detta kyrkans innehav mot sin arvejord i Malma, Bokyrka sn i Uppland. Intressant är att konstatera att dubbelt så mycket jord 8 örtugland ägde kungsåren Johan Ingemarsson 1322, då han sålde dessa örtugland till kaniken Björn i Torstuna (DMS 1:2, s 56, 1322 och 1346). Både Johan Ingemarsson och kaniken herr Björn beseglar sedermera Johan i Kåddis donation 1324, se ovan.
 Då kolonisationen av Norra botten var en huudsaklig del i finansieringen i ärkebiskop Olofs och Johan Ingemarssons exekutionen av de mördade hertigarnas testamente, hade följdaktligen även det tyska borgarskapet i Stockholm intressen att bevaka vid denna process. Hertigarnas lånesättning hos Hansans finasiärer för kriget mot brodern kung Birger hade ju förmedlats av dessa. N Ahnlund skriver: /.../“Stockholm tjänade bland annat som operationsbas och betalningsplats vid hertigarnas och i främsta rummet Eriks lånetransaktioner inom- och utomlands, vilkas avveckling blev en besvärlig och långvarig affär efter deras bortgång./.../
 Om dessa köpmäns handel, som även omfattade marknadsresor (DS 2305) till Hälsingland skriver Ahnlund: /.../ De invandrade köpmännens dragning till farleder utanför Stockholm är fortfarande märkbar. De sökte sig där hamn- och upplagsplatser. Tydligen genom affärer med kronan kom Hinze eller Henrik Sunnodag i besittning av Vindö vid Kanfjärden, som han dock 1323 pantsatte till Klarakloster, samtidigt med att fyra döttrar till honom anlade nunnedoket. Hans samtida Konrad Arxö hade uppenbarligen fått sitt tillnamn efter Hargsö, den västligaste delen av det gamla Värmdölandet, där han torde ha disponerat över större eller mindre delar av området genom långtidskontrakt; Hargsö såldes 1323 av Tideman Fris' arvingar till ärkebiskopsstolen, som sedan därifrån uppbar högst betydande räntor.
 Beträffande Konrad Arxö kan följande noteras:
  År 1341 - Prosten Lars i Bollnäs och arvingarna efter Konrad Arxö tilldömes 5 örtugland i Näs, Västlands sn, vilka de lagligen erhållit genompantsättning (DS  3540).
  År 1344 - Magnus Larsson och hans arvingar tilldömes 5 örtugland i Näs, vilka han lagligen köpt av prosten Lars i Bollnäs (DS 3867).
  År 1338 - Styrbjörn Torstensson säljer tillsammans med sina fyra söner samt Erengisle Andersson (båt) och “Hans Järbo” 13 öresland i Hammarby, Hammarby sn, till Stockholmsborgaren Konrad Arxö (Rahmqvist 1978, s 65)
 
Kan det vara så att, Johan Ingemarssons del av jorden i Malma är en brorslott, som han sålde till herr Björn och, att Köniks del kommer ur en systers arvslott. Kan Johan i Kåddis hustru Cecilia möjligen vara Johan Ingemarssons syster, Cecilia Ingemarsdotter, och skulle möjligen Könik kunna vara  hennes son med Johan i Kåddis? Men Cecilia var gift med en Lars och hade sönerna Johan och Magnus Larssöner, som förde samma vapen som morbröderna Johan och Sigge Ingemarssöner (balk belagd med sparre)?

2005-04-05, 11:35
Svar #6

Nils Olofsson

Att Johannnes Bureus valde att bygga sin släktkrönika utifrån en samling bönder  i ett avlägset hörn av Sverige har för mig och många andra framstått som ett mysterium. Att släkten dessutom härstammande från hans moders sida blir än mer märkligt.
I uppsatsvolymen ”Älvdal i norr” Luleå 1990 (Norrbottens museum) finns ett kapitel av Sverker Sörlin som behandlar norrlandsvisioner från Olaus Magnus till Johan Galtung.
Olaus beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” som trycktes i Rom 1555, norra Sverige som ett arktiskt Eden. ”Från Norden kommer Guld” citerar Olaus ur Jobs bok. Han menar också med stöd i Gregorius  ”Moralia” att från norr kommer ”en oväntad livets höghet”.  
I avsnittet om Finnmarken tar Olaus upp tankar från Irenicus ”Germaniae Exagesis” om Scandien som ett ”vagina gentium” ett folken urhem. Han skriver att i Finnmarken har trots ett hårt och otillgängligt klimat ”en otrolig mängd människor. sett dagen och utbrett sig öfver hela världen, ännu mer i forna tider än i våra” O M vol 1, 15
Sverker Sörlin sammanfattar, ” Flera väsentliga linjer i tematiken kvarstod också: Naturens sterilitet var endast skenbar; kargheten-skogarna och bergen- var bara den moraliskt korrekta klädnaden för omätliga rikedomar; Gud hade i sin allvisa nåd särskilt sett till nordlanden; dit civilisationen trängde sist, där skulle den också nå sin fullkomning.”
 
Den djupt religiöse och beläste Bureus måste naturligtvis ha läst Olaus Magnus och blivit påverkad av detta, kanske redan i unga år.
Kan detta vara förklaringen till varför han sökte sina rötter norrut?

2005-04-05, 12:31
Svar #7

Nils Olofsson

Ovan nämnda uppsatssamling ”Älvdal i norr” behandlar också frågan om det relativa välståndet i norra Sverige på 1500-talet och hur det följdes av närmare 200 års stagnation. Bilden som framtonar i denna volym,
 i Luleå sockens historia I ”Från istid till 1750” förf. Kjell Lundholm, Maurits Nyström Luleå 1992
 i Tornedalens historia I ”Från istid till 1600-talet förf. Pentti Koivunen, Kjell Lundholm, Matti Saarnisto, Juojo Vahtola
är stick i stäv med den gängse historieskrivningen. Den berömda kolonisationen på 1300-talet verkar ha varit relativt marginell. I norra Sverige har under lång tid funnits en befolkning som varit jordbrukare men som framförallt haft en diversifierad verksamhet.
De har bedrivit fiske i älvar, hav och fjällträsk. De har bedrivit en ärjemarkskultur med jakt och handel över stora arealer. De har även bedrivit svedjebruk. De har haft boskapsbesättningar. Birkarlaverksamheten ska inte överdrivas. Handeln har varit ett naturligt inslag. Landsköp och birkarlaverksamhet har varit ett naturligt inslag hos kustbefolkningen. Kustbönderna har haft egna skepp och bedrivit handel mot Stockholm, österut, Baltikum och ända ned till Tyskland.
Detta sammantaget gjorde att utsattheten för missväxtår och tillfälliga klimatförsämringar minskade drastiskt. Man kunde genom egen handel försäkra sig om rmliga priser och tillgång på det livsnödvändiga saltet. Under 1500-talet kan man se hur detta diversifierade leverne resulterat i ett nästan osannolikt högt välstånd. Se tidigare i diskussionen om Älvsborg lösen 1571.
I och med Vasastaten inträffar katastrofen. Sune Åkerman, professor emeritus i historia UU beskriver i ”Älvdal i norr” s.39 hur man skulle kunna upprätta ett riktigt vederstyggligt handlingsprogram riktat mot ovan beskrivna region.
 
1 Det första slaget måste då riktas mot allmogens fria handel, vilket i och för sig bara innebär fullföljandet av en äldre handelspolitik, som sannolikt har gått tillbaks till 1200-talet. Böndernas köpenskap borde helst förbjudas men under alla omständigheter inskränkas och försvåras. Om man på detta sätt kunde hindra landsköpet vore en viktig motor i den lokala ekonomin försatt ur spel och därmed grundförutsättningarna för befolkningens utkomstmöjligheter allvarligt försämrade. Helst borde påföljderna för upprepade brott mot ett landsköpsförbud skärpas så långt att t o m dödsstraff kunde utmätas mot en tredskande allmoge för att riktigt avskräcka.
 
2. Som andra åtgärd borde handelshinder uppställas mot det inkomstbringande varuutbytet med främmande länder som de tyska staterna, Norge och speciellt Ryssland. Åtgärderna skulle lätt kunna motiveras med protektionistiska och nationalistiska argument under uppbyggandet av en svensk riksenhet. I linje med detta skulle ligga ett försvårande av handelskontakterna med samesamhället.  
 
3. Beskattningen borde som tredje åtgärd utnyttjas systematiskt för att decimera det välstånd, som utan tvekan var för handen vid mitten av 1500-talet. Därvid borde skattesystemet förändras i grunden och göras mer flexibelt så att alla näringsnischerna kulle drabbas, speciellt det rikt givande fisket, som borde vara lättare att exploatera beskattningsmässigt med tanke på dess fasta anläggningar och skrymmande redskap, ett förhållande som inte på samma sätt gällde t ex pälsdjursjakten. Beskattningen av jordbruket borde utformas på ett sådant sätt att det eventuella överskott av spannmål, som åtminstone vissa år kunde frambringas, skulle skeppas söderut. Andra ingrepp i födoämnessektorn vore också naturliga med den uppställda målsättningen. Därför borde också smörproduktionen drabbas. Genom att konstruera extra gärder, som efterhand förvandlades till ordinarie kunde smygande och successivt hela skattetrycket ökas betydligt. En form av dubbelbeskattning kulle också möjliggöras genom tullar på de viktigaste varuströmmarna t ex den som gick till Stockholm. Den tulluppbörden skulle dessutom vara den lättaste att administrativt behärska för centralmakten. Den här politiken borde kompletteras med hårda och för lokalbefolkningen omotiverade nödsituationsskatter, som borde bli en naturlig följd av oöverlagda, oförnuftiga och aggressiva militärpolitiska och utrikespolitiska utspel. Dessa nödsituationsskatter skulle med fördel kunna riktas mot tillgångarna på betalningsmedel inklusive ädelmetaller och dyrarare ägodelar, som lokalbefolkningen lyckats samla på sig under gynnsammare förhållanden. Hemmansägare som inte klarade att komma ut med de allt högre skattema under de allmänt besvärliga förhållandena borde hänsynslöst vräkas från sina gårdar, vilket också borde gälla de självägande bönderna. Som kronan på verket vore det möjligt att tillgripa skatteförpaktningar och praktisera en generös förläningspolitik i förhållande till privata finansiärer.  
 
4. I kombination med själva uttaxeringen av skattema borde kronan tillskansa sig förköpsrätt på diverse värdefulla produkter t ex pälsverk, som därigenom skulle ge allmogen sämre pris än den kunnat få på den öppna marknaden. Samma taktik kunde praktiseras ifråga om uppköpen av lax och annan ädelfisk.  
 
5. Helt i linje med föregående punkt i handlingsprogrammet borde kronan lägga sig till med egna fiskerianläggningar under undanträngande av lokalbefolkningens fiskerätt. Därigenom skulle alltså produktionsmedlen i viss utsträckning tas omhand av centralmakten; av praktiska skäl skulle bönderna kunna tillåtas arrendera dessa fisken. För ett sådant handlande kunde alltid regalrättsliga argument tillgripas.  
 
6. Näringspolitiken i övrigt borde envist inriktas mot mer eller mindre dödfödda ?merkantilistiska? företag t ex inom bergshanteringen. Stora resurser i personal och material borde offras på just sådan verksamhet som på grund av det hasardartade i hela genren kunde innebära utomordentliga risker för misslyckanden och totala felspekulationer. Äventyrare och lyckosökare av olika proveniens borde särskilt uppmuntras och utrustas med exklusiva privilegier på andras bekostnad. Tvångsåtgärder mot lokalbefolkningen, både samer och övriga, vore här ett lämpligt komplement, som skulle garantera billiga transporter, kolning etc.  
 
7. Vi har redan anat vilken kritisk komponent befolkningspotentialen utgjort för den typ av lokalsamhälle, som analyserats ovan. Självklart borde därför en välriktad stöt sättas in mot den ?extraarbetskraft?, som vi kunnat skönja både i bågamantalslängderna och i storhushållen. Kraftiga militära utskrivningar kunde åstadkomma denna verkan. De borde gärna få den utformningen att också hemmansägare i avsaknad av vuxna barn skulle drabbas i inte så liten utsträckning. För konsekvensens skull borde man ombesörja att dessa unga, starka människor skulle bli kvar på slagfältet, men om de oförmodat skulle vara i stånd att återvända till det som Jan Lindegren träffande kallat knektänkornas land borde de helst vara så knäckta psykiskt och fysiskt att de inte skulle duga ti11 det tunga arbetet i jordbruket med dess alla binäringar, om vi alls skall benämna dem så.  
 
8. Fraktfart och seglation i böndernas händer borde i konsekvens med den övriga handelspolitiken begränsas eller hindras. Särskilt borde en hämmande lagstiftning vad beträffar långdistansseglationen utformas. Därvid borde man gärna söka sig fram till något lite mer storslaget system, som skulle sätta tvångströja på framför allt kommunikationerna i Bottenviken och därvid försvåra kontakterna med en större marknad. Beslagtagande av lite större fartyg i böndernas händer skulle med fördel kunna tillgripas i krigssituationer.  
 
9. Genom att gynna rikets huvudstad på ett ohämmat sätt skulle sekundäreffekter kunna uppnås t ex bortflyttning av speciellt företagsamma individer från missgynnade perifera områden. En sådan ?brain-drain? skulle givetvis slå hårt mot vilket lokalsamhälle som helst. I hög grad gäller detta den allmogekultur och den lokalekonomi som vi försökt beskriva tidigare.
 
10. Av naturliga skäl skulle det vara svårt att försvara de ofantliga vidderna i norr mot fientliga angrepp. Några allvarligare försök att få till stånd ett någorlunda effektivt försvarssystem skulle inte heller göras. Tvärtom kunde i linje med det tänkta programmet stora truppstyrkor dras bort ifrån landsändan även när ett akut hot om främmande invasion kunde föreligga.  
 
11. Det vore naturligt att följa upp hela detta handlingsprogram genom att rikta en stöt mot den tämligen utvecklade och självständiga lokalstyrelse som framvuxit i regionen. Särskilt borde man inskränka böndernas roll inom det lokala domstolsväsendet. Detta skulle kunna uppfattas och tolkas som en yttersta symbol för det tänkta handlingsprogrammets syften. Landstingets roll borde i konsekvens härmed nedtonas; dess uppgift skulle snarast bli att enbart konfirmera på högre ort fattade beslut, som skulle medföra kostnader och tunga för menigheterna samtidigt som landstingets egentliga kompetens i mycket liten utsträckning skulle utnyttjas vid styrandet av provinsen.  
 
12. Ingenting vore naturligare än om denna behandling av en lokal befolkning skulle leda till skarpa protester, ja till direkt revolutionära stämningar. Den risken fick man ta, men samtidigt borde den lokala allmogen hugnas med specialfavörer och nådevedermälen, som skulle kunna dölja vad politiken i stort gick ut på. Den gemensamma nämnaren för hela detta tolvpunktersprogram skulle bäst beskrivas som ett skickligt försök att lirka av lokalbefolkningen en så stor del som möjligt av det överskott om hushållningen förmått prestera.  
 
Sune Åkerman fortsätter: ”Den läsare som är det minsta insatt i Övre Norrlands historiska utvecking har förmodligen lett igenkännande på punkt efter punkt i vårt fingerade handlingsprogram, men leendet fryser förmodligen på läpparna, när man besinnar vad det här i själva verket har varit fråga om. Detta elakartade program var nämligen exakt vad centralmakten med större eller mindre iver och framgång men med sömngångaraktig säkerhet följde under perioden 1550-1800.”
 
Följden blev att när mellan- och sydsverige gick in i stormaktstiden och landskapen gödslades ned med slott och herresäten gick norra Sverige in i sin svåraste tid.

2005-04-05, 13:01
Svar #8

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Beskrivningen av Tornedalens historia i början av Nils senaste inlägg verkar trolig, vettig och balanserad. Däremot så visar ju diskussionen om Älvsborgs lösen att det inte fanns något exceptionellt välstånd i Norrland, jämfört med tex Bergslagen.
Åkermans teorier, som Nils refererar dem, framstår däremot som konspirationsteorier av värsta sort. Det finns nämligen en mycket enklare förklaring till den förda politiken än att förförlja norrläningar, nämligen att centralmakten ville stärka sina inkomster och öka sitt inflytande. Alla åtgärder kan enkelt förklaras på detta sätt, utan att på något sätt vara en konspiration mot Norrland. Samma politik fördes för övrigt i hela landet, oavsett vilket landskap det rörde. Så den som vill bevisa att det förelåg en speciell anti-Norrlandspolitik måste visa upp betydligt bättre argument än dessa...

2005-04-05, 15:09
Svar #9

Lennart Lindström

Tack för ett intressant inlägg, Nils. Ska försöka hinna läsa de böcker du nämner vid tillfälle. Lite funderingar kring ovanstående
 
Först, jämförelsen med Bergslagen ovan är om inte helt fel, så ändå ganska svepande? Om jag minns rätt, så fanns det inte mycket i Bergslagen på 1500-talet att jämföra med de då stora norrländska rikedomarna samma period (skinn och fisk). Bergsbrukets inkomster (=vinstöverskott) var ännu små på 1500-talet (Gustav Vasa Landsfader eller tyrann).
 
Men välståndet i Bergslagen växer, för under Gustav Vasas tid startar en för Sverige med tiden enorm resursöverföring till att exploatera Bergslagen. Denna pågår i över 150 år, och dessa investeringar grundlägger denna regions betydelse för Sveriges exportinkomster. Först på 1600-talet, när know-how importeras genom invandringen av valloner fås jämnare kvalit?, och en lämplig metod för storskalig tillverkning. Då växer också betydelsen och välståndet i Bergslagen.
 
Denna cash-flow-plundring av övriga Sverige utanför Stockholm och Bergslagen, som fördelaktigt gynnades av detta, och statsmaktens regleringar gjorde att övriga Sverige i det närmaste ödelades för all företagsam verksamhet. I Norrlands fall ända fram till slutet av 1800-talet.
 
Mina undersökningar hittills leder till liknande slutsatser (om än icke lika drastiskt förmulerade). Det återstår dock mycket detektivarbete för mig. Men den gängse historiebeskrivningen tycks mig alldeles för schablonartat enkel. Norrland utgör över hälften av Sverige, och bör kanske delas upp i tre stycken kulturella områden?
 
Det första =svearnas slutar vid Ådalen i Ångermanland. Hit nådde såväl Asatron som stormännens kolonisation med sina värderingar år 1100 (slavar eller landboställen-statare). Norr därom fanns en annan kultur, samer eller kvener.  
 
Denna ersattes troligen gradvis med invandring från söder, och denna invandring hade bevisligen nått Umeälven och Rickleån år 1314. ?mu var redan 1316 Norrlands rikaste församling enl Umeå sockens historia. Troligen också (delar kring) Skellefteå. Från Ådalen till Skellefteå tycks formas ett eget unikt kulturområde utan stormansinflytande. Här växer också Bureätten fram. Denna region mellan Umeå och Skellefteå tycks (för mig ha indicier för att) bilda en egen kulturell zon.
 
Det tredje området är Piteå och norrut, som koloniseras via initiativ från söder efter Nöteborgsfreden. Detta område formar sedan en egen blandkultur, med egna unika särdrag, som även tycks bli rikare än den i söder (Luleå-Torneå). Med tiden pressas dessa två nordligaste regioner närmare varandra handels- och värderingsmässigt, innan de krossas av statsmakten-Vasakungarna.
 
Klart verkar också att befolkningen norr om Ådalen var långt mer fiskare, jägare och mångsysslare, som hade boskapsskötsel som bisyssla. De var knappast jordbrukare i senare århundradens mening. När de på efter 1550 genom beslut i Stockholm tvingades bli jordbrukare, var givetvis svälten nära i detta karga svårodlade klimat.  
 
Om levnadsstandarden var hög i norr jämfört med södra Sverige verkar fullständigt logiskt för mig. Gles befolkning parat med entreprenörskap, stora naturrikedomar, fri handel och föredömliga effektiva belöningssystyem. Detta har i alla tider varit grundpelare för ekonomskt välstånd och tillväxt. När några av förutsättningarna togs bort, kom helt förutsägbart svält i stället för välstånd.

2005-04-05, 15:25
Svar #10

P-Å Borssén

Om centralmakten ville stärka sina inkomster och öka sitt inflytande hade den förmodligen olika handlingsprogram eller strategier för att genomföra sina ambitioner. Troligen finns icke sådan planer dokumenterade.
 
Utifrån det faktiska skeendet och den historiska utveckling som skett i Norrland ser vi emellertid resultatet. Detta är väl vad Åkerman utgått ifrån. Han börjar naturligtvis helt rätt -hur blev resultat/ hur genomförandes politiken / vilka möjliga planer och stragier kan ha förelegat/ hur skall avsikter och ambitioner tolkas och bedömas?
 
Inte skall man kalla sådan studier för att förstå utvecklingen för konspirationsteorier, därtil av västa sort, även om man ogillar tolkningsresultatet.  
 
Det är förmodligen helt omöjligt att objektivt styrka, att det förelåg en speciell anti-Norrlandspolitik. Vad man än vill kalla detta skeende så handlar det i slutändan endast om ren och skär kolonialism.

2005-04-05, 16:24
Svar #11

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Exakt samma politik tillämpades för Småland, Västergötland, Närke, Värmland och övriga landskap. I så fall tillämpades kolonialism i hela Sverige... Nej, vad det är frågan om är helt enkelt en expanderande centralmakt med större intresse för sin egen makt och rikedom än för befolkningen, vilket var vad som förekom överallt på 1600-talet... Och att prata om ett handlingsprogram är i mitt tycke klart uttryck för konspirationsteorier...
 
Och eftersom det var just Älvsborgs lösen det refererades till ovan kan det vara värt att i sin helhet återge Torsten Berglunds mycket utredande kommentar på området från den 14/1 i år:
Nils Olofsson och Lennart Lindström hänvisar bl.a. till taxeringslängderna för Älvsborgs lösen 1571 i sin argumentering för den s.k. Bureättens maktposition och exceptionella rikedom, inte bara i det norrländska lokalsamhällets kontext, utan också i förhållande till övriga riket.  
 
Lennart Lindström citerar en finsk internetuppsats som utan källhänvisningar hävdar att: I början av 1500-talet sägs det redan att av rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571 upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex birkarlar upptagna.  
 
Taxeringslängden för Älvsborgs lösen 1571 är en mycket intressant källa för den som vill kartlägga den tidens bebyggelse och antal hushåll/beskattningsenheter. Men att utifrån denna engångsbeskattning dra långt gående slutsatser om vem som var rikast i Sverige är knappast oproblematiskt. Älvsborgs lösen var en lösöresbeskattning där varje bondes innehav av metaller (guld, silver, penningar, koppar, järn, tenn), spannmål och boskap skulle förtecknas och beskattas med 10 procent av det sammanlagda värdet enligt en särskild värderingslista. Emellertid kom taxeringen i praktiken att skilja sig åt i olika landsdelar, t ex beskattades spannmålet nästan aldrig och endast i vissa delar av bergslagen deklarerades järn, kol och malm. I exempelvis hela Dalarna var hästar undantagna från beskattningen (se Bertil Bo?thus, Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott, 1965, s. 420f).  
 
Även om längderna i Älvsborgs lösen 1571 sannolikt ger en god bild av förmögenhetsfördelningen av viss lös egendom, går det inte att enbart utifrån denna längd uttala sig om en enskild persons faktiska rikedom - inte ens vad gäller lösöret - i en tid då rikedom framför allt mättes i fast egendom (jordinnehav), vilket inte återspeglas i Älvsborgs lösens taxeringslängder.
 
Nils Olofsson skriver att:  
Inte mindre än 7 bönder från Luleå har lösöre värderat tillmer än 1000 mark i silver 1571. I hela det rika Bergslagen har exempelvis endast fyra bergsmän en motsvarande förmögenhet.  
 
Det vore intressant att veta vilken undersökning denna uppgift kommer ifrån, inte minst eftersom uppgiften förefaller felaktig. Bara i kopparbergslagen, alltså socknarna runt nuvarande Falun i Dalarna (Kopparbergs sn, Svärdsjö sn, Vika sn och Aspebodadelen av St Tuna sn) kan jag räkna till 10 bergsmän som taxerades för en lösöresförmögenhet på mellan 1017 mark och 3688 mark. I dalasocknarna Grangärde och Norrbärke i den delen av järnbergslagen som kallas Västerbergslagen finner jag fyra bergsmän som taxerats till mellan 1003 och 3360 mark samt kronans fogde på Väster Silvberg som taxeras till 1362 mark. Fler exempel från berglagen och andra delar av landet torde inte vara svårt att ta fram, t ex nämns i Svenska Antavlor nr 243 (häfte 8/1998) en bergsman i Norberg i Västmanland som taxerades till 1715 mark (fotnot 24).
 
Sedan så får som sagt den som vill bevisa en specifik kolonialism mot Norrland göra bättre ifrån sig än att redovisa de åtgärder centralmakten vidtog i hela landet om det skall påvisas någon konspiration. Och dessutom måste det påvisas att de motiv Åström anför är korrekta...

2005-04-05, 17:34
Svar #12

Nils Olofsson

Anders Ryberg, för det första talade jag inte om Tornedalens historia utan min troliga, vettiga och balanserade beskrivning rörde hela norra Sverige, och då i synnerhet socknarna norr om Umeå.
 
När det gäller Älvsborg lösen så känns det lite tröttsamt att tröska den debatten igen, men nåväl.
Uppgiften Inte mindre än 7 bönder från Luleå har lösöre värderat tillmer än 1000 mark i silver 1571. I hela det rika Bergslagen har exempelvis endast fyra bergsmän en motsvarande förmögenhet.  
var hämtad från boken Gammelstad-kyrkby vid Luleå älv Olov Isaksson Bonniers 1992. s.55
 
Jag skrev också efter Torstens Berglund inlägg att det verkar som om den uppgiften kunde vara felaktig.
Jag skrev sedan följande rader:
 
Detta är hämtat ur Anteckningar till Luleå sockens historia del II (1965) av A Nordberg. Uppgifterna har tydligen baserats på Hans Forsells bok Sverige 1571  
 
Jämförelse av Luleå sockens förmögenhetsförhållanden vid taxering för Älvsborgs lösen år 1571 med de förmögnaste socknar och härad i rikets sydligare landskap(enligt Hans Forssell, Sverige 1571).  
Medeltal tillgångar i mark (pengar):  
Delsbo .... 103  
Kopparherg .... 122  
Tuna. (Dalarne) ... 107  
Vadsbohärad (Västergötland) ...... 168,3  
Luleå . .... 168,4  
Smärre socknar finnas, i vilka medeltalen gå över Luleå stora sockens, men även med sådana tål Nederluleådelen av denna i allmänhet jämförelse. Såsom exempel kan anföras från Ångermanland:  
Arnäs..... 220,9  
Nederluleå.... 255  
 
Poängen både nu och då var att framhålla det relativa välstånd som kännetecknade norra Sverige under 1500-talet i jämförelse med den nedgång som sedan pågick under närmare ett par hundra års tid. Men som vanligt väljer Anders Ryberg att debattera enstaka detaljer och inte diskussionens huduvsyfte.
 
Anders Ryberg pratar om konspirationer. Att läsa in konspiarationsteorier i Sune Åkermans mycket intressanta uppsats Ett ekosystem och dess förvandling i boken Älvdal i norr är för mig ännu ett påhopp på en framstående historiker. Å andra sidan befinner sig Åkerman i gott sällskap. Han kan nu återfinnas i raden av historiker som Ryberg schavotterat tidigare i tråden: professor Juoko Vahtola, landsantikvarie Kjell Lundholm, riksantikvarie Johannes Bureus, landsantikvarie Gunnar Westin samt professor emeritus Sune Åkerman.
 
Anders Ryberg skriver att samma politik som Sune Åkerman beskrev, bedrevs i hela landet. Detta är ju kvalificerat nonsens. Eller sitter Anders Ryberg inne med unika källor rörande även Svealand och Götalands historia under Vasatiden och de nästföljande två seklerna?
 
Slutligen, jag är inte alls skyldig Anders Ryberg till att: bevisa en specifik kolonialism mot Norrland göra bättre ifrån sig än att redovisa de åtgärder centralmakten vidtog i hela landet om det skall påvisas någon konspiration.
 
Vare sig jag eller Sune Åkerman har försökt påvisa en konspiration och jag har således ingen skyldighet att göra bättre ifrån mig.

2005-04-05, 20:05
Svar #13

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Rätt skall vara rätt. Naturligtvis presenterar Nils på de första raderna av sitt inlägg 12.31 en vettig version av Norrlands historia.
 
Men låt mig se vad som är unikt för Norrland jämfört med Götaland:
Handelspolitiken är densamma, förutom det bottniska handelstvånget. Det är lika förbjudet med direktexport var man än bor... Merkantilism råder överallt.
Skatterna är lika höga överallt, och införs i hela riket.
Utskrivningar sker i samma utsträckning överallt.
Bondeseglation förbjuds även i söder.
Det lokala självstyret inskränks överallt, därav till exempel Dackjefejden.
Så vad var unikt? Vari består mitt nonsens. Det vore trevligt med mer konkreta argument, eller är det som vanligt, att när argument saknas följer personangrepp?
(Den som vill läsa om detta kan få en god första översikt i Sveriges historia 1521-1809 av Göran Behre, Lars-Olof Larsson och Eva Österberg.)
 
Relativt välstånd är något helt annat än exceptionellt, och dessutom så kan du ju notera att förmögenhetstaxeringen slog olika i olika delar av landet.
 
Och när man talar om ett handlingsprogram för att i smyg åstadkomma diverse samhällsförändringar av så vitt omfattande art med så dåligt stöd, ja då ser jag en konspirationsteoretiker... Om någon vill påvisa ett handlingsprogram riktat mot Norrland, jag då behövs bättre argument än de som jag har sett här...
 
Och det stämmer att jag inte blir imponerad av vackra titlar, och att jag inte ägnar mig åt okritisk auktoritetsdyrkan. Det gör mig stolt att andra bekräftar detta. Jag ser ingen anledning att  kalla snus något annat än snus oavsett om det ligger i en aldrig så gyllene dosa. Jag kräver att alla, oavsett titel, skall underbygga sina argument och redovisa källor. Och jag anser mig ha rätt att påpeka svagheter i en persons argumentation och brister i källhantering, även om en person är professor, antikvarie eller vad som. Ty har min kritik i något fall varit ogrundad?
 
Nej, vad som behövs här, och på många andra ställen, är mer källkritik, mer kritiskt tänkande och bättre underbyggda argument.

2005-04-05, 21:00
Svar #14

Tommy Andersson

Anders Ryberg: Under avdelningen källkritik, läs t ex Jan Lindegren, Utskrivning och utsugning, med underrubriken, Produktion och reproduktion i Bygdeå 1620-1640.
Lindegren visar på att utskrivningarna under de ständiga krigen drabbade Norrlandssocknarna mycket hårdare än riket i övrigt och i själva verket är den helt dominerande orsaken till en stagnerande utveckling i landsdelen.
 
Utskrivningar sker inte alls i samma utsträckning i de delar av landet där det fanns frälsegårdar. Norrland var närmast kemiskt fritt från frälse.

2005-04-05, 22:25
Svar #15

Lennart Lindström

Jag har noterat ditt inlägg, Anders. Du framför dät svepande generaliseringar, men jag finner inga nya fakta för mitt föregående inlägg om övre Norrland. Här är den historiebild om svenskt bergsbruk jag utgått från.
 
Bergsbruket i Sverige omvandlades från en liten (manuell) smideshantering i början av 1500-talet. (järn och koppar då ca en fjärdedel av exportvärdet) till en betydande industri i slutet av århundradet. Två förändringar möjliggjorde detta. Man började kunna framställa tackjärn i masugnar och inte bara smidesjärn med ojämn kvalitet, samt bygga hammarsmedjor där man kunde färska tackjärnet till smidbart stångjärn.  
 
Denna exports absoluta värde fördubblades från 1550-talet till år 1600 och femdubblades sedan under 1600-talet. Koppar utvanns allt mer vid Falun och  dess absoluta värde 20 faldigades i slutet på 1500-talet i jämförelse med siffrorna under Gustav Vasas tid. Falu Koppargruva är en gammal inkomstkälla, som först då blir betydande.
 
Den största expansionen kommer alltså efter generellt sett efter Gustav Vasas död. Att bygga dessa nya masugnar och hammarsmedjor i Bergslagen för att ersätta tidigare manuell småskalig tillverkning, krävde stora initiella investeringar.  
 
Att hävda att hela Sverige därför behandlades lika stämmer inte med mina uppgifter. Bergslagen (dvs stora delar av Värmland, Närke, Västmanland, Dalarna, Gästrikland och Uppland) fick denna period rejäla investeringar, medan andra regioner sögs ut in på bara skinnet. Dessa investeringar grundlade den senare expansionen och även en relativ (konjunkturberoende) välfärd kommande århundraden för Bergslagens befolkning.  
 
Vad jag funnit stämmer Sune Åkerman punkter bra, för övre Norrland verkar aldrig återhämta sig från det strupgrepp statsmakten/Vasaätten tog på landsdelen.

2005-04-05, 22:30
Svar #16

Utloggad Kaj Janzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1293
  • Senast inloggad: 2022-01-14, 10:41
    • Visa profil
    • www.medeltiden.st
Av de 12 punkter som Nils Olofsson ovan listar förtjänar flera att kommenteras. Jag vill inte  kalla det hela en konspirationsteori men däremot kanske man kan konstatera en viss s k tendens. Mitt inlägg koncentreras kring de punkter där denna tendens tydligast kommer till uttryck.
 
Det Olofsson under punkt 3 för fram som ett faktiskt historiskt händelseförlopp är i själva verket  någonting helt annat, nämligen en nylansering av den marxistiska teorin om feodalismen, såsom Jan Lindegren uttolkade den i sin avhandling Utskrivning och utsugning 1980. Enligt en förenklad tolkning av Lindegrens teori var Sveriges deltagande i de kontinentala krigen egentligen bara en nödvändig omväg för höjandet av den feodalränta som kronan tog ut av bönderna. Den tolkningen har Lindegren själv tagit avstånd från. Hela stycket är alltså ingalunda en historiskt korrekt beskrivning av verkligheten i Bygdeå, som var Lindegrens undersökningsområde, utan snarare en beskrivning av hur verkligheten där borde ha sett ut om den marxistiska historieteorin hade rätt. Lindegren visade i sin avhandling hur kronan försökte åstadkomma ett så omfattande uttag av produktions- och befolkningsöverskott som möjligt, men han visade också hur lokalsamhället snabbt anpassade sig och organiserade ett effektivt motstånd mot resursuttaget.
 
Om detta kan oändligt mycket sägas och skrivas, bl a just det som Anders Ryberg har anfört, nämligen att samma politik tillämpades över hela riket. Jag har själv i en uppsats, inspirerad av den  närmast absurda, men onekligen konsekventa, teoretiska exercisen i Lindegrens avhandling,  i Bebyggelsehistorisk Tidskrift nr 20 (1990) visat hur exakt samma sak som hände i det norrländska Bygdeå också hände i Sjuhundra härad och vilka förödande konsekvenser det fick för detta uppländska lokalsamhälles ekonomi och självstyre.
 
Tommy Anderssons påstående ovan att Lindegren visar på att utskrivningarna under de ständiga krigen drabbade Norrlandssocknarna mycket hårdare än riket i övrigt är felaktigt. Lindegren redovisar i sin avhandling inget källmaterial alls som kan ligga till grund för en sådan jämförelse. Hans empiriska undersökning befattade sig uteslutande med Bygdeå socken. Vad gäller stagnerande utveckling i landsdelen underkändes Lindegrens beräkningar gällande detta av fakultetsopponenten professor Christer Winberg. Både i sin opposition och i sin recension av Lindegrens avhandling i Historisk Tidskrift 1982 redovisade Winberg allvarliga metodfel, vilka sammantaget ledde till att Lindegrens huvudresultat i sin helhet stannade innanför mätfelsmarginalen.  
 
Det som anförs i Olofssons inlägg under punkt 7 är dock inte längre ens historieteori, det är bara  befängt. Syftet med kronans uttag av knektar i alla svenska landskap var ju självfallet att försöka vinna i de kontinentala krigen, inte att knäcka Norrland eller något annat landskap. Påståendet att utskrivningarna ”borde gärna få den utformningen att också hemmansägare i avsaknad av vuxna barn skulle drabbas i inte så liten utsträckning ” är rena rappakaljan. I själva verket visar allt befintligt källmaterial på att motsatsen i verkligheten både eftersträvades och uppnåddes. Utskrivningskommissarierna fick klara direktiv om att bönder inte fick skrivas ut om konsekvensen blev att en gård blev utan brukare. En i sammanhanget intressant detalj är förresten att Jonas Bureus var utskrivningskommissarie i Sjuhundra härad 1631.
 
En gård utan brukare kunde givetvis inte leverera någon skatt till kronan, och att döma den till skattevrak hjälpte ju då föga om inte det fanns andra brukare som kunde ta över. Varje utskriven bonde minskade således kronans årliga inkomster. Lindegrens och mina empiriska undersökningar visar samma sak, nämligen att antalet roterade som lägst låg i paritet med antalet jordeboksförda gårdar i respektive undersökningsområde. Det kan alltså inte beläggas att gårdar blev helt utan brukare enbart på grund av knektutskrivning.  Det som däremot kan beläggas är en i system satt underredovisning av antalet vuxna män i socknarna. Man roterade inte mer än en man per gård, även om det fanns flera. Att Sverige blev ett ”knektänkornas land”, som Lindegren uttrycker det, var utan tvekan en direkt konsekvens av den förda utrikespolitiken. Men att från det konstaterandet gå till slutsatsen att detta också var målet för den förda politiken, d v s att utrikespolitiken i själva verket var inrikespolitik i maskeradkostym, visar bara att hemläxan inte gjorts ordentligt. Eller kanske snarare att man är ute för att provocera (”...är stick i stäv med den gängse historieskrivningen...”) och därför skriver mot bättre vetande.
 
Att de mellan- och sydsvenska landskapen ”gödslades ned med slott och herresäten” skapade knappast förutsättningar för den vanliga jordbrukande, skatte- och arrendebetalande, befolkningen i dessa landskap att bli rikare än befolkningen i Norrland. Här omvandlas den klassiska marxistiska analysens motsättning mellan en utsugande överhet och en utsugen producentklass till geografisk allegori. De med herresäten besådda landskapen representerar en utsugande överhet och de som saknar sådana är den utsugna befolkningen. Nu är det emellertid så att landskap inte kan svälta, det kan däremot de människor som befolkar dem göra.
 
På vilket sätt kan ”norra Sverige” lida av att säterier växer som svampar ur jorden i Södermanland? Är det inte snarare så att de som sannolikt blir mest lidande av en sådan utveckling är den vanliga jordbrukande allmogen i Södermanland?
 
När Nils Olofsson om Anders Rybergs inlägg konkluderar att  ”....skriver att samma politik som Sune Åkerman beskrev, bedrevs i hela landet. Detta är ju kvalificerat nonsens...”, då har Olofsson helt  rätt. Det är kvalificerat nonsens. Den politik som Sune Åkerman beskriver har nämligen aldrig bedrivits någonstans i verkligheten.
 
Hela det inlägg som här kommenteras ter sig för mig som en enda lång ”norrlandsnationalistisk” vulgärtolkning av den kvalificerade historievetenskapliga forskning som under många år bedrevs inom det av professor Sven A. Nilsson vid Uppsala universitet ledda forskningsprojektet Sociala och statsfinansiella problem i 1600-talets svenska samhälle. Det var nämligen från detta projekt som Lindegrens eget projekt Militärstaten och bondesamhället avknoppades.
 
”...I och med Vasastaten inträffar katastrofen...”. Jomenvisst, men den inträffar inte bara i Norrland utan i hela riket. Om man vill få en helhetsbild av vad som skedde i den framväxande stormakten Sverige bör man nog lämna både den lokalhistoriska litteraturen och den ovan refererade nyutgåvan av Lindegrens klassiska provokation åt sidan ett tag och läsa följande grundbok:
 
Sven A. Nilsson, De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesamhälle (Uppsala 1990).
 
Den här boken kan enklast beskrivas som standardverket för tidsperioden i fråga. Utan att ha läst den bör man nog inte yttra sig om Sverige under stormaktstiden med så uttalade anspråk på tolkningsföreträde som stundtals framförts under denna rubrik.

2005-04-06, 00:00
Svar #17

Nils Olofsson

Anders Ryberg skev:
 
Och när man talar om ett handlingsprogram för att i smyg åstadkomma diverse samhällsförändringar av så vitt omfattande art med så dåligt stöd, ja då ser jag en konspirationsteoretiker... Om någon vill påvisa ett handlingsprogram riktat mot Norrland, jag då behövs bättre argument än de som jag har sett här...  
 
Jag ber dig att läsa vad Sune Åkerman skrev men eftersom du inte läst boken Älvdal i norr blir det ju svårt att föra en vettig konversation kring det hela. Åkermans 12-punkter börjar ordagrant med Det skulle vara möjligt att uttänka ett riktigt vederstyggligt handlingsprogram från illvilliga regeringars sida riktat mot det lokalsamhälle, den region som beskrivits ovan, som den framtonar under medeltidens slutskede och tidigare nyare tid. När vi nu vet hur hela ekosystemet i och utanför älvdalarna fungerade blir den sådan tankekonstuktion lätt att utföra  
 
Alltså, en tankekonstruktion vad det gäller handlingsprogram, men tyvärr en realitet när det gäller det politiska utfallet.
 
Så till Anders påstående att Samma politik fördes för övrigt i hela landet, oavsett vilket landskap det rörde.
 
Javisst var lagarna och skatterna desamma men frågan är ju vem de riktade sig till.  
 
Ett förbud av landsköpet och försvåránde av handeln med lapparna-drabbade det Götaland lika hårt som norra Sverige?
Bedrev allmogen i landets södra delar en lika omfattande handel runt hela Östersjön med egena skepp?-drabbade med andra ord det Bottniska handelstvånget Svealand lika hårt som norra Sverige?
Bedrev allmogebefolkningen i Götaland och Svealand ett omfattande sälfiske, laxfiske och fjällträskfiske?-drabbade skatter och konkurrerande verksamhet av staten inom detta område södra Sverige lika hårt som norra?
Kronans förköppsrätt på pälsverk och därmed försämrade priser, blev det en lika stor inkomstförsämring för allmogen i södra Sverige som i norra?
Blev alltså även Mälardalen återkommande skövlat av främmande makt på grund av att militären skickat iväg alla trupper?
 
Jag är också nyfiken på att höra om de äventyrliga merkantilistiska projekt som pågick i södra Sverig under samma period och med samma förtecken som Åkerman anger. Äventyrare och lyckosökare av olika proveniens borde särskilt uppmuntras och utrustas med exklusiva privilegier på andras bekostnad. Tvångsåtgärder mot lokalbefolkningen, både samer och övriga, vore här ett lämpligt komplement, som skulle garantera billiga transporter, kolning etc.
I norra Sverige har vi ex. Nasafjäll, Luleå Silververk och Meldersteins bruk som förskräckande exempel.
 
Sammantaget, att säga att att samma politik bedrevs i hela landet, är kanske rätt på ett teoretiskt plan. Men vad realpolitik beträffar, och vad följderna av en driven politik innebär, så blir det kvalificerat nonsens att hävda att ssmma sak skedde i hela landet.
 
Det väsentliga, och som också framgår mycket tydligt i Älvdal i norr och dess nio olika uppsatser, är att den mångfacetterade infrastruktur som fanns i norra Sverige i själva verket var en förutsättning för att ha ett drägligt liv i dessa ur odlingssynpunkt karga trakter.
När befolknigen fråntogs alla möjligheter till utkomst utom jordbruk, så blev speciellt norra Sverige oerhört utsatt.
 
Kai, det är alltså inte jag som författat de tolv punkterna utan de är hämtade från en uppsatsen Ett ekosystem och dess förvandling av Sune Åkerman.
 
Kai skriver Påståendet att utskrivningarna ”borde gärna få den utformningen att också hemmansägare i avsaknad av vuxna barn skulle drabbas i inte så liten utsträckning ” är rena rappakaljan. I själva verket visar allt befintligt källmaterial på att motsatsen i verkligheten både eftersträvades och uppnåddes.
 
Jag vet inte hur väl du känner till det gamla Västerbotten men nog tycks det mig som det inte hörde till ovanligheterna hemmansägare utan vuxna barn skrevs ut. En snabb titt i Kenneth Mossbergs avskrift Mantalslängd Västerbottens län 1654--1695 ger flera exempel på ett dylikt förfaringssätt. Ulf Lundströms Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539-1650 samt Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1650-1790 ger samma bild.

2005-04-06, 00:28
Svar #18

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Låt mig se.
 
Mina anor i Bohuslän och Halland, som förvisso inte blev svenskar förrän 1658/45 bedrev handel med egna skepp runt så väl Nord- som Östersjön. Bönder längs Smålandskusten bör ha idkat samma verksamhet, åtminstone om jag inte minns alldeles fel av hur statistiken för Öresundstullen såg ut... Sedan så bedrev man också handel till lands mellan Sverige och Danmark.
 
Längre söderut var det av naturliga skäl andra fiskar som drogs upp, men fiskades gjorde det, och naturligtvis så beskattade kronan så gott den kunde.
 
Kronan köpte upp andra varor i andra delar av Sverige till lika dåliga priser.
 
Mälardalen, som ju som du kanske vet, inte ligger i Götaland, som jag jämförde med, ligger i rikets centrum, och blev därför inte skövlat så ofta. Det blev däremot regelbundet Västergötland och Småland, troligen kraftigare än Norrland, då det fanns mer soldater tillgängliga att skövla med, och dessutom inte var så långt att gå innan man hittade en stad att bränna... Av intresse är att de flesta slag i Sverige på denna tid stod i söder, jag kan inte påminna mig om så många slag i norr innan 1700-talet...
 
I södra Sverige bedrevs, om än lite senare, idiotier som tobaksodling. Här fanns fullt med statsstödda manufakturer. Vi hade ett antal handelskompanier som var utslag av merkantilismen. Hantverkarna tvingades att bilda skrån. Man fick inte hugga ner ekar på jordbruksmark, och blev av med gården ibland om så skedde. Det sista drabbade av naturliga skäl inga norrlänningar...
 
Det väsentliga är att även om invånare i västra Småland av naturliga skäl inte led aäljaktsinskränkningar, och även om västgötar inte led av förbud att segla på Östersjön så drabbades dessa av andra pålagor och plågor, ty staten försökte suga ut alla så mycket den kunde...

2005-04-06, 07:50
Svar #19

Bo Olsson

För jämförelse, läs gärna om djurgårdssystemet på Öland.

2005-04-06, 08:01
Svar #20

Nils Olofsson

....och jordmånen var lika dålig i Svealand och Götaland som i norra Sverige, därför drabbades de lika hårt av den förda politiken när de hänvisades till jordbruket som enda inkomstkälla.  
 
De statsunderstödda manufakturerna i södra Sverige, fick likt Meldercreutz i Råneå, sig tilldelat gigantiska landområden (områden motsvarande mellan Lule och Kalix älv alltifrån havet till ovanför Gällivare).
 
Vem har påstått att Mälardalen ligger i Götaland?
För övrigt, en förutsättning för ett slag, är att det finns trupper kvar att försvara sig med mot den fientliga hären, något som jag trodde framgick tydligt av resonemanget.

2005-04-06, 08:55
Svar #21

Utloggad Kaj Janzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1293
  • Senast inloggad: 2022-01-14, 10:41
    • Visa profil
    • www.medeltiden.st
Nils, jag har förstått att ditt inlägg ovan var ett referat av Sune Åkermans uppsats och jag har också förstått att tankegångarna om den illvilliga politiken är tentativa. Däremot menar jag att detta inte framgår så där överdrivet tydligt av ditt inlägg. Det hade varit bra om Åkermans av dig senare citerade inledning: ”Det skulle vara möjligt att uttänka ett riktigt vederstyggligt handlingsprogram...” hade funnits med redan från början för tydlighetens skull. Tentativa resonemang är ibland på sin plats, men de kan också lätt skapa förvirring och osäkerhet om var det tentativa inslaget börjar och slutar.
 
Skälen till att Åkerman väljer att skriva på det sättet är inget vi behöver diskutera här egentligen. Vi kan hålla oss till det som faktiskt har hänt.
 
Det räcker dessvärre inte med ”En snabb titt” i diverse längder för att klargöra vad som har hänt i samband med knektutskrivningarna. Det visar redan Lindegrens avhandling och i kanske ännu högre grad Nils Erik Villstrands avhandling Anpassning eller protest. Lokalsamhället inför utskrivningarna av fotfolk till den svenska krigsmakten 1620-1679 (Åbo 1992).
 
Det skapades på det lokala planet avancerade system för att minimera skadorna av kronans knektutskrivningar och extraskatteuttag. Ett inte ovanligt exempel på vad som kunde hända var att bönder blev ”gamla” i förtid (vid 40-50 eller så) och satte sig på undantag. Deras söner, knappt torra bakom öronen, blev då bönder vilka enligt utskrivningsinstruktionerna var skyddade från utskrivningar. Eftersom kronan uppfattade detta förfarande som bedrägligt utskrevs sådana bönder när man kom på fusket och deras ”gamla” fäder fick då återta sin roll som brukare av gården.
 
Det var också vanligt, vilket Villstrand har visat tydligast, att det inte var den enligt längden till knekt utskrivna som i slutänden blev det. Att en bonde i utskrivningslängden antecknas som uttagen till knekt betyder alltså ingalunda att han också i realiteten fick rycka in i ledet. Det betyder i stället vanligen att roten vid roteringen inte har ställt upp med en dräng som fyllt kronans krav på en knekt (fullt frisk man, ålder helst inom 18-30 år). Utskrivningskommissarierna utsåg då en bonde till knekt för att sätta press på roten att skaffa fram ett godtagbart knektämne till mönstringen. Man kände på centralt håll mycket väl till att ett antal vuxna män gömdes undan vid roteringarna. Den matematik som krävs för att avslöja den typen av fusk är ju inte särskilt avancerad.
 
I Sjuhundra härad var t ex år 1630 tydligen samtliga fem knektar från häradets skatte- och kronorotar lejda av rotarna för uppdraget. För tre av dem angavs redan i roteringslägden att de var lejda, för två framgår det indirekt. De två enligt längden utskrivna skattebönderna, Erik Hansson i Vallby och Per i Simlunda, satt nämligen kvar som brukare på sina gårdar 1631 [BHT 20 s 58].
 
Villstrands undersökning som är intressant i detta sammanhang inte minst därför att den handlar om perifera delar av riket, nämligen Kalajoki socken i norra Österbotten och Säminge i Savolax nära den ryska gränsen, visar att inte mindre än 24 % av de inryckta knektarna var andra än de ursprungligen utskrivna och  14 % betecknades uttryckligen som lejda ersättare [Villstrand s 192].
 
Man kan alltså inte från längderna dra några direkta slutsatser av det slag du antar. Visst kan man relativt ofta i roteringslängder se att en bonde fått anteckningen ”knekt” efter sitt namn. Men vad som hände sedan kräver mer djupgående undersökningar. Man kan och ska naturligtvis inte i förväg utesluta några möjligheter men det förefaller osannolikt att bilden av själva utskrivningsförfarandet i Västerbotten vid en fördjupad undersökning skulle visa sig radikalt annorlunda än den i Österbotten eller Uppland.

2005-04-06, 09:34
Svar #22

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Mycket kort lektion i jordbruksgeografi: Smålands högland har lika dålig jord som delar av Norrland.
 
Och faktum kvarstår att danskar och norrmän brände i stort sett alla städer i dåvarande Sydsverige ett antal gånger före 1658.
 
Jag vill tacka Kaj för hans kunniga och pålästa inlägg, och även Bo för intressanta infallsvinklar...

2005-04-06, 10:14
Svar #23

Nils Olofsson

Tack Anders för din lektion i jordbruksgeografi, samt dina kunniga och pålästa inlägg.
Att jag inte tänkte på det. Jag ser nu hur hela resonemanget smulats sönder.
 
Kai, jag läser med intresse vidare.

2005-04-06, 10:57
Svar #24

P-Å Borssén

Är vi inte i diskussionen nu långt borta från medeltidens - speciellt det tidiga 1300-talets - kolonisation av övre Norrland; och var har den eventuella Burevinklingen på denna fråga hamnat. Vi är för tillfället 300 år från diskussionens utgångsläge. Skall diskussionen återgå till vad den ursprungligen syftade till, eller ....?

2005-04-06, 11:04
Svar #25

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Du har helt rätt Nils!
Och om du nu läser Kaj kan du till och med lära dig om hur det egentligen låg till...

2005-04-06, 14:05
Svar #26

Nils Olofsson

Per-Åke,  
jag upprepar min fråga från gårdagen, den 05 april 2005 kl. 11.35 och finner den on topic.
 
Den djupt religiöse och beläste Bureus måste naturligtvis ha läst Olaus Magnus och blivit påverkad av detta, kanske redan i unga år. Kan detta vara förklaringen till varför han sökte sina rötter norrut?  
 
Anders Ryberg,  
jag har lärt mig åtminstone en sak i debatten med dig. Du har mer än någon annan jag diskuterat med, tydliggjort att en bra debattör ställer frågor och ger svar som öppnar upp för en fortsatt diskussion.

2005-04-06, 19:08
Svar #27

Lennart Lindström

Nils, din första fråga verkar enkel att besvara via Johannes Bur?us egna anor. Jag är inte släktforskare och blev bara nyfiken och visste faktiskt inte förrän idag att även Bur?us anor kom via Umeå-burarna (med ättens starkaste anknytningar till Gävle) enligt Leif Boströms hemsida över Bureätten:
 
far:
Enevald Eriksson. Född i Rödå, Umeå lfs. Kyrkoherde i Åkerby. Herr Enevald
farmor:
Malin Bengtsdotter. Född i Teg, Umeå lfs. Gift med Erik Jonsson. Född i Rödå, Umeå landsförs (Västerbotten). Bonde från 1543 till 1555 i Rödå, Umeå landsförs (Västerbotten)
farmorsmor:
Elin Jakobsdotter. Född i Bure, Skellefteå lfs. Hade 8 barn och 37 barnbarn. Gift med Bengt Germundsson. Bonde i Teg, Umeå lfs. Nämnd 1539-1549 i Östteg, Umeå socken. Johan Bure skriver: Somliga mena att then store släckten i Österbotten som är ifrån Teegh, antingen Erich Ångermans hustrus (Dordys) eller skal wara af Bureätten (Johan Bure).
farmorsmorfar:
Jakob Andersson. Född i Bure, Skellefteå lfs. Bonde på Bureholmen, underlagman i Västerbotten (Johan Bure). Inte belagd som underlagman i samtida handlingar. Gift med Kälug . Född i Grubbe, Umeå lfs. En mäkta däjelig menniska (Johannes Bureus)
 
Redan i denna gren (Jakob Andersson) av släkträdet återfinns även borgmästarna och rådmän för Gävle, blivande ärkebiskop Martini, släkten Björnram m fl. Dessutom finns hans farbror Hans Eriksson. Född i Rödå, Umeå lfs. Borgare i Gävle och faster Margareta Eriksdotter. Född i Rödå, Umeå lfs. Gift med Olof Nilsson. Borgare i Gävle. .Resten av farbröderna finns kvar kring Rödå, Umeå lfs med undantag för en präst i Finland
 
Att han sökte sina rötter i norr beror nog på att de inledningsvis var så enkla att kartlägga för honom under hans resor i norra Sverige. Han måste nästan omedelbart ha upptäckt sina rötters direkta kopplingar mellan Gävle - Umeå - Bureå och i ett senare skede även banden till Skellefteå - Piteå (gissar jag)

2005-04-07, 00:25
Svar #28

P-Å Borssén

Nils. Vi talar om en historisk persons tankar och avsikter. Därom kan vi endast spekulera kring hypoteser men ingenting bevisa, men vi vill ändå försöka förstå skeendet. Michael Nordberg skriver i sitt förord i boken “I kung Magnus tid” om Magnus Eriksson bl a: “Det är enbart genom sina handlingar, som han kan träda fram inför nutiden, men dessa handlingar talar sällan för sig själv, isolerade från varandra, utan måste tolkas och sättas in i sitt sammanhang.”
 
Detta gäller även här. Som svar på Din fråga säger jag därför: det är en möjlighet bland alla andra.  
 
Jag har 2005-02-06 kl 03.04 framkastad en annan hypotes grundat på ett uttalande av Johan Bureus:?Att man icke kan komma längre tilbaka med thenne ätten / än till FALE , hin Unge / wåller thet / at the som wore af Hälsinga Konunga ätten / torde icke namngifwa sig therutinnan får den reddhoga skull the båre för Upsala Konungar / som theras Konungarijke hade sig underkufwat / alt in til des HÄRSE böriade komma til roo och i Upsala Konungens hyllest.? Se U Sikeborg “Johan Bures släktbok över Bureätten”, s 254. Vad menade JB möjligen därmed? Hur skall detta tolkas? Har det relevans till JB egen situation?  
 
Den “Hälsinga Kunga ätten”? Vad kände han till om den; och finns annat skrivit av JB i anslutning därtill?  
 
Är gravhögarna i Högom i Selånger ett konkret bevis om ett fordom kungsrike i det forna Hälsingland? Den dateras till omkring 500 e Kr, dvs till folkvandringstiden. Arkelogerna Per Rahmqvist och Evert Baudou menar att den hövding man fann kvarlevor efter i kammargraven, hög 2, kan ha varit en småkung över hela Mellannorrland och att andra hövdingar lytt under honom. (Informationsblad Sundsvalls museums basutställning HÖVDINGEN I HÖGOM; Per Rahmqvist “Högom”: se spec. sidorna 24-28).

2005-04-07, 05:33
Svar #29

Rune Edström (Rune)

Hej
Verkar som diskussionen är nya ide?r mot gamla sanningar.
rune

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna